torsdag 28 november 2019

Mörk, grå, tung november och vad jag tittar på då


Oj vad seg jag känner mig den här höstmånaden när ett grått tungt täcke av regnmoln parkerat över vår ö och över alla andra öar runtomkring, över fastlandet och över hela mitt sinne. Så känns det. Och så går solen ner mitt i allt det gråa, helt plötsligt, och det är mörkt. Och på morgonen är det mörkt under hela min frukost och till och med när vi går ut och öppnar garageporten. Inte förrän en stund efter jag passerat bron blir det ljusare. Inte under hela dagen känns det som om det blir tillräckligt ljust för att kallas dagsljus. Inte tillräckligt ljust för att gå ut under lunchen. Segt, mörkt, grått och tungt. Så känns det.

Vad gör jag på kvällarna, då? När det ändå är mörkt och kallt och barnet lagt sig med sin far och när det som ska plockas har plockats. Jo, då tittar jag på TV. Inte på riktig TV, för det har vi inte, för det har vi inte orkat skaffa, men på min dator. På samma dator som jag skriver det här. Vad tittar jag på? Jo, jag har tittat på serien Filip och Mona. Såg klart det sista avsnittet idag. Den var fin, lite seg att komma in i kanske, men efter några avsnitt började jag känna för karaktärerna och heja på dem. Ganska mycket ångest, och lite smårolig. Ja, den passade nog mig just nu i det regntunga och mulna, mörka, november.

Om min man är vaken tittar vi på Mästerskaparna. Det är ett typiskt program för oss. Det handlar om folk som är kreativa och så är det lagom lättsamt. Vi har också börjat titta på serien Twin, men än så länge har vi bara sett ett avsnitt. Vi får väl se om vi sugs fast.

Nu ikväll har jag också sett första avsnittet av serien Landet lyckopiller med Nour El Refai. Intressant att så många som var tionde person i detta land tar antidepressiv medicin. Själv har jag blivit erbjuden det flera gånger men alltid, alltid, tackat nej. Tvingat vården att fixa fram terapi istället. Det har känts helt rätt för mig, och jag är idag glad att jag gjorde så. Nu mår jag bra, skulle jag ändå säga, även om det mesta den här månaden har känts uttråkat, segt och lite halvtungt. Det mesta, inte allt. Jobbet har varit segt, men inte direkt fritiden. Den har ändå känts okej. Familjen känns okej och mitt sociala liv med. Barnet är mysigt och säger roliga saker, avslutar ofta med "mamma" (Sitt här, mamma! Det här är din bil, mamma. osv) och det känns så bekräftande. Idag när vi åt middag pekade han på mig och sa att jag är mamma Tove. Ibland säger han att jag är hans älsklingsmamma. Ja, vad mer kan man begära? Det är så sött.

Igår var jag på bio till och med. Det var bio här på vår lilla holme och vi såg Green book, en film som jag tänkte mycket handlar om tillhörighet på olika sätt. Intressant och hemsk. Efter filmen var det mingel och fika. Alltihop för en billig peng. Så fint!

Ja, så lite ljuspunkter finns det ju i denna gråa vardag. Och snart är det december, och imorgon åker alla julstjärnor upp. Det gäller att jag också hittar vår och försöker sätta upp den lite snyggt i fönstret. Jag funderade på att fixa något pynt till Gs rum men det har inte blivit av. Jag får väl se. Vissa saker har svårt att bli av. Inredning till exempel.

Hur har er november varit? Har ni något mer tips på vad jag kan kolla på nu när vi går in i december? Julkalendern kanske..? Eller kanske borde jag läsa bok, lyssna på bra radioprogram, virka?

söndag 17 november 2019

Foton och tankar


Den här veckan har jag stundom känt mig som en böjd ros
med trasiga blad vid en husvägg av plåt nära ett blåsigt hav.

Idag hände det som nästan aldrig händer. Jag blev ensam hemma medan min man och mitt barn drog  iväg på julmarknad på en annan del av Tjörn. Den starka känslan av Jag orkar inte fick vara avgörande när jag bestämde mig för att vara hemma. Det som nästan aldrig händer hände och jag bestämde mig för att leva som en man och bara göra avkopplande saker; inte städa, inte laga värsta maten, inte hålla på. Bara duscha, gå ut, fotografera, prata lite i telefon, äta redan lagad mat och lägga upp mina bilder här. Varsågoda - mina bilder från dagens förmiddagspromenad, och vad jag tänkte när jag tog dem!

Denna ros på Rosenvägen är en gammal gumma med huckle.
Lite böjd av livet, lite sliten, men ändå levande. Fortfarande levande.
Ser ni det?

Bland rosengummorna sticker plötsligt en ljusgul, levnadsglad och lite trotsig tonåring upp.
Hon sträcker sig mot den idag lite lite ljusare grå himlen och säger:
Hej! Här är jag. Se mig!

Här är kulturtantsrosen, i samma rabatt som den något nedslagna första rosen.
Kulturtantsrosen är välklädd, fräck och viker sig inte i första taget.
Hon säger vad hon tycker och står för det.
Nära henne några unga knoppar och några äldre lite mer falnade tantrosor. 

En grafiskt snygg bergsknalle och bortom det havet. Havet!

Den lilla viken där jag badade i somras. Badstegen är upptagen nu.
Men jag vet de som fortfarande badar.

Fåglarna. Ständigt dessa fåglar.
Idag simmar de helt lugnt i sitt blygrå hav.


En annan sitter skinande djupblå alldeles still på ett räcke.
Hon observerar säkert både det ena och det andra,
men skulle aldrig säga något till någon.

Så går jag hem igen. Passerar lilla bron. Tittar ner mot vattnet.
Ser många olika färger: gult, grått ,svart, rött
och den bruna blåstången som stilla vajar i vattnet.

Visst är det en grå söndag en grå höst. Men färgerna finns där!

onsdag 13 november 2019

Det är mycket

Mörker och måne över holmen och havet. Foto: Mala
Det är mycket just nu, brukar folk säga när de känner att det hela håller på att rinna över alla breddar. Eller när de vill uttrycka att de inte hinner ses. Är det inte så? Så känner jag sedan några dagar tillbaka.

Höstmörkret ligger kompakt när jag vaknar och regnet riktigt öser ner. Så onödigt att det öser ner nu, när det var uppehåll och stjärnhimmel mellan molnen när jag gick och la mig, hinner jag tänka. Sedan bestämmer jag mig för att vägra cykla i ösregn. Jag tänker ta morgonen i vårt vanliga tempo och se om det blir uppehåll lagom tills vi ska iväg, och blir det inte det så stannar vi inne tills det lättar. Så skönt är det att ha ett arbete där ingen bryr sig om ifall jag sitter i mitt kök och arbetar eller på mitt kontor. Barnet får titta på spårvagnsvideos och vad han vill på min mobil medan jag börjar jobba med det enklaste på min dator. Jag svarar på några meddelanden från elever och jag rättar några grammatikprov och andra uppgifter av det lite enklare slaget. Inga 1200 ord med djupa tankar om någon roman om man säger så. Det lämnar jag till senare.

Vid nio känner jag ändå att det är dags att bryta upp och börja ge sig av. De enklaste uppgifterna är slut och jag vill ut och cykla. Vi tar på oss alla nödvändiga kläder och ger oss av iväg. Regnet tilltar medan jag cyklar men när jag kommit halvvägs till förskolan slutar det helt. Och när jag cyklar därifrån tittar solen lite försiktigt på mig. Hej solen, säger jag för mig själv. Tacksamhet är vad jag känner för hennes strålar som mjukt målar mitt bleka ansikte innan jag svänger av och får henne i ryggen, upp för backen och iväg.

Idag känner jag ett helt annat lugn inför arbetet än igår. Igår var jag nästan redo att ringa chefen och be om sänkt tjänstgöringsgrad, rättningshjälp eller vad som helst, för jag pallar inte... Jag kände så: jag pallar inte att ha 60 uppgifter när jag loggar in, rätta 30, ha 40 kvar och sedan nästa morgon vara uppe i 60 igen. Det känns helt tomt och meningslöst och som någon jäkla backe varje dag. Så kändes det igår. Och idag kändes det mycket lättare. Jag visste väl det, att jag skulle sova på saken. Inget samtal till chefen, ingen ångest, ingenting. Bara rätta och pula på och prata med någon kollega och plötsligt som från en given signal få det sista tecknet på att jag faktiskt ska ta tag i att ringa min vän S i  Umeå för att höra hur hon har det. Jag passade på att ta en fikapaus medan vi pratade. Jag åt den där lilla biten äppelkaka som låg och väntade i frysen och drack lite grönt te, i skräddarställning i pappas nya röda soffa, medan jag lyssnade på min väns berättelser om den senaste tiden, om det som är mycket i hennes liv. "Vilken tur att du är så smart" sa jag till henne, och jag menade det.

Den stora krukan med malabarspenatplantorna bars in och fick en ljus plats i källaren. Pappa tror att den ska överleva vintern. Inte vet jag. Den kanske är flerårig? (Nej, ettårig är den visst läser jag nu. Ja, vi får väl se.)

Någon dag, kanske imorgon, ska jag leta skruvdragare och rätt bits i verkstaden och sedan skruva bort blomlådehållarna. Någon annan dag, kanske på fredag, ska jag leta upp och ifall jag hittar den, sätta upp ljusslingan på balkongen så att huset inte är så fasligt mörkt när jag lämnar det på eftermiddagen. Huset som är mitt kontor, och mina föräldrars sommarställe.

Det är mycket med jobbet och det är en hel del i hemmet, fast ändå inte. Vi har en ganska bra lunk just nu, tycker jag. Det är skönt. Det är november och man behöver en bra lunk då. Genom höstmörkret, fram till någon enstaka solstråle här och där. Den största solstrålen är dock min son, som vänder på sammansatta ord (tvätt-bilen, björn-isar, budet-tidning) och säger "Akta oscuridaden!" eftersom han börjat bli mörkrädd. Oscuridad som är mörker, och oscuridaden som är mörker på spanska i bestämd form på svenska. Och det är klart mörkerrädslan kommer nu - med mörkret.

Jag träffar min bokcirkel och vi har ett bra och givande samtal om den senaste boken. Jag har startat en promenadgrupp med två andra holmekvinnor som till och med är jämngamla med mig. Vi går då och då när andan faller på raska promenader och pratar av oss. Jag kommer hem och svettig och fylld av endorfiner. Duschar av mig och blir mjuk och go och varm och lealös. Ja, hösten är bra  även om den är mörk och även om det är ganska mycket.

Men hur ska jag göra för att detta mycket inte ska äta upp mig och min kraft? Jag tror nyckeln sitter i att sätta sig skräddare och äta äppelkaka ibland. Dricka lite te. Gärna örtte. Att komma på sig själv med att tänka jag borde jobba igen lite ikväll eller i helgen och säga: Nejdu! Fel väg! Helt fel väg! Här ska inte jobbas igen! Här ska det tas lugnt och vilas! Och försöka göra det. Ja, det måste vara nyckeln. Och underhålla sig lagom mycket. Inte alltid lyssna på intressant radioprogram under lunchen, inte alltid prata med någon, inte alltid läsa eller skriva. Jag tror, banne mig, att jag ska börja virka igen. Fortsätta på en kofta som påbörjades en gång när det var sommar. Ja, det tror jag allt att jag ska!

Hur hanterar ni hösten? Hur hanterar ni känslan av att det är mycket? Skriv gärna något så blir jag glad!

tisdag 12 november 2019

En aktiv helg


Denna helg i november skulle min man jobba och jag och G vara ensamma hemma med varandra. Det kan vara ganska lugnt och skönt men just denna helg fyllde jag verkligen  till bredden med aktiviteter. Så här var det:

Fredag morgon: I mataffären kallade två kallor på mig. En var vit och en var rosa. Den vita passade bra hos mig och den rosa skulle passa helt perfekt hos ponnyhundens matte, kände jag på mig. Det hemska hade nämligen hänt: ponnyhunden hade fått flyga iväg till hundhimlen några dagar tidigare. Till G sa jag att hon sover, hon sover och kommer inte vakna mer, och hon är inte hemma hos sin matte längre. Hon kommer inte nosa på dig och hon kommer inte vifta på svansen mer (gråtpaus).

Fredag kväll: När bibon var gjord och ungen i säng (med sin far) tog jag kallan på styret och cyklade i några minuter tills jag kom hem till min vän, ponnyhundens matte, eller Mala som hon numera får heta eftersom den stora fina ponnyhunden inte finns mer, inte skäller mer när jag knackar på, inte viftar mer på svansen. Mala bor på andra sidan holmen, och holmen är inte alls så stor om man säger så. En chokladkaka fick hon också, och brie hade hon köpt, goda chips. Så satte vi oss i soffan och avhandlade livets väsentligheter under varsin filt, med varsin tekopp och ett enda glas rosé. Det var Gud och djävulen och jorden och relationer och till sist: snygga killar från vår ungdom. Jag såg en tydlig parallell till hur jag och min inneboende från Skåne brukade avsluta våra kvällar - genom att titta på bilder på snygga killar på nätet... Växa upp? Nej tack!

Lördag förmiddag: M drog och jobbade och kvar var jag och min son. Han hann faktiskt titta på Pingu och Pino, eller var det var, en ganska bra stund tills två av hans förskolekompisar och deras mamma kom på besök. Så fint att få umgås med andra barn och med en annan mamma, tyckte jag. Barnen klängde på sina respektive mammor i några minuter, åt korv och makaroner och sedan lekte de loss i vår soffa som inte var sig lik efter endast två minuter i deras våld. Som det kan gå! Så roligt de hade!

Lördag kväll: När de gått stupade G och jag i säng och sov i två timmar, vilket kändes som tjugo effektiva minuter. Sedan satte jag igång att göra puchero enligt svärmors recept. Saltade revben kokades tillsammans med kycklingfilé och 500g fransyska, i 45 minuter, sedan i med squash, morot, purjolök, champinjoner, potatis, selleri. Koka, koka. Sedan insåg jag att tre liter puchero var lite väl mycket så jag hörde av mig till Mala, som jag misstänkte behövde käka middag precis som vi, och hon kom förbi. Vi käkade, gick ut och hamnade i Svenska kyrkans 24-timmarsbön. Men inte vågade vi gå in och störa mitt i bönen, så vi stannade utanför, gick en liten sväng och sedan in och fika med de andra bönedeltagarna. Jag fikade, och tog sedan sällskap med en av kvinnorna från bönen på en promenad till bron och sedan gick jag hem. Att plocka russinen ur kakan, heter det...

Söndag: Så blev det söndag och G och jag gav oss efter lunch iväg på ett litet äventyr i skogen. Det lovades sol, men solen hann precis gå i moln innan vi tog oss ut. Hittills har jag hunnit besöka Bö tjärn och skogen runt omkring fyra gånger, och tre av dessa gånger har det varit mulet. Men det gör ingenting, för när man har traskat i en halvtimme i min lille sons tempo kommer man fram till en så mysig och fin röd stuga och där serveras det kaffe och hembakta kakor för tre guldtior, i sällskap av söta tanter i friluftskläder. Efter fikat gick vi tillbaka till cykeln och G gick nästan hela vägen, med lite clementinmuta och busslockelse.

Efter skogen passade vi nämligen på att besöka M i bussgaraget eftersom han just då hade rast. G fick spana in alla bussarna och verkade nöjd med det och jag fick vila mig i soffan en stund. Sedan bar det iväg hemåt igen över en bro över ett hav i nästan skymning. Blyblå moln och en gul strimma sol längs med horisonten. Men denna dag ville G inte sova middag, så vi hängde i soffan hela stunden fram till middagen, då G åt korv och makaroner för tredje gången denna helg...

Ja, detta var min helg det. Snacka om att jag var lite slut på måndag morgon sedan! Men nu är det tisdag och jag måste sätta igång och jobba! Hur har er helg varit?

söndag 3 november 2019

En helg i november

Regn över Bö tjärn. Lite mer vatten än förra året.
Utan att det kanske var tänkt så har vi haft en riktig utflyktshelg den här helgen. Vädret har inte riktigt varit på vår sida men vi slapp faktiskt undan det värsta regnet ändå. Så här var vår helg:

I fredags hämtade jag G på förskolan och vi begav oss hem till ponnyhunden och hennes matte Mala. Där vankades det fuskpizza med grönkål på. Mums vad  gott det var! Så trevligt att inte äta middag hemma för en gångs skull. M jobbade sin sista lång-dag denna vecka och kom hem en liten stund efter oss.

På kvällen hittade jag en ny serie. Kurs i självutplåning, heter den och jag kan tänka mig att jag tycker om den eftersom jag är ganska nödbedd då jag inte tar mig tid att se så mycket serier i vanliga fall. Jag tycker ändå om den, på något sätt, fastän jag kan tänka mig att inte alla gör det.

Lördagen var konstig. Jag var konstig. Vi skulle iväg till Stenungsund och vara duktiga föräldrar och köpa vinterkängor till G. Segt att komma iväg som vanligt. Jag försökte dra och dra och dra och till slut stod vi på busshållplatsen två minuter innan bussen skulle komma. Tolv minuter senare förstod vi att vi måste missat bussen, om nu inte busschauffören missförstått tidtabellen (söndagstabell på en lördag) och råkat köra förbi en timme tidigare. Vi visste inte, men vi förstod att det var lika bra att gå hem med en besviken busspeppad lillpojke. Så hem gick vi. Vi åt varsin frukt. Jag drack lite kamomillte och sedan ut igen och iväg på cyklarna till Skärhamn. Där borde det väl finnas några vinterkängor på något sätt, eller?

Väl i Skärhamns enda sportaffär visade det sig att de hade en enda modell fodrad gummistövel i illrosa eller svart. G vägrade under ljudliga protester att prova, men enligt mätningarna var storlek 26 en cm större än Gs fot och storlek 27 två centimeter större. Vi köpte svarta 26:or. Jag undrar om vi gjorde rätt...

Efter det att G testat att plinga på alla cyklarnas ringklockor i hela butiken, ungefär, och M tittat på alla deras vantar, och jag nästan fått spel sjuttielva gånger gick vi därifrån och till biblioteket. Där visade det sig att de hade filmvisning för småbarn bara någon kvart efter det att vi kom men att filmvisningen var fullsatt. G fattade inte och ville gå med in med de andra barnen. Det hela slutade med att M fick ta med sig vår son till stora Ica medan jag satte mig och läste två serieböcker. Fulheten
av Nanna Johansson och Det växer av Julia Hansen. Den sistnämnda var bäst och efter detta var jag rätt slut. Nu hade G och M hunnit vara på den enorma mataffären i en timme och jag tyckte det kändes dags i mitt trötta huvud att åka hem. G måste också vara trött och behöva sova middag snart, tänkte jag.

Så jag begav mig till ICA och drog och drog och drog ut dem därifrån. Kombinationen mamma Tove, småbarnet G, och Ms behov av att titta på allting i hundra år i en stor affär är inte bra. Funkar ej. Nej tack. Nästa gång kanske jag bara borde cykla hem själv och låta dem botanisera klart? Svårt. Jag ville hem med min familj. Vad jobbig jag är!

Till middag lagade M laxgryta efter eget huvud och jag gjorde klyftpotatis i ugn. Gott blev det och vi åt i lampans sken. Ute beckmörkt. I det mörkret gick jag sedan ut för att gå av mig all ackumulerad stress och få prata av mig med M i Umeå. Det var skönt! Innan samtalet trillade jag in en sväng i den helt fullsatta kyrkan och hörde en och en halv låt av det lokala bandet Åstolspojkarna. Det var allhelgona och låten verkade handla om att det skulle bli härligt att en dag komma till himlen. Intressant! Svängigt var det i alla fall...

Så blev det söndag och äntligen en bra dag. Jag kände det direkt. Vi käkade frukost och kollade väderleksrapporten, gjorde en plan. Medan jag gjorde lunch satt M och G bredvid varandra i soffan som små ljus och tittade på varsin skärm. Totalt uppslukade. Köttfärssås blev det och vi åt, för att sedan sätta upp på våra cyklar och trampa iväg i den iskalla vinden mot Bö tjärn.

Där var vi för ett år sedan. Nyinflyttade och rosiga. Nu, ett år senare, gick vi i samma skog till samma torp och fikade ungefär samma fika. Det var mysigt och vi träffade en annan familj som också var där. Pappan i den familjen och pappan i vår har lärt känna varandra under tidiga bussturer, eftersom den ena kör den andra till jobbet nästan varje dag. Precis när regnet började droppa begav vi oss tillbaka till cyklarna och cyklade hem. När vi nådde holmen regnade det nog ganska mycket, men mest tänkte jag på att det var medvind och inte lika kallt om öronen som när vi cyklat hemifrån.

En middagslur följde och sedan lite lek och middag. Och nu, när jag plockat det värsta, såpat av vårt köksbord och öppnat diskmaskinen, är det lugnt igen. Fadern lägger sonen och jag har skrivit det här. Min helg i niohundra ord. Jag hoppas det var okej att läsa. Vad har ni haft för er i helgen?
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...