Naturen behöver dig och du behöver naturen

Utsikt kl 20.01, efter bergsbestigning

Nu när det är så mycket hela tiden överallt i mitt sinne, på jobbet med det ena och det andra, hemma med att försöka planera en resa som bara känns krånglig, är naturen det jag behöver. Naturen behöver ta emot min kropp och mitt sinne behöver ta emot naturen. Min kropp behöver röra sig i naturen, lyssna, titta, lukta, ta in. Jag kan riktigt känna hur läkande naturen är. Jag behöver naturen och naturen behöver mig. 

Så jag cyklar. Jag cyklar till jobbet nu och mitt barn cyklar bredvid. Denna veckan tar han sin sparkcykel, inte elektrisk gudbevaremigväl. Nästa vecka ska han cykla igen, hoppas jag. Det är påsklov och jag unnar mig tjugo minuters sovmorgon. Det får det vara värt, att komma lite senare till jobbet, för sedan jobbar jag så effektivt att jag aldrig jobbat så effektivt förr. Det är åtminstone så det känns.

Idag flödesskrev jag i ett anbud. Oj, så många stavfel det blev! Tur att Word kunde hjälpa mig att hitta rätt stavning sedan. Nu börjar jag förstå hur eleverna gör ibland: de bara skriver och så får det bli som det blir. De missar den lilla detaljen att gå tillbaka och läsa igenom, ta en paus, läsa igen och redigera och lämna in. Den detaljen missar oftast jag med, när jag skriver här. Anbud däremot är en helt annan femma!

Jag frågade min granne igår om hon ville gå ut med mig. I naturen alltså. Det ville hon inte. Hon ville vila. Hon var trött. Jag var trött och behövde vila i naturen. Så det kanske var lika bra att jag gick själv. Det blev nog mer vila då. Ingen att babbla med. Babbla är jag bra på, såväl i tal som i skrift. Jag gick först och fotade mina, hennes och en grannes vårkrukor utanför våra dörrar. Småpåskliljor, penséer och lite annat. Sedan gick jag till närmsta havsvik. Där såg jag två sädesärlor som sprang runt och gjorde något. Kanske åt de insekter, kanske något litet havsdjur som spolats iland? Söta var de i varje fall och i ett annat liv skulle jag vara naturfotograf. Eller så blir jag det sedan, när jag tröttnat på att vara lärare. Hur blir man det ens? Med de funderingarna vandrade jag vidare, förbi viken och in i skogen. Där satte jag mig och rensade i en bäck med bara näven. Jag älskar sånt! Det är ju konstigt, för bara barn älskar sånt. Men det ger en sån tillfredsställelse att se vattnet rinna sedan, vilket det inte riktigt gjorde för jag orkade inte göra klart. 

Den rätta vägen, mot ljuset, i vårkvällen

Sedan gick jag vidare och på ett berg stod det plötsligt en ståtlig råbock och tittade på mig. Blick stilla stod den. Den kunde ha varit en staty. Jag sa hej och gick vidare. Till sist kom jag fram till min återhämtningsbänk. Satte mig och tittade ut över havet och småöarna. Fästningen ganska långt där borta. Fyrarna som jag inte ens orkade hitta på horisonten. 

Sedan gick jag tillbaka och plötsligt var råbocken där igen. Han sprang över en äng, eller om det är en gammal åker. Och så plötsligt hoppade han till och sparkade bakut. Utan anledning, vad jag kunde se. Sedan ställde han sig där vid kanten en stund för att till sist gå in i skogen. Inte blick stilla precis. Inte som en staty. De är vackra, och fulla med fästingar. Ni har väl vaccinerat er för TBE? Börjar bli dags nu. Gör det till minne av min kollega, om inte annat. 

När jag kom hem var jag trött på ett skönare sätt. Kroppen var också trött, inte bara huvudet. Huvudet var nog till och med piggare och jag satte mig och sökte tågresor - igen! Det gick inte så jättebra den här gången heller. Jag kom till Girona och där tog det mer eller mindre stopp. Jag mailade Renfe om när fler avgångar Madrid-Ourense skulle släppas för juni men fick ett långt artigt skrivet ickesvar till svar idag (men jag fick åtminstone svar). Svarets kontenta var: Vi vet inte. Nähä. Synd!

Naturen behöver mig och den behöver dig och därför krånglar jag med tågresor istället för att bara ta flyget. Det är ute att flyga, brukar jag tänka och säga. Andra saker man kan säga har Maria Soxbo listat i ett inlägg. Bara att läsa och inspireras!

Idag har vi börjat prata om att kanske hyra bil i San Sebastian och åka med den till Pontevedra. Då slipper vi hitta någon resrutt och kan stanna till var vi vill på vägen. Kanske blir det till och med billigare. Kanske inte. Inte mer miljövänligt alls dock, men ändå bättre än att flyga. Våra kompisar som jag lärde känna på ett tåg i Tyskland tipsade om att åka Alvia-tåg via Vitoria-Gasteiz till Santiago de Compostela. Kanske en idé. Kanske en väldigt bra idé till och med. Vitoria-Gasteiz är fint, om man orkar se det. Vi får se. Jag ska söka lite till. 

M säger att han bara vill till Obidos. Åsa tipsar ivrigt om Sintra, och jag ska försöka få M att tycka det är en bra idé. Jag måste bara ta mig tid att prata med honom om det först. En annan dag, för nu sover han. Man orkar bara en viss mängd reseplanering per dag. Det tar på krafterna. Hjärnkrafterna.

Så när jag tröttnat på att försöka hitta något vettigt nu ikväll cyklade jag iväg till grannbyn för att hjälpa min vän E med lite trädgårdsfix och sedan gå en promenad. Vi besteg ett berg och jag blev trött. Oj oj. Detta är min träning! Sedan kraschade jag lite i hennes kök. Drack vatten, konverserade tonåringarna och smygåt en ostskiva. Och så cyklade jag hem igen. Jag cyklade och nynnade på min kompis låt Braun och jag tänkte att för varje cyklad kilometer sparar både jag och samhället stora pengar. Jag tjänar dessutom i hälsa, vilket samhället också tjänar på. (Stora pengar = 1,40 kr i sparade pengar för samhället per  cyklad kilometer.) Så hur mycket har jag sparat samhället idag? 14 kronor blir det nog! Om jag kört bil istället hade jag kostat samhället 15 kronor. Så då gick samhället 29 kronor plus på mitt val att cykla, bara idag. (Räknade jag rätt nu?)

Så ja, naturen behöver mig och jag behöver naturen. Ingen blir förvånad av rekordvärmen och extremvädren, eller ingen borde i alla fall bli det - sa ministern. Det vi borde bli är handlingskraftiga, på alla nivåer och i alla sammanhang där vi är. Handlingskraft åt rätt håll borde ministern också ha. Det tycker jag. God natt!

Glad påsk! hälsar grannens fina krukplantering

En födelsedagshelg

Tänk att det redan gått åtta år sedan jag låg där på UVA och funderade över hur saker och ting egentligen låg till, och över var någonstans mitt barn var. Inte i magen. Inte hos mig. Jag var tvungen att läsa min väldigt detaljerade förlossningsberättelse igen i fredags. Det smärtade mig lite. Och när vi skulle somna sa jag till M att det kanske är lika bra att jag inte blivit gravid igen. Tänk att gå igenom den skiten igen (förlossningen alltså, inte graviditeten) och dessutom bo här ute, långt från sjukhus!

Vi väckte det stora lilla barnet med skönsång (jag) och tre stora paket, före klockan sju i lördags. "Va, ska jag få tre stora paket idag?" sa han glatt, och överraskat. Det enda han önskat sig var en högtalare, sedan han gett upp önskningen om mobiltelefon efter att vi (G och jag) en kväll resonerat kring om han verkligen behöver en och tillsammans kommit fram till att det behöver han inte än, för han är alltid med oss (när han inte är i skolan, på fritids eller med annan vuxen som har telefon.) I de två första paketen han öppnade låg två virkade kuddar, som jag precis hunnit få färdigt. Dessa visste han visserligen att han skulle få någon gång, han hade själv valt garn, men han blev ändå lite överraskad på något sätt (eftersom de var inslagna). I det andra stora paketet, som bara var inslaget med en filt, var det mycket riktigt en högtalare. En riktigt stor, fet högtalare med ledbelysning och allt. Han blev så, så glad! Och discot började bara några minuter efter kl 07, till alla våra grannars stora förtjusning. 

Denna födelsedagshelg skulle M jobba och jag skulle ensam rådda ett barnkalas. Tur för mig att G önskat sig ett minilitet kalas och bara bjudit in tre kompisar. Den ena kunde tyvärr inte komma, men två av de han leker med mest i skolan kom. Och deras mammor. Det är för mig ett vinnande koncept att en förälder per barn är med, på så vis behöver jag inte ta ansvar för andras ungar! Plus att jag får umgås med vuxna människor en stund. Alltid trevligt! 

Jag sände en tanke till alla ensamstående som fixar barnkalas själva, kanske varje år, medan jag blandade smeten till kladdkakan som skulle få jobba som tårta dagen till ära. Korv med bröd och kladdkaka. Det var lagom. Det var vad jag lyckades fixa fram. Mammorna, som båda är infödingar här, satt vid bordet och tjötade medan jag stekte korv. Barnen härjade runt nånstans och vi dukade på baksidan i hettan. Tur att vi har ett parasoll. Synd att det inte är tillräckligt stort... Efter att barnen ätit ca en korv var springde de iväg och lekte igen. Vi dukade in och sedan var det presentöppningsdags. En gammal jordglob med lampa i och ett pussel med barnfilmstema, fick G av sina vänner. Han blev så glad att han var tvungen att ringa pappa på jobbet och berätta. Det var lite svårt att förklara jordglob på spanska, eftersom varken G eller jag visste vad det hette. Ändå fint att G spontant pratar spanska med sin pappa. 

Sedan var det kladdkaka och grädde och strössel och vi mammor sjöng Ja må han leva och barnen hjälpte eventuellt till att hurra. Sedan högg vi in och jag gjorde inget kaffe och inget te men vi drack vatten och det funkade det med. 

Efter detta lekte barnen bra igen, verkade det som, och efter en stund blev det tyst. Det vet ju alla vad det betyder, men snälla låt oss ignorera detta faktum en gång! Så vi satt kvar en stund och pratade. När vi tillslut tagit oss ut på andra sidan radhuset såg vi att 1. De var inte riktigt vänner alla tre längre, och 2. Det låg pärlplattepärlor i hela klätterställningen, och under den. Bara att sopa upp (jag) när gästerna en stund senare hade gått hem. Godispåse fick de också förstås, fastän jag höll på att glömma. Jag placerade ut ledtrådar (pilar på papper) i en alldeles för enkel bana, som de fick följa tills de hittade sina små godispåsar, som de slukade inom loppet av tio minuter, om inte mindre.

När alla fyra gäster åkt hem var det dags att pusta ut. G spelade Minecraft i vardagsrumskaoset och jag satt i skuggan på baksidan med fötterna högt och trädgårdsstolens ryggstöd något tillbakalutad. Vår granne J kom förbi och satt och pratade med mig en stund, tills det var dags för G och mig att åka till Skärhamn och titta på en dansföreställning. Det var en gratisföreställning med Furinkai från Paris. Helt galet och helt galet bra, samtidigt! Vi satt på sittunderlag på marken och föreställningen var mycket hänförande, och lite läskigt. Efteråt gick vi och badade på andra sidan berget och M anslöt, fast han badade inte. Det kändes som årets sista bad, men det var det inte. 

För att fira ännu lite till gick vi och åt på restaurang. Det blev tapas. Gs fröken har denna restaurang och man kan ju tänka att det är perfekt för en spansk-svensk familj att käka just tapas när sonen fyller år. Men nä, gå aldrig med en spanjor och ät tapas i Sverige. Eller gå aldrig och ät tapas i Sverige om du är van vid spanska tapas i Spanien. Det är mindre, det är sämre, det är dubbelt så dyrt. Typ så. Men ändå var det gott och vi blev mätta! G åt patatas bravas, enbart. Vi andra två käkade lite av varje. Gambas al pil pil, katalanska köttbullar, calamares osv. Lite kul ändå när servitrisen säger: "Och här har vi patatasen! Och här har vi gambasen!" Ja, du. Spanskt substantiv med svensk ändelse för att markera bestämd form. Nästan som vi pratar hemma. Fast ändå inte. 

Men kvällen var inte slut där. Nejdå. Det var nämligen dags att ta ner min mans utställning som han haft på stora ICA affären i samma samhälle. G och jag hjälpte till att bära tavlor och affischer till bilen. Sedan satt jag i bilen en stund och pustade medan G och M bar det sista, och sedan körde jag oss hem. Väl hemma var jag så trött att jag inte orkade ta undan dammsugaren efter mig när jag dammsugit det värsta av vardagsrumsmattan (fler pärlplattepärlor) så jag gick och duschade och tvingade M plocka undan dammsugaren åt mig, och det andra jag rivit ut ur garderoben/städskåpet i frustration över kaoset. Alltså, det var bara hushållspapper och en stor sopborste jag rivit ut, eller inte rivit ut - det ramlade ut faktiskt... Det är inte alltid så lätt alltid... när man är trött och lite overloaded från hela dagen. 

Och ja, efter detta la vi oss, G och jag, och jag frågade vad det bästa varit och han sa Högtalaren! Och jag läste ett kapitel ur en Emil Wern-bok, och kunde inte sjunga mina två sånger ordentligt på grund av trötthet. Sedan somnade jag nog nästan innan jag hunnit blunda. Men vaknade vid halv tio och gick ner och käkade en halv portion gröt innan jag totaldäckade i sängen och sov till klockan sju, eller vad den nu kan ha varit när Ms väckarklockelarm ringde. 

Och idag då. Söndagen efter födelsedagen. Jag bestämde mig för att denna dag skulle få gå i återhämtningens och helga vilodagens tecken och satte mig och virkade på altanen till klockan halv två, ungefär, med uppehåll för lunch och tidningsbyte i fågelburen. G lyssnade på musik på sin nya högtalare (no surprise), grannarna dansade med och låtsades att de var på festival (kanske inte) och jag virkade och fäste trådar och blev varm. Så strax efter klockan två cyklade vi iväg till vår favoritvik och fikade upp resten av kladdkakan och några Oreos, som vi glömt servera igår, och klättrade lite i berg. Sedan badade vi, G samlade på sjögräs som låg och guppade vid strandkanten, och jag pratade med två mammor. Det blåste tyvärr rakt in i viken men det var ändå skönt att vara där. Bra att komma hemifrån en stund. 

På vägen hem skulle G testa att tvärbromsa med sin cykel. Han gjorde det med bakåtbromsen flera gånger och sladdade lite. Jag förklarade att han får la bromsa lite mjukare. Sedan testade han handbromsen och jag hann inte förklara vad som händer om man bromsar med handbromsen (framhjulet) hårt samtidigt som man cyklar ganska snabbt, så han gjorde det och voltade nästan med cykeln. Aj, aj, aj, oj, oj. Jag blev nästan mer rädd än honom! Tur att han ramlade nära en bänk som jag kunde bära honom till och sätta mig med honom på. Åh, min lille pojke. Detta var ändå första gången han ramlat riktigt ordentligt med cykeln med mig. Han var tröstad och glad igen innan jag var det nästan och jag visade honom hur det blir om man cyklar snabbt och handbromsar, som om han inte märkt det redan, genom att gå fort med hans cykel och plötsligt bromsa hårt med handbromsen. Bakhjulet flyger! Sedan cyklade vi hem och jag lagade linssoppa och kokade ägg och ris och gjorde också en currysås som G önskat sig. Vi åt på baksidan i skuggan när pappa M kommit hem från jobbet. 

Och ja, det var nog den födelsedagshelgen det! Lite städning och småfix har vi också hunnit med, hängt en tvätt, börjat med läxorna och sådär, men det är inget jag orkar skriva om nu för det orkar ni inte läsa om ändå efter att ha läst alla dessa 1583 orden om vår födelsedagshelg, åtta år efter UVA. 

Godnatt!

Tips!

Vi kör ett nytt tipsinlägg! Nu, som alltid, tänker jag på miljön och vår framtid och jag vill tipsa om några saker jag har tänkt på och tagit del av det senaste.

Radiotips:

Att lyssna på radio samtidigt som man åker tåg, promenerar eller plockar undan hemma tycker jag är mysigt. Det första tipset är P3 Dystopias avsnitt om Ultra fast fashion, ett begrepp jag inte ens var bekant med, så fjärmad verkar jag vara från nutidens köphysteri. Lyssna, tänk efter och gå igenom din garderob för inventering av vad du har och kan använda snarare än för att göra plats åt nytt. Mycket intressant och chockerande avsnitt.

Två sommarprat jag lyssnat på som handlar om naturen, Norrland och den gröna omställningen är Arne Müllers sommarprat från i förrgår och Sverker Sörlins sommarprat från 2022. Båda är mycket intressanta och ger nya lärdomar och perspektiv.

Bo Landins sommarprat lyssnade jag på förra året och minns det också som intressant. Det handlar om klimatförändringar, naturen och vatten, har jag för mig.

När vi i somras åkte tåg genom Europa passade jag på att lyssna på ett avsnitt från mitt favoritprogram Vetenskapsradion Klotet, om hur tågresandet behöver underlättas för att minska klimatutsläppen.

I början av sommaren lyssnade jag på Spotifydokumentärserien om tomatodlingar i Almería. Zooma in och ut på kartan och titta på plastfälten! Det är galet! Jag har sedan jag lyssnat på detta börjat köpa endast ekologiska krossade tomater, samtidigt som jag själv försöker odla tomater. Det går sådär. Många plantor i växthuset och en och annan röd tomat hittills. 

Cykeltips:

Cykla mer, är alltid ett tips från mig, men är det alltid så lätt? Det du kan göra, oavsett hur mycket du cyklar, är att svara på Cykelfrämjandets cyklistvelometer. Det är en enkätundersökning som genomförs vartannat år om hur det är att cykla i Sveriges olika kommuner. Små kommuner behöver minst 50 svar för att vara med i rapporten. Det tar inte lång stund att svara på enkäten, och sista dag är 31 augusti, så skicka gärna in ditt svar redan nu:

Cyklistvelometern 2024

Rapporten som sedan sammanställs kan man skicka till kommunens politiker för att försöka påverka cykelmöjligheterna i sin kommun. Cykling måste upp på agendan, anser jag!

TV-tips:

Jag har hunnit titta väldigt lite på TV denna sommar, min son desto mer... Men i fredags ordnade vi ett riktigt klassiskt fredagsmys, G och jag, och såg Världens natur Planet Earth 3, Djur och människor. Där får man se hur gräshoppor ömsar skinn och äter lika mycket som Tysklands befolkning, och hur elefanter käkar upp planteringar i Afrika. Man får också sig en tankeställare kring överfisket och dess koppling till köttproduktionen, och får veta att växtplanktonen behöver valbajs för att växa till sig ordentligt och bli mat till sillen som är mat till den bajsande valen, och mycket annat coolt.

Naturtips:

Tänk på att det fortfarande är sommar och ta dig ut i naturen en stund varje dag, eller åtminstone några gånger i veckan. Det är fortfarande ljust länge och det är fortfarande grönt, även om rönnbären börjar skifta i rött. 

Handarbetestips:

Jag virkar vidare på min temperaturfilt, men under våren har jag också virkat två sjalar av mönstret Calm Shores från Drops design, vilket har varit ett väldigt trevligt mönster. En gul och en blå har det blivit i ett färskiftande bomullsgarn.

Mattips: 

Jag är alltid på jakt efter nya vegetariska rätter att käka till lunch på jobbet. Gärna sådana rätter man kan laga på måndagen och sedan äta hela veckan. Så har ni några tips, ge mig dem! 

Här kommer två rätter två av mina vänner rekommenderat mig det senaste och som jag tycker är väldigt goda, i den första har jag bytt ut köttfärsen mot qournfärs och det har funkat fint:

Snabblagad yakinuki med ris

Palak paneer med tomat och halloumi

Och ja, det var väl de tips jag kunde uppbåda just nu! Ge mig gärna tips tillbaka!

Reseplanering sommaren 2024

Så har M stuckit iväg med USB-stickan med alla biljetter för att skriva ut dem på biblioteket. Det börjar pirra i magen. Visst är allting klart? Visst har vi alla biljetter i rätt ordning på rätt dagar och alla hotell bokade? 

Så här ser vår reseplanering ut, inkl priser för 2 vuxna och en sjuåring:

Dag 1: Bil hemifrån till Tysklandsterminalen i Göteborg. Färja Göteborg-Kiel kl 18.45 till dagen efter kl 09.15. (3246 kr inkl frukost och trebäddshytt med havsutsikt)

Dag 2: Tåg Kiel-Karlsruhe kl 11.11-17.09 (2600 kr)

Dag 3: Tåg Karlsruhe-Bordeaux kl  8.06-14.02 (2547 kr)

Dag 4: Tåg Bordeaux-Hendaye kl 14.20-16.47 (963 kr), sedan lokaltåg eller buss till Donostia San Sebastian, till vilket vi köper biljetter på plats. 

Dag 5: Buss Donostia San Sebastian-Lekeitio. Även till denna buss köper vi biljetter på plats.

Dag 6: Vara i Lekeitio.

Dag 7: Buss Lekeitio-Bilbao. Biljetter köps på plats.

Dag 8: Vara i Bilbao.

Dag 9: Buss Bilbao-Madrid kl 09.00-14.10. (925 kr) Sedan tåg Madrid-La Palma del Condado kl 18.05-21.35. (2197 kr). Bil i ca 30 min från tågstationen till Ms föräldrar.

Summa förköpta biljetter: 12 478 kr. 

Hemresan:

Dag 1: Tåg La Palma del Condado-Madrid kl 09.02-12.36, sedan tåg Madrid-Barcelona kl 16.00-18.30.

Dag 2: Tåg Barcelona-Lyon kl 10.07-13.20

Dag 3: Tåg Lyon-Frankfurt kl 10.04-15.59

Dag 4: Tåg Frankfurt-Kiel kl 07.58-12.44, sedan färja 18.45-09.15.

Dag 5: Bil Göteborg-hem.

Summa biljetter: 11 683kr

Vi kommer sova på hotell i Karslruhe, Bordeaux, San Sebastian, Lekeitio, Bilbao, Barcelona, Lyon och Frankfurt. Totalt blir det 10 hotellnätter, vilka också kostar en slant.

Det svindlar ärligt talat till lite i magen när jag tänker på hur mycket pengar vi lägger på den här resan. Samtidigt tänker jag att pengar är siffror på internet och att vi måste få leva och uppleva medan vi kan! Jag håller alla tummar och tår för att alla tåg, färjor och bussar går som de ska och att inget krånglar till sig, för hakar resan upp sig för mycket får vi köpa nya biljetter. 

Vi har ändå säkrat upp planeringen genom att ta direkttåg alla sträckor förutom inom Spanien. I Spanien har vi ju byte i Madrid, men där har vi några timmar på oss båda gångerna, så det borde gå. Huvudsaken är att vi tar oss till Barcelona den dag det är tänkt (hemresan), så att resten av resan kan flyta på. 

För att motivera kostnaden tänker jag på tre saker: 1) Detta är vår bröllopsresa. Därför unnar vi oss 5 nätter i Baskien på vägen ner. 2) Vad kostar det inte att åka all inclusive till Kanarieöarna på jullovet? Jo, typ samma som detta! Och då får vi ändå se många fler ställen, testa fler restauranger, fler hotell och dessutom får vi 18 gratisnätter hos mina svärföräldrar. Det är en ynnest som kan komma av att vara tillsammans med en utlänning. 3) Detta är ett äventyr på riktigt för hela familjen. Vi lär oss mer om geografi och om olika länder och platser än vi skulle gjort om vi stannat hemma eller flugit. G är superpeppad och pratar mycket om de olika stoppen vi ska göra. Han har dessutom preppat med både korsordsbok och mattepysselbok. Jag har också planer på att köpa ett litet skrivhäfte till honom i Kiel som han eventuellt kan föra lite dagbok i. Vi ska också ta med superhjälteleksaken vi köpte en annan sommar i Mannheim och någon bil, så han har något att leka med under resan.

På ett sätt är detta på tok för dyrt, å andra sidan har vi som sagt siffror på internet som vi sparat ihop sedan i oktober. Vi har varsin helt okej lön och god koll på vår ekonomi, så jag känner ändå att vi har råd. För oss handlar det om prioriteringar.

Samtidigt är det sjukt att en flygbiljett för hela familjen hade kostat en bråkdel av detta, då det borde vara tvärtom. Men i samma andetag tänker jag på hur mycket jag hatar att flyga dels av flygrädsla/overklighetskänsla men framförallt på grund av de skador flygresor orsakar på miljön. Jag har flugit upp "min kvot" och mer därtill för längesedan, tyvärr. Tyvärr för att jag inte då förstod riktigt hur skadligt det är, hur enormt mycket mer utsläpp det orsakar. Sedan vet jag att jag inte ensam kan rädda miljön på det här sättet men jag tror verkligen att alla bäckar små bildar en stor å, som forsar och far fram och banar väg för ett nytt sätt att leva som är mer snällt mot planeten och orsakar mindre global uppvärmning.

Tanke inför kommande bokning av tågresor genom Europa: Inte sova i Barcelona! Hotellet i Barcelona är det dyraste (3000kr för en natt) och även om det finns många hotell nära stationen Sants dit vårt tåg kommer och varifrån tåget nästa dag går, så är inte alla kompatibla med en trepersonersfamilj som vill stanna en natt. Nästa gång ska jag försöka göra såhär istället: Kolla vilken station nästa dags tåg har som första stopp och köpa biljett ända dit, dag 1 på resan. På så vis kan man sova i en mindre stad (Girona, verkar det vara på sträckan Barcelona-Lyon) för ett billigare pris. Samma sak skulle jag vilja göra i Tyskland för att undvika Frankfurt, som jag tyvärr inte är särskilt peppad på. På så vis får man också längre sovmorgon dagen man ska vidare från Barcelonaregionen och södra Tyskland. Denna tanke slog mig dock först när jag köpt alla biljetter denna gång... 

Rolig bonus: Jag stötte på Gs gamla förskolefröken häromdagen. Hon inspirerades av oss när vi tog med G på tågluff som tvååring. Hon inspirerades till att själv skippa flyget och istället ta buss och tåg ner genom Europa, med sin man. Så häromdagen när jag träffade henne på cykelbanan var jag tvungen att fråga henne om deras semesterplaner i år. Och jo, de ska ta Kielfärjan (som jag tipsat om) och sedan tåg ner till Prag och sedan ner till Krakow och efter det hem till Sverige via Berlin. De ska dessutom ta med sig ett grannpar ner till Prag, men efter några dagar där skiljas åt då grannparet ville vidare till Italien för att sedan flyga hem. Se! Fler och fler testar. Det är ju fantastiskt! Genom att leva som man vill och tycker är rätt, trots andra rådande normer och skeva priser, kan man faktiskt inspirera fler! 

Bonus 2: Jag har också noterat att vi blir fler och fler som cyklar med våra barn i cykelvagn och lådcykel här i min by. När vi bodde på Klädesholmen och jag cyklade med G i cykelvagn 1h om dagen fram och tillbaka till förskola och jobb, såg jag nog bara en annan familj som gjorde så. Nu vet jag minst tre lådcyklar och två som cyklar med barn i barnstol. Det tar sig!

En fantastisk lördag

Idag har det varit en väldigt varm lördag efter en vår som först var kall och inte verkade vilja komma igång för att sedan plötsligt explodera i sommar. Ända sedan första maj har det varit som sommar ute, och idag, första dagen i den officiella sommarmånaden har det varit ännu mer sommar - hur nu det var möjligt!

Med våren och försommaren och ljuset kom energin. Jag, som ofta är driven och har ganska mycket på gång, har inte direkt saktat ner utan snarare bara ökat. Jag har jobbat, odlat, cyklat, träffat folk, ätit megagod pizza, rest till Stockholm (tre gånger sedan i mars) och läst bokcirkelböcker. Och utöver det fortsatt ta huvudansvaret för hemmet och allt det vardagliga. Därför har jag inte skrivit så mycket här.

I torsdags somnade jag till Skolverkets webbinarium. Jag skulle bara lägga mig en stund och blunda på syrrans säng, samtidigt som jag lyssnade på webbinariet. Men så slocknade jag totalt och vaknade lagom till att de sa att "nu har vi pratat färdigt om Gy 25, nu går vi vidare till yrkesprogrammen", när det bara var Gy25 jag var intresserad av! (Gy25 är en stor förändring som kommer i gymnasieskolan och komvux nästa år.) Väl hemma bejakade jag min trötthet och åt nån snabb restmiddag, duschade och tog på mig pjamas. Sedan la jag mig i min säng och såg Dokument inifrån: Vi ska ha barn och förfärades, tills G och M kom hem från sin stadsutflykt.

Igår, fredag, hade jag AW med mina tomatplantor och planterade ut dem i det nybyggda växthuset hos mina föräldrar/på jobbet, och blev varm och trött. Idag lördag var det dags att ta det lugnt och sedan fira vår ettåriga bröllopsdag (en vecka försent nästan). Så nu, nu ska jag berätta vad vi gjort idag denna fantastiska första lördag i juni.

M väckte mig vid åtta och berättade att hans trafikledare ringt och sagt att Tjörnbron var avstängd på grund av en osannolik olycka. En blixt  hade inatt slagit ner i en tunnel som är en del av brosystemet mellan fastlandet och Tjörn och en del av klippan, som bron är borrad igenom, hade lossnat och ramlat ner rakt på en bil. Två personer hade skadats. Detta ledde till att hela brosystemet stängts av och Ms busstur ändrats. Jag kunde dock lugnt ligga kvar i sängen medan G kollade på Minecraftvideo på min telefon, med hörlurar tack och lov! 

Till slut pallrade jag mig upp och ner och fixade frukost i soffan till G och frukost på altanen på baksidan till mig. Det var en ljuvlig morgon. Lugnt och skönt, och när G pillat i sig sina mackor satte han på sin dator och började spela Minecraft. Jag lät honom hållas eftersom min ambition var att ta det riktigt lugnt. Efter en stund fick jag ändå något slags energipåslag och bestämde mig för att dammsuga och torka golven på nedervåningen. Sedan duscha. Sedan klä på såväl mig som G, som hade flytt till sitt rum med datorn pga dammsugaren. Och sedan tillbaka till altanen. Parasollet uppfällt vid det här laget. G spelade vidare och jag ringde min svärmor. Det kändes inte som om jag behövde åka till Spanien, för det kändes som Spanien här och nu: värme, sol och min svärmors röst. 

Vid halv ett var vi hungriga och jag fixade enklast möjliga lunch och packade utflyktsväskan. Efter vi käkat cyklade G och jag ner till färjeläget och tog färjan ut till vår favoritö Dyrön. 

Vi kom iland och gjorde vad som föll oss in. Först vandrade vi upp till öns lilla matbutik och köpte oss varsin glass. Dessa åt vi i skuggan av ett träd på lekplatsen. Sedan gick vi och köpte ett rör med mentos, för det hade vi glömt och det var väldigt viktigt tyckte G. Efter detta vandrade vi neråt mot sydhamnen men stannade till vid minigolfbanan där G roade sig med att putta bollen igenom alla banorna utan att räkna poäng. Det är väldigt skönt att han är lika lite tävlingsinriktad som M och jag, tycker jag. Han vet inte ens att man kan räkna poäng i minigolf och han är inte intresserad av att tävla i någon sport. Han kanske inte ens vet att man kan tävla i sport? ... Vad mer undanhåller jag från min son? hm... Nej, han är mer intresserad av musik och att leka DJ. Det ska bli grymt att gå på hans spelningar framöver! 

Nåja. Efter minigolfrundan frågade jag honom vad han ville hitta på och han föreslog genast att vi skulle gå till Hemliga viken, så det gjorde vi. Hemliga viken är en liten vik på öns östra sida, nära vandringsleden. Den är, trots sin fulla synlighet från leden, helt hemlig eftersom bara vi vet om den. Åtminstone känns det så, och aldrig har vi sett någon annan där. Viken har helt lena, helt svarta klippor som liksom rinner ner mot vattnet och en liten stenig strand. Just idag hade jag inte tänkt bada, på grund av det månatliga, men väl där var det som om Poseidon drog i mig med all sin kraft. Jag var så fruktansvärt, fruktansvärt varm och efter det att jag tagit på G hans gröna badbrallor (han skulle bara doppa fötterna sa han, och det stod han vid konstigt nog), drog jag av mig alla mina kläder och tog fem snabba kliv ut över de halvhala små stenarna och tångruskorna och bara la mig. Så fantastiskt, underbart ljuvligt! I med kroppen, i med huvudet, i med allt. 

Så satt jag där på knä en bit ut och dolde min lekamen under vattenytan medan jag ropade på G att komma efter. Nej, nej, du får komma hit mamma, sa han... Nåja, jag fick badat i åtminstone 20 minuter tills jag började frysa, varpå jag instruerade G i att hämta handduken och lägga den nära stranden så att jag snabbt kunde skyla mitt skinn när jag kom upp igen. Han gjorde som jag sa fastän handduken var svår att hitta där i ryggsäcken bland allt annat. Så klädde jag mig igen och G påminde om att vi planerat att dricka varsin festis så då var det bara att göra det. Vi åt chips och drack vatten och sedan doppade jag mig faktiskt igen. Några få personer vandrade eller sprang (!) förbi på leden, och jag höll mig under ytan. G badade fötterna. Sedan fick jag sitta på den svarta klippan och titta på min son medan han smällde blåstång i vattenbrynet, helt tillfreds en bra stund. Himlen blå, vattnet blå, klippan svart och min sons gröna badbyxor. Åskmuller i fjärran.

Så efter en stund till var det dags att börja vandra tillbaka över ön mot färjeläget och restaurangen där vi gifte oss. Vi hade bokat bord till kvart över sex och M väntades med färjan. Men så, när vi kommit fram till restaurangen och återigen vinkat åt restaurangägaren tillika pappa till en pojke i Gs klass, hade vi en halvtimma kvar till vår bokning och var tvungna att fördriva tiden på något sätt. Vi gick således upp mot den utkiksplats där M och jag hade tänkt att gifta oss (men den dagen blåste det för kallt) och plötsligt såg vi att någon byggt nya bänkar där på berget. Vi gick dit för att titta och hittade till vår förvåning en badtunna. Ingen skylt, inget staket, och badtunnans motor var igång. Vill du bada? frågade jag G och han nappade direkt. Vattnet var trettio grader och barnet badade och badade, ända tills färjan kom och vi var tvungna att gå och möta M.

Restaurangmaten var god och mättande, och alla fick glass till efterrätt. Sedan gick vi tillbaka till badtunnan och G badade igen medan M fotade mig när jag vandrade runt på klipporna, glad och tillfreds med livet. En ljum vind. Mörk klippa, gul lav, vita sandaler och rödmålade tånaglar. Så kom jag att börja fundera på om vattnet i badtunnan verkligen var rent. Jag har hemska minnen från orena bassänger på Azorerna och hur mycket syrran och jag kräktes efter bad i dem. Men G ville bada mer och jag tänkte att skadan är väl redan skedd i så fall, om han nu fått i sig något trots min ganska stränga uppmaning att inte doppa huvudet för att inte få in vatten i munnen. Vattnet cirkulerade hela tiden men den lilla klorbojen verkade tom... Efter en stund kom han upp i alla fall och satte genast igång att leka DJ.

Till sist kom färjan och vi tog den över till fastlandstjörn igen. G ville stå på soldäck och det gjorde vi en stund, men det blev faktiskt lite kyligt i vinden efter ett tag. Skönt att jag hade varsin regnjacka till G och mig i cykelväskan, även om det ännu inte börjat regna trots varningar om skyfall. 

Så cyklade vi hem alla tre och på vägen mötte vi en familj vi är lite kompis med. De sa att vi får la ses någon dag och prata mer... Det låter trevligt tycker jag! Väl hemma fick jag stödvattna uteblommorna lite, hänga upp badkläder och få i G lite kvällsfika. Nu sover han gott i sin säng och jag ska faktiskt göra det samma. 

Detta var en fantastiskt lördag, jag säger bara det! Tack för att ni som läst har läst och hoppas ni också haft en fin dag och får en härlig start på sommaren! Godnatt... 

Och så cyklade vi

Vårsolen i torsdags fick mig att vilja cykla! Filmvisningen på kvällen fick mig att vilja cykla ännu mer! Och att M hade lämnat in både sin och Gs cykel på reparation och kunnat hämta ut dem samma dag fick G att vilja cykla igår, fredag morgon i regn och mörker. Så då gjorde vi det!

I torsdags kväll samlades jag och tjugotvå andra personer för att se Fredrik Gerttens film Bikes vs Cars på öns folkhögskola, en filmvisning med mackfika och hembakta semlor arrangerad av öns omställningsgrupp. Livspusslet hindrade mig från att komma helt i tid till förfikat och försnacket men jag hann åtminstone fram till innan filmen började och jag hittade några tanter att sitta med. Efter filmen pratade vi dels om vad vi sett i filmen och dels om vad vi anser behövs för att förbättra cykelmöjligheterna här i vår kommun.

Filmen gjorde ett mycket starkt intryck på mig, trots att jag har sett den förut. Den är så snyggt gjord och visar med all önskad tydlighet hur bilismen på många platser i världen helt tagit över, men också ökat så fruktansvärt mycket att den sätter käppar i hjulet på sig själv, genom enorma köbildningar. Detta kanske också är lösningen? föreslår en brasiliansk professor. Det enda jag saknar i filmen är ett landsbygdsperspektiv, men jag antar att man inte kan ha med allt. Regissören nämner dock landsbygden lite kort i slutet av en intervju (9.50).

Filmen berättar om hur enkel maskin cykeln är. Att cykeln är billig och kan användas av alla (som kan cykla), men att stadsplanering på vissa platser sätter käppar i hjulet för oss som vill ställa bilen och cykla oss genom vardagen. Den redogör för hur mycket oljebolag, biltillverkare och bostadsbolag påverkar politiska beslutsfattare och hur stadsplaneringen så länge utgått från just bilen. Ett exempel är att när man bygger köpcenter utanför stadskärnan tvingar man mer eller mindre folk att ta bilen dit. Den berättar hur stor landyta i Los Angeles (har jag för mig) som går åt till vägar och parkeringsplatser. Den jämför hur mycket befolkningen ökat med hur mycket bilarna har ökat. Bilarna hade ökat mest, fler har alltså bil. Filmen berättar att när medelklassen ökar i världen kommer fler ha råd att köpa en bil och därför kommer bilismen öka ännu mer. Den berättar att nya motorvägar och förbifarter inte kommer lösa trafikstockningssituationer i storstäder utan snarare locka ännu fler att ta bilen och leda till minst lika mycket köbildning som nu. Den berättar att i USA lägger folk 55 arbetsdagar per år på att pendla med bil till och från jobbet, med andra ord på att sitta fast i bilköer. 

Filmen berättar också mycket om cyklisterna och om hur de kämpar för en drägligare cykeltillvaro i São Paulo, Los Angeles och Toronto. Filmen berättar om spökcyklar som monument över alla de cyklister som dödas i trafiken i brasiliens största stad.

Filmen varvar statistik med intervjuer och stadsmiljöbilder på ett mycket effektivt sätt. All statistik är dock från 2015 eller tidigare, eftersom filmen hade premiär 2015. Nu har det gått nästan tio år och det hade varit intressant med någonslags uppföljare. Jag vill veta hur det gått för cykelgruppen i São Paulo och för cyklisterna i Toronto och LA. Jag vill veta hur det gått med cyklismen och bilismen i världen. 

Filmen slutar åtminstone med hopp! I São Paulo beslutar den då nya borgmästaren plötsligt att det ska målas röda cykelbanor på vissa gator. Mitt i natten utan förvarning gör de det bara! Och enligt google maps satellitbild finns de fortfarande kvar på Avenida Paulista (en gata som är med i filmen). Se vad fint:

Men enligt ett litet reportage på Sveriges radio från mars 2015 hade en lokal domare försökt stoppa cykelbanorna, men inte lyckats. 6000 cyklister hade samlats för att demonstrera mot stoppförsöket. I filmen säger en av de brasilianska cykelaktivisterna att mobiliseringen av cyklister är avgörande för att få till förändring. 

Här i Sverige har vi Cykelfrämjandet och vi kan organisera oss på andra sätt, t ex med hjälp av Naturskyddsföreningen eller lokala omställningsgrupper. Men framförallt kan vi cykla! Vi kan cykla där det finns cykelbanor och vi ka cykla där det inte finns cykelbanor. Vi kan lära våra barn att cykla och vi kan cykla med dem! För varje cykel blir det en bil mindre, åtminstone om den cyklas av en vuxen med körkort som annars hade tagit bilen, som jag igår.

Filmens trailer  kan ses här: WG Film Bikes vs Cars

Längre reportage om cykelkampen i Latinamerika här: Lotten Collin om cykelkriget i Latinamerika

Maria Soxbo uppmanar till hundra dagars cykling här: Ska vi cykla ihop? (Cykelutmaningen – 100 dagar på ett år!)

Har du också sett filmen Bikes vs Cars? Vad gjorde den för intryck på dig? Hur ser dina cykelvanor ut? Vad skulle få dig att cykla mer? Vilka hinder och möjligheter finns hos dig?

Så återvänder ljuset så smått

Jag längtar efter att cykla! Ljuset börjar återvända, lite, lite i taget, några minuter om dagen, så jag längtar efter att börja cykla igen. Men innan vardagscyklingen kan börja rulla behöver cyklarna fixas till litegrann. Gs cykel har punka. Min cykel rasslar lite väl. Idag kanske M fixar Gs cykel, och snart ska jag boka tid för service av min. Här på vår närmaste sportbutik har de en liten verkstad. Det kostar några hundralappar men det är det helt klart värt, ändå mindre kostnade än en enda tankning bensin. Så någon dag snart ringer jag och bokar tid. Kanske redan idag.

Skrivandet kom av sig lite igen, verkade det som. Men så är det med mig. Jag är ojämn i publiceringarna. Kanske är det för att jag mest skriver för mig själv, för min egen skull, men samtidigt tycker jag det är himla roligt att bli läst - såklart. Och jag blir superglad för alla kommentarer! 

Skrivandet kom av sig, verkade det som, men så var det inte. I själva verket har jag skrivit och skrivit och skrivit och läst och läst och redigerat och redigerat, men inte här, utan snarare i mitt yrke. Jag har haft turen att få ett skrivande yrke, alltså att få månadslön för att jag skriver. Halvtid jobbar jag med skrivande för min arbetsgivares räkning och halvtid arbetar jag med elever, som lärare. Nu på senaste tiden har jag dock fått arbeta heltid med skrivandet eftersom det som skrivits varit av största, största vikt. Nu hänger det delvis på mina texter hur det går för företaget de närmaste sex åren. Delvis. Annat spelar in också, som tur är. (Känn ingen press, näedå. Men det är också så att hälften av mina vänners anställningar också beror, delvis, på mina texter och hur de tas emot av upphandlande kommun. Sveriges största.)

Snön smälte bort och ljuset kommer, poco a poco. Gräsmattan är dyblöt men inte längre översvämmad och jag hoppas att vårlökarna inte ruttnar bort där under grässvålen, men det brukar de ju inte så varför skulle de göra det? G och jag börjar fantisera om att så och plantera. Vi googlar tomatfrön och paprikafrön, lägger morotsfrön i den digitala varukorgen fastän jag nästan tror att vi redan har. Innan frököp måste inventering ske, för jag har redan en hel massa sedan tidigare år, och dessutom har jag sparat från egna blommor i somras. Rosenskära, tagetes, luktärt och kanske några sommarrudbeckia har jag sparat frön från. Det gäller att ha några säkra kort. Ringblomma vill jag också ha, det hade jag inte förra året, men frön finns kvar. I några år lär de la hålla?

Ilet tog fart så till den milda grad att vi var tvungna att sätta igång genast. Jag tog fram det lilla terracottafatet med hål, som jag fick från min syrra i födelsedagspresent  förra året, och satte i ett glas vatten. I med en näve gula ärter. Så får vi se om vi åtminstone får några ärtskott på köksbordet att glädjas åt och knapra på. Alfalfafrön har jag också tänkt att man borde ha, perfekt som kris-grönsak ju, att grodda alltså. Och smörgåskrasse blir jag sugen på. Allt som växer, även i miniformat, är välkommet nu när ljuset, om än inte värmen, är påväg tillbaka.

Och på tal om värmen: Min svärmor spelade häromdagen in ett meddelande till mig om hur varmt de har det i södra Spanien. Ordagrant: "¡Tuve! En Sevilla hay 22 grados y 7 de mínima, y mañana va a poner 25 grados y aquí. Estamos en verano ahora ¿sabes? Así que... hasta allí te cuento. ¡Venga!" och ungefärligt översatt: "Tove! I Sevilla är det 22 grader, och som minst 7, och imorgon blir det 25 grader, även här. Det är sommar nu. Förstår du? Så ja, det är det jag kan säga. Vi hörs!"

Jag kunde inte låta bli såklart, att prata om klimatförändringarna. Bara lite. Vi måste sluta släppa ut nu. Jag måste börja cykla igen. Men inte bara jag... 

En annan dag, tidigare, delar min svåger med sig (i whatsappgruppen med fyra bröder och fyra fruar) av att ha promenerat 1,6 km, som en träningsprestation. Jag svarar att det bästa är om ni ställer era bilar och går runt i byn, då får ni motion gratis. Ingen svarar.

Ljuset kommer tillbaka. M har åkt skridskor för första gången i livet. Jag har åkt skridskor för första gången på 22 år. G har åkt skridskor för första gången på kanske 2 år. Lite vingligt för alla först, men sedan kul. Tills M ramlade. Nu vill han sälja skridskorna igen. 

Jag hoppas att ni alla har en fin vårvinter. Och sitter någon inne med tomatfrötips eller paprikaodlarråd är dessa mer än välkomna! Venga! Vi hörs!

Årets början

Så börjar året 2024 och visst känner man en liten anda av nystart i sig? Jag gör det! Samtidigt känner jag att allt kommer bara fortsätta som vanligt, och det spelar väl ingen roll vad året heter?

När nytt år eller ny termin börjar så kan jag ibland få ett litet il av att jag vill förändra något eller hitta en ny rutin. Inget unikt alls. Några nyårslöften har jag inte, men det jag har börjat med är något jag har funderat på i ungefär ett år och vi kan kalla det för En kartläggning av vårt (o)hållbara liv.

Kartläggningen sker analogt i en familjealmanacka som M köpte inför detta nya år. De två kolumner längst till höger har jag dedikerat till att anteckna hur ofta vi äter vegetariskt, fisk och kött, samt hur ofta vi använder vår bil. Så här ser det ut:

För att få skriva veg måste alla ha ätit vegetariskt de dagar  vi alla ätit tillsammans. De mål vi ätit var för sig antecknar jag vad jag har ätit eftersom jag inte har koll på de andra två. 

För att få kryssa att bilen inte använts den dagen ska bilen inte ha körts alls den dagen. Nu är det januari och jag kör 4km per dag. Jag vill egentligen inte, fast det är så bekvämt i bilen och så kallt och halt där ute. Jag tänker mig att när det blir lite mer vår, i februari eller mars, ska Gs cykelpunka lagas, min cykel ska på service och sedan ska vi cykla till skolan och jobbet precis som vi gjorde i höstas innan det blev kallt. 

Jag har också funderat på att skriva ut Klimatklubbens cykelutmaning men jag har inte kommit till skott än.

Tanken med kartläggningen är att få syn på hur vi lever och sedan kunna förbättra det månad för månad, om vi känner att det är möjligt. Självklart finns det andra aspekter utöver vardagliga transporter och mat, men dessa är två av de fem B:na (bilen, biffen, bostaden, butiken och börsen), som är viktiga att tänka på och göra något åt på individnivå.

Förutom kartläggningen av vårt liv har jag också planer på att virka en temperaturfilt. Genom SMHI kan man se historisk temperaturdata om man missar att anteckna några dagar. Bra, för hittills har jag missat årets fyra första dagar! Garn är beställt och jag tänker mig denna färgsättning och temperaturskala (klicka på bilden så ser ni tydligare):

Så ja, lite nya idéer och projekt för året som kommer har jag allt. Får se hur det blir.

Har ni några nystartsidéer så här i början av 2024 eller känner ni mest för att bara överleva vardagen precis som förut?

Saker att bli glad av

Jag blir glad när min sexochetthalvtåriga son berättar för mig att Sankte Per tappade sina nycklar och därför kallas gullvivan för Sankte Pers nycklar. Det hade jag ingen aning om. Tänk vad de får lära sig i skolan nu för tiden!

Jag blir glad av att gullvivorna blommar nu och jag blir glad av att de vårblommor jag planterat ut förra våren och hösten kommit upp och blommar för fullt. Förra våren köpte jag pärlhyacint, jordviva och tête-a-tête i kruka. De två första hade jag inne på köksbordet. Alla tre planterades ut när de vissnat ihop och nu kommer de igen. Härligt! Dessutom har alla lökar G och jag planterade på gården sent i höstas kommit upp. Det ser fortfarande lite glest ut kanske, med små blomgrupper här och var men detta är bara början, tänker jag. Nästa höst planterar vi fler! Och oavsett om de inte är supermånga så är några blommor fler än noll. Det är olika sorters narcisser och krokus jag talar om här, samt pärlhyacint och snödroppar.

Jag blir också glad av den mängd vilda blommor som blommar nu. Svalört, vitsippa och blåsippa är de jag kan namnet på. Igår såg jag också en första maskros i en södersluttning. De vilda blommorna är extra viktiga för våra pollinatörer har jag förstått, så de ska inte klippas ner eller rensas bort. Lyssna gärna på radioinslaget Varannan vild hjälper naturen på traven. 

Jag blir glad av att vädret lajvar sommar trots att det nyss kändes som vinter och trots att det bara är april. På söndag och måndag kommer regnet men tills dess satsar jag på att njuta! Äta middag på baksidan, plantera om mina sådder, känna solens värme mot min solkrämsbestrykta kind. Samtidigt blir jag glad av att M och G köpt ett parasoll till vår baksida (som ligger i totalt söderläge) och även några hinkar att sätta potatis i. Snart blir jag glad av att han hjälper mig gräva upp ett potatisland och att mina föräldrar tycker det är en bra idé... 

Jag blir glad av att se att en hel del elever valt att cykla till skolan, dessa sköna vårdagar. Motion, frisk luft, fågelsång och lite mindre avgaser i atmosfären. Det finns hopp! Det gör det väl?

Slutligen blir jag glad av att min förkylning börjar släppa och att det därmed börjar klarna i hjärnan. Bordsplaceringen till bröllopet börjar ta form, kostymen vi köpt till G på internet passar (han kommer vara finast av alla!) och kvällsljuset är så vackert. 

Vad blir du glad av, denna fredag i slutet av april? Berätta!

Rapport

Så dimper ännu en IPCC-rapport ner i världen och den bekräftar mest det vi redan vet, säger de på radio, och inte har jag läst den men ändå ger den mig energi. Vissa säger att den gör dem deprimerade eller rädda, men mig ger den energi. Jag vet inte varför just jag blir peppad att göra något men kanske är det för att jag ändå, innerst inne, är en sån som tycker om att få saker gjort. 

Ibland måste jag lugna mig, inte driva allt hela tiden, och jag övar faktiskt på att vila. Varje helg ser jag till att lägga mig på sängen mellan mitt och Ms täcke för att läsa eller sova bort en stund. Igår  vilade jag två gånger på det sättet, idag en. Men återhämtning är väl mer än att bara ligga i en säng mellan fluffiga duntäcken? Återhämtning kan också vara att, som idag, vandra ner till närmsta havsvik och sitta på sittunderlag och dricka varm choklad och titta på vattnet stilla rörelser och mjuka ljus, medan min son klättrade runt och lekte agent med sig själv. Varm choklad är som godast vid havet, tänkte jag, medan min son nog tyckte skinnet var äckligt och chokladen för varm - så jag fick allt. 

Men jo, jag känner att nu är det dags (för längesedan) att vi gör något. Om vi nu måste halvera våra utsläpp under de närmaste 7 åren,  så är det vad vi måste. Det måste vi förhålla oss till i allt vi tar oss för. Eller? Jag antar att det betyder att var och en av oss måste halvera sina utsläpp. Egentligen måste ju alla få ner sina utsläpp under ett visst antal ton per år (var det två?) men jag vet inte hur det ska gå till. På ett sätt är det enkelt att titta på de stora utsläpparna, de måste ju minska med mer än hälften, egentligen, på ett annat sätt är det enkelt att titta på en stor anonym massa av människor, i ett annat land kanske, långt härifrån. Om bara alla de kunde cykla istället för att ta bilen, som de gjorde förr, då blir det inte lika mycket utsläpp. På samma sätt är det lätt att säga och tycka att politikerna måste ta tag i detta och se till att få till systemförändringar, men hur ska det gå till när vi röstat fram det vi röstat fram? 

Jag tror därför att det mest effektiva vi kan göra, på något sätt, är att ändra vår egen livsstil och tänka till både en och två gånger kring de val vi gör. Vi måste sluta göra vissa saker helt, tror jag. Och om inte helt så nästan helt. Sluta flyga är en enkel sak för många (inte alla), köra mindre bil (cykla och använda kollektivtrafik mer), äta mer vegetariskt, sluta köpa nya saker (t ex heminredning, kläder, gosedjur...), använda det vi har i garderoben, ge bort och ta emot barnkläder osv. 

Jag tror att vi som individer måste göra sådana individuella val samtidigt som vi måste försöka påverka politikerna och systemet på något sätt så att politikerna vågar ta de beslut som krävs. Nu när vi röstat fram de politiker som nu sitter vid makten så är det väl dem vi måste försöka påverka? Både på riksnivå som på regional och lokal nivå. Inte vet jag hur mycket det hjälper att skriva insändare eller skicka brev  till politiker, men något måste det väl hjälpa, i alla fall om vi är flera som gör det? Publicera saker och ting på sociala medier kanske också är en god idé?

Jag tror vi måste ge dem mod att agera. Visa att om ni inte agerar nu så röstar vi inte på er igen. Typ så. Vad tror ni?

Hur tog ni emot nyheten om IPCC-rapporten? Vad känner och tänker ni? Vad får ni lust att göra? Skriv gärna några rader så kan vi inspirera varandra! Ingen kan göra allt men alla kan göra mycket mer än nu... 

Allt växlar

Det blåser, det är kallt, mörkt. Inatt snöade det. Ett stilla snöfall. Imorse var det vitt och min son blev peppad. Han kastade sig i blötsnön så fort vi kom ut, så termobyxorna fick torkas i torkskåpet på förskolan. Jag valde att cykla framför att skrapa bilen och de har faktiskt blivit bättre på att ploga  cykelbanan den här vintern än vår första vinter här. Under lunchen tar jag mig ut. Passar på att gå till kiosken i hamnen och köpa mitt jobbgodis. Jag har längtat i en hel vecka. När jag kommer tillbaka igen ser jag att de första krokusarna blommar. Så fint! Vårsolen. Fågelkvitter. 

Liksom vädret växlar, växlar också allt annat. Är det inte så? Humöret till exempel. Igår var jag redigt arg och sedan helt matt resten av dagen. Idag har jag känt mig lugnare och den som gjorde mig arg har också varit mer foglig, kan man säga. Samtidigt känns det som om det börjar bli mycket. Jag springer för fort på alla bollar och typ imorgon kommer det komma ett bakslag, känner jag på mig. Allt detta handlar om jobbet, så ni vet.

Mina tankar och känslor kring vår bostadssituation växlar, likaså. Jag känner mig lugnare nu, trots att ingenting egentligen är bättre. Vi var på visning av ett hus för två veckor sedan. Det var för mörkt, för kalla golv, för mycket trafikbuller. Vi bestämde oss för att inte lägga något bud. Efter några dagar kom det första budet in. 2,7 miljoner. Huset låg ute för 3,4. Idag var det uppe i lite drygt 3,5 har jag för mig. Nu finns det inte kvar på hemnet, så jag antar att det är sålt. Ja, då fick säljaren ungefär det hon ville ha. Hipp hurra!

Det kom ut ett annat hus ganska i närheten. Souterrängvilla. Absolut tillräckligt stor och ute för knappt 3 miljoner. Dock ligger den i norrsluttning (mindre problem) och längs en liten väg (inget problem) men det stora problemet är att den lilla vägen leder till en stor väg där folk kör fort och det finns knappt någon vägren och ingen cykelbana alls. Bor man där måste man alltså ha två bilar och man måste köra sina två bilar varje dag man ska någonstans. Så snart man ska handla eller träffa kompisar eller åka till skolan. Nej, inte bra. Där kan vi inte leva som vi vill. 

Intressant ändå när det utkristalliseras vad som är viktigt. För M är det viktigt att kunna måla, för mig viktigt att inte behöva se hans målargrejer hela tiden. För M är det viktigt att kunna åka till Spanien ibland, för mig är det viktigt att ha tillräckligt nära till något socialt umgänge överhuvudtaget = de vänner jag hittills skaffat mig här. För G kommer det vara viktigt att enkelt kunna hänga med kompisar, samt att kunna ta sig runt själv (gå/cykla/buss) tänker jag mig. Vi behöver tillräcklig yta, inte för mycket renoveringsprojekt och en liten eller större trädgård... Ja, här sitter jag och drömmer.. Men hellre drömma än att ha skriande ångest.

Så kom en liten sommarstuga ut. 68 kvadratmeter och lika stor källare. Rött och sött. Trädgård. Dock ganska nära en rätt så trafikerad väg. Dock en sommarstuga. Jag tror inte att den kommer bli vår, men jag vill ändå titta på den, när det väl är visning. Jag skulle hellre ha ett mindre men kontrollerbart boende än något superstort... Fast något superstort lär vi aldrig kunna köpa här ändå. Och något mindre kan ju kännas för litet. Det fick vi uppleva i Umeå. 

Ja, ni ser. Jag ältar vidare, om än med lite mer hopp nu än förut. Det kommer komma ut mer hus nu till våren tror jag. Priserna vet man dock inte åt vilket håll de rör sig. Fritidshuspriserna har gått upp en hel massa procent här, sedan pandemins start. Vi som trodde pandemin var vår chans när alla andra skulle förlora jobben. Men här sitter vi nu, i mina föräldrars sommarhus och väntar på att 1) huset vi ska hyra ska  bli beboeligt och/eller 2) att vi ska hitta hem till vårt hem som är vårt, bara vårt. Och så väntar vi på våren såklart, och sommaren. Och så väntar vi på att kunna åka till Spanien. Jag skulle kunna åka imorgon, men det går inte, för vi har inga biljetter... Och att köpa biljetter kräver en viss planering och energi. Vi får se när den kommer. Tills dess är det väl bara att följa med i alltings växling antar jag...

En härlig helg i september

Så kom en ledig helg sent i september. Bara en endaste plan fanns och den ställdes in. Vi skulle ha bjudit våra två flyttkompisar på middag men eftersom M hade blivit förkyld bestämde vi oss för att skjuta den på framtiden. Både lördagen och söndagen låg således helt öppna för vad vi ville och kände för.

Vädergudarna bjöd på soligt väder båda dagarna, men mer blåsigt på lördagen och ett otroligt vindstilla lugn på söndagen. Så, vad hittade vi på?

Vi firade in helgen med en lugn morgon på lördagsmorgonen. Då vårt wifi äntligen kommit igång, efter en del strul med leverantören, så fick G titta på barnprogram en bra stund på morgonen medan vi åt frukost. Han åt också frukost förresten, macka efter macka, rostade med smör. Jag duschade och fick en idé: vi borde besöka en strand eller vik på läsidan och kanske till och med äta lunch där? Idén presenterades för övriga två familjemedlemmar och båda var på. M snodde ihop en pastasallad med varmrökt lax till oss och kall kycklinggrillkorv till G. Jag städade en av toaletterna noggrant under tiden och kunde också sitta och läsa. G tittade vidare på sina barnprogram. När klockan precis slagit elva tog vi cyklarna och begav oss iväg en lagom kort bit, till förskoleparkeringen. Väl där tänkte vi att G skulle visa oss vägen från förskolegården till en stenstrand där han varit flera gånger med förskolan, men som vi vuxna inte vet var den är. Det var nog lättare sagt än gjort för ju längre vi gick desto mer kunde jag förstå att vi var påväg till Båtvik. Båtvik är en liten havsvik med båtar i, no surprise, och små söta sjöbodar uppbyggda på klipporna. Det är som en liten hamn, kan man säga, eller strand, fast inte med så himla fin botten. Trots det fina vädret var det bara vi, och en farbror (kanske Farbror Höst?) där och vi gick runt viken och jag satte mig i sanden medan G och M utforskade klipporna ut mot havet. Det var så fridfullt att bara sitta där och titta noga på stranden och havet och båtarna. Solen. Ljuset. Inte en sommargäst så långt ögat kunde nå...

Vi åt lunch och jag hade hunnit tänka både en och tre gånger att det hade varit trevligt med lite sällskap, när plötsligt en liten rosa figur dök upp i viken. Det såg ut som Gs vän E. Inte kan det väl vara hon? Men jo! Det var hon! Hon och hennes mamma hade gått ner till viken, som är deras närmaste, för att fiska krabbor. Härligt! Vi hängde på! Fyra eller fem ganska stora strandkrabbor fiskade vi upp. Det var mamman, pappan, morfarn, mormorn och storasyster-krabba som vi fiskade upp, enligt barnen. En fin utflykt fick ytterligare en dimension och ytterligare ett värde av våra vänners sällskap (ja, vi höll avstånd!). Underbart! (Just sånt här är så otroligt mycket värt för mig! Fastän vi inte umgås regelbundet med så många alls så är det så himla mycket värt att kunna spontanprata och spontanhänga med de man söter på, på t ex en lekplats, strand eller i mataffären - tre år senare... Just detta är en stor anledning till att jag inte vill flytta härifrån.)

Vi vandrade sedan tillbaka genom skogen och G fick leka lite på en lekplats med M medan jag handlade. Vi kom hem, jag drack apelsinjuice blandat med bubbelvatten, pratade med Åsa och sedan mina päron i telefon och M fick negativt provsvar från sitt covidtest. Gött!

Sedan var det dags för pizzabak. M och jag satte degen tillsammans och jag svängde ihop en tomatsås, och stekte lite köttfärs från en bonde i närheten. Majs, champinjoner och ost fick också plats på våra pizzor och M vågade till och med ha lite hemmaodlad chili på sin. Mumsfilibabus! Och på kvällen satte jag mig och stickade klart en bebiskofta medan jag lyssnade på Kropp och Själ om mikrovanor och mörkret la sig över ön.

Söndagen bjöd på om möjligt ännu finare väder än lördagen då vinden mojnat, och mojnad vind är den bästa vinden - det vet alla som inte seglar. Jag tänkte att idag får vi allt ta det lugnt, men ändå behövde vi städa. Så vi städade. Alla hjälptes åt och det blev finare än på flera dagar! 

Efter städningen satte jag mig och läste in mig på skolfrågan i kommunen då jag ska på ett invånardialogmöte imorgon om framtidens skola. Det ska bli spännande och det känns bra att ha läst igenom vilka förslag som finns och jag har nu också tänkt igenom mina synpunkter angående dem. Det är intressant att alla kommunens nämnder eller förvaltningar har kommit fram till att samma alternativ är det bästa - det med två stora skolenheter, istället för flera små som nu. Jag är av annan åsikt, och hoppas få delge den imorgon. Kanske blir det en debattartikel så småningom - det börjar nästan klia i fingrarna. 

G och M lämnade mig ifred med min inläsning och cyklade (G) och gick (M) till återvinningen med veckans skörd förpackningar. Sedan käkade vi lunch och sedan var det dags för söndagens utflykt - denna gång till den norra delen av ön: Björholmen. För där, i det lilla söta kustsamhället hade nämligen Tjörnslöjd en liten utställning och man fick också testa repslageri - något G och M gjorde (med hjälp av några slöjdtanter, såklart). Ett långt fint starkt och hårt tvinnat rep av en gammal t-shirt blev det. Imponerande! Så snällt också att vi dessutom fick ta hem repet, helt gratis. En stoppnål stoppade de också på mig, så att jag ska kunna sy klart den bebiskofta jag stickade klart igår. Jag köpte handklädda knappar till. Det kommer bli fint, det!

Efter Björholmen åkte vi vidare till Halsbäck. Ett fantastiskt fint litet samhälle, helt off på Tjörn. Så vackra hus och gårdar. Grönt och lummigt runt om. Åkrar och ängar... Men ja, ganska långt bort från "allt". Trots det: Så vackert! En perfekt söndagsutflykt!

Efter en liten stund i Halsbäck begav vi oss av hem igen. M körde och G somnade i bilen. Väl hemma fick jag mig en pratstund med min Umeåvän S, i telefon. Vi hörs inte så ofta, men varje gång vi pratar så tar vi bara upp tråden hur lätt som helst och ja - jag saknar att ha henne i mitt liv i lite mer fysiskt närvarande form - faktiskt. Det var sannerligen ett stort offer jag gjorde när jag lämnade alla mina vänner och hela mitt umgänge i Umeå och flyttade hit. Jag saknar er, ska ni veta! Och just därför är jag inte beredd att lämna det lilla umgänge jag har här. Det kanske låter konstigt, men jag orkar inte göra jobbet igen med att hitta nya att prata med. Så här tre år efter hitflytt är jag fortfarande bara i början av att hitta vänner här, känns det som. 

Efter mitt samtal med S var det dags att laga mat. M hade önskat sig gröna linser men vi båda hade missat att lägga dem i blöt, så jag lagade Spaghetti med linssås och lite vitlöksfräst squash istället. Det blev succé! Alla åt, även vår nära vän Mala som helt spontant kom förbi när jag just hällt av vattnet från spaghettin. 

Och innan det skymde helt begav vi oss ut på en kvällspromenad, Mala och jag. Vi gick runt närmsta småbåtshamn med bryggor och upp förbi Tjörnehuvud. En ensam segelbåt i långsam takt, långt ute på havet. Carlstensfästning i blått skymningsljus. Röda rönnbär mot grå klippor. Bra samtal om aktuella ämnen...

Väl hemma var det dags för kvällsfika och att förbereda G för sängen. Och nu skriver jag det här - om en helg som blev så bra att jag knappt kan tro det!

Tack för att du läste! Jag hoppas att din helg varit lika fin som min. Berätta gärna om ett guldkorn i en kommentar så blir jag glad!

Färdig med vintern

Är vi framme snart?

Hörru vintern! Jag är färdig med dig nu! Jag är trött på nära tio minus (som det var för några veckor sedan, flera dagar i sträck) och stelfrusna fingrar trots dubbla vantar, jag är trött på snö och slask och skräck inför eventuell ishalka. Nu du vintern, nu vill jag ha vår!

Kanske var det dumt av mig att inte köpa några skridskor, när isen ändå la sig. Kanske var det dumt att inte ta mig ut på någon skidtur trots att både skidor och pjäxor letats fram och transporterats hit. Men nu blev det så. Jag tog mig inte iväg på varken skridskoutflykt eller skidfärd. Kanske kommer det en vinter om ett år igen, eller inte, man vet ju inte så noga. Men nu, nu satsar jag på våren istället!

Ja, snön kom för några veckor sedan och har faktiskt legat riktigt stabilt sedan dess, konstigt nog. Förra helgen var det sol och underbart, men snön låg kvar tack vare två ynka minusgrader. I onsdags dock skulle snön komma på nytt, och det gjorde den - med besked. Tack vare väderprognosen, som vi denna gång hade koll på, kunde vi förutse snökaoset som uppstår då det faller en till två decimeter snö under en natt i Västsverige, varpå vi bestämde oss för att evakuera. Således kom M och G till huset där jag arbetar, och som mina föräldrar äger, i grannbyn på tisdagskvällen. Detta hus ligger i samma by som förskolan och matbutiken. Det ligger nog också en aningen närmre Ms jobb. Igenom detta lilla samhälle går det några fler bussar åt rätt håll per dag än vad det gör där vi bor (Ja, för här ute på holmen går ju bara EN enda buss åt "rätt håll" per dag och det är skolbussen. Denna buss är givetvis inställd när det är sportlov, vilket det varit denna vecka.) Att evakuera till mina föräldrars hus var därför givet. 

Under natten till onsdagen smygföll snön så tyst, så tyst över hus, träd, berg, vägar och trädgårdar. Den föll så tyst som bara snö kan falla och på morgonen vaknade vi upp till en värld täckt av ungefär 15 cm nysnö.

(Och om det är någonting jag lärt mig om mig själv denna vinter är det att jag första dagen med snöväder Tänker Fel. Jag tänker att det kommer gå, klart jag kan cykla - och jag tänker helt fel. Jag vet inte om jag på allvar kan tro att de kan snöröja här, så som de kan snöröja i Umeå, eller om jag bara tror att min cykel är en supercykel som klarar allt... Men fel, det har jag.)

Trots det tjocka snötäcket, och trots ingen hade plogat på gatan där huset vi sovit i ligger, baxade jag ut cykeln och cykelvagnen ur garaget och ut på gatan. Det var bara att pressa den genom djupsnön för på gatan hade det kört några bilar så det fanns åtminstone spår. I dessa spår tänkte jag cykla. Det gav jag upp efter ungefär en meter, eller mindre. För det gick inte. 

Plan B aktiverades: Skjuta cykelvagnen framför mig som en barnvagn. Försök pågick i en halvmeter och ja, jag gav upp. Inte heller det gick. Så ut med ungen ur vagnen, av med hjälmen, på med vantarna och så en enda instruktion: Vi ska gå (Plan C). Så vi gick. Bussen (åt rätt håll) hade nyss passerat och jag kunde se att nästa skulle komma en timma senare. Ute på storvägen, där bussen går, var det bättre plogat och jag övervägde en sekund att gå och hämta cykelekipaget igen, men bestämde mig för att nej, det blir för jobbigt. Så vi gick. Vi promenerade hela vägen till förskolan, och det var nog den jobbigaste promenaden på länge. Samtidigt som jag tänkte att vi rollspelade filmen "Vägen" så försökte jag fokusera på att för varje steg vi tar kommer vi ett steg närmre förskolan och det är väl bara att sätta den ena foten framför den andra.

Det snöade diagonalt också, för att inte säga horisontellt. Rakt i våra ansikten. Det är kallt mamma! Jaha, vad kan jag göra åt det? hann jag tänka. Men G visste bättre råd och drog ner mössan över hela ansiktet. Ser du nåt? undrade jag. Nej, mamma. Så hela vägen höll jag G i handen medan vi promenerade på den någorlunda plogade men ändå moddiga bilvägen ända upp till förskolan. Jag tror det tog 40 minuter, om inte mer. Men till slut var vi framme (då hade vi också fått pulsa genom totalt oplogad lössnö två sträckor - se bild ovan, när barnet höll på att ge upp och fick bäras en liten bit). Och jag kunde konstatera att min fyraochetthalvtåring inte hade klagat mer än kanske två - tre gånger under vår bohuslänska fjällvandring utan skidor och pulka. Varför har vi ingen bil/spark/slädhundssläde med 50 tillhörande hundar? Ja, cykel är optimalt men inte när det kommit så här mycket snö på en och samma gång.

Promenaden tillbaka till jobbet från förskolan var så mycket enklare! Att gå själv, utan (lite långsam, men mycket tapper) fyraåring var ganska underbart faktiskt. Jag passade på att ringa mina föräldrar och rapportera om läget och jag passade på att inte bli träffad i ansiktet av snöflingorna.

På eftermiddagen sedan skulle M hämta, och det gick faktiskt att cykla då. Märkligt nog! Trottoarerna var visserligen nästan gömda under all snö, men ändå. På kvällen gick jag en promenad för att köpa det livsnödvändiga Bregott, och då kunde jag gå på trottoaren/cykelbanan nästan hela vägen. Men ja, någon feministisk skottning var det inte direkt, så jag fick hoppa ner från trottoaren då och då för att kunna ta mig fram. De har lite att lära, snöröjarna på Tjörn. 

Snön låg kvar hela onsdagen och torsdagen, men natten till igår (fredagen) började det regna, och då var jag (och SMHI) rädd för blixthalka under fredagsmorgonen. Denna halka uteblev här, men slog till lite längre norrut i södra Sverige, kunde jag läsa. Så tacksam jag var för att slippa den! Det är så underbart att ha stabil, halkfri barmark under däcken att ni inte kan tro det! Det är så skönt att kunna cykla och veta att jag har makten över när och hur snabbt vi tar oss fram. Att inte behöva passa några tider (när bussen går en gång i timman, eller en gång per dygn)! Underbart är vad det är. Så igår kväll efter förskola och jobb flyttade vi hem till holmen igen. Och idag har jag beställt fröer, cirka 30 påsar, att dela med syrran. Så nu, nu vintern är jag klar med dig. Nu är jag redo för våren!

Tillägg för den mycket språknördiga:  Jag kom under vår vandring även att tänka på att G är en riktig campeón - alltså mästare (champion) och så kom jag att tänka på att ordet "campeón" måste ha ett samband med ordet "kamp", vilket det nog har för så här står det på rae.es (spaniens motsvarighet till svenska.se): "Del it. campione, este del longobardo kamphio 'paladín', este del germ. *kamp 'campo de ejercicios militares', y este del lat. campus 'llanura'." Alltså, om jag förstår RAEs förklaring rätt: campeón kommer från italienskans "campione", vilket kommer från longobardons "kamphio" 'paladín' (och paladín är enligt Real Academia Españolas ordbok en modig riddare som ställde upp frivilligt i krig) "longobardo" verkar vara benämningen på en germansk folkgrupp som år 568 invaderade ett område i Italien vilket efter detta folk fick namnet Lombardiet. Longobardo verkar också vara det spanska ordet för det västgermanska språk som detta folk talade... Och detta longobardianska "kamphio" kommer tydligen från germanska "kamp" vilket betyder militärt exercisfält, vilket i sin tur kommer från latinets "campus" vilket betyder fält/platt landskap (campo på modern spanska). Hängde ni med? Om jag förstått allt rätt borde ordets etymologi kunna skrivas så här:

lat. campus > germ. kamp > longobardiska kamphio > it. campione > sp. campeón 

Och vårt ord "kamp" lär ju ha kommit direkt från det germanska kamp, eftersom svenskan är ett germanskt språk. Ja, men då har vi rett ut det! Pjuh!

Vintercyklingens dag - mina tips

Idag är det tydligen vintercyklingens dag och den kan vi passa på att fira med några vintercyklingstips tycker jag.

Vi har cyklat varje dag sedan sommaren 2018, då vi flyttade hit till västkusten. Just den här vintern har det känts lite extra segt kan jag medge då det varit mörkt (det är det alla vintrar), grått, blåsigt och blött för att sedan bli kallt, snöigt, och halt. 

Mina bästa tips för att vintercykla är: 

Dubbdäck - Jag låter en närliggande cykelverkstad sätta på och ta av dubbdäcken på min cykel för att slippa krångel. Det kostar några hundralappar men det är det värt. Byt till dubbdäck innan det blir halt, kanske i oktober eller så.

Sadelöverdrag - eller vad det heter. Ett fodrat överdrag med ulligull på, så du inte blir så kall.

Reflexväst - Skaffa en bra reflexväst för att synas bättre både i mörker och under dagtid. Särskilt viktigt är det med reflexväst om du, som jag, ibland cyklar på bilvägar. De gula västarna syns bäst på dagen, medan det är det reflekterande materialet som syns bäst i mörker har jag märkt. Det finns en mängd olika nu, t ex en nätt liten sele som bara består av reflekterande band, eller en mer heltäckande väst i endast reflekterande tyg, om man nu inte satser på de vanliga gula. Köp en som du känner för att ha på dig, och ha den på dig!

Belysning - Se till att din cykel har ordentlig belysning både fram och bak. Kontrollera även att du har tillräckligt med reflexer (dvs en vit fram, en röd bak och några gula på ekrarna)

Tunn mössa - När det är minusgrader har jag två tunna mössor. En i något slags vindtätt material och en yllemössa. Det viktiga är att de får plats under hjälmen, och samtidigt värmer. Man får prova sig fram.

Använd hjälm! Skaffa en hjälm du tycker om och som du kommer använda, och som passar dig. Låt försäljaren i en cykelaffär guida dig!

Vantar - tyvärr har jag inte hittat de optimala vantarna än utan kör med tumvantar i älgskinn fodrade med ull + fingervantar under, men det finns säkert bättre lösningar. Fingrarna är de jag fryser mest om nu när det är minusgrader. Tumvantarna stoppar jag i termobyxefickorna när jag måste göra mer pilliga saker, så att de värms upp av mina ben under tiden.

Termobyxor - ha termobyxor eller regnbyxor beroende på om det är kallt eller blött. När det varken är kallt eller blött har jag vindbyxor. Man vill ju inte frysa... 

Bra jacka - beroende på cykel blir man mer eller mindre varm. Jag som cyklar elcykel blir inte särskilt varm alls, då motorn gör en del av jobbet. Därför har jag en riktigt tjock dunjacka på mig, men ylletröja och en del andra lager under. Man får prova sig fram helt enkelt så att man hittar de kläder som passar en för ens cykelvanor.

Cykelvagn - Skjutsar du ofta barn med cykeln rekommenderar jag varmt en cykelvagn, för att skydda barnet mot väder och vind. Vi köpte Thules billigaste och har ett liggunderlag underst, samt fleecefilt i som vår son kan ha över benen. När det är riktigt kallt värmer jag en vetekudde strax innan vi ger oss av på morgonen, som han får sitta och gosa med.

Och sist men inte minst: Ta det lugnt! Tänk på att det kan vara halt var som helst, och sakta alltid in innan du svänger. Tänk också på att du som cyklist varken syns eller hörs särskilt väl, så ha alltid god uppsikt på annan trafik, såväl bilar som fotgängare. Använd ringklockan och sakta in innan du passerar någon gångtrafikant, man vet aldrig om de råkar ta ett litet snett steg ut mitt framför dig just när du tänker cykla om...

Vintercyklar du? Om inte: skulle du kunna tänka dig att prova? Dela gärna med dig av dina tankar och tips så blir jag glad!