En sommarresa genom Sverige

Förra året när jag näst sista dagen satt på sängkanten i vårt rum i strandhuset i Spanien bestämde jag mig för att denna sommaren skulle jag se till att vara i en röd stuga på landet i Sverige. Jag ville ha en Sverigesommar, och en Sverigesommar fick jag. 

En vecka efter Ms och Gs hemkomst från Spanien packade vi ihop det vi trodde att vi skulle behöva och styrde kosan norrut, närmare bestämt mot Storlien. M körde upp bilen via Karlstad (där han träffade Lars Lerin lite oväntat) och sedan till Mora där han sov en natt för att sedan köra genom den ändlösa skogen till Storlien. Medan han företog sig detta äventyr åkte syrran, hennes son, G och jag buss till Nässjö och sedan nattåg till Storlien. Det var snälltåget och eftersom det var ganska rejält försenat till Nässjö hann vi gå till en mycket fin lekplats vid Ingsbergssjön och två av fyra fick leka av sig, tre av fyra fick glass. Själv åt jag sushi som vi precis hunnit köpa på Göteborg Central. Lärdom till nästa gång: Gör allting i god tid! Tänk att allting tar minst en kvart extra mot vad du tror (köpa mat, gå och kissa). 

Vi släntrade ner till perrongen i Nässjö i lagom god tid och nattåget kom in. Vi hittade vår kupé som var varmare än varm och gjorde oss hemmastadda. Det lilla vädringsfönstret hölls öppet trots ett enormt oljud utifrån. Det lät som ett motorljud. Elen i eluttaget under bordet funkade inte (tur att jag tagit med powerbank!), tvålen i toaletterna var slut och ett handtag var borta på en dörr mellan vagnens entré och korridoren. Allt detta har jag nu felanmält och frågat om kompensation för... Vi får la se vad de säger. Men, trots allt somnade vi faktiskt alla och sov tillräckligt gott under natten, om än i några omgångar.

Till Storlien anlände vi osannolikt nog vid utsatt tid och vi vandrade den korta men backiga biten upp till Storliens Högfjällshotell, något överdimensionerat för den ganska lilla skara gäster som befann sig där just då. Vi hade bokat ett rum per familj, vilket var ett genidrag. Det är skönt att komma undan en stund och lättare att få till vila under dagen. 

Vi åt hotellfrukost, packade om lite och begav oss ut på en första liten fjällvandring. Vid detta laget var M fortfarande i Mora och kollade in Anders Zorns konst. Syrran, jag och pojkarna gick mot två fjällsjöar och badade först i den ena, åt lunch på vackert ställe och sedan badade vi i den andra. Syrran och hennes son höll sig till pasta och pesto hela vistelsen medan G och jag första dagen åt makaroner och frysta fabriksrullade köttbullar som hållit sig någorlunda kalla då jag lagt dem i ryggsäcken tillsammans med två frysta vattenflaskor. Maten lagades på varsitt stormkök. Denna första dag var det verkligen  varmt. Kanske 26 grader och sol. Därför baddade vi i den första fjällsjön, trots att den var så kall att det nästan gjorde ont. Efter lunch traskade v i vidare till den andra fjällsjön. Där vilade vi, doppade fötterna och sedan hittade jag en långgrund liten sandstrand. I denna sjö var det mycket varmare. Norra och Södra Sandtjärn heter sjöarna, förresten! Vi var de enda som badade där. Två män stod en bit bort och fiskade. 

Efter badet gick vi tillbaka till hotellet och kunde checka in och få tillgång till våra rum. Barnen ville genast prova hotellets pool men den var tyvärr stängd första dagen, eller "tyvärr". De två andra dagarna var den öppen men den var så kall att varken syrran eller jag kände för att doppa oss, även om vi tillslut gjorde det ändå. 

M kom upp framåt eftermiddagskvisten och vi lastade in, han duschade och sedan åt vi middag på hotellets soliga veranda. De hade en bra meny med både god vuxenmat och bra barnmeny. Systersonen fick visserligen ett meltdown när han fick fel mat, och dessutom varit hungrig i någon timma, men detta rättades snabbt till av köket. Jag förstår honom verkligen. När man är verkligt hungrig vill man ju bara ÄTA, och det enda man vill är att någon ska ge en mat nu! Och gärna rätt mat, särskilt om man är ett barn som vill ha viss mat och inte annan...   

Nåja. Dag två var det dags för den riktiga fjällvandringen. Denna hade syrran och hennes son testat ut redan året innan, när de var där själva. Mycket bra faktiskt att de hade rekat! Denna tur kallas för Blomsterstigen och anlades redan på 1890-talet av doktor Ernst Westerlund. Vi vandrade först över skidbackarna fram till Ernstkumlet där vi lagade mat i skydd av ett slags vindskydd. Konserverad köttfärssås och makaroner till G, M och mig, pasta och pesto och oliver till syrran och hennes son. En dimma (eller ett moln) svepte in och det blåste ganska kallt. Jag var glad att jag tagit på mig ganska mycket kläder (t ex ylleunderställ) men jag frös om armarna. Vi vandrade  vidare över fjället och kom strax upp på kalfjället. M blev lyrisk, som man blir, vid sitt första möte med denna annorlunda värld!

Vi stannade vid Vindarnas tempel och kokade kaffe och te, åt choklad och tog igen oss lite. Innan vi kom fram till hotellet igen lyckades vi identifiera kungens fjällstuga. Roligt tyckte systersonen och jag! Detta var nog första, men absolut inte sista, gången jag under resan utropade att "Här har jag varit när jag var nio år! Jag känner igen mig!". Jag var nämligen på en pensionärsresa till Storlien med min mormor och JHF när jag var nio år.

Vandringen tog nog totalt ca 5 timmar och var drygt 6km lång. Jag har för mig att vi gick från hotellet kl 10 och kom tillbaka strax innan kl 15. Så trött i benen var jag! Och frusen om armarna! Vi vilade en stund och sedan var det dags för ett dopp i en kalla poolen. Nåja, barnen hade roligt i alla fall.

Vi kom in en så bra rytm tycker jag. Frukost, vandring/utflykt inkl lunch, vila familjevis, bada i poolen, vila barn+M och syrran+jag med korsord i hennes säng, middag, skärmtid/korsordstid, sova.

Dag tre tog vi bilen till Tännforsen och Handölsforsen. Även här hade jag varit som nioåring, kunde jag konstatera. Det var två väldigt häftiga vattenfall med tillhörande forsar. Väl värda ett besök. Tännforsen är mer lättillgänglig och preppad än vandringen vid Handölsforsen. Den senare innehåller visserligen en hängbro för lite extra spänning! Mellan besöken vid vattenfallen åt vi lunch i Duved. 

Sedan var det bara en natt till i Storlien och dagen därpå skildes vi åt. G och M och jag tog bilen vid halv tio söderut. Vi stannade i Hallen och åt lunch i småbåtshamnen i Storsjön. Där finns det bra med bänkar och bord. Det blev makaroner och ölkorv och passerade tomater. Så bra och smidigt att ha med sig stormkök måste jag säga! Billigt, bra och mysigt!

Sedan åkte vi och spontan-hälsade-på en vän från Umeå som jag inte träffat på åtta år. Hon bor en halvtimma därifrån. Tur att hon var hemma för det var mycket fint att ses!

Efter detta stannade vi vid Fjällkonditoriet i Oviken och jag köpte mjuka tunnbrödskakor, G fick en glass och M klämde en tårtbit. Så åkte vi igen. Efter en liten stund mötte vi en bil som blinkade hysteriskt med helljusen. Något händer längre fram, sa jag till M. Sakta in lite. Och mycket riktigt, lite längre fram låg en bil halvt voltad vid vägrenen. Det hade redan stannat två personbilar och två motorcyklister så vi kunde lugnt köra förbi. Efter en stund mötte vi ambulans med alla lampor och ljud på, två räddningstjänstbilar och två brandbilar. Senare läste jag att en person fått åka till sjukhus med ambulanshelikopter. Ambulansen kom ikapp oss sedan men körde långsamt. Kanske hade den inte lastat någon, eller så hade den lastat någon som var så skadad att den var tvungen att köra försiktigt. Vi vet inte.

Hela den dagen, hela den långa, långa vägen till Mora genom skog, skog och mera skog, satt jag och var helnervös för att vi skulle volta. Kör långsammare, kör inte så långt ut mot kanten, satt jag och sa oräkneliga gånger till stackars M. Själv hade jag kört från Storlien till Hallen och sedan körde jag från Vemdalen till Sveg. När jag kör själv känner jag åtminstone att jag har kontroll. Men M kör väldigt bra, det gör han faktiskt!

Till slut, till sluuut kom vi fram till Orsa där vi tänkte äta middag. Jag hade ringt för att boka bord på Brasseriet på udden men inte kommit fram. Vi åkte dit ändå. Klockan var halv sju och jag var superhungrig. Men nej, tyvärr, de kunde inte ta emot oss trots en mängd tomma bord. De  var bara två som jobbade med serveringen tydligen. Dåligt. Jag gav dem en ganska sur blick och sedan åkte vi till plan-b som vi sett på vägen dit. Vasakällaren. De hade mat. Punkt. Maten mättade. Punkt. Det fick duga. Punkt igen. 

Sedan besökte vi Orsa hembygdsgård och jag fick klappa på timmerstugor och blev lite mer harmonisk. Då konstaterade vi också att vi lika gärna kunnat göra mat på stormköket där och sparat en femhundring, men whatever nu var vi ju mätta.

Till slut kom vi fram till Mora och det hotell vi bokat, som faktiskt visade sig vara bra. City Stay Fridhemsgatan heter det och man har tillgång till kyl och mikro samt kök men ändå ett fint rum med egen toalett och dusch samt att man inte behöver städa. Detta var samma kväll som VM-finalen och M och G gick till en sportbar för att titta på den. Jag däckade under tiden i sängen. Illamående av trötthet.

Morgonen efter var det dags att bege sig mot Sunne. Men först ville jag besöka en levande fäbod i Dalarna. Den fäbod i Älvdalen som jag jobbat på en dryg vecka i tonåren verkade tyvärr ha lagt ner men jag försökte hitta en annan. Tyvärr kunde Dalarna inte uppbåda en enda levande fäbod att besöka, eftersom informationen på nätet visade sig inte längre stämma. Ett hett tips om du vill besöka en fäbod är att ringa dit först och fråga! För fäbodar ligger liksom inte direkt nära varken något samhälle eller någon större väg... skulle det visa sig.

Istället för att misströsta helt sökte jag istället upp en säter i Värmland. Jag hittade faktiskt en på första försöket som vi skulle få besöka. Den heter Kårebolssätern och den ligger mycket längre in i skogen än vad du kan föreställa dig. Jag måste ha läst kartan lite fel för jag trodde den låg 4 km från stora vägen, men det visade sig vara snarare en dryg mil som min stackars man var tvungen att köra på grusväg. Först körde han i 12km/h men sedan vågade han öka till åtminstone 25. Han var supernervös hela tiden att bilen skulle gå sönder på grund av gruset, och jag försökte lugna från baksätet. Till sluuut kom vi fram. Där fanns blåbär och G blev på gott humör. M tyckte fortsatt att detta  var den mest ovärda och onödiga omväg vi kunnat ta! Vi promenerade över sätern och jag träffade en man som bodde i en av de små stugorna och han berättade lite. Det var fint. Sedan åkte vi därifrån, en något kortare väg. 

När vi väl kommit ut på stora vägen igen (väg 62 denna gång) åkte vi snart förbi Norra Ny Kyrka. M tyckte den såg häftig ut och vände. Den var faktiskt häftig! Byggd med tjärade träspån luktade den mycket gott i solskenet. 

G och jag gick till en lekplats bredvid medan M utforskade kyrkan invändigt med hjälp av en turistbroschyr en årskurs 2 tillverkat år 1972. Sedan körde vi vidare mot stugan i Sunne.

Det är intressant det här med att åka bil. Det tar alltid längre tid än vad google maps säger, kanske för att jag sitter och ropar att man inte ska köra så fort. Det tar också längre tid eftersom man kanske ser ställen man vill stanna vid, eller rentav behöver stanna för att äta och röra på sig lite. Det är smidigt att man kan stanna varsomhelst men samtidigt tar varje stopp ca 30 minuter extra, åtminstone för oss. Till slut får man känslan att man aldrig kommer komma fram!

Till stugan kom vi åtminstone fram klockan halv fem. Jag insåg att jag inte skulle orka laga middag så vi åkte ganska omgående in till Sunne och åt sushi i parken. Sedan handlade vi på Coop (vilket var en pärs för trötta mig) och så åkte vi tillbaka till stugan. Stugan var förresten mycket fräsch och fin och ligger lite utanför Sunne, på landet-landet. Jag kan verkligen rekommendera just den stugan! 

Dagen efter åkte vi till Sunne Sommarland, något G längtat till länge. Sist vi var där var väl för tre år sedan. Fortfarande tyckte han dock barnavdelningen var bäst och roade sig intensivt där i säkert två timmar. En smart sak var att vi tog med pastasallad som vi åt på gräsmattan, istället för att köpa flottiga hamburgare och kebab. Varför är sådan skräpmat så lättillgänglig? Varför har de inget vettigt? (okej, jag tittade inte ens på menyn men ändå)

Vid fyra lämnade vi stället och begav oss till stugan. Där åt vi middag och vilade. Sedan blev jag oerhört sugen på en grusvägspromenad så jag begav mig ut. Hittade en runda i appen Naturkartan över Berga, som jag gick. M och G hämtade mig i bil innan sista asfaltssträckan. Skönt! Jag var rejält trött i fötterna eftersom jag dumt nog gått i sandaler.

Dagen efter åkte vi till Kil och åt dumplings på bästa dumplingsstället jag vet. Det ligger på Storgatan. När vi var mätta och belåtna tog vi en stund på varsitt ställe. Jag på hantverksbutiken Händiga händer vägg i vägg, och G och M på lekplatsen. Sedan åkte vi vidare till Alma Löv Museum Of Unexpected Art. Mycket väl värt ett besök! Och konsten var verkligen oväntad och oväntat häftig! Vi tittade på allt vi orkade och sedan fikade vi, tittade lite till och åkte tillbaka till stugan efter ett kort stopp vid Mårbacka, som precis stängt för dagen.

Dagen efter detta var det dags för hemfärd. Alla var ganska trötta men jag bestämde ändå att vi skulle stanna i Köpmannebro och äta medhavd pastasallad på en brygga och titta på slussen, samt vid Håverud och titta på akvedukten. Vid detta laget var dock M väldigt less på mina extraturer att han stannade i bilen. G och jag traskade ändå upp till akvedukten och gick till och med över den. Häftigt och lite läskigt! 

Sedan åkte vi hem med bara ett kort stopp på en skolgård i Mellerud för choklad, frukt och lite lek.

Det var en väldigt fin semesterresa detta, måste jag säga. Hela dagen igår var jag dock helt slut och försökte verkligen ta det lugnt genom att läsa bok, rensa bort förväxta sockerärter och lusangripna rosenskäror samt tvätta. På kvällen åkte G och jag buss till Skärhamn för att äta på Thairestaurangen. M var i Göteborg och målade. 

Jag kan varmt rekommendera fjällvandring i Storlien för den som vill ha enkla dagsturer. Jag kan också varmt rekommendera Sunne och Sunne sommarland samt Alma Löv-museet. Dessutom är grusvägspromenader i sommarskymning mycket välgörande för själen!

Nyår i Danmark

Inför att M skulle fylla 50 började jag såklart fundera på hur vi skulle fira honom. Jag kom att tänka på att en resa till Prag hade varit fint, men kanske inte i november utan hellre runt nyår. En lunch eller middag på Gyllene Prag i Göteborg på självaste födelsedagen där jag överräckte biljetterna till honom hade varit en utmärkt födelsedagspresent och rolig överraskning. Varför Prag? Jo! Han var där som ung. När han var tjugonånting följde han med sin kusin dit på en examensresa. Det var kusinen som tagit examen i engelska men hon ville inte åka själv med sin klass och då erbjöd sig M att åka med som moraliskt stöd. Han älskade det! Han har pratat om det flera gånger och jag tänkte att vad passar väl bättre än att han får visa oss sitt Prag, om än en sisådär 30 år senare? 

Men så sa min mamma något klokt. Hon sa att det nog var bra om jag frågade M om han ville ha detta som födelsedagspresent, istället för att det skulle bli en total överraskning. Så jag gjorde det under en lunchpromenad i början av hösten. Han blev jätteglad och peppad men efter några dagar började han tvivla. Ligger Prag inte lite väl nära Rysslands anfallskrig i Ukraina? Jo, kanske... Tänk om det sprider sig... osv. Så nä, han ville nog helst inte åka till Prag. Och för mig spelade det ingen roll. Egentligen har jag själv inget sug att se just Prag men jag hade mest tänkt att detta var ett resmål han, av inte minst nostalgiska skäl, skulle uppskatta. Nåväl, en natt när vi skulle sova kom M plötsligt på vart vi kunde åka istället. Danmark! Ja, men det låter ju bra, sa jag. Det är inte så långt och dessutom hade varken M eller G varit där en endaste gång (om man inte räknar med Kastrup en endaste gång). Och så var det bestämt. 

Även om M valt resemål så var det jag som planerade alltihop, som vanligt. Ja, jag är ju planeringsansvarig i familjen, framförallt reseplaneringsansvarig. Jag är ju lite av en hacker på reseplanering, måste jag ändå säga. Jag har en del erfarenhet som ni vet... 

Så. M ville se Louisiana. Det ligger väl i Fredrikshamn? Eller nej, det ligger visst söder om Helsingør... Så började jag leta boenden och hittade ett väldigt fint boende på en gård mittemellan byarna Lynge och Lillerød, ungefär en halvtimma från Louisiana. Jag bokade tre nätter. Då hinner man landa men det blir inte heller för länge. Nästan 5000 gick boendet på. Det var en ljus, fräsch och fin lägenhet på övervåningen i ett av de tre sammanbyggda vitrappade husen med stråtak. Familjen som bodde där bodde i ett av de andra husen, vilket var väldigt skönt för då hörde de inte hur G hoppade runt och dansade. Det tänkte jag på flera gånger. 

Söndagen den 28 december tog vi vår bensinbil och brummade neråt längs E6:an. Det hade varit bättre för miljön att ta tåget, sa G, det hade faktiskt blivit mycket mindre utsläpp då. Gött att han är medveten, men denna gång kändes det så mycket smidigare att ta bilen, och bilen släpper åtminstone ut mycket mindre än flyget. Nåja, vi tar väl oss en titt:

Beräkning gjord på klimatsmartsemester.se

G hade såklart alldeles rätt. Här är beräkningarna av utsläpp från vår hemort till Lynge i Danmark per person, en väg. Samtidigt kändes det krångligt att vara mitt ute på landet utan bil och kunna ta oss till Louisiana, till mataffär osv, så denna gång valde vi bil. Det kändes inte heller orimligt långt att köra. Själv körde jag visserligen bara till Kungälv på nerresan och inte en meter i utlandet och inte heller en meter på hemvägen, men M sa ändå att det gick bra. Vi hade också maximal tur med vädret! Det var soligt under hela resan och på hemvägen regnade det men var fyra plusgrader. Först när vi packat ut allt ur bilen när vi kom hem frös gatorna på, och nu ligger det fem cm snö. Och ja, nu kommer en redogörelse över hela vår Danmarksvistelse i extrem detalj. Häng med, om ni orkar!

Så, på morgonen den 28 december brummade vi alltså iväg från vår parkering och tog oss söderut på motorvägen. Vi kom iväg i tid kl 09.00 vilket kändes som ett mycket gott tecken och jag var väldigt, väldigt nöjd med det. Jag hade nämligen bokat tre pizzor på Lilla Napoli i Falkenberg och dessa ville vi hemskt gärna inte missa. Det visade sig att turen till Falkenberg gick mycket snabbare än jag beräknat (jag räknar alltid med mer tid än vad google maps gör, och jag ville dessutom ha en halvtimmas marginal extra, utöver mertiden jag räknat in). Så vi var framme redan halv tolv och hade då en timma till våra pizzor skulle bakas. Solen sken, som sagt, så jag gick en promenad längs Ätran. Först på ena sidan, sedan över Laxbron och så på andra sidan där solens strålar nådde mig. Sedan över ån igen på Fajansbron. Då kom jag snart till ett minizoo och en väldigt fin lekplats där G och M lekte i väntan på mig och pizzan. Sedan var vi redo att gå till pizzerian och beställa. Jag tror nästan vi beställde exakt samma som när vi var där sist. Margarita till G, och nr 3 och 5 till mig och M om jag minns rätt. Gs Margarita var godast. Den tar jag nästa gång!

Sedan var vi redo att åka vidare ner mot Helsingborg där vi skulle sova en natt innan överresan till utlandet Danmark. Vi tog in på ett hotell supernära färjan som både en elev och en kollega hade rekommenderat. Det var ett bra rymligt rum och det fanns badkar vilket uppskattades av både mig och G. Vi vilade lite, bokade bord på en sushirestaurang (Zushi) som visade sig vara himla bra och sedan gick vi ut och spanade in stan lite. Vi såg några gågator och tornet Kärnan samt ett häftigt ljusspel. Det var mörkt och blåste hur kallt som helst, så vi fick gå in på hotellet igen och värma oss i väntan på vår bordsbokning.

Sushin var fantastisk och G och jag beställde till och med häftiga drickor. Det var något slags alkoholfria coctails. Hans var gjord av litchijuice (som jag tror han hade sett på youtube) och min var passionsfrukt och något mer. Supergott! 

Efter denna pangmiddag var det dags att krypa till kojs för att nästa dag vara redo att åka färja och komma till Danmark. Alla var peppade! G somnade gott i sin bäddsoffa efter att ha badat badkar och blivit läst för en stund. Jag började läsa Hekneväven av Lars Mytting. Verkar lovande, men det känns som om det var lite för längesedan jag läste första delen i triologin (Systerklockorna). 

Nästa dag checkade vi ut en liten stund innan elva, efter det att G och M varit och handlat lite proviant att ta med. Jag hade hört att danska kronan var starkare än den svenska, och det kan man säga stämde mer än väl. Danska dollar och svenska pesetas, som min pappa och hans kompis S brukar säga. 

Vi började med att direkt efter färjeturen lite sakta åka mot Louisiana. Lika bra att ta det på en gång, tyckte M. Men vi valde att åka en lite långsam men mycket vacker väg. Strandvägen, längs med havet. Vi stannade någonstans på mitten och G och M testade ett utegym medan jag promenerade längs stranden. Sedan promenerade de med mig längs stranden de också. Jag kunde konstatera att Danmark såg vackrare ut från Sverige än Sverige från Danmark. Det är synd om danskarna. 

Fast ja, synd och synd... Det här huset gick inte av för hackor! Det behövs danska dollars för att bli ägare till ett sånt...

Väl på Louisiana var det nästan helt omöjligt att hitta en parkeringsplats. Klockan hade hunnit bli kvart över tolv och vi började bli hungriga. Jag tyckte att det här var ju ingen bra idé. Är det så här mycket bilar på parkeringen, hur mycket folk kommer det då inte vara där inne? Nä, vi åker till vår lägenhet  direkt, så tar vi detta imorgon! Sagt och gjort. Vi brummade vidare. 

Jag lagade bulgursallad och hamburgare. Alla åt. Sedan gick vi ut och hälsade på gårdens fyra hästar och tre får, tog en promenad ner till den minimala sjön och vidare på småstigar tills vi kände att det var dags att vända. Väl inne vilade vi lite och sedan åkte vi till en Piratlekplats i Lillerød. Det var bara vi där och mörkret föll. G var nöjd. Efter att lillpiraten lekt av sig och jag promenerat runt lite bland de nybyggda villorna åkte vi och handlade och så tillbaka till lägenheten. G lekte och lekte och frågade inte efter skärm en endaste gång. Kanske att han tittade i 20 minuter på kvällskvisten, men det var verkligen ingenting mot hur det brukar vara. Ni kanske ska flytta till Danmark! föreslog min syrra när jag rapporterade. 

Dagen efter följde vi vår nya plan att åka till Louisiana så att vi skulle vara där minst en halvtimma innan de öppnade. Sagt och gjort! När vi skulle parkera kunde vi välja precis vilken parkeringsplats vi ville! Men inte kunde vi stå där och köa i en kö som ännu inte bildats, så vi gick en sväng runt muséet, ner till stranden och sedan runt och in i en fin park som visade sig vara en kyrkogård. Där valde G och M att gå på ena sidan dammen och jag på den andra och detta hade som resultat att jag kom ut ur kyrkogården tidigare än dem och såg fler och fler människor strömma till muséet en sådär 10 minuter innan de öppnade. (Så går du in i parken, välj då att ha dammen på din högra sida, så behöver du inte gå tillbaka via havet som G och M gjorde!) När vi stått i kön i några få minuter öppnade muséet och efter någon minut till vinkade en dam in oss från en entré på sidan och sa att alla med barn kunde komma in den vägen. Detta innebar att vi kom in kanske som sällskap 10 på muséet. Gött! Dessutom fick vi rabatt på entrébiljetten eftersom vi tagit färjan över från Sverige.

Vi låste in våra jackor i ett skåp och gick sedan motsols i muséet. Jag gick med G och M gick själv. G och jag kom snart in i en blackbox där vi såg en inspelad dansperformance i 20 minuter. Efter en stund kom M dit och då satt G kvar med honom och tittade ett varv till. Vår son älskar verkligen musik! Och det var också ett häftigt verk. Sedan gick vi vidare och tittade på olika verk, bl a ett om Heidis medelålderskris, ett om slaveri, en spegelinstallation av Yayoi Kusama från Japan.

Sist såg vi en stor utställning med foton från google maps gatuvy insalmade under 17 år av Jon Rafman. Han har en hemsida där man kan se hans bilder online. Det var kossor som gjorde sus saker som G sa, AI-videos som ballade ur, baserade på olika gatuvyer, hund som fastnat i staket, folk som ramlat med moppen osv.  Googles kamera registrerar allt med uppfattar intet, som det stod i introduktionstexten till verket på väggen. Här kan den som orkar läsa hela texten på valfritt språk. Intressant, tyckte jag, men kanske ännu mer intressant om man ser verket på riktigt (vilket man iofs kan göra på hemsidan). 

Nog om detta! När vi sett oss mätta på konst var vi ganska hungriga i magen och precis innan alla andra rusade till restaurangen valde vi ett bord och beställde snygg mat! Jag åt morotstartar och G käkade snacksbricka, M tog en macka med fläskkött. Mycket snyggt och gott! Inte så billigt men inte heller den dyraste måltiden, eller ens näst dyraste under resan.

Så gick vi och tittade lite sista innan vi begav oss till museibutiken där vi ballade ur totalt. Jag köpte fyra pussel och en lära sig rita graffiti-bok för 900 svenska kronor och M köpte två konstböcker för en något högre summa. Sedan var det definitivt dags att brumma tillbaka till boendet och vila. Jag gick en liten minipromenad i eftermiddagsljuset och sedan gjorde M det samma. Jag la de två minsta pusslen och sedan åt vi middag i lägenheten. 

Så var plötsligt nyårsafton 2025 kommen och G ville helst vara i lägenheten och leka, men M och jag ville hitta på något på dagen. Det hade snöat pyttelite under natten och lagt sig som ett tunt vitt lager överallt. Efter frukost tog vi bilen till Farums internationella skulpturpark. Den var gratis och helt öppen och jag tog en fin bild.

Vi gick ner till en sjö och sedan tillbaka till bilen och styrde vidare mot Roskilde för att besöka deras Vikingaskeppsmuseum. När vi kom dit efter att ha åkt ett tag på vackra men slingrande vägar började vi besöket med att äta Ny Nordisk Vikingamat i muséets restaurang. Det var gott! 

Vacker vy mellan Farum och Roskilde

Så gick vi och tittade på vikingaskeppen. Alla låg av naturliga skäl på land och hade kapell. Men skroven kunde vi se åtminstone. Man kunde också spana på några båtar som de håller på att bygga i detta nu. Väldigt många vikingabåtar var det! Inne i muséet låg det, som jag uppfattade det, fem originalbåtar från vikingatiden. Bland annat ett trettio meter långt skepp. Det bästa på muséet var dock att det fanns ett lekrum där man kunde klä ut sig och leka viking. Detta passade vi såklart på att göra! Det fanns också ett rum där man kunde gå ombord på två vikingaskepp och titta i deras skattkistor, testa att  sova på en fårfäll osv. Mycket mysigt och roligt. Det fanns också montrar med vikingatida leksaker, vikingatida handarbete och så vidare. Kartor över vikingarnas segelrutter och var de bodde. Hela Danmark var helt täckt av vikingar på vikingatiden, ska ni veta! Men så är det ju också ett platt, litet och lättgenomträngligt landområde. På sommaren kan man tydligen segla med en vikingabåt från muséet, men det missade vi. (Ingen fara för mig, jag är rädd för att segla!)

Fören på en 30 meter lång nybyggd vikingabåt. Rekonstruktion av Skuldelev 2.

Efter detta besök tyckte M vi skulle passa på att se Roskilde, men det orkade varken barnet eller jag, så vi styrde hem till boendet igen, vilade och svirade sedan om för att äta nyårsmiddag på restaurang i Lillerød. Mycket trevligt! Tusen gånger trevligare än att äta middag helt själva hemma som vi gjorde förra året, måste jag säga. Bra koncept också för när vi kom tillbaka till lägenheten var det inte så hemskt många timmar kvar till tolvslaget. Skönt! Jag hann virka lite och G hann leka med små konfetti-smällare han fått på restaurangen.

Vid tolvslaget låg M traditionsenligt i sin säng och var pyttelite sur (fast i år var han nog knappt sur alls) och G och jag gick ut och tände några stora tomtebloss, på mycket behörigt avstånd från stråtaket. Sedan gick vi in och la oss och G somnade innan folket i grannbyarna pangat färdigt sina raketer.

Dagen efter innan klockan tio begav vi oss hem från den lilla gården. Snön hade smält redan dagen innan och det var som sagt plusgrader hela vägen hem. Vi stannade i Varberg och åt sushi (igen) och jag var tröttis. Tio i fyra på eftermiddagen var vi hemma och det var skönt att komma hem i så god tid att vi hann ladda om ordentligt inför arbetsdagen som visade sig vara en fredag, fast den kändes som en måndag.

Och ja, det var den Danmarksresan det! En mycket välbehövlig resa! Vi gör oss bra på semester och vi behövde bryta av från vardagen. Något liknande gör jag gärna om igen, gärna på typ novemberlovet, jullovet eller sportlovet (annat år). Det är bra att komma iväg, se något annat och umgås som familj utan jobb, måsten, läxor, hushållsarbete osv. Ja, det är verkligen bra. Det är inte helt dumt att resa på vintern i Norden heller. Dels är det mindre folk ute och rör sig och reser än på sommaren och dels blir det mörkt så tidigt att man rentav vill ta sig tillbaka till sitt boende och vila. Och vila, det vill man ju!

Men nu är det dags för mig att gå och sova. Godnatt!

Tjörn - Lissabon, en reseskildring

Så äntligen faller ett sommarregn! Och äntligen sätter jag mig för att försöka skriva ihop något om vår sommarresa. Att bara skriva om planeringen, någon liten glimt från när vi var på plats, men missa att beskriva själva resan känns som att snuva både er som läser nu och mitt framtida jag på konfekten. 

När man är på resande fot tänker man, eller åtminstone tänkte jag så, att jag kommer komma ihåg varenda  dag kristallklart för att kunna återge dem sedan. "Det är tur att man fotar så att man kan titta på sina bilder sedan och komma ihåg vad man gjort" sa en kvinna vi mötte i en pytteliten gränd i Alfamakvarteren i Lissabon och som visade sig ha vuxit upp i ett grannhus till mina föräldrars sommarställe. "Sånt händer." skrev mamma när hon fick veta att vi träffat den numera framlidna makrillfiskarens dotter på den mest otippade plats. 

"Jag skulle vilja skriva om alla träd vi sett" sa jag till M på färjan hem. Träden är viktiga, särskilt i stadsmiljö. Man märker en sådan oerhörd skillnad på om det finns träd på en gata eller ej, om en park har träd som skuggar eller bara höga palmer med någon liten ruska högst upp. Jag älskar träden. 

Men nu ska jag försöka hålla tråden och berätta om åtminstone nerresan. Det var en gång i juni...

Det var en gång i juni, närmare bestämt två dagar efter skolavslutningen som vi tog vårt pick och pack och åkte med vår vita spanska bil till Göteborg. Jag hade bestämt mig för att inte vara stressad och arg, som jag varit året innan, och förvånade både mina föräldrar och mig själv över hur lugn jag kände mig. Planen att åka i god tid hölls och G hann leka lite på lekplatsen nära mina föräldrars hus. Min gamla lekplats där jag lekte när jag var liten... 

Väl på Kielfärjan infann sig den sedvanliga euforin. G och jag sprang runt på soldäck och kände hur semesterkänslan fyllde oss. Den spanska matadorvärmen hade kommit för att hälsa oss välkomna till södern, men inne i hytten var det svalt och skönt. Att ta Kielfärjan känns som att åka båt på ett parkettgolv. Helt lugnt och stilla, och plötsligt nästa morgon är man framme i Tyskland! 

Vi traskade iland och insåg att det var söndag och att alla butiker var stängda, inklusive köpcentret mittemot centralstationen där vi har köpt mat andra gånger. Men! Se! Inne på stationen var butikerna öppna och vi köpte vegetarisk sushi, som G siktat in sig på (eftersom han åt det förra året på tåget från Kiel) och vanlig sushi till mig. Tåget till Karlsruhe avgick i tid och vi anlände endast 15 minuter sent. Inget strul överhuvudtaget. I Karlsruhe kunde vi riktigt känna att det steg upp värme från marken fastän det börjat regna. Vi sov på ett hotell som heter Schloss-nånting och hade kristallkronor och en hiss som var kulturminnesmärkt och lika gammal som den var spännande att åka. Det kändes som ett bra hotell, men vi gick till Erste Fracht Braugasthaus och åt middag, vår vana trogen. Den ligger i samma hus som ett hotell vi sovit i tidigare och restaurangen känns lite innovativ på något sätt, lite rolig annorlunda mat liksom. Först åt vi några röror (tsatsiki, hoummos och något mer) och sedan åt jag polenta med ratatouille. De andra åt hamburgare och M drack en skitstor öl som såldes som "liten". Allt var gott tyckte alla! 

Dagen efter tog vi ett tidigt tåg till Strasbourg och väl där tog det faktiskt en timma att lämna in  väskorna på ett sådant  väsk-inlämnings-ställe, precis som jag hade förutsett. Inte för att det var kö, för det var det inte, utan för att man behövde något så exotiskt som kontanter - i euro, och det hade inte vi. Alltså, vi hade det hemma, men inte i plånboken där i Frankrike. Hoppsan! Jag fick veta att det inte fanns någon bankomat på stationen och gav mig således ut på jakt efter en i stan. G och M väntade vid väskorna och jag gick så fort jag kunde. Först guidades jag till en återvändsgränd vid stationen, men där fanns det bara knarkare, ingen bankomat. Sedan gick det bättre och jag lyckades ta ut en hel del och småsprang sedan tillbaka till stationen och min väntande familj. Under tiden hade M lyckats växla till sig 5 euro mot en 50 kronorssedel av en spansk herre som också skulle lämna sina väskor. Alla knep är bra utom de dåliga, antar jag! 

Efter detta behövde vi verkligen pusta ut så vi lämnade in M på en konstmaterialsbutik medan G och jag gick till en liten lekplats i floden som rinner i Strasbourg, eller om det är en kanal? Klockan var knappt halv elva på morgonen och endast G och Frankrikes sötaste tvååriga flicka lekte på lekplatsen. Jag åt frukt, drack vatten och pustade ut. Det fanns träd och några små bänkar och det var bara så skönt att få sitta där och hämta andan lite. 

Klätterapa

När klockan var lagom mycket letade vi upp en restaurang på ett litet torg och jag beställde något typiskt alsaceiskt som var nästan som en blandning mellan en tunnbrödmacka och en pizza. Tarte flambée hette det. Men alceasiskt heter det väl ändå inte? Tyvärr kom det fram någon märklig man, kanske tiggare och pussade på G:s hand medan jag var på toaletten så M fick försvara honom genom att resa sig och ropa åt honom att gå därifrån, så G grät när jag kom tillbaka. På väg till stationen igen köpte jag te till min termos och G och M köpte varsin oerhört god bakelse. M hann till och med rita av en kvinna med en bebis, i smyg, och sedan ge bilden till dem. De var också spanjorer på genomresa, fast åt andra hållet. Utanför stationen fanns en stadsodling och soldater med maskingevär patrullerade runt för att hålla koll på eventuella terrorhot (antar jag). Inga policías locales precis, konstaterade M. 

Stadsodling i Strasbourg

Fem timmar i Strasbourg gick med andra ord ganska snabbt, samtidigt var det kanske lite väl länge. Jag vet inte. Nästa gång skulle jag hellre åka mer direkt. Kanske en buss från Karlsruhe till Strasbourg (om man nu måste byta där) och sedan kanske bara vara där en timma eller två. Samtidigt var det smart att ha många timmar eftersom tåget vi tog därifrån var det enda direkttåget den dagen mellan Strasbourg och Bordeaux och också det dyraste tåget vi tog (ca 4000 kr för oss tre). Helt sjukt dyrt egentligen! 

På tåget till Bordeaux kom vi i samspråk med ett något äldre par från England som nu bodde i Sydafrika och som reste med sin vuxne son med Downs Syndrom. Vi pratade om världen, om Sydafrika, Sverige, att turista och sådant. Det var intressant.  När de gått av klev en man på och satte sig bredvid mig. Han började rätta prov. Jag var såklart tvungen att utmana mig att prata franska med honom när han rättat klart. Han var lågstadielärare tydligen och provet handlade om medeltiden. Jag träffade också en virkerska från Tyskland på samma tåg. Vi såg varandra och höjde våra virkningar till hälsning. När det var uppehåll någonstans och många gick av gick jag och pratade med henne en stund om virkning och garn. Alltid trevligt! 

Väl i Bordeaux gick vi direkt till vårt hotell Ibis Budget och G provhoppade i sängarna innan vi begav oss ut på jakt efter middag till M. G och jag hade ätit på tåget och var ganska nöjda. Det här med att resa ungefär samma rutt flera gånger är väldigt fördelaktigt märker jag, eftersom man då känner till de olika städerna eller åtminstone området nära stationen, och lätt kan gå tillbaka till mataffärer, caféer, restauranger och lekplatser som man har besökt förut. Det känns nästan, fast bara nästan, lite hemtamt. G lekte på lekplatsen med en massa franska och nordafrikanska barn medan klockan närmade sig tio på kvällen och M satt och åt en macka på en bänk bredvid några afrikanska kvinnor. Sådant får man uppleva om man reser på det här sättet! En skymning i Bordeaux. Glada barn. Kvinnor i samtal. Macka på bänk. Tänk ändå!

Skymning på lekplats i Bordeaux

Dagen efter tog vi tåget ganska tidigt till Hendaye och därifrån lokaltåget till Irun. Jag fotade en äng utanför stationen och fyllde på mitt baskiska lokaltrafikkort med tio euro. Nu har jag ca 5 euro kvar om jag minns rätt. Snacka om billig kollektivtrafik! Vi åkte tre personer på detta kort tre gånger mellan Hendaye, Zumaia och Donostia San Sebastian. Som jämförelse åkte G och jag buss inom vår kommun igår och det kostade 130 kr tur och retur. Då köpte jag enkelbiljetter visserligen, men ändå! Mer billig kollektivtrafik åt folket, jag säger bara det! Och mer tåg som åker i en tunnel av grönska! Det gör nämligen det lilla lokaltåget mellan Hendaye, San Sebastian och Zumaia. Helt fantastiskt. Jag älskar det! Någon borde göra en video och lägga upp på internet. Ni borde åka dit och åka tåget! 

Äng på gränsen

Vi var framme i Zumaia redan klockan två på eftermiddagen och den snälla värdinnan mötte upp och släppte in oss i lägenheten vi hyrt via Airbnb. Det var några trappor att gå upp för utan hiss men så värt. Det var en ren och prydlig lägenhet, precis lagom stor för oss. G fick ett eget rum och hade en mysig filt i sin säng. Det fanns tre små balkonger och lägenheten låg precis vid ett litet torg. Självklart var det några män som var tvungna att måla ett grannhus med hjälp av en bensindriven skylift varje morgon tidigt och så, men ändå. Det hör liksom till. Där sov vi i tre nätter och vi badade på två olika stränder, åkte buss en kväll till Donostia San Sebastian för att käka på restaurangen Kafé Botanika (där vi som tur var hade bokat bord) och köpa böcker i den mysiga bokhandeln Donosti. G fick också en glass vill jag minnas, innan maten. 

I Zumaia åkte jag även på en båttur och tittade på de häftiga klippformationerna som heter Flysch. De är som en bok över jordens historia, formade av sedimentlager som en gång var botten på ett tropiskt hav, innan iberiska halvön faktiskt blev en halvö. Guiden berättade alltihop på ett fantastiskt sätt, och jag blev helt tagen. 

Flysch i närbild

Flysch långt bort

Vi gick också en promenad en kväll på byns pir och såg byns roddarlag träna. Det var häftigt men jag fick nästan svindel när vi gick på pirens högsta våning som bara hade mur på en sida. Självklart satt nyförälskade par längst ut och dinglade med benen över havet många meter nedanför. Herrenadå! Nu går jag ner!

Floden i Zumaia över vilken man kan ta en liten båt från den vackra stranden på andra sidan floden (det sidan jag tar kortet från)

Efter Zumaia var det dags att ta en Alsa Supra-buss till Madrid. Jag hade valt säten längst fram, men det gör jag nog aldrig om. Dels uppmärksammade chauffören mig på att man inte får vara barfota, och dels satt jag och liksom kontrollerade hur han körde hela tiden. Han gillade att köra om, särskilt lastbilar som låg nära det där strecket som separerar filerna... Men Alsa Supra är annars att rekommendera eftersom sätena är oerhört bekväma, man kan nästan ligga ner, och eftersom varje säte har sin egen skärm med ett stort utbud av filmer. G såg tre långfilmer tror jag nästan, medan jag höll koll på vägen. 

I Madrid var det som om någon öppnat en enorm ugnslucka. Det var så varmt att man knappt kunde andas. Min fina fina vän A mötte upp vid Sol och vi gick de få metrarna hem till hennes lägenhet. Där inne var det lika varmt förutom i vardagsrummet där de hade AC. Där skulle vi få sova. Vilken tur! Vad snällt! När det svalnat pyttelite ute gick vi ut på en liten rundtur i Madrid centralaste kvarter. Vi spanade in kungliga slottet med tillhörande kyrka och A och hennes man C bjöd oss på en liten restaurang. Deras dotter var också med. G och jag var enormt trötta och vi somnade ganska gott i AC-luften sedan. 

För redan nästa morgon var det dags att bege sig vidare mot Lissabon. Även denna resa gick med buss, tyvärr. Chauffören körde mycket bättre men bussen var ganska basic och kändes obekväm lite innan alla åtta timmarna hade gått. Busstoaletten stank och det enda jag ville var att tvätta händerna, men i handfatet fanns inget vatten. Jag kände mig så äcklig! 

I Lissabon kände vi oss rådvilla mellan att ta en Bolt (vilket vi aldrig testat) eller en taxi. Valet föll tillslut på en vanlig taxi men det kommer jag aldrig göra om. Troligtvis kommer jag heller aldrig mer besöka Lissabon. Taxichauffören körde som en dåre och satte samtidigt på nån musik på youtube. Till sist tog han 8 euro mer betalt än taxametern visade också, men han körde oss ända fram fastän det egentligen var omöjligt, det ska man ge honom... 

Och där mötte vi kvinnan från grannhuset på Tjörn. I den minimalaste av gränder... 

Men nu har detta redan blivit alldeles för långt. Jag får fortsätta berätta en annan dag när andan faller på och jag har tid och ro... Ni måste ju få veta hur det var att åka spårvagn i den portugisiska huvudstaden, hur fint det var att träffa Åsa, hur mycket folk det var i Sintra, hur mycket mögel lägenheten luktade och hur enkel resan till Almonte sedan kändes även om den tog 12 timmar. Men som sagt, en annan dag.

God natt!

Paus i pausen

 

Det blir lite mycket ibland så då gäller det att ta paus. Just nu lite mycket promenad i solsken, från busshållplatsen via min vän Cs jobb på parkeringsplatsen till strandhuset. Nä, jag stannar på restaurangen vi ska äta lunch på om en halvtimme och tar en fördrink och lite tilltugg, dvs Aquarius och oliver. Aquarius är en bubbelfri läsk med lite mindre socker i. God. Konstigt att den inte finns i Sverige.

Igår tog vi paus från strandlivet med svärisarna och tog bussen till Almonte för att gå på feria - byfest. Fest i byn. Har ni sett den filmen? Scenen med cykeln minns jag bäst. Den är rolig och otrolig!

Nåväl. Byfesten i Almonte är hög musik, blinkande lampor, åkattraktioner, barn som är glada, barn som bryter ihop, mammor som väntar, pappor som står i kö för att köpa friterad fisk för tusen spänn, och sandiga sandaler. Vi umgicks med två andra familjer med ett barn var. De med det yngsta barnet fick bryta upp innan de ens hunnit äta. Barnet bara grät och grät, han var trött sa mamma C som jag nyss pratade med på parkeringen. Inte konstigt. Klockan var la i alla fall elva. Vi gick hem strax efter midnatt. Mötte grannparet i 82-årsåldern utanför den ännu stängda churrosbaren. De öppnar väl vid klockan två halvtre sa M, på morgonen alltså.

Sedan sov vi, som traditionen bjuder (Ms egna tradition alltså) på takterassen, under halvbar himmel. Det finns alltså ett tak ovanför takterassen men man kunde ändå se stjärnorna. G somnade rätt så omgående.

Nä, nu kommer svärisarna och M och G. Slut på paus i pausen. En vecka kvar här. Vi hörs!

Årets bästa dagar

Kanske minns jag inte allt riktigt rätt, och än är inte året slut, men jag dristar mig ändå till att skriva om årets bästa dagar 2024. Med risk för att upprepa mig från tidigare reseinlägg och med risk för att vara allt för detaljerad, får ni (ni som orkar) här läsa om dessa två dagar, som jag bevarat och plockat fram hela hösten, som tröst mot mörkret. De två dagarna i Lekeitio.

Vi vaknade på det lilla pensionatet i Donostia San Sebastian och gick ner till ett café på en tvärgata och åt frukost. Det var spansk frukost i Baskien och det kändes hemma. Rostade bröd med tomat och skinka, som jag minns det. Apelsinjuice till barnet, antagligen. Te till mig. 

Vi gick ut och tog in Donostia på morgonen. Lugnare än på kvällen, som jag minns det. M skulle till en speciell gatukorsning i gamla stan där man såg två kyrkor åt vardera håll. Han var inte helt säker på var det låg och vi hade lite bråttom för jag ville med bussen där vid halv elva snåret. Men vi traskade på i ganska bra takt och plötsligt hade vi hittat det. M tog bilder med någon speciell effekt och sedan gick vi därifrån för att leta oss tillbaka till pensionatet för att checka ut och ta  våra väskor. På vägen dit råkade vi dock gå  förbi en bokhandel och kunde inte låta bli att gå in. Pianomusik i bakgrunden och i källarplanet hittade jag några intressanta böcker. Reyes de la montaña till mig och någon annan bok till G. M hittade också en fint illustrerad bok över världshistorien. Ganska stor, men den skulle med. Jag hetsade tillbaka familjen till pensionatet och hann givetvis inte se att de första ca 30 sidorna i boken jag köpt till mig helt enkelt inte fanns med i boken. Ett feltryck troligtvis, för det såg inte ut som om någon rivit ut dem. Jag kontaktade förlaget sedan men de kunde ingenting göra. Kvittot hade jag slängt, Donostia hade jag rest vidare ifrån och skulle inte passera igen under sommaren. Nåja, boken var bra ändå.

Väl på pensionatet tog  vi våra väskor, växlade några ord med ägarinnan och skyndade till busstationen. G sa sedan att det var dumt att jag varit så stressad och det kan jag ju lätt hålla med om. Men jag ville skynda till vilan i Lekeitio, hur smart det nu är? Pero bueno, vi hann i tid och ställde oss i kö för bussbiljetterna - som inte skulle köpas i kassan utan direkt på bussen. Nu vet vi det till nästa gång!

Väl i Lekeitio antog vi en ganska lång vandring med allt  vårt bagage. Det är väl märkligt? Man åker hemifrån med ganska mycket bagage men tycker att okej, detta är max. Några stora väskor, några små. Men sedan under resans gång läggs bagage till. Någon köper mer fika, en påse extra, några köper böcker som knös ner... osv. Så ja, där gick vi längs Lekeitios smala varma gator och letade oss fram mot vårt hotell, som visade sig inte ens ligga i Lekeitio utan i grannbyn Mendexa. För att komma dit behöver man passera en bro högt över den lilla floden Río Lea. Vi tittade ner. Vattnet var helt klart. Där såg vi fiskar stå stilla vid brofästet. Ganska stora såg de ut.

Vi pausade vid en allmän vattenkran och drack och skvätte vatten över våra huvuden. Sedan fortsatte vi. När vi väl kom fram och såg stranden Karraspio kände både G och jag den härliga lättnadskänsla som vi känt föregående sommar när vi efter en lång varm promenad kommit fram till Sunne Sommarland. Kroppen vet att den snart ska få svalkas i vatten. Så skönt det kommer bli! Så vi gick in, checkade in i hotellets största rum med utsikt mot skogen på baksidan, och gick ner och åt lunch. Bytte några ord med ett tyskt par som satt vid bordet bredvid. Sedan badade vi. 

Vattnet var inte särskilt varmt, dvs inte Spanien-varmt, men så var vi också vid nordkusten i Baskien och inte vid sydkusten i Andalusien. Det var ändå ett så härligt dopp eftersom omgivningarna var så vackra och G vad så lycklig i vågorna. Gröna slänter, den lilla ön mitt i viken, lugnet. Vi gick över de vassa stenarna till den lilla stranden invid floden. Där doppade jag mig och simmade både med och mot strömmen i den turkosblå vattnet, vilket var två helt skilda upplevelser. Botten var syrefylld på något sätt och det bubblade rejält när jag satte ner fötterna. Jag frågade badvakten varför det var så men han hade inget svar. Jag antar att det har med tidvattnet att göra.

På kvällen promenerade vi in till Lekeitios centrum och försökte hitta något att äta. Det var lite klurigt men till sist hamnade vi på en restaurang vid hamnen och åt kreativt utformade pinchos på den av markiser skyddade uteserveringen medan regnet började falla. Som tur var fick vi låna paraply för hempromenaden. Åskan gick och vi hörde ungdomarna på stranden skrika till varje gång. Det var något väldigt romantiskt över den promenaden. M hade på sig en sjal jag virkat och vi höll varandra i handen, säger vi.

Nästa dag var det någorlunda fint väder igen och vi rådfrågade i receptionen om det var lämpligt eller olämpligt att promenera ut till ön. "Jodå, det går" sa en man från trakten som visste, "men tidvattnet har redan vänt och om två timmar ungefär kommer det inte gå att ta sig tillbaka (på 7 timmar). Vi har fått hämta turister med helikopter och det gör vi gärna inte om." Fast det där med helikopter kan väl ändå inte vara sant? Det finns ju båtar... i överflöd. 

Så vi gick över bron igen och ner till stranden och ut över stengången till ön Isla de San Nicolas. Väl där dokumenterade jag alla möjliga blommor jag såg. Intresserad av biologisk mångfald som jag är. Vi gick på lite olika stigar. Jag på en och G och M på en annan, men hann mötas upp och gå över igen just som tidvattnet började stänka över stengången. Vi mötte några turister på väg ut som vi varnade. Några av dem vände, men inte alla. När vattnet är som högst täcks stengången med en halvmeter vatten ungefär, tror jag. Och då är det ju inte så lätt att ta sig tillbaka.

G och M stannade på stranden för G ville bada medan jag gick till hamnen, lämnade tillbaka paraplyet, satte mig på piren och ringde dem för att de skulle komma till mig så äventyret kunde fortsätta. På kartan hittade jag en lekplats och vi tog sikte på den. Den var i minsta laget men ändå fin med gräsmatta och havsutsikt. G och M stannade där medan jag gick vidare mot en fyr där det också fanns en restaurang som verkade dyr. Där ute fanns också vandringsleder och jag gick några få hundra meter på en. Längtade efter syrran och tänkte att någon gång går vi två här och utforskar skogarna runt Lekeitio. Någon gång... 

På tillbakavägen mot lekplatsen förstod jag att flera lekeitianer använder denna sträcka för att motionera, då jag såg åtminstone två personer springa och promenera fram och tillbaka flera gånger. 

Så var det dags för lunch och vi hittade en annorlunda restaurang i någon sorts pensionärsklubb eller vad det var. Där åt lokalbefolkningen lunch kunde vi förstå. Det var enkelt och billigt och byns arbetare (eller kanske grannbyns, annars hade de väl gått hem för lunch?) satt i arbetskläder och slevade i sig. 

Väl tillbaka på hotellet vilade vi och M sov i många, många timmar för han hade blivit rejält förkyld. Jag satt på balkongen och läste en hel roman som fanns i rummets bokhylla, inte så lång men bra. El coronel no tiene quien le escriba av Garcia Marquez, eller Översten får inga brev, som den heter på svenska. Regnet föll men det utskjutande taket skyddade mig och det var så mysigt. G låg på sängen och tittade på youtube på min mobil, med hörlurar - om jag inte missminner mig. M fortsatte sova. 

Här satt jag och läste

Den kvällen åt vi middag på hotellets restaurang, G och jag. M som tröttnat rejält på restaurangmat och dyra notor hade köpt skinka och bröd på mataffären i byn tidigare under dagen och åt istället det. Smart han är!

Jag lämnade av G på hotellrummet och begav mig ut på en ensam liten tur. Vid bron över floden tog jag istället vänster och kom ner på en vandringsled som gick längs med floden. 

Jag gick en bit men det började skymma så jag vände om innan jag kom in i skogen. Tänkte återigen på min syrra och på att vi borde vandra där någon gång. Det kändes både mystiskt och vackert. Grönt och lummigt. Mycket stor skillnad mot sydvästra Spanien där vi brukar hålla till. 

Den natten sov vi återigen gott efter att M läst för G ur boken om värlshistorien. På morgonen hann G och jag med ett morgondopp och jag hann också sitta på hotellets gemensamma altan med utsikt över stranden och havet och virka.

Sedan var det tyvärr dags att ge sig av. Hotellägaren var snäll och skjutsade oss till busshållplatsen och där tog vi bussen på mycket vindlande vägar mot Bilbao...

För min del hade jag gärna stannat i Lekeitio i två dagar eller två veckor till, inte bara för de vackra omgivningarna utan också för känslan av lugn och avslappning och för att min familj var i total harmoni. Men det bästa är att byn finns kvar och nu behöver det förhoppningsvis inte gå tjugo år tills jag besöker byn igen. För det var nämligen så att anledningen till att vi åkte just till Lekeitio var att jag var där för ungefär tjugo år sedan med de som läste spanska på mitt gymnasium. Det var, som ni förstår, ett väldigt kärt återseende och jag hoppas att vi kan åka dit igen!

Och så lite hemester

Så kom vi hem ordentligt, även om vi passerade fyra storstäder och en hamnstad, även om det kunde verka långsamt så gick det snabbt. Vi har väl helt enkelt vant oss vid det här sättet att resa nu, antar jag. Bara fyra nätter så var vi hemma!

Och hemma var det grått, åtminstone gråare än i Sydeuropa, men det kändes inte så farligt alls. Det kändes mer skönt. Min blomstervakt sa att han inte behövt vattna någonting och ville sänka sin lön till ett minimum, men han fick ändå nästan det vi kommit överens om. Blommorna levde ju, så det var toppen. Mina rosenskäror behövde näring, och det har de fått med besked, både köpes och bokashilakvatten och nu är de gröna igen, inte så gulnade som när vi kom hem. 

Vi inledde hemesterperioden starkt med att först umgås med mina föräldrar, syrran och hennes son, sedan en dag bara med syrran och sonen och efter detta en dag på Orust med våra vänner där och efter detta en dag med en klasskompis till G och hennes mamma. Det tog fyra timmar innan barnen började leka med varandra och när de väl började interagera genom att tortera en stackars öronmanet var det dags att cykla hem. Typiskt, men så blir det ibland. G och jag har varit på Dyrön, vår favoritö, och köat till färjan både på ditvägen och hemvägen (aldrig mer vill jag åka dit i semestertider), inte ens vår hemliga vik fick vi ha heelt för oss själva, som vi är vana vid. G har lekt hemma hos en annan klasskompis några gånger och jag har fått egentid vilken jag ägnat åt att måla om en byrå och att måla om en pall. Jag som aldrig har målat om något förut har känt mig väldigt händig, måste jag säga.

Vi har också prickat in en fin dag i Göteborg när vi besökte Botaniska trädgården, åt middag på restaurang med mina föräldrar och som grädde på moset våldgästade våra vänner från Barcelona (som numera bor ganska nära Botaniska och som var hemkomna från nämnda stad samma dag). Dagen efter den fantastiska Botaniskadagen åkte vi till Kaggeledstorget och köpte hem en kanariefågel. Lena heter hon och hon är hemskt söt, pigg och ivrig. 

G var mer intresserad av fågeln innan han fick den, men så kanske det är med barn och djur. Det är roligare att längta än att ha. Jag har i alla fall tagit henne helt till mitt hjärta och försöker ge henne det bästa liv en kanariefågel kan ha i en fågelbur. Buren förresten, den är lite större än minsta lagliga mått, vilket betyder att den såg enorm ut och nästan inte gick in i vår bil när vi var och köpte den av ett par i Trollhättan. Det var en av sommarens varmaste dagar och det sammanföll med Trollhättans stadsfestival Fallens dagar. Vi åt på restaurang, lekte på Skrotnisses lekplats och gick raskt för att se de berömda vattenfallen (som jag aldrig hört talas om förut), som släpps på under dessa dagar, när vattenmassorna får ledigt en stund från att agera energiskapare. Vi missade Johan Airijoki med en halvtimma, det hade ändå varit lite fint att se honom och höra honom nu när jag ändå nästankändehonom i Umeå, men så kan det vara och så kan det bli. Det var sent och vi behövde ta oss vidare, till buren, sedan hem.

G och jag har också förresten turistat i Skärhamn. Vi käkade glass och gick på bibblan och gick på loppis där vi inte köpte något. Den runda pallen syrran önskat sig var för dyr, tyckte jag. 350 kr för en fult målad pall på loppis ger jag inte! Jag berättade för pappa att jag hittat en pall på loppis, som jag mindes att mormor haft. "Den har vi någonstans" sa han. Och plötsligt kom jag på att den står ju i sommarköket i källaren. "Ta den" sa han. Gratis loppis i källaren. Och så fick den sandpappras, spacklas, slipas och målas (i samma färg som byrån, retroblå) för att under sommarens fantastiska kräftkalas överlämnas som födelsedagspresent till min kära syrra. 

Och i samband med kräftkalaset var det som att vi hade familjefestival. Första kvällen tacos, andra kvällen havskräftor inköpta av en lokal fiskare i liten fiskebåt, tredje kvällen grillat. Mamma tyckte att det blåste kallt på verandan, men det gjorde det inte. 

Och idag, en vilodag efter familjefestivalen. G och jag ska till Skärhamn igen, gå på bibblan, kanske äta glass om andan faller på (det gör den säkert) och försöka köpa mjukisbyxor till honom på second hand. Annars kanske stor-ICA har några? Annars får det lösa sig en annan dag. Jag har slutat köpa nyproducerade kläder, typ. Efter H&M-skandalen förra sommaren (de dumpar kläder i Afrika). Igår började jag lyssna på P3 Dystopia om köphetsen och känner mig ännu mer övertygad. Vi får för sjutton ta och lugna oss nu! Detta går inte!

Så ja, det var en liten inblick i vår hemester det, och då har jag inte ens nämnt det bästa! Morgonen när jag satt nere i vår närmsta havsvik alldeles allena och läste och konverserade sommargäster som sa att de skulle åka hem dagen efter, och tänkte (och sa) att det ska inte jag. Ha ha!

PS: Lena ska snart få en kompis, en röd kanariehona. De ska hållas i par eller grupp. 

Semestern 2023

Så kom plötsligt semesterns sista kväll och jag tänker att den här sommarsemestern har gått fort men samtidigt har vi fått mycket gjort! För det är väl så att ju mer man fyller tiden med, desto fortare går den? Samtidigt är det så att det är under semesterns lediga veckor man har möjlighet att göra saker, till exempel resa bort flera dagar i rad och se nya spännande platser. Och det är väl mest det vi har gjort. 

Känner ni mig rätt så vet ni att det är mycket lockande för mig att beskriva hela semestern i detalj från dag ett till idag men inte orkar ni läsa om det, och inte hinner jag skriva det heller innan eventuellt M kommer ner  och vill se Happy Valley med mig, om han nu vill det. Just nu lägger han G (21.45), frågan är hur vi ska vända hans tider till nästa veckan när han börjar fritids... Vi får se... nu tappade jag tråden. Ja, Känner ni mig rätt så hade jag velat beskriva varenda sommarvind och solstråle, saltstänk och tång mellan tårna, men det orkar varken jag eller ni med så nu tar vi några höjdpunkter i någorlunda kronologisk ordning, och bröllopet får ni läsa vidare om en annan dag, okej, häng med!

Den första höjdpunkten var när G och jag återförenades med M i Göteborg efter en vecka på olika orter. M hade gått målarkurs medan G och jag jobbat och varit på fritids. M var så snygg där han satt och väntade på oss bland blommorna vid spårvagnshållplatsen! Tänk vad några dagar isär kan göra! 

Dagen därpå åkte vi till Sunne, vilket var något G sett fram emot ända sedan jag i början av juni nämnt att vi skulle dit. I Sunne finns det nämligen ett badland och sådana har G tittat sönder sig på, på youtube. Vi tog tåget dit från Göteborg och fick byta till rälsbuss i Kil. Det var varmt som i en ugn och vi kämpade oss till hotellet och fick vårt rum som G tyckte var fantastiskt trots att inredningen var från ett annat årtionde med furu och heltäckningsmatta. I två nätter skulle vi stanna. 

Den absoluta höjdpunkten från Sunne var när vi efter en halvtimmas vandring i 27 gradig hetta äntligen kom fram till Sunne sommarland och kunde hoppa i barnpoolen och bara skvätta och leka och åka vattenrutschkana tusen gånger (G). Deras barnavdelning var verkligen helt suverän med grund bassäng (ca 20 cm skulle jag gissa) och många olika rutschkanor i olika storlekar men även andra roliga vatteneffekter som man kunde styra själv med hjälp av rattar. M åkte en läskig vattenrutschkana själv och trodde att han skulle trilla ur, och sedan åkte vi alla en rosa rutschkana tillsammans som var väldigt läskig enligt G och mig, mest för att det var så mörkt inuti den. 

Vi hade några härliga timmar på sommarlandet och sedan promenerade vi tillbaka, mycket nöjda. På kvällen köpte vi japansk hämtmat och satt vid ån och käkade. Jag fick till och med sitta i fred och virka en stund medan G och M lekte. Jag tänkte mycket på Göran Tunström och Maskrosbollen, en av mina favoritböcker.

Vi stannade en dag till och då var vi tillbaka på badlandet i några timmar på eftermiddagen och använde den anropstyrda busstrafiken för att ta oss dit och därifrån, helt klart värt! Det var så lugnt och skönt i Sunne. Söta trähus och allt såg så mysigt ut! Det enda jobbiga var att det tog 9 timmar att ta sig hem, då det var något växelfel i Kil. Lite väl segt, men men... Nästa gång kanske vi tar bilen (tyvärr). 

Efter Sunne skulle vi vara hemma några dagar och M började jobba igen. Vi hade inga särskilda planer och det passade alldeles utmärkt då semesterns andra höjdpunkt var en riktig överraskning! M kom hem från jobbet och sa till mig att några pratade spanska på gården. Va? sa jag, Ut och ta kontakt! Och ut gick han, lite smygande och plötsligt sa han något på spanska och den spanska mamman for upp och de började prata. Det visade sig att en granne hade besök av sin finska systerdotter och hennes spanska fru samt deras två finsk-spanska barn. Hur söta som helst och dag två, när G hade vant sig vid att dessa nya barn vistades på gården, lekte G och den finsk-spanska storasystern A hur fint som helst hela dagen, på spanska. Dagen efter gick vi ner till närmsta havsvik, den spanska mamman, barnen och jag, och vi pratade oavbrutet i flera timmar medan barnen lekte afrikanska djur på klipporna och i vattenbrynet. En himla härlig dag! Så roligt att få prata spanska och så fint att se att G verkligen behärskar språket flytande tillsammans med en ny vän. Jag ångrar SÅ att jag inte bad om mammans nummer eller instagram eller nåt. Det hade varit kul att ha kontakt, men men... jag kanske kan få det via min granne vid tillfälle. (Och så fint att vi här i radhusområdet kan dela med oss lite av de som kommer på besök. Förra sommaren kom en vän till mig hit (när vi var i Spanien) och hennes barn lekte med ett annat grannbarn hela tiden.)

Lagom till att spansk-finnarna åkte hem var det dags för mig och G att ge oss ut på ett stort äventyr flera hundra mil hemifrån. Detta var ytterligare en höjdpunkt som vi verkligen sett fram emot, och försökt planera för så gott vi bara kunde! Triangakök, regnkläder, pjamas och gosedjur packades ner och vi begav oss mot Göteborg Central för att tillsammans med agent A och hans mamma (min syrra) ta oss till Abisko turiststation, nästan ända längst norrut i Sverige. Både tåget till Stockholm och nattåget var i tid och väl där, på stationen i Abisko var luften frisk och lätt att andas. Bergen blånande med lite snö högst upp. Vi var i Abisko i tre nätter och fyra dagar (två halva och två hela) och vi hann komma in i väl fungerande rutiner för matlagning och barnpassning, samtidigt som vi vandrade till olika platser. Den absoluta höjdpunkten (i dubbel bemärkelse) var när vi dag 2 tog linbanan upp på blomsterfjället Njullá. Utan mer ansträngning än att krampaktigt hålla G i handen i 20 minuter och känna hur det svindlade till i magen ibland var vi uppe på kalfjället där barnen genast fick leka i närmaste snölega. Sedan gick vi vidare en bit och lagade mat på stormköket, fjällpasta (tortellini), till agenterna och oss agentmammor. Dagen efter gick vi resans längsta vandring, totalt 6 km, och vi var alla helt slut efteråt. Det tar mycket på en att gå med barn. Det ska hållas handen, agentuppdrag ska delas ut, det ska passas och peppas och vilas och fyllas på med lagom mängd russin... Hade vi gått själva hade vi säkert kunnat gå mycket längre, men det blev ändå bra så här. Roligt att ta barnen till fjällen, även om jag blir sugen på att gå själv med syrran någon gång, om hon skulle vilja det, eller med någon annan fjällvan vuxen. Nästa sommar blir det förhoppningsvis Marsliden och kanske Tärnaby, om jag får med mig familjen på det. Jag hade så gärna velat visa fjällvärlden för M.

Bara några dagar efter hemkomst från Abisko drog simskolan igång. Här kanske vi inte kan snacka om ren och skär höjdpunkt rakt igenom men jag kan ändå glädjas över att det inte blev så dåligt väder som det verkade på prognosen, vilket resulterade i att G kunde vara med på samtliga 17 pass (två gånger om dagen i två veckor), vilket i sin tur resulterade i att han lärde sig en hel del och tog två märken (Sköldpaddan och Livbojen röd). För att få Sköldpaddan ska man kunna flyta på rygg i minst 5 sekunder och sedan vända sig. Han har, enligt fröknarna, lärt sig tekniken för bröstsim men kan inte riktigt simma fem meter än. Deras råd var att vi skulle fortsätta öva i simhall. Lär han sig att simma 5 meter så kan han vara med i fortsättningsgruppen nästa år. Vi har pratat om att inte anmäla honom till simskola nu i höst utan istället gå själva med honom till simhallen åtminstone någon gång i månaden, förhoppningsvis oftare, och träna. Det gäller bara att bestämma sig, tänker jag. 

Och nu då, för att avsluta denna fyra veckors semester på bästa sätt, har vi nu i helgen varit en sväng till Göteborg. Vi åkte dit på fredagen och besökte Botaniska trädgården och på lördagen blev det ytterligare en höjdpunkt: nämligen Liseberg! Vi var där kl 10.30-16 och dyrt var det men också häftigt och roligt. Första gången i livet för G. Han fick det som belöning för att han deltagit i simskolan, vilket funkade som muta tillsammans med kakor hela simskoleperioden.

Och nu vaknar M från nattandet och jag ska avsluta detta... Ni ser, ni fick alla detaljer i alla fall, ingen som är förvånad gissar jag.

Jag hoppas att även ni fått en härlig sommar och att ni berättar om den i varsin kommentar! Imorgon börjar jag jobba och det känns helt okej, särskilt som veckan ska bjuda på regn, regn och mera regn. Och särskilt som jag gillar mitt jobb! Tjillevippen!