Paus i pausen

 

Det blir lite mycket ibland så då gäller det att ta paus. Just nu lite mycket promenad i solsken, från busshållplatsen via min vän Cs jobb på parkeringsplatsen till strandhuset. Nä, jag stannar på restaurangen vi ska äta lunch på om en halvtimme och tar en fördrink och lite tilltugg, dvs Aquarius och oliver. Aquarius är en bubbelfri läsk med lite mindre socker i. God. Konstigt att den inte finns i Sverige.

Igår tog vi paus från strandlivet med svärisarna och tog bussen till Almonte för att gå på feria - byfest. Fest i byn. Har ni sett den filmen? Scenen med cykeln minns jag bäst. Den är rolig och otrolig!

Nåväl. Byfesten i Almonte är hög musik, blinkande lampor, åkattraktioner, barn som är glada, barn som bryter ihop, mammor som väntar, pappor som står i kö för att köpa friterad fisk för tusen spänn, och sandiga sandaler. Vi umgicks med två andra familjer med ett barn var. De med det yngsta barnet fick bryta upp innan de ens hunnit äta. Barnet bara grät och grät, han var trött sa mamma C som jag nyss pratade med på parkeringen. Inte konstigt. Klockan var la i alla fall elva. Vi gick hem strax efter midnatt. Mötte grannparet i 82-årsåldern utanför den ännu stängda churrosbaren. De öppnar väl vid klockan två halvtre sa M, på morgonen alltså.

Sedan sov vi, som traditionen bjuder (Ms egna tradition alltså) på takterassen, under halvbar himmel. Det finns alltså ett tak ovanför takterassen men man kunde ändå se stjärnorna. G somnade rätt så omgående.

Nä, nu kommer svärisarna och M och G. Slut på paus i pausen. En vecka kvar här. Vi hörs!

Dessa dagar kan inte kallas kalla utan bör heta heta

Så är vi äntligen framme i det varma Spanien. Temperaturen i Portugal var mycket behagligare men är nu tydligen uppe över 40-strecket enligt vår utsända Åsa. 

Farfar sa att det inte fanns wifi i strandhuset så vi har haft några mer eller mindre mobilfria dagar. Idag avslöjades dock bluffen och ungen är enganchado totalmente a youtube, helt fast vid youtube. Åtminstone under siestatiden när vi andra vill sova. 

Det är väl en 37 grader ute kan jag tro. Tyvärr har jag inte tillgång till någon tillförlitlig termometer men jag har gjort lemonad på känn: två pressade hemmaodlade citroner, några matskedar strösocker och vatten. Skaka om i flaska och kyl väl. Dricks snabbt upp. Jag har också preppat för att göra smoothie av fryst mango, passionsfruktsjuice, myntablad och pressad citron. Hur gott som helst.

M, G och jag monterade upp en portabel pool andra dagen här, medan de andra ömsom tittade på, ömsom förfasades. Fel plats! Rätt plats! För varmt! Och så vidare. Den "yttre fienden" svetsade oss bara samman och utan ens en gnutta irritation skruvade vi ihop bassängen och sedan invigde G och jag den med ett entimmasbad medan de andra var iväg på inlinestävling i hettan. Sedan badade vi igen och igen. Det sista badet avslutades kl 23.45. Spanskt sommarlov när det är som bäst!

Nu är vi själva här i strandhuset med farmor och farfar. Vi har det faktiskt bra och jag är inte ens irriterad, men det kommer väl... eller så har jag vuxit upp och accepterat ett och annat? 

Snart är det dags att avsluta Gs youtubemaraton, göra smoothie och kanske bada lite i poolen? Ikväll ska vi gå ner till stranden har M och jag bestämt. Havet är både nära och stort. Atlanten. 

Årets bästa dagar

Kanske minns jag inte allt riktigt rätt, och än är inte året slut, men jag dristar mig ändå till att skriva om årets bästa dagar 2024. Med risk för att upprepa mig från tidigare reseinlägg och med risk för att vara allt för detaljerad, får ni (ni som orkar) här läsa om dessa två dagar, som jag bevarat och plockat fram hela hösten, som tröst mot mörkret. De två dagarna i Lekeitio.

Vi vaknade på det lilla pensionatet i Donostia San Sebastian och gick ner till ett café på en tvärgata och åt frukost. Det var spansk frukost i Baskien och det kändes hemma. Rostade bröd med tomat och skinka, som jag minns det. Apelsinjuice till barnet, antagligen. Te till mig. 

Vi gick ut och tog in Donostia på morgonen. Lugnare än på kvällen, som jag minns det. M skulle till en speciell gatukorsning i gamla stan där man såg två kyrkor åt vardera håll. Han var inte helt säker på var det låg och vi hade lite bråttom för jag ville med bussen där vid halv elva snåret. Men vi traskade på i ganska bra takt och plötsligt hade vi hittat det. M tog bilder med någon speciell effekt och sedan gick vi därifrån för att leta oss tillbaka till pensionatet för att checka ut och ta  våra väskor. På vägen dit råkade vi dock gå  förbi en bokhandel och kunde inte låta bli att gå in. Pianomusik i bakgrunden och i källarplanet hittade jag några intressanta böcker. Reyes de la montaña till mig och någon annan bok till G. M hittade också en fint illustrerad bok över världshistorien. Ganska stor, men den skulle med. Jag hetsade tillbaka familjen till pensionatet och hann givetvis inte se att de första ca 30 sidorna i boken jag köpt till mig helt enkelt inte fanns med i boken. Ett feltryck troligtvis, för det såg inte ut som om någon rivit ut dem. Jag kontaktade förlaget sedan men de kunde ingenting göra. Kvittot hade jag slängt, Donostia hade jag rest vidare ifrån och skulle inte passera igen under sommaren. Nåja, boken var bra ändå.

Väl på pensionatet tog  vi våra väskor, växlade några ord med ägarinnan och skyndade till busstationen. G sa sedan att det var dumt att jag varit så stressad och det kan jag ju lätt hålla med om. Men jag ville skynda till vilan i Lekeitio, hur smart det nu är? Pero bueno, vi hann i tid och ställde oss i kö för bussbiljetterna - som inte skulle köpas i kassan utan direkt på bussen. Nu vet vi det till nästa gång!

Väl i Lekeitio antog vi en ganska lång vandring med allt  vårt bagage. Det är väl märkligt? Man åker hemifrån med ganska mycket bagage men tycker att okej, detta är max. Några stora väskor, några små. Men sedan under resans gång läggs bagage till. Någon köper mer fika, en påse extra, några köper böcker som knös ner... osv. Så ja, där gick vi längs Lekeitios smala varma gator och letade oss fram mot vårt hotell, som visade sig inte ens ligga i Lekeitio utan i grannbyn Mendexa. För att komma dit behöver man passera en bro högt över den lilla floden Río Lea. Vi tittade ner. Vattnet var helt klart. Där såg vi fiskar stå stilla vid brofästet. Ganska stora såg de ut.

Vi pausade vid en allmän vattenkran och drack och skvätte vatten över våra huvuden. Sedan fortsatte vi. När vi väl kom fram och såg stranden Karraspio kände både G och jag den härliga lättnadskänsla som vi känt föregående sommar när vi efter en lång varm promenad kommit fram till Sunne Sommarland. Kroppen vet att den snart ska få svalkas i vatten. Så skönt det kommer bli! Så vi gick in, checkade in i hotellets största rum med utsikt mot skogen på baksidan, och gick ner och åt lunch. Bytte några ord med ett tyskt par som satt vid bordet bredvid. Sedan badade vi. 

Vattnet var inte särskilt varmt, dvs inte Spanien-varmt, men så var vi också vid nordkusten i Baskien och inte vid sydkusten i Andalusien. Det var ändå ett så härligt dopp eftersom omgivningarna var så vackra och G vad så lycklig i vågorna. Gröna slänter, den lilla ön mitt i viken, lugnet. Vi gick över de vassa stenarna till den lilla stranden invid floden. Där doppade jag mig och simmade både med och mot strömmen i den turkosblå vattnet, vilket var två helt skilda upplevelser. Botten var syrefylld på något sätt och det bubblade rejält när jag satte ner fötterna. Jag frågade badvakten varför det var så men han hade inget svar. Jag antar att det har med tidvattnet att göra.

På kvällen promenerade vi in till Lekeitios centrum och försökte hitta något att äta. Det var lite klurigt men till sist hamnade vi på en restaurang vid hamnen och åt kreativt utformade pinchos på den av markiser skyddade uteserveringen medan regnet började falla. Som tur var fick vi låna paraply för hempromenaden. Åskan gick och vi hörde ungdomarna på stranden skrika till varje gång. Det var något väldigt romantiskt över den promenaden. M hade på sig en sjal jag virkat och vi höll varandra i handen, säger vi.

Nästa dag var det någorlunda fint väder igen och vi rådfrågade i receptionen om det var lämpligt eller olämpligt att promenera ut till ön. "Jodå, det går" sa en man från trakten som visste, "men tidvattnet har redan vänt och om två timmar ungefär kommer det inte gå att ta sig tillbaka (på 7 timmar). Vi har fått hämta turister med helikopter och det gör vi gärna inte om." Fast det där med helikopter kan väl ändå inte vara sant? Det finns ju båtar... i överflöd. 

Så vi gick över bron igen och ner till stranden och ut över stengången till ön Isla de San Nicolas. Väl där dokumenterade jag alla möjliga blommor jag såg. Intresserad av biologisk mångfald som jag är. Vi gick på lite olika stigar. Jag på en och G och M på en annan, men hann mötas upp och gå över igen just som tidvattnet började stänka över stengången. Vi mötte några turister på väg ut som vi varnade. Några av dem vände, men inte alla. När vattnet är som högst täcks stengången med en halvmeter vatten ungefär, tror jag. Och då är det ju inte så lätt att ta sig tillbaka.

G och M stannade på stranden för G ville bada medan jag gick till hamnen, lämnade tillbaka paraplyet, satte mig på piren och ringde dem för att de skulle komma till mig så äventyret kunde fortsätta. På kartan hittade jag en lekplats och vi tog sikte på den. Den var i minsta laget men ändå fin med gräsmatta och havsutsikt. G och M stannade där medan jag gick vidare mot en fyr där det också fanns en restaurang som verkade dyr. Där ute fanns också vandringsleder och jag gick några få hundra meter på en. Längtade efter syrran och tänkte att någon gång går vi två här och utforskar skogarna runt Lekeitio. Någon gång... 

På tillbakavägen mot lekplatsen förstod jag att flera lekeitianer använder denna sträcka för att motionera, då jag såg åtminstone två personer springa och promenera fram och tillbaka flera gånger. 

Så var det dags för lunch och vi hittade en annorlunda restaurang i någon sorts pensionärsklubb eller vad det var. Där åt lokalbefolkningen lunch kunde vi förstå. Det var enkelt och billigt och byns arbetare (eller kanske grannbyns, annars hade de väl gått hem för lunch?) satt i arbetskläder och slevade i sig. 

Väl tillbaka på hotellet vilade vi och M sov i många, många timmar för han hade blivit rejält förkyld. Jag satt på balkongen och läste en hel roman som fanns i rummets bokhylla, inte så lång men bra. El coronel no tiene quien le escriba av Garcia Marquez, eller Översten får inga brev, som den heter på svenska. Regnet föll men det utskjutande taket skyddade mig och det var så mysigt. G låg på sängen och tittade på youtube på min mobil, med hörlurar - om jag inte missminner mig. M fortsatte sova. 

Här satt jag och läste

Den kvällen åt vi middag på hotellets restaurang, G och jag. M som tröttnat rejält på restaurangmat och dyra notor hade köpt skinka och bröd på mataffären i byn tidigare under dagen och åt istället det. Smart han är!

Jag lämnade av G på hotellrummet och begav mig ut på en ensam liten tur. Vid bron över floden tog jag istället vänster och kom ner på en vandringsled som gick längs med floden. 

Jag gick en bit men det började skymma så jag vände om innan jag kom in i skogen. Tänkte återigen på min syrra och på att vi borde vandra där någon gång. Det kändes både mystiskt och vackert. Grönt och lummigt. Mycket stor skillnad mot sydvästra Spanien där vi brukar hålla till. 

Den natten sov vi återigen gott efter att M läst för G ur boken om värlshistorien. På morgonen hann G och jag med ett morgondopp och jag hann också sitta på hotellets gemensamma altan med utsikt över stranden och havet och virka.

Sedan var det tyvärr dags att ge sig av. Hotellägaren var snäll och skjutsade oss till busshållplatsen och där tog vi bussen på mycket vindlande vägar mot Bilbao...

För min del hade jag gärna stannat i Lekeitio i två dagar eller två veckor till, inte bara för de vackra omgivningarna utan också för känslan av lugn och avslappning och för att min familj var i total harmoni. Men det bästa är att byn finns kvar och nu behöver det förhoppningsvis inte gå tjugo år tills jag besöker byn igen. För det var nämligen så att anledningen till att vi åkte just till Lekeitio var att jag var där för ungefär tjugo år sedan med de som läste spanska på mitt gymnasium. Det var, som ni förstår, ett väldigt kärt återseende och jag hoppas att vi kan åka dit igen!

Andra delen av resan

Om första delen var den till Donostia San Sebastian så får andra delen vara därifrån till Lekeitio och sedan Bilbao, för att avslutas på en tågstation i en liten by ca en halvtimma från min mans uppväxtby. 

Efter det att min familj vaknat i det lilla kvava rummet i Donostia begav vi oss ut för att käka frukost. Som tur var hittade vi en bar precis i närheten där vi inmundigade rostat vitt baguettebröd med olivolja och mixad rå tomat. Denna frukost ÄR Spanien för mig och det kändes skönt att liksom vara på plats. 

Hon i baren tyckte Donostia var långt mycket bättre än Bilbao, som vi berättade för henne att vi skulle besöka och samtidigt något helt annat än Lekeitio. Såhär i efterhand kan jag säga att hon hade fullständigt rätt, och jag kan känna att vi kanske borde hoppat över Bilbao och stannat en natt extra i Lekeitio istället. Det blev lite långt och lite mycket det hela.

Vi promenerade raskt från frukostbaren till den gamla delen av stan där M behövde ta en atmosferica-bild av en gata med en kyrka i varje ände. Snabbt var det gjort och vi började  gå tillbaka mot vårt pensionat. 

På vägen dit råkade vi trilla in i en bokhandel och köpa på oss lite böcker. Till mig Reyes de la montaña av Daniel Hernández Chambers, till G en National Geographic-bok om vulkaner, och några fler böcker därtill. Inte förrän jag var på plats i vår sydspanska by och skulle börja läsa min bok upptäckte jag att den var feltryckt eller fellimmad och börjar på s.33, utan vita sidor innan. Skumt! Kvittot har jag slängt (innan jag upptäckte detta), bokhandeln i San Sebastian kommer jag inte åka förbi ändå... jag har mailat förlaget. Får se vad de säger...

Nåja. Vi hann precis med bussen till Lekeitio kl 11. Någon som hette Tove var lite stressad, milt uttryckt. Men vi hann. Och bussbiljetten köptes ombord på bussen. 10€ lite drygt för alla tre.

Bussresan var hisnande på serpentinvägar med stup på ena sidan. Och havet. Skummande mot svarta klippor och stenar.

Till slut var vi framme i Lekeitio och det var dags att med våra 6 kollin vandra mot hotellet Metrokua. Det ligger vid "den andra stranden" Karraspio och det var därför jag valt det. Jag mindes den stranden som speciellt härlig sedan jag var där för 20 år sedan. Vi gick och gick och gick, någons pappa svor i värmen, men tillslut var vi framme. 

Väl där checkade vi in och fick vårt fina rymliga rum med utsikt mot skogen på baksidan av det lilla hotellet. Rummet hade en balkong med räcke täckt av vinrankor. Allt kändes helt fantastiskt! "Här vill jag stanna i två veckor!" tänkte jag flera gånger under den första dagen. Vi käkade lunch och sedan var det dags att bada. M hade blivit förkyld men badade en stund med oss ändå. All grönska runtom var så vacker. Vågorna snälla, vattnet höll svensk sommartemperatur, dvs inte supervarmt men ändå skönt. 

På kvällen gick vi in till Lekeitiobyn och åt middag. På hemvägen fick vi låna ett paraply för det hade börjat regna och åska. Ungdomarna på stranden tjöt varje gång det blixtrade till över havet eller över bergen. Samtidigt så mysigt och romantiskt på nåt sätt.

Den andra dagen i Lekeitiobyn bestämde vi oss för att försöka ta oss över till ön San Nicolas som ligger i bukten runt vilken byn är uppbyggd. De har byggt en stengång ut till ön men det går bara att gå över vid lågvatten. Vi pratade med en man från trakten och han sa att vi borde hinna om vi gav oss iväg med en gång och inte stannade så länge på ön. Tidvattnet vänder var sjätte timma, tydligen. Och ja, vi hann över och vi hann gå en sväng på ön och sedan hann vi tillbaka. Jag fotade många olika blommor och G och M gick på upptäcktsfärd till öns topp. Sedan gick vi tillbaka och då hade vågorna redan börjat skölja över stengången på vissa ställen. En timma senare var den helt täckt av vatten.

G badade på stranden under övervakning av M medan jag gick iväg mot piren. Vi möttes sedan där och gick tillsammans i riktning mot fyren. G och M stannade efter halva vägen vid en lekplats och jag gick vidare själv. Otroligt vilsamt. Det var en mulen förmiddag men det gjorde ingenting. Jag hittade en vandringsled att gå med syrran en annan gång...

Sedan gick vi och käkade lunch på pensionärsklubben tillsammans med byns arbetargubbar och efter detta tog vi oss tillbaka till hotellet via en mataffär. När vi kom tillbaka hade vi varit ute i fem timmar!

På eftermiddagen regnade det och jag satt på balkongen och läste hela El Coronel no tiene quien le escriba (Översten får inga brev) av Gabriel Garcia Márquez och hörde regnet smattra mot bladverket. M sov bort sin förkylning under en fyra timmar lång siesta. G kollade på video med hörlurar. 

Sedan enkel middag på hotellrestaurangen för G och mig, M åt det vi köpt i mataffären. Innan läggdags gick jag en ensam kvällspromenad längs den lilla floden Lea och hittade fler vandringsleder åt mig och syrran. Vi kanske kan dra dit 2036? Eller vad tror du?

Dagen efter var det tyvärr dags att lämna mina drömmars by och åka till storstaden Bilbao. Vi fick skjuts till bussen av hotellreceptionisten och hade en fin men lite seg bussresa. Väl framme guidade busschauffören oss i vart vi skulle gå och köpa subventionerat busskort (Barik), något vi borde gjort redan i Donostia, och sedan tog vi spårvagnen för några centimos var till vandrarhemmet Poshtel Bilbao. Ett ställe jag tyvärr inte kan rekommendera. Otroligt lyhört, lite halvtrasigt och med en skolklass som närmaste rumsgrannar. Men vi hade i alla fall tre sängar och eget badrum. Men ändå... frostade fönster, trökigt. Bu. 

Vi kunde inte få rummet förrän kl 15 så vi vandrade iväg och käkade lunch och sedan tillbaka till vandrarhemmet för att checka in. Lite senare begav vi oss ut för se stan, besöka en second handbutik där vi köpte varsitt plagg, och försöka hitta någon lekplats utan knarkare vilket var lättare sagt än gjort. Men när vi gett upp och G och jag skulle åka hem i förväg hittade vi en stor och fin lekplats i en park med orkestermusik, nära Bilbaos tågstation (vid spårvagnshlpl Arriaga). G lekte en stund och sedan tog vi vagnen men hoppade av vid Pío Baroja där det fanns ytterligare en lekplats. G klagade över att han var trött i benen men blev pigg igen så fort han såg en rutschkana.

Tillslut var vi tillbaka och vilade medan vi inväntade M som varit i ytterligare en bokhandel. På kvällen åt vi middag på en restaurang jag skulle beskriva som kreativ och nyskapande och som låg på samma gata som vandrarhemmet. Monocromo vermuteria gastrounderground. Jag tänkte på C, på att hit borde hon gå om hon någon gång besöker Bilbao.

Sedan försökte vi sova till skolungdomarnas brötande uppsluppna röster och rop och till grannrummens dånande duschar. Och det gick ändå ganska bra. 

Dagen efter var det dags för Guggenheimmuséet och att leka på lekplatsen bredvid. Vi var där vid öppning kl 10, vilket är att rekommendera. Några av verken var häftiga, några bara kladd. Någon hade satt upp kartonger på en vägg... G stod ut i en timma, sesan gick jag ut med honom till lekplatsen och vi gick en sväng längs gatuförsäljarna men köpte inget. Vi pratade en stund med en argentinska som målade med fingrarna och hon gav G en fin liten sten med en mandala och sött budskap: Ama todo que te surja.

Sedan kom M ut, G klagade över trötthet så de gick tillbaka till vårt rum. Jag gick in igen och grät på riktigt till ett verk kallat Daddy, daddy! som påminde mig om Alan Kurdi, drunknad på Medelhavet, även om verket visade sig vara äldre än Alan. 

Efter lunch gick vi till en lekplats på andra sidan floden och sedan tog vi vagnen till Doña Casilda parken där det fanns en lekplats under tak. Vi såg en påfågel, det började regna och vi begav oss tillbaka till hotellet.

Efter lite siesta tog sig M ut igen för att leta upp en fotoaffär (utan lycka) och G och jag vilade. Jag läste och han kollade på youtube med hörlurar. Vi spelade hjälpligt ett parti Uno och sedan skulle vi gå ner och äta mat vi köpt i mataffär. Gazpacho, nudlar, picos och chorizo. G ville inte, varken gå ner till vandrarhensköket eller äta. Han åt tre skedar gazpacho och såg apatisk ut och jag kom på att han kanske var sjuk. M kom tillbaka från sin tur på stan och tog upp G till rummet. Mycket riktigt. Drygt 37 grader i kroppstemperatur. Jag käkade fort, gick upp och bytte av M, duschade G, gav honom barnalvedon och la honom. Redan kl 21 sov han. Skolungdomarna somnade kl 03.

Dagen efter allt detta var det en tidig morgon och vi hade 14 timmars resa framför oss. G hade 38.0 fick ytterligare en barnalvedon och piggnade faktiskt på sig, trots ingen frukost. På bussen kollade han på två miniorernafilmer på bussens på varje säte inbyggda skärm och drack en chokladfestis. Vid bensträckaren i Lerma åt vi varsin glass och han verkade rätt pigg och glad. Skönt.

I Madrid var vi trötta och hängde på en restaurang nära tågstationen i två timmar och förfasades över hur bråttom alla hade i pendeltågssystemet som vi nyss nyttjat (1 station). Det var varmt ute men AC på restaurangen.

Alviatåget söderut var i tid och vi hade trevligt resesällskap, men i vagnen bredvid fanns det tyvärr en full och ev. påverkade snubbe som sjöng och brötade så mycket att alla i hans vagn bytte vagn. Tyvärr fick han åka med till vår station, där han (som tur var) möttes av polis.

Och så var vi plötsligt, ca kl 21.40, framme i grannbyn där tåget stannar. Ms mamma och storebror mötte upp och körde hem oss i Ms pappas gamla bil med däck helt utan mönsterdjup, men det visste vi inte då. Då var vi mest lättade av att äntligen vara framme i rätt landsända!

Reseplanering sommaren 2024

Så har M stuckit iväg med USB-stickan med alla biljetter för att skriva ut dem på biblioteket. Det börjar pirra i magen. Visst är allting klart? Visst har vi alla biljetter i rätt ordning på rätt dagar och alla hotell bokade? 

Så här ser vår reseplanering ut, inkl priser för 2 vuxna och en sjuåring:

Dag 1: Bil hemifrån till Tysklandsterminalen i Göteborg. Färja Göteborg-Kiel kl 18.45 till dagen efter kl 09.15. (3246 kr inkl frukost och trebäddshytt med havsutsikt)

Dag 2: Tåg Kiel-Karlsruhe kl 11.11-17.09 (2600 kr)

Dag 3: Tåg Karlsruhe-Bordeaux kl  8.06-14.02 (2547 kr)

Dag 4: Tåg Bordeaux-Hendaye kl 14.20-16.47 (963 kr), sedan lokaltåg eller buss till Donostia San Sebastian, till vilket vi köper biljetter på plats. 

Dag 5: Buss Donostia San Sebastian-Lekeitio. Även till denna buss köper vi biljetter på plats.

Dag 6: Vara i Lekeitio.

Dag 7: Buss Lekeitio-Bilbao. Biljetter köps på plats.

Dag 8: Vara i Bilbao.

Dag 9: Buss Bilbao-Madrid kl 09.00-14.10. (925 kr) Sedan tåg Madrid-La Palma del Condado kl 18.05-21.35. (2197 kr). Bil i ca 30 min från tågstationen till Ms föräldrar.

Summa förköpta biljetter: 12 478 kr. 

Hemresan:

Dag 1: Tåg La Palma del Condado-Madrid kl 09.02-12.36, sedan tåg Madrid-Barcelona kl 16.00-18.30.

Dag 2: Tåg Barcelona-Lyon kl 10.07-13.20

Dag 3: Tåg Lyon-Frankfurt kl 10.04-15.59

Dag 4: Tåg Frankfurt-Kiel kl 07.58-12.44, sedan färja 18.45-09.15.

Dag 5: Bil Göteborg-hem.

Summa biljetter: 11 683kr

Vi kommer sova på hotell i Karslruhe, Bordeaux, San Sebastian, Lekeitio, Bilbao, Barcelona, Lyon och Frankfurt. Totalt blir det 10 hotellnätter, vilka också kostar en slant.

Det svindlar ärligt talat till lite i magen när jag tänker på hur mycket pengar vi lägger på den här resan. Samtidigt tänker jag att pengar är siffror på internet och att vi måste få leva och uppleva medan vi kan! Jag håller alla tummar och tår för att alla tåg, färjor och bussar går som de ska och att inget krånglar till sig, för hakar resan upp sig för mycket får vi köpa nya biljetter. 

Vi har ändå säkrat upp planeringen genom att ta direkttåg alla sträckor förutom inom Spanien. I Spanien har vi ju byte i Madrid, men där har vi några timmar på oss båda gångerna, så det borde gå. Huvudsaken är att vi tar oss till Barcelona den dag det är tänkt (hemresan), så att resten av resan kan flyta på. 

För att motivera kostnaden tänker jag på tre saker: 1) Detta är vår bröllopsresa. Därför unnar vi oss 5 nätter i Baskien på vägen ner. 2) Vad kostar det inte att åka all inclusive till Kanarieöarna på jullovet? Jo, typ samma som detta! Och då får vi ändå se många fler ställen, testa fler restauranger, fler hotell och dessutom får vi 18 gratisnätter hos mina svärföräldrar. Det är en ynnest som kan komma av att vara tillsammans med en utlänning. 3) Detta är ett äventyr på riktigt för hela familjen. Vi lär oss mer om geografi och om olika länder och platser än vi skulle gjort om vi stannat hemma eller flugit. G är superpeppad och pratar mycket om de olika stoppen vi ska göra. Han har dessutom preppat med både korsordsbok och mattepysselbok. Jag har också planer på att köpa ett litet skrivhäfte till honom i Kiel som han eventuellt kan föra lite dagbok i. Vi ska också ta med superhjälteleksaken vi köpte en annan sommar i Mannheim och någon bil, så han har något att leka med under resan.

På ett sätt är detta på tok för dyrt, å andra sidan har vi som sagt siffror på internet som vi sparat ihop sedan i oktober. Vi har varsin helt okej lön och god koll på vår ekonomi, så jag känner ändå att vi har råd. För oss handlar det om prioriteringar.

Samtidigt är det sjukt att en flygbiljett för hela familjen hade kostat en bråkdel av detta, då det borde vara tvärtom. Men i samma andetag tänker jag på hur mycket jag hatar att flyga dels av flygrädsla/overklighetskänsla men framförallt på grund av de skador flygresor orsakar på miljön. Jag har flugit upp "min kvot" och mer därtill för längesedan, tyvärr. Tyvärr för att jag inte då förstod riktigt hur skadligt det är, hur enormt mycket mer utsläpp det orsakar. Sedan vet jag att jag inte ensam kan rädda miljön på det här sättet men jag tror verkligen att alla bäckar små bildar en stor å, som forsar och far fram och banar väg för ett nytt sätt att leva som är mer snällt mot planeten och orsakar mindre global uppvärmning.

Tanke inför kommande bokning av tågresor genom Europa: Inte sova i Barcelona! Hotellet i Barcelona är det dyraste (3000kr för en natt) och även om det finns många hotell nära stationen Sants dit vårt tåg kommer och varifrån tåget nästa dag går, så är inte alla kompatibla med en trepersonersfamilj som vill stanna en natt. Nästa gång ska jag försöka göra såhär istället: Kolla vilken station nästa dags tåg har som första stopp och köpa biljett ända dit, dag 1 på resan. På så vis kan man sova i en mindre stad (Girona, verkar det vara på sträckan Barcelona-Lyon) för ett billigare pris. Samma sak skulle jag vilja göra i Tyskland för att undvika Frankfurt, som jag tyvärr inte är särskilt peppad på. På så vis får man också längre sovmorgon dagen man ska vidare från Barcelonaregionen och södra Tyskland. Denna tanke slog mig dock först när jag köpt alla biljetter denna gång... 

Rolig bonus: Jag stötte på Gs gamla förskolefröken häromdagen. Hon inspirerades av oss när vi tog med G på tågluff som tvååring. Hon inspirerades till att själv skippa flyget och istället ta buss och tåg ner genom Europa, med sin man. Så häromdagen när jag träffade henne på cykelbanan var jag tvungen att fråga henne om deras semesterplaner i år. Och jo, de ska ta Kielfärjan (som jag tipsat om) och sedan tåg ner till Prag och sedan ner till Krakow och efter det hem till Sverige via Berlin. De ska dessutom ta med sig ett grannpar ner till Prag, men efter några dagar där skiljas åt då grannparet ville vidare till Italien för att sedan flyga hem. Se! Fler och fler testar. Det är ju fantastiskt! Genom att leva som man vill och tycker är rätt, trots andra rådande normer och skeva priser, kan man faktiskt inspirera fler! 

Bonus 2: Jag har också noterat att vi blir fler och fler som cyklar med våra barn i cykelvagn och lådcykel här i min by. När vi bodde på Klädesholmen och jag cyklade med G i cykelvagn 1h om dagen fram och tillbaka till förskola och jobb, såg jag nog bara en annan familj som gjorde så. Nu vet jag minst tre lådcyklar och två som cyklar med barn i barnstol. Det tar sig!

Res mer!

När folk tänker på att sluta flyga tänker de ibland att det betyder samma sak som att sluta resa. Att vi behöver sluta flyga tycker jag framstår som självklart. Att vi som individer måste ta vårt individuella ansvar likaså. Erika Bjerström säger det så bra, och presenterar siffran 74 000 i analysen "Jag har haft fel".

I vår demokrati väljer vi politiker som presenterat sin politik. Deras mål är att bli valda och få makt för att kunna förbättra samhället i den riktning och på det sätt de tycker är bäst. För att dessa politiker ska våga presentera och föra en viss politik måste de känna att det finns folkligt stöd för den, för annars blir de rädda att inte få några röster. Även därför måste vi som individer göra aktiva val och säga vad vi tycker, visa att det finns alternativ och att vi väljer dem. Det är klart att vi vill att det ska bli billigare och enklare att exempelvis ta tåget istället för att flyga, men för att det ska bli så måste det finnas en efterfrågan (både marknadsmässigt och politiskt) och denna efterfrågan visar vi finns genom att göra aktiva val, genom att ta tåget ändå, trots att det är både dyrare och krångligare än att flyga.

Jag tycker absolut inte vi ska resa mindre. Jag tycker vi ska resa mer. Resa mer som i att ta tåget dit vi ska och på så vis uppleva mer på vägen. Jag vet att alla inte har råd, men jag tror att många av de som flyger lite sådär stup i kvarten skulle haft råd att spara pengarna från de där flygresorna och hotellen och istället för att göra fem kortare resor per år göra en lång en gång per år, eller en gång vartannat år. Den ekonomiska biten handlar om prioriteringar. Köp färre nyproducerade plagg, köp mindre alkohol, tobak, smink och läsk och spara pengarna på ett speciellt resekonto. Efter ett tag (längre tag för vissa, kortare för andra) har du pengarna till en resa!

Resa mer genom att ta tåget betyder att du får se fler ställen, äta på fler olika restauranger i fler länder och uppleva mer. Du får bo på fler hotell eller vandrarhem och bada vid fler stränder, se fler gamla fina stadskärnor, leka på fler olika lekplatser, eller vad du nu vill göra när du reser. Från tågfönstret ser du fler utsikter och kan följa hur arkitektur och landskap förändras mitt framför dina ögon. Du hinner lyssna på fler intressanta radioprogram (ladda ner dem innan ifall det är dåligt med internet) och kanske virka, spela spel eller prata med dina medresenärer.

Att ta tåget istället för flyget innebär att man minskar sina personliga utsläpp väldigt mycket. Det går att räkna ut genom att lägga till och ta bort flygresor i en klimatkalkylator. Själv tänkte jag att jag inte flög särskilt mycket, åtminstone inte mer än andra, när jag flög en eller två gånger per år till Spanien. Sedan matade jag in mina värden i klimatkalkylatorn och förstod. Så beskriver Maria Wolrath Söderberg att det gått till för många som slutat flyga, i sitt sommarprat från 2023.

Vi började med att ta tåget till Spanien 2019, tio år efter min första internationella tågresa. Denna gång flög vi hem och det var då jag kände att "det är fusk att flyga". Det kändes helt enkelt mycket, mycket bättre att ta tåget. Det är ett sätt att resa jag trivs mycket bättre med!

Sedan kom pandemin och det blev en paus i resandet för oss alla, men sommaren 2022 när vi slutat vara rädda för själva viruset (och fick det!) tog vi tåget till Spanien igen, och denna gång även tillbaka. G hade hunnit bli nästan sex år så ingen vagn till honom behövdes. Skönt!

Och så för ett drygt år sedan åkte vi ner igen till de sydligare breddgraderna, över jul denna gång. Jag stod fast vid mina värderingar och mitt beslut och åkte tåg medan M och G flög. Det var fantastiskt att resa själv, måste jag säga. Jag träffade tusen roliga personer, åt god mat och såg flera vackra platser t ex Bordeaux,  San Sebastian och Vitoria Gasteiz. Denna resa väckte Ms slumrande tågreselust igen så nu i sommar ska vi åka tåg, buss och färja hela familjen fram och tillbaka till byn i södra Spanien som M kommer ifrån.

Som ni hör lovsjunger jag tågresandet och ser mer möjligheter än hinder! Och jag blir också nyfiken på vart du som läst detta har rest med tåg? Vart skulle du vilja resa? Om du aldrig rest utan att flyga någon längre sträcka, vart hade du kunnat tänka dig att göra din första testresa? Ja, ös på med era erfarenheter, tankar och reflektioner i kommentarsfältet, så ska ni få fullständig reseplanering för sommarens resa i ett inlägg framöver!

Fadersmålet

Fadern och sonen i fäderneslandet talandes på fadersmålet, Villarrasa 2018.

La lengua paterna, fadersmålet, är inte något man brukar prata om. Det är modersmål och första språk, la lengua materna och lengua nativa som är de dominerande termerna. Det finns säkert en anledning till det, en föreställning om att modern är närmre barnet och pratar mer med barnet än vad pappan gör, och så kanske det har varit och fortfarande kan vara. Men nu ska jag skriva om fadersmålet, mitt barns fadersmål.

Ända sedan alltid har min man talat sitt modersmål med vår son - spanska. Han och jag pratar också spanska med varandra, så G får och har fått språkligt inflöde vid flera tillfällen varje dag på spanska, skulle jag säga. Vi har dock aldrig haft någon uttalad policy, som bvc-sköterskan föreslog, så som att vi skulle enbart tala våra respektive modersmål med barnet. Vi pratar vårt familjespråk istället, vilket är en salig blandning av båda språken (translanguaging). Ofta tror jag dock att vi håller oss till ett språk, ibland pratar jag svenska och M svarar på spanska, eller så börjar jag på svenska men får inte önskad reaktion (t ex uppmärksamhet eller signaler på att M förstår vad jag menar) och går över till spanska. Till G säger jag småsaker på spanska, t ex Ven! och Venga! (kom och kom igen). 

Det första ord G sa var agua, som betyder vatten. Jag tror han sa det innan han sa mamma och pappa, mamá y papá. Han sa aua minns jag, hoppade över konsonanten. Det var på en parkering i Sevilla han sa det, solen sken och det var eftermiddag. Vinter eller vår. Det var väl då när han var strax över ett år, om jag minns rätt. 

Barn börjar uppfatta prosodi (språkmelodi) inifrån magen från vecka 25 har jag läst i Olle Kjellins bok Uttalet, språket och hjärnan. I vecka 25 var vi i Spanien. Gs allra första språk var alltså spanska, och säkert en del svenskspansk blandning.

Sedan föddes han i Umeå och lärde sig, enligt egen utsago norrländska. Ja, vi säger så. Vid två års ålder flyttade vi ju hit, till västkusten, och här pratar man varken norrländska eller spanska. Självklart blir det så att allt i förskolan, skolan och på fritids blir på svenska, även om samtliga verksamheter ska använda alla barns alla språk i verksamheten på något sätt, vilket man kan läsa om på Skolverket om man orkar. Och visst försökte jag lite i början. Gjorde en ordlista till personalen med Gs spanska ord, t ex botas för stövlar som han uteslutande sa ett tag. Men självklart märkte G vilket språk man pratar i förskolan och så pratade han det.

Spanskan har setts som något exotiskt och kul men jag tror inte G vill vara exotisk. Någon fröken har sagt att Då kan ju du lära mig spanska, och då har G sagt Nej. Han har aldrig velat prata spanska med svenskar som inte kan spanska. Jag tror han ser det som helt ologiskt, vilket det också är.

M har, som sagt, alltid pratat spanska med G och G har svarat på spanska. G har till och med ibland översatt saker till mig eller M till våra respektive modersmål så att vi båda ska förstå även om han vet att vi båda kan båda språken. Ibland pratar G spanska med sin pappa men säger vissa ord på svenska, ord han inte kan, men då säger han dem med spanskt uttal. Rätt kul! Jag tror det beror på att han vill att ordet ska passa in i den spanska meningen. Vad tror ni?

Värt att nämna är också att förutom att prata spanska med M, höra mig och M prata spanska eller blandning, så har G tittat mycket på barnprogram på spanska. Detta har gett honom ordförråd och mycket god hörförståelse. Sedan har självklart våra ganska långa vistelser i Spanien hjälpt honom, även om pandemin kom och gjorde så att vi inte kunde vara där på några år. Men efter pandemin har vi varit där två gånger och nu var spanjorerna här när vi gifte oss, så även då får han såklart öva sig på sitt fadersmål.

Nu har dock något helt fantastiskt hänt: G har fått modersmålsundervisning! (Eller fadersmålsundervisning, då.) Jag skickade in en ansökan i juli och veckan innan höstlovet ringde en mycket trevlig och driven chilenska upp och berättade att hon nyss fått vår ansökan. Kommunens posthantering lämnar tydligen en del övrigt att önska... Hon startade upp undervisningen redan veckan efter lovet och nu har G haft två pass. Innan första passet var han anti och undrade vad det skulle vara bra för, han kan ju redan spanska, men det hade tydligen varit roligt och inför andra passet nu i veckan var han taggad. Han fick dessutom en läxa båda gångerna. Tarea heter det, sa han. Och nu efter passet häromdagen sa han att det hade varit roligt och gått fort. Varje lektion är 30 minuter. 

Finns det minst fem barn i kommunen som ansöker om modersmålsundervisning på ett visst språk är kommunen skyldig att ordna det. Jag hade aldrig trott att vår lilla kommun skulle kunna skrapa ihop fem barn med spanska som modersmål, men tydligen finns det minst fyra till då. Toppen ju! Enligt vad läraren sa finns det en elev på en annan lågstadieskola och några elever på högstadiet, så jag hoppas att de fortsätter ge G denna möjlighet även när högstadieeleverna börjat på gymnasiet. Jag hoppas också att G fortsätter tycka det är roligt och att han kan ta del av detta i många år, men vi får väl se. Huvudsaken är att han håller uppe och använder båda sina språk på något sätt, tycker jag.

Vilka barnprogram G ser? Ja, här får ni mina tips på bra barnprogram på spanska: Pinos dagbok spanska, Leo el pequeño camión, Pocoyo, LBB Español, Blippi, Los backyardigans, Willy Fog. Även Paw patrol finns på spanska och säkert en massa andra barnprogram som jag inte känner till eller kommer på nu. Har ni några tips?

Och förutom TV och vardaglig konversation läser också M för G på spanska ibland. Oftast har det varit svenska bilderböcker som M har "läst" genom att hitta på, på spanska, men han har några få böcker med spansk text också. Och häromdagen lånade G och jag en kapitelbok på spanska: Un misterio en mi colegio, och ber vi om det kanske biblioteket kan köpa in fler böcker på spanska. Det hade varit fint. 

Bueno , venga... det var väl det jag ville säga om ämnet ikväll. Fadersmålsämnet. Hittills har tvåspråkigheten gått bättre än förväntat och jag hoppas verkligen att G känner att han får med sig båda språken och att han, när han är lite äldre, kan blicka tillbaka och säga att han verkligen fick lära sig två språk som barn.

Hur tänker ni kring flerspråkighet? Har ni flera språk hemma? Hur använder ni dem? Berätta gärna i en kommentar!

Att planera ett bröllop

Jag förstår varför bröllopsplanerare finns. Jag förstår om de tar bra betalt. För lätt är det inte, detta att planera ett bröllop!

Tanken att vi skulle gifta oss kom till oss i slutet av november kanske, och den fick gro under vår resa till Spanien. Där nämnde vi det lite löst för några men inget datum eller övriga definitioner fanns på plats. Det enda vi visste var vem vi skulle gifta oss med (varandra!) och att det skulle ske någon gång runt sommaren 2023. Jag bestämde mig aktivt för att inte börja planera livets fest förrän vi var på svensk mark igen. Och det var bra.

Väl hemma började vi prata om lokal och M föreslog en restaurang som vi ätit på ett par gånger och som ligger på vår favorit-ö. En ö som vi älskar att åka på utflykt till. En ö där man kan sitta på en klippa istället för att sitta i karantän. Den ön. På den ön ska vi säga ja till varandra (som om vi inte gjort det ungefär 4971 gånger redan), och på samma ö ska festen hållas, i den där restaurangen med högt i tak och pinnstolar, alldeles invid färjebryggan. 

Den praktiska planeringen började således med att jag ringde till restaurangens ägare för att höra mig för om lämpligt datum. Under sommaren var det omöjligt, sa han, för då är det högsäsong med sommargäster och turister som ska serveras räkmackor och blåmusslor. Återstår då våren och hösten. Så där satt jag, med restaurangägaren i telefon, och bläddrade i min kalender och hittade ett datum som jag föreslog och som var ledigt. Pingst. En vanlig helg här (typisk bröllopshelg visserligen) men långhelg i just den spanska by som min mans familj bor i (på grund av årlig pilgrimsfärd till daggens jungfru Maria). Det blir bra, den dagen tar vi! Och så var det bokat. 

Någon vecka senare skickade vi in en informell inbjudan till Ms bröder via vår gemensamma whatsappgrupp. Alla svarade grattis. Ingen svarade att de ville komma, ingenting vi heller krävde i detta stadie (krävde att de skulle svara på, alltså). Vi skrev en gästlista och hörde av oss till de andra på den medelst meddelanden på mobilen. Några andra (i Spanien) skrev att de gärna kom! De blev så glada, och kontrasten kändes. Den mot de som inte skrev så. 

Några från Sverige informerades. Mina föräldrar och syrran såklart, och några få vänner. Vi ville hålla det litet, sa vi, men inte heller bara familjen (föräldrar, syskon, respektive och barn) för då blir det så tråkigt. Då ska min familj prata med varandra, och Ms familj med varandra, och så kommer det vara helt dött, så nej. Lite kompisar med för att blanda upp och få lite drag! Så resonerade vi. 

Men oj så noga vi valt de vänner vi bjuder! Vi har verkligen tänkt till. Ingen är bjuden för att "det är ologiskt om vi inte bjuder den andra när vi bjudit den ena", nej. Men svårt är det ändå! Vi hade lätt kunnat bjuda 200 pers. känns det som. Men nej, litet vill vi hålla det, inga spanska mått på gästlistan tack!

Nåja. M målade inbjudningskort. Abstrakta motiv, och jag skrev ihop ett två sidor långt dokument till spanjorerna med info om flyg (om de inte ville ta tåg) och hotell osv. Min familj erbjöd ett antal gratis sängplatser i sitt hus, och gratis tältplatser i hela trädgården. Ingen har ännu nappat på att tälta... (kanske för att det varken är en festival eller fjällvandring?). Och till slut kom inbjudningarna iväg, knappt fyra månader innan festdatumet. Kanske lite kort framförhållning, men det var det vi lyckades få ihop.

Och ungefär där började väl dramat. Bröderna kunde inte komma. Nej, det var omöjligt. Inte bara för jungfruns skull utan också för att det ska hållas kommunalval i Spanien dagen efter vår vigsel och blir man kallad till att vara valförrättare/rösträknare så är det olagligt att inte dyka upp. Någon skulle dessutom jobba. Andra var nog mest nervösa. Inte vet jag, men drama blev det. 

Plötsligt bestämde sig ändå två av tre bröder för att komma. De köpte biljetter till sig själva, sina fruar och barn samt till mina svärföräldrar. Mellanlandning i Zürich på 45 minuter. Inte byte av flygbolag, men ändå. Varför? När jag hittat direktflight mellan samma orter samma dag och med samma landningstid, ungefär! Aja... Vi får  väl se hur det går för dem. Lite spänning och en joggingtur i Schweiz kan väl aldrig skada. Eller var ligger Zürich ens? De flyger ändå två dagar innan bröllopet så jag antar att de på något sätt löser det om de nu skulle missa det plan de har biljetter till.

Sedan skulle boende hittas, och vi hjälpte dem så gott vi kunde. Räknade på hur många som skulle få plats i mina föräldrars hus, var och tittade på camping och Bed and breakfast (utan frukost) osv. Mitt i allt detta skulle den tredje brodern komma ändå, och köpte biljetter till samma flyg som de andra. Även han var sugen på att jogga på flygplats, tydligen!

Så till slut tyckte vi att vi hittat det perfekta boendet för de tre bröderna, fruarna och barnen, men då var M så finkänslig att han skickade en video på några får med orden "Här kan du sova, brorsan" och sedan var det absolut ingen som ville sova i en får-halm-hög, utan de bestämde sig samma dag för att skippa detta med "ute på landet vid kustbandet" och sova på hotell i Staden. Vilken stad? frågade jag. Göteborg, svarade de. Och ytterligare drama utbröt. Mitt i stormen stod jag, trött och stressad, med diagonalt snöblandat regn i håret, och kunde inte för mitt liv fatta varför de inte lyssnade på oss. Kan de inget om källkritik, eller? Närhetskriteriet, för bövelen. Nä, just det, det kan de inte nä... Så ja, de får la sova i Göteborg då och köra bil fram och tillbaka och mitt i natten och allt, och vet de att alkoholreglerna är strängare här än där? osv. Ni skulle bara fatta vad jag har tänkt och ältat och försökt komma fram till hur i kommunicerar det ena och det andra på rätt sätt, utan att själv få mig en avhyvling när jag minst anar det. Så jag har kommit fram till detta: Jag kommunicerar ingenting mer nu. All kommunikation får M ta. Det är ju ändå hans syskon!

Övriga inbjudna har varit lite mer åt det smidiga hållet, skulle jag ändå säga. Två vänner har ställt upp som toastmaster, en är bokad som "släpfixare" (alltså den som ska lägga rätt mitt släääp vid olika tillfällen), syrran är bokad som den som ska hålla koll på G medan vi fotas (innan vigseln) och förhoppningsvis gör hon det även under vigseln.

Vigselförrättare är bokad och vi ska ses en månad innan och gå igenom detaljerna, samt ge henne hindersprövningsbeslutet som vi fått hem.

Möte med jurist är bokat för att skriva äktenskapsförord.

Fotograf är bokad, och vi ska ha provfotografering nästa vecka. 

Bröllopsbukett ska en av ägarna till restaurangen fixa. Jag ska bara meddela ungefär vad jag vill ha för blommor. Anemoner och ranunklar, tror jag. Lite vilt så där. Inte pastellfärgat. Inte blekrosa och grågrön. För sjutton! 

Brudklänning inköptes second hand i Göteborg i januari. Min pappa var med mig som smakråd och det var en riktigt rolig upplevelse! Klänningen är nu inlämnad för uppläggning. Skor är inköpta. Vita converse med gulddetaljer.

M har köpt kostym till sig men vi måste beställa hem en till G. 

Smink och clipsörhängen är inköpta. Min vigselring är beställd, och snart även Ms. Frisör är bokad (för mig), och M har förstått att han och G måste gå och klippa sig några dagar innan också. 

Ms föräldrar ska sova hos oss. En vän med familj är inkvarterad hos mina föräldrar. Övriga har bokat hotell eller B&B (inkl. frukost). 

De flesta inbjudna har tackat ja, men inte exakt alla, som förväntat. Just nu verkar vi bli 38 stycken.

Så nu återstår bara en hel massa saker: planering av lek i samband med mingel, bordsplacering, planering av lekar/aktiviteter till barnen, osv. Och viktigast av allt: boka färjan så att de kör sista turen och inte alla blir strandsatta på en bohuslänsk klippa! För även om man hellre sitter på en klippa än i karantän så vore väl det ett himla snöpligt avslut på en annars så hejdundrande fest? Livets fest! Som jag ser fram emot den!

Intryck från en nyårsafton

Vilken nyårsafton vi fick! Eller åtminstone om man räknar hela dagen som nyårsafton! 

På förmiddagen bestämde vi oss för att åka ut till pinjenöt-kotte-insamlingen ute i tallskogen och hälsa på vår vän M-A. Han säsongsarbetar där sedan flera år med att vakta kottehögen och med att väga, skriva upp och betala de män (oftast) som varit runt i skogen och plockat kottarna. I kottarna gömmer sig pinjenötterna inuti hårda svarta, liksom sotiga, skal. Kottarna samlas alltså ihop och forslas sedan bort med lastbil lite då och då till en fabrik där de får självtorka för att sedan gå igenom flera maskiner där de dyrbara nötterna tas ur dem. Pinjenötter härifrån exporteras till hela världen, särskilt i Mellanöstern är de populära och anses som de finaste pinjenötterna i världen osv. har man fått höra. Osäker på vad som stämmer där, men ja, stolt kan man ju alltid vara för en kottehög och dess dolda små skatter.

Vid kottehögen finns något annat fantastiskt, som jag detta år såg med nya ögon: kor som betar under tallarna. Det ser precis på pricken ut som i dokumentären En vildare värld med Anders Lundin. Se från 3.38 för att se vad jag menar. Där förklaras det att tjurarna håller nere växtligheten och att detta främjar biologisk mångfald, om jag minns rätt, och det var så häftigt att få se detta i verkligheten! Kossorna här vid kottehögen utanför Almonte var av rasen Marismeña, en utrotningshotad urras härifrån. Det heter inte ur-ras, men ni kanske förstår vad jag menar. 

När vi beundrat färdigt kossorna och betesmarken (på avstånd) kom en annan beundransvärd varelse struttande. Det var en smal, för att inte säga mycket mager, tik av någon jakthundsras som jag inte känner till som kom travande över grässlänten. Hon höll sig hela tiden på minst tre meters avstånd, men vann mitt hjärta ändå, så mager hon var. Vi gav henne bröd som vi hade med oss och lite oliver. Hon åt oliver! Det kan väl inte vara normalt? Hon måste väl vara oerhört hungrig? Mitt hjärta sa att denna vovve måste få mat. Sagt och gjort: vi drog in till byn igen och jag köpte hundmat (och en fin hundmatskål i metall). 20 kg för 17euro, det tyckte jag det var värt. 

Väl i byn passade vi på att köpa på oss bra grillkött (lagarto) och bröd och lite korv till G hoppas jag att M också köpte, för idag (nyårsdagen) ska vi åka ut till pinjenötskottehögen igen och grilla med M-A. Det är tradition här, som jag kanske skrev om tidigare, att fara ut på landet och grilla på juldagen, nyårsdagen och påskdagen. På juldagen valde vi stranden, men idag blir det landet och grilla kött. Det ska bli gött!

Jag kan dock inte avsluta detta inlägg utan att berätta om den lilla familj vi stötte på i byn när vi var påväg ut till M-A igår eftermiddag med ved och hundmat. Familjen vi mötte  var en riktig cykelfamilj. En långdistanscykelfamilj, bestående av en mamma, en pappa och en liten dotter på 13 månader. De hade cyklat från sitt hemland Schweiz i september ner till Frankrike, tagit färja där till Marocko och nu var de här, i södra Spanien. De letade hotell och det hade visat sig att Almontes enda hotell hade stängt. Så värdelöst! De tänkte åka till Rociana och kolla om Monteluna (restaurang där vi ätit för några år sen) hade rum att sova i och annars slå upp sitt tält någonstans... Jag gav dem 3 apelsiner från svärisarnas egna träd och önskade dem all lycka till! Men SÅ häftigt att cykla genom Europa (och lite i Afrika) med en bebis! Herregud, vilka äventyrare! 

På kvällen sedan kom Gs två sysslingar från Madrid förbi. De var i 25-30-årsåldern skulle jag säga och hade en hel drös med energi. Jäddrar i min lilla låda vad de snackade, och det var väldigt trevligt och intressant tyckte jag. De drog vid åtta till sitt nyårsfirande och vi plockade fram middagen som min svärmor ägnat hela dagen åt att förbereda (hon som inte skulle fixa nåt...). Huevos rellenos, räkor, skinka osv. Alla blev mätta av förrätten/tapas så ingen åt huvudrätten (kalkon) utan vi gick direkt på dinosaurietårtan som svärfar köpt... Sedan hängde vi i soffan och tittade på Andalusiens nyårsgala och till slut gick G och jag upp på takterrassen och tittade på nyårsraketer. Jag noterade att kyrkklockan först fick slå, i tystnad, och att det först 3-4 minuter efteråt började skjutas raketer. Först förstod jag inte varför men sedan kopplade jag att när kyrkklockan slår står varenda spanjor och försöker att inte kväva sig själva med en vindruva per slag, och sedan, sedan är det dags för raketskjutning i minst en kvart... Jag gillar att titta på dem (på avstånd) men skulle aldrig, aldrig få för mig att köpa några!

Ja, så det var vår nyårsafton det! Nyårsdagen inleddes med att jag kom på att vi glömt att betala räkningarna för december, men nu är det gjort... Pjuh! 

Hoppas ni får en mycket bra start på det nya året och att hela 2023 blir minnesvärt på ett bra sätt med härliga upplevelser, mycket hälsa och fina stunder! Vi hörs!

Spanien, några dagar i december

Jodå, jag kom fram ordentligt till min slutdestination till slut, tackar som frågar, även om bussfärden mellan Bordeaux och San Sebastian var lång, obekväm och gick i 120 knyck, minst. Så kändes det i alla fall. Bredvid mig satt en kille i 25årsåldern och tittade på Prison break med hebreisk undertext. Ingen hade munskydd. 

Hotellet i San Sebastian var så fantastiskt att jag idag bemödade mig med att skriva en recension på google maps och ge dem fem stjärnor på allt. Jag nådde resans höjdpunkt när jag satt och åt en synnerligen god middag på restaurang La Espiga efter en liten promenad i mörkret ner mot San Sebastians strand/bukt - la concha tror jag den heter, men sedan gick det utför, även om jag tillbaka på hotellet kände en sådan eufori att jag övervägde att bli vagabond på heltid. 

Det första som hände var att jag inte lyckades betala 44euro-notan på La Espiga med mitt kort. Jag försökte och försökte och jag försökte med det andra kortet också några gånger. Jag gick till en bankomat på samma gata och försökte ta ut pengar, men även där gick jag bet. Så gick jag tillbaka till restaurangen och satte mig på en barstol och loggade in på bankappen och kunde se att jo, jag hade pengar på båda korten och jo, båda korten är öppna för utlandsköp. Så gjorde jag och den trevliga och lugnande servitören ett försök till och hips vips så gick det att betala! Allt löser sig...  Och jo jag hade hunnit överväga att ta anställning som diskare eller ringa någon av mina svågrar och låta denne swisha till restaurangen (men har fått veta nu att företag i Spanien inte tar "swish" (det heter något annat på spanska), men det kanske hade gått att swisha typ servitören? 

Men som tur var behövde ingen av dessa metoder tas till utan jag kunde istället lugnt gå tillbaka till mitt hotellrum och sova gott hela natten till kl 06 då jag tittade på mobilen för att se vad klockan var och då såg ett sms från M om att G hade hög feber. Euforin övergick på mindre än en sekund till ångest och rivande längtan efter att få hålla om och ta hand om mitt barn. Jag kollade tidigare tåg från Madrid, men insåg att det varken skulle göra till eller från för mina möjligheter att hinna med sista bussen mellan Sevilla och Almonte, utan det skulle bara medföra en extra kostad på 120 euro och det kändes inte värt. Så vi satt stilla i båten och resan fullföljdes enligt plan. 

Bussen med Alsa från San Sebastian till Madrid var en dröm, och jag hamnade i samspråk med min stolsgranne, en ung sjuksköterska med arbete på akuten på ett av sjukhusen i Vitoria Gasteiz. Hon höll med om att spanjorer/basker söker vård alldeles för fort, t ex en halvtimme efter att de fått ett litet sår på fingret (hennes exempel) men angående antibiotikaanvändningen hade hon inga fler åsikter än att rekommendationerna skiljer sig åt i olika länder och så är det bara. Och ja, vad skulle hennes åsikt i detta spela för roll? Hon är inte den som skriver ut något ändå...

När vi väl kom in i Madrid förfärades vi över höghusen och hur folk kan leva så, och sedan guidade hon mig till rätt tunnelbana och rätt tunnelbanebiljett och en stund senare var jag (via fullsatta tunnelbanevagnar) framme på Puerta de Atocha, en av Madrids tågstationer. Och där hände detta fantastiska: Min vän A och jag möttes upp och hade en halvtimma tillsammans i Atochas eget palmhus. Så fint att få träffa henne lite snabbt! Hon bor i Madrid nu men kommer från en by nära Sevilla. 

Så skönt att sedan äntligen få komma hem till mina svärföräldrars hem i Almonte och få krama G och fråga hur han mådde (inte bra) och vara med honom och M och svärisarna. Fram emot julafton mådde han bättre, även om han dan före dan varit inne med oss på barnakuten i Huelva pga mycket ont i benen, och även om han däckade under siestan på julafton och knappt gick att väcka förrän han fått makaroner och ibuprofen så repade han sig bra tills kusinerna anlände vid 21.30.

Julaftonen här är så märklig. Den är liksom en vanlig lördag, man får göra vad som helst och ingen gör något särskilt förutom farmor då, eller någon annan stackars mamma, som står i köket och svettas av stresspåslag och bestämt avsäger sig all typ av kökshjälp. Vi gick runt på byn och gjorde lite ärenden och var hem till en av Gs kusiner en stund, men mest var det en väntan. För att råda bot på väntan fick G, M och svärmor varsin julklapp av "tomten"/mig redan på morgonen. G fick nån slags racerbana med Paw patrol-tema som visade sig inte vara värd ett öre mer än de ca 40 euro jag betalat för den, men glad blev han i alla fall. 

När man väl ska äta middag där  vid tiosnåret är man så trött av att ha väntat/stressat ihjäl sig i köket (svärmor lagade (under flera dagar) 7 förrätter, 3 huvudrätter och 3 efterrätter, jag lagade 2 efterrätter och en svägerska lagade en förrätt), att inget är roligt längre. Så upplevde jag det i alla fall och lovade mig själv att aldrig mer fira jul här, men vi får la se... Vi gick och la oss vid midnatt, vilket alla tyckte var hur tidigt som helst, och festen pågick till 01.30 berättade M som hade svårt att sova pga hosta.

På juldagen flydde vi fältet och begav oss ner till strandbyn, tre mil bort. Där har vi haft några helt fantastiska dagar skulle jag vilja säga. Solen har skinit på vår bleka vinterhy och G har sprungit runt barfota och barbent på stranden och lekt. Vi har verkligen fått rå oss själva och jag har känt hur mycket jag uppskattar det! 

Visst är det trevligt att få träffa familjen och svärisarna men någon måtta får det vara, till slut krockar man och tröttnar man och då blir det bara jobbigt. Tur då att de har flera hus att välja bland! Men nu har vi återvänt ändå till Almonte för igår skulle svärmor sjunga med sin kör i ett kapell och idag ska vi gå på konsert i byns kulturhus. Imorgon är det nyårsafton och den ska firas med svärföräldrarna. "Ingen speciell mat, bara en kalkon i ugnen" sa svärmor, och det lät ju himla gott tyckte vi!

Hoppas ni som läser har haft en fin jul och mysiga mellandagar! Ett gott slut på 2022 får jag passa på att önska er!

Reseplanering vinter 2022

Lite ironiskt att mitt förra inlägg fick heta Varje dag och så skriver jag inte igen förrän en dryg månad senare. Så kan det bli. Så blev det. Men här kommer min reseplanering för min julresa till Spanien. En enorm jäkla lyx känns den som så här i vintermörkret, med snö och frost och många minusgrader. Låt oss börja i detta citat från August Strindbergs pjäs Fröken Julie:

"ack! låt oss resa härifrån — tar upp en kommunikationstabell ur fickan — genast, med nästa tåg! — vi äro i Malmö klockan sex och trettio; Hamburg åtta och fyrtio i morgon tidigt; Frankfurt-Basel en dag, och i Como genom Gotthardsbanan om, låt mig se, tre dar. Tre dar!" 

Så enkelt, med en kommunikationstabell som betjänten Jean händelsevis har i fickan planerade han deras tågresa, som de aldrig åkte på eftersom Julie bestämd gick ut med ett rakkniv i handen i sista scenen, men annat är det nu! Nu valde jag återigen att planera min resa med hjälp av SJs länk till Omio. (Jag jämförde även vad det hade kostat med ett tågluffarkort via Interrail och kom fram till att det inte blivit billigare. Jag vet inte om jag hade helt rätt i jämförelsen, men återigen tog jag detta beslut.)

Om några dagar reser jag så här:

Dag 1: Buss till Göteborg tidigt på morgonen för att sitta och jobba en sista dag hemma hos mina föräldrar. Sedan tar jag färjan Göteborg-Kiel på kvällen, framme kl 09.15.

Dag 2: Tåg till Karlsruhe kl 11.12 - 17.09. Där sover jag på ett hotell nära stationen. 

Dag 3: Tåg till Strasbourg kl 09.53 - 10.37. Lite rundvandring. Vad ska jag hitta på? Tips, någon? Kl 14.10 tar jag tåget till Bordeaux. Framme ca kl 20. Sover på hotell nära stationen.

Dag 4: Buss från Bordeaux kl 14 till Donostia San Sebastian. Framme kl 17.55. Här tar jag Flixbus och det är billigt! Jag sover på hotell invid en kyrka och rätt nära busstationen.

Dag 5: Buss från San Sebastian till Madrid (Alsa) på morgonen och tre timmar senare vidare från Madrid med tåg till Sevilla på eftermiddagen. Framme  i Sevilla ca kl 19. Där får M och G hämta mig med bil eftersom sista bussen kommer att ha gått. 

Hemresan får ni läsa om vid ett senare tillfälle... 

Det är inte så lätt att boka dessa tåg/buss/båtresor och därför lägger jag ut min reseplanering, för att minnas när jag ska boka nästa gång och för att kanske inspirera någon att också våga resa på detta sätt.

Önska mig lycka till! Och hoppas att alla tåg och bussar går i tid och kommer fram i tid och att det helt enkelt flyter på så smidigt som möjligt, och gör det inte det så lär jag väl lösa det på vägen... 

Passa på hellre än FIRE, och som man bäddar...

Under de senaste veckorna har jag tänkt mycket på ordspråket "som man bäddar får man ligga", men inte i den skambeläggande betydelsen utan mer med tanke på att jag är nöjd med hur vi ordnat vårt liv. Det är saker som att vi till slut lyckades ta oss in på bostadsmarknaden, och att även om vi gjorde det precis när priserna peakade så köpte vi inte någon stor dyr villa med renoveringsbehov (akuta eller framtida) utan istället ett nyrenoverat radhus i två plan. Inte allt för stort men tillräckligt för oss. Det hade kunnat vara fint med gavellägenhet men samtidigt tänker jag att uppvärmningskostnaden sänks av att bara ha två ytterväggar. Det blir antagligen dyrt med el ändå i vinter, denna månaden landar elräkningen på 1000 kr och då hade vi inte värmen på för den månad som debiteras, men det har vi nu. Jag pallar inte frysa.

Jag tänker vidare på att vårt radhus ligger nära skola och affär, på gångavstånd till båda faktiskt, och på cykelavstånd till våra jobb (man kan gå dit med, men det tar en liten stund). Detta medför att vi kan klara oss utan att köra bil. G sitter fortfarande i cykelvagnen och jag älskar verkligen att cykla! Det är inte lika långt nu som när vi bodde på holmen, men jag märker så tydligt hur mycket bättre jag mår de dagar jag cyklat till jobbet än när jag kört bil. Tyvärr har jag inte fått till så mycket övrig motion de senaste veckorna och då blir mina 4km på elcykel per dag desto viktigare. Att låta bilen stå är ju bra för både plånboken och miljön, men jag förstår att alla inte kan cykla till jobbet - särskilt inte här där många pendlar till någon mer eller mindre närbelägen stad. Samtidigt skulle jag vilja peppa alla som kan att cykla dit de kan: till affären, till kompisarna, på utflykt osv. 

Ja, jag har tänkt mycket på att som man bäddar får man ligga... men inte för att skuldbelägga någon som "bäddat dåligt" utan mer som en pepp och en strategi i livet, att tänka på att de val man gör har konsekvenser och att det därför är viktigt att försöka göra så smarta val som möjligt. Äh, jag vet inte! Jag är bara så himla glad att vi bor på en liten ort, nära naturen och havet och nära jobb och skola och mataffär. Det är så mycket värt!

De senaste dagarna har tankarna mer kretsat kring en annan sak, dock. Jag tänkte först nej, när M föreslog det. Inte ska väl vi lägga massa pengar på det igen, när vi nu nyss varit iväg. Men jo, sedan tänkte jag att vafasen! Vi har ju pengar på banken (för att vi inte lånade upp oss till max och heller inte behövde  gå in med precis allt och lite till som handpenning) kanske inte en förmögenhet men ändå pengar, och vi lever ju nu och just nu finns det inga hinder (men det kan komma, man vet fasen aldrig (omikron, jag tittar på dig!)) så därför har vi bestämt oss för att åka till Spanien över jul. Jag hoppas allt går i lås och att vi denna vinter kan komma iväg. M är peppad och han vill träffa familjen och få ljus på sig. Jag tänker att jag lätt står ut här en vinter, utan Spanien, men ju mer jag tänker på det desto mer vet jag ju att jag i december också kommer vilja åka härifrån till solen och kanske 15-20 grader. Hellre att vi gör av med lite pengar nu, som vi har, och får träffa Ms föräldrar och syskon och våra vänner, känna lite solvärme, än att vi sparar som dårar bara för sparandets skull. Jag tänker att så länge man har koll på och kontroll över sin ekonomi så är det lugnt. Då måste man ju kunna unna sig lite också! Vad tänker ni om detta?

Så är det ju så att jag fortfarande är helt envis vad gäller färdmedel och ickefärdmedel och vägrar flyga. Efter några dagar av funderande och lite ångest fram och tillbaka (ska vi flyga ändå? osv) har vi nu landat i att vi ska ta färja, tåg och buss och att vi ska passera lite nya städer den här gången. Planen ser i grova drag ut så här: Färja Göteborg-Kiel, tåg dagen efter till Strasbourg med byte i Karlsruhe. En hotellnatt. Tåg dagen efter till Bordeaux. En hotellnatt. Buss dagen efter till Bilbao. Två hotellnätter. Sedan buss till Madrid och tåg samma dag till Sevilla. 

Anledningar till denna rutt: tåglinjen Lyon-Barcelona verkar inte finnas längre (eller så gör den det men jag hittade inga sådana avgångar), vi vill hellre se Frankrike än Tyskland, vi har aldrig varit i Bordeaux och det låter coolt och franskt och som ett vin, Guggenheimmuseet i Bilbao vill jag visa för M, vi vill passa på att se något när vi ändå åker genom Europa. 

Så ja, jag känner mig peppad nu! M verkar inte tycka det är något problem att vistelsen i Almonte blir kortare än den skulle blivit om vi åkt mer direkt eller flugit, så det känns bra. Vi tänker oss att vi ska åka veckan innan jullovet börjar så G får ta ledigt tre dagar extra från skolan, men jag tror inte det ska vara något problem. Planen är att hinna hem igen tills skolan börjar i alla fall. 

Så håll nu alla tummar och tår för att inget dumt händer i världen med smittor och arga gubbar och annat, så vi kan få åka denna vinter! Vi ska sova på saken och sedan hoppas jag att vi kan köpa biljetterna så snart som möjligt nu medan de fortfarande är ganska billiga. En reflektion är att bussresorna är superbilliga jämfört med tåget. Buss Bordeaux-Bilbao kostar 200kr, likaså buss Bilbao-Madrid! 

Hoppas ni alla har en fin helg och en mysig lördagskväll! Jag har haft en fantastisk lördag med kompishäng med en granne och mycket vila och romanläsning. Ta hand om er!

Semesterminnen

Än är inte semestern slut, men nästan. Vi är hemma igen. Tågresan hem gick bra trots att vi reste tillsammans med värmeböljan som steg upp genom Europa. Den kom till Sverige någon dag innan vi så när vi gick av färjan i Göteborg var det mulet och blåste kallt. 

Vad minns jag av den här semestern? Och vad vill jag fortsätta minnas? Här kommer någon slags sammanfattning:

Vi kom som sagt ner till Spanien den 21 juni. Redan två dagar senare blev M sjuk i covid19och fem dagar efter det var det min tur. I ungefär två veckor var vi isolerade i huset på stranden men plötsligt tyckte folk att de vågade träffa oss igen. De vänner jag träffade var två lärarkollegor (J och A), samt våra vänner Z och C från Almonte, samt deras lille son. M hängde även med sin vän MA två gånger. Men de första som vågade träffa oss var Åsa och hennes döttrar. 

Vilken dag vi hade! Åsa och barnen sov i El Rocío två nätter men umgicks med oss hela lördagen. Så häftigt att träffa en av de kollegor som jag har mest kontakt med under arbetstid, men som jag aldrig mött fysiskt. Båda blev vi överraskade av hur liten den andra var. Det visade sig att vi var ungefär lika små (fast jag tror Åsa är några cm längre än mig) och van som man är vid att alla andra är längre än en själv (åtminstone i Sverige) så blev jag förvånad att vi var i samma storlekskategori. Vi är alltså ca 160cm långa, om någon ville veta... 

Det första vi gjorde med Åsa och hennes döttrar var att gå ner till närmsta strandbar (chiringuito) och käka frukost. Juice till barnen, kaffe till Åsa och så mackor på det: media tostada con tomate y jamón. Så gott! Sedan gick M hem och vilade och vi andra gick ner till stranden för att bada, men först vada igenom rabarberkrämen som bildats längst in. Det var alger, som dumma fiskebåtar dragit upp några dagar tidigare och som låg och skvalpade längst in mot stranden. 

G kastade sig i vågorna och Åsas döttrar gjorde bakåtvolter och hade sig. Åsa och jag badade också, såklart. Doppade oss och lekte med våra kids. Men som alla vet blir man hungrig av att bada och för att hålla alla, särskilt mammorna, på gott humör gick vi vidare längs strandpromenaden till nästa chiringuito. Där käkade vi lunch. Sardiner, pannkakor med småräkor i (tortillitas de camaron) och paella. Dyrt som skam. (Tydligen hade vi valt en chiringuito som är känd för att vara dyr, men det visste la inte jag.) 

Vi gick vidare västerut, längs strandpromenaden, och nådde tillslut torget där det fanns glass i stora lass. Alla fick glass och barnen peppade att de skulle ut i havet till en flytande hoppborg. G och Frida var mest taggade och de fick med sig både mig och Jonna på äventyret. Fy sjutton vilket äventyr! Jag fick alltså simma ut med G (som inte är simkunnig), ca 50-100 meter, till en flytande rektangel byggd av något som liknade hoppborgar, eller liknande. Där ute var det djupt. Tur att vi hade flytväst! Väl uppe på hoppborgskonstruktionen skulle man ta sig runt en bana. Jag insåg direkt att detta skulle jag inte palla, fysiskt. Det var tillräckligt jobbigt, psykiskt, att sitta på ändan och hålla i sig. Frida och Jonna fick ta G och hjälpa honom runt banan, och det gjorde de med bravur! G som egentligen var för liten för denna aktivitet klarade hela banan med systrarnas hjälp medan mamma Tove satt och höll i sig och pratade med en annan mamma som också satt och höll i sig. Äventyret kostade förresten 12€ per person. Hutlöst tyckte jag, men jaja. Vad gör man inte för barnen?

Efter detta gick vi hemåt, men Åsa stannade med sina döttrar på stranden. Lite vila stod på schemat, innan middagen, som intogs på El rey de la gamba på centrumtorget i Matalascañas, en skaldjursrestaurang. Middagen där för vårt gäng med en vuxen extra, eftersom M var med, blev 20€ billigare än lunchen. Intressant, tyckte jag! 

Efter detta tittade vi lite i en souverniraffär, käkade glass och sedan skjutsade Åsa hem oss innan hon sladdade vidare till hotellet i vildavästernbyn El Rocío. Och det var dagen med Åsa det. Varmt och härligt, soligt och trevligt!

Fler semesterminnen? 

Jag minns att vi promenerade på sanddynerna, M, G och jag, min sista dag i självpåtagen karantän. 

Jag minns att G och jag åkte till ytterligare en strandbar (Heidi Bananas) tillsammans med min lärarkollega J och hennes man och såg ett band som spelade covers på gamla spanska 80-talshits. Jag kände inte igen en enda men stämningen var fantastisk, likaså den något till åren komna sångerskan med tajt kort läderlinne, läderkjol och nätstrumpbyxor. Hon ägde showen! Sedan åkte  vi tillsammans med Js svenske vän och hans fru till en restaurang i centrum och åt middag till kl 02 på natten. Inte så barnanpassat tyckte jag, men det var bara att hänga med och vänta ut de andra, eftersom vi inte hade egen bil. 

Jag minns att G och M åkte själva till Ferian i Almonte och jag var kvar ensam i huset eftersom jag hade corona. Detta var dagen då M testade negativt och jag positivt, och vi liksom byttes av. Jag funderade på om jag var den enda som någonsin sovit ensam i huset på stranden. Det kan faktiskt vara så. 

Jag minns när A kom på besök med sin systerdotter som var på pricken lik Annika i Pippi Långstrump. Samma frisyr, samma uppsyn. Lite spanskare möjligtvis, men väldigt lika. A höll med! En annan intressant sak var att A och jag jämförde våra löner. Först lät det som om jag tjänade rejält mycket mer än henne, vilket kändes orättvist eftersom hon jobbat mycket längre än mig och dessutom sitter med i ledningsgruppen på hennes skola, men sedan kom vi fram till att vi tjänar väldigt lika när vi insett att hon pratat om lönen efter skatt och jag pratat om lönen innan skatt. Då kändes det bra igen.

Jag minns att jag några dagar efter coronasjukan gått över kände att jag fick en vaxpropp i örat, gick till apoteket och köpte vaxproppslösande olja som hjälpte direkt. Den kom och gick i några dagar tills den satte sig till rätta ordentligt och blev "permanent". Läkarna på vårdcentralen såg dock ingen vaxpropp utan istället öroninflammation. Jag fick 30 antibiotikatabletter att ta under 10 dagar (dubbelt så mycket som man får i Sverige fick jag veta sedan). Väl på plats hemma sökte jag vård på min vårdcentral och vad ser min läkare här om inte en stor vaxpropp? Jajamen! Jag fattar inte hur de kunnat missa den i Spanien och jag är lur på om de hittade på att jag hade öroninflammation, för enligt läkaren i Sverige ser man inte ens trumhinnan pga smal hörselgång. Mycket märkligt i så fall. Varför skulle de vilja skriva ut antibiotika i onödan? (Det var totalt tre läkare och två sköterskor som tittade i mina öron i Spanien.)

Jag minns hur G och M och jag besökte stranden nedanför Parador de Mazagón där det finns så fina snäckor, och att jag tyvärr var stressad för att vi snart skulle till vårdcentralen pga örat.

Jag minns mer saker men det får nog räcka för idag. 

Tack Spanien för den här gången! Nu dröjer det nog ett tag tills vi ses igen, förhoppningsvis inte på sommaren då det är alldeles för varmt för att göra roluga saker. Sista veckan längtade jag hem men när jag väl kom hem kände jag post-semester-depp, trots att mina två sista semesterveckor ska spenderas här hemma. Nu har jag dock kommit in i det lite och det känns bättre. Vädret gör ju också sitt till, som första dagarna var dåligt men nu är bättre. En sista bild från stranden får ni, den spanska alltså.

Godnatt!