Fint födelsedagsfirande och vårens första dag

Inte för att jag fyllt år riktigt än, men igår firade vi min kommande mycket jämna födelsedag. Min amiga och colega J i Spanien trillade nästan av stolen idag när hon insåg att det är jag som fyller fyrtio och inte min man (som ju redan fyllt femtio!). Te sigo viendo como una niña skrev hon som reaktion, alltså att hon fortfarande ser på mig som en ung tjej. När vi träffades var hon 36 och jag 23. Åren går, som bekant.

Så igår drog jag ihop familjen till ett litet födelsedagskalas. Min man kunde inte vara med riktigt, eftersom han jobbade, eftersom han kör buss, men han anslöt lite senare. Jag hade lärt mig av min vän E i grannbyn och börjat laga mat några dagar innan. Jag serverade (för årstiden lite väl) kall jordgubbsapelsinchilisoppa till förrätt, två varma goa lasagner till huvudrätt (en vegetarisk, en med köttfärs) och fryst citruscheesecake till efterrätt. Kanske också den lite kall för årstiden, men jag tycker den är så sjukt god att den blivit standard på mina kalas. Syrran svängde ihop en god sallad med avokado, hjärtsallad, tomat och gurka. Vi skålade välkommen (första gången jag gjort det på en fest som jag ordnat!) i alkoholfritt bubbligt flädervin och till maten  fick man välja på Loka crush hallon eller vatten, samt jordgubbs- och myntalemonad. 

Innan efterrätten var det presentöppning och det var total jackpot måste jag säga! Först fick jag en superfin teckning som min systerson målat, med en stor fin rosa blomma och GRATTIS och en sol och en svart gubbe. Sedan fick jag två teburkar från G, som jag önskat mig explicit utan te i (eftersom jag har en hel del te som saknar burk). En superfin lagom stor och en annan modell enorm (sådana som tebutikerna har sitt te i, ni vet). Det visade sig att M valt den största, tänkte väl det. Han är ju lite "allt eller inget, gärna allt", så ja... Men det blir nog bra. Jag tänker att jag kan sätta i flera olika påsar med te där, men i sina respektive påsar. Det kan nog funka. Eller så har jag garn i den, som M föreslog. Två praktiska burkar, helt enkelt. Min pappa tänkte på Ior som fick en praktisk burk med lock av Nalle Puh sedan Nalle Puh försäkrat sig om att det var håning i hela burken och inte ost längst ner... 

Men jag kan försäkra er om att jag var långt mycket gladare än Ior på min fest! För plötsligt fick jag ett mycket vackert kort av min syrra, med den biologiska mångfalden på framsidan målad i akvarell. Men vad som stod i kortet var ännu finare! Hon har nämligen planerat en systerhelg i en inte allt för avlägsen framtid när vi ska äta på restaurang, sova hos henne och sedan gå på spa tillsammans! Helt fantastiskt. Jag började gråta! Dels började jag gråta för att jag ganska nyligen tänkt att det hade varit fint med en systerhelg snart, men samtidigt tänkt att hon nog inte har tid... Dels började jag gråta för att vi ska gå på spa! Och så började jag gråta lite också för att hon hade konspirerat med M och att M inte sagt något, även om han hintat om en överraskning, men den har jag tänkt kan vara lite vad som helst, alltifrån att alla mina kompisar från Umeå kommer hit (kommer inte hända, sa syrran) till att han ska sjunga en sång och dansa lite för mig... Vi får  väl se... Men troligtvis var det denna systerhelg han syftade på den där kvällen när han undslapp sig en pytteliten hint.

Plötsligt var det skattjakt! Pappa hade lagt ut säkert tio elva lappar i hela huset som jag med mycket god hjälp av barnen fick springa och leta efter. Till sluuut hittade vi ett egenskrivet presentkort. Jag ska få välja en fin klänning från Marimekko, Vamlingbolaget eller Paapii. Det kommer bli svårt att bestämma sig... (Dels för att de har så mycket fint, säkert, och dels för att jag är superointresserad av kläder, men jag får helt enkelt skärpa mig!) 

Jag var helt slut igår när syrran, hennes kille och son åkt. Vi spelade kortspelet 31 och sedan var det dags att se mello (G) och vänta på att M skulle komma och käka efter sitt arbetspass. Jag la lite pussel. Mamma och pappa diskade. Sedan kom M och han åt och så fick jag öppna även hans present. Och ja, också han har lagt märke till mitt ointresse för kläder och mode och hade därför tagit saken i egna händer och köpt tre plagg till mig från Gudrun Sjödén. Så nu kan jag bli en kulturtant helt på riktigt! Fantastiskt! 

Jag kände mig nämligen nästan som en kulturtant (fast jag såg nog mer ut som una niña) när M och jag var på dejt i Göteborg i fredags. I början kände jag mig dock bara fin och snygg med mina senapsgula strumpbyxor, svarta klänning från Monki i nåt syntetmaterial (säkert köpt innan G föddes) och mörkröda sidenkofta. M tyckte inte min vinterjacka passade till, men jag lyssnade inte på det örat. Vi tog bilen till en pendlingsparkering och sedan tåget in till stan. Vi gick först till en fotoaffär och M skrev ut lite bilder, sedan tog vi spårvagnen till Järntorget och gick i lagom sakta mak till den legendariska vegetariska restaurangen Solrosen. Åtminstone är den legendarisk för mig. På vägen dit passerade vi ett sött galleri Galleri Grön med snygga lite annorlunda tavlor som såg ut att föreställa Klädesholmen. Väl på Solrosen åt  vi givetvis mat och pratade. Jag berättade en lång lite halvkrånglig historia om när jag suttit vid samma bord en gång med tre olika killar som jag träffat i olika sammanhang men som jag sammanfört eftersom en av dem varit i Japan och en av dem skulle åka dit. När han som skulle till Japan gick satt jag och de andra två kvar. Då minns jag att en av dem sa att ja, det var sista gången du såg honom. Och det var sant! Han hade rätt! Jag har aldrig mer sett han som åkte till Japan. Jag vet dock (tack vare mina egna privata efterforskningar) att han är tillbaka i Sverige och har etablerat sig på arbetsmarknaden. Det känns bra. Han hade inte haft det så lätt. De andra två har jag inte heller träffat på tjugo år... men ja.. livet ni vet, åren går... 

Efter middagen på Solrosen strosade vi vidare genom Haga och jag gick in på Villervalla och spontanköpte ett plagg till en liten tjej (una niña helt klart) som snart fyller ett. Sedan gick vi i ganska rask takt genom Vasagatans allé till Avenyn och ner för den till Stora teatern. Vi hade nämligen biljetter till flamencoföreställningen Baile Sonoro. En gitarrist, en flamencosångerska och en dansare. Och en salong fylld av kulturtanter och deras väninnor eller män. Det var en häftig föreställning, minst sagt. Dansaren gick in i olika roller i varje låt, allteftersom hon bytte kläder. Sången var häftig och det kändes så spanskt. Jag grät lite först, för jag tänkte på landet vi inte bor i. Landet min man har lämnat för detta kalla... Efter föreställningen skyndade vi till stationen och tog tåget hem. Det var väldigt dimmigt och M körde så sakta han kunde hem. Vi lyssnade på introt till Twin Peaks. Det passade hur bra som helst, även om jag aldrig sett den serien. 

Men så ville jag berätta lite om dagen idag också, vårens första dag. Fast nu är det sent... Men jo... Solen sken plötsligt på förmiddagen! Solen sken och nästan all snö hade smält bort. Jag gick ut på baksidan och kände livet i mig! M hade glömt sin mobil hemma så jag tog med mig G upp till busshållplatsen för att överlämna den. Vi fick åka med till affären där vi lämnade ett batteri som vi hittat påväg till busshållplatsen i återvinningen och sedan promenerade vi hem. Då bestämde vi att vi skulle gå på utflykt efter maten, men eftersom jag var så inspirerad och kände mig så levande av solen började jag med att plantera om min stora benjaminfikus i en 40cm självvattnande kruka som M köpt för ett tag sedan. Sedan lagade jag pasta med tomatsås och stekt sidfläsk som vi båda åt med god aptit. Sedan planerade vi läxor och så gick vi ut på utflykt. Vi gick till något som kallas Björkskogen och därifrån upp på ett berg med en utkiksplats. Där hade jag virkstund och G lekstund. G hittade en bronsåldersgrav (var han övertygad om) och i den såg han ett öga... läskigt! Men ingen svarade när han ropade hallå!? Kanske var bronsåldersmänniskan död för längesen... 

Sedan besteg vi en liten topp och därifrån gick vi över berget och ner i björkskogen igen, sedan sneddade vi superdiskret över en sommarstugeträdgård och så hem igen. Väl hemma la jag mig på soffan och läste i Naturen vi ärvde av Henrik Ekman och sedan somnade jag så gott och sov ända tills M kom hem från jobbet frampå eftermiddagen. M fick fixa middag och så snart jag ätit cyklade jag ner till mina föräldrar för att göra två saker: betala räkningar (som jag glömt eftersom februari är så kort) och snickra en träplatta med hjul som jag ska ha min nyomplanterade krukväxt på, så den går lätt att flytta när man ska städa och så att det inte blir någon fläck eller så efter den på parketten om man vattnar lite klantigt. När vi snickrat klart, jag och pappa, tittade vi på Rapport tillsammans och sedan cyklade jag hem. 

Nu har nog både M och G somnat och det är dags för mig att hänga en tvätt som jag råkade sätta på, käka min obligatoriska kvällsgröt och gå och lägga mig.

Helgen var fin, som ni förstår! Hoppas ni som läst också haft en fin helg! Nu kommer våren! Känn hoppet!

Uppifrån och ner

Jag virkar en tröja uppifrån och ner till min man M. Den är grön med två roströda ränder. Jag skriver oftast inlägg uppifrån och ner, ibland med en mer tydlig tanke än annars. Idag har jag många tankar överallt så jag tänker att jag skriver uppifrån och ner så ser vi la vad det blir. Antagligen långt. Jag är ju inte så bra på att hålla det kort som ni vet.

Det är fortfarande någon slags vinter. Plusgrader dock sedan någon dag tillbaka. Snön är blöt och smälter. Förhoppningsvis var detta säsongens sista. I så fall kan man så sedan. Blomfrön ska jag så. Det brukar jag göra. Jag har några jag tagit själv. Rosenskära och praktvädd och luktärt. Kanske köper jag sommarrudbeckia rustic dwarf igen. De är lätta och pålitliga och blommar ganska länge och sent på säsongen. Potatislandet ska nog få bli bönland i år. Det behöver något annat. Potatisarna i fjol blev så pyttiga. Jag ska läsa i min tjocka trädgårdsbok om smart växtföljd först men blir det bönor så kanske det blir bondbönor och rosenbönor med ringblommor inemellan. Ringblommefrön har jag, fast de är flera år gamla. Rosenbönor vet jag ingenting om men namnet låter ju fint. Andra förslag på något jag kan så i ett tre år gammalt potatisland?

Växthuset ska också göras iordning. Jag förespråkar hårdplast på taket men pappa pratar om byggplast eller vad det heter. Han har äntligen förstått att armerad presenning är en dålig idé sedan hans kloka snickarvän från Danmark sagt det. Den höll i en och en halv sommar och sedan hamnade det små plastfyrkanter precis överallt. (Vad var det jag sa kombinerat med mikroplast-moment). 

Fast egentligen tänker jag inte alls så mycket på odling nu. Men jag började tänka på det nu när jag skrev om vädret. Men ja, på tal om odling så pratade G och jag nu precis under kvällsfikat om vad han tycker om att göra som inte innefattar skärm. Vi kom på säkert tio saker som jag skrev upp på två postits och satte upp på väggen. Så och plantera var en aktivitet. Andra aktiviteter var baka, bada, spela spel, åka på utflykt, leka med spårvagnen, lyssna på musik med mobilen (som sänder musiken till högtalaren) i annat rum... Ja, han gillar faktiskt att göra många saker som inte handlar om en skärm. 

Häromdagen pratade jag med en annan mamma med barn i Gs klass och hon sa att hennes barn är så skärmberoende att de inte vill göra något annat. De vill inte gå ut eller leka eller nåt. Jag är inte säker på att de tittar på mer skärm än G men antagligen gör de väl det. De har egna mobiler sedan jullovet i ettan. Min son kommer antagligen få en mobil när han fyller tio i slutet av sommaren. Då kommer han precis ha börjat i fyran. Hoppas det blir lagom. Hoppas man kan begränsa hans telefon på något sätt så han inte laddar ner massa skit (tiktok osv), och kanske inte kan använda den hur mycket som helst eller vilka tider som helst. Kan man det eller? Snälla, guida mig någon! (Vi snackar alltså android här)

Och när vi ändå snackar teknik kan vi väl ta en släng AI också. Jag hatar AI på många sätt men har väl lite smått börjat bli pyttelite vän med Microsofts Copilot. Idag hjälpte den mig t ex att transkribera en bild. Det var en bild en kollega tagit av en fysisk lärobok (ett utdrag ur Odysséen) och så lät jag copilot förvandla detta till datorskriven text som jag kunde klippa och klistra med. Sedan var jag dock tvungen att läsa igenom och ja, den hade gjort en hel del fel och fabulerat ganska mycket, Men det gick ändå mycket snabbare än om jag skrivit av hela själv. Mycket, mycket snabbare. Men, ändå. AI tror jag inte är bra. Jag tror det kommer orsaka en del av samhällets fördärv. Läs bara vad Ellen skrivit om varför hon är emot AI och betänk att jag är lärare på distans och läser och  bedömer en hel del elevtexter dag ut och dag in (och har gjort det i ca 10 år innan AI kom) så kanske ni förstår min avoga inställning. Lite stött och irriterad blev jag därför när min chef, precis efter att jag läst Ellens kloka ord, lovordade copilot och tyckte att den skulle hjälpa mig skriva säljtexter. Nej men nej. Ta inte ifrån mig det roligaste på jobbet tack, señor Robot! 🤖

Och när vi ändå är inne på det tekniska och det elektriska så måste jag berätta att strömmen gick igår. Plötsligen när G och jag precis ätit middag och tagit fram två semlebullar ur frysen och skulle sätta oss och göra dagens läxor bara fjum så försvann elen och det blev nästan becksvart. Nästan för det var inte helt helt mörkt på himlen än, fastän klockan var 18. 

- Vad hände? sa G. 

- Strömmen gick, förklarade jag. 

Och helt lugnt tände vi ett stearinljus och sedan hämtade jag vår bästa nödlampa, som G fick hjälpa mig att tända för jag hittade inte knappen... (Den är så bra för den lyser så starkt att hela vårt lilla kök får någorlunda ljus och för att den går att hänga upp och också sätta upp med magnet på kylen, vilket vi gjorde. Sedan klarade den bara av att lysa i två timmar, eventuellt var den inte fulladdad när vi började använda den, men ändå.) Och så gjorde vi läxorna i skenet av nödlampan och några stearinljus. En gammal fotogenlampa letades fram och dammades av också. Vår stormlampa behöver byta veke (tror jag) och det har jag inte tagit tag i än, men den andra fotogenlampan har en lång fin veke men den var helt torr eftersom den inte använts på många år. Som tur var hade vi lite lampolja i en flaska som jag kunde hälla upp och efter ungefär tio minuter hade veken sugit upp tillräckligt att den gick att tända. En hel del värme alstrar den också, vilket är ett plus ifall strömmen skulle vara borta länge. 

Ett annat plus var att jag dagen innan detta strömavbrott, som faktiskt varade i två och en halv timma, hade gått MSBs lilla webbutbildning Sju dagar på uppmaning av en kollega. Den tar 10-15 minuter att genomföra och det var faktiskt bra att ha gjort det, även om vi redan preppat ganska mycket med stormkök, vatten, tändstickor osv. Jag läste också Din krislåda på samma sida och kunde konstatera att vi löst det mesta men saknar t ex vattenreningstabletter och full koll på vilken frekvens SR P4 sänds. Detta tog jag dock reda på igår och märkte ut på radion vi har hemma. Denna lilla radio (som jag fick när jag fyllde 39 år) hade vi också stor användning av igår när G fick tråkigt eftersom TV:n var av och han inte fick låna min mobil (jag ville inte slösa mobilbatteri på ett fyrverkerispel liksom). Lyssna på radio, sa jag, och han tog den och gick till vardagsrummet, la nödlampan i trappan så den belyste discokulan på ett snyggt sätt och sedan lyssnade han på någon musikradiokanal. Efter en stund gav jag honom vårt lilla Nintendo Game and Watch som fungerar helt utan internet och så låg han under en filt och spelade Super Mario och lyssnade på radio. Ganska mysigt ändå.

Själv tyckte jag det var nästan skönt med strömavbrott. Det blev så tyst (innan radion sattes på alltså), och mörkt och lugnt. Tur bara att vi fått i oss middag. Tur också att M hittade tortillabröd när han kom hem som han kunde äta. En måltid är inte komplett utan bröd för en spanjor nämligen, och han hade inte tålamod att vänta på att några frysta frallor skulle tina. 

Jag hade faktiskt också precis hunnit koka mitt kvällste och kunde spara det kokade vattnet som inte använts till te i två termosar. När jag mätte temperaturen i dem nu drygt 24h senare kunde jag se att vattnet i den ena var 50 grader, i den andra något lägre. Ändå bra!

Idag har jag fortsatt preppa lite, inspirerad av avbrottet igår. Jag har köpt 30 stearinljus och 1,5 kg ekologiska havregryn samt några småpaket tändstickor. Sedan har jag också märkt upp lite mer i vårt krisförråd så det ska vara lätt att hitta t ex tändstickorna. Igår när strömmen väl kom tillbaka vid halv nio laddade jag också nödlampan och så skrev jag upp i kalendern lite här och var att vi behöver ladda såväl nödlampan som powerbanken några gånger under året. 

Jag tänker dock att en sak vi verkligen saknar är någonting som kan skapa el, inte bara lagra el. Jag tror att en liten solcell hade varit det bästa, kanske i kombination med ett pyttelitet vindkraftverk. Finns det? För blir det ett långvarigt strömavbrott kommer ju powerbanken och andra batterier ladda ur och ta slut till slut, och då är det ju toppen om man också kan producera lite el. Jag får kolla på det. Tipsa mig gärna om ni har någon idé kring detta!

Så, hur gick det med semlorna då, undrar väl ni? Jo tack, väldigt bra! När G gjort klart sina läxor gröpte vi ur varsin halvtinad semlebulle och fyllde med riven mandelmassa blandat med inkrom och lite grädde plus vispgrädde och lock och florsocker uppepå. Sedan kalasade vi detta i stearinljusens milda sken, till tystnaden från en avstängd värmepanna. 

Lite stressad 40 dagar in

Strandtrift i hemliga viken 10 maj 2025

Fyrtio dagar, es una cuarantena, är karantän. Nej, vi sitter inte i karantän! Men fyrtio dagar av året har det gått minsann! Och plötsligt i duschen imorse tänkte jag att fyller inte min ninja och fd kombo A år snart? Eller jo, för sjutton! Idag fyller hon år! På vår plusdag. Så innan jag hunnit torka mig ordentligt fick jag iväg ett grattis-sms med en fin bild från hemliga viken, på en blommande strandtrift (se ovan). 

Det är sportlov och jag ger mig själv en halvtimmas sovmorgon. G har varit på fritids igår och idag men kommer vara hemma med M resten av veckan, eftersom han (M) är sjukskriven i några veckor efter ett medicinskt ingrepp. Hans mamma hör av sig både till mig och till honom varje dag och frågar hur han mår. Hon ber mig hålla koll på honom och vakta honom som om han vore min son. Han mår bra, men ska inte jobba. Och det är ganska skönt faktiskt. Vi har hunnit börja titta på en serie ihop, den tunga Jag for ner till bror. Den känns självbiografisk, men det kan den väl inte vara? 

Igår såg vi avsnitt två och jag identifierade mig med hur hon kämpar. Nu bor inte jag med en alkoholist överhuvudtaget och M har tusen gånger mer rullning på sitt liv än vad Bror i serien har, men jag känner ändå igen detta kämpande. Att behöva ta tag i saker och få saker gjorda och att dra den andra personen, helt enkelt att vara den drivande. Så kan jag känna ibland, även om ibland är en underdrift. Nu fungerar ju Ms och min vardag också tusen gånger bättre, vi har tusen gånger bättre ordning hemma och vi båda mår också väldigt väldigt mycket bättre än dem, så det är inte det jag identifierar mig med utan just den här energin som man får av att se att allt inte är riktigt som man trivs med att det är och att man då bara gör. River runt, få saker gjorda, torkar av ytor, tvättar en tvätt... med en viss energi. Någon mer som känner igen sig i just det, kanske?

Sedan sov jag, och det ganska oroligt. Vaknade väl vid tvåtiden och var genomsvettig, hade för mycket på mig (långärmat nattlinne, duntäcke och filt!) och fick byta nattlinne och ta bort filten. Sedan drömde jag konstiga stressdrömmar. Men till slut var det ju morgon och idag har jag ändå känt mig pigg. Pigg men något stressad. 

Imorse skulle vi alla åka med bilen på morgonen. G och jag till fritids och M till vårdcentralen för att lägga om sitt sår efter ingreppet. Som tur var behövde G och jag inte passa någon tid mer än ungefärligt, och jag kunde inte bestämma mig för om jag ville att M skulle köra ner mig till jobbet påväg till vårdcentralen eller ej. Så jag sa i sista sekund att jag går. Jag behöver gå av mig, jag är stressad. Verdad, du verkar stressad! sa han på spanska. Men inte vet jag om det var bättre. Jag kom på när jag lämnat G att jag behövde köpa te. Jag måste ha te. Jag dricker kanske fem till sju koppar te per dag på jobbet. Friggs Rabarber och mynta. Jag hinkar i mig, som ni förstår. Och jag hade bara någon enstaka påse kvar. Så två sådana paket och ett paket Kvällsro av samma märke. Varje kväll behöver jag en kopp kvällsro. Minst en kopp alltså, i storlek balja. Så gick jag med dessa och en liten virkning i en tygpåse till jobbet. Det var lite moddigt på gångbanan men det gick bra. Det var ljust. Jag försökte andas och tänka att det gör ingenting om jag kommer lite sent till mötet klockan nio, vilket jag gjorde.

Så jobbade jag på jobbet och kunde konstatera att jag gillar faktiskt den arbetssituation jag har precis just nu, alltså den arbetsbelastning jag har just nu. Ganska lite på elevsidan och ganska mycket på skrivsidan. Jag jobbar officiellt 50% med att skriva och 50% med elever men detta varierar beroende på om det finns något att skriva eller ej. Just nu finns det några viktiga texter att få ihop och vår deadline är på torsdag. Och vi är snart i hamn, så jag känner mig inte särskilt stressad egentligen men det finns ändå en viss press vilket bara är bra och ökar min effektivitet. Ändå hinner jag gå ut och ge koltrastarna och kråkorna oljeindränkta havregryn flera gånger per dag.

Och sedan gick jag hem. Promenerade alltså. Idag genom skogen. Det var välgörande. En bit lyssnade jag på Vetenskapsradion: Klotet om återställande av vattendrag, men sista biten gick jag faktiskt i tystnad. Det behöver man också. Jag tror inte det är bra att ha denna ständiga underhållning, ändå har jag det.

Så kom jag hem och åt ostpaj från min vän E i grannbyns mans femtioårsfest. De hade fått massor av mat över så de ville ge till oss. Jag tog tacksamt emot, matglad som jag är! 

Men redan när jag kom över tröskeln sa jag till G att när jag ätit ska vi göra lite olika saker. Så gjorde jag en lapp:

Vi skulle alltså göra tre saker, men för varje sak/steg fick han välja en av två saker. Två anledningar hade jag till dessa aktiviteter: 1) Skärmfri tid, 2) Finmotoriska övningar. Fröken har nämligen sagt att han behöver träna sin finmotorik. Han behöver också träna på att skriva med stora och små bokstäver på rätt sätt. Därav aktivitet 1 (skriva brev). 

Så visst, vi skrev brevet och sedan gick vi ut med brevet till brevlådan. Väl där träffade vi en dansk mamma och två danska barn som jag såklart började prata med medan G höll ett längre och längre avstånd, tills jag sa att nu får vi gå hitåt, här finns en lekplats. Och barnen skrek av glädje och mamman följde med mig. Så stod vi och övade oss i skandinavisk språkförståelse och jag använde ord som ferie och bestemor. De kom från Köpenhamn, och jag berättade givetvis (det första jag gjorde) att vi varit på ferie i Danmark. Sedan fick jag ge henne mina bästa tips på saker att göra i närområdet (pulkabacke på Klädesholmen var tipset hon fastnade för mest). 

Sedan fortsatte vi med vår skärmfria plan. G öppnade paketet och det var en massa färgprover i det. Vi gick upp till M som låg och vilade och försökte se vilka färger vi gillade mest. Just nu står det mellan 70 Sun room och 69 Sketch for summer från Klint eller Dazzling Grasse från Nordsjö. Vi ska sova på saken några nätter och sedan tänker jag mig att vi ska ner till den lokala färgaffären och låta den trevliga kvinnan som jobbar där blanda till något passande. Det är himla svårt faktiskt! Man vill ju inte köpa fel! (Detta är alltså färg till vårt sovrumsprojekt, där målet är "varm bohem"). Frågan är la bara hur varm denna bohem ska vara för att det inte ska kännas för mörkt, för dassigt eller för hysteriskt. En lugn varm gul färg vill jag åt, som matchar med matta och gardiner. Jag ska jämföra i dagsljus också. Jag tror det är lättare att se då. Eller?

Efter färgprovskollen spelade G och jag spel nästan utan att fuska (Jakten på den försvunna diamanten) och sedan hade G gympa medan jag pratade mer om färgerna med M. 

När det precis var dags att fixa kvällsfika åt G upptäckte jag en deg i kylskåpet som jag hade satt imorse! En arbetstidsjäst deg, alltså. Den hade stått i 12 timmar lite drygt. Stresspåslag direkt! M och jag beslutade på stående fot (dvs jag stod upp, han låg fortfarande i sin säng och vilade efter sitt ingrepp) att jag skulle baka ut brödet och han lägga G. Nu är sista plåten i ugnen. Antagligen blir det extra gott nu när det har jäst så länge, eller vad tror ni? 

Jag läser både hos Helga och hos Maria om hur det går med deras nyårslöften respektive målsättningar och funderar över mina egna förhoppningar för 2026 och hur det går med dem. Skillnaden mellan löften, målsättningar och förhoppningar är kanske att förhoppningar inte behöver vara något man själv ska uppnå eller som man själv kan styra över. Vissa saker är det, andra inte, inser jag när jag tittar på min lista. Men visst! Vi tar en liten uppdatering:

Måla om i sovrummet: Ja, lite i taget tar vi tag i det. Vi tittade ju på färgprover idag. Jag tror jag ska göra en detaljerad plan steg för steg och sedan försöka få till att vi genomför planen gemensamt.

Åka norrut i sommar + hyra sommarstuga/besöka min gamla: Än är det inte sommar, men jag har börjat tänka på möjliga rutter lite löst och ska också prata med min syrra om fjällen. 

Inte gå på begravning: Än har inget sådant inträffat och jag håller tummarna för att det fortsätter så länge, länge till, minst hela året!

Utveckla relationen: Ja, vi har inte gått på några lunchpromenader än men vi har gjort andra små saker åt rätt håll tycker jag.

Lättare för G i skolan: Ja, lite lättare går det faktiskt sedan jag tipsade honom om att säga Ja! när fröken vill hjälpa honom (istället för nej, som han sa innan jullovet och alldeles i början på denna termin).

Begränsa Gs skärmtid: Ja, jag jobbar just nu med att skriva upp all hans skärmtid åtminstone på helgen så gott jag orkar, vilket motiverar mig till att begränsa den. Jag har insett att det bästa sättet att begränsa skärmtiden är att gå ut tillsammans, eller åka iväg någonstans. Ett annat bra sätt är att göra som jag gjorde idag, dvs ordna ett litet schema med aktiviteter som G kan välja på, eller helt enkelt säga att efter middagen har vi skärmfri tid då ska vi lägga pärlplattor tillsammans (vilket vi gjorde igår).

Dansa Lindy hop: Det går väldigt trögt på denna punkt. Jag har kontakt med en kvinna som bor på samma ö som jag och som kan undervisa i Lindy hop men hon och jag har inte lyckats få till att träffas i riktiga livet än, och då har vi ändå haft kontakt i två månader. Men ja, hoppet lever. Jag känner mig lite stressad över detta, men egentligen är det ingenting jag behöver stressa upp mig över. Det finns ingen deadline liksom. Får vi till att träffas en gång och sedan boka upp tre danstillfällen innan sommaren så får jag vara mer än nöjd. Frågan är om ens det är realistiskt. Jag har i alla fall landat i att jag inte kommer erbjuda mig att undervisa, utan i så fall bara att styra upp med lokal och tid och marknadsföring av eventen. Detta beslut har jag tagit utifrån att jag varken kommer hinna eller orka planera någon undervisning med henne, än lyckas synka mig att träffa henne så många gånger. Det hade nog varit lättare om vi bott i samma by och känt varandra sedan innan, men så är det inte. Det som stressar mig är att det känns osäkert och att jag inte vet hur det kommer bli. Någon som har bra input här? (Vi har verkligen försökt boka in en träff men jag blev sjuk, hennes mamma var sjuk och nu är hon förkyld... plus allt annat med jul, jobb, familj osv.)

Världsläget: Nej, jag vet inte om det är så mycket bättre. I Ukraina fryser de. I Gaza vet jag inte, men det är vapenvila där nu kanske? Klimatet bryr sig folk fortfarande inte tillräckligt om, och valet ja, det är länge kvar till det än... 

För att inte avsluta helt i moll måste jag berätta att just nu i alla fall läser en väldigt trevlig bok som heter Naturen vi ärvde från tyst vår till het sommar av Henrik Ekman. Ja, det är han som pratar i naturfilmerna på svtplay. Den går igenom miljöfrågans utveckling i främst Sverige från 1960-talet till 2010-talet. Mycket intressant och personligt och fint skriven är den också!

Hur har ni det så här fyrtio dagar in på det halvnya året? Ge mig gärna en glimt!

Min fredagsmorgon

Efter det att jag gjort en halv arbetsdag hemma, som min mamma brukar säga, med att duscha, äta frukost och göra oss i ordning för jobb och skola lämnade jag G i tid till veckans sista skoldag. När jag lämnat in honom vid kapprumsdörren såg jag Gs väns pappa, som jag tror är påväg att separera (han som fick en high five en annan gång) och sa:

- Jaså här går du gamle man! (jag tyckte mig se att hans skägg börjat gråna) Hur går det för er? Går det framåt eller bakåt?

- Det står nog mest still, sa han. 

Så började vi prata om livet och bostadsmarknaden här på vår ö, Sveriges sjunde största. Att det är så svinigt dyrt med  villor, att det står så många hus tomma 49 veckor om året, att det dessutom är husen med bäst utsikt som är tomma mest! Kunde inte vi få bo i dem? Vi som bor här året om? Jag babblade på om hur svårt det varit för oss, mest för att visa att jag förstod att det är svårt för honom, eftersom det var där han sa att de var nu i processen: han behöver hitta ett nytt boende. 

Så kom en annan pappa till en annan klasskompis till G. Flickan som har så svårt att bli lämnad. Det hade varit en kamp, sa han. Och vi bytte några ord om barns känslor och hur mycket vi kämpar alla tre. Sedan skulle första pappan dra och vi önskade varandra en bra dag och jag sa att nu har vi gjort en halv arbetsdag, nu får vi softa på jobbet och sedan är det helg och då får vi jobba på ordentligt med familjen igen och sedan får vi vila på jobbet på måndag. Båda två skrattade. Två män som pratade om barns känslor och sedan skrattade. Det får ändå ses som en vinst! 

Men jag stannade och pratade med den andra pappan när den första gasat iväg i sin röda skåpbil. Han berättade hur veckan varit (minst sagt tuff) med alla känslor utanpå inför en ovanlig fredag med kalas och åka buss själv med kompisar och allt vad det var. Jag berättade att min son dagen innan när vi åt middag helt lugnt och fridfullt plötsligt brutit ihop totalt över att vi inte ska åka på någon resa på sportlovet. Han blev så arg och ledsen att han sprang från bordet och kastade sig gråtandes på soffan. Jag berättade hur jag fått trösta honom. Han sa att hans dotter reagerat på samma sätt men på att de ska åka iväg. Det är svårt att göra dem nöjda, de små liven... Och de måste lära sig att ibland blir det inte som man själv vill, och ibland blir man besviken. Sedan handlar väl allt om hur man hanterar det och möter barnen i det, antar jag.

Så tog vi farväl och önskade varandra en bra dag och jag traskade över kullen till min bil, men jag körde inte till jobbet, nej, det var en tredje pappa jag behövde prata med lite. En död.

Så jag körde till kyrkogården och gick in med ett ljus och mina långa tändstickor. Bort till graven. Mindes hur fruktansvärt brutalt det varit första gången jag var där, när graven grävdes. 

Graven var än mer dekorerad denna gången, mot sist jag var där. Det låg några kransar och fler småsaker så som en not i guld, två elektriska ljus varav en hade hans bands klistermärke klistrat på sig. Tatueringen, Picassos fredsduva, inristad i stenen. Två ordentliga lyktor hade familjen ordnat. Så bra. Då blåser inte ljusen ut lika lätt och blir inte blöta om det regnar. Jag satte mitt ljus i en lykta, tände det och gjorde lite fint, tog bort några halvätna och helfrusna tulpaner, någon etikett... och där bland kransarna låg ett något trasigt papper.  Vad är det? Ska jag slänga det också kanske? hann jag tänka innan jag vecklade ut det. GRATTIS PÅ FARS DAG stod det skrivet med något barnsliga bokstäver. Svart beständig tusch. Och då grät jag. Bröt ihop helt. Din son ska inte behöva göra ett farsdagskort till en död pappa, men nu behövde han det. Det är inte ditt fel men det är ändå fel. Fina du, varför dog du? En så onödig och fruktansvärd olycka. 

Farsdagshälsningen fick ligga kvar såklart. Jag vek ihop det och gömde det bland kransarna.  

Att jag gick till graven just igår handlade lite om att jag häromdagen lyssnade på en föreläsning om psykisk livräddning (PLR) som Suicidprevention i Väst anordnade digitalt. Himla bra! Jag fick veta att suiciden minskat rejält sedan psykofarmaka började användas i Sverige men att utvecklingen sedan tyvärr stagnerat. Nu är det ca 1500 personer per år som tar sitt liv i Sverige och så har det sett ut i flera år. Hon pratade också om att det är så otroligt många som har allvarliga tankar på att ta sitt liv att hur mycket vi än bygger ut psykvården så kommer psykvården aldrig kunna hantera denna mängd. Vi behöver därför förstå att förhindra suicid är hela samhällets ansvar. Hon berättade också om olika fördomar om suicid som vuxenvärlden, men inte ungdomar på samma sätt, har. En av dessa fördomar har jag själv haft och aktivt tänkt att det stämmer när det gällde min vän. Men då har jag haft fel. Min fördom var att det inte går att hindra någon som har bestämt sig. Jag har nämligen tänkt att vi inte hade kunnat göra något för honom sista dagen, men det hade vi! Fruktansvärt. Å andra sidan visste  vi inte alls att han var suicidal. Vi visste att han mådde sämre men inte hur sämre. Han pratade om att avsluta sitt liv, men inte med oss, sin sista dag. Vi träffade honom inte alls den dagen. Tyvärr kände jag mig rädd för honom den dagen, och det hade sina skäl. Men ja... samtidigt ångrar jag att jag inte uppmanade M att gå dit och kolla läget. Men jag vågade inte. Och det är inte säkert att M fattat vad han borde göra ändå. Så vad borde man göra? Jo! Enligt föreläsningen borde man ringa 112 om det är akut. Och inte lämna den suicidala personen ensam. Jag kan inte låta bli att tänka på detta, men tyvärr var det ingen som förstod att det var just detta som behövde göras den kvällen. På något sätt måste man landa i att alla gjorde det bästa de kunde. Ingen förstod nog att han skulle dö den natten, för då hade de gjort mer. Sedan har hans dödsfall också mycket stark koppling till det jag skrev om medicinen. Han hade slutat ta sin medicin och varit utan ganska länge (föräldrarna hittade piller hemma hos honom sedan, som de då förstod att han inte tagit) och det var detta som gjorde att det gick så snabbt utför. Hans vanliga medicin var restnoterad och den han fick istället mådde han inte bra av, så han slutade ta den. Helvete!

Nåja. Efter min stund vid graven satte jag mig i bilen igen och fick till mig att jag skulle lyssna på en viss låt. Ge mig mitt liv av Nationalteatern. Jag spelade högt så det skulle höras ända till himlen. 

Sedan borde jag kanske åkt till jobbet, klockan var nästan nio, men nej. Jag fortsatte rakt fram istället för att svänga in på villagatan. För dagen var kommen: jag skulle äntligen äntligen åka till färgaffären och titta på färgprover inför ommålning av vårt sovrum. Allting sammanfaller. Det pekar åt samma håll. Först Underbaraclaras inlägg om att Renovera som Vera och sedan gråtstunden vid graven. Jag är vid liv och jag vill att vi målar om vårt sovrum. Kom igen tjejen!

Kvinnan i affären är mamma till min granne och som för att presentera mig sa jag det, att visst är du mamma till min granne? 

- Ja, sa hon och började se orolig ut. 

- Nejdå, ingenting är fel med din son! Det är mitt sovrum det är fel på. Det har en så ful färg på väggarna. Och ni har ju färg här, eller hur?

Och så började hon visa mig den ena färglappen efter den andra. Jag var tveksam. Allt såg hemskt dassigt ut. Jag letar ju efter en senapsgul, varm färg. Varm bohem, som jag bestämt mig för att vår stil är. Mörkgrön matta är redan inköpt, och roströda gardiner, samt mörkblå satinlakan. Nu är det bara väggarna som ska bli gula och spegeldörren vi har som sänggavel ska bli gräddvit. Just nu är väggarna superljust gråa, nästan som en kall vit. Passar inte till varm bohemstilen, som ni förstår. Själv förstår jag nästan ingenting vad det gäller inredning, men nu tänker jag vara modig! (Negativa åsikter undanbedes)

Nåväl. Jag fick hem några provlappar, eller vad det heter, för att jämföra med mattan och gardinerna. Hon uppmanade mig även att ta dit en liten gardinbit och kanske ett foto på mattan en annan dag. Jag kände att det här tar ju lite tid, från min arbetstid, men samtidigt var det just denna terapi jag behövde efter gravgråten. Jag behövde prata om livet och framtiden och nästan bli lite ompysslad. Men sedan, när jag fått mina färgprover åkte jag faktiskt till jobbet. Och det var den fredagsmorgonen det!

🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷

Extramaterial för den intresserade:

Dagen fortsatte fint. Först med ett samtal med en fd chef som börjat jobba hos oss igen. Det är märkligt vilken mycket finare kontakt vi får nu tio år senare. Både han och jag är märkbart tio år äldre och tio års erfarenheter rikare. Han berömde mig för min förmåga att skriva bra texter. Jag log och tog åt mig. (Det är texter vi samarbetar kring, nämligen.)

När det var dags för lunch kom M förbi och gjorde mig sällskap. Han hade varit och handlat ägg och allt vad det var, och jag sa att du kan ta bilen sedan så promenerar jag hem med G. Det var fint att få en liten stund tillsammans när ingen av oss var varken dödströtta, stressade eller distraherade av annat.

Sedan jobbade jag på i maklig takt. Pratade ganska länge med en kollega, mest om jobb men även om våra stundande fyrtioårsdagar. Sedan ringde min vän A på grannön när jag precis tänkte rätta det sista och då bestämde jag mig för att logga ut och ta helg istället. Lika bra! Det var ju ändå fredag och jag skulle ju promenera och hämta G. 

Eftersom det ännu inte blivit mörkt bestämde jag mig för att gå i naturen. Och när jag väl var i naturen bestämde jag mig för att gå en annan väg i natur-naturen (dvs på en stig som nästan syntes). Det kändes nästan lite äventyrligt och inspirerande.

Dagen avslutades med fredagsmys med G (Lilla aktuellt skola + glass) och sedan Svenska Nyheter med M, när G somnat i vilket det mycket tydligt illustrerades Sveriges skeva invandringspolitik med krav på 90% av medianlönen för att få stanna och allt vad det är. Sedan sov vi så gott i ett nyvädrat sovrum ända till klockan åtta! 

En vilsam och aktiv helg

Isformationer i vattenfall

Om ni skulle undra varför jag inte skriver så ofta så beror det främst av två orsaker: jag hinner inte och jag orkar inte. Vissa dagar är så fullsmockade att de inte tar slut förrän jag lägger mig med huvudet på kudden och somnar, ibland medan M berättar något min trötta hjärna bedömer som ointressant. 

Förra veckan var väldigt intensiv med mycket jobb, mycket läxor att lösa tillsammans med G och på det ett livligt styrelsemöte, kringelkrångel med olika saker och mer jobb. Denna helg behövde jag således vila. Vila är kanske inte min bästa gren, även om jag lyssnat på Clara Lidströms vinterprat en gång och även om jag vet att det är nyttigt. På somrarna sitter jag på baksidan och virkar. Det är ljuvligt. Nu i vintern har jag istället lagt mig på min säng (på mitt täcke) och med Ms täcke över mig. Maximalt fluff. Rekommenderas!

Så, hur var då denna vilsamma men samtidigt aktiva helg? Jo, jag kan börja med att säga att vi inte hade några planer, egentligen, förutom att åka och simma, att M skulle dammsuga och lite sånt. Så igår vid halv nio styrde jag bilen med G i baksätet mot närmaste simhall. Så nära ligger den förresten inte, ca en halvtimma bort om man åker i lika sakta mak som jag brukar göra. Vi kom precis i tid till att det skulle öppna men parkeringen var full! What!? Hur gör man då? Jag gillar verkligen inte att leta parkering. Resultat: jag ställde mig på en parkering som nästan halvt bestod av en snöhög. Det gick bra. Tur att man tagit körkort i Norrland... 

Sedan gick vi in och bytte om och kunde konstatera att alla de parkerande människorna inte hade checkat in i simhallen utan gjorde något annat. Karate och vad det nu var. Skönt! Vi började med att simma i den djupa bassängen. Väl där kunde jag konstatera ytterligare tre saker: att G vågade gå i (efter ett tag) och att han vågade simma längs kortsidan till närmsta röda flyt-avgränsare, och sedan vågade han simma bort till den djupa delen men bara alldeles vid kanten så han kunde hålla i sig varannan meter. Den slutsats jag drog av detta var självklart att han behöver gå mer i simskola. Om ungefär tre år behöver han kunna simma 200 meter. Själv simmade jag 50 meter, i lördags. Först 25 med G och sedan 25 tillbaka med G gåendes på kanten. Nåja, alltid något. Så fick vi bada i barnbassängen som var vaarm och sköön. Det behövde jag efter en stressig vecka! Bassängen fylldes på med fler och fler barn och vi satt en stund i ångbastun och filosoferade innan vi slutbadade lite för att sedan gå till omklädningsrummet för att duscha och basta på riktigt. Det var skönt att bli riktigt genomvarm, särskilt nu när det är så hemskt och kallt ute.

I bastun övertalade G mig om att vi skulle köpa lördagsgodis på Hemmakväll. Okejdå, min son. Vi passade på att handla lite på Coop också och G fick blippa alla varorna i självscanningskassan. Det tyckte han var roligt. Så brummade vi hemåt igen. 

Väl hemma lagade jag lite oväntat laxpasta till mig själv och G åt den salladsbuffé han plockat ihop åt sig på Coop. (Vi bor på landet så salladsbuffé på mataffären känns som ovanlig lyx!) Jag kom på att jag har lite samma förhållande till lax som till kyckling. Jag vill inte äta det för jag gillar inte industrin bakom (överfiske av sill och sånt som ges till laxarna i laxodlingarna, (äter kycklingarna också sånt?), massa kycklingar på samma lilla yta (stress, skador, snabbväxande djur som inte mår bra) och lite samma med laxen, massor med laxar som trängs i nåt nät). Därför köper jag inte lax eller kyckling. Samtidigt tycker jag det kan vara ganska gott. Så om andra köper det kan jag äta det. I vår familj är det M som köper den mesta maten, skulle jag nog säga. Så ibland kommer han hem med lax eller kyckling, och ibland äter jag det.

Efter maten satt M och jag och pratade om viktiga saker en bra stund i köket och sedan gick jag ut på promenad och fotade isformationer. Syrran ringde för jag hade kommit på att vi skulle kunna åka och hälsa på dem idag och vi behövde prata ihop oss. Idén att åka och hälsa på henne och hennes son kom till mig igår när syrran skrev till mig att hennes son var uttråkad för att ingen ville ses och leka. De hade hört av sig till flera stycken, men ingen kunde, så hennes unge var lite ledsen kunde jag förstå. Och jag om någon förstår honom för vi är ungefär lika sociala. Så tänkte jag att G behöver ju leka lite med någon på fritiden och jag vill ju träffa syrran, så varför inte? Vi hade ju dessutom inga planer! G föreslog att vi skulle ta tåget, och jag som varken gillar att köra i stan eller gillar att släppa ut växthusgaser i onödan (ja, vi har fortfarande en bensinbil), tyckte att det lät som en bra idé. Tyvärr går det inget tåg från vår ort så jag fick ändå köra ca 35 minuter till lämplig tågstation med pendelparkering. Det gick bra! Vi hann till och med vänta på tåget i några minuter och sedan hann vi med en tidigare buss från stan än vad appen sagt. 

Syrran hade lagat korv stroganoff med ris och det är en av min och Gs favoriträtter. Vi hade ett bra samtal kring bordet. Vi pratade om skolmaten (något vi alla fyra kunde relatera till) och min systerson berättade att de en gång om året firar den Ofantliga måltidens dag. Syrran vek sig nästan av fniss och jag började fnissa åt syrrans fniss mer än åt felsägningen, som jag nästan inte förstod var en felsägning först. Man får ju massa mat! Det är trerätters! berättade hennes son. Ja, ofantligt mycket mat liksom, tänkte jag och kunde inte sluta fnissa eftersom syrran fnissade så. När hon väl hade hämtat sig lite sa hon att hon trodde det hette Offentliga måltidens dag. Och ja, det verkar den efter en snabb googling heta. Gött ändå att man får ofantligt mycket och kanske lite extra god mat då, kan jag tycka! 

Sedan fick barnen spela Nintendo Switch 2 som kusinen ganska nyss har fått medan syrran och jag satt/låg på hennes säng och pratade. Hon berättade om Bea Uusmas bok om polarexpeditionen och jag blev faktiskt riktigt nyfiken på att läsa den. Just nu har mamma det exemplar som syrran fick i julklapp men framöver kanske den kan få bo hos mig, eller i sommarstugan. Tydligen kan man behöva en helg i lugn och ro för att läsa den. Mmm, en sådan helg kan jag verkligen tänka mig att ha framöver! 

Efter vilo- och spelstunden var det dags för kladdkaka och vispad grädde och sedan körde vi lite vila och lek igen. Efter en stund kom de två kusinerna och sa att de var uttråkade och då gick vi ut en stund, till närmsta skolgård. Så var det snart dags att åka hem. Tack för den här gången! Det var trevligt att ses! En lagom liten träff på en sådär tre timmar lite drygt.

Väl hemma var M i färd med att laga sushi. Han fick idén igår och lyckades med lite stöttning av mig genomföra det till slut. Samtidigt hörde hans mamma av sig och ville ha instruktioner i hur man virkar en Calm Shores-sjal, som jag redan virkat säkert 4 stycken av. Så ja, jag gjorde en instruktionsvideo eftersom hon har väldigt svårt att läsa mönster (och text överhuvudtaget). Hon lider av samma virkmani som jag. Es un vicio, sa hon. Och ja, jag kan bara hålla med. Det är ett beroende, helt klart!

Sedan åt vi sushi och så fick jag tillfälle att ligga och vila med maximalt fluff medan jag tittade på de två senaste avsnitten av Populära problem med Sissela Benn och Jonatan Unge. En gammal vän och namne till mig  dök upp i en liten biroll! Jag blir alltid lika glad av att se henne!

Under tiden målade M en uggla (beställning från mig) och G kollade på gissavad (minecraftvideo på youtube). 

Sedan var det dags för kvällsfika och gå och sova. Jag nattade G enligt konstens alla regler (dvs han fick rejält med kvällsfika, han fick till och med bada lite så jag kunde klippa hans tånaglar enklare, jag såg till att han borstade tänderna, jag läste för honom och jag sjöng när han släckt lampan.) Sedan låg han där och grejade... och sa plötsligt att han tänkte på mat. Så jag fick dråsa ner för trappan igen och värma lite makaroner och ge med ketchup, och så borsta tänderna igen och stoppa om. Och då blir klockan nästan tio innan jag hinner sätta mig här och skriva. Så är det bara!

Jag relaterar. Till tidsbristen alltså.

God natt!

Okej, men innan jag säger god natt helt måste jag bara skriva att jag lagade en himla god vegetarisk lasagne igår utan jobbig bechamelsås. Och sedan bakade jag rågbullar också, enkla så kallade pappamackor utan morot eller något annat extra i (för jag orkade inte, tyvärr). Det var bara det. 

God natt igen! Hoppas ni haft en fin helg och får en bra vecka!

Ho hoo ho! hälsar Ms uggla

Vilken helg!

Bra kämpat, Tove! kommer jag på mig med att tänka när jag öser upp köttfärssåsen i treliterspåsar och knyter igen dem. Bra kämpat med helgen. Det blev en adventshelg ändå, även om grannarna kanske trodde att vi hatar julen fram tills att jag fick upp adventsstjärnorna i eftermiddags. Vad vet jag... kanske har de inte ens märkt att jag inte hunnit än. Kanske bryr de sig inte?

Adventshelgen kan vi säga inleddes redan i fredags när G och jag traditionsenligt strök julgardinerna till köket. Det är samma julgardiner som vi strök förra året och samma julgardiner som jag köpte när han var ett halvår. Något år tänkte jag att jag inte ens tycker de är fina, men så åker de upp ändå, och så fula är de inte heller. Både blommor och domherrar pryder en gråaktig bakgrund. Men nu är det de vi har och nu är det tradition att vi stryker dem tillsammans. G blev inspirerad av strykandet så han hämtade pärlpattor och pärlor och började pärla. Det hade han gjort på fritids också, samma dag. Skärmfri aktivitet, tänkte jag och lät honom hålla på. Sedan passade jag på att stryka vår röda julduk och la den på halva köksbordet (så vi kan kladda på den andra halvan) och så blev jag inspirerad att pusta mässingsstaken som vi har på samma bord, och det skulle ju vara så lätt, så lätt stod det på internet. När är det fredagsmys!? ropade G från vardagsrummet. Snart, ropade jag, ska bara... och så kom M hem mitt i allt och jag kände mig mest stressad. När M sedan skulle lägga G och jag skulle prata i telefon med syrran blev jag ännu mer stressad eftersom M inte tog tag i det alls, så jag fick gå upp och säga åt honom flera gånger. Snark!

Irritationen över fredagens läggning låg kvar i min kropp och mitt sinne även på lördagen. Jag skulle jobba en stund (det gör jag bara väldigt undantagsvis och i nödfall) och cyklade iväg till jobbet. Efter ungefär två timmar dök G och M upp, för de ville snickra i min pappas verkstad. Jag hade bett M köpa en trekantig adventsljusstake på loppis men han hade köpt en för fyra levande ljus istället. Den behövde vi inte, eftersom vi redan har en sådan (som min pappa snickrat av mitt och syrrans gamla klätterträd). Inspirerade av ljusstakar skulle de snickra egna. Jag bara väntade på att någon skulle göra illa sig på ett eller annat farligt verktyg, men allt gick bra, som tur var, och på något magiskt sätt lyckades jag koncentrera mig på jobbet och skriva klart det som skulle skrivas och sedan laga lunch till mig, och sedan till G.

När jag kom hem hängde jag en tvätt, men ångesten ville ändå inte riktigt släppa. Den hade också med mina 200 vårlökar att göra. Kanske femtio av dem hade jag lyckats få ner i jorden förra helgen, under stor fysisk ansträngning. Jag är tydligen inte gjord för att gräva, snarare för att tänka och skriva. Så hur skulle jag orka få ner 150 nu? Jag frågade M om inte han kunde hjälpa mig. Det var ju trots allt nästan fint väder (plusgrader och uppehåll) och klockan halv fyra ungefär tog vi bara tag i det och gick ut. M kom på en innovativ metod som gick ut på att han hackade ett hål med järnspett och jag pluttade i lökar. 150 hål senare var vi färdiga, och då var det mörkt. För mig var detta hur mycket enklare som helst. Jag kunde ligga på knä och han stå upprätt och hacka hål. Perfekt! 

Senare på kvällen fick jag feeling och gick ut på en promenad. Ända ner till storstranden gick jag. Där var det mörkt och öde. Vem hade trott något annat? Jag blev himlans trött i benen påvägen hem och satte mig och vilade på två ställen. Väl hemma hällde jag upp ett pussel. Redan när jag vände på bitarna började jag störa mig på motivet. Det är ett sånt där ihopphotoshoppat motiv som ser ut som ett foto men inte riktigt är det. Bilderna på bitarna blir så suddiga och irriterande. Men jaja, nu var det detta jag hade. Jag började som sagt med att vända på bitarna och sortera dem grovt i färg och ungefärlig plats på pusslet. Det är vilsamt att pussla, tycker jag. Det är ett sätt att få mig att sitta still, och det behövs, men det var promenaden som fick ångesten att till slut helt flyga sin kos!

När G nästan somnat/M gett upp nattningen satte vi oss i soffan och tittade på ett litet mysigt TV-program som visade sig vara helt perfekt för oss. Iskonstnärerna heter det och det handlar om de konstnärer som bygger upp sviterna på ishotellet i Jukkasjärvi. Halvtimmesavsnitt - helt lagom.

Så kom söndagen. Första advent. Inte en stjärna uppe. Klätterträdsljusstaken ännu inte framtagen. Men G och jag hade andra planer. Vi skulle åka och simma! Planen är att G ska öva sig på att simma med mig nu fram till april och sedan gå tio gånger till i simskola innan sommaren. Han har precis börjat våga simma i djupa bassängen, men av någon anledning stannar han och håller sig i kanten ungefär vartannat simtag. Jag tror det handlar om andningen och trygghetskänslan. Han behöver mycket trygghet, mitt barn. Men men, vi simmade en gång fram och tillbaka i djupa bassängen och sedan gick vi till lilla och simmade lite och lekte. Innan vi gick upp gick vi tillbaka till stora och hämtade ringar på botten varsin gång. I bastun var det varmt och skönt men kanske lite många tanter för Gs smak. 

När vi kom hem igen var det dags att fixa lunch och pussla... M hade tagit sovmorgon och hade enligt uppgift ont i huvet. Efter maten ville jag ta tag i detta med adventsstjärnorna och insåg att den gamla varmvita glittriga som jag köpte när jag var student skulle hålla ett år till. Lite trasig är den - men det syns inte, och den ska ju ändå bara hänga där. Det andra jag insåg var att vi inte hade någon glödlampa till den andra stjärnan, en i metall som min syrra hade i sitt flickrum. Eftersom jag satt en saffransdeg och inte orkade kontrakterades M och G för uppdraget att köpa en ny glödlampa. De promenerade till affären och fick både motion, skärmfri tid och nästan lite sol på sig. Jag passade på att städa fågelburen medan det både var ljust och uppehåll (hej vintern!). Och så pusslade jag lite till... 

När de kommit hem var det dags för utbakning av saffransbullarna. Det är Roys saffransbullar med mandelmassa, som jag brukar baka, men jag modifierade receptet lite och hade 2,5 dl vatten i degvätskan som tillägg till de 5dl mjölk, men lika mycket jäst, smör, salt, saffran och socker som i originalreceptet. Mjölet mäter jag aldrig. Lite havregryn smög jag också i... M ville vara med vid utbaket för att lära sig, men han ville helst inte kladda ner sig. Det lyssnade jag föga på. Kanske fyrtio bullar blev det. Först gick jag hem till min granne S med fyra stycken, och sedan satte jag i mig tre stycken själv vid vårt lilla adventsfika. G "bröt mot lagen" som han sa och sprang tillbaka till TV:n och åt sin där. Det är ju bra att han i alla fall vet att vi vill att vi alla ska äta och fika tillsammans vid köksbordet. Sedan pusslade jag lite till... M lagade egen lunch/middag (som bara han ville äta) och när han var klar med det och städat undan lite i köket (som var kaos) satte jag igång att laga köttfärssås till G och mig. Det är standard, men så får det vara. 

Efter middagen pusslade jag lite till och sedan gick jag ut på en promenad. Det duggregnade lite så jag tog på mig regnjacka. Och tur var la det, för innan jag kom hem igen hade det börjat ösregna. Fyra bullar till bortskänktes till våra grannar P&A och så pusslade jag lite till samtidigt som jag hjälpte G med kvällsfikat (vilket blev det han inte ätit upp av sin middag). Så var klockan halv nio och jag skickade upp G för att lägga sig med M. Tog på mig pjamas. Röjde vardagsrummet. Började skriva detta. Så kom G ner och ville äta mer, och då blev det ännu mer spaghetti och köttfärssås... nu har de tystnat och kanske somnat. M börjar jobba imorgon samma tid som vi andra sover som goast. Herrenadå. Ingen fattar att han orkar, men det gör han inte heller. När han ska jobba så tidigt som imorgon får G sova i min säng, så att jag inte stör M när jag lägger mig. För mig är det typ som att sova på hotell fast hemma! Jag kan nämligen ligga och läsa innan jag somnar, när jag sover i Gs säng. Och det ska jag göra nu. Just nu läser jag Nils Holgersson Tur och retur av Maria Ulfgard. Hon är litteraturvetare och det känns lite smånördigt och samtidigt mysigt att läsa den. (Lyssna på Vetenskapsradions tjugominutersprogram om barnens brev om Nils Holgersson. Så fint!) Förra helgen sträckläste jag Sarek av Ulf Kvensler. Mycket spännande (men med ett lite irriterande slut)!

Nåväl. Det är dags att knyta sig. Det är en dag imorgon också. Bullarna blev himmelska och stjärnorna kom upp till slut! Vi har till och med simtränat. Det här blev en adventshelg att vara nöjd med, även om den innehöll både lite jobb och lite ångest. Bra kämpat, Tove! Godnatt!

En kusinhelg fick inleda november

Fredag. Syrran skriver kl 09.28: "Vad ska ni göra i helgen? Jag vill typ åka bort." 

Jag svarar kl 09.31: "Kom hit"

Så tog vår helgplanering sin början. Vi bollade lite olika tankar fram och tillbaka medan vi båda jobbade och kom till sist fram till att den bästa idén av alla var att anordna en liten kusinhelg i våra föräldrars sommarhus, två kilometer från där jag bor. Gratis. Enkelt. Mysigt.

Vi bestämde att vi skulle ses vid tjugo över elva på lördagen i Stenungsund, eftersom jag ämnade ta storkusin G till frisören innan. Den har öppet från klockan 10 på lördagar, så det blir perfekt. Perfekt tyckte däremot inte min någorlunda långhåriga son att det skulle bli att klippa sig. Han kastas mellan total vägran och att han helt medgörligt och självmant säger att frisören kan få klippa lite i nacken och lite på luggen. Den är snart lång som en halvt neddragen gardin och man kan ju undra hur han verkligen ser ut. (Varsågod för dubbeltydigheten.) Och självklart är det hans stil att kamma luggen rakt fram, och rakt ner, inte lite på sidan, så ja... nu behövde jag verkligen ta mitt föräldraansvar och ta honom till frisören, orden är min mammas och hon om någon vet väl vad taget eller otaget föräldraansvar betyder i praktiken eftersom hon arbetat i socialtjänsten under nästan hela sitt yrkesliv. Så ja, jag tog honom till frisören och ja det var en lördag. Vi kom fram tjugo minuter i tio och gick och lekte på en skolgårdslekplats i närheten, som till och med hade en linbana. G åkte kanske bort lite av sin ångest inför frisörbesöket på den.

Ångesten tilltog dock påväg tillbaka mot frisersalongen. Men den visades sig fortfarande vara stängd, trots att vi var där prick tio. Ett telefonsamtal till frisören behövdes för att den så kallade polletten skulle trilla ner. Det var lördag, men det var också röd dag. Alltså stängt. Shit. Jag som hade preppat så bra och mutat med klubba innan lunch och linbana och kusinhelg och allt! Men G, han fick fortsätta vara långhårig och lycklig!

Efter att vi handlat lite till helgens middag och lunch brummade vi iväg mot S och hann leka lite på lekplatsen och till och med köpa gott lösviktste (svart julte och grönt smultronstället) innan det var dags att gå och möta min syrra och hennes son vid stationen. Syrran och jag bar matchande sjalar, dvs de är virkade i samma mönster och samma sorts garn, men i olika färger. Kusinerna sa hej och höll sina mammor i handen hela vägen tillbaka till lekplatsen. Efter en stund var alla hungriga och vi gick in i ett ordentligt halloweenpyntat Harrys och åt lunch. Det var öppet i alla fall, trots att det var en lördag som räknades som söndag! Tur!

Efter lunchen lektes det lite till och sedan åkte vi över bron och ön hem till oss. Kusinerna lekte, jag drack te, syrran knöt vidare på sitt vänskapsarmband som hänger i mitt kök och sedan fixade vi lite fix som jag kände att jag behövde hennes hjälp med: krokar sattes upp i hallen till G (mollyplugg, nu är jag din vän) och så löste syrran en grej med en gardinstång som hade krånglat ett tag (läs: sedan vi flyttade in). Jag vet inte varför jag är så rädd för att skruva skruvar och greja... men jag tror jag skyller på att våra föräldrar under hela vår uppväxt positivt förstärkt syrrans händiga sida och min verbala, men antagligen finns det fler anledningar än så. 

Sedan skjutsade M ner la syrra y los primos (syrran och kusinerna) samt Gs cykel till mina föräldrars hus, medan jag cyklade dit och handlade lite på vägen. Mötte min butiksbiträdesgranne på vägen och reflekterade lite över vardagslogistiken och matbutikens ommöblering och övertydliga skyltning av kakor. 

Syrran hann börja med maten innan jag kom fram. Det bidde tomatochräksås till henne och mig och tomatsås till kusinerna. Såserna serverades med bred bandspaghetti. Det blev gott och kändes lite lyxigt. G och jag hade köpt engångshöstservetter tidigare under dagen. Jag satte dem så där snyggt i glasen och så kändes det som fest. Alla som ville fick hemmabubblat bubbelvatten, vilket tre av fyra ville.

Barnen lekte lite till, eller kollade på youtube, medan syrran och jag satt och tjötade i köket. Jag drack rooibos. Jag bäddade åt mig och G och sedan var det dags för lillkusinen att lägga sig. G och jag satt i vardagsrummet och lyssnade på Historierummet om Abraham Lincoln och lärde oss saker. Jag virkade på en bebisfilt till en bebis jag troligtvis aldrig kommer träffa. Och sedan var det dags även för storkusinen att få lite kvällsfika och gå och sova. 

Inte hade jag tålamod att ligga kvar hos honom tills han somnade men jag läste och sjöng och släckte och tände och lät honom ha tre böcker att bläddra i tills han somnade, vilket han gjorde alldeles av sig själv medan syrran och jag satt i soffan och åt chips och gröt (jag) och pratade om livet. Det var folk som säger saker, folk som har stort umgänge, nyår, män och ekonomi.

Så blev klockan elva och vi gick och la oss. 

Det var mysigt att sova där, under pappas täcke och med pappas kudde under huvudet. Tjugo över sju vaknade G och jag insåg efter en stund att vi inte hade Bregott. Vem klarar en frukost utan Bregott? Många! Men inte vi, bestämde jag, så jag cyklade till affären och köpte. Det var ljust och helt stilla ute och ganska varmt. Tio grader. Jag mötte en hundägare. Alla andra sov nog fortfarande. 

När  vi ätit frukost och barnen avverkat ännu en stund med youtube och vi pratat om ungarnas skärmtid bestämde jag mig för att dra ut allihopa på ett äventyrsuppdrag. Syrran var tveksam till om hennes son skulle gå med på det och hon hade rätt, även om jag förberett så bra, så bra med olika platser de steg för steg skulle hitta till och en fråga per plats. Men G var desto mer peppad så vi gick iväg, medan syrran och kusinen rensade bort gamla döda tomatplantor från växthuset och tog tag i lite annat trädgårdsfix. 

Vid elva kom vi tillbaka och efter en stunds vila bredvid syrran på den äkta mattan i vardagsrummet tog vi tag i att baka pizza med barnen. Vad bra att jag satte degen innan vi gick ut! Vad bra att syrran gjorde extra tomatsås igår som räckte både till pizza och till matlåda till hennes son att ta med sig hem. 

Sedan hann de leka lite sista och vi prata lite till innan syrran sa att det var dags att städa och åka. Hon är så redig min syrra, ska ni veta. Hon torkar av fint på diskbänken och dammsuger noggrant. Hon vet vad en mollyplugg är och till och med hur man sätter in den i en vägg. Och så kom vi att prata om min och Ms dröm att ha ett hus på landet. Det är Gs dröm också förresten. Okej att vi bor på landet nu, men jag menar på landet-landet. Bland åkrar och ängar och skog och berg och sånt. Det är något vi drömmer om och jag har drömt om detta sedan jag var barn. Hon sa, syrran, att det var orimligt att vi (som knappt vet vad en mollyplugg är) skulle ha ett hus, eller liten gård, på landet. Hon sa att det är så sjukt mycket att fixa på ett hus hela tiden och ja, det lät ju onekligen rätt jobbigt. Hon hade nämnt det redan innan G och jag gick på vår äventyrspromenad och jag hade burit det med mig, men behövde resonera med henne lite mer. Det är inte roligt när någon dissar ens dröm, säger att den inte är genomförbar... Så vi pratade om vad jag skulle göra om bänkskivan i köket började ruttna och då sa jag att jag ringer ju dig, om pappa av någon anledning inte skulle gå att nå. Och sedan skulle jag ringa en snickare. Hon sa att jag skulle gå till en butik som säljer kök och berätta om min bänkskiva och be att få köpa en ny, inklusive leverans och montering. Och det lät ju bra! Så alltså: Jag ringer dig, så får du säga det till mig, den dagen bänkskivan i köket ruttnar. 

När vi cyklat hem, G och jag, var det plötsligt soligt ute och jag ställde ut fågelburen. Och så fick jag ett sånt där il som jag ofta får när jag varit med syrran en helg och började fixa och dona. Om hon är redig och duktig och praktisk så är väl jag! Och jag vill visst ha ett hus på landet! Inte uträttade jag väl några stordåd medelst verktyg men jag torkade av hela fönsterbrädan i vardagsrummet där det var en hel del fröskal som pippisarna sprätt runt, dammsög golvet där under och röjde även på altanen, slängde gammal grillkol och så. Jag tvättade en kruka och planterade sedan min enorma porslinsblomma i den. Den har stått i samma lilla kruka som jag fick den i för ett drygt år sedan och i den krukan var det i princip bara rötter. Nu fick den hoppa ner i en betydligt större terracottakruka, så nu kommer den väl ta över hela vardagsrummet snart. Sedan gav jag mig på att undersöka hur jag skulle kunna skruva fast ugnsluckans handtag lite bättre, det har suttit lite löst ett bra tag. Syrran hade gett mig lite tips och jag hittade till skruven och kunde förstå hur man skulle komma åt att skruva där. 

Sedan var det dags att vila! Ja, jag måste tvinga mig att vila för att inte bara gå på och göra saker ibland. Min motor är lite för stark vissa dagar, tror jag man kan säga. Så jag la mig i min säng på mitt duntäcke, med Ms duntäcke över mig och tittade på två avsnitt av Normala människor. Den är hemskt bra den serien! Har ni sett den?

Sedan kom M hem från sin skulpturkurs i Göteborg och jag pallrade mig ner för att se vad det kunde bli för mat. Jag orkade inte laga något så jag plockade fram alla burkar med rester från kylen och planerade vad åtminstone G och jag kunde äta eftersom M sa sig inte vara hungrig. Pyttipanna för min del (uppstekt lövbiff, champinjon och klyftpotatis) och varmkorv med bröd till G, helt enligt hans önskemål. Jag visade M ugnsluckefixet och sa att jag orkar inte göra det idag eftersom bits och skruvmejsel behöver hämtas i förrådet. Tyvärr var la M lite väl impulsiv där och gick och hämtade hela verktygslådan och så försökte vi lösa det samtidigt som jag lagade mat. Ibland ska man nog bara äta först, va? Och nej, vi lyckades inte, trots att vi skruvade åt skruven. Problemet sitter i en annan skruv som vi inte kom åt. Åtminstone inte idag. Jag ska fråga vår händiga granne S en annan dag. 

Efter maten var jag så slut att jag gick till sängen igen och valde att lyssna på halva PS6 och sedan ringa sångarens fru och säga Querida, sjunger han no la captaréis eller no la cataréis? Cataréis svarade hon och vi försökte tillsammans förstå. Ja, sångarens fru är en av mina närmaste vänner. Vi pratade ikapp i en timma och sedan var det dags för henne att laga middag och mig att fixa kvällsfika till G. 

Och så blev det kväll på riktigt, trots att det varit mörkt flera timmar. Jag lät M lägga G så att jag kunde skriva det här. Tusenmiljoner ord om min helg i detalj. En fin kusinhelg som fick inleda november.

Krukväxterna mår bra

Det har onekligen varit fyra intensiva veckor sedan jag kom hem från Stockholm och den skrattiga konferenskvällen. Först var det en vecka att försöka jobba ikapp det man missat under de nästan två dagar jag varit iväg. Eleverna hade hunnit både skriva frågor och lämna in en hel drös med uppgifter. Sedan var det en vecka till och en till och en till. Mina kollegor har haft ännu mer än mig så jag har försökt avlasta även dem litegrann. Det betyder att jag rättat lite åt dem när jag haft tid och energi. 

Och efter jobbet börjar som bekant det obetalda arbetet med matlagning, tömma och fylla diskmaskinen, hjälpa G med läxor, ta G till simskolan, gå på bokcirkel (visserligen självvalt) och delta i bostadsrättsföreningens styrelsearbete (också självvalt men lite mer av en förpliktelse än bokcirkeln). Och så behöver jag promenera och prata med folk osv. Se till att det blir städat hemma... med meeera. Så ja, det är kanske därför jag nu blivit lite trött. Trött och stressad, av allt sammantaget. 

Förra helgen var jag ju iväg och vandrade hela söndagen och var helt död i kroppen nästan hela måndagen, och så mensvärk på det. Det var en väldigt fin vandring och jag är glad att vi genomförde den, men också den tog energi. Samtidigt är jag dålig på att bara vila. En hel helg av vila har nog aldrig hänt. Kanske behöver det inte heller hända, men jag får nog akta mig lite så jag inte trillar över kanten alldeles. 

Jag har börjat identifiera under dessa veckor att framemot torsdagen är jag så trött att jag inte riktigt orkar vara stressad och uppe i varv mer. Då försöker jag ta det lite lugnare på jobbet. Då är också läxorna med G avklarade och mitt veckovisa liveundervisningspass är gjort. Det är ansträngande att hålla låda för 25 personer i två timmar, även om jag tar pauser och låter dem vara i "grupprum" då och då. 

Så kom helgen. Denna helg började med Halloweendisco i skolans gympasal. G hade sett fram emot detta mycket ända sedan han såg affischen för ett par veckor sedan. Han och M hade köpt tre masker varav "döden" var hans. Jag hade en mask som täckte runt ögonen och lite ner över näsan. Svart klänning. G hade svarta jeans och svart t-shirt. Det fick duga. 

På gympasalsgolvet var det popcorn överallt och det vimlade av sötläskiga lågstadiebarn med knivar genom huvudet och glittringa häxhattar, stora köttsår, blodiga tröjor och så vidare. Sexorna som anordnade discot tyckte nog att ju högre musik man spelar desto roligare blir det. G ville helst inte släppa mig med blicken. Som tur var dök två av hans kompisar upp så han kunde hänga på dem lite, men då och då tittade han åt mitt håll och kom till mig. 

Lite fick jag hänga i kapprummet och prata med en av kompisarnas lokförarpappa. Det var trevligt. Jag såg också vår döda kompis kompis och sa hej, men tänkte att om jag börjar prata med honom kommer jag börja gråta, så det undvek jag. Det kändes inte som rätt tillfälle... 

Klockan sju hade G tröttnat så vi cyklade hem. Jag var glad att jag tagit med mig termobyxor som jag kunde dra på mig, för nu börjar det bli kyligt. 

Igår lördag var det städdag på vår gård. Jag trodde inte någon mer än styrelsen skulle komma, eftersom vi delat ut inbjudningarna bara några dagar innan (en del av veckans stress handlade om detta) men vi var nog i alla fall åtta hushåll som var ute och röjde så gott vi kunde. M klippte alla häckarna och jag och två grannar till räfsade upp och slängde kvistarna. Efter lite korvgrillning gick vi in och jag kände att jag hade ont i huvudet. Kanske av solen, kanske av all stress och hets de senaste veckorna? Jag la mig och vilade och ringde min vän A på Orust som vi skulle hem till på Halloweenfest på kvällen. Jag tog paracetamol, men det gick inte över. Vilade mer. Tog ibuprofenpulver från Spanien, men inte heller detta hjälpte. Så jag gav upp. Jag frågade G lite trött om han verkligen ville åka på Halloweenfesten och han sa nej, Ms negativa inställning kände jag redan till sedan några dagar tillbaka. Och jag med min huvudvärk orkade verkligen inte dra i dem, denna gång. Annars är det jag som brukar peppa igång och se till att vi genomför sådana här saker trots att de andra något mer introverta familjemedlemmarna spontant känner att det vore skönast att bara stanna hemma. Men nej, nu orkade jag verkligen inte. Så jag ringde A på grannön och grät och sa att jag pallar inte, och hon sa att det var lugnt. Hälsan kommer först, sa hon, och det är ju helt rätt. Jag ägnade kvällen åt att hjälpa M organisera lite i ateljén, laga köttfärssås och sedan titta på Miniagenterna med G och M i soffan. Det var helt lagom, mer hade jag inte orkat. Innan läggdags önskade G att vi idag skulle gå ut i naturen och laga mat på stormköket. Jag sa att vi får se. 

Morgonen idag söndag inleddes med sovmorgon till halv åtta och sedan långsam frukost. M åkte till Göteborg för att gå en skulptera-i-lera-kurs och G ville fortfarande gå ut med stormköket. Jag kollade vindriktning och karta och kom fram till att vi kunde gå till skogen, till ett vindskydd som finns här nära och det tyckte G var en bra idé. Jag tänkte att jag ska försöka att aldrig neka honom natur och utevistelser även om jag kanske känner mig för trött. Sagt och gjort. Strax innan klockan tolv begav vi oss av. Vandringen tog ca 20 minuter och det var ganska tungt att bära för lilla mig. G gick långsamt och pratade om allt men tillslut var vi framme. Vi hjälptes åt att koka makaroner och stekta fabriksrullade små kalkonköttbullar. Ketchupen hade vi glömt, men det var ganska gott ändå. Allt blir la goare ute? 

Efter maten diskade jag och sedan satt jag där på vindskyddstrappen och virkade medan G lekte runt i skogen. Jag kände hur jag fortfarande hade ont i huvudet men försökte slappna av och tänka att det är bra att vi är ute. För varje minut vi är ute är det en minut mindre skärmtid. Klockan två gick vi hemåt igen. Fem minuter efter det att vi kommit hem slogs TV:n på... suck. JJ och Mikey.. Snark. 

Jag hängde tvätt och städade fågelburen och sedan satt jag i solen och virkade, med keps. Oklart om det var bra för huvudvärken, men det var skönt på andra sätt. Tog paracetamol. När det mulnade på gick jag in med fåglarna och tvätten och smygåt en bulle. Sedan gick jag upp och la mig på min säng med filt, vetekudde och serie på mobilen. Jag började se Normala människor igår. Riktigt bra ju!

Till middag blev det köttfärssås från igår och nykokt spaghetti. Sedan la jag mig på sängen igen. Och nu har jag ont i huvudet igen. Det har liksom legat kvar under värktablettseffekten hela eftermiddagen. Det är inte så att det gör jätteont men det är där och stör. M tycker att jag borde söka läkarvård, men det tycker inte jag. Det går nog över. Jag får la försöka ta det lite lugnare veckan som kommer, även om det skulle vara mycket att göra på jobbet. 

Men ja, krukväxterna mår bra. Benjaminfikusen bredvid TV:n är stor och frodig, doftpelargonen Dr Westerlund bredvid altandörren är stor och törstig. Jag tror den druckit en liter idag. Porslinsblomman blommar och slingrar iväg längs en tråd i taket. Paraplyaralian har tagit sig riktigt bra. Men jag, jag är trött och har ont i huvet.