Tjörn - Lissabon, en reseskildring

Så äntligen faller ett sommarregn! Och äntligen sätter jag mig för att försöka skriva ihop något om vår sommarresa. Att bara skriva om planeringen, någon liten glimt från när vi var på plats, men missa att beskriva själva resan känns som att snuva både er som läser nu och mitt framtida jag på konfekten. 

När man är på resande fot tänker man, eller åtminstone tänkte jag så, att jag kommer komma ihåg varenda  dag kristallklart för att kunna återge dem sedan. "Det är tur att man fotar så att man kan titta på sina bilder sedan och komma ihåg vad man gjort" sa en kvinna vi mötte i en pytteliten gränd i Alfamakvarteren i Lissabon och som visade sig ha vuxit upp i ett grannhus till mina föräldrars sommarställe. "Sånt händer." skrev mamma när hon fick veta att vi träffat den numera framlidna makrillfiskarens dotter på den mest otippade plats. 

"Jag skulle vilja skriva om alla träd vi sett" sa jag till M på färjan hem. Träden är viktiga, särskilt i stadsmiljö. Man märker en sådan oerhörd skillnad på om det finns träd på en gata eller ej, om en park har träd som skuggar eller bara höga palmer med någon liten ruska högst upp. Jag älskar träden. 

Men nu ska jag försöka hålla tråden och berätta om åtminstone nerresan. Det var en gång i juni...

Det var en gång i juni, närmare bestämt två dagar efter skolavslutningen som vi tog vårt pick och pack och åkte med vår vita spanska bil till Göteborg. Jag hade bestämt mig för att inte vara stressad och arg, som jag varit året innan, och förvånade både mina föräldrar och mig själv över hur lugn jag kände mig. Planen att åka i god tid hölls och G hann leka lite på lekplatsen nära mina föräldrars hus. Min gamla lekplats där jag lekte när jag var liten... 

Väl på Kielfärjan infann sig den sedvanliga euforin. G och jag sprang runt på soldäck och kände hur semesterkänslan fyllde oss. Den spanska matadorvärmen hade kommit för att hälsa oss välkomna till södern, men inne i hytten var det svalt och skönt. Att ta Kielfärjan känns som att åka båt på ett parkettgolv. Helt lugnt och stilla, och plötsligt nästa morgon är man framme i Tyskland! 

Vi traskade iland och insåg att det var söndag och att alla butiker var stängda, inklusive köpcentret mittemot centralstationen där vi har köpt mat andra gånger. Men! Se! Inne på stationen var butikerna öppna och vi köpte vegetarisk sushi, som G siktat in sig på (eftersom han åt det förra året på tåget från Kiel) och vanlig sushi till mig. Tåget till Karlsruhe avgick i tid och vi anlände endast 15 minuter sent. Inget strul överhuvudtaget. I Karlsruhe kunde vi riktigt känna att det steg upp värme från marken fastän det börjat regna. Vi sov på ett hotell som heter Schloss-nånting och hade kristallkronor och en hiss som var kulturminnesmärkt och lika gammal som den var spännande att åka. Det kändes som ett bra hotell, men vi gick till Erste Fracht Braugasthaus och åt middag, vår vana trogen. Den ligger i samma hus som ett hotell vi sovit i tidigare och restaurangen känns lite innovativ på något sätt, lite rolig annorlunda mat liksom. Först åt vi några röror (tsatsiki, hoummos och något mer) och sedan åt jag polenta med ratatouille. De andra åt hamburgare och M drack en skitstor öl som såldes som "liten". Allt var gott tyckte alla! 

Dagen efter tog vi ett tidigt tåg till Strasbourg och väl där tog det faktiskt en timma att lämna in  väskorna på ett sådant  väsk-inlämnings-ställe, precis som jag hade förutsett. Inte för att det var kö, för det var det inte, utan för att man behövde något så exotiskt som kontanter - i euro, och det hade inte vi. Alltså, vi hade det hemma, men inte i plånboken där i Frankrike. Hoppsan! Jag fick veta att det inte fanns någon bankomat på stationen och gav mig således ut på jakt efter en i stan. G och M väntade vid väskorna och jag gick så fort jag kunde. Först guidades jag till en återvändsgränd vid stationen, men där fanns det bara knarkare, ingen bankomat. Sedan gick det bättre och jag lyckades ta ut en hel del och småsprang sedan tillbaka till stationen och min väntande familj. Under tiden hade M lyckats växla till sig 5 euro mot en 50 kronorssedel av en spansk herre som också skulle lämna sina väskor. Alla knep är bra utom de dåliga, antar jag! 

Efter detta behövde vi verkligen pusta ut så vi lämnade in M på en konstmaterialsbutik medan G och jag gick till en liten lekplats i floden som rinner i Strasbourg, eller om det är en kanal? Klockan var knappt halv elva på morgonen och endast G och Frankrikes sötaste tvååriga flicka lekte på lekplatsen. Jag åt frukt, drack vatten och pustade ut. Det fanns träd och några små bänkar och det var bara så skönt att få sitta där och hämta andan lite. 

Klätterapa

När klockan var lagom mycket letade vi upp en restaurang på ett litet torg och jag beställde något typiskt alsaceiskt som var nästan som en blandning mellan en tunnbrödmacka och en pizza. Tarte flambée hette det. Men alceasiskt heter det väl ändå inte? Tyvärr kom det fram någon märklig man, kanske tiggare och pussade på G:s hand medan jag var på toaletten så M fick försvara honom genom att resa sig och ropa åt honom att gå därifrån, så G grät när jag kom tillbaka. På väg till stationen igen köpte jag te till min termos och G och M köpte varsin oerhört god bakelse. M hann till och med rita av en kvinna med en bebis, i smyg, och sedan ge bilden till dem. De var också spanjorer på genomresa, fast åt andra hållet. Utanför stationen fanns en stadsodling och soldater med maskingevär patrullerade runt för att hålla koll på eventuella terrorhot (antar jag). Inga policías locales precis, konstaterade M. 

Stadsodling i Strasbourg

Fem timmar i Strasbourg gick med andra ord ganska snabbt, samtidigt var det kanske lite väl länge. Jag vet inte. Nästa gång skulle jag hellre åka mer direkt. Kanske en buss från Karlsruhe till Strasbourg (om man nu måste byta där) och sedan kanske bara vara där en timma eller två. Samtidigt var det smart att ha många timmar eftersom tåget vi tog därifrån var det enda direkttåget den dagen mellan Strasbourg och Bordeaux och också det dyraste tåget vi tog (ca 4000 kr för oss tre). Helt sjukt dyrt egentligen! 

På tåget till Bordeaux kom vi i samspråk med ett något äldre par från England som nu bodde i Sydafrika och som reste med sin vuxne son med Downs Syndrom. Vi pratade om världen, om Sydafrika, Sverige, att turista och sådant. Det var intressant.  När de gått av klev en man på och satte sig bredvid mig. Han började rätta prov. Jag var såklart tvungen att utmana mig att prata franska med honom när han rättat klart. Han var lågstadielärare tydligen och provet handlade om medeltiden. Jag träffade också en virkerska från Tyskland på samma tåg. Vi såg varandra och höjde våra virkningar till hälsning. När det var uppehåll någonstans och många gick av gick jag och pratade med henne en stund om virkning och garn. Alltid trevligt! 

Väl i Bordeaux gick vi direkt till vårt hotell Ibis Budget och G provhoppade i sängarna innan vi begav oss ut på jakt efter middag till M. G och jag hade ätit på tåget och var ganska nöjda. Det här med att resa ungefär samma rutt flera gånger är väldigt fördelaktigt märker jag, eftersom man då känner till de olika städerna eller åtminstone området nära stationen, och lätt kan gå tillbaka till mataffärer, caféer, restauranger och lekplatser som man har besökt förut. Det känns nästan, fast bara nästan, lite hemtamt. G lekte på lekplatsen med en massa franska och nordafrikanska barn medan klockan närmade sig tio på kvällen och M satt och åt en macka på en bänk bredvid några afrikanska kvinnor. Sådant får man uppleva om man reser på det här sättet! En skymning i Bordeaux. Glada barn. Kvinnor i samtal. Macka på bänk. Tänk ändå!

Skymning på lekplats i Bordeaux

Dagen efter tog vi tåget ganska tidigt till Hendaye och därifrån lokaltåget till Irun. Jag fotade en äng utanför stationen och fyllde på mitt baskiska lokaltrafikkort med tio euro. Nu har jag ca 5 euro kvar om jag minns rätt. Snacka om billig kollektivtrafik! Vi åkte tre personer på detta kort tre gånger mellan Hendaye, Zumaia och Donostia San Sebastian. Som jämförelse åkte G och jag buss inom vår kommun igår och det kostade 130 kr tur och retur. Då köpte jag enkelbiljetter visserligen, men ändå! Mer billig kollektivtrafik åt folket, jag säger bara det! Och mer tåg som åker i en tunnel av grönska! Det gör nämligen det lilla lokaltåget mellan Hendaye, San Sebastian och Zumaia. Helt fantastiskt. Jag älskar det! Någon borde göra en video och lägga upp på internet. Ni borde åka dit och åka tåget! 

Äng på gränsen

Vi var framme i Zumaia redan klockan två på eftermiddagen och den snälla värdinnan mötte upp och släppte in oss i lägenheten vi hyrt via Airbnb. Det var några trappor att gå upp för utan hiss men så värt. Det var en ren och prydlig lägenhet, precis lagom stor för oss. G fick ett eget rum och hade en mysig filt i sin säng. Det fanns tre små balkonger och lägenheten låg precis vid ett litet torg. Självklart var det några män som var tvungna att måla ett grannhus med hjälp av en bensindriven skylift varje morgon tidigt och så, men ändå. Det hör liksom till. Där sov vi i tre nätter och vi badade på två olika stränder, åkte buss en kväll till Donostia San Sebastian för att käka på restaurangen Kafé Botanika (där vi som tur var hade bokat bord) och köpa böcker i den mysiga bokhandeln Donosti. G fick också en glass vill jag minnas, innan maten. 

I Zumaia åkte jag även på en båttur och tittade på de häftiga klippformationerna som heter Flysch. De är som en bok över jordens historia, formade av sedimentlager som en gång var botten på ett tropiskt hav, innan iberiska halvön faktiskt blev en halvö. Guiden berättade alltihop på ett fantastiskt sätt, och jag blev helt tagen. 

Flysch i närbild

Flysch långt bort

Vi gick också en promenad en kväll på byns pir och såg byns roddarlag träna. Det var häftigt men jag fick nästan svindel när vi gick på pirens högsta våning som bara hade mur på en sida. Självklart satt nyförälskade par längst ut och dinglade med benen över havet många meter nedanför. Herrenadå! Nu går jag ner!

Floden i Zumaia över vilken man kan ta en liten båt från den vackra stranden på andra sidan floden (det sidan jag tar kortet från)

Efter Zumaia var det dags att ta en Alsa Supra-buss till Madrid. Jag hade valt säten längst fram, men det gör jag nog aldrig om. Dels uppmärksammade chauffören mig på att man inte får vara barfota, och dels satt jag och liksom kontrollerade hur han körde hela tiden. Han gillade att köra om, särskilt lastbilar som låg nära det där strecket som separerar filerna... Men Alsa Supra är annars att rekommendera eftersom sätena är oerhört bekväma, man kan nästan ligga ner, och eftersom varje säte har sin egen skärm med ett stort utbud av filmer. G såg tre långfilmer tror jag nästan, medan jag höll koll på vägen. 

I Madrid var det som om någon öppnat en enorm ugnslucka. Det var så varmt att man knappt kunde andas. Min fina fina vän A mötte upp vid Sol och vi gick de få metrarna hem till hennes lägenhet. Där inne var det lika varmt förutom i vardagsrummet där de hade AC. Där skulle vi få sova. Vilken tur! Vad snällt! När det svalnat pyttelite ute gick vi ut på en liten rundtur i Madrid centralaste kvarter. Vi spanade in kungliga slottet med tillhörande kyrka och A och hennes man C bjöd oss på en liten restaurang. Deras dotter var också med. G och jag var enormt trötta och vi somnade ganska gott i AC-luften sedan. 

För redan nästa morgon var det dags att bege sig vidare mot Lissabon. Även denna resa gick med buss, tyvärr. Chauffören körde mycket bättre men bussen var ganska basic och kändes obekväm lite innan alla åtta timmarna hade gått. Busstoaletten stank och det enda jag ville var att tvätta händerna, men i handfatet fanns inget vatten. Jag kände mig så äcklig! 

I Lissabon kände vi oss rådvilla mellan att ta en Bolt (vilket vi aldrig testat) eller en taxi. Valet föll tillslut på en vanlig taxi men det kommer jag aldrig göra om. Troligtvis kommer jag heller aldrig mer besöka Lissabon. Taxichauffören körde som en dåre och satte samtidigt på nån musik på youtube. Till sist tog han 8 euro mer betalt än taxametern visade också, men han körde oss ända fram fastän det egentligen var omöjligt, det ska man ge honom... 

Och där mötte vi kvinnan från grannhuset på Tjörn. I den minimalaste av gränder... 

Men nu har detta redan blivit alldeles för långt. Jag får fortsätta berätta en annan dag när andan faller på och jag har tid och ro... Ni måste ju få veta hur det var att åka spårvagn i den portugisiska huvudstaden, hur fint det var att träffa Åsa, hur mycket folk det var i Sintra, hur mycket mögel lägenheten luktade och hur enkel resan till Almonte sedan kändes även om den tog 12 timmar. Men som sagt, en annan dag.

God natt!

Reseplanering sommaren 2025, del 2

Så, hur ska vi ta oss hem från sydvästra Spanien i år då? Om det var något jag lärde mig förra året så var det att inte under några omständigheter sova i Frankfurt. Aldrig mer. Jag har också lärt mig av erfarenhet att det är gött med lite sovmorgon. Jag tror att vårt schema på vägen ner kommer vara lite väl tufft, men det kommer gå. T ex dag 3 när vi ska åka från Karlsruhe till Bordeaux med 5 timmar i Strasbourg. Hur tänkte jag där? Vi kommer vara på resande fot i 12 timmar. Men ja, vi kommer hinna gå av oss i Strasbourg och det är ju också en himla fin stad! Nåja, det blir nog bra. 

Önskemål för hemresan var att sova på Ibis Styles i Lyon, precis bredvid stationen Lyon Part Dieu. Där finns tre hotell i samma byggnad. Mercure (det dyraste), Ibis Budget (det billigaste) och Ibis Styles (det med gröna kudden). Det med gröna kudden har en liten lekhörna i foajén. Här har G lekt två gånger. Där vill han absolut leka igen! 

Ytterligare en sak jag lärt mig av våra resor hittills är att inte igen övernatta i Barcelona. Varför? Jo - hotellen är snordyra och svåra att boka, även om det finns massor av hotell precis vid stationen i Sants. Så förra året bestämde jag mig för att vi i år skulle hoppa över Barcelona och satsa på Girona istället, nästa station på linjen mellan Barcelona och Lyon. 

Så med dessa premisser har jag nu lyckats boka denna resa:

Dag 1: Sevilla - Girona, kl 09.36-16.35. Direkttåg Ave. Smakar det så kostar det. 95€ per vuxen och 59€ för vårt barn. Vi kommer hinna se Girona på eftermiddagen och kvällen om det inte är alltför varmt.

Dag 2: Girona - Lyon, kl 09.01-13.20. Vi kommer hinna se mer av Lyon. Fint förra sommaren, minns jag. 99€ per vuxen, 59€ för barnet.

Dag 3: Lyon - Mannheim, kl 10.04-15.18. TGV 9583. Lite paus i Mannheim, sedan vidare kl 16.32 till Göttingen. Framme 19.03. Varför Göttingen? Jo, det ligger norr om Frankfurt och vi får då sovmorgon nästa dag, och sedan låter ju namnet himla gött, eller hur? 

Dag 4: Göttingen - Kiel, kl 09.41-12.44. ICE 474. Hänga i Kiel i några timmar och sedan ta färjan kl 18.45 till Göteborg. Färjan kostade ca 4700 kr inkl. trebäddshytt med havsutsikt och frukostbuffé.

Dag 5: Göteborg - Tjörn, med egen bil. Vi är framme i Göteborg kl 09.15 och hemma igen innan lunch. 

Även hemresan, exklusive hotell, kommer landa på ca 14000 kr totalt för två vuxna och ett barn. Troligtvis blev det så här dyrt för att jag bokade lite sent, då jag väntade på att Alvia La Palma del Condado - Madrid skulle släppas, men tillslut  gav jag upp och bokade Sevilla-Girona istället. Nu har Alvia-tåget kommit ut men nej, vi låter det vara. Vi tar det tåg vi redan bokat Sevilla-Girona istället, även om jag köpte återbetalningsbara biljetter ifall att. Men nu ser jag att La Palma-Madrid-Girona dels är dyrare och dels har en kort bytestid i Madrid. Bara 25 minuter. Det känns för tajt.

Hemresan blir mycket mer effektiv än nerresan (5 dagar istället för 12), men vi kommer ändå hinna se lite, särskilt Girona, Lyon och Kiel. Jag har sett att Göttingen har en medeltida stadskärna och skog med vandringsleder nära. Förhoppningsvis hinner vi se stadskärnan och äta middag där. Skogen får vi ta när vi kommer hem, eller en annan gång, men då hade vi behövt stanna 2 nätter.

Hur vi tar oss till Sevilla är fortfarande höljt i dunkel, men kanske kan vi få skjuts med någon eller så kan vi ta en buss kl 06.30 från byn. Ett tredje alternativ är att ta en buss till Sevilla dagen innan och sova på något pensionat eller hotell nära stationen. Dyrare och mindre tid med familjen, men kanske det mest bekväma? Vi får se. Det kan vi bestämma senare.

Skönt att vi fått ytterligare en lön nu och kunnat sätta av lite pengar till vårt gemensamma sparkonto. Det brukar ju gå en del när man är på semester... Ja, ni förstår hur ambivalent jag är! Dels vill jag leva ett ekonomiskt medvetet liv, och det gör jag också tycker jag, dels vill jag resa på det mest miljövänliga och mysiga sättet. Jag har verkligen fått smak för detta sätt att resa, som ni förstår. Visst har jag flugit till och från Spanien ett flertal gånger sedan första gången jag bodde där 2005-2006, särskilt när M och jag hade distansförhållande i två år, men sedan vi testade att åka tåg ner 2019 hela familjen har jag känt att nu får det räcka med flygande för min del! Jag vet att om det någon dag i framtiden uppstår en akut situation kommer jag troligtvis behöva flyga ändå, och då kommer jag göra det. Men fram tills dess stannar jag mer än gärna på marken. Självklart går ganska många dagar av semestern åt att resa, men samtidigt är det inte bara en transport utan minst lika mycket en upplevelse. Vi får se något annat än bara de sydspanska byar vi redan sett så mycket av. Ja, det blir nog bra det här, det blir nog bra.  

Reseplanering sommaren 2025, del 1

Idag har jag äntligen köpt de sista biljetterna på nerresan i juni. Det är en lättnad! Jag valde även denna gång att inte köpa interrailpass. Det kanske är dumt, men jag blir plötsligt ivrig och då känns det som ett ytterligare steg att lösa och kanske lite krångligare och samtidigt inte helt säkert att det blir billigare. Nu har jag alltså köpt "lösa biljetter" för vart och ett av tågen och bussarna, samt färjan. Det här med att hitta en bra och rimlig väg ner genom Europa är inte helt lätt. Jag avundas Jeans kommunikationstabell. 

ack! låt oss resa

härifrån – tar upp en kommunikationstabell ur fickan- genast,

med nästa tåg! – vi äro i Malmö klockan sex och trettio;

Hamburg åtta och fyrtio i morgon tidigt; Frankfurt –

Basel en dag och i Como genom Gotthardbanan om, låt

mig se, tre dar! Tre dar! 

Det låter så enkelt. Sedan kanske det inte var så enkelt i verkligheten, som det framställs i Strindbergs Fröken Julie. De flesta hade antagligen inte råd (då heller) men ändå - kommunikationstabell fanns. Och nu finns internet, och dess oändliga möjligheter att söka, söka, söka. Så det är vad jag har gjort, sökt.

Så här ser vår planering ut (alla tider är cirkatider, priserna är för 2 vuxna och en åttaåring):

Dag 1: Bil hemifrån till Tysklandsterminalen i Göteborg. Färjan går kl 17.45 och färdbiljett, en trebäddshytt med havsutsikt samt frukostbuffé kostar 3323 kr. Vi anländer strax efter kl 09 på morgonen till Kiel.

Dag 2: Kiel - Karlsruhe kl 11-17 med tåg ICE 77. 1750 kr. 

Dag 3: Karlsruhe - Strasbourg kl 08-08.50. 692kr. Här hade det varit billigare och kanske smartare att ta en buss, men det kom jag på först efter att jag bokat. Vi har sedan fem timmars paus innan vi kliver på tåget till Bordeaux. Resans saftigaste sträcka, prismässigt. Lite drygt 4000 kr gick den biljetten på. Vi är framme i Bordeaux kl 20.05 om allt går som det ska. Tåget heter TGV 5454. Förra året gick det ända från Karslruhe, men inte i år tydligen. Synd.

Dag 4: Bordeaux - Hendaye kl 09-12. 824 kr. I gränsstaden Hendaye går vi några meter över till spanska staden Irún, där tar vi lokaltåget Euskotren till Donostia Amara och därifrån ett annat Euskotren till byn Zumaia. Denna by kom upp lite av en händelse när jag tittade på googlemaps på hur man kunde åka, eftersom jag inte lyckas söka med Euskotrens sökrobot på hemsidan. Det tar ca 40 minuter från Hendaye till San Sebastian och sedan ytterligare 40 minuter till Zumaia. Där stannar vi sedan i tre nätter i en lägenhet vi hyr via Airbnb, första gången vi testar detta.

Dag 5 och 6: Vara i Zumaia. I Zumaia hoppas jag att vi kan bada, vandra, vila och kanske åka lite båt eller paddla SUP på floden (om det finns flytvästar att låna). 

Dag 7: På morgonen tar vi Euskotren till Donostia/San Sebastian och sedan därifrån med en Alsabuss till Madrid. 1670 kr, dyr bussresa tycker jag. Klockan 17 är vi framme i Madrid och möter upp våra vänner som bor nära Puerta del Sol. Som tur är kan vi sova en natt i deras lägenhet. Det ska bli roligt att se hur de bor och såklart också roligt att träffa dem!

Dag 8: Alsabuss Madrid-Lissabon Oriente. kl 10.30-17.30 (men här behöver vi byta tidszon så det tar 8 timmar, inte 7). 842 kr. Billigt för så lång resa!

Dag 9: Lissabon - Sintra. Här kommer vi antagligen åka tåg en bit och sedan bil med Åsa. Det ska bli roligt att träffas IRL igen och förhoppningsvis får vi spana in hennes hus och kanske doppa oss i hennes pool.

Dag 10 och 11: Vara i Sintra. Här har vi också hyrt boende för tre nätter via Airbnb. En liten lägenhet med uteplats/trädgård. Vi får la se hur det är. Bra, hoppas jag. I Sintra hoppas jag att vi kan gå och titta på det halvgalna slottet och kanske åka till havet och bada om det är nära och går lätt att ta sig dit. 

Dag 12: Sintra-Lissabon-Faro-Huelva. Mellan Lissabon och Faro tar vi tåg kl 10-13.30, sedan väntar vi tills att klockan nästan är 16 och då tar vi en Flixbuss till Huelva, där vi förhoppningsvis blir upphämtade av någon av Ms bröder. Denna sträcka kommer totalt kosta 942kr. Tågbiljetterna fick vi extra billigt  för att vi köpte dem i god tid. Ordinarie pris per vuxen var 24€ men om man köpte dem i god tid kostade de 12€. Sympatiskt sätt att sätta priser, tycker jag. 

Så, hur kommer detta att bli? Vem vet? Förra året minns jag att vi liksom tröttnade efter ca 5-6 dagar, men det åtminstone jag tröttnade på var detta runtkuskandet och letandet efter restaurang, betala dyra restaurangnotor och äta restaurangmat. Därför har vi detta år testat att boka lägenheter i såväl Zumaia som Sintra, dels för att kunna vila upp oss, dels för att kunna laga egen mat åtminstone något mål per dag och äta billigare frukost.

Att boka boende i Lissabon var förresten ett äventyr och en kamp i sig. Det var väldigt, väldigt svårt att hitta något vettigt till vad jag kände var ett rimligt pris (gärna ca 1200 kr för en natt, tänkte jag mig, men det blev nästan 1900 kr ändå). Det finns massor av hotell, hostels och lägenheter som hyrs ut men alla hade de något "fel" eller något som kändes som om det inte skulle funka och jag fick leta vidare. Till slut blev det en liten lägenhet på markplan på världens pyttigaste gata i stadsdelen Alfama. Den pyttiga gatan leder till ett pyttelitet torg som enligt google maps huserar både en Fado-bar och ett café. Så det blir förhoppningsvis bra. Vi ska bara sova där ändå och sedan åka lite spårvagn och möta upp Åsa i en grannstad. 

Total kostnad för de förköpta biljetterna blev denna gång 14077 kr, varav tågbiljetter ca 7000. Lokaltrafiktågen vi ska ta hoppas jag inte kostar så värst mycket. Så, kanske var det ändå värt (ekonomiskt) att inte köpa interrail denna gång. Kanske inte? Vi ska åka en del buss och också färja. 

På vägen hem blir det nog en något snabbare resa, mer raka vägen. Jag gissar på La palma del Condado - Madrid - Girona (sova) - Lyon (sova) - Karlsruhe (sova) - Kiel (sova på färja) - Göteborg. Men vi får la se. Jag ska vila några dagar nu innan jag påbörjar det bokningsäventyret.

En av anledningarna till att jag skriver upp här hur vi bokat är att inspirera fler att testa genom att ge ett resvägsförslag, även om jag vet att inte alla reser mellan just Göteborgsregionen och sydvästra Spanien. En annan anledning är att själv kunna titta när vi väl är iväg, och få en snabb överblick utan att behöva  dra fram biljetterna och bläddra. En tredje anledning är att själv kunna se, året efter, hur vi åkte och vad det kostade. Inspirera mig själv, med andra ord. 

Att resa är dyrt. För att ha råd sparar vi under hela året. Vi lägger alltså undan från bådas löner varje månad på ett gemensamt sparkonto. I år har vi endast tagit pengar från det kontot till att köpa nya gardiner till sovrummet (roströda sammetsgardiner i bomull!) och därför har pengahögen kunnat växa en del där. Förra året hade jag nog mer ångest över kostnaden än i år. Nu är jag mer i acceptans. Ändå blev jag stressad när jag såg hur snabbt pengasumman på kontot sjönk medan jag köpte biljett, efter biljett, betalade hotellrum och lägenheter. Så det var väldigt skönt att kunna sätta över några tusen idag igen, när våra löner kommit. Och det är ju faktiskt en lön till innan vi åker, och sedan en lön när vi är iväg. Så ja, det blir nog bra med det också. 

Naturen behöver dig och du behöver naturen

Utsikt kl 20.01, efter bergsbestigning

Nu när det är så mycket hela tiden överallt i mitt sinne, på jobbet med det ena och det andra, hemma med att försöka planera en resa som bara känns krånglig, är naturen det jag behöver. Naturen behöver ta emot min kropp och mitt sinne behöver ta emot naturen. Min kropp behöver röra sig i naturen, lyssna, titta, lukta, ta in. Jag kan riktigt känna hur läkande naturen är. Jag behöver naturen och naturen behöver mig. 

Så jag cyklar. Jag cyklar till jobbet nu och mitt barn cyklar bredvid. Denna veckan tar han sin sparkcykel, inte elektrisk gudbevaremigväl. Nästa vecka ska han cykla igen, hoppas jag. Det är påsklov och jag unnar mig tjugo minuters sovmorgon. Det får det vara värt, att komma lite senare till jobbet, för sedan jobbar jag så effektivt att jag aldrig jobbat så effektivt förr. Det är åtminstone så det känns.

Idag flödesskrev jag i ett anbud. Oj, så många stavfel det blev! Tur att Word kunde hjälpa mig att hitta rätt stavning sedan. Nu börjar jag förstå hur eleverna gör ibland: de bara skriver och så får det bli som det blir. De missar den lilla detaljen att gå tillbaka och läsa igenom, ta en paus, läsa igen och redigera och lämna in. Den detaljen missar oftast jag med, när jag skriver här. Anbud däremot är en helt annan femma!

Jag frågade min granne igår om hon ville gå ut med mig. I naturen alltså. Det ville hon inte. Hon ville vila. Hon var trött. Jag var trött och behövde vila i naturen. Så det kanske var lika bra att jag gick själv. Det blev nog mer vila då. Ingen att babbla med. Babbla är jag bra på, såväl i tal som i skrift. Jag gick först och fotade mina, hennes och en grannes vårkrukor utanför våra dörrar. Småpåskliljor, penséer och lite annat. Sedan gick jag till närmsta havsvik. Där såg jag två sädesärlor som sprang runt och gjorde något. Kanske åt de insekter, kanske något litet havsdjur som spolats iland? Söta var de i varje fall och i ett annat liv skulle jag vara naturfotograf. Eller så blir jag det sedan, när jag tröttnat på att vara lärare. Hur blir man det ens? Med de funderingarna vandrade jag vidare, förbi viken och in i skogen. Där satte jag mig och rensade i en bäck med bara näven. Jag älskar sånt! Det är ju konstigt, för bara barn älskar sånt. Men det ger en sån tillfredsställelse att se vattnet rinna sedan, vilket det inte riktigt gjorde för jag orkade inte göra klart. 

Den rätta vägen, mot ljuset, i vårkvällen

Sedan gick jag vidare och på ett berg stod det plötsligt en ståtlig råbock och tittade på mig. Blick stilla stod den. Den kunde ha varit en staty. Jag sa hej och gick vidare. Till sist kom jag fram till min återhämtningsbänk. Satte mig och tittade ut över havet och småöarna. Fästningen ganska långt där borta. Fyrarna som jag inte ens orkade hitta på horisonten. 

Sedan gick jag tillbaka och plötsligt var råbocken där igen. Han sprang över en äng, eller om det är en gammal åker. Och så plötsligt hoppade han till och sparkade bakut. Utan anledning, vad jag kunde se. Sedan ställde han sig där vid kanten en stund för att till sist gå in i skogen. Inte blick stilla precis. Inte som en staty. De är vackra, och fulla med fästingar. Ni har väl vaccinerat er för TBE? Börjar bli dags nu. Gör det till minne av min kollega, om inte annat. 

När jag kom hem var jag trött på ett skönare sätt. Kroppen var också trött, inte bara huvudet. Huvudet var nog till och med piggare och jag satte mig och sökte tågresor - igen! Det gick inte så jättebra den här gången heller. Jag kom till Girona och där tog det mer eller mindre stopp. Jag mailade Renfe om när fler avgångar Madrid-Ourense skulle släppas för juni men fick ett långt artigt skrivet ickesvar till svar idag (men jag fick åtminstone svar). Svarets kontenta var: Vi vet inte. Nähä. Synd!

Naturen behöver mig och den behöver dig och därför krånglar jag med tågresor istället för att bara ta flyget. Det är ute att flyga, brukar jag tänka och säga. Andra saker man kan säga har Maria Soxbo listat i ett inlägg. Bara att läsa och inspireras!

Idag har vi börjat prata om att kanske hyra bil i San Sebastian och åka med den till Pontevedra. Då slipper vi hitta någon resrutt och kan stanna till var vi vill på vägen. Kanske blir det till och med billigare. Kanske inte. Inte mer miljövänligt alls dock, men ändå bättre än att flyga. Våra kompisar som jag lärde känna på ett tåg i Tyskland tipsade om att åka Alvia-tåg via Vitoria-Gasteiz till Santiago de Compostela. Kanske en idé. Kanske en väldigt bra idé till och med. Vitoria-Gasteiz är fint, om man orkar se det. Vi får se. Jag ska söka lite till. 

M säger att han bara vill till Obidos. Åsa tipsar ivrigt om Sintra, och jag ska försöka få M att tycka det är en bra idé. Jag måste bara ta mig tid att prata med honom om det först. En annan dag, för nu sover han. Man orkar bara en viss mängd reseplanering per dag. Det tar på krafterna. Hjärnkrafterna.

Så när jag tröttnat på att försöka hitta något vettigt nu ikväll cyklade jag iväg till grannbyn för att hjälpa min vän E med lite trädgårdsfix och sedan gå en promenad. Vi besteg ett berg och jag blev trött. Oj oj. Detta är min träning! Sedan kraschade jag lite i hennes kök. Drack vatten, konverserade tonåringarna och smygåt en ostskiva. Och så cyklade jag hem igen. Jag cyklade och nynnade på min kompis låt Braun och jag tänkte att för varje cyklad kilometer sparar både jag och samhället stora pengar. Jag tjänar dessutom i hälsa, vilket samhället också tjänar på. (Stora pengar = 1,40 kr i sparade pengar för samhället per  cyklad kilometer.) Så hur mycket har jag sparat samhället idag? 14 kronor blir det nog! Om jag kört bil istället hade jag kostat samhället 15 kronor. Så då gick samhället 29 kronor plus på mitt val att cykla, bara idag. (Räknade jag rätt nu?)

Så ja, naturen behöver mig och jag behöver naturen. Ingen blir förvånad av rekordvärmen och extremvädren, eller ingen borde i alla fall bli det - sa ministern. Det vi borde bli är handlingskraftiga, på alla nivåer och i alla sammanhang där vi är. Handlingskraft åt rätt håll borde ministern också ha. Det tycker jag. God natt!

Glad påsk! hälsar grannens fina krukplantering

Reseplanering sommaren 2024

Så har M stuckit iväg med USB-stickan med alla biljetter för att skriva ut dem på biblioteket. Det börjar pirra i magen. Visst är allting klart? Visst har vi alla biljetter i rätt ordning på rätt dagar och alla hotell bokade? 

Så här ser vår reseplanering ut, inkl priser för 2 vuxna och en sjuåring:

Dag 1: Bil hemifrån till Tysklandsterminalen i Göteborg. Färja Göteborg-Kiel kl 18.45 till dagen efter kl 09.15. (3246 kr inkl frukost och trebäddshytt med havsutsikt)

Dag 2: Tåg Kiel-Karlsruhe kl 11.11-17.09 (2600 kr)

Dag 3: Tåg Karlsruhe-Bordeaux kl  8.06-14.02 (2547 kr)

Dag 4: Tåg Bordeaux-Hendaye kl 14.20-16.47 (963 kr), sedan lokaltåg eller buss till Donostia San Sebastian, till vilket vi köper biljetter på plats. 

Dag 5: Buss Donostia San Sebastian-Lekeitio. Även till denna buss köper vi biljetter på plats.

Dag 6: Vara i Lekeitio.

Dag 7: Buss Lekeitio-Bilbao. Biljetter köps på plats.

Dag 8: Vara i Bilbao.

Dag 9: Buss Bilbao-Madrid kl 09.00-14.10. (925 kr) Sedan tåg Madrid-La Palma del Condado kl 18.05-21.35. (2197 kr). Bil i ca 30 min från tågstationen till Ms föräldrar.

Summa förköpta biljetter: 12 478 kr. 

Hemresan:

Dag 1: Tåg La Palma del Condado-Madrid kl 09.02-12.36, sedan tåg Madrid-Barcelona kl 16.00-18.30.

Dag 2: Tåg Barcelona-Lyon kl 10.07-13.20

Dag 3: Tåg Lyon-Frankfurt kl 10.04-15.59

Dag 4: Tåg Frankfurt-Kiel kl 07.58-12.44, sedan färja 18.45-09.15.

Dag 5: Bil Göteborg-hem.

Summa biljetter: 11 683kr

Vi kommer sova på hotell i Karslruhe, Bordeaux, San Sebastian, Lekeitio, Bilbao, Barcelona, Lyon och Frankfurt. Totalt blir det 10 hotellnätter, vilka också kostar en slant.

Det svindlar ärligt talat till lite i magen när jag tänker på hur mycket pengar vi lägger på den här resan. Samtidigt tänker jag att pengar är siffror på internet och att vi måste få leva och uppleva medan vi kan! Jag håller alla tummar och tår för att alla tåg, färjor och bussar går som de ska och att inget krånglar till sig, för hakar resan upp sig för mycket får vi köpa nya biljetter. 

Vi har ändå säkrat upp planeringen genom att ta direkttåg alla sträckor förutom inom Spanien. I Spanien har vi ju byte i Madrid, men där har vi några timmar på oss båda gångerna, så det borde gå. Huvudsaken är att vi tar oss till Barcelona den dag det är tänkt (hemresan), så att resten av resan kan flyta på. 

För att motivera kostnaden tänker jag på tre saker: 1) Detta är vår bröllopsresa. Därför unnar vi oss 5 nätter i Baskien på vägen ner. 2) Vad kostar det inte att åka all inclusive till Kanarieöarna på jullovet? Jo, typ samma som detta! Och då får vi ändå se många fler ställen, testa fler restauranger, fler hotell och dessutom får vi 18 gratisnätter hos mina svärföräldrar. Det är en ynnest som kan komma av att vara tillsammans med en utlänning. 3) Detta är ett äventyr på riktigt för hela familjen. Vi lär oss mer om geografi och om olika länder och platser än vi skulle gjort om vi stannat hemma eller flugit. G är superpeppad och pratar mycket om de olika stoppen vi ska göra. Han har dessutom preppat med både korsordsbok och mattepysselbok. Jag har också planer på att köpa ett litet skrivhäfte till honom i Kiel som han eventuellt kan föra lite dagbok i. Vi ska också ta med superhjälteleksaken vi köpte en annan sommar i Mannheim och någon bil, så han har något att leka med under resan.

På ett sätt är detta på tok för dyrt, å andra sidan har vi som sagt siffror på internet som vi sparat ihop sedan i oktober. Vi har varsin helt okej lön och god koll på vår ekonomi, så jag känner ändå att vi har råd. För oss handlar det om prioriteringar.

Samtidigt är det sjukt att en flygbiljett för hela familjen hade kostat en bråkdel av detta, då det borde vara tvärtom. Men i samma andetag tänker jag på hur mycket jag hatar att flyga dels av flygrädsla/overklighetskänsla men framförallt på grund av de skador flygresor orsakar på miljön. Jag har flugit upp "min kvot" och mer därtill för längesedan, tyvärr. Tyvärr för att jag inte då förstod riktigt hur skadligt det är, hur enormt mycket mer utsläpp det orsakar. Sedan vet jag att jag inte ensam kan rädda miljön på det här sättet men jag tror verkligen att alla bäckar små bildar en stor å, som forsar och far fram och banar väg för ett nytt sätt att leva som är mer snällt mot planeten och orsakar mindre global uppvärmning.

Tanke inför kommande bokning av tågresor genom Europa: Inte sova i Barcelona! Hotellet i Barcelona är det dyraste (3000kr för en natt) och även om det finns många hotell nära stationen Sants dit vårt tåg kommer och varifrån tåget nästa dag går, så är inte alla kompatibla med en trepersonersfamilj som vill stanna en natt. Nästa gång ska jag försöka göra såhär istället: Kolla vilken station nästa dags tåg har som första stopp och köpa biljett ända dit, dag 1 på resan. På så vis kan man sova i en mindre stad (Girona, verkar det vara på sträckan Barcelona-Lyon) för ett billigare pris. Samma sak skulle jag vilja göra i Tyskland för att undvika Frankfurt, som jag tyvärr inte är särskilt peppad på. På så vis får man också längre sovmorgon dagen man ska vidare från Barcelonaregionen och södra Tyskland. Denna tanke slog mig dock först när jag köpt alla biljetter denna gång... 

Rolig bonus: Jag stötte på Gs gamla förskolefröken häromdagen. Hon inspirerades av oss när vi tog med G på tågluff som tvååring. Hon inspirerades till att själv skippa flyget och istället ta buss och tåg ner genom Europa, med sin man. Så häromdagen när jag träffade henne på cykelbanan var jag tvungen att fråga henne om deras semesterplaner i år. Och jo, de ska ta Kielfärjan (som jag tipsat om) och sedan tåg ner till Prag och sedan ner till Krakow och efter det hem till Sverige via Berlin. De ska dessutom ta med sig ett grannpar ner till Prag, men efter några dagar där skiljas åt då grannparet ville vidare till Italien för att sedan flyga hem. Se! Fler och fler testar. Det är ju fantastiskt! Genom att leva som man vill och tycker är rätt, trots andra rådande normer och skeva priser, kan man faktiskt inspirera fler! 

Bonus 2: Jag har också noterat att vi blir fler och fler som cyklar med våra barn i cykelvagn och lådcykel här i min by. När vi bodde på Klädesholmen och jag cyklade med G i cykelvagn 1h om dagen fram och tillbaka till förskola och jobb, såg jag nog bara en annan familj som gjorde så. Nu vet jag minst tre lådcyklar och två som cyklar med barn i barnstol. Det tar sig!

Res mer!

När folk tänker på att sluta flyga tänker de ibland att det betyder samma sak som att sluta resa. Att vi behöver sluta flyga tycker jag framstår som självklart. Att vi som individer måste ta vårt individuella ansvar likaså. Erika Bjerström säger det så bra, och presenterar siffran 74 000 i analysen "Jag har haft fel".

I vår demokrati väljer vi politiker som presenterat sin politik. Deras mål är att bli valda och få makt för att kunna förbättra samhället i den riktning och på det sätt de tycker är bäst. För att dessa politiker ska våga presentera och föra en viss politik måste de känna att det finns folkligt stöd för den, för annars blir de rädda att inte få några röster. Även därför måste vi som individer göra aktiva val och säga vad vi tycker, visa att det finns alternativ och att vi väljer dem. Det är klart att vi vill att det ska bli billigare och enklare att exempelvis ta tåget istället för att flyga, men för att det ska bli så måste det finnas en efterfrågan (både marknadsmässigt och politiskt) och denna efterfrågan visar vi finns genom att göra aktiva val, genom att ta tåget ändå, trots att det är både dyrare och krångligare än att flyga.

Jag tycker absolut inte vi ska resa mindre. Jag tycker vi ska resa mer. Resa mer som i att ta tåget dit vi ska och på så vis uppleva mer på vägen. Jag vet att alla inte har råd, men jag tror att många av de som flyger lite sådär stup i kvarten skulle haft råd att spara pengarna från de där flygresorna och hotellen och istället för att göra fem kortare resor per år göra en lång en gång per år, eller en gång vartannat år. Den ekonomiska biten handlar om prioriteringar. Köp färre nyproducerade plagg, köp mindre alkohol, tobak, smink och läsk och spara pengarna på ett speciellt resekonto. Efter ett tag (längre tag för vissa, kortare för andra) har du pengarna till en resa!

Resa mer genom att ta tåget betyder att du får se fler ställen, äta på fler olika restauranger i fler länder och uppleva mer. Du får bo på fler hotell eller vandrarhem och bada vid fler stränder, se fler gamla fina stadskärnor, leka på fler olika lekplatser, eller vad du nu vill göra när du reser. Från tågfönstret ser du fler utsikter och kan följa hur arkitektur och landskap förändras mitt framför dina ögon. Du hinner lyssna på fler intressanta radioprogram (ladda ner dem innan ifall det är dåligt med internet) och kanske virka, spela spel eller prata med dina medresenärer.

Att ta tåget istället för flyget innebär att man minskar sina personliga utsläpp väldigt mycket. Det går att räkna ut genom att lägga till och ta bort flygresor i en klimatkalkylator. Själv tänkte jag att jag inte flög särskilt mycket, åtminstone inte mer än andra, när jag flög en eller två gånger per år till Spanien. Sedan matade jag in mina värden i klimatkalkylatorn och förstod. Så beskriver Maria Wolrath Söderberg att det gått till för många som slutat flyga, i sitt sommarprat från 2023.

Vi började med att ta tåget till Spanien 2019, tio år efter min första internationella tågresa. Denna gång flög vi hem och det var då jag kände att "det är fusk att flyga". Det kändes helt enkelt mycket, mycket bättre att ta tåget. Det är ett sätt att resa jag trivs mycket bättre med!

Sedan kom pandemin och det blev en paus i resandet för oss alla, men sommaren 2022 när vi slutat vara rädda för själva viruset (och fick det!) tog vi tåget till Spanien igen, och denna gång även tillbaka. G hade hunnit bli nästan sex år så ingen vagn till honom behövdes. Skönt!

Och så för ett drygt år sedan åkte vi ner igen till de sydligare breddgraderna, över jul denna gång. Jag stod fast vid mina värderingar och mitt beslut och åkte tåg medan M och G flög. Det var fantastiskt att resa själv, måste jag säga. Jag träffade tusen roliga personer, åt god mat och såg flera vackra platser t ex Bordeaux,  San Sebastian och Vitoria Gasteiz. Denna resa väckte Ms slumrande tågreselust igen så nu i sommar ska vi åka tåg, buss och färja hela familjen fram och tillbaka till byn i södra Spanien som M kommer ifrån.

Som ni hör lovsjunger jag tågresandet och ser mer möjligheter än hinder! Och jag blir också nyfiken på vart du som läst detta har rest med tåg? Vart skulle du vilja resa? Om du aldrig rest utan att flyga någon längre sträcka, vart hade du kunnat tänka dig att göra din första testresa? Ja, ös på med era erfarenheter, tankar och reflektioner i kommentarsfältet, så ska ni få fullständig reseplanering för sommarens resa i ett inlägg framöver!

Små pratstunder

Guldet i alla mina små pratstunder. Skimret och glädjen. Det kan lyfta mig en hel dag att få småprata med en annan förälder som lämnar barn på samma skola som jag, eller prata med tjejen i kassan i min lilla matbutik, med grannen som plockar frukt i samma butik eller med random hundägare på vägen hem på cykel med min hundrädda pojk. Hunden stod still och var kopplad. Hundägaren intygade hundens snällhet och att han tycker om barn, hunden alltså. Och min son stod också still, gränsle över sin cykel. Bröt inte ihop, flydde inte, men tittade inte heller på hunden - helt fokuserad på att hålla ihop. Sedan cyklade vi iväg och hunden lunkade med sin husse åt andra hållet och min son konstaterade att "Hunden tycker om barn!". Ja, där ser du. Du klarade det!

Att man blir glad och mår bra av att prata med inte bara nära vänner utan också grannar, bekanta och främmande såväl som halvfrämmande människor konstaterar inte bara jag utan också Michael Dahlén och UnderbaraClara. Och för mig som är social, eller kanske översocial, och jobbar fysiskt ensam hela dagarna är det guld och glimmande stjärnor att få byta några ord eller till och med prata bort en kvart med någon en stund. Jag blir så tacksam att folk svarar och pratar tillbaka, att de tar sig tid precis som jag. För det har inte alltid varit så för mig.

Jag tror att det också är bra på samhällsnivå att småprata med varandra. Att lära sig själv och andra att vi är här på jorden tillsammans. Vi bor i den här byn eller i den här stadsdelen tillsammans. Vi åker det här tåget mellan två europeiska städer tillsammans, även om vi inte kommer härifrån. Vi kan vara vänner, inte fiender, åtminstone den stund vi åker det här tåget, bor i den här stadsdelen eller delar våra stigar i den här byn. Vi kan hjälpa varandra på badstranden när ett barn skriker efter det andra, främmande, barnets traktor. Vi kan låna ut traktorn en stund och säga: "Lek du med den ett tag." Så får mamman lugn, och barnet leka. Och det andra barnet öva sig på att låna ut. 

Vi behöver känna att människor är snälla, inte farliga. Vi behöver det för att kunna samarbeta när det behövs. Och för att känna det är det nog en bra idé att småprata med varandra lite ibland, inte bara muttra surt och tänka att världen är emot en.

Så stanna upp, säg något snällt, håll upp en dörr, låna ut en traktor, kommentera vädret eller tisdagens morgontrötthet så kommer resten av sig självt!

Vardagen vecka 43

Så har hela vecka 43 år 2023 passerat, i ett enda nafs, och här sitter jag på söndagskvällen, en timma tidigare än vad det känns och tänkte summera lite.

För det första kan jag konstatera att det var helt fantastiskt bra att jag skrev det där mastodontinlägget förra söndagen för det gjorde att skrivandet i mig lossnade vilket medförde att jag fann skrivlusten och samtidigt arbetslusten igen. 

Måndagen och tisdagen gick och sedan blev det onsdag och dags för avfärd till huvudstaden. Jag skulle nämligen på konferens på koncernens huvudkontor tillsammans med en kollega från det utbildningsföretag jag jobbar på och några andra kollegor från andra skolor i samma koncern. Konferensen var hela torsdagen och eftersom den skulle börja redan klockan tio bestämde jag mig för att åka upp redan på onsdagen och därmed ha en halvdag i Stockholm för att träffa mina kollegor och se en liten bit av staden.

Jag hade, i ärlighetens namn, gruvat mig lite för att åka. Själva resan kändes rolig men jag undrade hur jag skulle få ihop det med G och M. G skulle lämnas ca en timma tidigare på onsdagen än vanligt för att jag skulle kunna ta en buss strax innan åtta. M skulle ta två halva föräldraledighetsdagar för att kunna hämta G från fritids, men jobba sina morgonpass, vilket innebar att G behövde lämnas redan 06.30 på torsdagen. Jag förberedde honom dock på detta i flera dagar innan och samarbetet mellan honom och mig gick smidigt när det väl var dags, vilket innebar att jag gott och väl hann med min buss. 

Lite roligt på något sätt, för honom, att få äta frukost på fritids. Det brukar han inte göra. På torsdagen fick de till och med rostade mackor till frukost. Lyxigt tyckte G, som annars föredrar Falu rågrut till frukost hemma. 

Jag kom upp till Stockholm redan vid halv två. På tåget hade jag passat på att genomföra koncernens miljöutbildning från mobilen, en sådan där digital internutbildning som jag aldrig tycker mig ha tid att gå även om jag är mer än intresserad av ämnet. I Stockholm var det mycket folk och ett oerhört stort utbud av allt. Det kanske inte är någon nyhet för någon, visserligen, men det var verkligen slående hur stort utbudet är. Plötsligt fann jag mig gående på Drottninggatan och plötsligt såg jag det upp och nerpåvända trädet.  Bladen hade vissnat och det var så mäktigt. Jag vågade inte  gå rakt under det, kan jag säga. Sedan var jag tvungen att gå över gatan och blicka ner på Sergels Torg, bara för att. Det är mycket så i Stockholm: saker och  ting som man har sett på TV och som tydligen också finns i verkligheten, stora företags huvudkontor, stora hus, stora träd upp och ner. 

Hotellet jag bokat låg centralt och efter att jag installerat mig där promenerade jag bort till mitt jobbs Stockholmskontor. Där väntade några fina kollegor och vi fikade och pratade och jag fick en rundvisning. Det var fint men lite mindre än jag trodde. Intressant att ha sett! Efter detta gick två kollegor med mig till en italiensk restaurang där vi käkade pasta alla tre. Det var både trevligt och gott! Därefter följde en av kollegorna mig ända till mitt hotell och väl där hade jag gått 17399 steg och kunde äntligen pusta ut efter alla intryck, sittandes i min säng, scrollandes på min mobil - för det var det jag orkade. 

Jag sov gott, men drömde konstiga stressdrömmar om terrorister som (i min dröm) bombat pilgrimskyrkan nära Ms by. Inga döda men jag bröt ihop totalt ändå och vaknade mitt i natten med fuktiga ögon. Som tur var somnade jag om och sov sedan gott till klockan kvart i åtta, käkade hotellfrukost och promenerade i lätt regn till konferensen.

Tåget hem var ett sånt där rött, MTRX-tåg. Det var första gången jag åkte ett sånt och det var lite mer basic än SJ-tågen tyckte jag. På tåget testade jag att göra ytterligare en internutbildning men uppkopplingen var kass så jag lyssnade på en nerladdad P3 Dokumentär om nån sekt som svettades ihjäl. Kanske var det inte riktigt en sekt, men en grupp med människor som följde en karismatisk ledare som uppmanade dem att göra extrema saker och inte lyssna på sina egna kroppar. Lärdom: Lyssna på kroppen, inte på en karismatisk ledare!

Resan räckte också till ett Före-Efter-drama om skotten i Ådalen. Intressant och bra upplägg med kopplingar till ungdomars politiska kamp i olika tider. Skönt att komma hem sedan, klockan halv elva på kvällen, och lillbarnet hade somnat i min säng. Jag kunde lugnt, efter att ha plockat undan det värsta, lägga mig och sova i hans säng. Sov som en stock. 

En mör fredag följde. Jag jobbade lite men pratade mest med kollegor, kändes det som. Gjorde eventuellt fel med en elev, får försöka hantera det imorgon, ta det med chefen, se vad hon säger. Det löser sig nog på något sätt... och sedan var det plötsligt helg igen! 

Och helgen, den blev också bra, igen. Jag fick vara ensam hemma igår, lördag, och passade på att plocka lite, plantera de sista vårlökarna på gården, laga lunch, baka rabarberkaka, fixa med tackkorten från bröllopet, och när G och M kommit hem åt vi köttfärssås från frysen och när G somnat såg M och jag halva The Square. Han gör det inte lätt för sina karaktärer, den där Ruben Östlund. Det är ofta så att han utsätter dem för ganska obehagliga händelser och känslor. Har ni tänkt på det? Play tar nog priset i obehaglighet, men denna var också ganska jobbig. Jag hoppas vi orkar se klart den innan den försvinner från svtplay nästa söndag.

Redan igår bestämde vi att vi idag skulle satsa på att åka till simhallen tidigt på morgonen. Vilken förvirring, och lycka, imorse när jag plötsligt insåg att det var vintertid och jag fick en timma extra på morgonen. Inte för att jag fick sova en timma extra, men ändå. Vi kom fram till simhallen precis när de öppnade, och det var superbra. I barnbassängen var det en mamma och en liten pojke som simtränade, så det var ganska lätt att göra det med G också. Han gjorde så gott han kunde men behöver definitivt öva mycket mer för att rörelserna ska sitta. Helst med lärare såklart, men nu har vi inte anmält honom till någon simskola så då får jag leka simlärare ibland. Själv simmade jag 500 meter, medan G och M lekte i barnbassängen. Efteråt bastu och  bilen hem. Jag lagade ugnspannkaka till lunch och kalops till middag. 

Och ja, det var vecka 43 i lite drygt tusen ord det. Det var en bra vecka. En ovanlig vardagsvecka. Det känns ofta som om livet går ut på att få vardagen att gå runt, tycker jag. Tvätten ska tvättas och hängas, diskmaskinen fyllas och tömmas, maten lagas och serveras och barnet hämtas och lämnas. In emellan ska det promeneras, pratas och så ska mannen få sig en och annan kram. Barnet ska få kärlek och hallen hållas i någorlunda ordning. Så det var fint att mitt i allt få åka iväg en liten sväng. Spendera några sena kvällstimmar ensam i ett litet men rent hotellrum, utan massa grejer överallt, utan folk och saker att fixa med. Och nu kommer vecka 44. En vecka med lite sovmorgon, eftersom det är höstlov, fast vi båda ska jobba. Det blir bra det med. 

Hoppas ni haft en bra vecka 43 och en fin helg och att ni får en fin höstlovsvecka, vad ni än hittar på! Tjillevippen!

Semestern 2023

Så kom plötsligt semesterns sista kväll och jag tänker att den här sommarsemestern har gått fort men samtidigt har vi fått mycket gjort! För det är väl så att ju mer man fyller tiden med, desto fortare går den? Samtidigt är det så att det är under semesterns lediga veckor man har möjlighet att göra saker, till exempel resa bort flera dagar i rad och se nya spännande platser. Och det är väl mest det vi har gjort. 

Känner ni mig rätt så vet ni att det är mycket lockande för mig att beskriva hela semestern i detalj från dag ett till idag men inte orkar ni läsa om det, och inte hinner jag skriva det heller innan eventuellt M kommer ner  och vill se Happy Valley med mig, om han nu vill det. Just nu lägger han G (21.45), frågan är hur vi ska vända hans tider till nästa veckan när han börjar fritids... Vi får se... nu tappade jag tråden. Ja, Känner ni mig rätt så hade jag velat beskriva varenda sommarvind och solstråle, saltstänk och tång mellan tårna, men det orkar varken jag eller ni med så nu tar vi några höjdpunkter i någorlunda kronologisk ordning, och bröllopet får ni läsa vidare om en annan dag, okej, häng med!

Den första höjdpunkten var när G och jag återförenades med M i Göteborg efter en vecka på olika orter. M hade gått målarkurs medan G och jag jobbat och varit på fritids. M var så snygg där han satt och väntade på oss bland blommorna vid spårvagnshållplatsen! Tänk vad några dagar isär kan göra! 

Dagen därpå åkte vi till Sunne, vilket var något G sett fram emot ända sedan jag i början av juni nämnt att vi skulle dit. I Sunne finns det nämligen ett badland och sådana har G tittat sönder sig på, på youtube. Vi tog tåget dit från Göteborg och fick byta till rälsbuss i Kil. Det var varmt som i en ugn och vi kämpade oss till hotellet och fick vårt rum som G tyckte var fantastiskt trots att inredningen var från ett annat årtionde med furu och heltäckningsmatta. I två nätter skulle vi stanna. 

Den absoluta höjdpunkten från Sunne var när vi efter en halvtimmas vandring i 27 gradig hetta äntligen kom fram till Sunne sommarland och kunde hoppa i barnpoolen och bara skvätta och leka och åka vattenrutschkana tusen gånger (G). Deras barnavdelning var verkligen helt suverän med grund bassäng (ca 20 cm skulle jag gissa) och många olika rutschkanor i olika storlekar men även andra roliga vatteneffekter som man kunde styra själv med hjälp av rattar. M åkte en läskig vattenrutschkana själv och trodde att han skulle trilla ur, och sedan åkte vi alla en rosa rutschkana tillsammans som var väldigt läskig enligt G och mig, mest för att det var så mörkt inuti den. 

Vi hade några härliga timmar på sommarlandet och sedan promenerade vi tillbaka, mycket nöjda. På kvällen köpte vi japansk hämtmat och satt vid ån och käkade. Jag fick till och med sitta i fred och virka en stund medan G och M lekte. Jag tänkte mycket på Göran Tunström och Maskrosbollen, en av mina favoritböcker.

Vi stannade en dag till och då var vi tillbaka på badlandet i några timmar på eftermiddagen och använde den anropstyrda busstrafiken för att ta oss dit och därifrån, helt klart värt! Det var så lugnt och skönt i Sunne. Söta trähus och allt såg så mysigt ut! Det enda jobbiga var att det tog 9 timmar att ta sig hem, då det var något växelfel i Kil. Lite väl segt, men men... Nästa gång kanske vi tar bilen (tyvärr). 

Efter Sunne skulle vi vara hemma några dagar och M började jobba igen. Vi hade inga särskilda planer och det passade alldeles utmärkt då semesterns andra höjdpunkt var en riktig överraskning! M kom hem från jobbet och sa till mig att några pratade spanska på gården. Va? sa jag, Ut och ta kontakt! Och ut gick han, lite smygande och plötsligt sa han något på spanska och den spanska mamman for upp och de började prata. Det visade sig att en granne hade besök av sin finska systerdotter och hennes spanska fru samt deras två finsk-spanska barn. Hur söta som helst och dag två, när G hade vant sig vid att dessa nya barn vistades på gården, lekte G och den finsk-spanska storasystern A hur fint som helst hela dagen, på spanska. Dagen efter gick vi ner till närmsta havsvik, den spanska mamman, barnen och jag, och vi pratade oavbrutet i flera timmar medan barnen lekte afrikanska djur på klipporna och i vattenbrynet. En himla härlig dag! Så roligt att få prata spanska och så fint att se att G verkligen behärskar språket flytande tillsammans med en ny vän. Jag ångrar SÅ att jag inte bad om mammans nummer eller instagram eller nåt. Det hade varit kul att ha kontakt, men men... jag kanske kan få det via min granne vid tillfälle. (Och så fint att vi här i radhusområdet kan dela med oss lite av de som kommer på besök. Förra sommaren kom en vän till mig hit (när vi var i Spanien) och hennes barn lekte med ett annat grannbarn hela tiden.)

Lagom till att spansk-finnarna åkte hem var det dags för mig och G att ge oss ut på ett stort äventyr flera hundra mil hemifrån. Detta var ytterligare en höjdpunkt som vi verkligen sett fram emot, och försökt planera för så gott vi bara kunde! Triangakök, regnkläder, pjamas och gosedjur packades ner och vi begav oss mot Göteborg Central för att tillsammans med agent A och hans mamma (min syrra) ta oss till Abisko turiststation, nästan ända längst norrut i Sverige. Både tåget till Stockholm och nattåget var i tid och väl där, på stationen i Abisko var luften frisk och lätt att andas. Bergen blånande med lite snö högst upp. Vi var i Abisko i tre nätter och fyra dagar (två halva och två hela) och vi hann komma in i väl fungerande rutiner för matlagning och barnpassning, samtidigt som vi vandrade till olika platser. Den absoluta höjdpunkten (i dubbel bemärkelse) var när vi dag 2 tog linbanan upp på blomsterfjället Njullá. Utan mer ansträngning än att krampaktigt hålla G i handen i 20 minuter och känna hur det svindlade till i magen ibland var vi uppe på kalfjället där barnen genast fick leka i närmaste snölega. Sedan gick vi vidare en bit och lagade mat på stormköket, fjällpasta (tortellini), till agenterna och oss agentmammor. Dagen efter gick vi resans längsta vandring, totalt 6 km, och vi var alla helt slut efteråt. Det tar mycket på en att gå med barn. Det ska hållas handen, agentuppdrag ska delas ut, det ska passas och peppas och vilas och fyllas på med lagom mängd russin... Hade vi gått själva hade vi säkert kunnat gå mycket längre, men det blev ändå bra så här. Roligt att ta barnen till fjällen, även om jag blir sugen på att gå själv med syrran någon gång, om hon skulle vilja det, eller med någon annan fjällvan vuxen. Nästa sommar blir det förhoppningsvis Marsliden och kanske Tärnaby, om jag får med mig familjen på det. Jag hade så gärna velat visa fjällvärlden för M.

Bara några dagar efter hemkomst från Abisko drog simskolan igång. Här kanske vi inte kan snacka om ren och skär höjdpunkt rakt igenom men jag kan ändå glädjas över att det inte blev så dåligt väder som det verkade på prognosen, vilket resulterade i att G kunde vara med på samtliga 17 pass (två gånger om dagen i två veckor), vilket i sin tur resulterade i att han lärde sig en hel del och tog två märken (Sköldpaddan och Livbojen röd). För att få Sköldpaddan ska man kunna flyta på rygg i minst 5 sekunder och sedan vända sig. Han har, enligt fröknarna, lärt sig tekniken för bröstsim men kan inte riktigt simma fem meter än. Deras råd var att vi skulle fortsätta öva i simhall. Lär han sig att simma 5 meter så kan han vara med i fortsättningsgruppen nästa år. Vi har pratat om att inte anmäla honom till simskola nu i höst utan istället gå själva med honom till simhallen åtminstone någon gång i månaden, förhoppningsvis oftare, och träna. Det gäller bara att bestämma sig, tänker jag. 

Och nu då, för att avsluta denna fyra veckors semester på bästa sätt, har vi nu i helgen varit en sväng till Göteborg. Vi åkte dit på fredagen och besökte Botaniska trädgården och på lördagen blev det ytterligare en höjdpunkt: nämligen Liseberg! Vi var där kl 10.30-16 och dyrt var det men också häftigt och roligt. Första gången i livet för G. Han fick det som belöning för att han deltagit i simskolan, vilket funkade som muta tillsammans med kakor hela simskoleperioden.

Och nu vaknar M från nattandet och jag ska avsluta detta... Ni ser, ni fick alla detaljer i alla fall, ingen som är förvånad gissar jag.

Jag hoppas att även ni fått en härlig sommar och att ni berättar om den i varsin kommentar! Imorgon börjar jag jobba och det känns helt okej, särskilt som veckan ska bjuda på regn, regn och mera regn. Och särskilt som jag gillar mitt jobb! Tjillevippen!

Rapport

Så dimper ännu en IPCC-rapport ner i världen och den bekräftar mest det vi redan vet, säger de på radio, och inte har jag läst den men ändå ger den mig energi. Vissa säger att den gör dem deprimerade eller rädda, men mig ger den energi. Jag vet inte varför just jag blir peppad att göra något men kanske är det för att jag ändå, innerst inne, är en sån som tycker om att få saker gjort. 

Ibland måste jag lugna mig, inte driva allt hela tiden, och jag övar faktiskt på att vila. Varje helg ser jag till att lägga mig på sängen mellan mitt och Ms täcke för att läsa eller sova bort en stund. Igår  vilade jag två gånger på det sättet, idag en. Men återhämtning är väl mer än att bara ligga i en säng mellan fluffiga duntäcken? Återhämtning kan också vara att, som idag, vandra ner till närmsta havsvik och sitta på sittunderlag och dricka varm choklad och titta på vattnet stilla rörelser och mjuka ljus, medan min son klättrade runt och lekte agent med sig själv. Varm choklad är som godast vid havet, tänkte jag, medan min son nog tyckte skinnet var äckligt och chokladen för varm - så jag fick allt. 

Men jo, jag känner att nu är det dags (för längesedan) att vi gör något. Om vi nu måste halvera våra utsläpp under de närmaste 7 åren,  så är det vad vi måste. Det måste vi förhålla oss till i allt vi tar oss för. Eller? Jag antar att det betyder att var och en av oss måste halvera sina utsläpp. Egentligen måste ju alla få ner sina utsläpp under ett visst antal ton per år (var det två?) men jag vet inte hur det ska gå till. På ett sätt är det enkelt att titta på de stora utsläpparna, de måste ju minska med mer än hälften, egentligen, på ett annat sätt är det enkelt att titta på en stor anonym massa av människor, i ett annat land kanske, långt härifrån. Om bara alla de kunde cykla istället för att ta bilen, som de gjorde förr, då blir det inte lika mycket utsläpp. På samma sätt är det lätt att säga och tycka att politikerna måste ta tag i detta och se till att få till systemförändringar, men hur ska det gå till när vi röstat fram det vi röstat fram? 

Jag tror därför att det mest effektiva vi kan göra, på något sätt, är att ändra vår egen livsstil och tänka till både en och två gånger kring de val vi gör. Vi måste sluta göra vissa saker helt, tror jag. Och om inte helt så nästan helt. Sluta flyga är en enkel sak för många (inte alla), köra mindre bil (cykla och använda kollektivtrafik mer), äta mer vegetariskt, sluta köpa nya saker (t ex heminredning, kläder, gosedjur...), använda det vi har i garderoben, ge bort och ta emot barnkläder osv. 

Jag tror att vi som individer måste göra sådana individuella val samtidigt som vi måste försöka påverka politikerna och systemet på något sätt så att politikerna vågar ta de beslut som krävs. Nu när vi röstat fram de politiker som nu sitter vid makten så är det väl dem vi måste försöka påverka? Både på riksnivå som på regional och lokal nivå. Inte vet jag hur mycket det hjälper att skriva insändare eller skicka brev  till politiker, men något måste det väl hjälpa, i alla fall om vi är flera som gör det? Publicera saker och ting på sociala medier kanske också är en god idé?

Jag tror vi måste ge dem mod att agera. Visa att om ni inte agerar nu så röstar vi inte på er igen. Typ så. Vad tror ni?

Hur tog ni emot nyheten om IPCC-rapporten? Vad känner och tänker ni? Vad får ni lust att göra? Skriv gärna några rader så kan vi inspirera varandra! Ingen kan göra allt men alla kan göra mycket mer än nu... 

Nästan ett kvartal

Så gick nästan ett kvartal innan jag skulle skriva här igen. Inte vet jag om någon "är kvar" eller om någon kommer läsa, men kanske finns ni där ute, ni som fortfarande tror att det kommer komma något här, ord. Mina ord. 

Som ni vet är det alltid så att när en som bloggar inte bloggar beror det på att det är mycket som händer i livet. Och ja, mycket har hänt, som jag inte vet hur jag ska formulera mig kring och därför har formuleringarna dröjt. 

Det började väl med att jag några dagar efter nyårsaftonen åkte hem. Jag tog buss och tåg tillbaka till mitt norra hörn av Europa. Rutten gick så här: Tåg från La Palma del Condado till Madrid. Buss från Madrid till Vitoria Gasteiz. Där sov jag en natt på ett litet pensión och insåg att jag passerat vandrarhemsstadiet i livet med delad toalett. Sedan buss till San Sebastián där jag åt lunch på en liten vegetarisk restaurang som jag bara måste återvända till. La Botanika. Jag gick en tur till strandpromenaden, lapade i mig lite sista vintersol och åkte sedan buss vidare till Bordeaux dit jag kom fram ganska sent på kvällen. Klockan åtta, har jag för mig. Dagen efter tog jag tåget till Strasbourg och gick en sväng i stan med rullväska på kullerstensgator. Därifrån tåget till Karlsruhe där jag sov en orolig natt på hotell precis vid stationen. Jag hörde djurparksdjuren skrika om natten. Sedan tåget, tillsammans med mina nyfunna Tjörnvänner, till Kiel och där käkade vi falafelrulle, gick en promenad och fikade på något arabiskt fik. Sedan färjan till Göteborg där mina föräldrar hämtade upp mig och skjutsade hem mig till mitt radhus och min familj som landat två dagar tidigare. Det var en fin resa! Jag älskar banne mig att resa på detta sätt!

Strax efter hemkomst började således "detta hända" som jag inte vetat hur jag ska formulera mig om. Jag påbörjade planeringen av ett stort projekt, och kanske är det så som min mamma säger att jag behöver projekt att grotta ner mig i och arbeta med. Först projektet med en lång tågresa och sedan detta: projekt Bröllop. Vi ska nämligen gifta oss i vår.

Pratar mig genom Europa

Så är jag iväg på vinterns första äventyrsresa genom Europa. Det är så det känns och det känns så roligt! Jag är visserligen 36 men känner mig som 23, vilket till största delen beror på att jag reser själv och på att jag lyssnar på musik från min ungdom när tåget svischar fram genom snötäckta vinterlandskap i norra Tyskland och inre Frankrike. 

Färjan till Kiel var bekväm men full av fulla medelålders människor som skrålade och brötade runt, även mitt i natten. Jag sov ändå som en prinsessa i min hytt. På morgonen frukostbuffé och så fick vi gå ut genom en varuhiss eftersom landgången i Kiel var trasig och eftersom den hiss det var tänkt att vi skulle åka med inte riktigt fungerade. I varuhissens trängsel träffade jag, otippat nog, ett par från samma ö som jag bor på. Ett par jag aldrig träffat förut men som det visade sig att jag hade mer gemensamt med än man kunnat ana, eller så hade man kunnat ana det med tanke på att de gjorde en liknande resa som jag. Det roliga var att vi gör resan samtidigt och att vi också kommer åka tillbaka med samma färja, samma dag. 

Kiel var kallt, dimmigt och snöigt. Jag tog mig till köpcentret nära tågstationen och köpte en lunchmacka att ta med, och en liten julklapp var till G och M. Sedan ville jag gärna stå på stationen och frysa ett tag... Köpte en te som jag hällde över i min medhavda termos. Måsar och kråkor spankulerade runt och tåget kom inte. Återigen träffade jag på paret från Tjörn och vi höll varandra sällskap i iskylan. Tåget var någon timme försenat men till slut kunde vi hoppa på och jag hittade min plats. Paret satte sig på andra sidan gången och jag pratade med tjejen nästan hela tiden, hela vägen till Karlsruhe. Det var ett sagolikt vinterlandskap utanför fönstret, nästan hela vägen. Och även i Karlsruhe låg snön.

Mitt hotell låg 100 meter från stationen och det kändes väldigt skönt att komma fram kl 19.30, en och en halv timma för sent. Jag käkade middag på hotellets restaurang och kände lugnet. Sov gott om än lite oroligt i det allt för varma och kvava hotellrummet.

Redan klockan 07 var jag nere för att äta frukost och sedan det ljusnat begav jag mig ut på en liten promenad bara för att få se något av stan. Vad kan Karlsruhe vara? Folk i Sverige säger att det hände något där under andra världskriget men varken hotellfrukostvärden eller Wikipedia visste något om den saken. Jag såg litegrann men bestämde mig för att istället värma mig och vila på hotellrummet innan tåget skulle gå 09.53.

Tåget tog mig till Strasbourg och precis innan jag skulle kliva av kom jag i samspråk med en 25årig tjej från Tyskland som tydligen kunde prata spanska. Vi började prata om klimat och tågresor och vi var båda helt med på noterna. Nu får folk sluta flyga! sa vi till varandra och tog sedan sällskap in till Strasbourgs gamla stadskärna (gissar jag att det var) och hamnade tillslut på ett mycket bohemiskt kafé i ett snett och vint korsvirkeshus. Där mötte hennes vän upp och vi satt och pratade och skrattade och åt en, för mig andra, frukost.

Klockan ett begav jag mig av till stationen igen för att invänta tåget mot Bordeaux som skulle gå klockan 14. Två saker som jag märkt är typiska för franska tågstationer: Tungt beväpnad militär och stora folksamlingar som väntar på att spårnummer ska visas vid deras avgång. 

I Tyskland vet man spårnumret redan när man köper biljetten, alltså veckor före tåget ska avgå! I Frankrike får man veta det tio minuter innan, om man har tur. Detta innebär att folk samlas i någon centralhall där skärmar finns med samtliga avgångar och väntar på att spårnumret till just deras avgång ska visas. Detta kan ju inte vara speciellt smart utifrån en antiterror-synpunkt? Det är väl just stora folkmängder som man vill undvika? Och speciellt stora folkmängder som helt håller fokus åt ett och samma håll, nämligen samma skärm? Jag frös och tröttnade lite så jag satte på Glesbygd'n i mina hörlurar och smygdansade bakom väskan och vips hade spårnumret kommit upp och jag kunde, med alla andra som skulle med samma tåg, bege mig till spår 1. 

Tåget mellan Strasbourg och Bordeaux var helt i tid och jag hamnade i någon slags familjekupé. Där satt jag mitt emot en mamma i min egen ålder ungefär och hennes två söner. Sex och fyra år. De var som franska motsvarigheter av G och hans svenska kusin A. Det roliga var att fyraåringen dessutom hette samma sak som Gs kusin, fast en fransk variant av namnet! Mamman och jag småpratade på franska lite då och då och jag kände det som om jag hade kunnat lära mig språket bara jag bodde här i två, tre månader eller så. Kanske någon gång, vi får se... 

I Bordeaux var det mörkt när jag kom fram och Frankrike hade, som ni vet, precis förlorat VM-finalen mot Argentina. Skönt för mig, förmodligen, eftersom det annars hade varit en galen fest hela natten fick jag veta. Även här i Bordeaux, ligger hotellet precis mittemot stationen och jag sitter nu här på sängen och skriver det här. Så trött var jag att jag efter att jag ätit middag på en mycket hipp restaurang bredvid hotellet somnade som en prinsessa i den något obekväma sängen. 

Men vilken resa! Hittills i alla fall! Jag känner mig fri och glad och kan leva ut min sociala sida helt och hållet. Jag pratar mig helt enkelt genom Europa och får uppleva så mycket som jag inte ens kunde ana, känns det som. Samtidigt känner jag mig trygg och bekväm med detta sätt att resa eftersom jag gjort det några gånger nu. Det känns inte som någon uppoffring alls utan mer som en lyx: Jag får se så mycket och prata med så många människor. Det blir som en semester i semestern. 

M och G kom fram välbehållna till farmor och farfar i Spanien igår. Det känns bra! På tisdag hämtar de mig i Sevilla och då är jag antagligen mätt på resandet. Och tisdag är imorn kom jag på! Den här rutten går både snabbt och långsamt på samma gång. När man precis kommit in i det är man nästan framme. Nåja. Först ska jag se Bordeaux, sedan sätta mig på bussen till Donostia San Sebastian och sedan sova där. Idag blir det en kort resa (4 timmar) men imorgon reser jag hela dagen från kl 08.30 till kl 19 + bilresan hem till Almonte. 

Ja, vilken resa! Jag är så nöjd. Jag njuter!