Året 2024

Så var även detta året till ända. Vad fort det går! Fortare för varje år som går. Man börjar bli gammal, medelålders, eller åtminstone nästan?

2024 var året jag försökte hålla koll på vad jag åt, i efterhand. Inte som en diet, mer som en strävan att äta mer vegetariskt och mindre kött. Nu har jag räknat ihop det. Totalt 346 mål (lunch och middag) registrerades. Vegetariska mål: 201 (58%). Mål med kött: 102 (29%). Mål med fisk: 43 (12%). Att skriva upp hur jag ätit i en kolumn i familjekalendern märkte jag gav mig motivation att äta mer vegetariskt eftersom jag såg det som positivt att skriva "veg" istället för "kött" ett mål, då mitt mål är att äta mer vegetariskt och mindre kött. Så kanske fortsätter jag med detta även nästa år.

Jag hade också en tanke om att försöka registrera hur mycket vi körde vår bil, eller hur ofta, men det var deprimerande eftersom den användes nästan varje dag i kalla januari, så jag släppte det. Istället tog jag reda på hur mycket jag cyklade mellan slutet av maj och början av september. 45 mil blev det!

2024 var året jag virkade en temperaturfilt. Jag är nästan klar, har knappt 4 varv kvar. Jag får skriva om den i ett annat inlägg när den är klar, tror jag allt. 

Detta år började G tvåan och ägnade sig åt kanske lite för många fritidssysselsättningar, åtminstone under hösten. Under våren var det bara simskola en gång i veckan, som jag minns det, men under hösten var det förutom simskola även DJ-skola (visserligen bara 5 gånger) och pianolektion en gång i veckan. Pianot kunde han, som tur var, göra på fritidstid i skolans lokaler och vi behövde inte skjutsa honom någonstans. Däremot behövde vi göra pianoläxa varje vecka, något det varit liite svårt att motivera honom till. Jag känner mig lite kluven. Jag vet att han älskar musik, för han lyssnar på musik väldigt mycket och gillar att leka DJ och dansa, så jag vill att han ska lära sig spela något instrument. Samtidigt får det inte slå över till att han känner sig pressad och tappar lusten. Låter jag enbart hans lust styra kommer han inte öva på en enda pianoläxa till, tror jag... Så jag behöver pusha honom lite, för han tycker ändå det är roligt när han knäcker en låt, tror jag. Tror jag, tror jag... Tips och råd någon?

Detta var året när M bestämde sig för att jobba halvtid och plugga halvtid under våren. Det visade sig vara lite mer jobb än han tänkt med de där kurserna. En klarade han, den andra inte. Men han gjorde verkligen sitt bästa, det får man ge honom. Under hösten har han haft ett heltidsschema men tagit ledigt utan betalning ganska ofta, för att orka. Det är slitigt att arbeta som busschaufför. Särskilt som man egentligen är konstnär.

Detta var också året vi åkte till Spanien på semester under sommaren. Jag tog 3 föräldraledighetsveckor för att kunna vara ledig även när vi kom hem. Det var lyckat att vi åkte tåg fram och tillbaka och det var lyckat att vi åkte så tidigt på säsongen, för att missa de värsta turiststormarna. Samtidigt funderade jag en del på turismen under resan. Det är inte helt lätt och inte enbart positivt med turism, tror jag.

Detta var även året Ms lägenhet i Spanien till sist blev såld! Detta var väldigt skönt för både honom, mig och hans bror som varit den som tagit hand om uthyrning och skötsel. Han fick lite mindre än han ville för den men blev av med ett problem och ett ansvar. Och dessutom fick han ett kapitaltillskott på sitt konto i Sverige och kunde amortera av en bit av vårt lån på radhuset här. Så nu ligger vi lika i hur mycket vi lagt in i vår bostadsrätt, vilket känns väldigt bra.

2024 var året vi skaffade husdjur! Lena och Stina. Två kanariefågelhonor. G och jag peppade halva vintern, hela våren och hela sommaren. Sedan var han intresserad i 15 minuter. Det är enkla djur. De flaxar runt, piper, äter och skiter. Jag borde väl ägna dem lite mer tid, men ja... De klarar sig. Och det blir mer till sommaren när jag tar ut buren på altanen och sitter och virkar och småpratar med dem. Nu står de i ett hörn i vardagsrummet. De har åtminstone varandra, de får mat och vatten och salladsblad och någon ny pinne ibland i sin ganska stora bur. Jag borde köpa leksaker åt dem, borde försöka klickerträna dem med mer tålamod... En annan dag.

2024  var också året jag var ovanligt mycket i Stockholm med jobbet. Tre gånger på våren och två gånger på hösten tror jag det blev. Jobbframgångarna har dock varit stora, och ett av huvudstadsbesöken var nödvändigt för detta.

Årets höjdpunkter: Semesterresan till Spanien. Dagarna i Bordeaux och Baskien. Försäljningen av spanska lägenheten. 

Årets bottenskrap: Att jag varit krasslig ganska mycket under hösten. Ryggskott, magont, halsfluss... Att det varit brutala krig i vår omvärld. Att eleverna använder AI.

Årets framgångar: Att jag i allra högsta grad bidrog till att kamma hem två stora avtal till jobbet vilket betydde att vi inte behövde avskeda utan istället kunde anställa. Att jag fick ordna ett internationellt utbyte. Att G lärde sig läsa med flyt och spela piano litegrann. Att M fick godkänt betyg på en kurs han läste på komvux i våras.

Förhoppningar för 2025: Jag hoppas att vi får vara friska och att livet rullar på. Jag hoppas också att jag kan komma igång med att bjuda hem folk lite oftare. Jag hoppas att G utvecklar sunda och trevliga kompisrelationer, att det går bra för honom i skolan och att han tycker det är roligt att gå dit. Det tycker han nu, så det ska nog inte vara några problem. Jag hoppas också att han fortsätter tycka det är roligt att spela piano. 

Hur har ert 2024 varit? Höjdpunkter, bottenskrap och framgångar? Förhoppningar och tankar inför det nya året?

Gott nytt år!

Året 2023

Så har detta års sista dag kommit till oss och vi till den, och inte visste vi hur allt skulle bli men det blev som det blev, och det mesta blev bra skulle jag väl säga. 

2023 var året då G började i ettan och vi gifte oss. Året då G lärde sig cykla. Året då M bestämde sig för att ta tag i sitt klagande och göra något åt det.

Vi kanske ska börja från början?

Detta år, 2023, inledde vi i Spanien. G och jag stod högst upp på takterrassen och beundrade och lite förfärades över Almontes galna raketskjutande. Dagen efter åkte vi ut till kompisen vid kotthögen och grillade kött och matade världens smalaste hund. Vi gick på julferia, jag klädd som republikens flagga, och vi åkte La tren de la bruja både framlänges och baklänges (ett tåg som gick på räls på marken + gubbe som slog oss med kvast). Dagen efter utförde M och jag lite utrensning i hans föräldrars gigantiska lada, medan svärfar nervöst såg på. En procent av Ms samlade verk rensades väl ut, mindre än en promille av allt som finns därinne. 

Några dagar senare åkte jag därifrån med tåg från La palma till Madrid, buss till Vitoria-Gasteiz och dagen efter buss till Bordeaux via San Sebastian, sov en natt och sedan tåg till Strasbourg, tåg till Karlsruhe där jag sov oroligt och lyssnade till djurparksdjurens bröl och min hjärnas nervösa malande. Dagen efter träffade jag mina nya tjörnkompisar på perrongen och vi tog tåget till Kiel och sedan färjan hem. Det var en himla härlig resa! Häftigt att jag vågade resa själv, men självklart när jag väl var påväg: Det här fixar jag. Det här har jag gjort förr. Att ta hand om sig själv är tusen gånger lättare än att också ha ansvar för sin familj. Att resa med tåg är en fantastisk upplevelse och värt den extra tiden på alla sätt. Sådana insikter fick jag. 

Så snart jag kom hem började jag planera vårt bröllop. Det visade sig innebära mycket mer än att köpa en klänning och boka en restaurang, även om jag började där. Det blev ett himla fint bröllop, och jag har inte ens bloggat om det än... För blogga har det blivit mindre av det här året än åren innan, kan jag se. De senaste fem åren har antalet inlägg minskat stadigt: 68, 41, 38, 33, 24. Kanske har det att göra med att mitt liv blivit mer och mer socialt? 2019 hade jag inte så många vänner och bekanta här som jag har nu, utan jag cyklade väl mest fram och tillbaka med G i cykelvagnen om jag minns det rätt och fick vardagen att gå ihop - ett heltidsjobb i sig. Kanske blir 2024 året jag bloggar lite mer, men vi får se. Jag ska inte lova för mycket.

Och på tal om att få vardagen att gå ihop så har jag tagit till en ny metod detta år. M köpte en stor skrivbok till mig när jag fyllde år och strax efter vårt bröllop kom jag på vad vi skulle använda den till, nämligen äktenskaplig kommunikation (comunicación matrimonial). Eftersom vi  vissa dagar knappt hinner prata med varandra så kan vi skriva i boken vad vi tänker på och vill att den andra ska veta. Nu har det i och för sig blivit så att boken till stor del fyllts med olika listor, och ja, det är jag som skriver dem. Listor med korta avbockningsbara punkter, t ex: tvätta handfatet uppe. Något M gör i detta nu. Boken hjälper oss att organisera hemarbetet utan att jag ska behöva tjata (så mycket) och bli arg, något vi testade i 12 år. M gillar att få korta konkreta punkter att bocka av och jag gillar att inte behöva göra och driva allt själv, även om det ändå är jag som driver det eftersom det är jag som skriver upp punkterna. Systemet kan säkert utvecklas och det kanske vi kommer göra 2024, men som sagt: jag ska inte förvänta mig för mycket, så vi får se.

Men ja, nu babblar jag på och tappar fokus. Det blir la så när man bloggar för sällan? Åter till året som gått:

Årets höjdpunkter: Bröllopet och att alla kom! De flesta långväga (Spanien och Umeå). G började i ettan. Hemresan från Spanien. Sunne sommarland och Abisko på semestern. Det var tillräckligt fint väder när G gick i simskola i havet. Veckan efter ösregnade det. Syrran och jag hade systerhelger helt i fred hemma hos henne. G och jag var i Umeå i februari och åkte pulka och badade i badhus.

Årets bottenskrap: G fick en reflex i julklapp som han hade köpt själv, och en bok som M inte hittade först. Sedan fick han en bilbana när han kom hem, som han tyvärr knappt lekte med. Semestern var lite för kort.

Årets framgångar: G lärde sig cykla. G lärde sig nästan simma. M bestämde sig för att börja plugga, vilket han ska göra nu i januari. G fick bättre julklappar. Jag odlade ganska mycket potatis (4kg sättpotatis) och hade en prunkande altan + lite köksträdgård hos mina föräldrar. Vi gifte oss!

Ja, det var väl det. 2023. Nästa år får  vi se hur det blir. Man vet aldrig, men jag hoppas det blir bra!

Hur har ert 2023 varit? Höjdpunkter, bottenskrap och framgångar? 

Gott nytt år!

Året 2022

Så lider även året 2022 mot sitt slut och jag tänkte försöka mig på en liten sammanfattning. Förra året skrev jag ingen, ser jag nu, för vi var väl för upptagna med att vi inte kunde åka hit där vi är nu på grund av omikron. Men i somras tog vi revansch, och kanske var detta lite av ett revanschernas år? 

I början av 2022 bodde vi i mina föräldrars sommarhus och jag kände mig ganska uppgiven angående bostadsmarknaden och våra möjligheter att slå oss in på den. Vi gick på husvisningar men inget var bra eller billigt nog. Allt kändes orättvist och hemskt! Varför skulle inte vi skötsamma arbetssamma medborgare (ok, M är inte svensk medborgare, men ändå) kunna skaffa oss ett vettigt boende?  Men så plötsligt kom vår möjlighet och vi tog den, och blev med radhus! 

Våren ägnades åt att odla och flytta och sedan bar det av ner hit till Spanien med tåg, hela familjen. Väl här hann vi precis besöka Casa Annikas bergstrakter och hus (själv var hon i Sverige) innan M fick märkliga symtom och visade sig ha corona. Snabbt packade vi ihop oss och isolerade oss i huset på stranden i två veckor. När vi precis blivit friska kom Åsa från Bortugal och hälsade på oss med sina döttrar! Mycket trevligt! Vi fick en bra semester, trots allt.

I slutet av sommaren var jag dock fortfarande dålig i några olika infektioner, det ena avlöste det andra kan man säga och jag var megatrött varje dag fram till åtminstone början av oktober. Sedan köpte vi biljetter för att åka hit till Spanien igen (jag med tåg och M och G med flyg denna gång) och nu är vi här. 

Vi har hunnit bo in oss ganska bra i radhuset men under nästa år hoppas jag att vi kan komma i ordning lite mer och "få det lite mer som vi vill ha det" som man brukar säga, men när jag säger det menar jag inte några renoveringar utan bara lite "småfix", men som jag ändå kommer behöva få hjälp av pappa med...

Ja, det var väl det. Tack 2022 för ett bra år! Tack för radhuset och Spanienresorna och att jag fick bli frisk till slut från allt jag drog på mig! Välkommen  2023, med vad du än har i ditt så kallade sköte!

Gott nytt år!

2020 - Ett oförglömligt år

Så lider nu äntligen året 2020 mot sitt slut. Året då vi visat att vi hastigt kan ändra  vårt sätt att leva, från ett pendlande och resande till ett mer hemmavarande liv. Året då vi prövats på olika sätt. Året då pandemin kom. Allt det här vet vi redan, men 2020 hur var det? Hur var det mer?

Jag minns nog ingenting från januari 2020, och det enda jag skrev var om en krupphostenatt med årets första ambulansbesök. Det var väl mörkt och blev ljusare. Vi väntade på operation i början av februari och försökte förbereda oss mentalt. Det började viskas om virus i Kina men det kommer inte bli något - var jag helt säker på.

Februari inleddes med operation i Göteborg och en rejäl jävla magsjuka. Vi var lediga i tre veckor, har jag för mig och att återgå till vardagen efter det här var mer än efterlängtat. Så här i efterhand förstår jag vilket enormt flyt vi hade som fick operationstid i februari och inte i mitten av mars, eller någon annan gång senare under detta pandemiska år. Vilken. Himla. Tur! 

I mars skulle vi boka tåg och flygbiljetter till Spanien. Vi skulle åka dit vid valborg och besöka en liten söt fiskeby i norr för att senare ta oss ner till familjen. Det tvekades hit och dit och till sist förstod vi att det går bara inte att åka. Resan ställdes in och en ohemul mängd fröer köptes hem istället, lite som kompensation. M deltog i en utställning med ett fantastiskt porträtt och vi startade ett instagramkonto för att nå ut mer med hans konst. I slutet av mars åkte vi även på en fin utflykt till Dyrön och njöt av att inte sitta i karantän.

Det var skönt att pandemin kom under vårterminen, faktiskt. Vi alla var lättade över att det inte var november och kanske var det en lagom inskolning i detta annorlunda socialt distanserade år? Samtidigt har vi under hösten märkt att det visst går att umgås ute i november men den viktigaste reflektionen jag har gjort är att mitt och min familjs liv faktiskt inte förändrats så mycket. Då vi är relativt nya på orten (nåja, två år, men tänk på att det är ett mindre ösamhälle vi flyttat till) har vi inte hunnit hitta något särskilt stort umgänge. Vi hade alltså inte så många kompisar att sluta umgås med. Jag har jobbat själv, ända sedan vi flyttat hit, vilket jag kunnat fortsätta med under pandemin utan att för den skull behöva arbeta från mitt eget hem. M har fortsatt köra buss, något man inte kan göra hemifrån, och G har gått på förskola. Våra transporter har skett med cykel och på så vis har  vi undvikit kollektivtrafiken, förutom M då som är en av de som ser till att bussarna rullar.

Den största förändringen har nog varit att vi inte kunnat träffa mina föräldrar och min syster så mycket och att vi inte kunnat åka till Göteborg eller till Spanien. Samtidigt är jag oerhört tacksam över att ingen i våra familjer blivit allvarlig sjuk och att vi inte har förlorat någon inkomst, eller än viktigare - någon vi känner. (Peppar peppar. Än är det inte slut. Pandemilagen kan stänga kollektivtrafiken. Fler människor kommer antagligen dö... Snälla håll ut! Gör vad ni kan för att det inte ska bli värre än det är!)

Nu fortsätter årssammanfattningen då vi går in i kvartal nummer två:

I april åkte vi på ännu en härlig utflykt till Dyrön men denna gång i sällskap av en annan familj. Jag drömde om oxelhäckar och en trädgård med höns, och i maj började det prunka rejält i mina olika  tråg med frösådder. I juni seglade vi segelbåt och jag upplevde en av årets räddaste dagar. Sedan funderade jag över stundande semester och mindes mig tillbaka till en ganska fullsmockad konsertlokal ett halvår tidigare. Så overkligt det kändes då - och nu - att en gång ha stått i en trång konsertlokal och hoppat bredvid en massa andra, helt okända, människor. 

Vår semester var skön och härlig och vi hade det fantastiskt bra som jag minns det. Vi lyssnade mycket på låten "Sommar och sol" och åkte på små utflykter till gamla fästningar, hällristningar, pizzerior och bergrum. Vi strosade i Slottskogen och badade. G gick i simskola och trädgården fullkomligt exploderade i grönska. Semestervädret var det lite si och så med, men i augusti vände det och vi upplevde sommarens bästa dag. G fyllde fyra och började på storbarnsavdelning. Fick nya kompisar. Började leka med dinosaurier. Hösten kom och löven blev gula. Min rygg gjorde (fruktansvärt) ont (i några dagar) och pandemin tog fart igen och syrrans och min spajulklapp fick det väntas med ännu lite till. Och så blev det november, och december. Mörkt och blåsigt - men vad väntade jag mig?

Julen firades i stillhet och G lärde sig plötsligt läsa, några ord. OJ! AJ! ORM. NEJ. HEJ och kanske några fler som jag har glömt. Häftigt tycker jag! 

Och nu - bara en ynka nyårsafton kvar. Den firar vi litet men med god mat. Och snart, snart är det 2021. Nytt år med några försiktiga förhoppningar om vaccin, kanske någon resa, och kanske en spahelg? Kan du ge mig det, 2021, tillsammans med hälsa och liv, så är jag nog nöjd. Men vi ska inte be om för mycket - för om det är något 2020 har lärt oss så är det nog detta: det finns inga garantier för att det blir som man har tänkt sig och på något sätt blir det bra ändå. Vi kan anpassa oss. Vi kan ändra vårt sätt att leva. Vi fixar det här! 

Gott slut och ett synnerligen gott nytt 2021 önskar jag dig som läser här!

Mitt år 2019

Min systerson och jag. 
Syrran tog ett foto som M sedan ritade av med kulspetspenna.

Så var detta år nästan till ända. 2019, året då vi bodde kvar på holmen och fortsatte att cykla. Året då min man kämpade för att hitta tid till att måla och faktiskt fick sålt en hel del porträtt. Året då jag blev moster. Året då G fick en bästa vän på förskolan.

Detta år har varit ett mycket bra år, tycker jag allt, så här i backspegeln. Vi har kommit mer och mer in i vårt holmeliv. G har fortsatt skutta in på förskolan med glädjesprång och han har såklart vuxit och blivit större och pratar nu långa meningar och nästan hela tiden. Han har dessutom hittat ett intresse i instrumentet gitarr. Snart får vi nog köpa en mindre, och lite helare gitarr till honom. Den han har nu är stor, sliten och luktar gammal rök. Detta hindrar honom dock inte från att älska den.

Jag har på något magiskt sätt fått mer och mer kontakt med jämnåriga här ute. Förutom att jag fortsatt att umgås med Mala har jag också funnit en kvinna som bor (och arbetar) nära mitt jobb, som jag träffar ganska ofta på cykelbanan och nu har börjat umgås med lite smått. Det är två mammor på förskolan som jag har kontakt med. Den ena har till och med varit här en gång och ätit lunch med sina barn. Umgänget här ute kommer tydligen med hjälp av tålamod, inte med hjälp av attack, vilket varit min strategi hittills i livet.

Vi har hittat och flera gånger besökt några nya utflyktsmål så som skogen bakom Aröd, Skärhamn, gångvägen bortom kyrkogården, Tjörnehuvud, olika lekplatser runtom, Stockevik och Friluftsfrämjandets kaffestuga uppe vid Bö tjärn.

Detta år genomförde vi för första gången som familj en tågresa ända ner till Gs farmor och farfar i Spanien. Det var härligt och spännande och nästan lite rebelliskt. Spanjorerna förstod inte alls varför vi tog tåget. Vi förstod inte varför de tog bilen när de bara skulle tvärsigenom byn. Jag är glad att vi gjorde denna resa och jag tänker mig att jag alltid ska åka tåg till och från Spanien i framtiden, om resan inte behöver göras med mycket kort varsel pga något akut.

Vi har även hittat vår lunk på holmen. En lunk som förändras beroende på årstid, har jag tydligt märkt och accepterat. På sommaren kan vi gå ut efter att vi har ätit middag, på vintern är det inneaktiviteter så som leka med bilar och titta på barnprogram som gäller. Dansa vilt till Räfven är en ganska ny aktivitet som G och jag har hittat. Underbart!

Vi har under detta år försökt inreda vårt hem lite mer, ändå är det fortfarande ganska tomt. Den största förändringen är nog att G fått en egen riktig säng som han sover i, i sitt rum, och att han har fått lite mer möbler där. En fåtölj, är det jag menar. Och några små bord. Ett tyg som fondvägg.

En annan stor sak som har hänt med G detta år är att han i somras slutade med blöjor. Vi genomförde detta ungefär enligt tredagarsmetoden, men det tog mer ungefär två veckor. Det var en pärs, men vi klarade det.

Men det allra största som hänt detta år är ändå att jag har fått bli moster till en helt underbart vacker och sympatisk liten unge. Han kom som en vårblomma i april och han har vunnit mitt hjärta helt med sina stora vackra blå ögon och runda kinder. Ler jag mot honom så ler han mot mig, och vad mer kan man begära? Tack för att du kom, fina söta A!

Och tack G för att du är mitt barn, mitt söta, roliga, gosiga barn och för att du pratar med mig och gosar med mig och dansar med mig. Och tack M för att du fortsatt vara min man, under hela detta år. Och tack mina vänner i Umeå, eller andra delar av världen, för att ni finns kvar! Tack mina vänner och bekanta här för att ni ser mig och är lite nyfikna på mig, precis som jag är på er.

Det har varit ett bra år, och det är jag tacksam för.

Välkommen 2020! Det ska bli intressant att se vad du har att bjuda på!

PS.

Tre viktiga händelser jag glömde:
1. Min väns bröllop i Umeå och att vara i Umeå i några dagar och känna att jag är klar med stan. Det var en fin och bra upplevelse på många sätt. Fint också att träffa mina vänner där.

2. Vi fick besök både vid nyår och på sommaren av min vän M från Umeå. Det var lyxigt att hon orkade ta sig ända hit två gånger under ett och samma år!

3. Mina svärföräldrars besök hos oss i slutet av augusti. Det var så fint att få visa dem var vi bor nu, så att de har en bild av vårt hem och vår omgivning och så att jag vet att de vet att vi har det bra.

Året som gick: 2016

Det största som hände år 2016 var givetvis att vi fick barn. Det är ju något av det största som händer i livet, har min pappa sagt. Och det kan man ju verkligen säga! Den första mars var han dock bara en sådan här liten plutt, som ni ser på bilden ovan. Ungefär 14 millimeter lång! Gud vad han har vuxit sedan dess! Nu mäter han drygt 590 millimeter!

Det jag är mest stolt över från 2016 är att jag klarade av graviditeten, förlossningen och den första tiden efter så bra. Att jag klarade av att inte oroa mig i onödan när jag var gravid och att jag förberedde mig väl inför en vaginal förlossning genom att läsa två böcker. Att jag sedan inte blev superbesviken över kejsarsnittet och att jag klarade av att behålla lugnet på IVA.

Det värsta som hände 2016, förutom alla krig i världen, var havandeskapsförgiftningen och tiden på neonatalavdelningen. Att inte orka vara riktigt glad i början av moderskapet.

Vi har gjort fyra resor år 2016. I februari åkte vi till Barcelona och dansade till Los Ganglios, i juni åkte vi till Almonte och tittade på las yeguas, efter det var vi en vända till Tjörn och Göteborg och nu är vi åter i Göteborg för att avsluta detta år.

Den största och viktigaste resan var dock den vi gjorde med vår son från Neonatalavdelningen och hem till vår lägenhet med skogsutsikt. En resa på ungefär fem minuter. Kort och fjuttig kan tyckas, men så oerhört viktig för hela familjens välbefinnande och för att starta ett nytt kapitel i våra liv: familjelivet.

Gott nytt år!