Fadersmålet

Fadern och sonen i fäderneslandet talandes på fadersmålet, Villarrasa 2018.

La lengua paterna, fadersmålet, är inte något man brukar prata om. Det är modersmål och första språk, la lengua materna och lengua nativa som är de dominerande termerna. Det finns säkert en anledning till det, en föreställning om att modern är närmre barnet och pratar mer med barnet än vad pappan gör, och så kanske det har varit och fortfarande kan vara. Men nu ska jag skriva om fadersmålet, mitt barns fadersmål.

Ända sedan alltid har min man talat sitt modersmål med vår son - spanska. Han och jag pratar också spanska med varandra, så G får och har fått språkligt inflöde vid flera tillfällen varje dag på spanska, skulle jag säga. Vi har dock aldrig haft någon uttalad policy, som bvc-sköterskan föreslog, så som att vi skulle enbart tala våra respektive modersmål med barnet. Vi pratar vårt familjespråk istället, vilket är en salig blandning av båda språken (translanguaging). Ofta tror jag dock att vi håller oss till ett språk, ibland pratar jag svenska och M svarar på spanska, eller så börjar jag på svenska men får inte önskad reaktion (t ex uppmärksamhet eller signaler på att M förstår vad jag menar) och går över till spanska. Till G säger jag småsaker på spanska, t ex Ven! och Venga! (kom och kom igen). 

Det första ord G sa var agua, som betyder vatten. Jag tror han sa det innan han sa mamma och pappa, mamá y papá. Han sa aua minns jag, hoppade över konsonanten. Det var på en parkering i Sevilla han sa det, solen sken och det var eftermiddag. Vinter eller vår. Det var väl då när han var strax över ett år, om jag minns rätt. 

Barn börjar uppfatta prosodi (språkmelodi) inifrån magen från vecka 25 har jag läst i Olle Kjellins bok Uttalet, språket och hjärnan. I vecka 25 var vi i Spanien. Gs allra första språk var alltså spanska, och säkert en del svenskspansk blandning.

Sedan föddes han i Umeå och lärde sig, enligt egen utsago norrländska. Ja, vi säger så. Vid två års ålder flyttade vi ju hit, till västkusten, och här pratar man varken norrländska eller spanska. Självklart blir det så att allt i förskolan, skolan och på fritids blir på svenska, även om samtliga verksamheter ska använda alla barns alla språk i verksamheten på något sätt, vilket man kan läsa om på Skolverket om man orkar. Och visst försökte jag lite i början. Gjorde en ordlista till personalen med Gs spanska ord, t ex botas för stövlar som han uteslutande sa ett tag. Men självklart märkte G vilket språk man pratar i förskolan och så pratade han det.

Spanskan har setts som något exotiskt och kul men jag tror inte G vill vara exotisk. Någon fröken har sagt att Då kan ju du lära mig spanska, och då har G sagt Nej. Han har aldrig velat prata spanska med svenskar som inte kan spanska. Jag tror han ser det som helt ologiskt, vilket det också är.

M har, som sagt, alltid pratat spanska med G och G har svarat på spanska. G har till och med ibland översatt saker till mig eller M till våra respektive modersmål så att vi båda ska förstå även om han vet att vi båda kan båda språken. Ibland pratar G spanska med sin pappa men säger vissa ord på svenska, ord han inte kan, men då säger han dem med spanskt uttal. Rätt kul! Jag tror det beror på att han vill att ordet ska passa in i den spanska meningen. Vad tror ni?

Värt att nämna är också att förutom att prata spanska med M, höra mig och M prata spanska eller blandning, så har G tittat mycket på barnprogram på spanska. Detta har gett honom ordförråd och mycket god hörförståelse. Sedan har självklart våra ganska långa vistelser i Spanien hjälpt honom, även om pandemin kom och gjorde så att vi inte kunde vara där på några år. Men efter pandemin har vi varit där två gånger och nu var spanjorerna här när vi gifte oss, så även då får han såklart öva sig på sitt fadersmål.

Nu har dock något helt fantastiskt hänt: G har fått modersmålsundervisning! (Eller fadersmålsundervisning, då.) Jag skickade in en ansökan i juli och veckan innan höstlovet ringde en mycket trevlig och driven chilenska upp och berättade att hon nyss fått vår ansökan. Kommunens posthantering lämnar tydligen en del övrigt att önska... Hon startade upp undervisningen redan veckan efter lovet och nu har G haft två pass. Innan första passet var han anti och undrade vad det skulle vara bra för, han kan ju redan spanska, men det hade tydligen varit roligt och inför andra passet nu i veckan var han taggad. Han fick dessutom en läxa båda gångerna. Tarea heter det, sa han. Och nu efter passet häromdagen sa han att det hade varit roligt och gått fort. Varje lektion är 30 minuter. 

Finns det minst fem barn i kommunen som ansöker om modersmålsundervisning på ett visst språk är kommunen skyldig att ordna det. Jag hade aldrig trott att vår lilla kommun skulle kunna skrapa ihop fem barn med spanska som modersmål, men tydligen finns det minst fyra till då. Toppen ju! Enligt vad läraren sa finns det en elev på en annan lågstadieskola och några elever på högstadiet, så jag hoppas att de fortsätter ge G denna möjlighet även när högstadieeleverna börjat på gymnasiet. Jag hoppas också att G fortsätter tycka det är roligt och att han kan ta del av detta i många år, men vi får väl se. Huvudsaken är att han håller uppe och använder båda sina språk på något sätt, tycker jag.

Vilka barnprogram G ser? Ja, här får ni mina tips på bra barnprogram på spanska: Pinos dagbok spanska, Leo el pequeño camión, Pocoyo, LBB Español, Blippi, Los backyardigans, Willy Fog. Även Paw patrol finns på spanska och säkert en massa andra barnprogram som jag inte känner till eller kommer på nu. Har ni några tips?

Och förutom TV och vardaglig konversation läser också M för G på spanska ibland. Oftast har det varit svenska bilderböcker som M har "läst" genom att hitta på, på spanska, men han har några få böcker med spansk text också. Och häromdagen lånade G och jag en kapitelbok på spanska: Un misterio en mi colegio, och ber vi om det kanske biblioteket kan köpa in fler böcker på spanska. Det hade varit fint. 

Bueno , venga... det var väl det jag ville säga om ämnet ikväll. Fadersmålsämnet. Hittills har tvåspråkigheten gått bättre än förväntat och jag hoppas verkligen att G känner att han får med sig båda språken och att han, när han är lite äldre, kan blicka tillbaka och säga att han verkligen fick lära sig två språk som barn.

Hur tänker ni kring flerspråkighet? Har ni flera språk hemma? Hur använder ni dem? Berätta gärna i en kommentar!

Iskylan

Igår var havet stilla, men ändå iskallt.

Jag hakar väl på Åsa i en klagosång över kylan. Det känns orimligt kallt, men det är klart att det inte är orimligt. Det är mest obehagligt och fruktansvärt när jag går ut eller när jag ska sova och fryser om nästippen och om armarna. Jag har en vetekudde som jag fick av min gymnasiekompis med smeknamnet Muppen som jag lägger rakt över hela överkroppen, mellan halsen och magen. Ändå fryser jag om armarna och nästippen. 

G kom in till mig klockan 4 imorse och var helt iskall. Helt iskall var han såklart inte (han levde ju), men det kändes så när han kröp ner. Både han och M har sovit med sommartäcken de senaste vintrarna, så många vintrar jag minns faktiskt, men ikväll bytte jag till vintertäcken. M får ett duntäcke som väntat på honom i garderoben i flera år och G fick ett rätt tjockt syntettäcke vi köpte att ha till gäster, ännu endast använt av mina svärisar i maj. Hoppas de kan sova gott inatt och inte vaknar helt blöta av svett - för det är också obehagligt. Eller hur?

Nej, det är inte orimligt kallt. Vi är ändå i mitten av november. Men minus två grader, som det är nu, och viss nordlig vind (7 m/s) känns som is mot huden när jag går ut ändå, nu på kvällen, för att gå av mig lite, för jag kände att jag hade energi när jag slutade jobbet. Imorse hann jag inte gå någon morgonpromenad pga ett möte, men på lunchen gick jag ut i 15 minuter. Jag satte ett larm på 7 minuter och när det ringde gick jag en pyttebit till innan jag vände. Havet grått och småskvalpigt. Jag gick ut mest för att känna att det var skönt att komma in igen, och för att få lite dagsljus. Solen syntes svagt bakom de jämngrå molnen. Och efteråt kändes det värt det, men nu på kvällen nej. Det var bara hemskt. Mörkt, kallt och blåsigt och hemskt.

Det är inte orimligt kallt. Det är faktiskt orimligt varmt! Oktober var varmaste oktober hittills globalt, men det är inget man märker här och nu där det mest är isande kallt. På ett sätt förstår jag de som kallas klimatförnekare, de som säkert inte läser här. Hur kan man säga att det blir varmare att det är så kallt att man fryser om nästippen när man ska sova? Jag vill nästan tilläggsisolera huset akut, Nu! och köpa tjockaste täcket på marknaden och polarlakan som de har i södra Spanien (lakan i fleecetyg, helt fantastiskt skönt för kroppen när det är kallt och fuktigt men inte alls så bra för miljön då de är gjorda i plast och släpper mikroplast när man tvättar dem). Jag smsar grannen i lägenheten bredvid och hon svarar att jag kan testa att isolera bakom golvlisten på norrsidan. Självklart ska jag fråga pappa först. Det är sådant jag frågar pappa om. Jag tittar på mattor på Marketplace och hittar en fin i ull och en trasmatta till köket. Båda finns i samma område utanför Göteborg som min syrra bor. Vi får se om vi kan åka dit till helgen och köpa. Det hade varit värt, tycker jag.

Igår rapporterades det om ny rekordnivå för växthusgaser i atmosfären och idag läser jag om att den smältande permafrostens utsläpp av koldioxid och metan kommer fortgå i flera hundra år samt att vi just nu ansvarar för livsförutsättningarna för 5-10 generationer människor framöver (och oändligt många djur!). Nej, men jag blir inte alls stressad. Eller jo! Det blir jag!

Ändå tar jag bilen till skolan och jobbet. Hela denna vecka har jag gjort det, för jag pallar inte att cykla i minus två grader med min son, intalar jag mig. Bilen har fått motorvärmare och kupévärmare installerade och är  varm och skön när vi sätter oss. Motortempen visar på 50 grader. Det minskar dess utsläpp om jag förstått det rätt, men självklart släpper den ut mer än våra cyklar mycket mer, även om jag bara kör 4 km per dag. Och samtidigt är det vid korta resor som bilen släpper ut mest (per kilometer antar jag). Ja, hur jag än vänder mig är det inte bra att ta bilen, men det är skönt, för jag slipper kämpa i uppförsbacke och frysa ihjäl i nerförsbacke med mins sjuåriga son. Jag säger inte att vi inte kommer cykla alls under vintern, för det kommer vi säkert, men just nu, i chockkylan tar jag bilen. Hur gör ni?

Samtidigt håller jag mig till mina vegetariska luncher på arbetsdagar, samt till mitt löfte att inte köpa några nyproducerade kläder innan nyår. Och inte är det så att jorden behöver några få som "lever perfekt" utan det vi behöver är att den stora massan ändrar mycket i sin livsstil för att komma under den gräns som är hållbar. Här kan du räkna på hur du ligger till: Klimatkontot vilket kan vara relevant för att de egna utsläppen är de som är allra enklast att påverka, samtidigt som vi måste påverka på grupp- och samhällsnivå också. 

En sista sak innan jag slutar skriva för idag: Igårkväll var G och jag på biblioteket. Ute mörkt och kallt. Inne ljust och varmt. Det påminde mig om mina och Ms kvällsbesök på UB i Umeå. Jag berättade om dem för G. Inne på bibblan känner jag alltid sådan inspiration, och plockar på mig alldeles för många böcker. En av dem vi tog hem har jag redan hunnit börja läsa och jag vill varmt rekommendera den, även om jag bara hunnit läsa första kapitlet. Låt skogen leva av Nora Dåsnes. En seriebok som "egentligen" riktar sig till åldrarna 9-12. Riktigt bra hittills! Jag känner igen mig i huvudkaraktären Baos iver. Jag fattar inte heller varför inte allt kan ske Nu, med en gång! Tilläggsisolering, trädplantering, och alla flygplan på marken. Nu. Tack.

Ja, vi lär ju höras mer i ämnet framöver. Främst i ämnet miljö och natur, antar jag. För kylan får jag ta och börja acceptera nu. Jag får ta på mig den varmaste vinterjackan och börja använda vinterkängorna snart, känns det som. Vad har ni för strategier för att stå ut med mörkret och kylan och kanske till och med njuta av det hela?

Göra och få saker gjorda

Att göra något för någon annan, det är mitt kärleksspråk. Inte min mans, men mitt. Så därför blir jag extra tacksam och kär när han gör något, när han får saker gjorda. Än mer tacksam och kär blir jag när jag ser att han har tänkt och gjort något på ett bra och smart sätt, inte bara slängt in saker lite på måfå i diskmaskinen (vilket också händer). Som nu när jag såg att han satt mitt nyköpta kvällstepaket i hyllan i köket vid teerna, inte någon annanstans i köket. Det kanske låter helt självklart, men det är det inte. Jag tycker att vi har en ordning, utan att ha uttalat den, men den ser inte han på samma sätt som jag. Därför kan saker och ting hamna lite var de hamnar. Och så får man leta, i röran av andra saker som hamnat där de hamnat. Men nu hamnade ju teet där det skulle hamna, och det blir jag glad av.

Mycket har min man fått gjort idag. På listan stod: lämna in och hämta bilen från service, gå till frisören med G och köpa vinterkängor till G (titta på Alla Barn först). Och allt detta gjorde de, inklusive hänga på biblioteket en bra stund i väntan på bilen. Barnet blev klippt, kort kort, hos den billigaste frisören i stada och M berättade levande om hur de hade jobbat (långsamt och med rökpaus) och om Gs ansiktsuttryck när frisören lagt en stadig hand på hans hjässa (obekväm). Bilen var det inget fel på och vinterkängor hittade de, ett par Kavat second hand för 165 kronor. Dessa att alternera med fodrade gummistövlar blir nog perfekt denna vinter, eller vad tror ni? Dessutom köpte M sig ett par svarta jeans för 85 kr på samma affär - och han är inte den som gillar att köpa kläder, kan jag säga. Han är nästan värre än mig, eller bättre, för varför ska vi köpa kläder hela tiden? Nä, när jag läste om granskningen av HM och de där enorma klädbergen i Afrika bestämde jag mig för att inte köpa några nya kläder alls innan nyår, eftersom det är den enorma nyproduktionen som skadar mest. Hittills har det gått bra... Det jag gjort är att gå igenom och mycket varsamt rensat ut i min garderob, med andra ord behållit det mesta och sorterat upp det, vikt det mesta a la Marie Kondo och har nu en mycket bättre överblick. Kommande projekt är att köpa en ny garderobsinredning till två av våra garderober, då de är helt kaputt, men det får bli en annan dag - som så mycket annat... 

Och så kom han hem, min man, tillsammans med min son, någon halvtimma innan mig. Fixade enkel middag och tog igen sig med sina låneböcker. Sedan kom jag, käkade kalops och vi hann till och med prata en stund. Jag satte en deg och han hjälpte mig att skala och riva morötterna till degen, men sedan drog han sig tillbaka. Redan kl 19 ville han gå och lägga sig, vilket hade kunnat vara rimligt eftersom han ska börja jobba två timmar tidigare än vad som skulle vara tidigt för dig och mig, imorgon. Men jag sa nej, G kan inte sova klockan sju. Så vi hade lite kvällsmys hela familjen. Vi tittade på Willy Fog y la vuelta al mundo en 80 días. En tecknad variant av Jules Vernes Jorden runt på 80 dagar, producerad på 80-talet i Spanien. M har sett den som liten, så det är lite nostalgi för honom. Dessutom är den lugn, så som barnprogram var "förr i tiden" men G står ändå ut, trots att han är van vid dagens hetsprogram. 

Så skulle jag bara gå och diska lite och sätta in en brödplåt i ugnen, och då vips hips for ett glas i golvet! Jag orkade verkligen inte och kallade på M, som kom och sopade upp allt och dammsög noga. Tack, tack min fina man! Och nu, medan jag passar brödet, lägger han vår son. Han har läst någon saga och nu hör jag att han försöker få ungen att släcka lampan. Eventuellt börjar de prata om att ungen är hungrig så jag kanske får rycka in en liten stund och ge extra kvällsfika... Ja, det verkar så... Vi hörs!