Fadersmålet

Fadern och sonen i fäderneslandet talandes på fadersmålet, Villarrasa 2018.

La lengua paterna, fadersmålet, är inte något man brukar prata om. Det är modersmål och första språk, la lengua materna och lengua nativa som är de dominerande termerna. Det finns säkert en anledning till det, en föreställning om att modern är närmre barnet och pratar mer med barnet än vad pappan gör, och så kanske det har varit och fortfarande kan vara. Men nu ska jag skriva om fadersmålet, mitt barns fadersmål.

Ända sedan alltid har min man talat sitt modersmål med vår son - spanska. Han och jag pratar också spanska med varandra, så G får och har fått språkligt inflöde vid flera tillfällen varje dag på spanska, skulle jag säga. Vi har dock aldrig haft någon uttalad policy, som bvc-sköterskan föreslog, så som att vi skulle enbart tala våra respektive modersmål med barnet. Vi pratar vårt familjespråk istället, vilket är en salig blandning av båda språken (translanguaging). Ofta tror jag dock att vi håller oss till ett språk, ibland pratar jag svenska och M svarar på spanska, eller så börjar jag på svenska men får inte önskad reaktion (t ex uppmärksamhet eller signaler på att M förstår vad jag menar) och går över till spanska. Till G säger jag småsaker på spanska, t ex Ven! och Venga! (kom och kom igen). 

Det första ord G sa var agua, som betyder vatten. Jag tror han sa det innan han sa mamma och pappa, mamá y papá. Han sa aua minns jag, hoppade över konsonanten. Det var på en parkering i Sevilla han sa det, solen sken och det var eftermiddag. Vinter eller vår. Det var väl då när han var strax över ett år, om jag minns rätt. 

Barn börjar uppfatta prosodi (språkmelodi) inifrån magen från vecka 25 har jag läst i Olle Kjellins bok Uttalet, språket och hjärnan. I vecka 25 var vi i Spanien. Gs allra första språk var alltså spanska, och säkert en del svenskspansk blandning.

Sedan föddes han i Umeå och lärde sig, enligt egen utsago norrländska. Ja, vi säger så. Vid två års ålder flyttade vi ju hit, till västkusten, och här pratar man varken norrländska eller spanska. Självklart blir det så att allt i förskolan, skolan och på fritids blir på svenska, även om samtliga verksamheter ska använda alla barns alla språk i verksamheten på något sätt, vilket man kan läsa om på Skolverket om man orkar. Och visst försökte jag lite i början. Gjorde en ordlista till personalen med Gs spanska ord, t ex botas för stövlar som han uteslutande sa ett tag. Men självklart märkte G vilket språk man pratar i förskolan och så pratade han det.

Spanskan har setts som något exotiskt och kul men jag tror inte G vill vara exotisk. Någon fröken har sagt att Då kan ju du lära mig spanska, och då har G sagt Nej. Han har aldrig velat prata spanska med svenskar som inte kan spanska. Jag tror han ser det som helt ologiskt, vilket det också är.

M har, som sagt, alltid pratat spanska med G och G har svarat på spanska. G har till och med ibland översatt saker till mig eller M till våra respektive modersmål så att vi båda ska förstå även om han vet att vi båda kan båda språken. Ibland pratar G spanska med sin pappa men säger vissa ord på svenska, ord han inte kan, men då säger han dem med spanskt uttal. Rätt kul! Jag tror det beror på att han vill att ordet ska passa in i den spanska meningen. Vad tror ni?

Värt att nämna är också att förutom att prata spanska med M, höra mig och M prata spanska eller blandning, så har G tittat mycket på barnprogram på spanska. Detta har gett honom ordförråd och mycket god hörförståelse. Sedan har självklart våra ganska långa vistelser i Spanien hjälpt honom, även om pandemin kom och gjorde så att vi inte kunde vara där på några år. Men efter pandemin har vi varit där två gånger och nu var spanjorerna här när vi gifte oss, så även då får han såklart öva sig på sitt fadersmål.

Nu har dock något helt fantastiskt hänt: G har fått modersmålsundervisning! (Eller fadersmålsundervisning, då.) Jag skickade in en ansökan i juli och veckan innan höstlovet ringde en mycket trevlig och driven chilenska upp och berättade att hon nyss fått vår ansökan. Kommunens posthantering lämnar tydligen en del övrigt att önska... Hon startade upp undervisningen redan veckan efter lovet och nu har G haft två pass. Innan första passet var han anti och undrade vad det skulle vara bra för, han kan ju redan spanska, men det hade tydligen varit roligt och inför andra passet nu i veckan var han taggad. Han fick dessutom en läxa båda gångerna. Tarea heter det, sa han. Och nu efter passet häromdagen sa han att det hade varit roligt och gått fort. Varje lektion är 30 minuter. 

Finns det minst fem barn i kommunen som ansöker om modersmålsundervisning på ett visst språk är kommunen skyldig att ordna det. Jag hade aldrig trott att vår lilla kommun skulle kunna skrapa ihop fem barn med spanska som modersmål, men tydligen finns det minst fyra till då. Toppen ju! Enligt vad läraren sa finns det en elev på en annan lågstadieskola och några elever på högstadiet, så jag hoppas att de fortsätter ge G denna möjlighet även när högstadieeleverna börjat på gymnasiet. Jag hoppas också att G fortsätter tycka det är roligt och att han kan ta del av detta i många år, men vi får väl se. Huvudsaken är att han håller uppe och använder båda sina språk på något sätt, tycker jag.

Vilka barnprogram G ser? Ja, här får ni mina tips på bra barnprogram på spanska: Pinos dagbok spanska, Leo el pequeño camión, Pocoyo, LBB Español, Blippi, Los backyardigans, Willy Fog. Även Paw patrol finns på spanska och säkert en massa andra barnprogram som jag inte känner till eller kommer på nu. Har ni några tips?

Och förutom TV och vardaglig konversation läser också M för G på spanska ibland. Oftast har det varit svenska bilderböcker som M har "läst" genom att hitta på, på spanska, men han har några få böcker med spansk text också. Och häromdagen lånade G och jag en kapitelbok på spanska: Un misterio en mi colegio, och ber vi om det kanske biblioteket kan köpa in fler böcker på spanska. Det hade varit fint. 

Bueno , venga... det var väl det jag ville säga om ämnet ikväll. Fadersmålsämnet. Hittills har tvåspråkigheten gått bättre än förväntat och jag hoppas verkligen att G känner att han får med sig båda språken och att han, när han är lite äldre, kan blicka tillbaka och säga att han verkligen fick lära sig två språk som barn.

Hur tänker ni kring flerspråkighet? Har ni flera språk hemma? Hur använder ni dem? Berätta gärna i en kommentar!

Färdig med vintern

Är vi framme snart?

Hörru vintern! Jag är färdig med dig nu! Jag är trött på nära tio minus (som det var för några veckor sedan, flera dagar i sträck) och stelfrusna fingrar trots dubbla vantar, jag är trött på snö och slask och skräck inför eventuell ishalka. Nu du vintern, nu vill jag ha vår!

Kanske var det dumt av mig att inte köpa några skridskor, när isen ändå la sig. Kanske var det dumt att inte ta mig ut på någon skidtur trots att både skidor och pjäxor letats fram och transporterats hit. Men nu blev det så. Jag tog mig inte iväg på varken skridskoutflykt eller skidfärd. Kanske kommer det en vinter om ett år igen, eller inte, man vet ju inte så noga. Men nu, nu satsar jag på våren istället!

Ja, snön kom för några veckor sedan och har faktiskt legat riktigt stabilt sedan dess, konstigt nog. Förra helgen var det sol och underbart, men snön låg kvar tack vare två ynka minusgrader. I onsdags dock skulle snön komma på nytt, och det gjorde den - med besked. Tack vare väderprognosen, som vi denna gång hade koll på, kunde vi förutse snökaoset som uppstår då det faller en till två decimeter snö under en natt i Västsverige, varpå vi bestämde oss för att evakuera. Således kom M och G till huset där jag arbetar, och som mina föräldrar äger, i grannbyn på tisdagskvällen. Detta hus ligger i samma by som förskolan och matbutiken. Det ligger nog också en aningen närmre Ms jobb. Igenom detta lilla samhälle går det några fler bussar åt rätt håll per dag än vad det gör där vi bor (Ja, för här ute på holmen går ju bara EN enda buss åt "rätt håll" per dag och det är skolbussen. Denna buss är givetvis inställd när det är sportlov, vilket det varit denna vecka.) Att evakuera till mina föräldrars hus var därför givet. 

Under natten till onsdagen smygföll snön så tyst, så tyst över hus, träd, berg, vägar och trädgårdar. Den föll så tyst som bara snö kan falla och på morgonen vaknade vi upp till en värld täckt av ungefär 15 cm nysnö.

(Och om det är någonting jag lärt mig om mig själv denna vinter är det att jag första dagen med snöväder Tänker Fel. Jag tänker att det kommer gå, klart jag kan cykla - och jag tänker helt fel. Jag vet inte om jag på allvar kan tro att de kan snöröja här, så som de kan snöröja i Umeå, eller om jag bara tror att min cykel är en supercykel som klarar allt... Men fel, det har jag.)

Trots det tjocka snötäcket, och trots ingen hade plogat på gatan där huset vi sovit i ligger, baxade jag ut cykeln och cykelvagnen ur garaget och ut på gatan. Det var bara att pressa den genom djupsnön för på gatan hade det kört några bilar så det fanns åtminstone spår. I dessa spår tänkte jag cykla. Det gav jag upp efter ungefär en meter, eller mindre. För det gick inte. 

Plan B aktiverades: Skjuta cykelvagnen framför mig som en barnvagn. Försök pågick i en halvmeter och ja, jag gav upp. Inte heller det gick. Så ut med ungen ur vagnen, av med hjälmen, på med vantarna och så en enda instruktion: Vi ska gå (Plan C). Så vi gick. Bussen (åt rätt håll) hade nyss passerat och jag kunde se att nästa skulle komma en timma senare. Ute på storvägen, där bussen går, var det bättre plogat och jag övervägde en sekund att gå och hämta cykelekipaget igen, men bestämde mig för att nej, det blir för jobbigt. Så vi gick. Vi promenerade hela vägen till förskolan, och det var nog den jobbigaste promenaden på länge. Samtidigt som jag tänkte att vi rollspelade filmen "Vägen" så försökte jag fokusera på att för varje steg vi tar kommer vi ett steg närmre förskolan och det är väl bara att sätta den ena foten framför den andra.

Det snöade diagonalt också, för att inte säga horisontellt. Rakt i våra ansikten. Det är kallt mamma! Jaha, vad kan jag göra åt det? hann jag tänka. Men G visste bättre råd och drog ner mössan över hela ansiktet. Ser du nåt? undrade jag. Nej, mamma. Så hela vägen höll jag G i handen medan vi promenerade på den någorlunda plogade men ändå moddiga bilvägen ända upp till förskolan. Jag tror det tog 40 minuter, om inte mer. Men till slut var vi framme (då hade vi också fått pulsa genom totalt oplogad lössnö två sträckor - se bild ovan, när barnet höll på att ge upp och fick bäras en liten bit). Och jag kunde konstatera att min fyraochetthalvtåring inte hade klagat mer än kanske två - tre gånger under vår bohuslänska fjällvandring utan skidor och pulka. Varför har vi ingen bil/spark/slädhundssläde med 50 tillhörande hundar? Ja, cykel är optimalt men inte när det kommit så här mycket snö på en och samma gång.

Promenaden tillbaka till jobbet från förskolan var så mycket enklare! Att gå själv, utan (lite långsam, men mycket tapper) fyraåring var ganska underbart faktiskt. Jag passade på att ringa mina föräldrar och rapportera om läget och jag passade på att inte bli träffad i ansiktet av snöflingorna.

På eftermiddagen sedan skulle M hämta, och det gick faktiskt att cykla då. Märkligt nog! Trottoarerna var visserligen nästan gömda under all snö, men ändå. På kvällen gick jag en promenad för att köpa det livsnödvändiga Bregott, och då kunde jag gå på trottoaren/cykelbanan nästan hela vägen. Men ja, någon feministisk skottning var det inte direkt, så jag fick hoppa ner från trottoaren då och då för att kunna ta mig fram. De har lite att lära, snöröjarna på Tjörn. 

Snön låg kvar hela onsdagen och torsdagen, men natten till igår (fredagen) började det regna, och då var jag (och SMHI) rädd för blixthalka under fredagsmorgonen. Denna halka uteblev här, men slog till lite längre norrut i södra Sverige, kunde jag läsa. Så tacksam jag var för att slippa den! Det är så underbart att ha stabil, halkfri barmark under däcken att ni inte kan tro det! Det är så skönt att kunna cykla och veta att jag har makten över när och hur snabbt vi tar oss fram. Att inte behöva passa några tider (när bussen går en gång i timman, eller en gång per dygn)! Underbart är vad det är. Så igår kväll efter förskola och jobb flyttade vi hem till holmen igen. Och idag har jag beställt fröer, cirka 30 påsar, att dela med syrran. Så nu, nu vintern är jag klar med dig. Nu är jag redo för våren!

Tillägg för den mycket språknördiga:  Jag kom under vår vandring även att tänka på att G är en riktig campeón - alltså mästare (champion) och så kom jag att tänka på att ordet "campeón" måste ha ett samband med ordet "kamp", vilket det nog har för så här står det på rae.es (spaniens motsvarighet till svenska.se): "Del it. campione, este del longobardo kamphio 'paladín', este del germ. *kamp 'campo de ejercicios militares', y este del lat. campus 'llanura'." Alltså, om jag förstår RAEs förklaring rätt: campeón kommer från italienskans "campione", vilket kommer från longobardons "kamphio" 'paladín' (och paladín är enligt Real Academia Españolas ordbok en modig riddare som ställde upp frivilligt i krig) "longobardo" verkar vara benämningen på en germansk folkgrupp som år 568 invaderade ett område i Italien vilket efter detta folk fick namnet Lombardiet. Longobardo verkar också vara det spanska ordet för det västgermanska språk som detta folk talade... Och detta longobardianska "kamphio" kommer tydligen från germanska "kamp" vilket betyder militärt exercisfält, vilket i sin tur kommer från latinets "campus" vilket betyder fält/platt landskap (campo på modern spanska). Hängde ni med? Om jag förstått allt rätt borde ordets etymologi kunna skrivas så här:

lat. campus > germ. kamp > longobardiska kamphio > it. campione > sp. campeón 

Och vårt ord "kamp" lär ju ha kommit direkt från det germanska kamp, eftersom svenskan är ett germanskt språk. Ja, men då har vi rett ut det! Pjuh!

Lille G numera tre

Tre år har du hunnit fylla, min älskade son. För tre år sedan var jag fortfarande inlagd och mycket, mycket medtagen efter slutet av graviditeten och förlossningen. Mitt blodtryck höll på att gå ner till normala nivåer men jag tappades fortfarande på onormala mängder urin varje dygn. Mjölkproduktionen hade börjat komma igång, även om vi levde till stor del separerade från varandra. Du var mitt lilla barn på neonatalavdelningen och jag var din mamma som fortfarande var under vårdens beskydd.

En vecka efter förlossningen blev jag utskriven, om jag inte minns fel. Du fick vara inskriven och inneliggande patient i tre veckor till. I slutet av september kom vi äntligen hem. Du var pyttig och kunde ha mina rosa pyttiga sparkbyxor i velour. Jag har en bild av dig i dem. Du gäspar men jag ser så lättad ut. Äntligen hemma!

Och nu, plötsligt har du fyllt tre och vi har haft kalas och sjungit på båda språken och du har blåst ut ljus på en äppelkaka, gjord på gratisäpplen från holmen.

Det bästa du fick i present, enligt dig, var en gitarr. Egentligen en ukulele, men gitarr är ett enklare begrepp. Den är fortfarande ostämd men du plinkar ändå fint på den. Den har ett fint ljud i sig själv, tycker jag. Den näst bästa presenten var en äventyrsbil med en äventyrsgubbe i och med en kanot på taket. Den fick du av mormor och morfar och de hade tagit en treårig expert till hjälp för att välja ut den. Smart! Du fick också två lite mindre arbetsfordon och några böcker, lite pengar av farmor och farfar. Ballonger, kakor och släktkalas. Vi åt lunch, dansade till en bra låt, satte knorr på grisen och åt kaka. Sedan var både kalaset och vi helt slut. (På kvällen sedan satte vi dig och farmor framför Pippi Långstrump och gick ut på en promenad på tu man hand, din pappa och jag. Det var mycket fint och välbehövligt. Vi firade tre år som föräldrar med en high-five och en puss ute på den blomstrande udden Ed).

Du är tre år nu. Du pratar mycket och säger ganska långa meningar, åtminstone på svenska. Ditt ordförråd är stort. Större på svenska än på spanska, men även där kan du många ord. Din pappa pratar mest spanska med dig, men du hade lite svårt att prata spanska med farmor och farfar märkte jag. Ändå tror jag du förstod vad de sa till dig.

Du tycker om att gå balansgång och att hoppa ner från det du gått balansgång på. Du älskar att klättra i berg och att bada i badviken. Till nästa sommar får vi nog sätta dig i simskolans plask-och-lek-grupp, och köpa dig ett par armpuffar, eller vad man nu har.

Du gillar att gå på promenad och upptäcka saker. Du älskar när kyrkklockan slår och dörrarna på kyrktornet öppnas så att klockorna ska höras bättre ut över ön. Ibland springer vi till kyrkan när vi hör att dess klockor börjar klämta. Så mycket finns det att göra på vår lilla ö...

Du älskar också att hoppa i vattenpölar. Bäst är den vid kyrkan som är stor och oftast har vatten i sig fastän de mindre har torkat bort. Extra roligt är det om jag också hoppar och plaskar och skvätter.

Du tycker om att äta mat, men mer på förskolan än hemma. Jag antar att det mer beror på sammanhanget än att min mat är äcklig, men vad vet jag. Vad ska jag laga till dig egentligen? Korv och makaroner, ris och fiskbullar, potatis och ägg är sådant som oftast går ner. Allt annat är en chansning. Men ibland måste man chansa, för att inte fastna i korvochmakaronerträsket. Eller hur?

Välling äter du fortfarande, och fortfarande ur din kära bibi, nappflaskan. Hur länge ska du göra det? undrar mormor. Ja, jag vet inte. Vad ska jag annars ge vällingen i? Det funderar jag på. Vällingen funkar bra tycker jag för att liksom säkra upp ifall du ätit lite för lite till middag, då vet jag att du åtminstone får välling innan du somnar. Jag vet att det finns kritik mot välling, men jag tänker att det inte kan vara så mycket värre än att äta gröt. Det är ju vätska, fett, mjölk, sädesslag och berikat med det ena och det andra, järn typ. Så, så himla skadligt kan det väl inte vara?

När du äter din välling, men även när du ska sova behöver du din snutte. Du har flera stycken som vi byter mellan, alla av samma sorts tyg: bomullsmuslin. Det blir lite strävt när man tvättar det. Bilder från neonataltiden visar att vi använde dessa snuttar som filt över dig. Du var så varm.

Sedan du var två år har du slutat med både napp och blöja. Du verkar mycket äldre nu, delvis med tanke på det. Det vi har "kvar" nu är väl att sluta med nappflaska och att du ska få börja sova i din första riktiga säng (ej spjälsäng). Det tar vi om ett tag, tror jag. En sak i taget.

Ja, du G. Du är ju för sjutton bäst! Jag är så glad att jag har dig och att jag får vara med dig i din barndom och i ditt liv. Vet du? Vad som än händer kommer jag alltid vara din mamma. Det kommer alltid vara jag som har fött dig och som har burit dig i min mage. Jag kommer alltid att älska dig, i evigheters evigheter. Bara så du vet!

Orden

Orden, las palabras, som G kan säga just nu. Jag ska försöka lista dem och jag vet att det kommer bli svårt. Jag vet att jag kommer att glömma något, för de är så många. Denna lista är mest för mitt eget minnes skull, så jag förstår om den kanske inte är så intressant för andra. Här kommer den i alla fall:

här
där
nej
ja (fast det säger han inte så ofta)
sí
no
noho (nähä på spansk-svenska)
nähä
näe
var är...+ objekt t ex bilen eller sitt eget namn
borta
hoppa
hoppa hare (en lek han leker med M)
ramla
gå ner - bajate
ont
aj
blod
kommer blod

huvet
handen
fingret
armen
benet
foten
magen
naveln
munnen
snoppen
snippan
näsa
håret

mano
pierna
pito
boca
nariz
ojo
oreja
pelo

leka
bilen
vinka
morfar
mormor
nana
abuelo [uelo]
tito
primo
bäbis
(min systers namn)
fröken (fröknars namn)
barnen
mamma
pappa
mamma Tove
pappa + pappans namn
få den

maten - comida
äta - comer
gott
mm vad gott!
plats
sätt dig
bollen
räven
nallen
dockan
hunden
katten
massa fåglar
fisken (även i betydelse fiskmås)
pez
bajs
äckligt - asco
blöja
lägga sig
sova
mysigt
krama
mörkt
släcka (även i betydelsen tända (lampa))
stängd
stänga
öppen
hämta
overall
botas - stövlar
mössan
halsduken
vanten
strumporna
skorna
tröjan
byxorna [byskena]
kofta
klänning
trosa
prickar
blomman [nomma]
varmt
jättevarmt
kallt
regnar
blåser
solen
havet
vatten
min vatt = mitt vatten (nördkommentar: här tror jag att han använder regeln att substantivet ska stå i obestämd form när  det kommer efter possesivt pronomen. en ratt - min ratt, men han vet inte att det inte heter "en vatt" utan att det heter "vatten" (oräknebart))
bibo - för nappflaska (biberón)
pipo - för napp
rita
måla
röd
blå
rojo
azul
verde
blanco
spårvagn - tranvía
bussen - autobus
akta
farligt
boken
läsa
läsa bok
cykel - bicicleta
penna - lapiz
skrivbok - cuaderno
väska - bolso
allí está
orm - serpiente
pappa jobbar
gråter
skrattar
dansar
skriker
bada
ankan badar
blöt
snöar (var är snöet? - så sa han häromdagen när det snöade men snön inte la sig)
ojdå
oj oj oj
cykelvagnen
framme
förskolan
inne
ute
gå ut - a la calle
skogen - bosque
hela staden
bråttom
kotte
telefonen - mobilen - movil
pino
mamma mu
llama la puerta
kråkan
grisen
hästen
kossan
fint
borsta tänderna
hej
hejdå - adiós [aios]
te
macka - pan
uva
banan
apelsin - naranja
queso - ost
tomat - tomate
potatis - patata
ris
kanona för makaroner, men han börjar säga något som mer liknar makaroner nu.
spaghetti försöker han också säga
carne
korv
köttbullar
kaka
smaka
glassis för glass
filten
tienda - tält [tänt]
tvättmaskinen
snurrar
vända den
lejon
foca
ekorre
björnen - oso
elefanten [fanten]
moto
lastbilen - camión
båten
bordet
stolen
lampa
taket
fönstret - ventana
gunga (både som verb och substantiv)
columpio
rutschkanan
mer - más
pinne
campana
ding - dong
kyrkan
klocka
trappan
snigeln
lilla
huset
inte
våran
posten
kolla posten
måste
kan
åka
springa
försiktigt

Ofta säger han mamman och pappan, när det egentligen ska vara obestämd form. Han säger pappas om något är pappas och mammas om något är mammas. Han säger också sitt eget namn både i vanlig form (indikativ) och i genitiv.

Och varje dag blir det fler ord... marikanda, till exempel...

Dessa dagar

Dessa dagar innehåller mycket solsken och värme. Jag försöker ta det lugnt och leva i harmoni med allt, och ibland går det riktigt bra. G och jag har rutiner som jag tycker om. Han vaknar vid sju eller halv åtta (eventuellt halv sju) och jag ger bibi (bibi = nappflaska med 250 ml välling) i sängen eller soffan. Byter blöja. Om han vaknat tidigt somnar han kanske om, men oftast går vi upp och ut till vardagsrummet. Där lägger jag mig i soffan och ligger där till klockan åtta. Under tiden arbetar mitt lilla fina barn intensivt med att sprida ut den större delen av leksakerna överallt. Han underhåller sig själv rätt bra och kommer till mig ibland och liksom säger hej och gosar lite med huvudet mot soffan. Räven eller snutten och oftast nappen i högsta hugg (eller i munnen om det är nappen man syftar på här).

Sedan äter vi frukost. Vi äter först lite frukt (uva - vindruva eller esta - apelsin). Sedan äter vi macka/pan, som jag har bakat av grovt rågmjöl, linfrö, morot och pumpakärnor samt vetemjöl osv, och ibland får han havrekuddar i lite mjölk. Sedan är det dags att leka igen. Oftast vill han gå ut och säger calle eller eskoga (gata och skogen). Oftast orkar jag, men om jag inte orkar bygger vi en koja på balkongen och hänger där tills solen tar över för mycket av ytan och det blir för varmt (!).

Vi brukar ändå gå ut en sväng på förmiddagen. G hittar till lekplatsen och tillbaka, mer eller mindre. Han gillar att gunga och igår såg vi en ekorre. Han gillar även att åka linbana med mig och att gå över några slags stockar. Imorse var det för varmt vid gungan på lekplatsen så vi gick in i skogen och utforskade, och vi såg till och med en båt i sjön. Han kan nu ordet för båt på båda språken!

Vid ungefär kl 11.30 är det dags för lunch. Han äter för det mesta samma mat som mig och han får äta själv för jag orkar inte mata. Ibland stödmatar jag lite, men oftast äter han det mesta med händerna. Det hamnar mat överallt, men jag tror ändå han får i sig tillräckligt.

Efter detta är det dags för att sova. Ofta går vi en promenad i skogen, men ibland är vi inne om jag inte pallar gå ut. Då sover vi tillsammans i min och Ms säng. Det är mysigt!

Sedan är det eftermiddag och G äter en bibi innan vi går ut igen. Eller om vi redan varit ute (när han sov) så är vi inne ett tag. Kanske hinner vi ut innan middagen, annars efter.

Ja, det är väl ungefär så här som våra dagar ser ut just nu. Jag försöker träffa vänner i lite lagom dos (jo, jag är översocial men har hört att det finns de som är värre), men även ha lugna hemmadagar. I fredags fick jag till och med en utflykt själv till Gammlia och jag hann läsa i solen i en hel halvtimma innan min vän kom dit, som jag bjudit in lite spontant via sms. Sedan gick vi till en annan vän och åt vattenmelon. Fint! Idag fick M, på sin lediga dag, en ledig dag. Han var på cykelutflykt med en kollega och vän uppströms Umeälven och de hade tydligen legat på varsin klippa och mediterat. Fint, det med!

Vi försöker alltså ge varandra lite tid för oss själva också, mitt i allt. Jag tror att det är en bra idé.

Nu ska jag sova för nu är klockan snart elva, igen! Den blir det varje dag. Märkligt! Godnatt ljusa natt!

Tre månader i Spanien

"När kommer ni hem?" är den vanligaste frågan jag har fått från mina svenska vänner under de här tre månaderna i Almonte. "Jag vet inte" har varit mitt svar. Och än vet vi faktiskt inte när vi kommer att komma hem till Umeå igen, mer än att det blir innan den första maj. Vi måste bara ta tag i att köpa biljetter. Här kommer mina tankar om hur det har varit att vara här i tre månader. Vi börjar väl med det viktigaste: maten.

Att efter några lite kämpiga höstmånader få landa här hos svärmor och äta hennes mat varje dag, har varit himmelskt. Jag har lagat mat ungefär fyra  gånger på tre månader. Det har varit köttfärssås (två gånger), potatis och purjolökssoppa samt broccolisoppa. I övrigt har vi ätit antingen svärmors mat eller på restaurang. Lyxigt och enkelt! Svärmor lagar mycket god sydspansk husmanskost, samtidigt ska det bli lite skönt att komma hem till Sverige och få äta min vanliga svenska mat. Det bästa ska dock bli att byta mattider från klockan 14 och 21, till klockan 12 och 18. Jag kommer anpassa mig med en gång! Jag har också tänkt göra en lista på mat som jag ska laga när jag väl kommer hem, men inte påbörjat den ens. Jag är rädd att stå där utan inspiration alls. Har någon något tips, skriv gärna det i en kommentar!

Samtidigt som det har varit enkelt att bara äta svärmors mat och att vara mycket hos dem, har det varit helt ovärderligt att ha tillgång till en egen lägenhet för vår lilla familj. Hade vi inte haft den hade jag nog inte orkat vara här så här länge! Den ligger på lagom promenadavstånd från mina svärföräldrar (ca åtta minuter) och är ganska liten, men har fungerat utmärkt för oss. Det har varit skönt att kunna gå dit efter jobbet och några gånger har vi ätit middag där. Det har varit härligt att vakna där och ha lite lugn och ro innan arbetsdagen. Att få rå om sig själva och ha sin egna ordning, känns väldigt viktigt för att orka vara hemifrån så länge! Förra året var vi här under hela april, och då bodde vi bara hos svärföräldrarna. Det fungerade men jag tyckte det var jobbigt att inte ha vårt eget hem där vi kan stänga dörren om oss, och där vi bestämmer vem som hälsar på och inte och så vidare. Jag är mycket tacksam att vi kunnat hyra den här lägenheten av mina svärföräldrar!

Spanien är dock ett land där folket inte sitter hemma och trycker särskilt mycket. Detta har inneburit att vi har varit ute en hel del och promenerat runt i byn, men även åkt till andra byar på utflykt. Flera gånger har jag känt att jag måste ut ur Almonte och andas lite frisk luft. Då har vi åkt till byar som Bonares, Niebla, Villarrasa, Rociana, Matalascañas, La Palma, Aznalcázar, Paterna och Manzanilla. Vi var en eftermiddag i El Rocío på dop, men missade att gå in i kyrkan. Jag har inte sett jungfrun i El Rocío på flera år! Byar som vi har kvar på listan att besöka, inför nästa gång, är Mazagón, Villalba del Alcor, Lucena (vandringsleden mellan Lucena och Bonares vill jag utforska) och Almonaster la Real (där vi har vänner som bor). Vi har även varit i väg en sväng till Aracena, vilket jag tror kommer bli tradition. En dag var vi i Sevilla, men den här gången har vi inte varit något alls till Huelva. Man kan inte hinna med allt, och byarna finns ju högst troligt kvar. Höjdpunkter har dock varit att promenera i Linares de la Sierra efter besöket på deras Hammam och att äta på El mesón de Alegría i Villarrasa. Riktigt gott!

Men för att man ska kunna åka på utflykt, måste det ju vara fint väder! Eller hur? Många i Sverige har avundats vårt väder här, men från den första mars har det regnat ganska mycket. Det är nu senaste två veckorna ungefär, som vädret har varit bra igen. Nu känner man att värmen är påväg. I början när vi var här var det  ganska kallt, särskilt i mitt lilla kontor på taket, men det har inte varit så kallt som jag trodde. Jag har haft en bra tröja med mig, som är så varm att den kommer att lämnas här, som jag har haft på mig inne, nästan hela tiden, och även ute i början. Dock har jag inte använt raggsockorna alls. Bra kläder att ha med sig för spansk vinter är: fleeceleggnings, ylleunderkläder, vanliga leggnings, några klänningar, ylletröja, annan asvarm tröja, jacka, regnjacka, mössa, skor som tål regn, tofflor eller sandaler att ha inne. Yllesjal.

Det har varit fint att se vår son utvecklas här i Spanien. Han har börjat gå och vill bara gå och gå och gå, samt krypa upp för marmortrappan. Han äter hur bra som helst, även vanlig mat, och när vi kommer hem ordentligt tänker jag försöka sluta med burkmaten helt. Det kanske är sent att sluta vid 20 månaders ålder, men det får bli så. Det är så extremt bekvämt med burkmat! Nu har han dock flera tänder (åtta, totalt), och kan tugga ordentligt bara man mosar lite eller serverar "mjuk" mat.

Han har även börjat säga flera ord, som jag har skrivit om innan. De spanska orden han säger är agua, pan, caca, anda, luna, uva, una, este, esta, och nästan guapa. Han härmar mycket. Igår lyckades han säga sin kusins namn och vid ett tillfälle lät det som om han sa chica och häromdagen sa han något som liknade coches, men jag vet inte om det var av misstag eller för att han tittade ut på bilarna. Det är så roligt att lyssna på honom och det är så skoj att han förstår mer och mer spanska nu. Det ska bli intressant att se vad som händer i Sverige. Kommer han att byta ut agua mot vatten och pan mot macka eller kommer han hålla kvar vid de spanska orden? Troligtvis kommer han att blanda och till slut gå över mer och mer på de svenska, mer gångbara orden. (Mer gångbara i Sverige, menar jag.) Efter ett tag (några år?) kommer han troligtvis medvetet välja vilket språk han talar med vem. Det blir intressant att se vilket språk han talar med sina föräldrar. Om jag får gissa blir det svenska med båda, åtminstone så länge vi är i Sverige, eftersom vi båda förstår och talar svenska. Förhoppningsvis fortsätter M att tala mest spanska med G och även med mig, så att G får så mycket inflöde av det språket som möjligt. Jag hoppas på att börja läsa godnattsaga framöver och att vi kan natta varannan natt, eller liknande, och att M kan läsa böcker på spanska och jag på svenska. Vi läser i och för sig mycket nu också för honom, på båda språken. Det gäller bara att inte tappa det!

Ja. Nu är det sista vanliga dagen här, för den här gången. Imorgon åker vi bil till Sevilla och sedan tåg till Málaga. Vi ska sova på vårt "vanliga hotell" och på morgonen tar vi en flygbuss till flygplatsen och ett plan till Köpenhamn och sedan tåg till Göteborg. Där blir vi hämtade av min pappa och åker hem till mina föräldrar. Det blir säkert bra! De har längtat efter G och jag har längtat efter dem! Det blir roligt att se om de fattar vad G menar med sina spanska ord!

Hejdå, Spanien! Tack för den här gången!

Lillgurkan just nu, 17 månader

Min käre, lille buskorv! Hur mycket älskar jag dig, tror du? Mer än vad du kan föreställa dig! Bara så att du vet! Får du själv barn så kanske du kan börja föreställa dig min kärlek till dig, men inte heller då är det säkert att du förstår. Och nu är vi här - i Spanien. Ditt andra hemland, eller åtminstone din pappas första hemland. En månad in och jag är ganska trött. Jag arbetar mycket och träffar dig ganska lite känns det som. Trots det försöker jag ta tillvara på de stunder vi har. Nu är du ingen bebis längre, utan nu är du en riktig liten pojke som mormor brukar säga. Det går så fort, så fort. Och det är så underbart!

Du har nu fyra tänder (två uppe och två nere) och en till på gång där uppe och du tycker till och med om att borsta tänderna, bara vi inte använder tandkräm. Du lär dig så otroligt mycket hela tiden! Bara sedan vi kommit hit har du lärt dig att gå långa sträckor om man bara håller dig i en hand. Med långa sträckor menar jag fram och tillbaka på trottoaren framför farmor och farfars hus. Särskilt tycker du det är roligt med ojämnheter, grus och brunnslock som låter lite när man trampar på dem. Du älskar att vara där, en la calle. Du vill gå ut mest hela tiden, vilket du visar genom att gå fram till dörren och gny. "Kom igen! Öppna! Vi ska gå ut!" tycks du säga på ditt egna internationella språk. Oftast går någon ut med dig. Din metod är effektiv. Och när vi går in igen blir du alldeles vild och arg, för du vill vara ute mer.

Du älskar även att äta. Du äter fortfarande barnmat, mest köpt för jag hinner inte riktigt laga och har inte riktigt tillgång till köket här på samma sätt som hemma. Du äter bröd som en tok och du har lärt dig att både förstå och säga det spanska ordet för bröd: pan, men det svenska har du ingen aning om än. Du försöker även säga lampa, vilket går väldigt bra, förutom att du missar det första l-ljudet, så det blir ampa istället. Vilket lämpligt ord! Det heter ju lámpara på spanska, så farmor och farfar förstår. Du säger även det svenska ordet titta, men inte det spanska tita/tito för faster och farbror. Du förstår det spanska ordet för farfar: abuelo och du tittar efter honom när man säger det och följer honom med blicken vad han än gör. Du verkar älska din farmor och sträcker dig efter henne när hon kommer hem, till hennes enorma glädje! Och din pappa sedan. Ni umgås mycket nu eftersom han är ledig med dig. Du säger pappa oftare än mamma, men blir alltid överlycklig när jag kommer. Du ropar på pappa ibland, och letar efter honom om han inte är hemma. Det är så fint att se! Jag blir så glad!

Du tycker fortfarande om att läsa böcker och du gillar att härma djurens läte. Om du ser en bild på en häst eller en häst på riktigt, vilket det finns ganska gott om här, så gnäggar du på ditt sätt. Kossorna säger mmmm enligt dig. Hundarna har också sitt läte, som du härmar uff, uff. Du har även ett särskilt ljud och tecken för saker med motor, t ex bil och traktor och takfläkt: um, um och en liten vispande rörelse med fingret i luften. Supergulligt!

Du pratar mycket på ditt egna språk, med ord som ingen förstår. Och du älskar att sjunga. Jag tror du sjunger Imse vimse spindel, särskilt regnet faller ner, med rörelser men sången låter mer som Lille katt. Du klappar i händerna och hittar på egna rörelser och sånger och kan underhålla dig så ett bra tag, särskilt i bilen.

Angående rörelser och tecken så har du också ett eget tecken för att tvätta händerna och igår när vi ätit klart gjorde du det tecknet och då gick vi och tvättade händerna. Du kopplar verkligen ihop saker: efter maten tvättar man händerna. Det är roligt att se!

En sak som verkligen imponerar och förvånar här i Spanien är att du äter själv med sked, även om vi också matar dig samtidigt. Det är inte många barn i din ålder som gör det här, verkar det som. Dina kusiner blir fortfarande matade i ganska hög utsträckning, vad jag förstått, trots att de är både ett och två år äldre än dig! Vi vill dock att du ska lära dig själv och att du ska bli så självständig som möjligt. Det gör ingenting om du blir kladdig, tycker vi!

Just nu känns det nästan som om spanskan är starkare än svenskan, men det kommer såklart att ändras. Du förstår lengua men inte tunga, pan men inte bröd, abuelo men inte farfar. Du förstår både lampa och la luz, du förstår remolino för takfläkt och mamma och pappa så klart. Ditt namn har du förstått sedan vi var här sist.

Jag hoppas att Spanien och spanskan blir en levande del av dig och inte bara en del av din pappa. Vi får försöka åka hit ofta, åtminstone en gång per år, gärna mer. Jag hoppas att du, när du blir lite äldre, får några kompisar här så att du har roligt när du är här. Jag hoppas att Spanien och Almonte blir ett ställe du tycker om och känner dig hemma på!

Det är så roligt att se dig växa och utvecklas! Du blir mer och mer av en egen liten person och du är supercharmig och ganska bestämd! Puss på dig lillgurkan! Kärlek!

Här är du, ju!

Tulpanbukett i februari

Det gick drygt fyrtio dagar utan att jag hörde någonting alls av min vän från Barn 4. Men så plötsligt kom ett meddelande. Det lilla halmstrået var verkligt - hennes mobil hade varit trasig och nu hade hon skaffat en ny! Hon var kvar i Sverige! Fortfarande utan besked om framtiden, men ändå: kvar!

Vi fortsatte höras med små meddelanden då och då, blandat med foton på våra jämngamla barn. Häromdagen frågade jag henne om hon skulle komma till Umeå snart och det visade sig att så var det, så idag träffades vi.

Det blev en fin dag. Först väntade vi i en evighet på Migrationsverket för att hon skulle få en biljett tillbaka till Vännäs, där hon nu bor. Sedan gick vi och fikade. Vi pratade om vad vi ger våra barn att äta. Båda gillar morot. Mitt barn får inga kakor och ingen läsk. Ingen choklad, även om han gärna hade velat. Vi pratade om barnet som är påväg, hennes. Att hon har en dotter i Irak, en här som är åtta månader och en i magen som kommer i juli eller augusti. Vi pratade om hennes man, som verkar ha lämnat henne. Vi pratade om allt detta allvarliga och känslosamma utan att på riktigt och ordentligt kunna prata om det. Vi har ingen gemensamt språk som är tillräckligt starkt. Jag önskar så att vi hade det!

Jag hoppas allt det bästa för henne! Att hon får stanna i Sverige! Att hon kan ha någon att dela föräldraskapet med. Att hon kan flytta närmre resten av hennes familj som också bor i Sverige. Framförallt hoppas jag att hennes lilla dotter i Irak ska få komma hit och vara med sin mamma!

Livet är så olika. Det är så enorm skillnad på möjligheter och sätt att leva beroende på var man är född. Det är stor skillnad på traditioner och val. Jag tänker på att hon är så ung. 20 år. När jag var 20 år var jag i Salamanca och läste spanska och förälskade mig i spanjorer. Inte var jag gift, inte hade jag barn. Jag var fri att testa livet på olika sätt. Det är svårt för mig att förstå hennes situation och hur hon har det. Det är lätt att känna sig privilegierad och lyckligt lottad. Akademiskt utbildad, 31 år gammal, stabil ekonomi och i en i jämförelse oerhört stabil relation med en omhändertagande man.

Jag hoppas att vi kan vara vänner. Att vi kan lära känna varandra bättre och hjälpa varandra i livet på något sätt. Det känns bra att hon bor i Vännäs nu, det är närmre än Lycksele där hon bodde förut. Vi får se, jag hoppas att vi kan åka och hälsa på henne om ett tag. Att vi kan utforska Vännäs promenadvägar och äta god irakisk mat. Det är jag sugen på!

Våren! Kom med möjligheter och glädje är du snäll, nu när jag återfunnit min vän!

Translanguaging

- Vem ska fixa köket? Varför är det alltid jag som fixar köket?

- El köket está fixeado ya.

- Nä, det är ju massa kastruller och grejer där som behöver diskas.

- Esto no lo he visto.

- Nä, men kolla i diskhon så ser du.