Allt jag tänkte på när jag läste Navalnyjs bok Patriot

...för att nå sociala framsteg och en ljusare framtid måste några människor vara beredda att betala priset för rätten till sina åsikter. Ju fler de är till antalet, desto mindre behöver var och en offra..." så står det på pärmens insida av Aleksej Navalnyjs bok Patriot, och ska du bara läsa en bok i sommar så ska du läsa denna!

För min del kom boken till mig genom min bokcirkel och jag läste den med stor behållning och rekommenderande den genast till min bokslukande mamma. Den ger en tydlig bild av hur ett samhälle utan fungerande demokrati men genomsyrat av korruption fungerar, eller inte fungerar. Den berättar om Rysslands historia sammanvävt med Navalnyjs eget liv, och slutar med anteckningar och instagraminlägg från fängelsetiden. 

Min vana trogen, när det gäller bokcirkelböcker, tog jag lite anteckningar under läsningen. Det blev trettioen stycken. Det har aldrig blivit så många förut. Det tog över en timma för mig att läsa upp och kommentera dem. Tanterna lyssnade tålmodigt. 

Eftersom jag känner att boken är så viktig vill jag skriva ner dessa citat här också. Ni kan se det lite som en trailer, eller spoiler, fastän alla nog vet hur det gick för den oppositionspolitiker som på allvar vågade utmana Putin. Kanske borde ni läsa boken innan ni läser vidare... Det bestämmer ni själva!

Det första citat jag antecknat är från sidan 59, och jag har läst den inbundna boken. Där beskriver Navalnyj hur han behövde köa för att köpa mjölk till sin lillebror, varje dag efter skolan. Ibland hade mjölken inte levererats. Ibland var mjölken slut. Oavsett behövde han köa. "Ett statsskick som inte kan förse alla sina medborgare med mjölk förtjänar ingen nostalgi." skriver Navalnyj. Han skriver vidare att man behöver skilja på landet och staten och att man kan vara patriotisk mot sitt land, vilket han verkligen var, men inte för den sakens skull behöver hysa "ett uns av tillgivenhet för staten, som betraktades som ett dumt misstag." Han menar att Ryssland befolkas av bra människor men styrs av en dålig statsapparat, både nu och under Sovjettiden. 

På sidan 65, och även några sidor innan och efter, beskriver Navalnyj samhället under Gorbatjovs tid. Detta namn som jag lärde mig som fyraåring och gick runt och rabblade eftersom jag hört det på TV. Han skriver: "I världen efter Gorbatjov blev det omöjligt att tala om kärnvapen på ett sätt som inte var kopplat till en 'reduktion', och att ens tala om en begränsad användning var tabu." Detta skriver han apropå att Gorbatjov (enligt Navalnyj) drev en global PR-kampanj för nedrustning. Dessvärre är det inte så längre, när många länder runtom oss rustar upp... Och även här i Sverige är det nu lagligt att bryta uran.

På sidan 73 skriver Navalnyj om att även om Ryssland nu inte är någon fungerande demokrati så är det mycket mer fritt nu än under Sovjettiden. Han skriver "Nu kan man välja yrke, välja var man vill bo och sin livsstil. Man måste inte längre slå knut på sig själv i konkurrensen om att se vem som kan spela mest falskt för att få resa utomlands. Det går helt enkelt att köpa en biljett och åka." Även detta kan ha förändrats sedan Navalnyj skrev detta kapitel, i och med omvärldens sanktioner, men det är ändå en intressant reflektion. 

På sidan 84 skriver han om sina slutsatser när Svansjön visades på TV den 19 augusti 1991. "Det visades en uppsättning av Svansjön. Det var något alla i Sovjetunionen ofelbart såg som ett tecken på att något allvarligt hade hänt." Censur. Det som hade hänt denna gång var att det hade utlysts undantagstillstånd då en grupp som kallade sig Statliga kommittén för undantagstillståndet hade meddelat att de tagit makten. Navalnyj skriver att han snabbt drog "slutsatsen att ett gäng gamla gubbar hade förlorat vettet och försökt genomföra en statskupp".

Navalnyj kommenterar på ett väldigt personligt sätt vad som hände i hans land under hans uppväxt. På sidan 91 klargör han att det är hans egna uppfattning som återges, vilket är en styrka för boken. Inom en parentes står det "jag vill inte hävda att jag sitter inne med den objektiva sanningen, utan återger bara vad jag kände". 

När Navalnyj skulle välja universitetsutbildning i början av 90-talet fanns det bara två inriktningar som alla, inklusive han, tyckte var de enda vettiga att välja bland. Han skriver att "Det var uppenbart att i marknadsekonomins sköna nya värld skulle det vara återstå två yrken. Det skulle finnas ekonomer och det skulle finnas jurister, och alla andra yrken skulle dö ut. Det handlade om det naturliga urvalet." Längre ner i samma stycke skriver han att det därför öppnades en mängd "universitet" med dessa program och att "Detta fick den effekten att antalet jurister, ekonomer, managers och marknadsförare femton år senare hade förökat sig som kaniner medan det inte fanns några ingenjörer att uppbringa." (s. 109)

På sidorna 130-131 skriver han om korruptionen på högskolan och hur han (och många andra studenter) smugglade in sedlar i betygsboken för att höja sina betyg. Detta avsnitt hade jag velat kopiera och visa mina elever. Han konstaterar att "Det verkliga brottet låg i hur dumt jag slösade bort min tid och min ungdom. Jag hade lätt för att lära mig och även om jag inte var något föredöme vad gäller närvaron på föreläsningarna, klarade jag nästan alla ämnen av egen kraft, inte genom mutor och oärliga metoder." Som jag tolkar det tyckte han det var roligt att lära sig men slösade bort tillfället genom att hellre muta några av sina lärare. Det jag upplever idag är att några av mina elever beter sig korrupt när de hellre försöker fuska sig till godkänt betyg (ofta med hjälp av AI) än att ta sig tiden och lägga energi på att studera för att lära sig.

En del av biografin skriver han från sin rehab i Tyskland efter det att han blivit förgiftad med nervgift 2020, en del är skriven i fängelset. På sidan 152-153 kommenterar han detta faktum så här: "Jag sitter i en cell utan tillgång till något annat än papper och penna, något som för en författare måste betraktas som idealiska omständigheter." Denna något ironiska och lättsamma ton håller han genom hela boken. Det gör den inte så tungläst som man kanske kan tro. På s. 402 skriver han om när hans cellkamrat bestämt sig för att storstäda cellen. "Han hotade att ta hela cellen, men det skulle ha känts konstigt om han gjort rent ovanför min säng. Så idag har jag ägnat hela förmiddagen åt att skrubba hörnet där min säng står. Väggen har torkat nu och ser fantastisk ut. Det är härligt att se och röra vid den. Jag ligger på min brits, stirrar på väggen och överväldigas av beundran."

På sidan 146 berättar Navalnyj om processen att köpa en bil utomlands 1996. Det var mycket krångel vid importen, minst sagt. Dagar av köande... osv. Det är ett intressant avsnitt men för långt för att återge här.

Navalnyj skriver på s. 225 om hur viktigt internet är och har varit för hans framgång. Han skriver att internet i Ryssland inte utvecklades över tid som i många andra länder utan plötsligt bara fanns där och att antalet användare ökade fort. Han skriver att det mest fantastiska var att "landets styre inte uppfattade hur stort det var" de uppfattade istället internet "som en lekstuga, avkrok för nördar, och såg ingen anledning att lägga sig i Ingen i Kreml insåg att internet speglade verkligheten. Man kunde till exempel lägga ut en önskan om att folk skulle dela ut flygblad och på det viset faktiskt få människor att gå ut på gatan och göra det. Det var ingen lekstuga, snarare en infrastruktur." Tack vare denna senfärdiga syn på internet blev det inte heller lika snabbt och lika hårt kontrollerat som i exempelvis Kina, om jag förstått Navalnyj rätt.

På s. 236 beskriver han hur han får arbete i Kirov och sugs ner i ett system av korruption. "Jag lärde mig hur allt var uppbyggt. Och jag insåg att det inte går att införa moderniseringar i ett land med auktoritärt styre (...). Unga, aktiva och ambitiösa människor kommer och vill fixa allt, få saker att fungera, men sugs ner i systemets träsk. Det blev snart uppenbart att man var tvungen att spela med i korruptionsspelet, även om det enda man ville var att hjälpa folk." och "Varje gång man ville göra något bra måste man som kompensation göra något dåligt. Kanske inte för egen vinning, utan för någon annans. Men innan man vet ordet av är man insnärjd i ett nät av korruption från morgon till kväll. Och om man gör det för någon annan borde det väl vara okej att göra något som man själv tjänar pyttelite på? Man blir snabbt slukad av systemet."

Till skillnad mot detta förklarar han på s. 247 en av ambitionerna med hans ideella organisation FBK Antikorruptionsstiftelsen så här: "Den grundläggande principen för oss var att man skulle ha full insyn i vår verksamhet." Anledningen var att de tänkte att folk skulle vara mer villiga att donera då och att de samtidigt ville markera sitt avstånd från den korrupta staten. 

På s. 252 skriver han om demonstrationer han kallat till och att fler än förväntat anslöt. Den slutade med att han blev häktad i 15 dagar för "ohörsamhet mot polis". Nu minns jag inte riktigt vilket år detta var men han skriver "Numera är det knappast någon som höjer på ögonbrynen åt att man suttit inne, men då var det ganska ovanligt." På s. 308 skriver han att förtrycket blivit allt hårdare. "2017 kunde man blir frihetsberövad i två veckor för att ha deltagit i en demonstration. 2018 hade straffet ökat till en månad. Från och med 2019 riskerade man att sitta flera år i fängelse."

Från 272 finns ett slutord med som Aleksej Navalnyj läste upp vid Yves Rocher-rättegången. En del av slutordet lyder "Ändå är det i det här stadiet i processen mycket viktigt för mig att rikta mig till alla som kommer att se eller läsa mina slutord senare." Detta tyder på en medvetenhet dels kring att slutordet senare skulle publiceras, dels kring att han förstod att han skulle dö i kampen. 

Senare (s.291) skriver han om oppositionella som han organiserat och som blev populära politiker i sina regioner. Han skriver att de är "goda föredömen för hur riktiga politiker ska vara: otroligt hårt arbetande, genuint engagerade, skickliga organisatörer och viktigast av allt, ärliga som människor." Svårare än så är det väl inte? Han skriver längre ner på samma sida "Jag anser inte att man kan göra anspråk på att vara ledare för ett land som man inte känner ingående." Ja, det ligger sannerligen något i även detta.

För att organisera oppositionen i landet reste Navalnyj mycket, tyvärr inte enbart i sällskap av anhängare. "Överallt på mina resor följde en grupp giftmördare från FSB efter mig. Men även när de lyckades gömma sig för mig hade jag andra efter mig som var mycket mer uppenbara." (s. 293-294).

På sidan 310 beskriver Navalnyj med kuslig skärpa hur man kan tro att man är omöjlig att mörda eftersom man är känd. "Det har aldrig funnits något ögonblick i mitt liv då jag insett att mitt liv varit i fara. Tvärtom, fram tills att jag blev förgiftad kände jag mig för varje år alltmer övertygad om att jag var trygg. Ju mer känd jag blir, desto svårare blir det för dem att döda mig - eller det var i alla fall vad jag trodde." Och längre ner på sidan nämner han att Nemtsov resonerat på samma sätt bara tio dagar innan sin egen död, att en okänd aktivist löper större risk att bli dödad än en känd. Men som vi vet mördades också Navalnyj. På nästa sida i boken fortsätter han att resonera kring att vara rädd för att bli dödad och kommer fram till att det inte är någon idé att oroa sig för det. Han skriver: "om jag hela tiden måste oroa mig för att de ska döda mig, så skulle det inte vara värt för mig att bo kvar i Ryssland. Då borde jag antingen emigrera eller byta jobb. Men jag älskar det jag gör och tycker att jag borde fortsätta med det. Jag är inte galen, och inte heller oansvarig eller orädd. Det är bara så att jag innerst inne vet att det här är något jag måste göra, att det är mitt livsverk." Och det är väl också en anledning till att han åkte tillbaka till Tyskland efter sin rehabtid. Han älskade sitt land och han ville verkligen göra det till ett fritt land och en bättre plats att leva på. Snacka om patriotism!

På sidan 395 beskriver Navalnyj hur det går till att byta fängelse, att man måste ta med sig sina saker och att dessa granskas vid inträdet i det nya fängelset. "Det de granskar mest ingående är böckerna. Det är något jag märkt sedan långt tidigare och det är ett uppenbart arv från Sovjettiden. Böcker är destabiliserande och orsakar meningsskiljaktigheter. I ett fängelse är det fullt möjligt at en jacka genomsöks ganska slarvigt och en mobiltelefon lämnas utan avseende. Men man kan vara säker på att varenda en av ens böcker förs bort, skrivs upp, stämplas med "Kontrollerad för extremistiskt innehåll" och först därefter återlämnas. Så starkt är det skrivna ordet."

Vidare beskriver Navalnyj hur fängelsepersonalen hela tiden har kroppskamera och att de därför är noga kontrollerade vid varje interaktion med fångarna. Navalnyj hade också, på ett av fängelserna, en personlig fängelsevakt som alltid var med när han skulle äta eller kontrolleras (s. 404). Han beskriver att det är kameror överallt och att alla bokstavligt uppfyller oändliga regler, att svordomar inte används. "Kan ni tänka er ett fängelse utan svordomar? Skrämmande. Det är kameror överallt. Alla övervakas och det skrivs rapporter för minsta förseelse. Jag tror att någon måste ha läst Orwells 1984 och tänkt: "Oj, vad häftigt . Så kan vi väl också göra. Fostran genom avhumanisering." (s.412).

På nästa sida beskriver han hur han blir väckt varje timme under natten och att en man i överrock står  vid hans säng, filmar honom och säger "02.30, intern Navalnj. Videofilmad som förebyggande åtgärd mot rymning. Närvarande." Navalnyj skriver att han somnar om "lugnad av tanken på att de finns de som tänker på mig och aldrig kommer att låta mig komma på avvägar. Är inte det fantastiskt?" Denna typ av ironi återkommer som sagt många gånger i boken och gör den lite mer lättsam att läsa. Även om det såklart är helt förfärligt att han blev väckt varje timme under natten i sin cell. Han måste ha blivit så trött av detta! Och det känns också som ett ganska effektivt sätt att försöka bryta ner en människa. 

På sidan 415 beskriver han hur han tvingas titta på film tillsammans med de andra fångarna. "Den här gången är det en film om staden Vladimir. Bland sevärdheterna nämner de det kända fängelset med sina berömda interner Så typiskt Ryssland. Att vara stolt över vilka man har satt i fängelse."

På sidan 460 beskriver han att han fått en ny beteckning. Istället för att betecknas som "rymmare" blev han nu betecknad som "extremist" och "terrorist". Han beskriver att detta innebar att han inte behövde kontrolleras varannan timme längre (att han var närvarande/inte hade rymt). "Men extremism är en dans på rosor. Ingen kollar en. Jag var rädd att jag skulle vara tvingas att kyssa Putins porträtt och lära mig citera Medvedev utantill, men det behöver jag inte heller göra. Skillnaden är att ny har jag en skylt ovanför sängen där det står att jag är terrorist."

På sidan 505 beskriver han hur han inte fått träffa sin familj på väldigt länge och att han väntat i flera månader på att de skulle få komma på ett längre besök. Då satte fängelseledningen honom i en isoleringscell. "Så jag kommer inte få några fler besök, men fängelseledningen är säkert belåtna med hur duktiga de är på att uppfylla sina överordnades önskningar. Nåja, jag får se det stoiskt. De gör det de kan för att täppa till truten på mig. Och vad är då min främsta plikt? Just det, att inte låta mig skrämmas och att inte hålla truten. Det är även min uppmaning till alla andra. Protestera mot kriget, Putin och Enade Ryssland, så ofta ni kan." Och så är det väl, att ju mer någon vill tysta en från att berätta sanningen, desto mer måste man ropa?

På sidan 519 beskriver han sin dittills senaste dom. "Nitton år i en straffkoloni med högsta säkerhetsklass. Antalet år spelar ingen roll. Jag förstår mycket väl att jag, i likhet med många andra politiska fångar, kommer att få sitta här resten av livet. Om "resten av livet" handlar om mitt liv eller regeringens får tiden utvisa." Och det utvisade tyvärr tiden. "Domen är till för att skrämma er, inte mig. Det är ni, inte jag, som ska tappa motivationen till att göra motstånd. Ni tvingas överlämna ert land utan strid (...) Putin får inte lyckas med det. Fortsätt att göra motstånd."

Som helhet tycker jag att boken var oerhört läsvärd och intressant. Den är skriven med ett ganska lättläst språk och inte alls så tung att ta sig igenom som man kanske kan tänka. Den första delen som skrevs under hans rehabtid i Tyskland är mer välskriven än den senaste delen som är fängelsedagbok och slutligen enbart instagraminlägg. Det blir som mer av en antecknande ton mot slutet. 

Det som gjorde starkast intryck på mig var att Navalnyj intill döden kämpade för sitt lands frihet och att han stod fast vid sin övertygelse trots allt han blev utsatt för. Jag kan inte riktigt förstå hur han pallade! Kanske klarade han det för att han kände att han var tvungen att klara det, men mest tror jag att han klarade det för att han visste att han hade rätt och att systemet han var fast i var både falskt och korrupt. 

Det viktigaste jag tar med mig är att vi aldrig får sluta kämpa för ett demokratiskt och korruptionsfritt samhälle! Alla tecken på auktoritärt ledarskap och korruption måste tas på största allvar och utredas noggrant. Förlorar vi demokratin, förlorar vi livet som vi känner det.

Och i Andalusien pratar kanske ingen om det fortfarande, men någon har satt upp en skylt...

Min fredagsmorgon

Efter det att jag gjort en halv arbetsdag hemma, som min mamma brukar säga, med att duscha, äta frukost och göra oss i ordning för jobb och skola lämnade jag G i tid till veckans sista skoldag. När jag lämnat in honom vid kapprumsdörren såg jag Gs väns pappa, som jag tror är påväg att separera (han som fick en high five en annan gång) och sa:

- Jaså här går du gamle man! (jag tyckte mig se att hans skägg börjat gråna) Hur går det för er? Går det framåt eller bakåt?

- Det står nog mest still, sa han. 

Så började vi prata om livet och bostadsmarknaden här på vår ö, Sveriges sjunde största. Att det är så svinigt dyrt med  villor, att det står så många hus tomma 49 veckor om året, att det dessutom är husen med bäst utsikt som är tomma mest! Kunde inte vi få bo i dem? Vi som bor här året om? Jag babblade på om hur svårt det varit för oss, mest för att visa att jag förstod att det är svårt för honom, eftersom det var där han sa att de var nu i processen: han behöver hitta ett nytt boende. 

Så kom en annan pappa till en annan klasskompis till G. Flickan som har så svårt att bli lämnad. Det hade varit en kamp, sa han. Och vi bytte några ord om barns känslor och hur mycket vi kämpar alla tre. Sedan skulle första pappan dra och vi önskade varandra en bra dag och jag sa att nu har vi gjort en halv arbetsdag, nu får vi softa på jobbet och sedan är det helg och då får vi jobba på ordentligt med familjen igen och sedan får vi vila på jobbet på måndag. Båda två skrattade. Två män som pratade om barns känslor och sedan skrattade. Det får ändå ses som en vinst! 

Men jag stannade och pratade med den andra pappan när den första gasat iväg i sin röda skåpbil. Han berättade hur veckan varit (minst sagt tuff) med alla känslor utanpå inför en ovanlig fredag med kalas och åka buss själv med kompisar och allt vad det var. Jag berättade att min son dagen innan när vi åt middag helt lugnt och fridfullt plötsligt brutit ihop totalt över att vi inte ska åka på någon resa på sportlovet. Han blev så arg och ledsen att han sprang från bordet och kastade sig gråtandes på soffan. Jag berättade hur jag fått trösta honom. Han sa att hans dotter reagerat på samma sätt men på att de ska åka iväg. Det är svårt att göra dem nöjda, de små liven... Och de måste lära sig att ibland blir det inte som man själv vill, och ibland blir man besviken. Sedan handlar väl allt om hur man hanterar det och möter barnen i det, antar jag.

Så tog vi farväl och önskade varandra en bra dag och jag traskade över kullen till min bil, men jag körde inte till jobbet, nej, det var en tredje pappa jag behövde prata med lite. En död.

Så jag körde till kyrkogården och gick in med ett ljus och mina långa tändstickor. Bort till graven. Mindes hur fruktansvärt brutalt det varit första gången jag var där, när graven grävdes. 

Graven var än mer dekorerad denna gången, mot sist jag var där. Det låg några kransar och fler småsaker så som en not i guld, två elektriska ljus varav en hade hans bands klistermärke klistrat på sig. Tatueringen, Picassos fredsduva, inristad i stenen. Två ordentliga lyktor hade familjen ordnat. Så bra. Då blåser inte ljusen ut lika lätt och blir inte blöta om det regnar. Jag satte mitt ljus i en lykta, tände det och gjorde lite fint, tog bort några halvätna och helfrusna tulpaner, någon etikett... och där bland kransarna låg ett något trasigt papper.  Vad är det? Ska jag slänga det också kanske? hann jag tänka innan jag vecklade ut det. GRATTIS PÅ FARS DAG stod det skrivet med något barnsliga bokstäver. Svart beständig tusch. Och då grät jag. Bröt ihop helt. Din son ska inte behöva göra ett farsdagskort till en död pappa, men nu behövde han det. Det är inte ditt fel men det är ändå fel. Fina du, varför dog du? En så onödig och fruktansvärd olycka. 

Farsdagshälsningen fick ligga kvar såklart. Jag vek ihop det och gömde det bland kransarna.  

Att jag gick till graven just igår handlade lite om att jag häromdagen lyssnade på en föreläsning om psykisk livräddning (PLR) som Suicidprevention i Väst anordnade digitalt. Himla bra! Jag fick veta att suiciden minskat rejält sedan psykofarmaka började användas i Sverige men att utvecklingen sedan tyvärr stagnerat. Nu är det ca 1500 personer per år som tar sitt liv i Sverige och så har det sett ut i flera år. Hon pratade också om att det är så otroligt många som har allvarliga tankar på att ta sitt liv att hur mycket vi än bygger ut psykvården så kommer psykvården aldrig kunna hantera denna mängd. Vi behöver därför förstå att förhindra suicid är hela samhällets ansvar. Hon berättade också om olika fördomar om suicid som vuxenvärlden, men inte ungdomar på samma sätt, har. En av dessa fördomar har jag själv haft och aktivt tänkt att det stämmer när det gällde min vän. Men då har jag haft fel. Min fördom var att det inte går att hindra någon som har bestämt sig. Jag har nämligen tänkt att vi inte hade kunnat göra något för honom sista dagen, men det hade vi! Fruktansvärt. Å andra sidan visste  vi inte alls att han var suicidal. Vi visste att han mådde sämre men inte hur sämre. Han pratade om att avsluta sitt liv, men inte med oss, sin sista dag. Vi träffade honom inte alls den dagen. Tyvärr kände jag mig rädd för honom den dagen, och det hade sina skäl. Men ja... samtidigt ångrar jag att jag inte uppmanade M att gå dit och kolla läget. Men jag vågade inte. Och det är inte säkert att M fattat vad han borde göra ändå. Så vad borde man göra? Jo! Enligt föreläsningen borde man ringa 112 om det är akut. Och inte lämna den suicidala personen ensam. Jag kan inte låta bli att tänka på detta, men tyvärr var det ingen som förstod att det var just detta som behövde göras den kvällen. På något sätt måste man landa i att alla gjorde det bästa de kunde. Ingen förstod nog att han skulle dö den natten, för då hade de gjort mer. Sedan har hans dödsfall också mycket stark koppling till det jag skrev om medicinen. Han hade slutat ta sin medicin och varit utan ganska länge (föräldrarna hittade piller hemma hos honom sedan, som de då förstod att han inte tagit) och det var detta som gjorde att det gick så snabbt utför. Hans vanliga medicin var restnoterad och den han fick istället mådde han inte bra av, så han slutade ta den. Helvete!

Nåja. Efter min stund vid graven satte jag mig i bilen igen och fick till mig att jag skulle lyssna på en viss låt. Ge mig mitt liv av Nationalteatern. Jag spelade högt så det skulle höras ända till himlen. 

Sedan borde jag kanske åkt till jobbet, klockan var nästan nio, men nej. Jag fortsatte rakt fram istället för att svänga in på villagatan. För dagen var kommen: jag skulle äntligen äntligen åka till färgaffären och titta på färgprover inför ommålning av vårt sovrum. Allting sammanfaller. Det pekar åt samma håll. Först Underbaraclaras inlägg om att Renovera som Vera och sedan gråtstunden vid graven. Jag är vid liv och jag vill att vi målar om vårt sovrum. Kom igen tjejen!

Kvinnan i affären är mamma till min granne och som för att presentera mig sa jag det, att visst är du mamma till min granne? 

- Ja, sa hon och började se orolig ut. 

- Nejdå, ingenting är fel med din son! Det är mitt sovrum det är fel på. Det har en så ful färg på väggarna. Och ni har ju färg här, eller hur?

Och så började hon visa mig den ena färglappen efter den andra. Jag var tveksam. Allt såg hemskt dassigt ut. Jag letar ju efter en senapsgul, varm färg. Varm bohem, som jag bestämt mig för att vår stil är. Mörkgrön matta är redan inköpt, och roströda gardiner, samt mörkblå satinlakan. Nu är det bara väggarna som ska bli gula och spegeldörren vi har som sänggavel ska bli gräddvit. Just nu är väggarna superljust gråa, nästan som en kall vit. Passar inte till varm bohemstilen, som ni förstår. Själv förstår jag nästan ingenting vad det gäller inredning, men nu tänker jag vara modig! (Negativa åsikter undanbedes)

Nåväl. Jag fick hem några provlappar, eller vad det heter, för att jämföra med mattan och gardinerna. Hon uppmanade mig även att ta dit en liten gardinbit och kanske ett foto på mattan en annan dag. Jag kände att det här tar ju lite tid, från min arbetstid, men samtidigt var det just denna terapi jag behövde efter gravgråten. Jag behövde prata om livet och framtiden och nästan bli lite ompysslad. Men sedan, när jag fått mina färgprover åkte jag faktiskt till jobbet. Och det var den fredagsmorgonen det!

🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷

Extramaterial för den intresserade:

Dagen fortsatte fint. Först med ett samtal med en fd chef som börjat jobba hos oss igen. Det är märkligt vilken mycket finare kontakt vi får nu tio år senare. Både han och jag är märkbart tio år äldre och tio års erfarenheter rikare. Han berömde mig för min förmåga att skriva bra texter. Jag log och tog åt mig. (Det är texter vi samarbetar kring, nämligen.)

När det var dags för lunch kom M förbi och gjorde mig sällskap. Han hade varit och handlat ägg och allt vad det var, och jag sa att du kan ta bilen sedan så promenerar jag hem med G. Det var fint att få en liten stund tillsammans när ingen av oss var varken dödströtta, stressade eller distraherade av annat.

Sedan jobbade jag på i maklig takt. Pratade ganska länge med en kollega, mest om jobb men även om våra stundande fyrtioårsdagar. Sedan ringde min vän A på grannön när jag precis tänkte rätta det sista och då bestämde jag mig för att logga ut och ta helg istället. Lika bra! Det var ju ändå fredag och jag skulle ju promenera och hämta G. 

Eftersom det ännu inte blivit mörkt bestämde jag mig för att gå i naturen. Och när jag väl var i naturen bestämde jag mig för att gå en annan väg i natur-naturen (dvs på en stig som nästan syntes). Det kändes nästan lite äventyrligt och inspirerande.

Dagen avslutades med fredagsmys med G (Lilla aktuellt skola + glass) och sedan Svenska Nyheter med M, när G somnat i vilket det mycket tydligt illustrerades Sveriges skeva invandringspolitik med krav på 90% av medianlönen för att få stanna och allt vad det är. Sedan sov vi så gott i ett nyvädrat sovrum ända till klockan åtta! 

Den långa vandringen

Morgonen efter den långa vandringen känner jag mig tacksam. Jag är tacksam över att jag vaknar i en varm, mjuk säng, att jag har en varm mjuk yllekofta att ta på mig, att mitt barn sover sött i sin varma säng och att min man har cyklat iväg till sitt arbete. Jag är tacksam över att jag kan duscha varje morgon, att jag har rent vatten i kranen i köket. Att jag kan koka te och har gott bröd att äta, att jag har ett arbete att gå till. Tacksam över att mitt barn går i skolan och inte ligger sjuk i tuberkulos och tacksam över att jag inte måste elda ljung och enekvistar  för att få upp någon som velst värme hemma eftersom alla andra träd redan är nedhuggna. Att det inte är jag som står med huvudet på stupstocken. Allt detta är självklarheter, men fråga Matilda Hermansdotter, Alma Karolina Augustdotter eller varför inte Johannes Johansson från Hälsö? Inte hade de allt det här. Inte alls.

Dessa för längesedan döda människors boplatser och i Johannes fall dödsplats besökte vi i helgen, min syrra, min vän A på grannön och jag. Vi hade företagit oss att vandra halva Orust Tvärs, som är en del av kuststigen. Halva räckte gott och väl, hela hade jag aldrig orkat. Det kände jag framförallt på måndagen, dagen efter.

Strax före klockan tio svängde vi av i Hårleby (vid busshållplats Gustorp) och runt det gula hyreshuset upp  i skogen på en grusväg. Ingen skylt indikerade vandringsled vid vägen, lite synd. Vi parkerade vid skylten som pekade mot Hälsö-Johannes grav. Därifrån var det fint ledat hela vägen till Svanesund. Vi började således med att vandra i daggvått gräs till just Hälsö-Johannes grav. Han var den sista som halshöggs till döds på Orust och det kom tusentals för att titta. Så var det väl innan det fanns kriminalserier på TV, och inte heller TV eller radio uppfunnits än. Eller varför kom man annars för att se på detta hemska? Kanske berättas det mer i Sveriges Radios inslag om avrättningen, som jag tyvärr inte hunnit lyssna på än. "Hur kan det ha varit att arbeta som avrättningsman" sa vännen A när vi traskade vidare därifrån. "Tänk att det fortfarande finns de som gör det" svarade min syrra. Gravplatsen var tydligt uppmärkt och ett vackert smide var på senare år skapat runtom. Det föreställde fängelsegaller. Döden blev Johannes fängelse. Och nu är även han som dödade honom död. Och de som kom för att se på, den där majdagen 1857. Exakt på dagen 166 år innan jag gifte mig med M. 

Vi gick vidare genom skogen, förbi kohage och på gammal landsväg. 

A och syrran som har dubbelt så långa ben som mig, ungefär, gick ibland lite före, men de väntade in mig så snällt trots att jag var lite långsam ibland. 

Strax innan lunch fick jag ont i höften, antagligen på grund av kyla. På morgonen hade jag fått för mig att jag hade på mig för mycket kläder och därför tog jag av mig mina merinoleggings som jag hade under mina tunna bomullsbyxor och lämnade kvar dem i mina föräldrars hus där jag hämtade upp syrran klockan åtta. Det gör jag aldrig om! Ta av mig, ja kanske, men inte lämna kvar. Så dumt! 

Nåja. Vi stannade och åt lunch vid Orusts enda kända runsten. Jag fick briljera med lite run-kunskap från jobbet och försökte sedan tyda runinskriften vilket visade sig vara omöjligt med mitt tålamod. De flesta runorna såg ut som helt raka streck! Svårighet att tyda runorna hade tydligen inte bara jag utan även de som både 1922 och 1992 hade gett sig i kast med det. Det kunde man läsa på en tavla invid stenen. 

A och jag läste förresten på alla tavlor. Syrran med ibland, men hon var nog den som var mest intresserad av att vandra. Jag var den som var mest intresserad av att titta på träd. Syrran bar och lagade mat, jag betalade maten och A guidade. Det var ett fint upplägg och jag är tacksam för deras insatser!

Träden visade sig från sin bästa sida i vackra höstfärger. Luften var klar och något kall. Solen sken då och då men täcktes av tunna moln precis när vi åt lunch. 

Det helt vindstilla vädret var inte helt vindstilla, men på det hela taget var det ett perfekt vandringsväder, om jag bara haft på mig mina merinoleggings. Höftvärken gav förresten med sig efter lunchen. Kanske för att jag offrade en tortellini till asagudarna, eller för att jag värmde höften med min sjal under lunchpausen. Eller kanske för att jag helt enkelt vilade när vi satt och åt. Tortellini, pesto, mozarella, torkad korv och oliver bestod lunchen av. Syrran kokade tortellinisarna på mitt stormkök. Varm mat när man är ute är minsann lyxigt! 

Efter runstenen gick vi under, respektive över, den stora vägen 160 och sedan upp i skogen. Vi blev omsprungna av två manliga löpare under tiden vi kämpade oss upp för vandringens jobbigaste backe. Jag undrar vart de sprang sedan. Antagligen ner igen, säger vi... 

Vi mötte faktiskt inte en enda annan vandrare under hela vår tur. Bara dessa två joggare och en kvinna på promenad. Kanske är den inte så känd trots allt , trots att de ordnar ett årligt evenemang där man kan gå eller springa hela eller halva? Det var förresten så A kom på att vi skulle gå den. Hon hade gått halva förra året med sin familj och ville visa mig. Sedan kom jag på att det skulle bli en perfekt födelsedagspresent till min vandringsälskande syster. Hon i sin tur kom på att hon inte alls ville vandra med massa andra och idén om att bara vi tre skulle gå den föddes. 

Efter ytterligare en bits vandring stannade vi och fikade mitt i skogen i en liten skogsbacke där det faktiskt var både sol och lä. Jag hade med mig av de där himmelskt goda bullarna som vi bakade förra helgen och syrran hade med sig kaffe och mjölk. Två tepåsar hade jag också packat ner till mig och teälskande A. Och så kom det sig att vi satt där i solen och funderade på vad alla tonårskillar gjorde när vi som tonårstjejer satt och drack te och pratade (om dem). Vi hade lite olika teorier, men det är sannerligen något som behöver undersökas. Och sannerligen skulle tonårskillar, och alla andra killar och män också för den delen, behöva lära sig att sitta och kanske dricka te och framförallt prata med varandra. Gärna om samma saker som vi pratar om mest, nämligen Relationer. Eller vad tycker ni?

Vi vandrade vidare, och när vi gått upp för ännu en backe och slagit oss ner vid ett picknickbord chockade jag alla (det vill säga de andra två) genom att göra plankan i tjugo sekunder. Det var roligt, trots att syrran förvägrade mig mitt högt eftertraktade beröm. Syrran i sin tur skapade ett konstverk som föreställde oss tre på vandring. Det var en fin stund.

Sju timmar efter vår start i Hårleby kom vi äntligen fram till den lilla orten Svanesund. Biltrafiken genom byn störde oss något och vi kände alla tre hur skönt det varit att vara utan biltrafik och oljud under så många timmar. 

Biltrafik var något som Matilda och Alma Karolina och de andra i skogen och överhuvudtaget förr i tiden också slapp på sin tid. Något som de antagligen inte saknade... Den första bilen som framfördes på Orust kom faktiskt upptäcktsresande Sven Hedin i, när de skulle gräva ut fornborgen Borrefjäll 1913. Även detta lärde jag mig av en skylt längs leden. Och den där fornborgen hade det varit roligt att besöka med barn, tror jag. Även om det bara kan vara ruiner kvar. Det var trots allt runt 2500 år sedan de byggde den.

Halva Orust tvärs var en fin vandring och jag rekommenderar den varmt för den som tycker om att vandra och som inte räds varierad terräng, med uppför och nerför och något ologiska men mycket väl utmärkta svängar. Extra intressant blir det för den historieintresserade som kan läsa på olika tavlor om människorna som bodde där djupt inne i Orusts inre förr i tiden. Vissa husgrunder finns kvar och det slog mig hur små husen måste ha varit, och hur många barn som fötts och tyvärr också i ung ålder dött där. 

Nä, nu ska jag snart gå och lägga mig i min varma mjuka säng med mitt gosiga duntäcke, men först ska jag laga havregrynsgröt av skalade, ångade och valsade havregryn som jag varken behövt så eller skörda själv. Till denna ska jag ha mjölk från en ko som jag aldrig sett, men som åtminstone lever i samma land som jag. Världen förändras och tur är väl det. Inte vill vi tillbaka till tiden med hög barnadödlighet och elda med enris och ljung. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka hur mycket snällare mot planeten Jorden människornas liv var på den tiden. Hur mycket lugnare, på ett sätt, livet kanske var. Men också hur mycket mer utsatt man var, för sjukdomar, köld, hunger och för tidig död...

Bröllop och begravning, men mest begravning

Så har jag inom loppet av en vecka besökt kyrkan två gånger. Det är nog rekord i mitt liv. Första gången var det bröllop i Käringöns kyrka och andra gången begravning i kyrkan i min by. Båda två vita träkyrkor från 1700-talet. Under båda ceremonierna förekom solosång av mörklockig solist, uppläsning ur Första Korinthierbrevet 13:4-7, om kärleken. Det förekom orgelmusik och pianomusik och ord om Gud. Det förekom bestämmelser om vem som skulle sitta till höger och vem som skulle sitta till vänster. Jag satt på vänster sida under båda ceremonierna. Men i övrigt var det vitt skilda upplevelser. Två helt olika delar av livet. Inom loppet av en vecka. 

Jag har aldrig varit på ett kyrkbröllop i Sverige förut, kunde jag konstatera. Därför visste jag ingenting om det där med att sitta på olika sidor, men så är det tydligen alltid. M hade, i sin tur, aldrig varit på en begravning i Sverige förut, och han tyckte att det var så mycket mer personligt och så mycket mer berörande, som en liten konsert för den döde. Som ett vackert teaterstycke. Allt för verkligt. Alla grät. Men mest föräldrarna. Det måste vara oerhört smärtsamt att begrava sitt barn. Det måste vara minst lika smärtsamt att begrava sin förälder när man själv är barn. Sonen bar ett svart örhänge, dottern ett svart band i flätan. Sorgeband. Fina barn. Fina barn, ni skulle inte ha behövt begrava er far i denna unga ålder. Fina föräldrar och systrar, ni skulle inte behövt begrava er son och bror så här. Det skulle inte ha behövt sluta så här, om inte... om inte två saker: Om inte medicinen han fått varit restnoterad sedan i våras och om inte den höga bron saknat suicidpreventiva räcken. Men så var det, medicinen var restnoterad och ingen har tagit tag i att sätta upp räcken än. Det är bara att skutta över, om man är tillräckligt lång, stark, vig och mentalt illa däran. 

Kyrkan var ljus. Nästan för ljus. Kistan var av ljust trä. Blommorna på kistan var ljusa, vita. Bredvid fotändan stod en av dina gitarrer med en av dina snygga hattar vilande på gitarrhuvudet. På andra sidan stod ett litet bord med ditt porträtt och ett värmeljus. Det var inte okej att det var du i kistan, men det var så det var. Din musik spelades, solisten sjöng dina ord, prästen talade om dig nästan som om hon kände dig. Dina föräldrar bröt ihop totalt när de skulle ta avsked. Dina barn och deras mamma sa också adjö, sedan var det dina systrars tur. Jag vet att du inte ville att det skulle bli såhär. Det var inte du som bestämde, eller hur? Det var din sjukdom. En olycka orsakad av din sjukdom. Fina vän! Om medicinen bara producerats. Om räcket bara hade satts upp!

Hur kan det ens vara lagligt att livsviktig medicin kan ta slut? Hur kan det ens få gå till så? Hur kan det ta hur många år som helst att sätta upp ett tillräckligt högt räcke på en bro? Hur? 

Vi grät, vi sjöng två psalmer, vi bad Vår fader, vi tog avsked. Vi la våra handbuketter, särskilt utvalda till dig. Jag gav varsitt kort till dina barn sedan, på minnesstunden. Det står att de får komma och hälsa på och höra av sig när som helst under livet. Jag har en tanke om att de kanske behöver prata med oss någon gång. De växer upp de med, blir stora. Livet går vidare men samtidigt kanske inte. Inte på det sätt som det var tänkt, på ett annat sätt. Utan dig. Utan dig. Vad fasen! Och då kanske de behöver prata med någon som var med under dina sista år? Kanske någon som inte är deras mamma eller farmor, någon som kan hjälpa dem att minnas. Vem vet. Kanske behöver de det, och då ska de veta att jag finns här. Så jag bad mamman spara korten, och det skulle hon göra. 

Jag klickade särskilt bra med din storasyster. Hon kändes så go. Hon sa att ni haft mycket kontakt och att ni passat på varandra. Hon sa att det känts tryggt för henne att du haft oss. Och att du pratat mycket om oss, nämnt att du umgåtts med oss. Jag skrev ihop ett litet tal som jag höll på minnesstunden. "Vi hade hellre kommit på din 40-årsfest. Men du fyllde en hel kyrka..." För ja, hela kyrkan var full. Det trodde jag inte. Det var fint att se att så många kommit! För det betyder att du betytt något för dem. Du har berört dem. De bryr sig om dig. Men nu är du död. 

---

Bröllopet var också fint, men det har nästan försvunnit lite i skuggan av begravningen. Jag hade till exempel inte valt vilken klänning jag skulle ha förrän kvällen innan. Begravningsklänningen var klar flera veckor i förväg. Båda plaggen var sådana jag hade hemma sedan förut. Till bröllopet for jag med min ursprungsfamilj. Det var jag som körde bilen ända ut till färjeläget, sedan åkte vi färja med min kusin som bara ett par tre dagar innan blivit tvåbarnsfar. Väl på ön åt mamma, pappa, syrran och jag lunch på en restaurang och sedan gick syrran och jag på en liten pauspromenad ut på klipporna. Där råkade vi se brudparet, fast det inte var meningen. Sedan var vigseln i kyrkan, som sagt, och fest på prästgården alldeles bredvid. Det var trevligt men stimmigt och många tjoanden. Hög stämning. Man märkte att de två toastmadammerna var vana vid studentikosa bjudningar. Det var mycket vifta med servetter och skåla i vågen. Det var också mycket, mycket trångt. Så trångt att vi var tvungna att gå ut på terrassen varje gång det skulle dukas av inför en ny rätt. Bra lösning för alla utom för de rörelsehindrade. Strax innan brudvalsen var vi dock tvungna att bryta upp och bege oss hemåt. Vi gick på mörka gångvägar ner mot hamnen. På vägen fick syrran hjälpa en äldre man upp som ramlat pga dålig balans och mörker. Tur att hon är stark och kan lyftteknik! Nere vid hamnen mötte vi en kirurg som också skulle hem från bröllopet. Tillslut kom båttaxin och på något magiskt vänster fick vi på elscooter, rullator, min mamma och diverse andra pinaler. Min mamma som inte går så värst bra och som inte har varken så värst bra balans eller kontroll över sin vänsterfot. Min mamma som bestigit Kebnekaise. Hon kom ombord, och vi andra med. Syrran och jag satt i mörkret i ruffen och hade ett fint samtal om livet. Höll varandra i handen en stund, för det gick fort över det mörka havet. Och sedan var det dags för mig att köra hem över Orust och Tjörn. I mörkret, bland de vilda djuren. Genom dimstråken. Det gick bra. Jag körde väl i 40 ibland, men så får det vara. 

Och sedan gick det inte ens en vecka innan vi begravde dig. Sov gott Johan. Vi saknar dig.

En stund på jorden.

Sälis, tumlis och en kaprifol

Det har varit fina dagar, men i fredags fick jag ryggskott. Och vår vän är fortfarande död. Overkligt död. Ryggskottet gick över men döden tycks väldigt, väldigt beständig. Ska han inte komma hem snart? Knacka på och vilja promenera? Gärna precis när jag är som hungrigast och ska typ hälla av makaronerna. men nej, här häller jag av och häller av, cyklar fram och tillbaka och ingenstans ser jag hans gestalt. Ms mamma säger att M inte ska tänka mer på det. Inte tänka mer på honom. Jag tycker det är fruktansvärt att säga så, men troligtvis beror det på två saker, eller tre: Ett: Hon har ingen kunskap om psykisk ohälsa, Två: Hon är rädd. Tre: Hon vet inte vilken roll J spelade i Ms liv.

"Den som säger att det är en självisk handling vet ingenting om psykisk ohälsa" säger vår vän cykelpappan. Hans namn börjar också på M. Han kände också J, men de umgicks inte mer än att de sågs när cykelpappan kom till vår gård och lekte med sitt yngsta barn. Han hade sett en svärta i J, och jag hörde en svärta i det han sa. Han funderade på om han själv hade kunnat göra något mer. På något sätt tror jag att det är bra att tänka så, men till en viss gräns. Jag tänker mer på att jag är glad att vi gjorde det vi gjorde medan vi kunde. Hans sista dag hade vi inte kunnat göra något. Det är jag tämligen säker på. Dagen innan vet jag inte, dagen innan det pratade jag med honom och dagen innan det gick han och M en promenad. Varken jag eller M märkte någonting. Och kanske fanns det ingenting att märka. Kanske kom inte beslutet förrän sent på tisdagen. Och då var det försent.

Det var inte det här jag skulle skriva om men orden bara rinner ur mig. Ni vet, som det kan vara ibland.

Jag vill skriva om att de senaste dagarna varit fina. Jag vill berätta om fina saker jag gjort och upplevt.

Två kvällar den senaste veckan har jag gått ner till vår närmsta havsvik. Den ena dagen pratade jag med pappa i telefon men en vän ringde upp honom så han la på med mig. Lika bra det för då hörde jag ett litet frustande utifrån vattnet. Jag tittade dit och efter en stund hördes det igen, och då såg jag en svart rygg med ryggfena bölja fram i vattenytan. En tumlare. Och sedan en till. En liten svart båt följde dem en bit, i sakta mak. De var längre bort ganska länge och hoppade. Kanske tre till fem stycken. Häftigt, trots att jag varken hade kikare eller bra kamera. Så var det någonting lite närmare mig, kanske bara tio meter bort. En sälis. Den kom upp ibland och andades och så ner igen och jaga fisk (antar jag). Det kändes som att vara med i Fiskarnas rike, fastän jag bara såg det lilla som då och då stack upp ovanför vattenytan på dessa två ickefiskar. Sälis och tumlis. Fler båtar kom och åkte dit där tumlarna var. Antagligen hade ryktet gått i sociala medier eller mellan vänner. Fint på ett sätt, men kanske dumt att störa dem? Om de nu blir störda av båtar, men det antar jag att de blir. Sälen höll sig i alla fall ganska nära mig, så jag sa godnatt och hejdå när jag gick hem.

Sälis

Den andra kvällen fick jag sitta i en halvtimma innan både sälis och tumlisarna visade sig igen. Ursäkta diminutiven, men jag tycker de är så söta!

En annan kväll var jag ute och gick med min vän E i grannbyn. Vi gick i grannbyn och valde att gå ner till byns badplats och över berget. Där har en skulpturkonstnär börjat göra skulpturer i stenarna. Bland annat sälar. Fina diskreta skulpturer som hon formar fram av befintliga stenar runtom i viken och uppe på berget. Det kommer nog bli kul för barnen att upptäcka! Jag hade lätt lekt med en sådan stensäl om jag vore barn. Vi gick vidare och jag såg en kaprifol, som nästan såg ut som en mandala när jag fotat den.

Jag pratade om att välja alternativ till bilen och E berättade hur orimligt hon tycker det är att ta bussen till Kungälv härifrån. Det tar 1h 40 min att ta bussen dit men 45 min att köra bil. Och ja, jag håller med om att det inte känns som ett rimligt alternativ, även om jag själv inte lider av att sitta rätt länge på en buss (även om jag kan erkänna att det kändes oerhört segt när jag åkte kollektivt till mamma i Göteborg för någon vecka sedan och det nästan tog tre timmar). Dessutom är det ganska dyrt att åka med kollektivtrafiken här om man köper enkelbiljett. Jag pratade om att anropsstyrd trafik kanske hade kunnat vara ett alternativ ibland. Det testade vi ju i Sunne för några somrar sedan. Men egentligen vet jag inte hur det hade fungerat. Det hade också varit bra om man kunde åka billigare inom den egna kommunen, eller på något sätt få rabatt. Jag tänker på kollektivtrafikpriserna i Spanien. Där har de rabattkort som gör att det blir råbilligt att åka kollektivt. Om en ordinarie biljett kostar ca 1,50€ så kostar det med kort kanske 0,60€. Då är redan det dyra priset hälften så dyrt som vårt ordinarie pris här på 37kr för en vuxen. Om folk ska välja kollektivtrafiken måste det vara mycket mer attraktivt än att ta bilen, och det är det inte här när det både går bussar "för sällan" och att de tar "för lång tid" och är "för dyra". Inom citattecken, eftersom det är en definitionsfråga och alla tycker olika. Om man dubblerar antalet avgångar nu kommer la vissa bussar gå tomma, men samtidigt kanske fler tar bussen om de går oftare. Det ena ger det andra liksom... 

En eftermiddag förra veckan cyklade G och jag till Skärhamn från mitt jobb. Jag hade hämtat honom lite tidigare så han skulle få leka med tågbanan och istället för att cykla hem cyklade vi iväg åt andra hållet. Vi åt middag från Thairestaurangen som vi tog med till närmsta lekplats kombinerad med badvik. Det var mysigt! G gav upp när vi cyklade hem, och jag förstår honom. Då hade han cyklat 17km den dagen, utan elassistans, som jag har (min fuskare!). Men det var en himla fin utflykt. Det var det faktiskt! M fick hämta honom på lämplig plats och köra hem både barn och hoj. Själv cyklade jag hem i vuxentempo. Mycket skönt.

Okej, vidare till andra fina saker:

I lördags skulle vi röja i öns nyaste naturreservat, men tyvärr fick jag ryggskott i fredags morse så det kändes för riskabelt. Istället  åkte vi på loppis och gick en promenad på en grusväg. Som vi älskar att promenera på grusvägar! Både M och jag drömmer om ett hus på landet-landet. Samtidigt har vi det bra här. Det är väldigt praktiskt på många sätt där vi bor nu. Men det är inget fel i att drömma! 

M och G köpte en del saker till G, mestadels av vår närmaste granne. Bra med återbruk tycker jag! 

Efter loppisen käkade vi pastasallad till lunch hemma och sedan åkte G och M in till Göteborg för att upptäcka Guldheden. Jag vet inte riktigt varför de ville just dit, men jag tror att G sett att en spårvagn gick dit och helt enkelt ville se vad det var. Där hängde jag en del som tonåring eftersom jag hade en kompis som bodde i ett av de stora husen där på höjden.

Jag fick i alla fall sitta hemma och virka och ta det himla lugnt. Jag hade en tanke om att cykla och lyssna på ett panelsamtal med han som gjort Fiskarnas rike, men blev avrådd av såväl syrran som Åsa (eftersom jag faktiskt hade ryggskott). Det var nog bra. Jag virkade färdigt en sjal till M som jag började på när vi kom hem från Spanien. Så nästan en månad tog det att virka upp 1000 meter garn. Mönstret var återigen Calm Shores från Drops och jag avslutade sjalen med två varv stolpar. 

Nu har jag börjat på en bebiskofta, som jag inte känner mig så supermotiverad att virka. Och så har jag idag köpt garn både för att kunna färdigställa Gs filt och för att kunna virka något annat. Vi får väl se vad det blir och till vem. M tycker att jag ska virka och sälja, men jag vettesjutton. Då ska jag virka upp ett lager och åka på marknad. Verkar jobbigt. 

I söndags åkte vi på utflykt till Skärhamn och spanade in Håpets katedral. Nu ligger den i Göteborg i några dagar. Gå gärna och spana in den om ni befinner er i närheten! Den var häftig på ett annorlunda sätt. Den är byggd som en stavkyrka på en pråm med tak av plastplattor gjorda av gamla fiskelådor som hittats på stränderna i Bohuslän. Det var trevligt för vi träffade en gammal (fast ung) fritidsfröken till G och så sa jag till en kvinna jag aldrig träffat att jag tycker södra Sverige också bör ställa upp i energiproduktionen, t ex genom att sätta vindkraftverk ute på horisonten. Det tyckte inte hon var någon bra idé. Kärnkraftverk här då? sa jag. Ja, hellre det, sa hon. Nåväl, jag bad henne inte fördjupa sitt resonemang ett endaste dugg. Mest var jag glad att jag sa vad jag tyckte! Det är inte alltid jag vågar eller orkar det.

Och en sista fin sak orkar jag väl berätta innan jag går och lägger mig? Idag har jag paddlat SUP med E i grannbyns son E. Det var så trevligt! G satt också med på SUPen en stund. Det är min syrras bräda men den bor i Es sjöbod. Det är bra för då är den så nära vattnet den kan komma. Vi paddlade lite fram och tillbaka och sedan över till en annan ö, och in i en supergrund vik där de kanske fiskade sill förr i tiden genom att skrämma in sillen i viken och sedan vada i för att plocka den med händerna. Vad vet jag... kanske var det så. 

Es son E till vänster och jag i kjol till höger

Min paddelkompis berättade om segling och hur han lärt sig segla. Jag kommer aldrig lära mig segla, men kanske kan G börja seglarskola när han är några år äldre. Vi får väl se om han är intresserad. Mina armar blev åtminstone trötta av att paddla, så imorgon lär jag ha träningsvärk! Efter paddlingen doppade vi oss, paddel-E och jag. Sedan var det dags att åka hem, och nu sitter jag här. 

M har lagt G eftersom jag kände att jag ville skriva. Jag ska äta min kvällsgröt och lägga mig jag med, nöjd med dagen. Glad att det fortfarande är så varmt och härligt ute. Och nej, jag har inte kollat prognosen, men det gäller säkert att njuta så länge det går!

Livet. Och döden.

Jag skulle gärna fortsätta berätta om vår härliga resa och fina semester, men först behöver vi göra en paus och tänka lite på livet och på döden. 

Jag vet inte hur jag ska skriva det här, men jag vet att jag behöver skriva om det. Det började med att han köpte en lägenhet mitt framför näsan på er sa min mamma idag. Och ja, så var det, men då visste vi inte vem han var. 

Vi letade bostad, som vissa av er kanske minns, när vi varit tvungna att flytta från Klädesholmen och bott en vinter i mina föräldrars sommarhus här i byn. Vi letade som illrar och skulle få hyra ett hus som aldrig blev färdigrenoverat. Så kom ett radhus ut, och G och M åkte och spanade in stället utanpå, eftersom förhandsvisningar inte skulle ges, det hade jag ringt och kollat. Men plötsligt fick jag ett sms om att lägenheten var såld. Jag blev sur och ringde upp mäklaren som var lika sur tillbaka. Sur på mig alltså, inte på han som köpt. Lägenheten hade köpts osedd, men vissa kanske vågar det tänkte jag som absolut inte vågade det. Det var en trea och hade ändå varit för liten för oss eftersom Ms konst tar upp minst ett rum, gärna en hel våning eller lada eller så. Nåväl, några månader senare kom en annan lägenhet ut på samma gård och den köpte vi, efter en förhandsvisning och dramatisk budgivning. 

Så kom det sig att vi landade på samma gård som J. Jag minns att första gången jag pratade med honom var på en lekplats mellan hemmet och skolan. Han var där med sina två barn och jag passerade med G som också ville leka. Vi satt och pratade vid ett av borden och det kändes trevligt. Han påminde om de vänner jag haft när jag var yngre, i stilen på något vis. Jag minns att han sa att det var svårt att få vänner här, att han kunde räkna dem på sin ena hands fingrar. 

En annan dag pratade vi på lekplatsen på gården och då kom det fram att han gillade att måla, förutom att spela musik. Kanske genast hämtade jag min man och sa att den här killen måste du prata med! Kanske genast blev de vänner. Det måste varit på våren eller i början av hösten 2022. Jag minns inte exakt, mer än att det var så skönt väder att det var härligt att vara utomhus, sitta på lekparksbänkar och prata.

Sedan började vi umgås ganska mycket. Det var fint att lära känna någon som bor så nära. Hans barn började tycka det var roligt att vara här, sa han, eftersom vi hittade på saker tillsammans. M och J gick promenader, ganska ofta på egen hand. Jag lagade ibland middag som vi åt tillsammans, trängde ihop oss i vårt lilla kök. Oftare när han inte hade barnen. 

M hade en utställning i Göteborg som J följde med till. Sedan åt vi ugnspannkaka och tomatsoppa, minns jag. De målade ihop, M och J. De promenerade. J skrev musik och kom hem till oss och spelade upp, från Spotify. 

Vi visste att han var sjuk. Det visste vi. Men vi såg inte det sjuka i honom, riktigt. Vi såg bara honom, känns det som. En lugn, snäll man, som levde för sina barn och för musiken och inte ville göra så mycket väsen av sig. En tänkare. Men förra sommaren hände något som gjorde mig lite rädd. Det var ett vrål. Jag förstod inte vad det var jag hörde först, innan jag insåg att det kom från J. Då började jag fundera på vad han hade i sig, och i vilka uttryck det skulle kunna komma att yttra sig. Så nej, jag bjöd nog inte in på samma sätt längre, höll mig lite mer på avstånd. Kanske var det fel, men det var så jag kände att jag behövde göra. 

M fortsatte att umgås med honom. Och jag pratade också med honom ganska ofta. Senast nu i söndags faktiskt, för en vecka sedan. Förutom att han frågade om Ms arbetstider för dagen pratade vi om tre saker som jag minns: Ett: Jag berättade om ett missförstånd mellan M och mig, som gick ut på att J berättat om en granne (trodde jag) som han brukar umgås med (inget konstigt, jag visste att de umgicks ibland) och så hade M frågat om grannen brukade vilja ha mat, och jag såg framför mig hur grannfarbrorn tiggde mat. Men så visade det sig att det var grannens KATT de pratat om, inte grannen själv. Det hade inte framgått riktigt när M återberättade det för mig. Detta missförstånd berättade jag för J och han skrattade. Han skrattade. 

Två: Vad många katter det bor här, förresten! Två till kattungar har tillkommit denna sommar. J sa: Vi kanske borde skaffa hund?! (och skrattade till) Fast inte nu, tillade han. Men någon gång skulle jag vilja ha en hund. 

Tre: Resonemang om G och hans kompisar och hans kanske inte så stora sociala behov och hur jag borde hantera detta behov och hans kompisar osv. J sa: Jag tror att barn vet vad de behöver. Lyssna på vad G behöver. Alla barn är olika. Jag sa inte: Barn behöver en pappa som är vid liv. Dina barn behöver dig. För det fanns inte en tanke på det då. Inte en enda tanke. 

Och sedan. 

Sedan gick söndagsnatten, måndagen, och så kom tisdagen. Jag fick plötsligt ett samtal från ett nytt nummer. Nyfiken som jag är svarade jag, trodde det var en telefonförsäljare. Men nej, det var Js pappa i Skåne. Han sa att han trodde att J mådde sämre nu. Han bad mig att hålla lite utkik, kanske kolla av hur han mådde till kvällen eller i slutet av veckan. Jag blev orolig, både för J och för hur jag skulle kunna kolla detta. Jag visste inte vad vi skulle kolla efter. Ville inte att M skulle gå dit med G (de var hemma, jag på jobbet). Så jag ringde och sa det till M. Jag ringde pappan igen och han sa att han pratat med J och att han lät mer sansad nu och att deras oro kanske var helt obefogad. Allt var osäkert. Ingen förstod.

Sedan gick onsdagen. Inget mer med det, för oss. 

På torsdagen fick jag ett samtal från min vän A på grannön. Hon hade sett en Missing People-annons. Han var försvunnen. J var försvunnen. Min oro slog i taket. Jag blev så, så stressad och ringde genast hans pappa. Jo, han bekräftade. J var försvunnen och bilen var hittad på en hög bro. De hade letat i skogen men där var han inte. Nu skulle de börja söka i vattnet. Polisen och sjöräddningen alltså. Vi kommer när de hittat honom, nu kan vi ingenting göra, sa han. 

Jag fick snabbt avsluta mitt arbetspass, en kollega fick hjälpa mig att flytta fram ett elevsamtal. Jag kunde inte formulera ett vettigt mail. Alla olika knappar i systemet bara hoppade runt. Jag ringde M, som var hemma. Jag ringde min granne S. Jag gick ner för att äta. Där satt mamma, pappa, syrran och våra två barn. Jag höll detta inom mig i en eller två minuter och sedan berättade jag, medan jag tittade på G. En barnanpassad version. Han är borta, ingenting mer. Barnen hade en mängd teorier såklart, alltifrån gått vilse i skogen till kidnappad av tjuvar. M var säker på att J var på fest med sitt band i Göteborg. Om det ändå hade varit så väl... 

Det känns fortfarande helt overkligt att han inte bara när som helst ska komma släntrande över gården och knacka på vår dörr, fråga om M är hemma för en promenad. 

Så vid halv sex kanske på torsdagskvällen fick jag ett samtal från Js mamma. Han var hittad. Han var död.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

39 år. Två barn. Ett band. Några vänner. En familj i sorg. Drömmar. Framtidstankar. Ett mående som du till slut inte klarade av. Vi saknar dig och kommer bära med oss minnet av dig hela livet. Både av dig som levande och av ditt mycket tragiska och sorgliga slut.

I staden vill jag vara, när jag är jag. Men just nu mår jag bättre bland skog och hav.

.

.

.

Självmordslinjen: 90 101

Suicide zero