Små pratstunder

Guldet i alla mina små pratstunder. Skimret och glädjen. Det kan lyfta mig en hel dag att få småprata med en annan förälder som lämnar barn på samma skola som jag, eller prata med tjejen i kassan i min lilla matbutik, med grannen som plockar frukt i samma butik eller med random hundägare på vägen hem på cykel med min hundrädda pojk. Hunden stod still och var kopplad. Hundägaren intygade hundens snällhet och att han tycker om barn, hunden alltså. Och min son stod också still, gränsle över sin cykel. Bröt inte ihop, flydde inte, men tittade inte heller på hunden - helt fokuserad på att hålla ihop. Sedan cyklade vi iväg och hunden lunkade med sin husse åt andra hållet och min son konstaterade att "Hunden tycker om barn!". Ja, där ser du. Du klarade det!

Att man blir glad och mår bra av att prata med inte bara nära vänner utan också grannar, bekanta och främmande såväl som halvfrämmande människor konstaterar inte bara jag utan också Michael Dahlén och UnderbaraClara. Och för mig som är social, eller kanske översocial, och jobbar fysiskt ensam hela dagarna är det guld och glimmande stjärnor att få byta några ord eller till och med prata bort en kvart med någon en stund. Jag blir så tacksam att folk svarar och pratar tillbaka, att de tar sig tid precis som jag. För det har inte alltid varit så för mig.

Jag tror att det också är bra på samhällsnivå att småprata med varandra. Att lära sig själv och andra att vi är här på jorden tillsammans. Vi bor i den här byn eller i den här stadsdelen tillsammans. Vi åker det här tåget mellan två europeiska städer tillsammans, även om vi inte kommer härifrån. Vi kan vara vänner, inte fiender, åtminstone den stund vi åker det här tåget, bor i den här stadsdelen eller delar våra stigar i den här byn. Vi kan hjälpa varandra på badstranden när ett barn skriker efter det andra, främmande, barnets traktor. Vi kan låna ut traktorn en stund och säga: "Lek du med den ett tag." Så får mamman lugn, och barnet leka. Och det andra barnet öva sig på att låna ut. 

Vi behöver känna att människor är snälla, inte farliga. Vi behöver det för att kunna samarbeta när det behövs. Och för att känna det är det nog en bra idé att småprata med varandra lite ibland, inte bara muttra surt och tänka att världen är emot en.

Så stanna upp, säg något snällt, håll upp en dörr, låna ut en traktor, kommentera vädret eller tisdagens morgontrötthet så kommer resten av sig självt!

Rapport

Så dimper ännu en IPCC-rapport ner i världen och den bekräftar mest det vi redan vet, säger de på radio, och inte har jag läst den men ändå ger den mig energi. Vissa säger att den gör dem deprimerade eller rädda, men mig ger den energi. Jag vet inte varför just jag blir peppad att göra något men kanske är det för att jag ändå, innerst inne, är en sån som tycker om att få saker gjort. 

Ibland måste jag lugna mig, inte driva allt hela tiden, och jag övar faktiskt på att vila. Varje helg ser jag till att lägga mig på sängen mellan mitt och Ms täcke för att läsa eller sova bort en stund. Igår  vilade jag två gånger på det sättet, idag en. Men återhämtning är väl mer än att bara ligga i en säng mellan fluffiga duntäcken? Återhämtning kan också vara att, som idag, vandra ner till närmsta havsvik och sitta på sittunderlag och dricka varm choklad och titta på vattnet stilla rörelser och mjuka ljus, medan min son klättrade runt och lekte agent med sig själv. Varm choklad är som godast vid havet, tänkte jag, medan min son nog tyckte skinnet var äckligt och chokladen för varm - så jag fick allt. 

Men jo, jag känner att nu är det dags (för längesedan) att vi gör något. Om vi nu måste halvera våra utsläpp under de närmaste 7 åren,  så är det vad vi måste. Det måste vi förhålla oss till i allt vi tar oss för. Eller? Jag antar att det betyder att var och en av oss måste halvera sina utsläpp. Egentligen måste ju alla få ner sina utsläpp under ett visst antal ton per år (var det två?) men jag vet inte hur det ska gå till. På ett sätt är det enkelt att titta på de stora utsläpparna, de måste ju minska med mer än hälften, egentligen, på ett annat sätt är det enkelt att titta på en stor anonym massa av människor, i ett annat land kanske, långt härifrån. Om bara alla de kunde cykla istället för att ta bilen, som de gjorde förr, då blir det inte lika mycket utsläpp. På samma sätt är det lätt att säga och tycka att politikerna måste ta tag i detta och se till att få till systemförändringar, men hur ska det gå till när vi röstat fram det vi röstat fram? 

Jag tror därför att det mest effektiva vi kan göra, på något sätt, är att ändra vår egen livsstil och tänka till både en och två gånger kring de val vi gör. Vi måste sluta göra vissa saker helt, tror jag. Och om inte helt så nästan helt. Sluta flyga är en enkel sak för många (inte alla), köra mindre bil (cykla och använda kollektivtrafik mer), äta mer vegetariskt, sluta köpa nya saker (t ex heminredning, kläder, gosedjur...), använda det vi har i garderoben, ge bort och ta emot barnkläder osv. 

Jag tror att vi som individer måste göra sådana individuella val samtidigt som vi måste försöka påverka politikerna och systemet på något sätt så att politikerna vågar ta de beslut som krävs. Nu när vi röstat fram de politiker som nu sitter vid makten så är det väl dem vi måste försöka påverka? Både på riksnivå som på regional och lokal nivå. Inte vet jag hur mycket det hjälper att skriva insändare eller skicka brev  till politiker, men något måste det väl hjälpa, i alla fall om vi är flera som gör det? Publicera saker och ting på sociala medier kanske också är en god idé?

Jag tror vi måste ge dem mod att agera. Visa att om ni inte agerar nu så röstar vi inte på er igen. Typ så. Vad tror ni?

Hur tog ni emot nyheten om IPCC-rapporten? Vad känner och tänker ni? Vad får ni lust att göra? Skriv gärna några rader så kan vi inspirera varandra! Ingen kan göra allt men alla kan göra mycket mer än nu... 

Lite hopp i eländet

Nu ni, nu är vi mitt i hösten! Löv från björk och ek ligger klistrade mot cykelbanan när jag sladdar fram på min kära elcykel. Tiotusensju kilometer och jag älskar att cykla, särskilt med motor. Himlen är grå och jag kommer att tänka på ordet tandläkarväder och att alla förstår vad det betyder även om det kan vara vilket väder som helst när man ska till tandläkaren, sist sken solen och tänderna såg så fina, så fina ut.

Varje gång jag lyssnar på nyheterna förfäras jag. Ibland baxnar jag. En gång gråter jag. Det är när jag ser den lilla pojken i slutet av reportaget om en familj i Ukraina som bor i sitt mysiga garage med tepåsar och kamin. Alldeles i slutet går en pojke på sin gamla lekplats, nu helt sönderbombad. Helt. Var ska han leka nu, den lilla pojken? 

Här är han, den lille pojken utan namn. Gunyir, kanske han heter. Eller något helt annat. Lille Gunyir, fyra år, med en sönderbombad lekplats. Kära barn!

Jag lyssnar på Utrikeskrönikan om ett klimatsystem på steroider och på Vetenskapspodden om civil olydnad och 6000 steg och jag går 6000 steg varje dag sedan Gs första halloweendisco förutom den dagen vi spenderar på sjukhus.

Jag gick ut på lunchen igår, för det var så himla fint väder. Promenerade runt närmaste lilla hamn och passade på att lyssna på nästan hela Vetenskapsradion Klotet om den nya klimat- och miljöpolitiken och slogs av hur negativa alla i studion var till den nya regeringens politik. Hur de kritiserade att de satsar allt på elektrifieringen, som om frågan inte vore större än så, som om vi inte också måste tänka på biologisk mångfald och avskogning och vindkraft. Alla var så kritiska att det nästan lät som om programledaren försvarade regeringen, fast det gjorde han inte förstås. Han ställde bara frågor som skulle kunna nyansera deras inställning, men det gjorde de inte. Den nya klimat- och miljöministern fick uttala sig från en bandad intervju eftersom ingen av de tillfrågade från regeringen ville ställa upp live i programmet, och allt det hon sa sågades vid fotknölarna av panelen i studion, och då var ändå en av de som medverkade tidigare EU-parlamentariker för KD. Inte ens han kunde hålla med om de nya "ambitiösa" planerna för Sveriges miljö- och klimatpolitik! De planer som ska gå ut på att vanligt folk ska kunna leva som vanligt och att vad? Att miljön ska gå åt skogen totalt... Just det... 

Jag är väl oerhört priviligierad egentligen men jag tycker att det är ett lågt pris att betala att behöva betala lite mer för bensinen (det finns bussar, tåg och spårvagn, samåkningsmöjligheter mm) och ett allt för högt pris att betala att leda världen mot katastrof, som Johan Rockström pratar om. Och jag tror på forskningen. Men det tycker nog inte alla. Folk vill fortsätta shoppa, tanka och flyga. Leva som vanligt, tills det inte går längre... Vi får väl se om vi får se hur det blir. Det har redan hänt en massa, som Marie-Louise Kristola räknar upp i sin krönika: "I Europa har den värsta torkan på 500 år fått floder att torka ut, skogar att brinna och dricksvatten att sina. I Kenya, Etiopien och Somalia fortsätter den värsta torkan på 40 år efter flera uteblivna regnperioder. (...) I Pakistan hamnade en tredjedel av landet under vatten efter ovanligt starka monsunregn. 33 miljoner människor drabbades, mer än 1000 personer dog, och många fler förlorade hem och hus och medan vattnet nu sakta sjunker undan frodas malaria, diarréer och andra sjukdomar." och så vidare... 

Men lite hopp var det, jag vill ge er lite hopp: 

Många pratade om att organisera sig efter valet och nu har jag några konkreta tips:

• Cykelfrämjandet
• Naturskyddsföreningen
• Något politiskt parti, alltså det man själv tycker speglar ens värderingar och åsikter bäst. 

Har ni några fler tips på hur man kan organisera sig? Lämna dem gärna i kommentarerna! Och för att peppa igång sig riktigt rekommenderar jag alla att lyssna på den här låten av Glesbygd'n ve Storsien: 

https://youtu.be/IS_MZeLU_3k 

Dagen efter en valdag

Igår cyklade jag glad i hågen iklädd röd klänning och guldgula strumpbyxor till vallokalen och la min röst på det parti jag var helt säker på att jag ville rösta på, i Riksdagsvalet. Och ett annat parti i regionvalet, ett tredje i kommunalvalet. Min son var med mig. Det uppstod ingen kö, men så bor vi också på landet. Glesbygd är en trist miljö, ensam får man stå i kö som det står i en gammal ABC-bok.

Dagen innan hade jag känt en oro. Vad kommer nu? Hur kommer det gå? Vad kommer det att betyda. Men på själva valdagen kände jag mig ändå lugn. Vi tillbringade dagen med min ursprungsfamilj och G lekte med kusinen A, så bra hela dagen. Vi tog upp båten och jag lagade soppa på kräftskal från lördagens kräftskiva. 

Så kom valvakan. Först lite hoppfull, sedan dyster. Och idag har jag mest känt depp och oro. Hur blir det nu? Det vet vi såklart inte än. Kanske hjälper snabba och enkla lösningar så att elräkningarna och bensinen blir billigare, gängen snälla och invandrarna vadå? Hemskickade? Till vilken nytta? Vi behöver ju dem här! Vi behöver dem i äldrevården, i kollektivtrafiken och som läkare, lärare, lantmätare.

Som en vän till mig skrev: "Det är något förföriskt med enkla lösningar. Hårda straff och sänkta priser. Men om nån ger snabba lösningar på komplicerade saker som gängvåld, skola eller miljön så tror jag inte på dem. För om det vore enkelt skulle det redan varit löst. Inte så att folk vid makten sitter och håller inne på lösningar för sakens skull... Det som växer vissnar, växer igen eller ger näring till något nytt. Vad det blir och hur vägen ser ut vet jag inte."

Jag har lyssnat på Oskar Hanskas spoken word-dikt Först hämtade dom inte för att den ger hopp, för det gör den inte, utan för att det känns som om den sätter fingret på nåt. 

Jag har funderat över varför jag inte pratar politik med folk här. Svaret är enkelt: Vi bor i ett litet samhälle och vi behöver ha vänner och kontakter. Vi behöver inte hitta konflikter utan snarare samhörighet. Ändå är det med en tår på kinden som jag tänker: Kunde jag ha gjort mer? Kunde jag ha övertygat någon? Samtidigt har jag känt att jag vet inte vad jag ska säga. De har såklart sina övertygelser och sina anledningar, sina perspektiv. De har kanske sina villor och sina elräkningar att vara rädda inför. Sina bilar att tanka. Sina mil att pendla. Sina invandrare att... nej just det: nästan inte en enda invandrare har de. Kanske bor det några ensamkommande flyktingpojkar utströdda lite här och var i vår landsbygdskommun, jo det gör det, för min invandrade man som kör buss har sett dem och han har pratat med dem. Kanske bor det någon chilensk kvinna där, en syrisk familj här, någon finsk tant, en engelsman, ett barn från landet Norrland bor det ju i mitt hem med pappa från Sydeuropa. 

Det är med en klump i magen jag lämnar detta barn på skolan i en by där jag vet att en tredjedel av de som röstat lagt sin röst på just det parti jag är mest rädd för. Kanske inte av övertygelse för deras främlingsfientliga idéer, kanske mer med tanke på elpriset och dieselpriset. Kanske med ett missnöje för hur det är nu när staten tar alla ens pengar hur man än gör. Kanske med en sorg över att de inte vill bo i Göteborg med tanke på gängskjutningarna. Jag vet inte. Men ändå. Att lämna ett barn till en skola där kanske en tredjedel av barnen (eller fler, eller färre) har föräldrar som kanske inte riktigt tycker att alla människor är lika mycket värda eller lika välkomna i detta land, känns faktiskt lite obehagligt. Detta barn som är barn till en spansk pappa och en svensk mamma. En svensk mamma som skulle vilja säga allt hon tycker men inte vågar för hon orkar inte ta diskussionen, för hon vet inte vad hon ska säga. 

Först tog de alla gitarrister... och sist tog de mig.

Så har mitt valdistrikt röstat i Riksdagsvalet i år, 2022.

Bostadsmarknads-*#¤*/-%&*

Ouppnåeligt

Det känns just nu, i slutet av januari 2022 som att vi väntar på två saker: 1) bli sjuka i omikron, 2) hitta en bostad vi kan köpa. Nummer ett kommer gå snabbast och enklast, om ni frågar mig. För att "uppnå" det krävs ingen större ansträngning. G går ju på förskola och M jobbar ute bland folk, även om han sitter ganska skyddad. Själv jobbar jag ju själv, men går på ICA ibland när det är så lite folk som möjligt och ja, det är väl ungefär det sociala sammanhanget jag har... och så skridskoskolan då, men sist höll jag mig faktiskt på avstånd från allt och alla och tittade i min mobil efter hotell i Falköping (!). Inget mer att orda om omikron för tillfället alltså. "Alla" har det och snart får vi det. Så lär det bli. Punto y aparte.

Det som upptar allt för mycket av min tankevärld just nu är alltså bostadsmarknaden. Denna underbara marknad som jag inte förstår mig på, samtidigt som jag förstår mig på den allt för väl, och det jag främst av allt förstår är att vi inte lyckats spela våra kort särskilt väl, i spelet som den är. För att spela våra kort väl borde vi ha investerat i en lägenhet, eller sommarstuga eller vad som helst för flera år sedan! Vi borde ha sparat mer, skaffat oss yrken med högre lön (ingen av oss tänkte på lön när vi valde yrke!) och vi borde ha kommit en bit på väg nu när vi är en man och en kvinna i våra bästa år. Men! Samtidigt vet jag att vi inte kunde ha  gjort det! Vi var inte redo mentalt och vi var inte redo ekonomiskt. Fokus då låt oss säga 2011, var att få bo ihop överhuvudtaget i ett och samma land (Sverige) och att M skulle fatta att han  var tvungen att utbilda sig till något (annat än konstnär tyvärr) för att få jobb och lön efter flera arbetslösa år i Spanien. Lotten föll på bussförare och så himla asnöjd med det valet är han tyvärr inte, men han har åtminstone jobb och en lön inte så mycket lägre än min. Fokus sedan, när vi väl flyttat ihop där vid 2012 eller när det var, var att M skulle lära sig svenska, jag skulle gå ut lärarutbildningen och vi båda skulle få jobb. Då hade vi så låga inkomster att studenter med studiemedel var rika i våra ögon. Jag hade ett sparande, men det ökade inte särskilt mycket just under den tiden kan jag säga. Sedan flyttade vi till Tomtebo och bodde i en liten men fin lägenhet med utsikt mot skogen. Och fokus då var att få ett barn. Det tog ett år och plötsligt var han här: vår lille pojke! Fokus då? Ja, det fattar ni la själva... det var ju att llevar ese niño p'alante, alltså få ut honom från neonatal med "en fungerande matsituation", och sedan var fokus amma, titta på Falsk identitet, inte bryta ihop allt för mycket allt för ofta, åka till Spanien, börja jobba igen, hitta boende i Göteborg som blev boende på en liten vindpinad holme med svindyra hus och sedan hamnade vi här, efter det att huset vi bodde i blev sålt. Så mycket säkerhet hade vi på den där dumma bostadsmarknaden! Hade vi kunnat punga ut med drygt fem miljoner hade huset kunnat bli vårt, men det kommer vi kanske aldrig aldrig kunna. Vem vet?

(Samtidigt är jag glad över vår historia: vi lyckades flytta ihop efter två års distansförhållande Umeå-Andalusien, vi lyckades hitta en fin lägenhet med tallarna bakom, vi lyckades få barn, vi lyckades flytta närmre min familj, vi har lyckats hålla ihop.)

Okej, så vi kanske inte spelade våra kort "helt rätt" om man ser till vad vi inte har nu - en plats på bostadsmarknaden, men vi har i alla fall levt och upplevt, bildat familj, och fått bo på några olika fina ställen. När jag sökte lägenheter i Göteborg störde jag mig på att jag inte hade fler ködagar (jag hade 1900 dagar har jag för mig), nu stör jag mig på att vi inte har mer kontanter eller högre lön eller för den delen en köpt bostad i Sverige att sälja.

Stämmer min tanke att de som kom in på bostadsmarknaden för säg 10-15 år sedan fick låna mycket mer än vad man får nu? Nu får man låna max 85% av bostadens värde samt max 4,5 gånger sin årslön, säger banken. Himla tur att vi åtminstone har två löner då, tänker jag. Lånar man mer än 4,5 gånger sin årslön måste man amortera mer än 2%, tror jag. Ja, så är det skriver Finansinspektionen. Banken uttrycker det mer som att det inte går att låna mer än 4,5 gånger sin årsinkomst för då g år inte budgeten ihop. Men vi lever ju snålt? Är det banken som är snål eller är det jag som tänker fel? Samtidigt vill man inte placera sig i en dum skuldfälla. Det hade väl inte varit att spela sina kort rätt? Jag gillar att vara ekonomiskt smart, inte ekonomiskt osmart! 

Stämmer min tanke då att de som kom in på bostadsmarknaden för en del år sedan hade det lättare att komma in och nu har det lättare att byta upp sig? De säljer sina "små hus" för massa pengar, för dessa har ökat i värde flera miljoner, och sedan köper de ett "större hus" på ett "bättre ställe" och lever life! Är det så? Medan vi inte ens ha råd att köpa det lilla lilla huset, för vi valde att bo i hyresrätt, ha utsikt mot skogen och lajva villaliv på vindpinad holme. Så la vi våra kort i det stora spelet om en trygg bostad. Och här sitter vi nu: i mina föräldrar sommarstuga (åretrunthus) och hoppas att vi någon någon gång inom en inte allt för avlägsen framtid kan hitta ett tryggt boende åt oss själva.

Nu har ni slutat läsa, va? Ja, men jag slutar inte skriva för det...

Varför all denna upprördhet just nu? Brinner det i knutarna? Håller mina päron på att kasta ut oss? Vad händer med huset på landet, förresten? Ja, med huset på landet händer det absolut ingenting. Ägarna säger att de ska renovera det sista nu när det börjar bli lite ljusare och energin återvänder så vi får väl se vad det betyder... Jag hoppas att det blir klart och att vi kan flytta in, för det är ett fint ställe, men ja... Vi har väntat ganska länge nu. Om mina föräldrar ska kasta ut oss? Nejdå, inte som det verkar. Samtidigt saknar de sitt hus lite verkar det som, men de inser också att de har två och vi har noll och att vi behöver tak över huvudet, så just nu bor vi här. Brinner i knutarna? Nä, hus kommer och hus går och någon gång blir det väl vår tur, men en sak som ni måste veta är att det varit helt dött på Hemnet typ hela vintern i det här området. Och nu när det änteligen kom ut ett hus i rätt by (denna), med okej läge (inte supernära vägen, men skuggigt på vintern) och dessutom till ett så kallat rimligt pris (för vårt lånelöfte) så ja, så gick det som det gick med det. Utgångspriset var 2,6 miljoner. Byggår: 1957. Allt i hela huset var från 1957. Besiktningsprotokollet tog aldrig slut, men det mest akuta var att byta tak och badrum. Vad kostar sånt? Tvåhundratusen totalt kanske? Och sedan var ju också avloppet från -57, elen från -57, riskkonstruktion i källaren, gammal veranda, gamla fönster i behov av renovering osv. Vi var och tittade på det som första par ut, men bestämde oss redan på kvällen att nej, det är ett för stort projekt för oss, även om vi antagligen skulle kunna vinna budgivningen. Antagligen? Pyttsan! Hur tänkte du där? Här har det suttit en hel massa människor hela långa mörka vintern och längtat ihjäl sig efter ett gediget och genuint eternithus i levande skärgårdssamhälle på Västkusten och så kommer jag här och vågar tänka att vi antagligen kan vinna en budgivning! Fel! Fel! Fel! Huset såldes igår för hisnande 4,4 miljoner kronor. Inte hisnande för de som köpte det då, såklart, säkert bara en spottstyver... men herrenadå. Hur många procent gick det upp? Någon som läst Matte C kanske kan räkna ut det åt mig? Tack!

Detta, allt detta, plus att M börjat dilla om att flytta till Spanien gjorde att det totalt rann över för mig imorse på cykeln hem från förskolan. Ska vi skita i allt och dra till Almonte? Hur blir det? Är det bra? Är det ens ett problem? Och Så Vidare. Tills jag i all min gråt och upprördhet gjorde det enda rätta och ringde min vän Leli, som ringde upp och vi pratade i en god stund. Hon som har erfarenhet av precis exakt rätt saker: bo med barn i Spanien + flytta med barn från ett land till ett annat, kunde försäkra mig om att det var en dålig idé att flytta till Spanien (i ett år, som jag tänkte) på alla sätt och vis. Och ja, hon har helt rätt: Jag skulle förlora min anställning, G skulle behöva anpassa sig till ny skola med helt annan pedagogik (tänker jag mig) och andra normer, t ex kring hur man ska vara pojke, jag skulle behöva bli autonoma, fakturera och vara först ut om skolan jag jobbar på skulle få ett sviktande elevunderlag. M skulle få sämre lön (är jag säker på), och så vidare. Så nej. Nej, nej. Inte det inte. Nej.

Ja, och nu är det kväll och jag har fått skriva av mig. Tack för att ni läste det lilla eller myckna ni läste! Hoppas ni har en fin helg! Och vet ni? Det lööööser sig. M kan sälja sin lägenhet i Spanien (säger vi) och vi kan söka något annat än Stora Vackra Villor på Västkusten. Kanske bostadsrätt att försöka göra bostadskarriär med. Går det, tro? 

Utförliga och nyanserade reflektioner lämnas vänligen i kommentarsfältet, enkelt och begripligt duger det med! 

Trevlig helg!

En superhärlig dag mitt i allt

Om förra helgen var total full rulle och bjöd på ganska stressat och irriterat humör så har denna helg åtminstone börjat i ett lugnare tempo. Flyttpackningen och flyttandet av småsaker i kartonger och papperskassar har pågått i en vecka nu och vi har redan fyllt nästan ett helt rum i vårt blivande hem med allsköns saker. Huset som vi ska flytta in befinner sig fortfarande i en intensiv renoveringsfas. Det är många fronter öppna, om man säger så, men jag är säker på att det kommer att bli fint och trevligt när det väl är klart. Kanske till och med hemtrevligt när vi väl fått inreda med våra ditflyttade grejer. Inreda förresten, min svagaste gren... Men man tager vad man haver. Min inredningsstil är "hopplock från livet" och en hel del som mina föräldrar avvarat. Med andra ord: ingen inredningsstil alls. Men ett vänligt hem hoppas jag på att kunna skapa, med utsikt över åkrar, ängar och skogsklätt berg. Men det var ju inte huset detta skulle handla om, utan dagens superhärliga dag mitt i allt flyttkaos. 

Dagen började med att min man busschauffören ringde hem från jobbet och sa att han hade glömt sin plånbok med körkort hemma. Klockan var kvart över åtta och jag var mitt uppe i mina hembakta rostade mackor och kände väl inte direkt för att cykla ner till busshållplatsen, vilken han skulle passera en kvart senare, och ge honom detta. Han vädjade och jag sa att okejdå. Snabba ryck och tio minuter senare var G och jag där. Satt på busshållplatsen och väntade på pappa busschauffören. Det var en oerhört stilla morgon. Bara några hundmänniskor var ute. Inte en vindpust som det kändes där på vändplanen i början av ön. "Vet du vad vi gör?" sa jag till sonen. "Jo, när vi lämnat plånboken till pappa så åker vi hem igen och äter färdigt frukosten. Sedan går vi ner till badviken och badar." Bra idé tyckte sonen. Sagt och gjort.

I badviken var det bara vi. Förvånande denna vackra dag. Visserligen var klockan bara nio, och visserligen har det varit rätt kallt i två veckor nu, men idag: strålande sol, lite lite vind och friskt och klart vatten. Det tog en stund av velande innan jag doppade mig vid stegen på den stora bryggan. Jag simmade några huttrande tag, flöt i tre sekunder och gick sedan upp. G doppade sig han med och lekte en bra stund i vattenbrynet. Att vara helt själva i badviken var nog precis det jag behövde efter en vecka fylld med flyttbestyr och ganska stressade tankar. I två timmar stannade vi och sedan gick vi och köpte en hutlöst dyr falukorv, lite matlagningsgrädde och gick hem för att laga korv stroganoff och ris. G ville hjälpa till, och det fick han.

Liten morotsskörd

Efter lunchen fick G titta lite mer på barnprogram medan jag plockade ihop ännu mer saker att flytta till nya huset. Cykelstolen, badrumsmattan, urväxta barnkläder och lite sånt. Ingen var där. Bara vi, återigen. Vi bar in allt där det skulle vara och sedan sladdade vi vidare hem till mina föräldrar. Där lämpade vi av ytterligare lite grejer och innan vi visste ordet av hade Gs förskolekompis som bor nära kommit dit för att visa ett ashäftigt pokémonkort. G och kompisen lekte i trädgården och sedan gick vi hem till kompisen för att titta på hans rum, där han hade ännu fler ashäftiga pokémonkort. Lite studsmatta hoppades innan det var dags att gå tillbaka till mormor och morfar. Hur jag lockade med honom? Med glass, såklart! 

Så stannade vi en stund hos mormor och morfar. G åt glass med färska blåbär och jag åt glass med kallt kaffe och isbitar. Någonslags glasskaffedrink, säger vi. Vi får väl se om jag sover i natt. Jag som aldrig aldrig dricker kaffe! G och mormor spelade memory. G vann! Morfar och jag pratade om våra odlingar och kom fram till att det aldrig mer blir djungelgurka, men gärna fler sorters tomater. 

Solen fortsatte att skina men det var dags att åka hem och laga mat, tyckte G. Väl hemma gick jag över till grannarna och pratade lite om nya huset och sedan käkade vi mat som fanns kvar. Efter middagen tog jag några röjtag till. Klippte gräset en sista gång, ryckte upp lite ur pallkragarna. Plockade inne. Tog ner gardinstänger. Och så vidare. M vilade sig efter en körig (!) arbetsdag. 

Kvällen avslutades med att vi gemensamt begav oss till kyrkans päronträd och plockade varsitt päron. Min hade en levande larv inuti sig, som jag inte åt upp. Så sitter jag då här och skriver det här. Tvättmaskinen tar några sista centrifugvarv med gardiner och Gs fondväggstyg föreställande en björkdunge. Jag hoppas att vi kan sätta upp den i hans nya rum. Den är tre meter bred. Jag vet en vägg där jag skulle vilja ha den, men vi får se hur det passar. Inredning som sagt, inte min starkaste gren men ändå lite roligt. 

Rosenskäran har äntligen tagit sig

Imorgon är det söndag. Vi får se vad den bjuder på. Kanske mer återhämtning och lite mer packning. Kanske en tur till nya huset med vad det nu kan vara. Väderleksrapporten säger sol. Och jag säger söndag. Hoppas ni alla har en härlig helg!

Så vänder det

Äntligen vänder det! Vi skriver på hyresavtal för huset på landet och snart kommer vi att bo bland åkrar och hagmark och med skogen i ryggen. Det känns rätt och det känns bra, och det är väl så det ska vara?

Visst kommer det finnas fästingar och mördarsniglar och en stor gräsmatta att klippa men förhoppningsvis hittar jag sekatören under flyttpackandet och förhoppningsvis sätter sig fästningarna där vi kan se dem och snabbt plocka bort dem. Kanske kan vi skaffa höns, om vi bara bygger ett hönshus först (vilket inte känns så "bara" i och för sig). 

Å ena sidan känns det tråkigt att vi inte heller denna gång hade möjlighet att köpa vårt boende, men å andra sidan känns det bra att vi testar att bo på landet-landet i ett gammalt hus utan att för den skull äga det. Vi kan passa på att studera de problem som kan uppkomma och se hur ägarna till huset löser dem. Vi kan utifrån detta och det vi vet och har testat tidigare fundera på vad som är rätt boendeform för oss och vilken miljö vi trivs i. Jag trivs på landet och för mig är det viktigaste att G kan gå kvar i sin förskola som han trivs i. Därför funderar vi inte på att flytta till Skaraborg eller Kållekärr, även om det kan vara billigare där. Det Skaraborg och övriga platser längre bort har emot sig är dessutom att vi i så fall skulle vara tvungna att börja om på nytt socialt, igen. Vi gjorde ju det för tre år sedan när vi flyttade hit och det har inte varit helt lätt att skaffa nya kontakter. Det har gått mycket långsammare än vad jag trodde, och jag är Så Tacksam för de kontakter och vänskaper jag ändå har fått, så här långt. Men det är verkligen poco a poco, lite i taget som gäller här, har jag märkt.

I vårt nya boende kommer vi inte bara ha en stor gräsmatta med egen lekplats utan också kunna odla mer i ett helt gäng pallkragar och i ett stort växthus. Det ska bli spännande att se hur mycket bananas jag går nästa år. Min odling just nu har avstannat lite då jag insett att jag inte får plats med mer. Fröer ligger därmed kvar i sina påsar, redo att strös ut någon annanstans, vid något annat tillfälle. Kanske hos mina föräldrar eller kanske i vår nya trädgård i september. 

En annan sak som vårt nya boende har, som vi inte har här, är just det där berget i ryggen och ett lite mer normalt avstånd till havet. Just nu bor vi ca 30 meter från havet, men på det nya stället kommer det vara drygt 1,5 km till havet och nästan 4 km till närmaste badplats. Detta är visserligen inte långt alls, men det ger, föreställer jag mig, ett visst skydd mot den vilda västanvinden. Och det ska faktiskt bli skönt, tycker vi.

Det jag däremot antar att vi kommer sakna där ute på landet-landet är gatubelysning. Det kommer inte vara en lyktstolpe så långt ögat når (tror jag) och därmed mörkt som i ett hål, hela långa vintern. Eller så bjuder detta mörker på ypperliga tillfällen att studera stjärnhimlen och att fundera på om verkligen varenda liten avkrok måste ha elektriskt lyse igång alla långa vinternätter. Ganska tokigt egentligen att tomma vägar lite överallt är upplysta. För vem? (Samtidigt otroligt skönt när man väl ger sig ut, men kanske skulle man kunna ha sensorer på lamporna?) 

Fler saker som är bra med det nya boendet då? Det kommer vara nyrenoverat. Det finns tre sovrum varav ett kommer kunna användas för Ms alla målargrejer. Det finns en balkong med kvällssol. Det finns en grind och staket så G kommer kunna vara ute i trädgården mer eller mindre utan passning. Det finns åretruntboende grannar och enligt ryktet flera barn. Det kommer bli mycket kortare väg till Ms jobb men samtidigt inte så mycket längre till förskolan. Och framförallt: Vi kommer att få testa att bo på det riktiga landet utan att behöva skaffa två bilar och utan att behöva byta förskola och arbetsplatser. Förändringen kommer bli stor men inte för stor, och just det känns så himla bra! 

Det känns dessutom bra att vi liksom köper oss tid för att kunna spara mer pengar inför framtida bostadsköp och förhoppningsvis kan den här bostadsbubblan spricka eller pysa lite tills dess så att vi inte måste lägga en hutlös summa på ett trökigt hus. Det känns alltså bra att inte gå in i bostadsmarknaden just precis nu när priserna rusar. Dessutom känns de två hyresvärdarna som bra och vettiga människor, vilket även gemensamma bekanta bekräftar. 

Sommaren är här! Vi har börjat röja bland "sånt vi sparat som kan komma till nytta" och fasaden är bytt och målad på mina föräldrars hus. Snart är det midsommarafton och ja, jag har väl inte så mycket att klaga på just i detta nu. 

Hoppas även ni fått en fin start på sommaren! Nu ligger det bästa framför oss, tror ni inte det?

När stjärnorna står fel

Maj har inte börjat särskilt bra, det kan jag inte påstå. Förra veckan var förhoppningsvis en av årets värsta. Det är inte vädret jag skriver om nu, nej. Det är värre än så. För kallt har det varit men väderleksrapporten har jag knappt hunnit titta på, så upptagen jag har varit av allt annat som har hänt. 

När stjärnorna står fel är plötsligt den mest stabila och trygga kollegan sjukskriven. Vår fasta punkt i arbetslaget. Hon som jobbat längst i ämnet på skolan. Plötsligt är hon inte där, och vi vet inte hur länge hon blir borta. Oroväckande signaler smyger fram, men jag vet inte vad jag ska tro. Arbetet struktureras om lite grann och jag förstår att detta kan nog bli långvarigt. Hoppas det inte är allt för allvarligt.

När stjärnorna står fel får jag plötsligt en morgon ett dödsbud. En annan kollega har gått bort. Bara fyrtioett år ung, och med en liten dotter, ensamstående vad jag vet. Hon, kollegan, hade tydligen varit sjuk en längre tid, men det är ingenting jag har märkt av då vi varken jobbar i samma ämne eller i samma stad. Vi var inte nära egentligen, men jag minns henne med värme och ljus. Och nu är hon borta. Det berör mig djupt. Hela dagen är jag i tankar, över mina två kollegor.

När stjärnorna står fel ligger en granne och dör, och till slut lämnar han gatan för sista gången i en vit kista. Hela familjen tar farväl utanför hans hus, och vi står i fönstret och vinkar hejdå. Det känns fint att hans fru är omgiven av familj, men samtidigt tungt. Åh så tungt. En så pigg och glad man, med glimten i ögat. Inte gammal alls. En man som inte hann gå i pension och njuta av lugna dagar med fru och barn och barnbarn. Ändå har jag sett att familjen passat på att träffas mer än vanligt detta år han varit sjuk. Men ändå, nu är han borta och han kommer aldrig skoja med mig mer, aldrig klättra upp för någon stege mer och snickra på sitt hus. Så sorgligt och tungt. Tomt.

När stjärnorna står fel, så står de bara så fel att allt som kan hända händer samtidigt och plötsligt ringer vår hyresvärd på dörren och meddelar att nu är det några som vill komma och titta på huset, de kommer på söndag. Går det bra? Jag säger att vi inte vill flytta och att han ska hälsa sin fru att hon inte ska sälja. Jag säger att ja, det går bra. Det är ert hus. Ni gör vad ni vill. 

Några dagar senare kommer de. G och jag har, efter ganska noggrann städning, flytt fältet och jag klipper gräset hos mina föräldrar. Det verkar ångestlindrande, men ändå. Någon är och tittar på huset där vi bor. Inte vårt hus - men vårt hem. Det går en vecka av oro och ångest. Kollegan fortsatt sjukskriven, grannen fortfarande död. Vi får veta att intresset verkar vara seriöst, från de där spekulanterna med pengar. Och plötsligt, när G och jag är ute i trädgården och blåser såpbubblor mot den ljusa majhimlen kommer hyresvärdsparet förbi och säger med moloken blick att jo, nu är det sålt. Tre månaders uppsägningstid så G kommer bara nästan hinna fylla fem innan vi måste flytta ut. (Var ska vi ha kalaset då?) Och framförallt: Vart sjutton ska vi flytta?

Som man bäddar får man ligga, och har vi nu bäddat så att vi hyr enligt Lagen om uthyrning av egen bostad, så har vi faktiskt ingen rätt att bo kvar. Lagreglerad uppsägningstid om tre månader har värdarna mot oss, men annars ingen trygghet alls. Värdarna börjar luska i om de inte känner någon annan i närheten som kanske skulle kunna hyra ut. Vi dammsuger Hemnet på objekt som vi skulle kunna ha råd med, kanske. G verkar nöjd och glad och peppad på att få flytta till ett nytt hus. Men vi får la se hur det blir. Kötiden i kommunens bostadskö var raderad för längesedan då jag inte loggat in varje halvår, annars hade jag haft tre år nu och goda chanser till en lägenhet med besittningsrätt. Men eftersom ingen påminnelse gått ut och eftersom jag tänkt att flytten kommer ske på vårt initiativ den dag vi har råd att köpa en villa, så har jag inte kommit ihåg detta...

Och samtidigt på jobbet: många olika arbetsuppgifter som ska lösas inom en viss tid. Splittrad känsla och stress. Men nog löser jag väl det, på något sätt.

Och samtidigt i fickan: ingen ny mobil. För den där Fairphone tyckte jag tyvärr inte om, och den nya Samsung tar tre tusen år på sig att komma hit... 

När stjärnorna står fel händer allt på samma gång och plötsligt övergår hysteriskt skratt i gråt och så börjar jag gråta på riktigt över allt jobbigt som har hänt och som jag inte gråtit över riktigt än. Det är inte lätt, men på något sätt löser det sig, sedan när stjärnorna ställt sig rätt igen.

Vilda fantasier och vårpepp

Sommarrudbeckia Rustic Dwarf och Blåklint Blue Boy, juli 2020.

För ett år sedan byttes tågreseplanering mot fröer och kanske är det något  visst med årstiden, med ljuset som återvänder eller så är det något i vaccinet som inger hopp. Vi har börjat fantisera om att åka till Spanien igen. M längtar verkligen. Han har inte träffat sina föräldrar sedan de var här på Gs treårsdag, 2019. Vi har inte varit i hans hemby sedan påsken 2019. Det kommer att ha gått över två år när vi väl kommer dit. Alla barn kommer att ha blivit så stora, inte minst G. Han kommer vara som en annan unge för dem. Två och ett halvt år är stor skillnad mot fem... Ja, dubbelt så gammal som sist kommer han vara. Galet! 

Kanske sätter jag för mycket hopp till vaccinet och att vi plötsligt ska kunna ta några tåg genom Europa för att till sist landa i La Palma del Condado och därifrån åka bil till vår by. Kanske kan det inte bli så på länge än? Jag kan ändå inte låta bli att fantisera. Vilda fantasier om tågvagnar med lagom mycket folk och så Europas landsbygd som susar förbi utanför. Höstvackra träd. Hösten kommer att ha kommit kortare ju längre ner vi kommer, tvärtom mot våren. Om vi nu alls kan ta oss iväg. Om det nu alls blir till hösten. (Bara för att vi två vuxna boendes i Sverige blir vaccinerade (när det nu blir) är det inte säkert att resten av Europa hunnit bli det och då kanske man vill och bör undvika onödigt resande, även för de vaccinerade, och kanske är gränser stängda... och hur blir det med barnet som inte kan vaccineras? Ja, fortfarande är det många frågetecken och mycket osäkerhet... inget kan planeras än, men det kostar ingenting att fantisera!)

Nu alldeles nyss hittade jag en sak som jag länge saknat så mycket att jag blivit frustrerad: nämligen någon slags lista över olika tåglinjer i Europa. En lista över vilka tåg som avgår från en viss station en viss dag, dess ändstation samt alla stationer det passerar går nämligen att hitta på interrail-appen. Man väljer "Stations" i menyn längst ner, sedan i "From" skriver man in vilken station man vill resa från (logiskt) och vilken dag och tid. Sedan kommer alltså alla de tåg som går från denna station upp, vilken som är dess ändstation, hur lång tid det tar att resa dit och väljer man då det tåg som har ändstationen längst bort (mitt syfte med detta sök är nämligen att hitta direktlinjer och komma "så långt som möjligt" på dem) får man först se i en lista på alla de stationer tåget passerar samt vilket klockslag det passerar dessa. Sedan kan man välja "View on map" och se detta på en karta, om man t ex inte vet var Frankfurt ligger. Sedan antar jag att man kan fortsätta så här: skriva in Frankfurt, se vart tågen går och sedan nästa och nästa station tills man är framme. Så här ser det ut:

Hur bra som helst men samtidigt lite klurigt. Vi, som reser med barn, vill inte resa för länge under en och samma dag, samtidigt vill vi komma så långt som möjligt per resa eftersom vi inte vill lägga fem dagar på resan helst, som sist. Det blir eventuellt lite svårt att passa in allt så att resdagarna inte blir alltför långa och sena, osv. Kanske är fem dagar ändå det bästa? Vi får väl se.

Annan vårpepp då? Jo, det var väl fröerna då. Syrran och jag har beställt oerhört mycket frön, mest jag faktiskt, och vissa av dessa har jag packat om och skickat till syrran. I helgen orkade jag sätta en andra sådd (den första bestod i egen-tagna penséfrön (ett experiment) samt myskmalva som visserligen växer vilt här så jag vet inte varför jag orkar så dem).  Denna andra sådd blev det rädisor ute (nu kommer snart en snöstorm, så vi lär väl se om de fixar det - de har inte grott än så...),  rosenskära, sommaraster, praktvädd, isländsk vallmo och säkert något mer som jag glömt. En hel massa små byttor (avklippta förpackningar) blev det, och de alla står och trängs på ett och samma plastlock som jag lånat av M. Locket är bra för det har en liten kant och då kan man vattna underifrån. Redan idag ser jag att vissa av fröerna grott och börjat skicka upp små böjda skott. Vad smarta de är växterna som krokar till sig när de ska tränga upp ur jorden! I det korta programmet "Odlingen" kan man lära sig mer om hur ett frö kan bli en blomma. Häftigt faktiskt!

Även detta år ballade jag ur totalt när jag skulle beställa fröer. Det blev alldeles för många och alldeles för många olika också, antagligen. Följande sorter har jag köpt: 

Sorter jag provat förut: Blåklint, Jätteverbena, , Bondböna, Sommarmorot, Rosenskära 'Early Summer', Sommaraster 'Amerikansk Busk', Praktvädd, Rädisa, Sommarmalva, Buskkrasse,  Körsbärstomat 'Vilma' och Sommarrudbeckia 'Rustic Dwarf'.

Sorter som är nya för mig: Vintersallat, Pak Choi, Vintermorot, Djungelgurka, sibirisk vallmo ”Iceland Mixed”, Allium, Sömntuta, Broksporre 'Flamenco', Spenat, Brytsockerärt,  Körsbärstomat 'Artisan Golden Bumble Bee', Tusensköna 'Habanera White with Red Tips', Körsbärstomat 'Black Cherry', Trädgårdsjättevallmo 'Brilliant' och  Fjädervallmo 'Danebrog'.

Myskmalva och ringblommor, augusti 2020

Vi får väl se vad som tar sig och om trädgården blir lika rikblommande som förra året. För att undvika att balla ur så här mycket nästa år ska jag göra allt jag kan för att ta vara på fröer från mina blommor det här året. Jag ska även göra slag i saken och vinterförvara jätteverbenan frostfritt i förrådet. Denna vinter tyckte jag att det aldrig blev någon vinter så den fick stå kvar i sin kruka där ute, men så kom snön och sedan en hel massa minusgrader och då dog den. Nu är den torr och grå och - död. Fröer från mina många ringblommor har jag dock sparat, så dessa kommer jag så direkt ute när det känns som läge för det. I april kanske? Fröer från förra årets malabarspenat har vi också i mängder, så det kan mycket väl hända att det blir några plantor även av denna roliga och ätliga växt. 

I helgen vårbrukade G och jag våra två pallkragar, men jag undrar hur långt de kommer räcka. I dessa vill jag främst odla ätliga växter. De frön till ätliga växter jag har nu är: squash, pumpa, morot, rädisa, bondbönor, sockerärt, spenat och vintersallat. Dock kommer allt detta inte odlas samtidigt. Rädisorna kommer först och sist kommer vintersallaten. Men ändå... Nej, det kommer inte räcka. Bondbönorna och sockerärterna får nog hitta en annan plats, när jag tänker efter. Kanske där jag hade mina sommarrudbeckior förra året? Eller kanske i "skräp-rabatten" där det inte blev någonting annat än akleja, gräs och några purpurklätt. Ja, men det löser sig nog... Det är tur att det är skoj att  gräva! Synd bara att ryggen blir så mör. Jag får ta lite i taget och kanske få hjälp av M eller så... 

Ja, våren: du kommer med ljus och vilda fantasier. Du kommer med fröer som gror och soldamm i rummet. Du kommer med snöstorm i övermorgon men sedan, sedan kommer du väl hit på riktigt kära vår? Det hade varit så trevligt!

Det första jag ska göra

Det första jag ska göra är att krama min mamma. En lång varm kram, och trycka henne lite på de där små punkterna mellan skulderbladen som hon älskar att jag alltid hittar direkt. Minimassage.

Det andra jag ska göra är att krama min pappa. En lång varm kram och stryka honom över ryggen och kanske gråta en liten skvätt - för det var så längesedan nu.

Det tredje jag ska göra är att krama mamma igen, och pappa igen, och mamma igen och pappa igen och sedan kommer mamma säga att nu räcker det. Och sedan kommer pappa sätta på kaffe. Och sedan kommer vi fika tillsammans i soffan, utan avstånd.

Det fjärde jag ska göra är att krama min syrra, och hennes son och hennes man och sedan syrran igen och sonen igen och syrran igen och sonen. Sedan kommer syrran säga att nu räcker det, nu går vi ut och leker. Och så ska vi leka på en gräsmatta eller på en lekplats eller allra helst vandra iväg till någon skog, med ett stormkök och laga någon god mat, kanske lite stekt blåbärspaj på det, med vaniljvisp, och vi ska smaka från varandras tallrikar och aldrig vara rädda mer.

Det femte jag ska göra är att åka till Göteborg med min son och åka spårvagn. Vi ska åka alla linjer fram och tillbaka tills vi tröttnar och då ska vi gå av på Järntorget eller Hagakyrkan och ta oss till Solrosen och äta varsin stor måltid mat. Han ska äta potatismos och vi andra två tar vad som oss mest behagar just den dagen. Det kommer bli fantastiskt! 

Det sjätte jag ska göra är att boka en resa till Spanien, en resa med tåg. Och vi ska planera och se fram emot och slutligen ge oss av. Kanske besöker vi Muros på vägen, eller Bilbao, och sedan luffar vi oss nedåt mot atlantkusten för att på det sjunde krama mitt barns farmor, farfar, titos, titas och primos. Hela familjen, varenda en ska jag krama och kindpussa och ingen ska ha munskydd och ingen ska vara rädd nå mer.

Det åttonde jag ska göra är att boka en resa till Umeå, givetvis med nattåget. Och jag ska åka upp, åka dit och träffa alla som jag längtat efter. Jag ska ta det lugnt men ändå träffa alla. Jag ska vara på jobbet och fika och prata och dansa runt i korridoren och säga att det nionde jag ska göra är att gå på bio med min son och min man. Kanske visas någon matinéfilm på Folkets bio lagom för hans ålder, för vid det här laget har han nog fyllt fem.

Det tionde jag ska göra är att gå på Liseberg, en dag när det är lagom mycket folk där. Vi ska titta på allt och kanske åka något som är lagom läskigt för oss. Farfarsbilarna, kanske Cirkusexpressen, som tydligen inte finns längre - så det får väl bli något annat. 

Det elfte jag ska göra är att boka in en utekväll med syrran. Utan barn, utan män, men med musik. Jag vet inte vad det kan tänkas bli, men minns du? Minns du Räfven? Och det tolfte vi ska göra är att vila upp oss på ett Spa, så vi orkar med resten av året. Visst ska vi det, syrran?

Dessa är de tolv första sakerna jag ska göra, när allt är över, när alla är vaccinerade och klara. Och sedan, sedan ska jag bara andas ut, umgås med folk som vanligt och ha det bra. Tills dess: håll i, håll ut, håll avstånd och glöm för guds skull inte bort att Tvätta Händerna! 

Kärlek och respekt

/Tove

Drömmar

Lånad drömbild på höna

Oxelhäck. Orusthönor. Ett eget hus. Det är vad jag går runt och drömmer om just nu. Så länge jag kan minnas har jag drömt om olika saker som jag önskat mig i framtiden. Många av mina framtidsdrömmar har handlat om boende. Hur jag vill bo. Ett tag var det timrade faluröda stugor i de djupaste skogarna i Hälsingland jag drömde om. Där skulle jag bo och skriva och helst ha en hund. Slå ihjäl ett par hundra mygg och höra ån porla utanför sovrumsfönstret. 

Ett tag var det Göteborg. Eller  var det Göteborg?  Nu är jag nästan tillbaka på ursprungstanken: hus på landet. Vi bor ju nästan på landet nu, kan man säga. Inte är det en stad i varje fall. Men mer än landet liknar detta ett bostadsområde inknött på en ganska liten holme.  Dock är de allra flesta husen vad man skulle vilja kalla för  pittoreska och idylliska, men ändå. Väldans många hus på väldigt liten  och nästan alltid blåsig ö. 

Jag drömmer om en oxelhäck. Alla andra verkar ha en oxelhäck just nu, när jag drömmer om det. Självklart är det inte alla andra, men många, många som jag ser här och var. Nu ikväll såg jag till och med en liten pytteoxelhäck (med kanske fyra oxlar (heter det så ens?) bredvid varandra) här på holmen. De är så vackra på något sätt. Vackra när de är kala på vintern, vackra nu när deras lövsprickning är i full gång, med mintgröna lite ludna yrvakna blad. De är gröna och täta under sommaren och till sist vackra när de skiftar i rött på hösten. Måste inte just oxelhäcken vara den optimala häcken? Dessutom är den enkel att beskära och hålla snygg, får jag för mig.

Jag drömmer om höns. Det ska vara en lantras, tycker jag. Vanliga höns, tycker M. Idag har jag läst på lite om lanthöns på Svenska lanthönsklubbens hemsida. Där har jag lärt mig att de vanliga hönsen verkar vara av en ras som heter leghorn. De är vita och ser tråkiga ut, tycker jag. Kanske är de utmärkta att använda till, vad vet jag - äggproduktion och kanske köttproduktion, och kanske är de trevliga. Jag har ingen aning. Ändå har jag idag fastnat för Orusthöns. Dessa höns kommer nämligen just härifrån; från Tjörn och Orust. Inga andra höns kan väl passa bättre än att ha just här, i dessa trakter?  Kanske kan vi ha några var? De borde väl kunna bli kompisar? Någon tupp ska vi inte ha, säger M, för tuppar bara äter, gör hönorna på smällen, gal och går runt och tuppar sig. Helt onödigt tycker M. Matriarkat låter bra, tycker jag.

Observera att detta är drömmar som befinner sig helt och hållet på drömplanet, de har ingenting med vår verklighet idag att göra. Det roliga med hönsdrömmen är ändå att vi båda går igång på det och tycker att det är en bra idé - i framtiden. M vill bygga hönshus, säger han och jag vill klickerträna de små liven, om jag törs. M säger att hönsfodret kostar mer än de ägg de ger, och det har han säkert rätt i. 

Underbara Clara skriver följande, vilket helt klart styrker min mans tes, i ett önskeinlägg om höns: "Vill du ha billiga ägg ska du inte ha egna höns. För billigt är det inte. För att hönsen ska lägga mycket ägg behöver de ett bra foder och det är inte gratis.  Vill du däremot äta goda, guldgula ägg med gott samvete så ska du ha egna hönor.  Som får gå ute och sprätta och sandbada och ha det härligt." 

Men för att kunna ha höns, och för att kunna anlägga en oxelhäck behöver vi också ett hus. Ett eget hus som vi själva äger och tar hand om. Detta tänker jag en hel del på. Det är ju så märkligt när man bor på ett visst ställe, att man känner sig som hemma och man börjar tänka i en fyrkant runt just den ort där man bor. En kollega jag hade på ett lärarjobb i en liten norrländska bruksort bodde i Ånäset. Hon sa att hon aldrig skulle kunna tänka sig att flytta från Ånäset. Och nu när vi bor här fastnar min tanke här. Flytta till Orust? Aldrig! Höviksnäs? Nä, varför skulle vi vilja göra det? Nu vill jag bara bo i det hörn av Tjörn som vi bor nu. Inte för att jag vet om denna plats är bättre än någon annan, egentligen, men nu har vi börjat sträcka ut våra små rötter här på något sätt. Vi har börjat sträcka ut dem och suga i oss av den näring vi hittat i form av sociala kontakter, närhet till mina föräldrar, närhet till arbete, cykelliv. G börjar få kompisar. Just nu känner jag mig inte alls redo att än en gång ge upp det vi sakta, sakta börjar bygga upp. Men vem vet? Kanske hamnar vi någon helt annanstans. I Dingle eller Tibro kanske? Där är husen åtminstone billiga. 

Samtidigt: vi flyttade nyss hit, känns det som. Vi har det bra och trivs. Inte lockar Dingle. Inte lockar Tibro. Vi gör som vi tänkt - vi sparar. Vi hoppas att vi kan spara och spara och spara i några år och sedan faktiskt ha råd med ett hus ungefär här, i detta lilla hörn av världen. Vi hoppas att vi hittar något hus som känns bra för oss att lägga massor av pengar på. Ett hus där vi kan ha en oxelhäck. Ett hus där vi kan ha höns. Ett hus på en plats där G själv kan cykla till sina kompisar, gå hem från fritids. Ett hus som är vårt.

Vad drömmer ni om just nu? Berätta gärna!

Sinnet invaderas så jag går med chips

Det har gått några veckor nu, va? Sedan den där första veckan då det kändes som om allt vändes upp och ner, sedan då vi började fatta att detta inte bara gäller några kineser långt borta i en tätbefolkad stad, utan även oss - vårt land - vårt trygga kära fädernesland - Moder Svea - Sverige. Ja, det gäller oss och det gäller så väldigt många andra människor som befolkar vår jord. Folk har börjat vänja sig vid att jobba hemifrån, börjat vänja sig och börjat bli uttråkade. I Jemen har de lagt ner sina vapen. I Spanien har det blivit skumt att köpa bröd.  Både där och här är det slut på jäst, men idag hade de fått in lite och jag köpte på mig fyra paket och la in i frysen. Det kändes som om jag roffade åt mig. Det kanske jag gjorde? Kanske borde jag sätta en surdeg som min vän i Barcelona gjort, ifall jästen skulle ta slut här med. Den kommer inte ta slut, säger jästproducenten, så näe. Men vem vet?

Det har gått några veckor och visst känns det lite halvkonstigt i halsen? Är jag sjuk? Har jag fått det? Coronaviruset som ger sjukdomen Covid-19? Flera mornar den här veckan har jag försökt bedöma mitt hälsotillstånd men ändå kommit fram till att jag inte har symtom och därför kan cykla till förskolan och jobbet samt jobba min dag. Ändå har det legat där och gnagt. Då och då kollar jag nyhetssidorna. En hel presskonferens har jag inte ro till, men tvåminuterssammanfattningen har jag kikat på ibland. Lunchekot. Och det är som om detta virus invaderat mig lite i taget - i sinnet. Kanske också i kroppen, men det vet jag ju inte. Kanske är det på grund av oron för detta virus, som även om den inte varit aktiv och akut ändå legat latent de senaste veckorna, som jag den här veckan går igång lite extra på olika saker. Kanske hade jag gått igång ändå?

Ena dagen är det banken som inte vill ge oss ett så särskilt högt lånelöfte fastän jag känner mig duktig som sparar och lever snålt, andra dagen är det en arbetsuppgift som jag inte klarar av att ens omfamna mentalt och som gör att allt snurrar och känns trassligt. Idag har jag tack och lov mått bra, förutom en liten tår av oro imorse.

Nä, nu vill jag berätta något bra! Tre saker jag är tacksam för:
1. Mitt barn hann opereras innan detta drog igång på allvar i Sverige.
2. Mitt barn är för litet för att fatta någonting alls av virus. Möjligtvis uppfattar han min oro på något sätt, men jag pratar inte med honom om viruset och han verkar inte bry sig. Helt säkert eftersom han är för liten.
3. Vi är inte satta i karantän, så som folket i mitt känslomässiga grannland Spanien.

Jag är också tacksam över att våren kommer, sakta men säkert, med sitt ljus och sina blommor. Jag är tacksam för att mitt jobb inte kommer läggas ner på grund av detta utan säkerligen ha än mer uppdrag (komvux på distans - hur hett i och med detta?). Sist men inte minst är jag mest tacksammast av allt (så heter det inte!) att ingen jag känner har blivit allvarligt sjuk av detta (hittills), att min familj mår bra och att mina föräldrar fattar att de ska hålla sig isolerade.

En av mina vänner, den enda jag umgås med regelbundet här, är dock krasslig. Hon vet inte vad det är men enligt vårdcentralen kan det vara Covid-19. Ja, det är klart att det kan vara det! Alla kan ha det. Ibland känns det så här: Alla har det! Ingen har det! (Jag har ont i halsen men jag har det nog inte. Eller? osv.) Ja, hon är krasslig och ensam och hunden hon passade har hon lämnat tillbaka. Som tur är har hon flera personer runt om kring henne som bryr sig men ändå - hennes sociala behov är långt ifrån fyllt och jag om nån vet hur otroligt tärande uttråkad man kan bli när man är social som person och inte får vara social med någon. Därför (och för att jag saknar henne) har vi setts ändå, trots hennes krasslighet, men endast utomhus och endast med minst 2 meters avstånd. Inte många gånger men kanske en handfull från det att hon blev sjuk.

Och idag: invaderad var jag i sinnet av både virus och stökighet hemma. G skulle läggas men M skulle bara duscha först. Så jag peppade G att bada i badbaljan utanför duschen och sedan gick jag ner till köket, slängde lite chips i en påse, fäste en hysteriskt gul påskservett runt och tog mig en promenad ner till viken där hon bor, min krassliga vän. Barnslig var min glädje när jag bad henne öppna och titta vad som var i. Det kändes så fint att ge lite chips till min vän!

Sedan gick jag ner mot vattnet och ringde en av svägerskorna i Spanien. Det var vindstilla på den sidan av ön och vi pratade och hennes son, som är elva år, frågade om inte viruset är här. De tittade avundsjukt på när jag vandrade runt på den folktomma ön, helt i min frihet. Jag berättade om rekommendationerna här och bristen på kontroller. Jag berättade om folk som åker ut till sina sommarstugor trots att de uppmanas att stanna hemma. Jag visade dem vår utkiksplats och sedan såg jag att en av grannarna bjudit hit ett helt sällskap. De trängdes runt hans bord. Han som aldrig är här men som har ett av gatans absolut finaste hus...

Nej, vi sitter inte i karantän. Det gör vi inte. Varken jag eller du eller den rika snubben i det fina huset. Hur vi sedan tolkar och efterlever rekommendationerna det får var och en avgöra.

Glad påsk på er svenskar i Sverige! I Spanien är det helt säkert en dubbelt sorglig påsk. Dubbelt där det första lagret av sorg handlar om Jesu död och lidande och där det andra lagret av sorg handlar om att inte få gå ut och hedra honom, han som dog för dem och deras synder.

Imorgon ska vi plocka påskris och dekorera med fjädrar. På lördag blir det påsklunch med lokalproducerad sill, gravlax, potatis, gräddfil och så klart målade ägg. På eftermiddagen (antar jag) blir det skogsvandring med syrran och hennes familj (om vi alla mår bra). Påskdagen har jag inga planer för men på annandagen ska vi på visning på ett hus som jag blev kär i, men som banken inte kan låna tillräckligt med pengar till oss för att köpa. Det blir nog en bra påskhelg det här, den första i Sverige sedan vi fick barn.

Vad ska ni hitta på? Berätta gärna! Och ja, Glad påsk som sagt.

Glad påsk!

Från skog till hav

Nu har nästan hela år 2018 gått och jag sitter här på en ganska mörk skärgårdsö och tänker att det kan vara fint att summera. För vem gör jag det? För mig, för G i framtiden, för er som läser! Hej G (i framtiden)! Hej, ni som läser! 

2018 var året då vi bodde på tre olika ställen, kan man säga. Det nya året firades in i ett vinterkallt Almonte, tillsammans med svärföräldrarna. Svärmor hade förberett vindruvor innan som vi försökte få i oss under nyårsklockans tolv slag. Puss och kram! Gott nytt år! Ja, för detta års första kvartal bodde vi i Almonte. Mellan jul och påsk var vi där. M var föräldraledig med G och jag satt uppe i ett litet rum på svärföräldrarnas takterrass och arbetade. Det luktade symaskinsdamm där inne och det var ganska kallt, men väldigt ljust. Det enkla plåttaket släppte igenom alla ljud: alla! Det blåste en hel del och någonting slog då mot taket. Sedan regnade det. Skrev jag att det var kallt? Jag hade på mig så många lager tröjor att jag inte vet. Ovanpå det en poncho. Under bordet ett flyttbart element och una camilla såklart, de verano, men ändå. En speciell bordsduk alltså. 

Vad vi gjorde mer än att jobba och vara föräldralediga? Jo - vi åkte till stranden och vi åkte till olika andra byar i omgivningarna: Villarrasa, Niebla, Rociana, Bonares, Bollullos par del Condado och Aznalcázar. Vi var även en tur till Aracena för att träffa Annika och hennes familj. Samma Annika skolade jag också in i jobbet som distanslärare under min vistelse i Spanien. Då insåg jag verkligen hur komplext jobbet ändå är, fast det kan kännas så enkelt emellanåt. 

Efter påskens alla processioner åkte vi äntligen hem igen. Det kändes äntligen både att åka dit och hem, så som det brukar göra när jag varit ifrån Spanien rätt länge och stannat där ett bra tag. Då är det dags att åka hem. Det är ändå i Sverige vi bor. Vi åkte hem till borttinande snö och leriga grusvägar och det var bara två veckors jobb kvar innan min andra föräldraledighet tog vid. Den gick också fort, kan jag säga. Först var vi lediga i maj och juni, det var varmt men jag badade knappt eftersom jag var helt upptagen med att hålla koll på G som lärt sig både gå och prata en del i början av året. Vi var mycket i skogen och vandrade runt. Det var härliga och ganska kravlösa dagar - minns jag det som. 

Sedan blev det midsommar och jag tog G med mig på nattåget ner till Västkusten. Några dagar innan hade vi hittat något som såg ut som drömhuset på en ö. Jag var bara tvungen att se det och när både huset och ägarna kändes rätt samt att M fick jobb endast tre timmar efter det att han hade skickat in sin ansökan, kunde vi inte annat än att tacka ja. Vi tackade ja till en flytt på hundra mil, från skog till hav. Vi tackade ja till ett liv på landet, till ett liv närmare familjen. Vi tackade ja till att lämna allt vi känt till de senaste åren och hela vårt umgänge. Men vi gjorde det ändå: vi fick till en flytt och vi flyttade! Detta är utan tvekan den största förändring vi gjort i livet sedan vi fick G. Och det känns faktiskt bra. Vi trivs! Det enda jag riktigt, riktigt saknar med Umeå är mina vänner. Det gör jag faktiskt. Jag försöker hålla kontakt med dem, med er, så gott jag kan och ni med mig och det är jag oerhört tacksam för. Samtidigt försöker jag knyta nya kontakter här. Det går kanske inte så raketfort som jag trott, men jag känner verkligen på mig att det är på gång. 

Den största förändringen för G, förutom att vi har flyttat, är att han har börjat på förskolan. Han var sjuk en del i början, men nu verkar det ha stabiliserats (peppar peppar!) Han trivs där och fröknarna känns bra. De verkar ändå vara lite intresserade, av hans tvåspråkighet och har hittills åtminstone lärt sig ett av de viktigaste orden: botas för stövlar, kanske även pipo för napp. 

Den största förändringen för miljön, som vi gjort, är att cykla. Det har jag ju skrivit om tidigare, men det är faktiskt en väldigt stor del av vår vardag. Vi cyklar himla mycket! Tänk så många kilometer bil vi inte kör. Tack för det, tror jag att miljön hälsar!

Nästa år vet vi ännu ingenting om. Vi har inte så många planer förutom att åka till Spanien en sväng, troligtvis på våren, och till Umeå i slutet av sommaren. Båda besöken föranleds av religiösa ceremonier, hade jag kunnat skriva, men vad jag menar är såklart fester. I Spanien ska Ms äldsta brorson ta första nattvarden iklädd en sjömanskostym, och i Umeå ska min vän A gifta sig iklädd brudklänning. Nej, vad de ska ha på sig vet jag faktiskt inte, men jag gissar och hoppas! Högst troligt kommer jag även att bli moster, vilket känns helt fantastiskt och väldigt spännande! 

Så nu får vi väl tacka detta år, 2018, för allt det har gett oss: en lång spanienvistelse, ett nytt hem på en ö och några nya bekantskaper. Det har gett oss en varm fin sommar, varsin elcykel och en stor dos med ord till G att uttala och förstå (det senaste tillkomna är nog spårvagn/tranvía). Så får vi hälsa år 2019 välkommet och se vad det har med sig för överraskningar till oss! 

Du G, kommer inte minnas något av detta år, antagligen, men nu har du ändå fått läsa det här. Jag, kanske kommer minnas en del, men det kan ändå vara fint att spara på en ur minnet skriven sammanfattning. Ni, läsare, hur har ert år varit? Vad vill ni spara på för minnen ur detta år till framtiden? Och vad hoppas ni på inför nästa?

Känna sig hemma

Imorgon ska jag åka hem till Umeå, höll jag på att tänka. Hem? Jag bor ju inte där längre, nu bor jag här på en ö i havet. Men jag har ju ändå rätt att känna mig hemma i Umeå, efter tio år. Jag ska dit och sova på hotell, träffa kollegorna och kanske köpa lite kläder. Framförallt ska jag visa Annika min före detta hemstad. Kanske är det fortfarande min hemstad eftersom jag inte flyttat till någon ny stad. Det kan vara min hemstad, Almonte kan vara min hemby och där jag bor nu kan vara min hemö. Hem-ö. Ön där jag bor, mitt hem.

Så vad är Göteborg? Ja, det kan väl vara min ursprungsstad, och Mölndal är staden jag är född i, även om jag inte insåg förrän jag gick i gymnasiet att Mölndal och Göteborg faktiskt är olika städer.

Det är fint att känna sig hemma på olika platser, tänkte jag när jag lagade mat. Att få åka till olika platser och känna igen sig och trivas. Min drömplats är Järvsö i Hälsingland, där vi hade stuga fram till det år jag blev tjugo. Jag hade ångest varje gång vi åkte därifrån. Jag älskade att vara där. Den bästa gången var nog när jag var där en vecka ensam, strax efter att jag tagit studenten. Jag bara trivdes och njöt och hade det bra. Lite ensam kände jag mig, men ändå hade jag mina grannar som jag säkert träffade varje dag.

Som liten drömde jag om att bo där. Jag hade sett ut ett hus och allt. När jag var kanske sexton monterades huset ner och flyttades och restes någonstans utanför Bollnäs. Onödigt, tyckte jag. Nu när jag gått och drömt om det så länge. Det var en faluröd timmerstuga som låg nere i en liten sänka vid en å. Ett perfekt ställe för myggen. Ett perfekt ställe för mig att drömma om.

Sedan, i och med gymnasiet, kom drömmen om Spanien och jag åkte faktiskt iväg tillsammans med min vän S, till staden Salamanca mitt på den iberiska halvön. Där bodde vi i ett läsår och lärde oss spanska. Jag lärde även känna en massa spanjorer och så vidare... Sedan åkte vi hem och jag bodde ett år i Göteborg medan jag hade ångest. Då tänkte jag: här kommer jag alltid känna mig hemma. Och kanske är det sant. Sedan dess har jag ju inte testat på att bo där igen. För sedan blev det Umeå i två år och sedan Almonte, Umeå igen i åtta år och nu är vi här på holmen och äter gratisäpplen från gratisäppelträden, och gratispäron från päronträdet vid kyrkan. fast de är fallna nu. Bara ett skatbitet sitter kvar.

Vi vandrar runt bland klipporna med G och jag känner mig hemma. Det gör G med, utan tvekan. Han lever ju i nuet mest av oss alla. Jag frågade M förut hur han kände det med flytten och han sa att det kändes bra. Det är bara jobbet som är lite tungt, men det kanske får en lösning det också.

Man kan landa i livet på många olika ställen vid många olika tidpunkter. Jag vet ju att vi inte kommer bo här, åtminstone inte i just det här huset, i hela livet, men kanske blir detta en språngbräda varifrån vi kan utgå när vi letar ett mer permanent hem. Ifall vi någon gång skulle kunna och vilja köpa något. Lite billigare på Tjörn är det än i storstaden Göteborg. Inte just här på holmen men på andra lite mer lantliga ställen. Kanske blir det något sådant någon gång. Om man nu ska köpa... annars kan man ju också hyra.

Mot Umeå imorgon alltså. Ensamtid på buss och tåg och middag med syrran i stan. Sedan sluter Annika upp i Stockholm och förhoppningsvis är vi pigga nog även på morgonen när vi kommer fram för att orka med det program jobbet planerat för oss. Det ska bli härligt att åka iväg, och säkert ännu härligare att komma hem igen!

Hur kom detta sig egentligen?

- Jag vill inte bo i nåt jäkla kaninbo, sa M en fantastisk kväll, en vecka före midsommar när jag visade honom de fyra lägenheter jag sökt i Göteborg med omnejd.

- Men det är så det är, sa jag. Det är vad som finns.

- Varför hyr vi inte en villa? kontrade M.

- Ja, jag har inte letat efter några villor. Du kanske kan leta? svarade jag, varpå jag liksom blev så provocerad, på ett bra sätt, att jag sökte själv, med M bredvid mig i soffan och midnattsljuset utanför.

Jag sökte och hittade fantastiska villor i Askim för 24 000 i månaden, och liknande objekt. Haha, det har vi ju aldrig råd med! Jag som tjänar mest av oss två får ju inte ens ut det efter skatt. Men sedan, som av en händelse, trillade vi över annonsen om villan på ön nära mina föräldrars sommarställe. Först förväxlade jag Klädesholmen med Kärringön och började förklara för M att det aldrig skulle gå (färjeförbindelse), men sedan kom jag till sans och förstod var det låg, helt perfekt, egentligen.

Häromdagen fick jag en kommentar angående hur det kom sig att vi valt landsbygden istället för staden, och den eventuella vintertida folktomheten. Ja, hur gick det till? Jo, vi har faktiskt alltid pratat om att bo på landet, eller i ett mindre samhälle en bit utanför Göteborg. Samtidigt har det känts helt omöjligt eftersom det då blir långt till mina föräldrar och kanske även långt till jobb för M, och därmed kommer det nästan inte vara någon idé att flytta dit (läs Bollebygd, Horred, Gråbo osv.). Kungsbacka har vi varit lite inne på, men jag tackade nej när vi fick erbjudande om visning där eftersom lägenheten låg på markplan. Företaget jag är anställd av har ett kontor där, men det var lite osäkert hur det skulle bli med jobb för M.

Men så kom bara detta hus till oss, den där skimrande kvällen. Vi kommer att få en vardag där, och vardagen blir ju alltid lite grådassig så småningom. Vardagen är ju ingen julikväll precis, men jag tror ändå att det kan bli bra. Med tanke på att vi länge pratat om att vi vill bo mer lantligt än Göteborg, och med tanke på att det ligger nära mina föräldrars sommarställe, där de faktiskt är ibland även under vinterhalvåret, så känns det hittills som ett väldigt bra alternativ. För bra för att tacka nej till, tänkte jag när jag sett huset och lärt känna värdparet lite grann. Hyran är rimlig med tanke på vad huset kan vara värt, och vi har råd att betala den med våra löner. Sedan att M fick jobb 15 minuter på cykel från huset, tre timmar efter det att han skickade in ansökan, har ju också spelat in.

Självklart har jag tänkt på den eventuellt folktomma vintern. Jag har testat tanken om att det kommer att bli tråkigt där på vintern. Inget att göra. Men så har jag också tänkt: Vad gör jag i Umeå om vintern? Och vad skulle jag göra i Göteborg? Jo, det jag gör i Umeå om vintern är följande: arbetar, tar hand om hemmet, lagar mat, tar hand om vårt barn, promenerar, pratar i telefon, träffar vänner lite då och då, men mer sällan än på sommaren har jag en känsla av. Innan vi fick barn gick vi på bio ibland. Sedan ser vi ju en del på TV också, som alla andra. Serier och sånt. Rapport. Och så kom jag fram till att allt det där kan vi ju göra även på Tjörn. Det finns till och med ett akvarellmuseum, där man kan vara med på skaparverkstad, precis som på Bildmuséet i Umeå som vi har besökt ganska flitigt i perioder. Och om jag inte helt missminner mig finns det också biograf i Skärhamn. Jag är lite osäker på utbudet bara. Det finns minst två restauranger på självaste ön där vi ska bo, och ganska mycket natur när man bara passerat bron.

Och angående det folktomma: på något sätt kommer jag att behöva skaffa mig vänner. Antingen genom M, eller genom G, eller alldeles på egen hand. G ska ju börja i förskola till hösten och kanske finns det några föräldrar där som man kan hänga med? Eller så får M någon trevlig kollega som vi kan ragga upp som sällskap under vintern. Vi vet inte. Lite synd är det ju att jag ska sitta hemma och jobba och inte få automatiska sociala kontakter via jobbet, men å andra sidan borde jag hitta åtminstone en eller två att prata med på fritiden ändå. Jag är ju rätt översocial och har oerhört lätt för att prata med vem som helst.

Jag tycker att det känns så himla skönt att vi inte ska flytta till Göteborg. Jag längtar aldrig till stadspuls utan mer ut till det lugna i naturen. Tanken att flytta till Göteborg handlade bara om att min familj bor där, inte om att jag längtade till själva staden. Därför känns det helt rätt att  vi valt landsbygden och den lilla ön framför höghus och spårvagnar. Men hur det blir - ja, det får ju framtiden utvisa!

Ta farväl

På promenad i Doñanas sanddyner med EH! 2009

Det är märkligt det här med att vi faktiskt ska flytta, att det på riktigt ska bli av. Jag har olika känslor, dels en otrolig pepp och glädje inför att vi ska få en ny och fin bostadsort, idyllisk på många vis. En glädje inför att vi ska få utrymme! En glädje inför att jag ska få fixa till och sköta om en hel trädgård, även om den inte är enorm direkt. Jag är glad att vi inte ska flytta till storstaden Göteborg, faktiskt, utan till ett mindre ställe. Ja, det är mycket som känns bra.

Så jag går runt här i Umeå och tänker att snart flyttar vi. Här är vackert och blåbären är mogna, men alldeles strax bor vi inte här mer. Och det känns helt okej.

Men idag kom min allra äldsta vän, av alla mina vänner, som jag fortfarande umgås med lite då och då förbi för att hämta lite grejer som jag inte vill ta med i flytten, och när vi väl skulle säga hej då började det svida i ögonen och det blev alldeles suddigt av tårar. Finaste EH! som kämpar med en massa, det är jag säker på, och lyckas så himlans bra. Hon har familj, hus och ett säkert rätt krävande jobb. Samtidigt bara ställer hon sig på en scen på ett stort litterärt arrangemang och sjunger. Det ska hon fortsätta med, tycker jag! Finna tiden till det som hon tycker är lite extra roligt, om det nu är att sjunga på en scen.

Det känns märkligt och vemodigt att lämna henne, och mina andra vänner, här i Umeå. Vad ska vi göra utan varandra? Ja, tja, fortsätta leva våra vardagliga liv, antar jag. Allt blir en vardag, med dessa vänner och utan, i denna stad eller på den där holmen. Det spelar ingen roll var man är, egentligen, allt blir en vardag ändå. Juli tar slut och det blir november, kanske har jag redan funnit några nya att umgås med då, och kanske har mina vänner i Umeå också funnit några nya. Det är ju så, livet fortsätter framåt och man gör så gott man kan för att ha det bra själv och för att andra ska ha det bra.

Jag minns en vän jag hade i Salamanca, när jag bodde där. Sergio tror jag han hette, men det stavades annorlunda. Eller så hette han något annat. Han var bara på besök i Salamanca och vår vänskap varade i två dagar, sedan åkte han vidare. Där och då kände jag tacksamhet - tacksamhet för att jag fått vara Sergios vän i två dagar. Och så är det, tycker jag. Relationer förändras men kan ändå leva vidare. Relationer avslutas, när det finns skäl för det, men man kan ändå försöka vara tacksam för den tid man haft med sin vän. För den tid, till exempel, innan man började vandra åt olika håll eller vad det nu kan vara som gjort att relationen inte kunnat leva vidare.

EH! sa att vi kommer ju att ha kontakt ändå. Vi kommer att kunna ses om tre år och prata som om vi sågs igår. Och jag vet ju att hon har rätt. Vi har umgåtts mer och mer sällan i takt med att våra liv förändrats, även om vi bott i samma stad. Den gemensamma studietiden byttes mot att hon började jobba, sedan blev hon gravid och fick barn och så blev våra liv helt enkelt ganska olika. Jag åkte till Spanien, hittade min man, kom hem, kämpade på med mitt och hon med sitt. Sedan fick även vi barn. Ja, jag förstår nu hur upptagen man blir med barn! Ändå har vi lyckats hålla kontakten och vänskapen vid liv. Vi är nära vänner ändå, på något vis. Själsligt nära även om vi inte ses och hörs jämt. Och jag tror precis som EH! - så kommer det att förbli.