Krukväxterna mår bra

Det har onekligen varit fyra intensiva veckor sedan jag kom hem från Stockholm och den skrattiga konferenskvällen. Först var det en vecka att försöka jobba ikapp det man missat under de nästan två dagar jag varit iväg. Eleverna hade hunnit både skriva frågor och lämna in en hel drös med uppgifter. Sedan var det en vecka till och en till och en till. Mina kollegor har haft ännu mer än mig så jag har försökt avlasta även dem litegrann. Det betyder att jag rättat lite åt dem när jag haft tid och energi. 

Och efter jobbet börjar som bekant det obetalda arbetet med matlagning, tömma och fylla diskmaskinen, hjälpa G med läxor, ta G till simskolan, gå på bokcirkel (visserligen självvalt) och delta i bostadsrättsföreningens styrelsearbete (också självvalt men lite mer av en förpliktelse än bokcirkeln). Och så behöver jag promenera och prata med folk osv. Se till att det blir städat hemma... med meeera. Så ja, det är kanske därför jag nu blivit lite trött. Trött och stressad, av allt sammantaget. 

Förra helgen var jag ju iväg och vandrade hela söndagen och var helt död i kroppen nästan hela måndagen, och så mensvärk på det. Det var en väldigt fin vandring och jag är glad att vi genomförde den, men också den tog energi. Samtidigt är jag dålig på att bara vila. En hel helg av vila har nog aldrig hänt. Kanske behöver det inte heller hända, men jag får nog akta mig lite så jag inte trillar över kanten alldeles. 

Jag har börjat identifiera under dessa veckor att framemot torsdagen är jag så trött att jag inte riktigt orkar vara stressad och uppe i varv mer. Då försöker jag ta det lite lugnare på jobbet. Då är också läxorna med G avklarade och mitt veckovisa liveundervisningspass är gjort. Det är ansträngande att hålla låda för 25 personer i två timmar, även om jag tar pauser och låter dem vara i "grupprum" då och då. 

Så kom helgen. Denna helg började med Halloweendisco i skolans gympasal. G hade sett fram emot detta mycket ända sedan han såg affischen för ett par veckor sedan. Han och M hade köpt tre masker varav "döden" var hans. Jag hade en mask som täckte runt ögonen och lite ner över näsan. Svart klänning. G hade svarta jeans och svart t-shirt. Det fick duga. 

På gympasalsgolvet var det popcorn överallt och det vimlade av sötläskiga lågstadiebarn med knivar genom huvudet och glittringa häxhattar, stora köttsår, blodiga tröjor och så vidare. Sexorna som anordnade discot tyckte nog att ju högre musik man spelar desto roligare blir det. G ville helst inte släppa mig med blicken. Som tur var dök två av hans kompisar upp så han kunde hänga på dem lite, men då och då tittade han åt mitt håll och kom till mig. 

Lite fick jag hänga i kapprummet och prata med en av kompisarnas lokförarpappa. Det var trevligt. Jag såg också vår döda kompis kompis och sa hej, men tänkte att om jag börjar prata med honom kommer jag börja gråta, så det undvek jag. Det kändes inte som rätt tillfälle... 

Klockan sju hade G tröttnat så vi cyklade hem. Jag var glad att jag tagit med mig termobyxor som jag kunde dra på mig, för nu börjar det bli kyligt. 

Igår lördag var det städdag på vår gård. Jag trodde inte någon mer än styrelsen skulle komma, eftersom vi delat ut inbjudningarna bara några dagar innan (en del av veckans stress handlade om detta) men vi var nog i alla fall åtta hushåll som var ute och röjde så gott vi kunde. M klippte alla häckarna och jag och två grannar till räfsade upp och slängde kvistarna. Efter lite korvgrillning gick vi in och jag kände att jag hade ont i huvudet. Kanske av solen, kanske av all stress och hets de senaste veckorna? Jag la mig och vilade och ringde min vän A på Orust som vi skulle hem till på Halloweenfest på kvällen. Jag tog paracetamol, men det gick inte över. Vilade mer. Tog ibuprofenpulver från Spanien, men inte heller detta hjälpte. Så jag gav upp. Jag frågade G lite trött om han verkligen ville åka på Halloweenfesten och han sa nej, Ms negativa inställning kände jag redan till sedan några dagar tillbaka. Och jag med min huvudvärk orkade verkligen inte dra i dem, denna gång. Annars är det jag som brukar peppa igång och se till att vi genomför sådana här saker trots att de andra något mer introverta familjemedlemmarna spontant känner att det vore skönast att bara stanna hemma. Men nej, nu orkade jag verkligen inte. Så jag ringde A på grannön och grät och sa att jag pallar inte, och hon sa att det var lugnt. Hälsan kommer först, sa hon, och det är ju helt rätt. Jag ägnade kvällen åt att hjälpa M organisera lite i ateljén, laga köttfärssås och sedan titta på Miniagenterna med G och M i soffan. Det var helt lagom, mer hade jag inte orkat. Innan läggdags önskade G att vi idag skulle gå ut i naturen och laga mat på stormköket. Jag sa att vi får se. 

Morgonen idag söndag inleddes med sovmorgon till halv åtta och sedan långsam frukost. M åkte till Göteborg för att gå en skulptera-i-lera-kurs och G ville fortfarande gå ut med stormköket. Jag kollade vindriktning och karta och kom fram till att vi kunde gå till skogen, till ett vindskydd som finns här nära och det tyckte G var en bra idé. Jag tänkte att jag ska försöka att aldrig neka honom natur och utevistelser även om jag kanske känner mig för trött. Sagt och gjort. Strax innan klockan tolv begav vi oss av. Vandringen tog ca 20 minuter och det var ganska tungt att bära för lilla mig. G gick långsamt och pratade om allt men tillslut var vi framme. Vi hjälptes åt att koka makaroner och stekta fabriksrullade små kalkonköttbullar. Ketchupen hade vi glömt, men det var ganska gott ändå. Allt blir la goare ute? 

Efter maten diskade jag och sedan satt jag där på vindskyddstrappen och virkade medan G lekte runt i skogen. Jag kände hur jag fortfarande hade ont i huvudet men försökte slappna av och tänka att det är bra att vi är ute. För varje minut vi är ute är det en minut mindre skärmtid. Klockan två gick vi hemåt igen. Fem minuter efter det att vi kommit hem slogs TV:n på... suck. JJ och Mikey.. Snark. 

Jag hängde tvätt och städade fågelburen och sedan satt jag i solen och virkade, med keps. Oklart om det var bra för huvudvärken, men det var skönt på andra sätt. Tog paracetamol. När det mulnade på gick jag in med fåglarna och tvätten och smygåt en bulle. Sedan gick jag upp och la mig på min säng med filt, vetekudde och serie på mobilen. Jag började se Normala människor igår. Riktigt bra ju!

Till middag blev det köttfärssås från igår och nykokt spaghetti. Sedan la jag mig på sängen igen. Och nu har jag ont i huvudet igen. Det har liksom legat kvar under värktablettseffekten hela eftermiddagen. Det är inte så att det gör jätteont men det är där och stör. M tycker att jag borde söka läkarvård, men det tycker inte jag. Det går nog över. Jag får la försöka ta det lite lugnare veckan som kommer, även om det skulle vara mycket att göra på jobbet. 

Men ja, krukväxterna mår bra. Benjaminfikusen bredvid TV:n är stor och frodig, doftpelargonen Dr Westerlund bredvid altandörren är stor och törstig. Jag tror den druckit en liter idag. Porslinsblomman blommar och slingrar iväg längs en tråd i taket. Paraplyaralian har tagit sig riktigt bra. Men jag, jag är trött och har ont i huvet.

Prata och promenera

Prata och promenera är min medicin som hjälper mot allt, särskilt om jag gör det samtidigt. Det hjälper mot oro, stress, ångest, sorg och mot svagt illamående efter att kanske ha ätit lite för mycket guacamole. Promenaden ska ske i eller nära naturen och samtalet med en god vän. Fysiskt bredvid eller i telefon går lika bra, förutom att mina hörlurar krånglar lite. Är det mörkt håller jag mig till gator med gatubelysning. Är det ljust kan jag ta ut svängarna lite mer. 

Nu kommer väl hösten och sedan vintern och då ökar mitt promenadbehov. Jag är inne mycket, sitter still på jobbet och då behöver jag komma ut på kvällarna. Reflexer på benen och kanske reflexväst. Har jag tur har M börjat natta G när jag kommer in, annars får jag göra det. 

Livet. Så mycket det ska innehålla. Tur att jag har promenaderna. Och pratet.

En försommarhelg

Vilken härlig försommarhelg vi har haft! En helg utan egentliga planer, som fick formas allteftersom. Det började med att jag i fredags ville åka med G på omställningsfestival men han vägrade. Hans förslag var istället att äta tacos hemma, så då gjorde vi det. Det var skönt också, att bara cykla hem och bara vara vi. Vi kunde sitta ute och äta och det njuter jag verkligen av! 

Mina ambitioner för helgen var att lägga upp gardiner och laga växthuspresenningen. G ville leka med en kompis, men det blev inställt. Lika bra det, för då kunde vi göra det vi gjorde igår, nämligen åka på äventyrsvandring. Äventyr för att vi inte visste var vi skulle gå, och vandring eftersom det tog fyra timmar. 

Vi tog bilen till en nyanlagd parkering intill en nyanlagd promenadslinga i naturen. Vi började gå på slingan men hade som mål att ta oss till en liten sjö, dock kallad tjärn. Jag hade hört att man kunde gå dit om man vek av från slingan på något ställe, så när vi kom till en liten korsning och en tant samtidigt dök upp frågade jag henne. Hon visste inte riktigt men pekade lite diffust och sa att de inte dragit slingan ända till sjön än. Vi bestämde oss således för att chansa. Vad kunde gå fel? Jag hade någonslags känsla av åt  vilket håll sjön borde ligga och googlemaps hjälpte mig litegrann. Vi vek av på en stig in i skogen, från slingan. Det är roligare att gå på stigar än tillplattad grus, faktiskt. "Det här är roligare än att titta på video!" utbrast G. "Det är bättre än naturfilm!" sa han också. Och ja, jag kan bara hålla med! 

Plötsligt kom vi fram till en grusväg och då tog vi den till vänster. Skog på vänster sida och hagmark på höger. Sedan gick vi igenom en hage och så var det dags för lunch. Vi satte oss i en gräsbacke och åt pastasallad och kokt ägg. Jag laddade ner appen Naturkartan. Den var till mycket stor hjälp på vår fortsatta vandring kan jag säga! 

Vi gick vidare, dels på stig, dels på någon slags skogsväg. Plötsligt kom vi ut på en vacker och välbetad äng. Då var vi nära. Och plötsligt såg vi sjön! Och en kanadagåsfamilj... Vi hittade en fin plätt vid ett litet träd där vi satte oss att fika. G och jag åt upp den grönbruna tigerkakan som vi bakade på valborg. Jag drack örtte som smakade för lite. G vilade på liggunderlaget och lekte tält. M pratade om överlevnad och jag försökte vila mina trötta ben genom att sträcka ut dem på en klippa. Genom kikaren såg vi havstrutar som vilade på en sten i sjön och ett gräsandspar som flög förbi. 

Sjön/Tjärnen!

Sedan gick vi tillbaka, och då såg vi en kopparödla på marken och sedan ett litet flygplan som loopade. Läskigt! Jag var glad att jag befann mig på marken och inte i planet. 

Tillbaka gick vi en lite smidigare och kortare väg, allt enligt Naturkartan, och plötsligt var vi framme vid en annan del av slingan. På tillbakavägen fick vi stanna och vila flera gånger. Jag var helt trött i benen och det var säkert de andra två med! G klättrade i en gran och jag var nojig att han skulle ramla ner. Jag som alltid klättrade i träd när jag var liten, hur lätt som helst! Allt gick bra, som tur var. 

Mycket torr bäck

Mellan klockan 11.30 och 15 varade vår vandring. Solen sken, det blåste en del, men var varmare än jag trott. Stackars G som gick i fleecebyxor och kortärmad merinoullströja som jag satt på honom för M sa att det var kallt ute! Men men, han klagade åtminstone inte. Efter vandringen svängde vi förbi hamnen och åt glass! Jag tror det är väldigt viktigt att komma ut i naturen på det här sättet ibland, både för oss vuxna och för vårt barn, men också för oss som familj. Jag tror det är bra att vänja sig redan i barndomen vid att röra sig och vara i naturen, att naturen är härlig och fantastisk och fin, att vi måste vara dess vän.

Väl hemma igen satte jag mig på altanen med fötterna högt och åt jordgubbar som M köpt på hemvägen, och virkade på ännu en filt. På kvällen var det, som ni vet, Eurovision och G skulle absolut se alla bidrag, och dansa till dem med! Själv låg jag i soffan och tittade på. Jag var nära att rösta på Österrike men orkade inte gå och hämta min plånbok för att betala, så jag lät bli. Men så vann de ändå (fick jag veta imorse)! Jag tyckte han sjöng så häftigt. Det var något mer än bara dansa, sjunga och ha på sig body, som några av de andra hade. Vad är det för mode? Jag fattar ingenting! Självklart gick vi och la oss direkt efter att alla bidrag spelats. G var helt slut, jag med, och vi somnade båda på fem röda. 

Idag blev därför en lugnare dag. Jag kom mig ändå iväg till mina föräldrars hus för att lägga upp våra sovrumsgardiner. De var lite dammiga efter att ha släpat i golvet sedan i början av april. På eftermiddagen har jag suttit mycket på altanen och virkat men fick plötsligt fick jag ett infall och började skura våra stora ute-stolar. Vi har två stycken, som vi fått av en granne till mina föräldrar. De var oerhört skitiga och G och jag blev minst lika skitiga när vi skurade dem. Inte orkade jag skura helt klart heller, men de blev bättre än de var. Man behöver inte titta så noga, säger vi. Samtidigt pratade jag med vår granne S som kom ut och kikade på oss.

G och jag åt middag och sedan åkte G och M på simskola medan jag satte mig och köpte tågbiljetter till hemresan från Spanien i sommar. Det tog precis hela simskoletiden för mig att göra detta. Och det gick lite knappt 14 000 till... och efter tre hotellbokningar på det är nu vårt gemensamma sparkonto helt tömt. Tur att vi får lön relativt snart! Samtidigt som det svider till lite, så tänker jag att om detta är den konsumtion jag ägnar mig åt så får det vara värt det. Jag köper nästan inga kläder, ingen alkohol, ingen inredning... Det jag köper är typ garn och mat. Och man måste ju få leva och uppleva lite! Och nej, jag vill verkligen inte flyga. Så är det. 

Pero bueno... nu börjar det bli dags att avrunda och gå och lägga sig igen! Hoppas ni som läser här har haft en fin helg, så återkommer jag en annan dag med reseplaneringen Spanien - Sverige, så ni får se hur vi kommer åka. Vi avslutar med en bild från min kvällspromenad. Det är grönt men torrt. Vi får hoppas på regn snart!

Naturen behöver dig och du behöver naturen

Utsikt kl 20.01, efter bergsbestigning

Nu när det är så mycket hela tiden överallt i mitt sinne, på jobbet med det ena och det andra, hemma med att försöka planera en resa som bara känns krånglig, är naturen det jag behöver. Naturen behöver ta emot min kropp och mitt sinne behöver ta emot naturen. Min kropp behöver röra sig i naturen, lyssna, titta, lukta, ta in. Jag kan riktigt känna hur läkande naturen är. Jag behöver naturen och naturen behöver mig. 

Så jag cyklar. Jag cyklar till jobbet nu och mitt barn cyklar bredvid. Denna veckan tar han sin sparkcykel, inte elektrisk gudbevaremigväl. Nästa vecka ska han cykla igen, hoppas jag. Det är påsklov och jag unnar mig tjugo minuters sovmorgon. Det får det vara värt, att komma lite senare till jobbet, för sedan jobbar jag så effektivt att jag aldrig jobbat så effektivt förr. Det är åtminstone så det känns.

Idag flödesskrev jag i ett anbud. Oj, så många stavfel det blev! Tur att Word kunde hjälpa mig att hitta rätt stavning sedan. Nu börjar jag förstå hur eleverna gör ibland: de bara skriver och så får det bli som det blir. De missar den lilla detaljen att gå tillbaka och läsa igenom, ta en paus, läsa igen och redigera och lämna in. Den detaljen missar oftast jag med, när jag skriver här. Anbud däremot är en helt annan femma!

Jag frågade min granne igår om hon ville gå ut med mig. I naturen alltså. Det ville hon inte. Hon ville vila. Hon var trött. Jag var trött och behövde vila i naturen. Så det kanske var lika bra att jag gick själv. Det blev nog mer vila då. Ingen att babbla med. Babbla är jag bra på, såväl i tal som i skrift. Jag gick först och fotade mina, hennes och en grannes vårkrukor utanför våra dörrar. Småpåskliljor, penséer och lite annat. Sedan gick jag till närmsta havsvik. Där såg jag två sädesärlor som sprang runt och gjorde något. Kanske åt de insekter, kanske något litet havsdjur som spolats iland? Söta var de i varje fall och i ett annat liv skulle jag vara naturfotograf. Eller så blir jag det sedan, när jag tröttnat på att vara lärare. Hur blir man det ens? Med de funderingarna vandrade jag vidare, förbi viken och in i skogen. Där satte jag mig och rensade i en bäck med bara näven. Jag älskar sånt! Det är ju konstigt, för bara barn älskar sånt. Men det ger en sån tillfredsställelse att se vattnet rinna sedan, vilket det inte riktigt gjorde för jag orkade inte göra klart. 

Den rätta vägen, mot ljuset, i vårkvällen

Sedan gick jag vidare och på ett berg stod det plötsligt en ståtlig råbock och tittade på mig. Blick stilla stod den. Den kunde ha varit en staty. Jag sa hej och gick vidare. Till sist kom jag fram till min återhämtningsbänk. Satte mig och tittade ut över havet och småöarna. Fästningen ganska långt där borta. Fyrarna som jag inte ens orkade hitta på horisonten. 

Sedan gick jag tillbaka och plötsligt var råbocken där igen. Han sprang över en äng, eller om det är en gammal åker. Och så plötsligt hoppade han till och sparkade bakut. Utan anledning, vad jag kunde se. Sedan ställde han sig där vid kanten en stund för att till sist gå in i skogen. Inte blick stilla precis. Inte som en staty. De är vackra, och fulla med fästingar. Ni har väl vaccinerat er för TBE? Börjar bli dags nu. Gör det till minne av min kollega, om inte annat. 

När jag kom hem var jag trött på ett skönare sätt. Kroppen var också trött, inte bara huvudet. Huvudet var nog till och med piggare och jag satte mig och sökte tågresor - igen! Det gick inte så jättebra den här gången heller. Jag kom till Girona och där tog det mer eller mindre stopp. Jag mailade Renfe om när fler avgångar Madrid-Ourense skulle släppas för juni men fick ett långt artigt skrivet ickesvar till svar idag (men jag fick åtminstone svar). Svarets kontenta var: Vi vet inte. Nähä. Synd!

Naturen behöver mig och den behöver dig och därför krånglar jag med tågresor istället för att bara ta flyget. Det är ute att flyga, brukar jag tänka och säga. Andra saker man kan säga har Maria Soxbo listat i ett inlägg. Bara att läsa och inspireras!

Idag har vi börjat prata om att kanske hyra bil i San Sebastian och åka med den till Pontevedra. Då slipper vi hitta någon resrutt och kan stanna till var vi vill på vägen. Kanske blir det till och med billigare. Kanske inte. Inte mer miljövänligt alls dock, men ändå bättre än att flyga. Våra kompisar som jag lärde känna på ett tåg i Tyskland tipsade om att åka Alvia-tåg via Vitoria-Gasteiz till Santiago de Compostela. Kanske en idé. Kanske en väldigt bra idé till och med. Vitoria-Gasteiz är fint, om man orkar se det. Vi får se. Jag ska söka lite till. 

M säger att han bara vill till Obidos. Åsa tipsar ivrigt om Sintra, och jag ska försöka få M att tycka det är en bra idé. Jag måste bara ta mig tid att prata med honom om det först. En annan dag, för nu sover han. Man orkar bara en viss mängd reseplanering per dag. Det tar på krafterna. Hjärnkrafterna.

Så när jag tröttnat på att försöka hitta något vettigt nu ikväll cyklade jag iväg till grannbyn för att hjälpa min vän E med lite trädgårdsfix och sedan gå en promenad. Vi besteg ett berg och jag blev trött. Oj oj. Detta är min träning! Sedan kraschade jag lite i hennes kök. Drack vatten, konverserade tonåringarna och smygåt en ostskiva. Och så cyklade jag hem igen. Jag cyklade och nynnade på min kompis låt Braun och jag tänkte att för varje cyklad kilometer sparar både jag och samhället stora pengar. Jag tjänar dessutom i hälsa, vilket samhället också tjänar på. (Stora pengar = 1,40 kr i sparade pengar för samhället per  cyklad kilometer.) Så hur mycket har jag sparat samhället idag? 14 kronor blir det nog! Om jag kört bil istället hade jag kostat samhället 15 kronor. Så då gick samhället 29 kronor plus på mitt val att cykla, bara idag. (Räknade jag rätt nu?)

Så ja, naturen behöver mig och jag behöver naturen. Ingen blir förvånad av rekordvärmen och extremvädren, eller ingen borde i alla fall bli det - sa ministern. Det vi borde bli är handlingskraftiga, på alla nivåer och i alla sammanhang där vi är. Handlingskraft åt rätt håll borde ministern också ha. Det tycker jag. God natt!

Glad påsk! hälsar grannens fina krukplantering

Nä men det här var ju trökigt

Jag borde ha skrivit om vår fina Umeåresa som G och jag gjorde under sportlovet, men det hanns inte med veckan efter lovet och sedan blev det helg och sedan kom detta: Influensaviruset from hell! Tydligen har ca 70 av Gs skolas drygt 200 elever varit hemma i veckan på grund av sjukdom, så det är inte bara vi som drabbats. Jag är så, så tacksam över att vi inte blev sjuka när vi var i Umeå, och att ingen vi träffade heller var sjuk. Jag är så, så tacksam över att vi kom hem ordentligt, även om vi blev ombokade till dagtåg på hemvägen eftersom sovvagnen var trasig. Den resan hade varit sjutusen resor värre om vi samtidigt varit sjuka! Men nu orkar jag åtminstone skriva något här, så det i sig kanske är ett tecken på att saker och ting går åt rätt håll? Sen att jag inte vet vad jag ska skriva är kanske en annan femma?

Så vi tar väl det ändå i ordning: först Umeå och sedan Sjukdomen.

Umeå

Umeå var fint. Umeå var frukost på inomhustorget som nästan känns som utomlands, dyrt som bara den men ändå värt eftersom det är tradition. I Umeå badade vi på ett nästan folktomt badhus en onsdag klockan tre. Vi gick vilse i snölabyrinten på torget, vi åt middag hemma hos kvinnan från fjället och vi fick ett renhorn med oss hem. I Umeå kunde man klättra på snöhögar och hoppa ner. Man kunde se norrsken en iskall kväll i jakt på det rätta godiset. Mamman kunde prata med sina vänner och sonen kunde kolla på oändliga mängder youtube på mammans mobil under tiden. I Umeå fanns det god mat med fin vän på pakistansk restaurang nära tågstationen. Det fanns snälla tonårstjejer vid glittrigt matbord. Det fanns lössnö och pulkabacke. I Umeå fanns det moln och sol. Det fanns vänner som inte glömt oss och som tog sig tid att ses när vi plötsligt kände för att åka dit och hälsa på. Det var med andra ord både intensivt och fint. Och jag blev oerhört trött... och oerhört väl omhändertagen.

Sjukdomen

En vecka efter hemkomst börjar jag känna nåt i halsen, och så börjar jag känna att jag måste hosta till och när jag gör det så gör det svinigt ont i en liten punkt nånstans långt ner. Men G går och leker hos en kompis och sedan är det dags för simskola. Han vill inte men jag lirkar, tänker att det är nervositet. Känner mig lite mer nästan krasslig. Kör dit och hoppas på att inte få feber påvägen hem, men det är nog inget - eller? Väl hemma förkunnar jag med tvärsäkerhet att Jag är sjuk! och låter M ta hand om resten av kvällen. Strax innan G lägger sig kommer han till mig och säger att han också känner sig sjuk. Jag tror att han bara speglar mig, men det visar sig att han har alldeles rätt. Både han och jag har feber. Detta var i söndags.

Sedan dess har vi haft feber som gått upp och ner och vi har växlat i att må sämst. Mest har G mått sämst men sedan var det min tur. Han var så slö, så slö och ville inte titta på TV, inte dricka, absolut inte äta, inte leka, ingenting. När han mått så i drygt ett dygn kontaktade jag vårdcentralen och de bad oss komma in för bedömning. Väl där gjorde de lite undersökningar och konstaterade att det troligtvis rör sig om influensa. Hemma igen var G mycket piggare men min temp gick stadigt upp till 39,5. Och det säger jag er: 39-nånting är mycket mycket värre än 38-nånting! Fy så hemskt det är! 

Nätterna har varit ganska jobbiga. Visst har vi sovit, men inte så mycket. Jag hör min andning på ett sätt jag inte gillar. Jag svettas så jag blir dyblöt och behöver byta om flera gånger varje natt. Lakanet är alldeles fuktigt. Blä och bu. G har ändå sovit ganska bra men hostar stundtals väldigt mycket, jag med. Den enda som verkar ha klarat sig (peppar peppar) är pappa M. Han har haft lite feber men den har snart gått ner igen. Jag är tacksam över att han kunnat vara vår kontakt med omvärlden och kunnat åka och handla saker som behövts. Dessutom gillar han att handla, så det är ju bra. Så jag hoppas att han kommer undan detta lindrigt nu och inte blir så dålig som vi är och har varit. 

Igår och idag har jag inte haft feber men känner mig ändå väldigt sjuk. Igår var jag som en vålnad efter en natt med fruktansvärt få timmars sömn. Idag mår jag lite bättre men känner mig ändå rätt långt från fit for fight. G var feberfri igår men har feber idag. Så ja, det gäller att ta det försiktigt och inte ta ut sig. TV:n går varm, vilket är ett litet sundhetstecken ändå - han orkar kolla på TV (mest vettiga program faktiskt på spanska). Mellan varven högläser jag ett kapitel eller två i Roald Dahls femenala bok SVJ. 

De enda som är pigga och glada är fåglarna! Så det lär inte vara fågelinfluensa vi fått (hehe)... 

Nåväl, vi får hoppas att nästa vecka kan få gå lite mer i välmåendets och hälsans tecken. Men innan återgång till skola och jobb ska vi ha en dag när vi mår helt bra, dvs: sover normalt, äter normalt, orkar med livet och är lite pigga och åtminstone någorlunda glada. Jag hoppas att alla andra föräldrar till de andra 70+ barnen resonerar på samma sätt så vi inte behöver få detta igen! För det känner jag verkligen inte för!

I slutet av januari

I slutet av januari är det full rulle och fullt upp och så är det måndag. Annika hörde av sig igår och bad om ett helginlägg. Kanske är det det hon får. Vi får la se. 

"Vi får la se" hade jag som ämne i ett mail till en av mina tre chefer i fredags. I mailet frågade jag om hon läst mailet jag skickade i onsdags. I mailet skrev jag att jag kanske var påväg att få ryggskott men att jag gjort mina övningar och att det kändes nog bättre. Sist jag hade ryggskott var det massivt och där vill jag aldrig hamna igen, och verkligen inte nu. G måste ha starka minnen från den gången för han satte genast på lugn musik och hämtade pallen som jag kunde lägga upp mina ben på. Han var så söt. Det var i fredags förmiddags och jag lyssnade på min ryggskottslåt (Earl av Sonores) och sedan avslappningsmusiken. Kanariefåglarna svarade på fågelkvittret i låtarna. Så sött. Plural ja, de är två igen nu. Lenas nya kompis heter Rödis, efter att vi ganska omgående övergav namnförslaget Stina 2. Det låter som om det är ett barn (G) som hittat på namnet Rödis men det är det inte. Det är jag som hittat på det, för att inte behöva kalla henne för Stina 2. Lena blev glad att få en kompis i alla fall. Hon kom redan helgen efter den tragiska olyckan.

Chefen svarade i alla fall på mitt Vi får la se-mail med en konkret plan för de närmaste två veckorna. Det var precis det jag behövde, även om planen kunnat vara mer luftig. Samtidigt vet jag att hon inte hade några förutsättningar alls att lösa en luftig plan på studs, så att hon ändå gjorde en plan var guld värt. Vi är i ett läge nu där arbetsuppgifterna tämligen väller in. Vi har många elever, till viss del tack vare avtalen jag hjälpte oss att vinna förra året, och nu mitt i allt detta ska jag skriva ett anbud igen. Ett litet anbud, men ändå. Det är lätt att tro att det inte kommer ta så mycket tid, men ja, vi får väl se. Det brukar alltid ta längre tid än man tror. Men nu har vi en plan och jag har lagt in skrivpass i min kalender, så det får la gå. Jag får se det som ett experiment om inte annat. 

Mitt i detta började alltså helgen. Jag jobbade till halv sex i fredags tror jag och sedan åkte jag hem. Väl hemma mådde jag rentav illa av trötthet och stress. Nej, jag mådde inte illa - jag var yr. Och det var nog inte när jag kom hem utan efter det att vi ätit middag... nåväl. Jag har för mig att jag gick och la mig och läste för att vila medan G och M promenerade till affären i regn och blåst och mörker för att köpa lite goda grejer. Sedan hade vi sent om sider lite fredagsmys. G och jag åt glass och vi såg två avsnitt av Miniagenterna, eftersom vi redan sett alla avsnitt av Agenterna som ligger uppe. M tyckte att Miniagenterna var roligare och bättre än vanliga Agenterna, vet inte vad det säger om honom... 

På lördagen jobbade M, men ganska sent, så han hann städa innan och jag hann gå ut på en promenad i förmiddagsljuset. Det var gråmulet och blåsigt men ändå ganska ljust. Jag lyssnade på P3 Dokumentär om mordet på Adriana. G satt klistrad vid sin dator hela förmiddagen... men men.. vi åt lunch och när pappa M åkt till jobbet ville G ha testund, så då hade vi det. Testund är att vi dricker te och äter något (i detta fall lördagsgodis) och att vi sitter på golvet, eller annat udda ställe. Denna dag satt vi på golvet i vardagsrummet och konverserade varandra. 

Lite senare tyckte jag att vi behövde gå och handla lite. Jag hade kommit på att jag skulle marinera två kycklingbröstfiléer som jag köpt påvägen hem på fredagen, i soja och vitlök, och sedan ha på grädde och creme fraiche och in i ugnen. Det är en rätt våra vänner på grannön bjöd oss på en gång och som jag gjort några gånger sedan dess. Jag öppnade kycklingförpackningen och det stank ruttet ägg. Här begick jag ett enormt misstag, ett tankefel skedde. Jag tänkte: "Äh, det gör ingenting. Det ska säkert lukta så." Det kommer jag aldrig tänka igen om kyckling som stinker! Tydligen kan det lukta lite när man precis öppnar paketet men lukten ska försvinna snabbt. Det gjorde den inte. Men jag marinerade och jag sa till G att nu går vi och handlar. Vi behövde komma ut. Han behövde komma ifrån sina skärmar... suck. Så vi promenerade och himlen var så vacker. 

Efter middagen såg vi Fåret Shaun Filmen på Cineasterna, efter att jag bläddrat igenom hela deras barnutbud och hittat några förslag. Cineasterna är en sida varifrån man kan streama film. Det är alltså därifrån man lånar film från biblioteket nu för tiden. Helt fantastiskt. Det finns massor! Filmen var bra, och lagom till den var slut kom M hem från jobbet. Under tiden jag la G åt M också av maten... G hade dock vägrat (tur för honom). När jag la G började jag få ont i magen. Till slut stod jag inte ut längre så M fick ta över läggningen och jag fick gå på toa. Fy fan. Det var inte kul. 

Igår, söndag, hade jag ont i magen hela dagen. Jag kände inte för att göra någonting mer än att typ bli vegan. Till slut började jag lägga ett pussel i alla fall. Och till slut fick jag med mig G ut en liten sväng. Nästan hela dagen nojade jag över om jag skulle orka köra G till simskolan eller ej, en utflykt som totalt tar två timmar. Jag skrev till M att jag kanske inte skulle palla och då erbjöd han sig att köra, även om de behövde åka redan ca 20 minuter efter det att han skulle komma hem från jobbet. Det är i sådana stunder - när han ställer upp och skjutsar eller hjälper till att lösa saker som kört ihop sig som jag älskar honom som mest. Inte bara i sådana stunder, men ja, jag uppskattar det väldigt mycket.

Så blev jag ensam hemma på kvällskvisten och kunde göra vad jag ville, framförallt slappna av. Så jag dammsög av det värsta (som blivit på en enda dag) och sedan la jag mig i soffan och tittade på Där ingen skulle tro att någon kunde bo och hade det mysigt under min yllefilt med mitt rooiboste. 

Och imorse mådde magen bra igen. Och G mådde bra och M med. Så idag har det varit en helt vanlig vardag och vi har alla varit på våra respektive jobb och skola. Tyvärr blev jag kvar till ganska sent på jobbet men som tur i oturen hade G inte ätit upp sina vindruvor som han haft med sig till skolan, så vi åt dem i bilen på parkeringen innan jag körde hem. Väl hemma åt jag en banan och sedan ställde jag mig och lagade raggmunkar samtidigt som jag satte en bröddeg. Båda blev lyckade, som tur var, och G tyckte om raggmunkar! Men smeten ville ju aldrig ta slut - nästa gång gör jag nog bara halv sats! 

När brödet var i ugnen om M kommit hem gick jag ut en sväng för att prata med syrran i telefon. Det behövdes. Både komma ut och babbla av oss i telefon. Och nu sitter jag här, i ett återigen halvstökigt vardagsrum. G och M har lagt sig och är tysta. Förhoppningsvis sover den lille. Och imorgon är en ny dag, mitt i vardagen i slutet av januari 2025.

Den onda helgen

Så oskyldigt det alltid är, när det smäller till i ländryggen. Jag hade precis övertalat och mutat G att vara med mig på gårdens städdag. Lite svala septembervindar men ändå skönt ute. Solen hade tittat fram efter morgonens täta dimma. Vi gick bort till cykelförrådet och skulle dra ut cyklar. Detta är ett öppet förråd så man kan bara rulla ut dem (om de är olåsta) och sedan skulle två andra grannar sopa där inne. En granne har införskaffat en liten (men riktig) fyrhjuling till sin tvååring och den var lite svår att flytta på sa G. Jag försökte, och då small det. Självklart. Jag böjde mig, det var oväntat tungt/omöjligt att rubba fyrhjulingen. AJ! Men jag sträckte mig upp igen och det kändes bra. Det gjorde inte alls ont när jag gick så jag tänkte att detta går snart över. Ack så oerhört fel jag hade! 

Så gick vi vidare till verktygsförrådet och hämtade en elektrisk häcksax och gick till ett nedsågat häckhörn och skulle klippa av sommarens skott. Häcksaxen var slö, batteriet var slött och grenarna möjligtvis lite lite för tjocka. Den tog ibland, stannade ibland. Irriterande! Dessutom hade någon tejpat det ena av de två greppen så att saxen började såga även när det inte var tänkt så (bara genom att hålla in ett grepp). Också väldigt irriterande, dumt, livsfarligt. Nåja. När jag var någorlunda klar med hörnet, skulle jag bara ta en gren lite längre ner, på sidan av häcken. Och då small det än värre i ryggen. Aj, aj, detta går inte! Vi gick till verktygsförrådet igen, satte häcksaxbatteriet på laddning, berättade för den granne som råkade vara där då att det inte är okej att någon tejpat ena greppet. Hon hade ingen aning, såklart. 

Men, envis som jag var (Varför???) gick vi tillbaka till häckhörnet med min superninjasåg och skulle bara ta några småkvistar till så att det ändå kunde få se någorlunda ut sedan. G sågade lite, men det var svårt. Jag tog två, tre kvistar innan jag gav upp helt och hållet och fullständigt. Nu måste vi gå in. Ta inte i mig. G blev orolig att vi inte skulle få fika sedan om vi vek av så tidigt (en kvart in i städdagen), men fika var vad som allra minst oroade mig. Påväg tillbaka hem gick vi återigen förbi verktygsförrådet och där var jag tvungen att gå in och be en annan granne som var där just då att sätta på skyddsskidan på häcksaxen. Han gjorde det, visade hur man skulle göra och så. Ja, jag visste men pallade inte pga smärtan. Och när vi gick ut ur förrådet sa han: Och hörredu! Den där syrenen du har planterat på gräsmattan måste bort. Den skymmer sikten mot parkeringen! Jag behöver ha uppsikt över parkeringen! Jaså... Det ska bara vara gräsmatta där. Nej, men nej. En grannpojke och jag har köpt perenner (på föreningens bekostnad) för ettochsju och planterat mitt på gräsmattan där det förut stod en lindstubbe som skjutit tusen två meter höga skott, som bildade en buske, och som samme granne bönat och bett om att få bort. En av dessa perenner är en syren, som just nu mäter ca 30 cm, och är planterad ca 60 meter från grannens altan. Men nåja... Ja, vi ska ta bort den, en annan dag, var mitt självklara svar. 

Så stapplade jag in. G fick spela Minecraft och jag tog på mig ett värmebandage, smsade M om att han behövde köpa fler på sin rast och tog en  värktablett. Grät.

Tur i oturen hörde en kompis av sig, vars son leker bra med G. Sonen ville leka och jag ringde och grät och sa att hämta ni gärna honom så de får leka. Jag har ont. Jag har ont. Jag har ont.

På något sätt lyckades jag ändå fixa lunch och ringa min pappa med senaste nytt och lite senare kom de. Barnen lekte direkt och mamman hjälpte mig att hänga de lakan jag lagt in i tvättmaskinen innan det onda började. När det onda inte ens fanns på kartan. 

De åkte hem till dem och jag lämnades ensam hemma i lugnet. La mig på rygg på vår gosiga ullmatta, lånade en ljudbok från bibliotekets app Bibblio och lyssnade på den tills jag nästan somnade. Benen i någorlunda nittio grader (inte alls, se bild). Det kändes avlastande för ryggen men mycket osäkert hur jag skulle kunna ta mig upp. På något sätt gick även det. 

Så ja, detta är min helg. Imorgon ska jag sjukskriva mig oavsett hur jag mår. Idag har jag lika ont som igår. Allt känns hemskt. Samtidigt vet jag ju att det går över. Jag har beställt Voltaren Gel från apoteket på nätet och kommer klicka hem några fler värmebandage senare. Behöver verkligen ha sådana hemma för när det slår till. Osäker på om det hjälper men det känns lite varmt och skönt i alla fall.

Natten har varit okej. Jag tog värktabletter innan jag la mig. Jag har sovit och M har hjälpt mig i och ur sängen. När jag la mig igårkväll hade jag nästan panik över hur ont jag hade. Jag visste inte var jag skulle ta vägen... men när jag vaknade vid två kändes det som om jag slappnat av i ryggen under sömnen och det gjorde inte lika ont, desto värre när jag försökte resa mig. Det är som om sängen är  för mjuk, när jag har så här ont. Golvet med yllemattan och en tunn stolsdyna är bättre. 

Ja. Detta är den onda helgen. Den onda, onda ryggen. Imorgon får jag ringa rehab och be dem om övningar eller nåt. Detta går inte. Orkar inte att det händer. Blä och bu. 

Hoppas ni som läser har en mycket bättre helg! Vi hörs!

I mitten av augusti

I augusti infinner sig ofta en viss trötthet. Jag känner det och jag ser det när jag tittar tillbaka, skulle jag skriva - men nu när jag tittar tillbaka ser jag att jag bara skrivit om tröttheten för två år sedan (2022) och om en strategi för att orka börja jobba (2023). Visserligen var det väl inte så konstigt att jag var trött 2022, då jag hade haft allt möjligt under sommaren: covid, öronvaxpropp, örongångsinflammation och urinvägsinflammation, och ändå inte sjukskrivit mig (för jag var föräldraledig när jag hade covid, och utomlands, och orkade inte kolla upp hur man gjorde). Dumt, för sedan var jag trött flera veckor under hösten vill jag minnas.

Igår var jag trött pga det månatliga. Menssvagheten slog till när mensvärken hade gått över (tack vare spanskt ibuprofenpulver). Igår kanske jag också var trött för att vi varit hos syrran hela lördagen och umgåtts med henne och hennes son, och kusinerna kom liksom aldrig igång bra med att leka... inte förrän vi kom till skogen, syrran och jag slog oss ner på en bänk och kusinerna hittade några rör att titta in i, som ledde vatten från bäcken under promenadslingan. Ibland är det väl så, man har inte inspiration helt enkelt. Men vi fixade ändå dagen på något sätt. Jag hittade till och med en gymmaskin på ett utegym som jag tyckte var rolig. Knäppt! Har aldrig hänt.

Igår var jag trött och lät mig vara trött. Jag satt i flera timmar på vår soliga altan i totalt söderläge och virkade på min temperaturfilt, medan jag tog igen förlorad tid med vår pippifågel Lena som hoppade runt och småkvittrade i sin bur. Hon väntar på sin röda tjejkompis, men tyvärr kunde vi inte köpa henne igår eftersom hon inte levererats än till djuraffären. Jag hoppas hon levereras snart, för Lena behöver sällskap.

Gs kompis H kom hit och lekte igår, och det gick väl bra. De tittade på youtube och spelade nog lite Minecraft också, och inemellan gick de runt och sa saker och lekte väl eller så. Själv satt jag på altanen och virkade. M hade flytt fältet, svikare, jag som ville ha honom här. Nåja, det gick ändå bra. Och jag fick virka ifred, förutom när de försökte mörda mig med en leksakspistol och en leksaksyxa. Herrenadå!

Igår var jag trött men tog det lugnt, och plötsligt var det dags för middag. M och jag samarbetade (!) och lagade picadillo, eller patatas aliñadas som jag trodde att det hette. Potatissallad med rödlök, färskpotatis från eget land, gurka, paprika, tomat, kokt ägg, olivolja, vinäger och salt. Det blev gôragôtt som man säger i Göteborg. Till detta åt vi kycklingspett färdiga från mataffären. Sweet chili var god, teriyaki smakade inte lika gott som tzayspett men de påminde om dessa i smaken. Jag ska fråga nästa gång jag är på storaffären om de har tzayspett. Blev sugen! G gillade picadillon, fast jag gissat att han inte skulle göra det och kokat vanliga potatisar till honom, så imorse ville han att vi skulle äta det till middag igen, så jag gjorde en ny sats som vi åt till korv (G) och marinerad tofu (M och jag). Till lunch åt jag förresten upp resterna från igår, med kokt torskfilé. Så ja, en hel del picadillo har passerat min kropp sedan igår. 

Och nu blev jag självklart hungrig. Tur att jag får kvällsgröt snart! Det får jag varje kväll i Sverige.

Ja, så efter denna närande middag (igår) var det dags att baka ut den vetemjölsbaserade deg jag satt innan jag började laga middag. Och mitt i allt hörde A från Afrika av sig och ville ha hjälp med sina SFI-läxor. A från Afrika fick jag höra talas om av min granne S som känner henne via sin församling. Vi skulle ses någon kväll och prata svenska, sa vi. Men livet hann före. Jag såg A första gången för en vecka sedan när jag klev av bussen efter en fantastisk systerhelg, och kopplade att det måste vara hon. Jag började prata med henne och hon såg mycket, mycket tveksam ut. Jag förklarade att S hade nämnt att hon kände en tjej från en specifik kyrka, med ett specifikt namn och som kom från ett specifikt land. Kan det vara du, tro? Hon förstod inte frågan. Heter du A? Kommer du från Z? Känner du S? Eh, ja. Och efter en stund kopplade hon och hängde med i allt mitt babbel och blev överväldigande glad: "Du snäll! Du kan lära mig svenska!" Jajamen, inte lika snäll som S, men ja, jag kan nog allt lära dig lite svenska. (Jag är ändå behörig i SFI.) Så igår, plötsligt, ringde hon, och kom hit mitt i brödbaket och satte sig vid vårt slagbord och skrev så fint i sin gula skrivbok. Sedan läste jag och rättade alla småfel. Men visst, hon skriver så att man förstår utan för stora svårigheter, även utan min rättning. Textens ämne var, föga överraskande Min sommar. Och hennes text började så fint. "Min sommar var bra. Allt jag behövde fick jag." Snyggt! Hon förvånades först över att jag inte varit i kyrkan samma dag, över mitt svar att jag aldrig går till kyrkan, inte tror på Gud, och sedan blev hon lika förvånad när jag rättade hennes mening: Jag gick på havet, till Jag gick till havet, eftersom det bara  finns EN som kan gå på havet, vet du vem det är? Jo! Jesus! "Va? Hur vet du det?" frågade hon. Ja, men sånt bara vet man. Det lär man sig i skolan i Sverige... Så ja, ett roligt och berikande möte som jag inte hade väntat mig, men välkomnade, efter min lugna dag på altanen. 

Och efter detta ringde jag ett utlovat samtal till min vän M i Umeå och återgav allt och snackade skit om dittan och dattan. Det var välgörande och allt för längesedan! Självklart blåste det som tusan, så jag fick sätta mig i en busskur. Mycket bra förresten att sitta i busskur och prata i telefon, särskilt här på landet där det oftast inte är folksamling i busskurerna och där de är av det gamla snittet som det inte blåser in i så värst (åtminstone den jag använder som telefonkiosk, för den används knappt som busskur och har inte heller blivit sönderslagen, peppar peppar!). 

Nä, nu blev detta alldeles för ordrikt. Bäst jag beger mig till köket och gör min gröt, hungrig som jag är av allt skrivande om picadillon. G har inte somnat, trots att jag nattat honom enligt konstens alla regler, så nu har M tagit över. Och de tjötar, om man säger så...

Nåväl. Det är la en dag imorgon också... Hoppas ni som läser här har fått en bra början på augusti och inte är allt för trötta, och om ni är det att ni vilar! 

Rikedom

 

Det är en rikedom att kunna baka sitt eget bröd och att orka göra det. Idag med riven egenodlad squash som legat i frysen sedan i somras, 50g jäst, 12 dl vatten, salt, 4 dl grovmalt rågmjöl och resten vetemjöl. Megagott blev det och megarik känner jag mig, mitt i allt vardagskämp en dag när det både regnar och blåser.

En släng av fysisk ohälsa

En gång i veckan, under tiden min son dansar, har jag en tjugo minuter lång pratstund med en kvinna som jobbar som psykiater. Hennes dotter dansar i samma grupp som min son, och där sitter vi i varsin uttjänt röd biografstol och filosoferar om livet, en liten stund. 

Hon är psykiater och hon tycker inte om begreppet psykisk ohälsa. Varför inte? frågade jag, efter att ha funderat på det i en vecka. Psykisk ohälsa? Ja, men vad är fysisk ohälsa? Det kan vara vad som helst från en liten förkylning till att man är dödssjuk. Samma med psykisk ohälsa, enligt henne. Och därför blir begreppet för brett och därmed irrelevant. Och ja, det ligger ju någonting i det. Kanske är det dumt att vi i samhällsdebatten talar för allmänt om psykisk ohälsa. Den psykiska ohälsan bland unga har ökat, och sånt. Samtidigt är det kanske det smidigaste sättet att formulera sig? Eller måste man specificera allt inom begreppet? Ångesten har ökat. Depressioner är vanligare. Panikångestattacker sker dagligen. Inte vet jag.

Själv har jag på senaste tiden drabbats av ett släng av fysisk ohälsa, även om jag häromdagen också bröt ihop av stress och oro, oro för att jag är för stressad kanske det var. Håller jag på att gå in i väggen? sådana tankar. Men nej, antagligen inte. Chefen plockade bort lite arbetsuppgifter i alla fall, åtminstone tills fram till bröllopet. Och så åkte jag hem, lagade mat och då - då kom det smygande: ryggontet. Förra veckan var jag sjukskriven 1,5 dagar pga rejäl förkylning och denna vecka sjukskriven 2 dagar (ev. fler, det får vi se), pga ryggskott. Helvete vad ont jag har! Idag känns det möjligen lite bättre, då det går bra att stå och gå, men gör svinigt ont när jag ska resa mig från sittande. Just nu sitter jag på en pall och skriver. Just nu känns det okej i ryggen men jag kommer garanterat få mitt straff när jag ska resa mig sedan.

Så är jag så jobbig också när jag mår dåligt. Jag går in i det helt och hållet och tycker att precis alla ska få veta hur dåligt jag mår så att samma alla kan tycka synd om mig! Snark! Det är inte särskilt vuxet, va? Men måste man vara vuxen jämt? 

Igår hade jag digitalt vårdbesök med en fysioterapeut på vårdcentralen. Hon fick mig att göra en övning som jag sedan skulle göra varannan timma, ifall det inte gjorde ondare av att göra den. Men tyvärr känner jag att det gör ondare när jag gör den, så jag skippar den. Får se hur jag mår på fredag när jag har återbesök.

Samtidigt som jag har svajnigt ont så vet jag att det en dag går över. En dag kommer jag att känna att nu är det bra, nu mår jag som vanligt igen. Kanske redan imorgon? Förhoppningsvis till helgen i alla fall. 

Vardagen har fått anpassa sig lite efter min rygg. Vanligtvis är det jag som lämnar G på morgonen och hämtar på eftermiddagen men både igår och idag har lillen fått gå upp en timma tidigare för att följa med M till fritids. Fritids som öppnar en kvart innan M börjar jobba. Idag kom de nästan försent, men jag tror det gick bra. Sedan hämtar M honom under sin flera timmar långa paus. Idag är tanken att jag ska skjutsa honom till dansen. Hoppas att det går bra, att jag tar mig både i och ur bilen. Jag tror det. 

Och där kanske psykiaterkvinnan sitter i en biofåtölj redo att filosofera om livet, eller inte. Det är inte alltid vi synkar. Vi får se. Men om hon är där, ja då kommer hon så snällt att få lyssna på mina klagomål kring min fysiska ohälsa, och sedan filosofera vidare om livet och allt annat. 

Hur mår ni? Bättre än jag hoppas jag!

Försök till återhämtning

Det kanske inte är så konstigt om man umgås med två rå-snuviga barn att man själv drar på sig något tillslut. Eller så var det inte kusinerna Grus som smittade mig i påskas utan kanske deras morfar medan vi byggde planteringslåda till min altan. Jag vill ha minst fem, sex stycken men det tror jag inte han går med på. Den första gick bra i alla fall, inte för att vi är klara än - men ändå! Den är helt tillverkad av restvirke och skruvar som redan fanns i verkstaden. Tänk att jag till slut fick till det att snickra ihop med min pappa! Vem hade kunnat tro det? Inte han, inte jag. 

På söndagen får jag ont i halsen och på måndagen är det värre. Jag som hade planerat att må bättre för att kunna lägga på ett extra kol på jobbet nu när det hopar sig med två deadlines nära inpå varann. (Får man skriva varann? Det lät bäst så, men det heter väl egentligen v a r a n d r a?)

Med tanke på nära förestående deadlines och ett viktigt möte som handlade om detta bestämde jag mig för att jobba halva måndagen, men sjukskriva mig den andra halvan, vilket fick som resultat att jag kunde närvara vid det viktiga mötet med de viktiga personerna och sedan vila resten av dagen, ungefär, med gott samvete. När jag vaknade igår, på tisdagen, och insåg att jag inte mådde bättre ens denna dag bestämde jag mig för att vara sjukskriven helt, hela dagen, och ägna dagen åt återhämtning för att sedan kanske kunna vara på banan igen.

M tog tillfället i akt och lämnade G på skolan, något jag gör alla andra dagar även när M är ledig (eftersom jag ändå ska till jobbet och han behöver sova ut). Nu var det dock jag som behövde sova ut, och det fick jag! De kom iväg helt smidigt och tyst och till och med tjugo minuter innan jag brukar få ut oss ur huset på mornarna. Receptet tror jag stavades: ingen video. Och att G var peppad på att åka buss till skolan, något han inte fick eftersom de missade bussen, men han tog en sparkcykel istället och fick visa sina kompisar att han minsann kan cykla sparkcykel hela vägen till skolan! De blev imponerade berättade M. Jag med! 

Dagen igår ägnades således åt återhämtning, men driven som jag är till att göra saker kunde jag inte låta bli att hänga om några gardiner som hängde lite fel och plocka i ordning på Gs rum. Dammsuga hoppade jag dock över, även om det behövdes, eftersom jag skulle spara på krafterna och återhämta mig. Hela dagen fick jag gå runt och säga till mig själv att ta det lugnt och inte göra saker. Samtidigt såg jag detta som ett friskhetstecken: vill jag göra saker så är jag väl ändå påväg att må bättre? Och så bestämde jag mig för att arbeta idag. 

Återhämtande saker jag gjorde igår var att läsa ca 50 sidor i min bokcirkelbok (Att föda ett barn) och bli förvånad när huvudkaraktären visade sig vara gravid! Jag hade inte alls kopplat ihop hennes illamående tidigare i boken med det, när illamående är det klassiska gravidsymtomet i alla kulturella verk! Kanske tyckte jag det var helt overkligt att hon hade kunnat bli gravid efter ungefär ett ligg, men så var det. Uppenbarligen hade jag missat att koppla bokens titel med dess innehåll, något som borde ge mig underkänt i svenska för årskurs nio (nästan) och förpassa mig till skolbänken igen, men ja, även en sol kan vara vissen och behöva vila sig från att tänka smarta tankar så som att koppla titel till innehåll och illamående till graviditet. Jag undrar förresten om bokens titel Att föda ett barn har någon koppling till novelltiteln Att döda ett barn. Det låter nästan samma, men är ju såklart totalt motsatt.

Sedan lugnade jag mig ytterligare genom att lägga mig på soffan och lyssna klart på P3 Serie Brottskod 06.

Jag identifierade även att vi behöver måla över lite skav här och var på olika dörrkarmar och trappräcke, informerade M om detta som passade på att köpa vit färg och pensel. Men måla började jag inte göra. Jag skulle ju återhämta mig. Även jord och planteringslådor köpte han igår, och jag kunde till slut inte låta bli att plantera oregano och penséer i en av dem. (Jag var ensam hemma i 12 timmar ungefär! Vad skulle jag ta mig till?) Men att sätta upp lådan på altanräcket krävde att någon hämtade verktygslådan i förrådet och skruvade i två skruvar och detta kunde jag inte förmå mig, eftersom jag ju skulle återhämta mig och därför fick det vara som det var. Blomlåda på altangolv. Ett litet tag. I helgen åker den förmodligen upp, om inte förr.

Slutligen kom M och G hem från sin eftermiddagstur. Med sig hade de ett nytt parasoll i roligt mönster och kamomill-te som present till mig. Det var fint att få hem dem igen, för även om jag haft det otroligt lugnt och skönt tillsammans med min inre förmanande röst om att ta det lugnt, så konstaterade jag att om jag hade levt utan man och barn hade mitt liv varit sååå mycket lugnare men jag hade också blivit uttråkad efter en kvart. Eller så hade jag hittat på massa annat, för att inte ha det för lugnt. Träffat vänner, gått och dansat, vad vet jag... Men annorlunda hade det varit i varje fall.

Och på tal om detta. Nu ska jag åka hem och umgås lite med min familj innan det är dags att lägga sig igen. Förkyld och dan som jag är, ont bakom ögonen, snörvlig i näsan.

Hoppas ni får en fin vårkväll!

En trött helg

Så kom en lördag ganska mycket i slutet av augusti och jag kände mig bara så trött. Så evinnerligt trött. Kanske är det vardagen som dragit igång med nya rutiner och namn, tider, ansikten att lära sig. Kanske är det att jag promenerat 10 000 steg om dagen några dagar denna vecka ivrigt påhejande min sons cykling till och från skolan. Kanske är det något helt annat. Vem vet? Den som lever får se... 

 Det fanns flera tankar från mitt håll kring vad helgen skulle innehålla: tur till närmaste köpcentrum för att köpa gympaskor, tofflor osv till G. Röjning med Naturskyddsföreningen i närmaste naturreservat. Kanske besök av våra spanska göteborgsvänner. Ingenting av det blev av för min del. Istället bestämde jag mig, efter en stunds velande, att lyssna på kroppen och bara ta det väldigt lugnt.

G och M skickades iväg på shoppingtur och jag satte en timer på 20 minuter för att plocka iordning lite. Jag koncentrerade mig på att inte hinna så mycket som möjligt på denna tid utan snarare se det som en gräns för hur länge jag fick plocka för att inte min återhämtningstid skulle bli för kort. Redan efter 15 minuter ansåg jag mig som klar och satte mig i solen på baksidan och läste i den aktuella bokcirkelboken Svärmodern av Moa Herngren. En bok som mest ger mig ångest på ett irriterande sätt, faktiskt. När jag blev för varm gick jag in och la mig för att se en serie. Började på Allt som blir kvar men pallade inte pga ej stilla kamera och folk som dricker alkohol, hånglar och spyr i någon buske. Min hjärna behövde avkoppling, inte andras påhittade ångest och snurr. 

Så jag åt lunch med minimala förberedelser (rester). Blev uppringd av en vän och kramade samma vän en stund senare när hon kom smygande över gräsmattan. Några ord om TV-serier utbyttes innan hon traskade iväg för att ta itu med resten av sin lördag. Jag gick upp och la mig. Läste lite mer om den bittra svärmodern och somnade så gott. Sov till kvart över två. 

Det var precis det jag behövde! En riktigt långsam dag utan måsten. När G och M kom hem igen var jag i full färd med att fixa klart middagen och kände mig faktiskt lite återhämtad. Efter vi käkat cyklade jag iväg till en vän i en grannby och gick en lång kvällspromenad i solen till en tredje by, om man nu kan kalla det för det. Öppet landskap med några små gårdar här och var, utsikt mot en grund havsvik och bergen bakom. Ortnamn finnes. Vackert dessutom.

När jag kom hem igen var jag full av endorfiner och fick en mysig läggningsstund med G. Vi läste den nya favoritboken Magnus, Lindberg och hästen Mari av den nyligen avlidne Hans Peterson. Lite märkligt förresten att första gången på ca 30 år som jag läser den boken är exakt samma dag som Hans Peterson gått bort. Jag hade läst nyheten men kunde inte minnas att jag kände igen hans namn. Jag tog upp boken utan att veta vem som var författaren. Det hade lika gärna kunnat vara Barbro Lindgren, Viveca Lärn, Maria Gripe eller Astrid Lindgren som skrivit den (nej, det hade det inte men som boken var i mitt minne hade det kunnat vara det). Och så var det han: Hans Peterson. 250 böcker har han knåpat ihop. Inte illa! 

Och idag var det söndag. Även den lugn. Även den med promenader i naturen men idag med min lilla familj. På morgonen mot havet och skolan för att M ska repetera exakt var han ska hämta G från skolan. Sedan på kvällen en hemlig promenad till ett mystiskt ställe i skogen. (Allt för att locka med familjen!) Och däremellan lite matlagning, påhälsning av mina föräldrar, lite lek med grannbarnen, en hel del barnprogram och en middagslur för mamman. Det behövde jag, även idag. 

Hoppas ni också haft en bra helg med det ni behöver. Jag är så glad att jag lyssnade på kroppen. Det ska man banne mig göra. Eller hur?

Fina små saker som ångesthantering

Det var längesedan nu som det kom ofta men ibland, rara vez, trycker ångesten i mitt bröst. Anledningen kan vara till synes löjlig, men ångesten är där likaväl. På något sätt måste den hanteras och först tar jag till metod nummer 1: samtal. Jag ringer de jag tror kan trösta, och de tröstar - efter bästa förmåga. Sedan är det dags att sova, och jag somnar tillslut. Vaknar och känner att lite överdriven kanske min reaktion var igår men efter bara en liten stund kommer den tillbaka: känslan. 

Små fina saker är nog det som hjälper bäst. Och på väg till och från förskolan fick jag flera tillfällen. 

En lågstadiepojke står på cykelbanan gränsle över sin cykel. 

- Jag har tappat min gympapåse, säger han när jag närmar mig. Och jag ser det. Gympapåsen ligger på marken strax bakom honom. 

- Ja, men då får du ju ta upp den, säger jag samtidigt som jag tar upp den och ger den till honom. Han verkar oförmögen att sätta den på sig. Driver han med mig? hinner jag tänka. Nej, det ser verkligt ut. Han kan nog inte. Så jag hjälper honom, och på kommer den. Han frågar vart vi ska och om vi ska fika sedan. Ja, kanske det. Eller nej, antagligen inte, säger jag. Fika sedan, vadå? Vi cyklar vidare. Jag cyklar efter honom en liten stund men till slut får jag tillfälle och kör om. 

- Jag cyklar om dig nu, säger jag.

- Jaja, säger han, som om det inte spelade någon roll. Ingen prestige. Cykla om du!

♡

På förskolegården har föräldrarna som var med och fixade igår ritat färgglada streck att gå balansgång på. Vi gör det. Jag gör det på vägen tillbaka till cykeln med. Lämningen har gått bra, som alltid. Barnet skuttade in. Fröken och kompisarna tog emot. 

♡

När jag precis ska cykla iväg kommer en annan mamma cyklande. Hon bor där vi ska bo, i samma område. Så jag cyklar fram till henne och berättar detta för henne och frågar var de bor. Inte exakt på samma gata, men ändå i samma område, visar det sig, och hon förklarar. Längst in på någon väg. Fint! Välkomna! säger hon på sin sydliga dialekt och med ett leende. Jag ler också, genom ångesten. Funderar sedan på hur det kan ha sett ut. 

♡

När jag närmar mig jobbet/hemmet cyklar jag ikapp en kvinna och en man som är ute och går med varsin liten hund, den ena är en valp. Jag har mött henne förut, flera gånger, men vi känner inte varandra. 

- Vet du vad? säger jag. Sist när vi möttes i skogen så hade jag med mig min lille pojke. Han är hundrädd men det gick ju bra, och när vi gick vidare sa han: När jag blir pappa ska jag ha två hundar och en ska vara valp! 

Kvinnan skrattar och vi pratar om att han säkert kommer över sin hundrädsla en dag, och jag berättar att i helgen klappade han en hund i en halv sekund. 

♡

Väl i trädgården gräver jag fem hål på olika ställen och knör ner lökar från en kruka med småpåskliljor. Det blir bra. Lite utspritt överallt, för pollinatörerna som vårfrukost.

♡

Jag tänker på Envild och ett stycke hon skrev. Det känns fint. Vi är flera.

En kontrastrik helg

Efter en mycket, mycket intensiv jobbvecka var det enda jag behövde en avslappnande helg. Och det fick jag faktiskt. Jag inledde den på bästa  vis med lite eftermiddagssnack med en kollega och sedan en ensam cykeltur till Skärhamn och Thairestaurangen. Där åt jag middag helt för mig själv. Resten av min familj hade nämligen stuckit till Göteborg för en flera timmar lång odyssé på Biltema. Jag åt i lugn och ro och cyklade sedan tillbaka under stjärnhimlen. En sån vacker kväll. Jag behövde verkligen cykla av mig och lugna ner mig. Allt för många hetsiga tankar behövde rensas ut medan cykeldäcken knastrade mot cykelbanans grus. 

Lördagen kom med strålande sol och jag frågade G om han var sugen på en utflykt till Dyrön. Klart han var! En timme senare satt vi på färjan med ryggsäcken full med matsäck, sittunderlag och extrakläder. Det var frost på gräsmattan när vi gått ut strax innan tio, så jag valde att ta mina tjockaste vinterkängor och termobyxorna. Det skulle jag inte ha gjort. Ack så varmt det blev om fossingarna! Vi prioriterade att först leka på lekplatsen, där de har en riktig fiskebåt som man kan köra. G turades om med några andra barn och jag pratade lite med en pappa. Sedan köpte vi vatten på ICA och begav oss ut på vandring. Vi vandrade ner till sydhamnen och därifrån vänster och runt på en av alla vandringsleder. Efter en stund kom vi fram till ett ställe med lena, nästan svarta klippor. Vi klättrade ner dit och satte oss där och åt vår pastasallad. Just där var det till och med lä från den svaga men kalla vinden. Solen värmde gott!

Vi vandrade sedan vidare längs med leden och G var peppad. Efter en stund var det fika-dags och jättenkakorna åkte fram. Sedan följde ett rådslag: Gå vidare lika långt, eller gå tillbaka en pyttebit och sedan ta en genväg tillbaka till samhället och lekplatsen. G ville till lekplatsen och det var bra att vi gjorde så. Vi fick en rejäl promenad ändå. 

Efter lite mer lekplatslek tog vi färjan hem klockan två. Trötta, nöjda och glada.

Till middag käkade vi tomatsoppa med vita bönor och lite senare gick G och M och la sig medan jag tittade på avsnitt två av årets säsong av Allt för Sverige. Tema: Religion. Mycket intressant. Sedan avrundade M och jag kvällen med att se spanska nyheter om kriget i Ukraina och sedan var det godnatt... 

Så gott jag hade kunnat sova, om det inte var för att G kl 03.30 kom inspringande till mig och pratade om magont. Efter en stunds vridande och vändande så gick han upp och kräktes över hela sig. Stackars liten. Vi samarbetade enligt metoden: en tar barnet, en tar materialet, och det är M som tar G och jag allt annat, alltså materialet. Torka golv, fixa underlägg till sängen, lägga pjamas i tvätten osv. Vilket stresspåslag det gav! När jag ätit en liten nattbanan och druckit varm mjölk orkade jag inte lägga mig bredvid G igen, som somnat i min säng. M tyckte också att det var resursslöseri att båda skulle sova med G och hålla koll, så jag fick lägga mig i Gs rum, medan M tog nattpasset. Klockan halv nio väckte han mig och sa att han skulle jobba och att G kräks upp allt han dricker. Jag gick ner och fann min son ganska däckad i soffan. Lillungen! 

Sedan har en söndag följt som endast gått ut på att hålla koll på G och på att tvätta olika textilier som fått kräks på sig. Magsjuka är så extremt jobbigt och eländigt, men jag märkte att jag blev handlingskraftig. Gick upp och ner till tvättstugan, hängde tvätt, vände på tvätt, hade koll på G, skrev journal över vätskeintag och kräkningar, antecknade sovtider, kroppstemp osv. Och klockan tre, när han sovit i några timmar, mådde han plötsligt bättre. Vi gick ut och satte oss på trappan en stund i eftermiddagssolen och andades lite frisk luft. Kanske bara en minut, men ändå så skönt. G fick i sig vätskeersättning, saft och vatten, en tesked i taget var femte minut och han piggnade faktiskt på sig. Han ville kolla på Pino och sedan lite annat. Under hela förmiddagen hade han varit för slö för att titta på barnprogram, och definitivt för slö för att leka. Lille vännen! Vilken kontrast mot igår när han hoppade på klippor och vandrade i tallskogar!

Jag roade mig på eftermiddagen med att baka lite vitt bröd, och hänga ännu en tvätt. Och det var den helgen, det. En fin fredagskväll, en helt fantastisk lördag och en lugn men ändå driftig söndag. Och för första gången på hur länge som helst kände jag mig inte död av trötthet idag kl 16.30, antagligen för att jag fått sova ut på morgonen och för att jag tagit det så pass lugnt idag.

Jag är så tacksam för att vi tog oss iväg igår på utflykten, att jag vågade göra det själv med G. Det var precis, exakt det jag behövde!

Jag hoppas ni också haft en bra helg, men att ni sluppit magsjuka! Och jag hoppas att detta elände är över nu och att jag får en lugn vabb-dag imorgon utan kräkningar, men vem vet? Med magsjuka vet man aldrig... 

När stjärnorna står fel

Maj har inte börjat särskilt bra, det kan jag inte påstå. Förra veckan var förhoppningsvis en av årets värsta. Det är inte vädret jag skriver om nu, nej. Det är värre än så. För kallt har det varit men väderleksrapporten har jag knappt hunnit titta på, så upptagen jag har varit av allt annat som har hänt. 

När stjärnorna står fel är plötsligt den mest stabila och trygga kollegan sjukskriven. Vår fasta punkt i arbetslaget. Hon som jobbat längst i ämnet på skolan. Plötsligt är hon inte där, och vi vet inte hur länge hon blir borta. Oroväckande signaler smyger fram, men jag vet inte vad jag ska tro. Arbetet struktureras om lite grann och jag förstår att detta kan nog bli långvarigt. Hoppas det inte är allt för allvarligt.

När stjärnorna står fel får jag plötsligt en morgon ett dödsbud. En annan kollega har gått bort. Bara fyrtioett år ung, och med en liten dotter, ensamstående vad jag vet. Hon, kollegan, hade tydligen varit sjuk en längre tid, men det är ingenting jag har märkt av då vi varken jobbar i samma ämne eller i samma stad. Vi var inte nära egentligen, men jag minns henne med värme och ljus. Och nu är hon borta. Det berör mig djupt. Hela dagen är jag i tankar, över mina två kollegor.

När stjärnorna står fel ligger en granne och dör, och till slut lämnar han gatan för sista gången i en vit kista. Hela familjen tar farväl utanför hans hus, och vi står i fönstret och vinkar hejdå. Det känns fint att hans fru är omgiven av familj, men samtidigt tungt. Åh så tungt. En så pigg och glad man, med glimten i ögat. Inte gammal alls. En man som inte hann gå i pension och njuta av lugna dagar med fru och barn och barnbarn. Ändå har jag sett att familjen passat på att träffas mer än vanligt detta år han varit sjuk. Men ändå, nu är han borta och han kommer aldrig skoja med mig mer, aldrig klättra upp för någon stege mer och snickra på sitt hus. Så sorgligt och tungt. Tomt.

När stjärnorna står fel, så står de bara så fel att allt som kan hända händer samtidigt och plötsligt ringer vår hyresvärd på dörren och meddelar att nu är det några som vill komma och titta på huset, de kommer på söndag. Går det bra? Jag säger att vi inte vill flytta och att han ska hälsa sin fru att hon inte ska sälja. Jag säger att ja, det går bra. Det är ert hus. Ni gör vad ni vill. 

Några dagar senare kommer de. G och jag har, efter ganska noggrann städning, flytt fältet och jag klipper gräset hos mina föräldrar. Det verkar ångestlindrande, men ändå. Någon är och tittar på huset där vi bor. Inte vårt hus - men vårt hem. Det går en vecka av oro och ångest. Kollegan fortsatt sjukskriven, grannen fortfarande död. Vi får veta att intresset verkar vara seriöst, från de där spekulanterna med pengar. Och plötsligt, när G och jag är ute i trädgården och blåser såpbubblor mot den ljusa majhimlen kommer hyresvärdsparet förbi och säger med moloken blick att jo, nu är det sålt. Tre månaders uppsägningstid så G kommer bara nästan hinna fylla fem innan vi måste flytta ut. (Var ska vi ha kalaset då?) Och framförallt: Vart sjutton ska vi flytta?

Som man bäddar får man ligga, och har vi nu bäddat så att vi hyr enligt Lagen om uthyrning av egen bostad, så har vi faktiskt ingen rätt att bo kvar. Lagreglerad uppsägningstid om tre månader har värdarna mot oss, men annars ingen trygghet alls. Värdarna börjar luska i om de inte känner någon annan i närheten som kanske skulle kunna hyra ut. Vi dammsuger Hemnet på objekt som vi skulle kunna ha råd med, kanske. G verkar nöjd och glad och peppad på att få flytta till ett nytt hus. Men vi får la se hur det blir. Kötiden i kommunens bostadskö var raderad för längesedan då jag inte loggat in varje halvår, annars hade jag haft tre år nu och goda chanser till en lägenhet med besittningsrätt. Men eftersom ingen påminnelse gått ut och eftersom jag tänkt att flytten kommer ske på vårt initiativ den dag vi har råd att köpa en villa, så har jag inte kommit ihåg detta...

Och samtidigt på jobbet: många olika arbetsuppgifter som ska lösas inom en viss tid. Splittrad känsla och stress. Men nog löser jag väl det, på något sätt.

Och samtidigt i fickan: ingen ny mobil. För den där Fairphone tyckte jag tyvärr inte om, och den nya Samsung tar tre tusen år på sig att komma hit... 

När stjärnorna står fel händer allt på samma gång och plötsligt övergår hysteriskt skratt i gråt och så börjar jag gråta på riktigt över allt jobbigt som har hänt och som jag inte gråtit över riktigt än. Det är inte lätt, men på något sätt löser det sig, sedan när stjärnorna ställt sig rätt igen.

Det första jag ska göra

Det första jag ska göra är att krama min mamma. En lång varm kram, och trycka henne lite på de där små punkterna mellan skulderbladen som hon älskar att jag alltid hittar direkt. Minimassage.

Det andra jag ska göra är att krama min pappa. En lång varm kram och stryka honom över ryggen och kanske gråta en liten skvätt - för det var så längesedan nu.

Det tredje jag ska göra är att krama mamma igen, och pappa igen, och mamma igen och pappa igen och sedan kommer mamma säga att nu räcker det. Och sedan kommer pappa sätta på kaffe. Och sedan kommer vi fika tillsammans i soffan, utan avstånd.

Det fjärde jag ska göra är att krama min syrra, och hennes son och hennes man och sedan syrran igen och sonen igen och syrran igen och sonen. Sedan kommer syrran säga att nu räcker det, nu går vi ut och leker. Och så ska vi leka på en gräsmatta eller på en lekplats eller allra helst vandra iväg till någon skog, med ett stormkök och laga någon god mat, kanske lite stekt blåbärspaj på det, med vaniljvisp, och vi ska smaka från varandras tallrikar och aldrig vara rädda mer.

Det femte jag ska göra är att åka till Göteborg med min son och åka spårvagn. Vi ska åka alla linjer fram och tillbaka tills vi tröttnar och då ska vi gå av på Järntorget eller Hagakyrkan och ta oss till Solrosen och äta varsin stor måltid mat. Han ska äta potatismos och vi andra två tar vad som oss mest behagar just den dagen. Det kommer bli fantastiskt! 

Det sjätte jag ska göra är att boka en resa till Spanien, en resa med tåg. Och vi ska planera och se fram emot och slutligen ge oss av. Kanske besöker vi Muros på vägen, eller Bilbao, och sedan luffar vi oss nedåt mot atlantkusten för att på det sjunde krama mitt barns farmor, farfar, titos, titas och primos. Hela familjen, varenda en ska jag krama och kindpussa och ingen ska ha munskydd och ingen ska vara rädd nå mer.

Det åttonde jag ska göra är att boka en resa till Umeå, givetvis med nattåget. Och jag ska åka upp, åka dit och träffa alla som jag längtat efter. Jag ska ta det lugnt men ändå träffa alla. Jag ska vara på jobbet och fika och prata och dansa runt i korridoren och säga att det nionde jag ska göra är att gå på bio med min son och min man. Kanske visas någon matinéfilm på Folkets bio lagom för hans ålder, för vid det här laget har han nog fyllt fem.

Det tionde jag ska göra är att gå på Liseberg, en dag när det är lagom mycket folk där. Vi ska titta på allt och kanske åka något som är lagom läskigt för oss. Farfarsbilarna, kanske Cirkusexpressen, som tydligen inte finns längre - så det får väl bli något annat. 

Det elfte jag ska göra är att boka in en utekväll med syrran. Utan barn, utan män, men med musik. Jag vet inte vad det kan tänkas bli, men minns du? Minns du Räfven? Och det tolfte vi ska göra är att vila upp oss på ett Spa, så vi orkar med resten av året. Visst ska vi det, syrran?

Dessa är de tolv första sakerna jag ska göra, när allt är över, när alla är vaccinerade och klara. Och sedan, sedan ska jag bara andas ut, umgås med folk som vanligt och ha det bra. Tills dess: håll i, håll ut, håll avstånd och glöm för guds skull inte bort att Tvätta Händerna! 

Kärlek och respekt

/Tove