Reseplanering tågresa till och från Spanien

Så är det nu äntligen dags för oss, efter drygt tre år i Sverige, att åka tåg ner till Spanien igen. Denna gång bara måste det gå vägen, då vi sist fick ställa in pga omikronläget. G var 2,5 år sist vi var där, nu är han snart 6 år. Att alla kusiner också har vuxit kan jag knappt föreställa mig. Det är bara vi vuxna som inte åldrats en dag, eller hur var det?

Nedan följer vår reseplanering, som vi håller alla tummar och tår för att den ska gå i lås! Priserna gäller för två vuxna och en femåring.

FÄRJA: Göteborg-Kiel (18.45-09.15) 4144 kr (inkl. hytt med havsutsikt, middag och frukost).

TÅG: Kiel - Hamburg (12.37-13.42). 504 kr.

TÅG: Hamburg - Mannheim (15.01-1955). 1667 kr.

(Sova en natt på ett hotell nära stationen.)

TÅG: Mannheim - Lyon Part Dieu (14.39-19.56). 1275 kr.

(Sova en natt på ett hotell nära stationen.)

TÅG: Lyon Part Dieu - Barcelona Sants (14.35-19.32). 3452 kr.

(Sova en natt på ett hotell nära stationen.)

TÅG: Barcelona Sants - Sevilla Santa Justa (08.30-14.04) 2483 kr.

Det blir, som ni ser, en resa som sträcker sig över knappt fem dygn. Tre hotellnätter och en natt på färjan. Biljetterna inklusive mat och hytt på färjan kostar 13 525 kr (vi har inte interrailpass). Att jämföra med sist vi åkte när tågiljetterna kostade ca 9000 har jag för mig (och då använde vi interrailpass) och färjebiljetten minns jag inte. Man kan också jämföra med när vi skulle åkt i vintras men inte kom iväg. Då skulle hela resan (en väg) kostat 9086 kr (inkl färja med hytt och mat). Allt har blivit dyrare, så även resorna! Dessa biljetter köpte jag i början av maj, alltså en dryg månad innan avfärd. Ju tidigare man köper desto bättre sägs det, men det krävde en hel del uppbådande av energi för att ta tag i det, kan jag säga. Och det är just därför jag lägger ut denna planering, för att andra som också kan vara intresserade av att resa genom Europa med tåg kan få inspiration på möjlig resväg. 

Och hemvägen då? Jo, den har jag också nyss köpt. Vi kommer stanna i Spanien i nästan en månad och åker hem enligt följande:

TÅG: Sevilla Santa Justa - Barcelona Sants(14.48-20.22) 2826 kr.

(Sova en natt på ett hotell nära stationen.)

TÅG: Barcelona Sants - Lyon Part Dieu (08.15-13.22) 2234 kr.

(Sova en natt på ett hotell nära stationen.)

TÅG: Lyon Part Dieu - Mannheim (10.04-15.18) 1247 kr.

(Sova en natt på ett hotell nära stationen.)

TÅG: Mannheim - Kiel (07.16-13.10) 1195 kr.

FÄRJA: Kiel - Göteborg (18.45-09.15) 4642 kr (inkl. hytt med havsutsikt, middag och frukost).

Även hemresan innebär tre nätter på hotell och en natt på färjan. 

Total kostnad för biljetterna för hemresan: 12 144kr (två vuxna och en femåring). Även denna resa kör vi utan interrailpass. Man åker inte tåg för att det är billigt (tyvärr) utan för att det är en upplevelse!

Vi planerar så att vi försöker ta direkttåg så mycket som möjligt och inte åka allt för många timmar per dag, eftersom vi reser med barn. Det enda "dagbytet" på nervägen blir i Hamburg och där har vi en timme och tjugo minuter. Hoppas tåget dit är i tid! Annars fanns det fler avgångar, har jag för mig. Enda dagbytet på hemvägen är i Kiel och där har  vi ca 6 timmar på oss, så det lär funka. Lite tråkigt att vi knappt kommer hinna se Barcelona, men samtidigt gör det inte så mycket nu när våra Barcelonavänner flyttat till Göteborg.

Blir det inte billigare med interrailpass? tänker ni. Jo, det kanske det hade blivit. Anledningen till att jag hoppade över det denna gång är faktiskt att det inte går att boka platsbiljetter i Spanien härifrån utan vad jag förstått måste det göras på plats. Jag minns också att de gånger jag åkt med interrailpass till Spanien (2009 och 2019) var platsbiljetterna i just Spanien särskilt dyra. Jag vet inte om det är dumt, men nu gör vi så här. Jag har också jämfört vad CasaAnnika betalat för sina platsbiljetter (med interrailpass) och kommit fram till att det går på ett ut. 

Det enda som behöver göras nu är att boka hotell för hemresan och att packa! Passen fixade vi i vintras, som tur är och med tanke på allt flygplatsstrul man läser om i media just nu känns det helt rätt att ta tåget! Det känns helt rätt av andra anledningar också förresten: miljön (framförallt) men även för att vi får se så mycket mer än om vi flugit. En annan familj hade kanske tagit flyget till Mallorca och sovit på hotell där i en vecka, medan vi tar hotellgrejen under själva resan istället och har gratis boende när vi väl är i Spanien. 

Nästa gång jag köper tågresor ska jag vara ute i god tid, och så ska jag undersöka om det verkligen inte går att boka platsbiljetter i Spanien i alla fall, kanske om man ringer? Jag vet inte. Någon som testat (nyligen)? 2019 kunde man boka platsbiljetter härifrån men från 2020 kan man inte det, inte ens resebyrån som säljer tågbiljetter.

Jo! Hur har jag köpt biljetterna, kanske ni undrar? Dels har jag köpt dem på Renfes hemsida (Spaniens SJ) och dels via Omio, mest för att jag inte förstår hur man köper via bahn.de. 

De  dagar vi har kvar innan resan ska jag göra följande: peppa genom att läsa "Ta tåget" av Per J Andersson och "Un Air de Paris" (lärobok i franska), samt försöka packa upp mitt hem lite bättre, tvätta det som behöver tvättas, skriva ut biljetter och covidpass, skaffa munskydd och packa resväskan!

En annan dag får ni bilder från vårt nya hem, jag förstår att ni är nyfikna... 

Trevlig helg!

Bryta ihop och komma igen

Om i fredags var bryta ihop så var lördag komma igen och söndag ta det lilla lugna. Häng med på min hyperintressanta helg! Skoja!

För att muntra upp mig själv efter fredagens gråtkalas med Leli på morgonen, vilket i och för sig var uppmuntrande och klargörande i sig, så bestämde jag mig för att efter hämtning passera vår lokala matbutik tillsammans med G. Vi behövde fredagsmys-grejer, kände jag. Helgpepp-grejer. Något gott! I kassakön ställde vi oss med denna:

En barnkundvagn till bredden fylld med goa grejer så som röda vindruvor från annan världsdel, chokladglass, vegansk jordgubbsglass och rosa tulpaner! Dessutom två trepack festis och en himla god juice som jag aldrig köpt förut och som jag nu måste göra lite helt obetald reklam för: Godmorgon Ekologisk Äpple och Fläderblom. Ja, med en hel del druvjuice i såklart, den är la billigast? Odlad i harmoni med naturen och allt... Jaja, vi säger så. Jag som nästan aldrig dricker något annat än vatten eller te med mjölk har nu varit den som mest hjälpt till att dricka upp denna juice i helgen. Nam nam! Lite vardagslyx var nog vad jag behövde, till helgen.

På fredagskvällen satte M och jag oss och kollade igenom hela Boolis utbud på Tjörn. En mäklare hade tipsat mig om att kolla där, snarare än på Hemnet eftersom fler objekt syns på Booli. Jag antar att Booli är en robot som söker upp allt från mäklarnas hemsidor, medan Hemnet bara lägger ut sådant som mäklarna väljer att lägga ut, och betalar för. Jag vet inte riktigt, men det stämmer att det finns fler objekt på Booli i alla fall. Och nu har jag nämnt den sidan fyra gånger i ett stycke så snart får de kanske swisha mig en summa... Nä, jag skojade igen. Lite skojfrisk såhär på söndagskvällen, tydligen, trots trött och ontihuvet. 

På den där sidan hittade vi i alla fall tre bostadsrättslägenheter som alla kändes intressanta. Alla är under 80 kvadratmeter och de har alla två sovrum, ett vardagsrum och ett kök. Lite i det minsta laget kanske, men det skulle nog kunna gå. Eventuellt får M hitta någonannanstans att ha alla sina målargrejer, men det ger väl sig. En av bostadsrätterna har ett sovloft, som ett slags extrautrymme. Där kanske vi kan sova, eller ha målargrejer. En av bostadsrätterna är mer som ett radhus och har lite trädgård. Det gillar jag! 

På lördagen begav vi oss ut, relativt tidigt (det vill säga halv elva) för att reka områdena där ovan nämnda bostadsrätter ligger. Först ut var Nordviksberg, som är ett nybebyggt berg i närheten av Skärhamn. Där  gick vi runt en stund och jag avslutade med att prata med en kulturtant som skulle åka iväg med sin bil, men tydligen hade en kvart över att prata gott om sitt bostadsområde. Det var trevligt! Jag blir alltid glad av att få prata med någon. Hon berättade att området är lugnt och fint men att det inte riktigt finns någon lekplats eller samlingsplats för de boende. Nästan havsutsikt har de i varje fall, och det är ett högt och fint läge. Vi får se. Jag har varit anti detta område tidigare, men började öppna upp mig under lördagen, insåg att det inte är så långt från där vi bor nu och där  G går i förskola, och snart skola. 

Sedan åkte vi och köpte såjord och jag råkade köpa en liten kruka pärlhyacint och några fröpåsar, trots att jag tänkt mig att jag inte ska köpa några frön alls i år utan bara använda de jag redan har, en del egenplockat från i höstas.

Efter detta tog vi oss en liten biltur genom området där den tredje bostadsrätten ligger, den med trädgård, och sedan var det dags för lunch på Thairestaurangen. Göttans! Det behövde vi! G fick en gratis glass till efterrätt (inköpt i april 2021, gissar jag), och alla blev mätta och glada.

Vi gick en liten promenad upp till samhällets kyrka och sedan ner mot torget där G lekte på lekplatsen medan jag gick in i secondhandaffären och fick en blomkruka gratis till min pärlhyacint. Se så fin:

Det hade börjat mulna på och blåsa snålt så vi satte oss i bilen och körde hemåt, men innan vi kom riktigt ända hem svängde vi in till en bekant och fick 6 matkassar med kläder i storlek 122, 128 och 134 till G. Så snällt, mot både oss och jorden! Idag har jag gått igenom allt och det mesta har vi behållit, två påsar gick till Myrorna. 

Sedan kom vi hem, tände en brasa och hade picknick på golvet. Och innan middagen så hann jag prata en sväng med Åsa i telefon om hela skiten, dvs bostadsmarknaden och covid. Smart och välgörande!

Senare på kvällen gick jag en promenad och pratade med mamma i telefon och lyssnade sedan på radioprogrammet "Plånboken" om att skenande bostadspriser gör det svårt att ta sig in på bostadsmarknaden. Där fick jag även veta att vi köpt begagnad bensinbil när det var som dyrast, i maj 2021. Så kan det gå.

Om jag igår kände handlingskraft så har jag idag känt mer av ett lugn. Jag började dagen med att efter min lugna helgfrukost gå en promenad till havet. Det var dimma och vackert och lugnt. Nästan bara jag ute i hela byn. Så här såg det ut:

Jag lagade, på Gs önskan, linsgryta till lunch med gröna linser, lök, vitlök en finhackad potatis, en finhackad morot och lite finhackad rotselleri, passerade tomater, grönsaksbuljongtärning och vatten + ris. Under tiden linsgrytan puttrade pratade jag med min nära vän EH i Umeå, som jag bara hörs med ytterst sällan, men det tar tre millisekunder tills vi är där vi var sist. Så underbart! Tänk att jag har henne och Leli! Häftigt! (Dessa båda är nog de vänner jag känt längst, sedan 2006 och 2007.)

Framåt eftermiddagen åkte vi till huset på landet där vi har våra grejer och lämnade av klädkassar med stl 134 eftersom de inte kommer bli lagom än på ett tag. Väl där träffade vi en av ägarna och resonerade lite kring renoveringen, som verkar gå lite framåt nu, och så hämtade vi en stor kartong med krukor och en med målargrejer. Det är lite klurigt att ha sitt bohag på två platser, kan jag säga. Det kändes så fint att komma dit, i alla fall. Jag älskar verkligen landet. Jag älskar den stora öppna himlen, fälten, skogen i kanterna. Ljuset var fantastiskt för det hade spruckit upp men låg kvar lite dis längst bort. Kanske kan vi få bo där ett tag ändå? Jag började hoppas igen.

Vid fyratiden tog vi bilen hem igen och när vi kommit hem var jag helt slut. G och jag la oss att vila medan M äntligen dammsög nedervåningen. Vi läste "Sagan om det röda äpplet" och "Pelle i djungeln" av Jan Lööf. Jag  började få lite ont i huvudet, men mest kände jag mig helt slut. Det brukar jag känna varje söndag kl 16.30 så det var nog bara det, helgtröttheten.

Efter lite vila tog vi tag i middagen, vilket återigen bestod av "vad kylen har att erbjuda" och sedan la jag mig igen och läste ut bokcirkelboken. "Dungen" av Rachel Modin. Väldigt bra, tyckte jag. Det ska bli intressant att höra vad mina boktanter säger. Hälften av dem är uppvuxna i en frikyrkoförsamling... 

Ja, men det var väl den helgen det. Inte så rafflande som ni kanske trodde i början, utan mer en utveckling av känslotillstånd. Så som det kan bli när man bryter ihop, kommer igen och lugnar ner sig en aning.

PS: Jag spontandonerade 500 kr till ett trädplanteringsprojekt också, i lördagskväll. Ja ni hör ju, jag var riktigt i gasen! SVTartikel om trädplanteringen och doneringssida, om någon blir sugen... jag antar att det är safe. 

En helg i oktober

Så kom äntligen denna helg, efter en intensiv vecka där jag kände att jag aldrig riktigt kom igång på jobbet men när jag tittade tillbaka på veckans arbetsinsats ändå kunde se att jag hade gjort tillräckligt. Konstig känsla. Stress kanske den heter? Inför denna helg hade vi som vanligt inga planer, men några tankar. En tanke var att besöka en ny förskolevän till G i hans nybyggda hus, en annan tanke föddes mer i stunden på fredagseftermiddagen och det var att ta ut G på restaurang för att fira in helgen. Sagt och gjort. Med 24% mobilbatteri och oklar batterimängd på cykeldatorn/displayen som inte laddar sig som den ska  gav jag mig av. (Ja, jag har reklamerat. Nej, jag har inte fått någon ny. Ja, jag har min svågers som funkar. Nej, jag använder den inte utan har den bara med mig ifall att, men denna dag låg den hemma.)

Det var så vackert att cykla förbi hela landskapet. Fåren som bräkte, höstfärgerna. Än en gång tog jag inga bilder på dem, men jag får spara bilden i mitt inre. Vi lyckades komma fram till Skärhamn utan att vare sig mobilen eller cykeln hade dött. Underbart! G beställde bara pommes frites och jag beställde Pad Thai. Det var nudlar i ostronsås och tigerräkor. Är det dessa tigerräkor som är så dåliga för miljön att äta? Jag blev osäker och åt ändå. G smakade förvånande nog på mina nudlar och tyckte om dem! Nästa gång ska han beställa Pad Thai, sa han. Det var bara vi som satt och åt där inne på restaurangen (tidig timma) och det var lugnt och skönt. G fick en bamseglass till efterrätt och var glad. Sedan cyklade vi hem i skymningen och vinkade till pappa M när han bytte buss inför arbetsveckans sista tur. Det var en fin början på helgen!

Så kom lördagen och vi fick sova till klockan nio. Det var ju bara hur skönt som helst, som ni alla förstår. När jag äntligen tagit mig upp ur sängen hade jag fått ett sms av förskolekompisens mamma att vi var välkomna till dem. Men innan dess behövde jag ta det lite lugnt, laga pumpasoppa och äta den. 

Mitt höftade recept, på svärmors inrådan:

En purjolök

En gul lök

En stor morot

Tre potatisar

En butternutpumpa

Man kan ha i en paprika också, men jag hade ingen hemma.

Alltsammans grovhackade jag och sedan stektes det lite lätt i rapsolja och sedan hade jag på vatten, grönsaksbuljong och salt. Detta kokades i nästan 20 minuter innan jag tog bort lite vätska och mixade det hela. Ja, men det blev gott (tyckte vi vuxna som vågade smaka).

Efter att vi städat undan lunchen cyklade vi iväg. Först till en ekologisk grönsaksodling med självplock av tomater och djungelgurka och sedan upp för en brant backe till förskolekompisens hus. Vilket hus det var! Nytt, stort, avskalat och fantastiskt med takhöjd ända upp till nocken och tillhörande eko... Underbar utsikt över höstträden och där borta - havet. Så snyggt att det inte var sant! M och jag kunde inte prata om något annat på hela kvällen sedan. Även om jag vet att jag själv inte vill bo så, så blev jag så grymt imponerad. Tänk att folk har råd att bygga sådana hus! Det har inte vi... 

Och idag är det söndag och det har regnat och blåst nästan hela dagen. Jag har känt mig seg och lite nere men det blir nog bra tills imorgon. En promenad mitt på dagen piggade upp lite och till sist fick vi dammsugit och till och med moppat, så nu känns det bra igen. Jag har också hunnit läsa lite i min bokcirkelbok "Folkets skönhet" av Merete Pryds Helle. 

M har fått tid till att måla av vår numera framlidna vän ponnyhunden. G tog initiativ till att baka kärleksmums, ohyra hittades i strösockret, och så vidare. 

Nu är det dags att betala räkningar! Skoj, tycker jag, för då kan man se hur pengarna växer. Så kanske, kanske får även vi en dag möjlighet att köpa något slags hus någonstans, förhoppningsvis ganska nära där vi bor nu. 

En skön söndagskväll och bra start på nästa vecka önskar jag er! Hej hopp!

Semestertankar

Snart börjar min semester, och en vecka senare är det min mans tur att också vara ledig. Tre veckor får vi ihop i år. Det känns bra. Det känns lagom. Vi har börjat prata om hur vi ska lägga upp ledigheten så att det blir bra för alla tre. Det viktigaste är att G har en härlig sommar och detta uppnås givetvis av att vi vuxna är så harmoniska som möjligt. Vad behövs då för maximal harmoni i vår lilla familj?

Jo! Jag behöver mat, M behöver måla och G behöver leka. Självklart behöver M och G också mat, och vi alla tre behöver även vara tillsammans, åka på utflykter och även få hela hemmet att gå runt med tvätt, städ och matlagning. Plocka leksaker, vattna blommor och klippa ihjäl mördarsniglar. Dessa tre sistnämnda aktiviteter kan jag ta på mig, och så matlagningen de flesta målen.

Det jag vet att vi måste göra är att ha ett ordentligt samtal, M och jag, om hur vi ska lägga upp dagarna. Hur gör vi för att han ska få tid att måla utan att varken jag eller han ska känna stressen över att jag vill att han ska måla klart snart? Vi har tankar på att lägga upp något slags schema, men vi får väl se... En psykolog har tydligen uttalat sig om relationen på semestern. Bäst vi lyssnar in vad han säger, antar jag. Min sammanfattning: Rimliga förväntningar, testa att ta partnerns perspektiv, lyssna på familjen och uttrycka sina behov, pussas och gulla i vardagen för att skapa en positiv spiral, inte vara snål med partnern. Göra regelverk innan, kring hushållsarbete, så att inte kvinnan blir för stressad. Vad har ni för tankar inför semestern?

Åka iväg långt är något som vi absolut inte behöver. Vi har tankar på att röra oss lite grann i vår egen region. Besöksmål som Nordens Ark och Ekehagens forntidsby finns med i tankarna. Kanske även Havets hus i Lysekil. Göteborg skippar jag helst, men kanske måste vi dit och hämta upp en bil vi kan få låna. I så fall tror jag att jag skickar dit G och M själva...

Spanien känns mer avlägset än någonsin. Vi får väl se om vi tar oss dit i vinter, eller så. Antagligen inte. Detta coronaläge känns fortfarande instabilt, kanske än mer instabilt eftersom restriktionerna släpps och folk verkar slappna av. Tydligen ökar nu resebokningarna utomlands men en hel massa procent, och Destination Gotlands sida kraschade tydligen en dag när svenskarnas reseiver tog över tangentborden totalt. Hur tänker folk? Nyss skulle vi endast resa en timme från hemmet men när restriktionerna lättar tror folk plötsligt att smittan är spårlöst försvunnen, verkar det som. Samtidigt varnas det för att om vi slappnar av för mycket i sommar kommer folk att dö.

Med tanke på detta ser jag det helt uteslutet att åka till Umeå, åka till Spanien, åka till någonstans där det är massa folk (Nordens Ark? Forntidsbyn?) och helt enkelt ta det här med hemester på allvar. Vi har ju cyklar och vi har fortfarande några outforskade utflyktsmål i närheten. Vi har familj att träffa och en ny förskolegård att utforska inför hösten. Vi har en trädgård att sköta och en hel massa hav att bada i. Sedan ska ju M hinna måla också, G ska få leka och jag ska få äta mat. Och en glass om dagen, det tror jag är himla bra för semestermagen!

Glad midsommar!

Sinnet invaderas så jag går med chips

Det har gått några veckor nu, va? Sedan den där första veckan då det kändes som om allt vändes upp och ner, sedan då vi började fatta att detta inte bara gäller några kineser långt borta i en tätbefolkad stad, utan även oss - vårt land - vårt trygga kära fädernesland - Moder Svea - Sverige. Ja, det gäller oss och det gäller så väldigt många andra människor som befolkar vår jord. Folk har börjat vänja sig vid att jobba hemifrån, börjat vänja sig och börjat bli uttråkade. I Jemen har de lagt ner sina vapen. I Spanien har det blivit skumt att köpa bröd.  Både där och här är det slut på jäst, men idag hade de fått in lite och jag köpte på mig fyra paket och la in i frysen. Det kändes som om jag roffade åt mig. Det kanske jag gjorde? Kanske borde jag sätta en surdeg som min vän i Barcelona gjort, ifall jästen skulle ta slut här med. Den kommer inte ta slut, säger jästproducenten, så näe. Men vem vet?

Det har gått några veckor och visst känns det lite halvkonstigt i halsen? Är jag sjuk? Har jag fått det? Coronaviruset som ger sjukdomen Covid-19? Flera mornar den här veckan har jag försökt bedöma mitt hälsotillstånd men ändå kommit fram till att jag inte har symtom och därför kan cykla till förskolan och jobbet samt jobba min dag. Ändå har det legat där och gnagt. Då och då kollar jag nyhetssidorna. En hel presskonferens har jag inte ro till, men tvåminuterssammanfattningen har jag kikat på ibland. Lunchekot. Och det är som om detta virus invaderat mig lite i taget - i sinnet. Kanske också i kroppen, men det vet jag ju inte. Kanske är det på grund av oron för detta virus, som även om den inte varit aktiv och akut ändå legat latent de senaste veckorna, som jag den här veckan går igång lite extra på olika saker. Kanske hade jag gått igång ändå?

Ena dagen är det banken som inte vill ge oss ett så särskilt högt lånelöfte fastän jag känner mig duktig som sparar och lever snålt, andra dagen är det en arbetsuppgift som jag inte klarar av att ens omfamna mentalt och som gör att allt snurrar och känns trassligt. Idag har jag tack och lov mått bra, förutom en liten tår av oro imorse.

Nä, nu vill jag berätta något bra! Tre saker jag är tacksam för:
1. Mitt barn hann opereras innan detta drog igång på allvar i Sverige.
2. Mitt barn är för litet för att fatta någonting alls av virus. Möjligtvis uppfattar han min oro på något sätt, men jag pratar inte med honom om viruset och han verkar inte bry sig. Helt säkert eftersom han är för liten.
3. Vi är inte satta i karantän, så som folket i mitt känslomässiga grannland Spanien.

Jag är också tacksam över att våren kommer, sakta men säkert, med sitt ljus och sina blommor. Jag är tacksam för att mitt jobb inte kommer läggas ner på grund av detta utan säkerligen ha än mer uppdrag (komvux på distans - hur hett i och med detta?). Sist men inte minst är jag mest tacksammast av allt (så heter det inte!) att ingen jag känner har blivit allvarligt sjuk av detta (hittills), att min familj mår bra och att mina föräldrar fattar att de ska hålla sig isolerade.

En av mina vänner, den enda jag umgås med regelbundet här, är dock krasslig. Hon vet inte vad det är men enligt vårdcentralen kan det vara Covid-19. Ja, det är klart att det kan vara det! Alla kan ha det. Ibland känns det så här: Alla har det! Ingen har det! (Jag har ont i halsen men jag har det nog inte. Eller? osv.) Ja, hon är krasslig och ensam och hunden hon passade har hon lämnat tillbaka. Som tur är har hon flera personer runt om kring henne som bryr sig men ändå - hennes sociala behov är långt ifrån fyllt och jag om nån vet hur otroligt tärande uttråkad man kan bli när man är social som person och inte får vara social med någon. Därför (och för att jag saknar henne) har vi setts ändå, trots hennes krasslighet, men endast utomhus och endast med minst 2 meters avstånd. Inte många gånger men kanske en handfull från det att hon blev sjuk.

Och idag: invaderad var jag i sinnet av både virus och stökighet hemma. G skulle läggas men M skulle bara duscha först. Så jag peppade G att bada i badbaljan utanför duschen och sedan gick jag ner till köket, slängde lite chips i en påse, fäste en hysteriskt gul påskservett runt och tog mig en promenad ner till viken där hon bor, min krassliga vän. Barnslig var min glädje när jag bad henne öppna och titta vad som var i. Det kändes så fint att ge lite chips till min vän!

Sedan gick jag ner mot vattnet och ringde en av svägerskorna i Spanien. Det var vindstilla på den sidan av ön och vi pratade och hennes son, som är elva år, frågade om inte viruset är här. De tittade avundsjukt på när jag vandrade runt på den folktomma ön, helt i min frihet. Jag berättade om rekommendationerna här och bristen på kontroller. Jag berättade om folk som åker ut till sina sommarstugor trots att de uppmanas att stanna hemma. Jag visade dem vår utkiksplats och sedan såg jag att en av grannarna bjudit hit ett helt sällskap. De trängdes runt hans bord. Han som aldrig är här men som har ett av gatans absolut finaste hus...

Nej, vi sitter inte i karantän. Det gör vi inte. Varken jag eller du eller den rika snubben i det fina huset. Hur vi sedan tolkar och efterlever rekommendationerna det får var och en avgöra.

Glad påsk på er svenskar i Sverige! I Spanien är det helt säkert en dubbelt sorglig påsk. Dubbelt där det första lagret av sorg handlar om Jesu död och lidande och där det andra lagret av sorg handlar om att inte få gå ut och hedra honom, han som dog för dem och deras synder.

Imorgon ska vi plocka påskris och dekorera med fjädrar. På lördag blir det påsklunch med lokalproducerad sill, gravlax, potatis, gräddfil och så klart målade ägg. På eftermiddagen (antar jag) blir det skogsvandring med syrran och hennes familj (om vi alla mår bra). Påskdagen har jag inga planer för men på annandagen ska vi på visning på ett hus som jag blev kär i, men som banken inte kan låna tillräckligt med pengar till oss för att köpa. Det blir nog en bra påskhelg det här, den första i Sverige sedan vi fick barn.

Vad ska ni hitta på? Berätta gärna! Och ja, Glad påsk som sagt.

Glad påsk!

Roligt att räkna

Pengarna växer (lånad bild från pixabay)

Egentligen tycker jag inte om matte, fast egentligen gör jag kanske det. Det jag mest tycker om att räkna på är pengar. Mina pengar. Inte för att jag är särskilt rik eller har en särskilt hög lön, men jag tycker ändå om att räkna ut sätt att spara mina pengar på. Min metod kanske kan kallas för "många bäckar små" eller "det oändliga tålamodet". Ett tredje alternativ skulle kunna vara "de tre facken".

Att jag just har delat in det hela i tre konton tror jag kan vara en nyckel till spar-framgång, faktiskt. Så här ser det ut:

Nivå 1: Lönekonto

Nivå 2: Spar- och Nödfallskonto

Nivå 3: Heligt sparkonto

Ja, pengarna kommer alltså in på lönekontot. Därifrån flyttas en del av lönen, eftersedan räkningarna betalats, till nivå 2, spar- och nödfallskontot. Där får de ligga och götta till sig i några månader tills de blir lite för många, i mitt tycke. Och då tar jag en fin klump (jämn och fin summa) och flyttar till det heliga sparkontot. Från detta tredje konto får inga pengar flyttas upp till nivå två eller ett. Från nivå två får de däremot flyttas till nivå ett när pengarna på lönekontot tryter. Då kanske jag tar tusen kronor eller två tusen, beroende på hur många dagar det är kvar till nästa löning och beroende på vad jag vet att jag kommer behöva köpa under denna period. Ska vi till exempel iväg på resa lägger jag mer pengar på lönekontot, till vilket jag har mitt kort kopplat, så att vi inte ska bli strandade någonstans med någon arg taxichaufför exempelvis (jepp, det har hänt mig!). Nu är det ju så ordnat att man kan logga in på banken via mobilen och flytta över pengar i stundens hetta, men det räknar jag liksom inte med.

Hur gör vi för att betala räkningarna då? Jo, detta har jag skrivit om förut, men jag tycker ändå det är intressant att ta upp igen. Vi har gjort några smärre justeringar sedan sist.

Jag tar reda på hur mycket lön jag fått efter skatt och hur mycket lön min sambo fått efter skatt. Det skrivs upp överst på ett papper. T in: _____ och M in: _____. Sedan gör jag en lista med våra fasta utgifter. Just nu innehåller den följande poster: hyra, el, internet, förskola, mat, sopor och vatten (var tredje månad), bilsparkonto.

Elen varierar mest (mellan ca 1000 kr och 3000 kr/månad beroende på årstid), det andra är samma varje månad. Vi har ett matkonto dit "mat"-pengarna förs över. Dessa pengar använder vi även till inköp till vår son eller till hemmet, eller om vi är ute och äter tillsammans. På det kontot sätter vi som det är nu 9000 kronor i månaden. Denna summa har ökat sedan vi bodde i Umeå. Jag tror det mest beror på att maten i mataffären är dyrare här, men jag är inte helt säker. I Umeå hade vi ett coop-konto också, vilket vi inte har nu eftersom vi flyttat ut ur coop-landet, då vi bor på landet och just här vill tydligen inte coop ha någon affär.

När jag har summerat månadens fasta utgifter räknar jag ut, genom den härliga matematiska regeln delen genom det hela, hur mycket av våra intjänade pengar som ska gå till det gemensamma kontot varifrån dessa räkningar betalas. Först tar jag alltså fram en procentsats på hela summan, alltså våra gemensamma utgifter (delen) genom våra gemensamma inkomster (det hela). Sedan tar jag denna procentsats, avrundar den uppåt lite grann och räknar ut hur mycket jag, respektive min man ska sätta in på vårt gemensamma konto. T ut: _____ och M ut: _____.

När vi väl har satt in våra respektive andelar på det gemensamma kontot sätter jag igång och betalar räkningarna.

Sedan börjar det allra roligaste! Att räkna ut hur mycket jag kan flytta från mitt lönekonto till mitt spar- och nödfallskonto, samt hur mycket jag kan flytta direkt till det heliga sparkontot. Att flytta lite pengar direkt dit är något jag börjat med ganska nyss, men det känns bra så jag fortsätter med det.

Det jag gillar med det här systemet är att vi båda delar på alla våra fasta avgifter helt enligt principen att vi ger efter vår förmåga (procent av vår lön) och får ha kvar resten av våra respektive löner själva. Vill M köpa penslar och tuschpennor för sina återstående pengar, så kan han göra det, utan att jag behöver bry mig. Pengarna till mat och barnkläder är ju redan avsatta!

Jag tycker att privatekonomi är väldigt intressant och är faktiskt nyfiken på hur folk gör. Man kan ju göra på tusen olika sätt, men huvudsaken tycker jag ändå är att man har följande: en struktur, koll och ett system som känns rättvist för alla inblandade. En vän till mig berättade igår att hon och hennes man betalar för olika saker av deras gemensamma och att de kommit fram till hur de ska göra beroende på vad var och en tjänar. De hade inte räknat ut det på kronan, men det kändes bra, sa hon. Dessutom ser de alla sina pengar som gemensamma, även om de har pengarna på varsitt konto. Ja, huvudsaken är ju att det känns bra för dem och att ingen känner sig lurad av den andra, tänker jag.

Ekonomi är tydligen ett sådant område som kan skapa rejäla konflikter inom familjer och par, men egentligen tänker jag att det inte behöver vara så svårt. Ser man bara till att dela upp de gemensamma fasta kostnaderna på ett bra sätt och att båda har egna fickpengar, så borde det väl fungera? Eller är jag naiv här? Jag är nöjd med vårt sätt att organisera vår ekonomi på, men det jag skulle kunna göra bättre är att spara i en annan form än på konto med noll procents ränta. Men det får jag nog ta och lära mig något annat år... Och kanske tycker jag egentligen, egentligen, att det är ganska roligt att räkna.

Hur gör ni, egentligen, när lönen sätts in och räkningarna kallar på er uppmärksamhet? Och hur känner ni inför den här tiden på månaden, då kontot först fylls för att sedan drastiskt minska när räkningarna är betalda? Har ni något tips på bra spar-form? Skriv gärna en liten kommentar så blir jag glad!

Mitt inlägg i debatten: Jag är orolig för förskolan

Jag är orolig för Tjörns förskola. Jag är orolig för dess personal och inte minst för barnen som går där. Jag är rädd att allt egentligen bara handlar om pengar.

Inte bara en gång denna termin, när jag lämnat min treåriga son på en av småbarnsavdelningarna i en förskola på Tjörn, har jag förstått att den pedagog som jobbar just nu är ensam, eller riskerar att bli ensam senare under dagen. Inte bara en gång har jag känt att jag borde stanna kvar och stötta upp, strunta i mitt eget arbete för en stund. För hur ska en enda vuxen, hur erfaren och utbildad hon än är, kunna lösa alla de olika tänkbara situationer som kan uppstå? Hur kan man tänka att en enda vuxen ska klara av sex eller sju barn, när den ena kissar på sig och den andra ramlar ner från ett bord, där den ena springer in i en dörrkarm och den andra sätter i halsen, samtidigt som den tredje måste byta blöja?

Trots att jag är helt övertygad om att alla vuxna, såväl förskolechef som politiker och vi vanliga väljare förstår att när det handlar om barnens och personalens säkerhet på förskolan finns det inget att tumma på, så förstår jag inte hur vi har kunnat hamna här. Hur kan politikerna skriva att vi ska ha den bästa skolan och förskolan och samtidigt ta bort så mycket pengar från den? För visst är det pengar det handlar om? Visst är det så att det finns vikarier, för allt går att köpa för pengar, men att det inte finns pengar? ” Det är 2018 års stora underskott (-18,8 miljoner) i barn- och utbildningsnämnden som gör att skolan nu behöver göra anpassningar för att hämta hem minusresultatet.” står det på kommunens hemsida, vilket ger ”Något färre medarbetare” då visstidsanställningar inte förlängs och ”Det blir en del naturliga avgångar och det blir ett antal uppsägningar.”

Vad som är naturligt i att en går i pension men ingen ersätter henne kan jag inte förstå. Hur ska de som är kvar i förskolan, på ett naturligt sätt, kunna orka ta hand om våra barn och dessutom kunna bedriva en givande pedagogisk verksamhet om de inte ens räcker till att ta hand om det mest basala, så som toalettbesök, lägga barnen till middagsvila och lunchförberedelser? Slutar personal så måste andra ersätta! Att arbeta med barn blir inte mer effektivt bara för att de som bestämmer över besparingarna vill det. Barn är barn och som alla som någon gång varit nära ett barn vet – det händer saker hela tiden.

För att vi föräldrar ska känna oss trygga i att lämna våra barn till de olika förskolorna på Tjörn, och till de andra verksamheterna som bedrivs inom barnomsorg och utbildning i Tjörns kommun, behövs en tillräcklig bemanning. För att få till en tillräcklig bemanning behövs det tillräckligt med pengar och en bra organisation kring rekryteringarna. Det behövs en stabil vikariebank varifrån vikarierna faktiskt rings in, och detta med så god varsel det bara är möjligt!

Det vi investerar i förskola och skola nu har vi igen tusen gånger om i framtiden. En bra start för våra barn ger trygga individer med lust att lära. Detta i sin tur ger goda studieresultat och medvetna medborgare som kan ta en aktiv del i att utveckla vårt närområde, vårt land och inte minst sig själva på ett positivt sätt. En dålig start i livet, med dåliga skolerfarenheter leder till ökat individuellt skolmisslyckande, framtida arbetslöshet och psykisk ohälsa. Och detta, mina vänner, kommer kosta långt mycket mer.

Ta våra barn och våra pedagoger på allvar! Inse att detta handlar om arbetsmiljö, säkerhet och både individens och samhällets framtida utveckling! Investera mer pengar i förskolan och skolan nu, innan det är för sent!

Tove 

Detta är en argumenterande text jag skickat in till Lokaltidningen STO och som publicerats där denna vecka.

Gratis blöjor på förskolan?

Mitt eget blöjbarn långt, långt innan han började på förskolan...

Igår läste jag en nyhet på Sveriges radios hemsida om att kommunerna kanske kommer behöva stå för kostnaden för de blöjor använder i förskolan, att kommunen alltså ska köpa in blöjor till förskolan som barnen använder där.

Jag som bor i en kommun som precis just nu sparar ungefär 31 miljoner kronor på barnomsorg och skola (se sista sidan i budgeten) funderar på hur detta skulle kunna slå mot min kommun och mot mitt barn som går i förskola i denna kommun. Om förskolan skulle behöva köpa in blöjor till blöjbarnen, vad är det då de behöver spara in på? I Karlskrona verkar de också vara oroade: "För kommunen innebär det en merkostnad så klart som vi i dagsläget inte har någon budget för. Om vi inte får extra pengar så får vi prioritera i verksamheten så att vi kan köpa in blöjor, säger Yvonne Strand, chef för kunskapsförvaltningen i Karlskrona."

Vad kan "prioritera i verksamheten" betyda, tro? En pedagog mindre? Snävare öppettider? Färre utflykter? Indragen fortbildning för personalen? Fler barn i varje grupp? Jag vet inte, för jag vet inte vad det skulle kosta, men kosta det kommer det ju att göra om denna dom även prövas och godkänns av Högsta förvaltningsdomstolen.

Ifall den visar sig vinna laga kraft, eller vad det nu heter på juristspråk, och det blir så att förskolorna måste köpa in blöjor - hur skulle de då kunna göra för att hålla nere kostnaderna? Ett förslag är att gå på den colombianska förskolans linje och göra ett gemensamt blöjavvänjningsprogram för barn i en viss ålder, eller för barn som förskolan (kanske tillsammans med föräldrar) bedömer som mogna. Nu vet jag ju inte om de gör så på alla förskolor i Colombia, men åtminstone på Gaels, vars mamma skrev om det när det begav sig för flera år sedan.

Ett annat förslag skulle ju kunna vara att köpa in tygblöjor och köra på det. Då kanske föräldrarna protesterar och tar med vanliga engångsblöjor i alla fall? Det skulle helt klart bli dyrt i inköp och i arbetskostnad för att tvätta dessa blöjor men kanske, kanske, billigare i längden och helt garanterat bättre för miljön.

Jag undrar också om gratis blöjor i förskolan skulle leda till att föräldrar väntade ännu längre med att vänja sina barn av med blöjor. Blöjor är ju så oerhört bekvämt och att vänja av dem är en ganska krävande process, enligt  vår erfarenhet, men ändå. Barnen behöver växa upp och lära sig gå på toaletten ju! Vi i vår generation slutade med blöja ca ett år tidigare än barnen gör idag, läste jag i boken om tredagarsmetoden. Intressant, tycker jag.

När min son använde blöja tänkte jag aldrig på att det var något konstigt att  vi skulle ta med blöjor till förskolan. Inte heller var det en så stor apparat, då vi bara tog dit ett paket då och då när de började ta slut, eller när vi trodde att de började ta slut. Varje vecka var det inte, kanske var tredje? Blöjor har de ju hemma med och för oss märktes det mer att betala förskoleavgiften på ca 1300 kr än att köpa blöjor, på något sätt. Nu när han är tre år har avgiften sänkts eftersom han har "rätt till 525 avgiftsfria timmar i förskolan per år" enligt skollagen. Skulle då blöjor ingå i den lägre månadsavgiften blir det ju ännu mer som ska täckas av den minskade avgiften och av skatten, tänker jag mig.

Är det då samtidigt okej att hävda att vi alla, skattebetalare, ska betala för blöjor för alla barn på förskolan? Jag vet inte. Vi betalar ju tillsammans för den mat de äter, den personal de tar hand om och den lokal de vistas i. Men blöjor? Jag tycker ju inte riktigt det.

Hur tänker ni kring detta? Vad skulle vara rätt väg att gå ifall förskolorna nu måste köpa in blöjor de inte har budgeterat för? Höja skatten? Höja förskoleavgiften? Avskeda en fröken? Det hade varit intressant att ta del av era tankar kring detta!

Dagens vattenfall, moln och lyxbåt

Hej, hej! Här tar vardagen fart igen och jag känner mig seg och uttråkad på jobbet. Omotiverad och understimulerad, samtidigt lite stressad. Jag vet inte vad det är, eller så  vet jag det, men nu vill jag inte skriva om jobbet utan om dagens vattenfall, dagens båt och dagens moln.

Åsa och hennes familj verkar ju leta vattenfall nu för tiden, i det torra Portugal. Kom bara hit ni till ett Bohuslän som senaste dygnet blivit översköljt av störtskurar lite då och då. Här har vi vattenfall på skolgården. Det forsar, som ni ser, riktigt bra!

Ja, efter en seg jobbdag kändes det riktigt skönt att stanna till med cykeln vid vattenfallet och titta, lyssna och fota det i eftermiddagssolen. På vägen hem sedan mötte jag en bekant och log hela vägen hem sedan, glad över att ha åtminstone något socialt sammanhang här på ön. Hon är med i samma bokcirkel som jag och igår hade vi terminens första sammankomst. Det är en deckare vi ska läsa denna gång. Jag läser aldrig deckare, utan att veta varför, men jag tycker om att se deckare på svtplay när tillfälle ges. Ett fall för Vera, är väl det enda jag sett på senaste tiden. Och den serien gillar jag verkligen. Nästan lite lik miljö som här. Kargt och blåsigt. Men mer grönt och engelskt.

Och på tal om engelskt. När vi ätit middag och plockat det värsta från golvet bestämde vi oss för att gå ut på en promenad, läs; jag drog ut familjen på promenad för att få gå av mig den sega känslan jag haft i kroppen de senaste dagarna. Känslan som kommer av den uttråkade stämning jag haft över mig nu på sista tiden. Och vi gick ut. Och G gick ner mot Kylen. Där är det lite farligt för där är det en hamn och där kan man ramla i, så M fick hålla stenkoll på honom hela tiden.

Helt plötsligt såg vi en för sticka fram bakom restaurangbyggnaden. En snygg och stor för, som måste tillhöra en snygg och stor båt. Vi gick närmare och ut på bryggan. Jajamen, riktigt snygg och stor och säkert hiskeligt dyr och snabb och antagligen inte alls bränslesnål. Där låg hon och pumpade ut AC-vatten i havet. Flaggan var röd och lite brittisk och jag började genast förhöra den mycket sympatiska kvinnliga besättningen som var ombord. Hon förklarade direkt att det inte var hennes båt utan att hon var just besättning. Hon jobbar som kock. Jag frågade om flaggan och den var tydligen Karibisk, men båten ligger aldrig i Karibien utan åker runt lite vart som helst dit vindarna tar den. Hon berättade att det är hon och tre till i besättningen och att ägaren är en "wealthy guy". Ja, du, det kan jag tänka mig. Hon var himla trevlig och vi pratade en bra stund om livet på båten men efter en stund fick jag gå vidare med min lilla familj på den kvällspromenad jag tvingat ut dem på. En man ur lokalbefolkningen gick ombord. Han verkade känna henne, eller kanske den rike ägaren? Vad vet jag? Båten heter Stina Kajsa, men vem ägaren är har jag ingen aning om. Ingen känd, i alla fall, sa hon. Eller så är han det? Eller så vill han inte vara det?

Det jag tänkte sedan när vi gick vidare genom vår holmes trånga gränder och jag fotade rosor som knoppades bredvid rosor som vissnade invid en vit husvägg i typisk skärgårdspanel, det var: Det finns de som har pengar och har råd att köpa ett eller flera hus här på holmen, i kustbandet där hav möter klippa och där vinden viner om hösten men blåser helt snällt och varmt om sommaren, och det finns de som har pengar att gå ombord på sin båt, registrerad i någon hamn långt borta, och gasa och köra dit fören pekar. Runt, runt på haven, längs kuster, igenom sund. Det finns de som har råd med detta, och fyra anställda varav en kock. Ja, de finns. Men vi andra, vi som inte har råd med något av detta är många fler. Men ändå. Klyftorna slår mig i ansiktet under vår kvällspromenad. Jag blir inte ledsen men något frustrerad. Och ändå är jag inte på botten av någonting alls, med min akademiska utbildning, mitt fasta jobb och lön att leva på.

Det finns de som bor i baracker ute på jordgubbsfälten i Andalusien. De som nästan inte tjänar någonting. De som har en karl som skriker på dem att plocka jordgubbarna, hallonen eller de enorma smaklösa blåbären fortare. Dessa finns också. Och det finns de som syr våra kläder i en fabrik, andas in damm och kemikalier, protesterar och till och med dör för två kronor mer i lön. Och så finns det de i lyxbåt i en hamn nära mig. Alla vi finns, och många fler. Och kanske blir jag inte ledsen men ändå frustrerad på något vis. Det kanske inte är wealthy-guys fel, det kanske inte är fabriksarbetarens fel, inte heller mitt. Men jag känner ändå i hjärtat att något slags fel är det, när vissa har så extremt mycket pengar och andra bara kämpar för nästan ingenting alls.

Vi går vidare över holmen. Vi ser årets häftigaste moln. Så högt och stort och längst ner släpper det lite av sitt vatten som regn. Precis ovanför båten, fast längre bort. Och vi går hem. G bryter ihop av trötthet och jag tänker lite mer på lyxmänniskorna i hamnen. Så mycket snurrar de i mitt huvud att jag får feeling att skapa min egen lyx. Så sätter jag en fin focacciadeg med rosmarin från min egen trädgård. Jag skapar struktur med vetekross och linfrön. Ja, jag skapar min egna billiga men alldeles härliga lyx, när jag inte kan ha lyxbåt och när jag inte känner att jag just nu förmår göra så mycket åt det världsomspännande system som sätter vissa att arbeta i fabriker för slavlön och vissa att njuta på vackra motorbåtar runt, runt på havet, längs med kusterna, i vackra solnedgångar.

Så får jag ändå avsluta dagen i tacksamhet. Tacksamhet för att jag har min familj att ta dessa kvällspromenader med, tacksamhet för den vackra miljö där vi får bo och promenera, tacksam för mitt goda bröd och min förmåga att skriva och reflektera över det jag ser om upplever. Tack och god natt!

Dagarna flyter på

Dagarna flyter på bra. Jag jobbar som vanligt och M jobbar på mornarna.
 Det är varmt och skönt och vi ska inte klaga för snart kommer det vi alla vet om men inte vill tänka på, nämligen hösten och vintern.

Nu åskar det. Blixtarna lyser upp himlen, havet och alla öarna runtomkring.

Var kommer öarna ifrån? frågar svärmor där vi sitter längst ut på udden, på bänken.

Ja, du. De kommer väl från när jorden skapades och sedan var det en väldigt tjock is över hela Skandinavien som slipade öarna runda, gissar jag.

Jag tror de kommer från vulkanutbrott, säger svärmor. Men jag vet inte för jag har ju nästan ingen utbildning, lägger hon till.

Svärmor utgår från egna tidigare erfarenheter när hon säger detta. Hon tänker säkert tillbaka på sina besök på Kanarieöarna, tänker jag. Själv anstränger jag mig för att minnas något från grundskolans naturkunskap och trots nioårig grundskola, tre gymnasieår och fem år på universitetet kan jag inte riktigt förklara för henne varifrån öarna i vår vackra skärgård kommer. Men jag kan nog ta reda på det, på något sätt.

Och nu när åskan kommer förstår jag hur kvavt det har varit. Hela dagen har det varit kvavt. Och varmt. Min hjärna la av framåt tvåtiden och jag begav mig ut för att kolla varför det var en sådan intensiv helikopteraktivitet vid hamnen, och för att hämta ett paket.

Jag kunde inte utreda svaret riktigt men det verkade som om de transporterade något med helikopter någonstans. Kanske till toppen av någon otillgänglig ö eller till något bygge i havet. Jag vet inte. Men spännande var det. Så spännande att jag glömde köpa glass
 Så sparade jag de kronorna!

Spara, ja. Vi måste nog spara lite mer seriöst till eget hus, har jag kommit på. Tänk om vi en dag måste flytta! Vi äger ju faktiskt inte huset, och inte har vi någon besittningsrätt som i en vanlig hyresrätt heller. Tre månaders uppsägningstid är det dock, men ändå. Idag betalade jag våra räkningar och såg till att lägga undan en slant till detta och uppmanade min man att göra det samma. Kanske en dag hittar vi något fint på en bra plats, och kanske har vi tillräckligt med pengar då och kan slå till. Jag hoppas det. Men än så länge vill jag bo kvar här. Jag trivs ju så bra här på holmen mellan kobbar och skär och vita hus och havet som i flera dagar legat helt stilla.

Men nu blixtrar det och dundrar och kanske kommer det lite nattligt regn. Vi får se. Jag tänkte inte på hur kvavt det varit förrän det kom åska.

Skriva något om sommaren

Så går sommaren och semestern och vi är mest hemmavid. Vi har tre veckors semester tillsammans och detta är den sista.

Semestern började bra och fridfullt med några sköna dagar och utflykter. Vi hade picknick och badade och åkte till och med en tur till Marstrand. Allt flöt på bra.

Marstrand

Sedan började vi med potträningen. Och då var det lite svårare att hålla ihop och befinna sig i harmoni.

G har provat att gå på potta och toalett några gånger om dagen i någon månad. Han har samtidigt haft blöja och kissat och bajsat mycket i den, men även lite på toaletten. En dag föll liksom bara polletten ner och han förstod vad han skulle göra för att det skulle komma kiss i toaletten. Dagen efter Marstrand, den 11 juli, började vi att potträna honom på riktigt. Vi tog av blöjan och så var det ingen blöja mer. Bara på nätterna har han haft blöja sedan dess men alla har varit helt torra på morgonen.

Vi har försökt följa tredagarsmetoden, på ett ungefär. För oss gick det ut på att blöjan togs av och togs inte på igen, förutom då på natten. Han fick helt enkelt klara sig utan. Första två dagarna  var det en del olyckor men även flera gånger som han gjorde sina behov på toaletten eller pottan. Den tredje dagen, har jag för mig, var det hur mycket olyckor som helst. Då påminde vi honom inte lika mycket och ja, då gick det inte så bra. Sedan har det bara gått bättre och bättre. Han har nu börjat säga till om när han vill gå på toa och han går även dit självmant ibland. Lite svårare är det dock när jag säger till honom att han ska kissa. Då vägrar han de flesta gånger. Och jag har så svårt att tvinga. Min förhoppning är att han är så gott som helt torr när han börjar på förskolan igen om några veckor. Och jag tror nästan att metoden heter just tredagarsmetoden för att föräldrar ska orka och våga testa. Det tar nämligen mer än tre dagar för många barn, men de beskriver det i tre steg som skulle kunna ta tre dagar, eller lite mer. Vi har nästan hållit på i två veckor nu, och ja, det känns som om det börjar lossna, även om han inte är helt torr och pålitlig än. Och nu när potträningen går bättre och bättre har också friden lagt sig i familjen igen. Så skönt!

Jag har snaggat dessa två

Vädret har hittills den här semestern varit helt fantastiskt. Så fantastiskt så att bevattningsförbud införts i vår kommun och så att jag började längta efter lite regn och mulna dagar. Och som tur var kom det tre dagar med mulet väder och lite regn. Det behövde jorden. Det behövde jag. Nu har vi dock börjat om på ny kula igen med strålande sol och nästan ingen vind. Vi får se om det blir en båtutflykt nu i eftermiddag!

Under de mulna dagarna har vi passat på att fixa lite hemma. Vi har köpt och beställt hem diverse nödvändiga möbler, M har städat igenom sin ateljé noggrant, jag har monterat överskåp till garderoberna tillsammans med min pappa och samme pappa har satt upp en grind till vår trädgård. Igår var jag på fastlandet och spenderade massa pengar på kläder, apoteksgrejer, skor och mer möbler. Nu är vi panka, men snart kommer lönen!

Vi har även under den här semestern passat på att äta glass nästan varje dag. Bara några få dagar råkade vi hoppa över. Vi har testat olika glassar på olika ställen med varierande pris. Det mest prisvärda var att köpa hem två paket med våra favoritglassar från mataffären och ta direkt ur frysen när vi blev sugna. Hälften så dyrt som att köpa samma glass i affären! Att jag aldrig tänkt på det förut!

G har lärt sig att bada i havet. Förra året var han så rädd att han inte ens ville doppa en tå, men i år har han verkligen kommit på hur skoj det är att plaska i strandkanten, (kasta sand) och skvätta vatten. Han tycker också det är roligt när jag snurrar honom över vattnet så att fötterna tar i vattenytan, så som mina föräldrar gjorde med mig när jag var barn. Nästa år kanske han kan börja lära sig att simma, eller att cykla? Vem vet?

Vi hade tänkt åka till Danmark på tågsemester i några dagar, men insåg att vi skulle behöva använda pengarna till att möblera huset istället. Dessutom kostade ju vår tågresa till Spanien i april skjortan, och även om det känns som om vi har hur mycket pengar som helst, så har vi inte det. Det är alltså jag som har den här känslan, inte M.

Pilane

Utflykter vi istället gjort på hemmaplan har gått till: Marstrand med båt, Kåreviks badplats, Blekets badplats, Bö tjärn kombinerat med loppis i ladan i Aröd, Pilane kombinerat med strand i Hällene, picknick vid kanalen nedanför Tjörnehuvud kombinerat med att gå stigen upp till utkiksplatsen och sedan ner till Bergabo, sedan bada i Kårevik. En halvdag i Stenungsund. En eftermiddag i Skärhamn och på hemvägen cyklade vi in i Stockevik och kikade. Superidylliskt! Utflyktsmål vi har kvar: Vetteberget, Olsby, Dyrön, ev. Åstol, Göteborg.

Ja, så det har helt enkelt blivit en ordentlig hemester, och så råkar vi vara trendiga på kuppen! Om några dagar kommer vår vän M från Umeå och hälsar på och vi ska försöka gå på Sillmuseum och åka en sväng till Dyrön och vandra, och förhoppningsvis bada överallt vi kommer åt samt prata om allt som behöver pratas om. Kanske kommer en vän jag inte sett på tio år och hälsar på en sväng innan dess. Vi får se.

Sedan, när semestern egentligen är slut, ska vi ta en halv vecka till och åka upp till Umeå. Det ska bli skoj att se om G känner igen sig, om vi får till att åka upp till vårt gamla bostadsområde. I Umeå ska vi på bröllop och förhoppningsvis träffa de vänner vi saknar! Titta på älven, granarna och kanske sjön. Jag längtar!

Ja, det var väl det jag skulle skriva om sommaren. Det jag precis skrivit. Vi har det bra på det stora hela. Hur har ni det?

Vecka 7: Veckans ord - Reseplanering

Reseplanering

Menade du: 

riksplanering   

rosenplantering   

länsplanering   

disciplinering   

tidsplanering  

  

krigsplacering   

stadsplanering   

samhällsplanering   

familjeplanering  

risplantering   

regionsplanering   

rosenplantering   

disciplinering   

reciprocering?

Nej, jag menade reseplanering. Att planera en resa för en familj genom Europa med andra färdmedel än flyg. Det var det jag menade. Det är också det jag har försökt göra under veckan som gått. Längre tid än så egentligen, men förra fredagen kände jag att vi hade en så bra plan att det var dags att söka ledigt från jobbet, åtminstone för resdagarna, och under veckan vi precis genomlevt har planerandet intensifierats, så att säga.

Att planera en resa för en familj genom Europa med andra färdmedel än flyg är nämligen inte det lättaste. Det finns en del sidor att söka på, så som bahn, tgv och renfe, och efter några timmars (!) sökande, med kartan bredvid och en annan sökexpert till vän som stöd i telefonen hittade jag äntligen ett bra alternativ. Visserligen var det förbi Paris, men ändå.

Då vägrade M Paris. Nej, han ville bara inte dit. Och ja - det är en enorm stad.. så okej, nej. Jag fick börja om. Att ta sig förbi Danmark med tåg verkade inte heller vara det lättaste. Sist jag åkte fick jag sova på nattåg mellan Köpenhamn och Köln, men hur jag än sökte hittade jag inte detta tåget nu. Kanske kan det bero på att det nästan är tio år sedan jag åkte tåg mellan Göteborg och Spanien, och linjen har dragits in? Kanske det?

(Tio år sedan! Det är alltså nästan tio år sedan jag tog tåget ner till Spanien för att göra praktik på en högstadieskola under ett år. Tio år sedan jag träffade min man. Nästan.)

Nu är planeringen så här: Klädesholmen - Göteborg - Kiel - Köln - Lyon - Barcelona - La Palma. Det kommer ta fem dagar totalt. En natt på Tysklandsfärjan till Kiel, en natt i Köln, en i Lyon och en i Barcelona. Vi har planerat att åka tåg max åtta timmar per dag, för att orka med vår två och ett halvtåring. Jag hoppas vi orkar. Jag hoppas alla färdmedel är i tid och att vi inte missar något tåg någonstans. I och med att vi ska sova på flera ställen på vägen tänker jag att vi på något sätt har marginaler där. Blir vi lite sena till Lyon, till exempel så gör inte det så mycket eftersom vi inte ska åka därifrån förrän efter lunch dagen därpå. Ja, vi har tänkt att åka framförallt på eftermiddagarna. Då hinner vi få tag i någon lunch innan vi går ombord på tåget och förhoppningsvis kan G sova bort två timmar på varje tåg.

När planeringen väl var gjord och ledighetsansökan inskickad skulle jag bara lista ut hur i hela friden man faktiskt köper biljetterna! Det räcker ju inte att hitta dem. De ska ju köpas också! Färjan kan man köpa direkt från färjebolaget, men hur gör man med interrailpass och tågbiljetter. Resan mellan Köln och Lyon kan man se på bahn.de men man kan inte få fram något pris, och därmed inte köpa biljetten. Kanske hade jag lyckats hitta någon sida att köpa biljetten på om jag bara hade sökt och kämpat lite mer, men detta i kombination med en fullständig flodvåg av ökad arbetsbelastning på jobbet, gjorde att jag faktiskt gav upp och kontaktade ingen mindre än SJs kundtjänst. Jag chattade med dem och frågade hur jag skulle göra och de hänvisade mig till tågbokningen.se. Jag ringde dem och dagen efter skickade jag vårt reseplanering och frågade om de kunde bistå oss med att köpa interrailpass och biljetter (förutom färjan). Och det kunde de! (Jag kontaktade i samma veva Resebutiken i Kalmar som jag har läst kan göra tågbokningar, men fick inget svar av dem förutom ett autosvar som meddelade att de har mycket att göra eftersom efterfrågan på tågresor via dem har ökat. Tågbokningen svarade däremot samma dag.) Underbart ändå att efterfrågan har ökat, tänker jag! Kanske är vi påväg åt rätt håll? Kanske är det fler därute som vill testa att åka tåg de sträckor de vanligtvis flyger och se hur det går? Visa att det går!

Vi har inte bestämt oss för ett flygfritt liv eller flygfritt år, som vissa andra, och vi kommer att  flyga hem från Spanien sedan är det tänkt, men vi vill ändå testa och se hur det är. Går det att åka så här långt med tåg med en liten parvel som helst bara vill springa runt och leka? Kommer vi att få spel på varandra eller kommer vi att mysa och ha det bra? Kommer vi njuta av att titta ut genom fönstret på en del av det som är Europa? På all den landmassa som skiljer oss från Gs kusiner, farbröder, farmor och farfar? Vi får se!

Resan kommer, enligt mina nuvarande beräkningar kosta ungefär 16000 kronor för två vuxna och ett litet barn. En väg.

Färjan: 2125 kr
Tågen: 9939 kr
Hotellen: 3000 kr
Maten: 3000 kr? (300 kr två gånger per dag i fem dagar)

Oj! Det blev ju inte sextontusen, utan artontusen... Ja. Vi får se. Tur att vi är rika som troll då...  Tur att vi inte köpt en bil för fyrtiotusen och tankat den med bensin för kanske sextusen i sex månader och så vidare... Tur att vi bakar vårt eget bröd, sällan köper kläder, aldrig dricker champagne... Tur att vi har råd!

Hade vi åkt raka vägen, utan hotellnätter, hade det såklart blivit billigare, men hade det ens funkat? Det tror inte vi. Inte med vårt lilla barn. Nej.

När jag åkte för tio år sedan var jag helt ensam, och dessutom tio år yngre, och fixade resan bra, men oj så himla trött jag blev! Jag var trött i tre dagar efteråt, minns jag. Jag var på konsert i La Puebla utanför Montijo och bara grät när sångerskan sjöng. Dels för att hon sjöng vackert och dels för att jag var helt totalt utmattad. Resan tog då 57 timmar, har jag för mig, och den innehöll två nätter på nattåg och åtta timmar i Paris. Jag hoppas att alternativet vi hittat nu är bättre och att det blir en häftig upplevelse att minnas, åtminstone för oss vuxna som kommer att minnas den, och att vi får visa att det faktiskt går. Om det nu går... 

Sedan är jag den första att tycka att det borde vara både mycket, mycket billigare och enormt mycket enklare att hitta och köpa en sådan här resa. Hur ska annars folk fixa det? Att det är så enkelt och ändå, i jämförelse, billigt, att boka flygresor är ju något vi måste ta till skämskudden inför. Det är klart att folk flyger då! Fort går det också, och dessutom får man se molnen ovanifrån, och kanske om man har tur hoppa lite i några luftgropar. Nä... Det känns bra ändå att vi ska ta tåget. Stabilt och markbundet. Långsamt och rent. En upplevelse vi sent ska glömma!

Tillgångar

Är det att skryta med sina tillgångar att ha en svart porsche eller en röd jaguar parkerad på uppfarten? Är det att skryta att bygga ett magnifikt hus längs ut på udden med stora fönsterpartier, och ändå bara vara där ibland? Eller är det bara normalt? Att ha pengar, fått dem, ärvt dem eller kanske tjänat dem genom hårt arbete och sedan köpa sig vad man förtjänar: fin bil, stort hus, havsutsikt. Alla gör väl så. Alla du känner...

Jag möts av en förvånad min när jag berättar att vi hyr. Det är många som tror att vi har köpt, och mest är det nog för att huset faktiskt har varit till salu för ett tag sedan, för drömsummor. För en helt vanlig och normal peng. Några miljoner. Några fler miljoner tyvärr, än vad vi kommer kunna låna de närmaste tio åren. För så går det när man är en vanlig människa med ett vanligt jobb. När man inte arbetar sig upp i någon häftig organisation. När man bara jobbar på, för man är inte intresserad av att göra karriär, tjäna massor av pengar, spränga ett berg, bygga ett hus och köra någon frän sportbil.

Kanske är man mer intresserad av att måla, sticka, prata i telefon, gosa med sitt barn och läsa språk på universitetet? Och då gör man det. Och då blir det inga miljoner på kontot, inget sprängt berg och inget hus vid havet. Inget köpt hus vid havet, vill säga. Bara ett man hyr. Som om det vore så bara! Se - här kommer vi och blandar upp! Inte bara åldersmässigt utan även klassmässigt. Men nä, så är det inte. Alla har inte flera miljoner på kontot och en snabb bil av dyrt märke. Hon som står bredvid när jag pratar med han som har det, har jobbat i fyrtio år på en fabrik i närheten och hon berättar för mig, helt öppet med havet som närmaste åskådare, att hennes pension är ungefär två tusen kronor lägre än vad studenterna får från CSN. Efter fyrtio år. På fabrik.

Bland arbetarna känner jag mig hemma. Dem blir jag inte provocerad av, även om de kanske råkar yppa att de röstat på helt fel parti. Nä, det är den förvånade minen från den mycket rike herren som gör att jag går igång. Jag går igång men visar det inte mer än att jag säger: "Köpa!? Näähää du, det huset var säkert jättedyrt! Det har inte vi vanliga människor råd med!"

Varför? Jo, jag kunde inte låta bli... Om han, och ungefär alla de andra sommargästerna, får skryta med sina häftiga bilar och bostadsrätter i centrala Göteborg, med sina dyra kläder och stilrena stil, så får väl jag skryta med att jag är en sådan människa som inte har råd att köpa ett hus vid havet, men som har fått ha turen att hyra ett!

Varför inte köpa?

Eller ska vi bara flytta in i en fyr istället? 

Just nu är det drygt trehundra bostäder till salu i Göteborg, om man bara räknar radhus och bostadsrätter med tre rum eller fler. Jag drömmer i smyg om ett radhus. Jag tror att det hade varit precis lagom för oss! Det billigaste ligger på Teleskopsgatan i Bergsjön och har utgångspris på en dryg miljon och har nästan 6000 kronor i avgift per månad. Det är tre rum fördelat på 72,5 kvadratmeter. Den ser fin ut, och budgivningen är nu uppe i 1,3 miljoner, men vi vill inte bo i Bergsjön. Det dyraste objektet i min sökning är en vindsvåning i Vasastan på 255 kvadratmeter. Den är nybyggd och köparen måste endast punga ut med den blygsamma summan av sextonmiljoner femhundrasjuttiofemtusen kronor. Det är några siffror för mycket för oss. Avgiften som tillkommer är nästan på tiotusen! Det här är ju inte ens realistiskt, och jag vill inte heller bo i Vasastan.

Göteborg är segregerat. Det var det redan när jag bodde där sist, 2007, och värre har det blivit. Det är min uppfattning som utomsocknes. Jag har läst om fenomenet white flight, vilket innebär att de som kan väljer bostadsområden och skola utifrån den etniska sammansättningen, att svenskar i hög utsträckning väljer områden med många svenskar istället för områden eller skolor med en mer etniskt blandad befolkning. Det är en av orsakerna till segregationen. Det fria skolvalet har drivit utvecklingen vidare i skolorna, även om det inte var tänkt så. Vi, som familj, är en del av detta. Vi vill välja ett tryggt område för vår son att växa upp i och för oss att leva i. Vi vill trivas där vi bor och inte känna oss rädda att gå ut ensamma sent på kvällen. Mörkret lägger sig tidigt på vintern, även i Göteborg. Segregationen och de kriminella gängen och de eventuellt småkriminella "tuffa killarna" som jag får en känsla av att de bor mer koncentrerat i vissa områden gör att vi inte söker bostad i hela Göteborg. Hade vi gjort det så hade saken varit biff! Då hade vi kunnat få en lägenhet i detta nu. Jag såg till exempel en lägenhet i Bergsjön på Boplats idag som kostar lika mycket som den vi hyr i Umeå nu, men är dubbelt så stor, och med dubbelt så många rum! Jag är nummer fem i kön, om jag anmäler mitt intresse, av drygt tusen sökanden. Lägenheten är nyrenoverad och nära naturen ligger den också. Så, varför inte? White flight. Jag är en del av det. Jag törs inte bo där. Jag vill värna om Gs hälsa och välmående och allt möjligt... Kanske skulle vi få det hur bra som helst där? Det vet vi inte! Kanske inte? Ingen vet, men jag vill inte chansa.

Så, varför köper vi inte? Då behöver man inte stå i kö någonstans. Bara be om lån, få lån, skuldsätta sig och betala. Pengarna går ju egentligen till en själv. Man sparar i sitt boende. Svar: Vi har inte råd. Ett bostadsrättsradhus i Olofstorp ligger ute för 1 750 000. Enligt Handelsbanken skulle vår månadskostnad, om räntan går upp till 3% vara 8 325 kronor. Detta plus avgift 5 743 kronor i månaden. Vad blir det? Jo! 14 068 kronor. Bostaden är visserligen som en liten enplansvilla på drygt åttio kvadratmeter, med tre rum, men ändå. Vi har inte råd. Vi har råd med en hyra/boendekostnad på niotusen kronor, max tiotusen. Då har jag räknat på att båda jobbar 75%. Jag räknar så här eftersom jag hoppas på att gå ner i arbetstid när G börjar på förskolan, för att kunna hämta tidigare, och jag vet ju att han kommer bli sjuk och det kommer bli en del vab för oss båda. Därför behöver vi en buffert. Vi vill ju även kunna åka till Spanien, nu och då, för att hälsa på familjen där och det kommer ju bli svårt om vi hela tiden lever på gränsen till att ha råd att få vardagen att gå runt.

Det hade varit fint att köpa. Kanske gör vi det en dag när vi sparat ihop mer pengar eller när M har sålt sin lägenhet i Almonte, men än så länge är det bland hyresrätterna vi söker. Och det är ju lite av en paradox. Vi vill välja område därför att vi kan, men kan vi? Hur länge ska vi behöva vänta för att kunna? Vi får se.

Ekonomin är förstås inte allt

Ens lön och hur mycket den höjs i den årliga revisionen är förstås inte allt, men ändå blev jag besviken och ledsen när jag insåg att jag antagligen ligger bland de som fått minst lönehöjning i år. Jag vet inte varför och gick direkt, efter en ynka sekund, till fackets lokala representant och bad henne förhandla åt mig. Nu under kvällen har jag tänkt och funderat, samtidigt som jag har försökt vara närvarande med mitt älskade barn. Kan det vara för att jag varit föräldraledig? Kan det vara för att samtalet när man skulle prata om vad man presterat under året inte "gick så bra" på grund av att jag och han jag pratade med inte kände varandra nästan alls? Kan det vara för att jag redan har en hög lön jämfört med andra på jobbet? Kan det vara för att jag är ung? För att jag är tjej? För att jag inte jobbat mer än en månad efter det att jag fick min tillsvidaretjänst, trots att det gått ett år och elva dagar? Jag har ingen aning. Kanske får jag klarhet, kanske inte. Frustrerande, nedslående och energikrävande är det i alla fall att få svart på vitt i en siffra att mer än så här vill vi inte ge dig i löneökning. Mer än så här är det inte värt. Jag funderar på att skriva någonting till någon imorgon. Det kan nog bli bra. Nu släpper jag det.

Hem gick jag, från bussen. Jag försökte förbereda mig mentalt inför kvällen. Jag skulle vara ensam med G eftersom M skulle på sin målarkurs. Första gången för terminen och han har verkligen räknat ned! Självklart vill jag ju unna honom denna tid för sig själv och sitt skapande, särskilt nu när han är hemma hela dagarna med vår son. Jag vet ju hur det är. Jag minns. Samtidigt undrade jag hur jag skulle orka, efter alla känslostormar idag på jobbet kring lönen (som jag ju skulle släppa) och annat som kom upp. Hur skulle jag orka? Jag packade ner G i vagnen och begav mig ut. Gick i skogen på min vanliga väg, till mitt vanliga mål. Tittade mig omkring och gick hem. G nöjd i vagnen. Han klappade i händerna och tittade runt, pratade en del på sitt eget hemliga språk. 

Jag tycker att det är jobbigt att bli bedömd, men av mitt barn blir jag inte det. Han ser mig bara för den mamma jag är och han litar på mig. Han kommer till mig, han sträcker sig efter mig. Han vill mig väl och han vet att jag vill honom väl, välast av alla. Han är genuint glad och genuint ledsen. Han spelar inga spel och han kan ännu inte ljuga. Han försöker inte få oss till något annat än att ta upp honom och ge honom kärlek, närhet, mat, lugn, bus, lek, ny blöja, rutiner och litteratur. Han accepterar och älskar oss precis som vi är, som ingen annan gör! Och därför är det omöjligt att inte ge exakt den kärleken, om inte mer, tillbaka. Jag tror att det är grunden, det viktigaste. Hur stressad, irriterad och till och med arg man än kan bli ibland, så tror jag att det allra, allra viktigaste är att ofta, aldrig tillräckligt ofta, visa barnen hur mycket man älskar dem. Att berätta för dem att jag kommer och hämtar dig när du behöver det, jag finns här, jag kommer att älska dig vad du än gör. Men ta hand om dig, lille pys! Hitta inte på allt för allvarliga hyss, är du snäll! Men ändå: jag kommer alltid att älska dig. 

Så vad är viktigt i livet? Det är där tankarna landar där ute i skogen och här hemma i soffan medan vi läser Max lampa. Vad är viktigt på riktigt? Lönen? Lönerevisionen? Hälsan? Välmåendet? Familjen? Vännerna? Boendet? Ja, allt det där är såklart viktigt. Med högre lön kan man skaffa sig ett bättre boende och man har också tillgång till bättre hälsa, även om många hälsofrämjande aktiviteter är gratis eller lika billiga som att välja något sämre (nu tänker jag på mat och motion). Med pengar får man mer möjligheter i samhället som det ser ut idag, men det är klart: inte kommer jag att kunna spara till något gôrhäftigt boende bara för att jag får några hundra mer i löneökning än vad de meddelat nu! Inte kommer min hälsa att förbättras väsentligt! Kanske mitt självförtroende och arbetsglädje på jobbet, motivationen, men inte hela mitt liv. Mina lärarkollegor i Spanien tjänar ungefär 1700 euro i månaden. Jag fick uppgiften idag och jag hoppas det är efter skatt. Jag tjänar mer än så. Jag har en bättre situation på många sätt vad gäller mitt arbete, än vad de har. Men ändå. Lönen är viktig, men det viktigaste av allt är kärleken och att jag får ha min familj hos mig, att vi är tillräckligt friska, att vi har det bra. Det är det viktigaste. Punkt.

Hushållsekonimin

Här ser ni vår budget. Renskriven i färg och allt!

Även om det kanske ser jobbigt ut att hålla på och flytta över pengar och räkna ut procentsatser av lönen så är det så här långt vi har kommit just nu. Vi skulle ju kunna ha en helt gemensam ekonomi, men ingen av oss är nog riktigt redo för det än.

Vi har alltså varsitt lönekonto. Därifrån betalar vi personliga utgifter men sätter först in en procentsats av lönen, eller föräldrapenningen, på vårt gemensamma konto. Från detta konto betalar vi de löpande kostnaderna som vi har på faktura.

Ganska nyss har vi också öppnat ett gemensamt fickpeng/spar-konto. Det är ett konto som vi har varsitt kort till och som vi ska använda för gemensamma utgifter på stan eller till gemensamma resor. Till det kontot gör vi så att vi sätter in en fast summa varje månad, ej procent på lönen. Vi får se om vi ska ha det så eller om vi ändrar på det i framtiden.

Vi har även startat ett litet sparande till barnet, som vi bestämde summa utifrån att vi eventuellt kommer att få fler barn, samtidigt som det kommer att hinna bli ganska mycket pengar på 18 år, hoppas vi.

Den bästa sparidén som jag har, och som jag även introducerat min man  till, är dock dineroextraidén. Det går ut på att det man har kvar på kontot när den nya lönen eller bidraget kommer, det sätter man in på ett annat konto. Vissa månader är det kanske 400 kronor, andra är det några tusen. Det beror på. Vissa månader kanske det inte är någonting och någon gång kanske man tar av dessa pengar.

Jag har gjort så här sedan jag började studera i Umeå. Det var ett sätt att ha pengar till sommaren ifall jag inte skulle ha lyckats få något sommarjobb. Det var ett sätt att veta att jag hade pengar till nästa resa till Spanien eller Göteborg. En extra trygghet med "oheliga" pengar. Pengar som jag själv sparat ihop och som jag själv kan bestämma över utan att ha dåligt samvete över att jag tar av mina sparpengar liksom.

Pengarna på detta konto har dock växt och blivit lite av ett sparkonto. Jag hoppas att jag kommer att använda dem till en insats till en lägenhet någon gång, eller till en bättre bil. Jag har även tänkt att se pengarna på det kontot som en buffert nu när jag är föräldraledig och inte tar ut full ersättning.

Jag ser det, på något sätt, som en ganska rolig utmaning att leva snålt. Eller snarare ekonomiskt hållbart. Snålt låter ju så fult... Det hela underlättas ganska mycket av att jag inte gillar att gå och handla bara för handlandets skull.

Det vi lägger allra mest pengar på är garanterat hyra och mat. Ungefär 10 000 kr per månad lägger vi sammanlagt på dessa två poster. Maten var faktiskt det som vi först organiserade vår ekonomi kring genom att vi, efter många om och men, skaffade varsitt coop-kort som är kopplat till samma konto. Hyran började vi dela lika på när M (läs: emme) äntligen, efter två år i Sverige, fick jobb.

Elkostnaden lyckas vi hålla nere väldigt bra i och med att vi bor litet (50 kvadrat) och att vi släcker alla lampor när vi inte behöver dem. Vi har nästan alltid nedsläckt i sovrummet, eftersom vi inte är där annat än när vi sover, kan man säga. Vi stänger också av vår router varje natt, eftersom jag läste att den var en el-tjuv.

Bilen vi har är ganska billig i drift eftersom den är liten och drar lite (ca 500kr per månad i bensin och 400kr per månad i försäkring, ganska billig skatt också tror jag). Knappt 300kr för parkeringsplats ute med elstolpe.

Mitt bästa tips för att spara pengar och ha koll på ekonomin, särskilt när man känner sig fattig, är att skriva upp varenda litet inköp man gör. Då får man koll på om man lägger 600kr i veckan på mat ute, eller om man hela tiden köper något annat onödigt. En annan bra strategi för att spara pengar är att vara hemma och inte åka in till stan. För väl på stan kommer man ofta på att man behöver det ena och det andra, som man tydligen klarat sig bra utan hittills. Man kan också undvika impulsköp genom att titta på varan och fundera på om man verkligen behöver den, bestämma att det kan vänta till en annan dag och åka hem och sova på saken. Kanske kommer man fram till att det inte alls var nödvändigt.

Sedan kan jag också erkänna att jag ibland föredrar att lyxa och köpa grejer av bra kvalité, som håller länge, istället för att alltid leta efter det billigaste. Vår soffa, våra sängar och min dator är exempel på det... Men visst har vi en hel del second hand: en fåtölj, matbordet, soffbordet och stolarna. Alla mattor är begagnade eller vävda av min mormor, förutom en som vi köpte nyss (tillverkad av återanvänt material).

Det var väl det om vår budget just nu, men eftersom "allt är påhittat", som Navid Modiri säger, så ser jag denna budget som något i högsta grad föränderligt. Det är jag och M som bestämmer över hur vi ska organisera våra pengar, hur mycket vi ska spara och hur mycket vi ska lägga på vad. En månad behöver vi ta 45 % av inkomsterna på hyran osv. medan det en annan månad kan bli mer eller mindre, beroende på vad vi tjänar.

Hur gör ni? Har ni några bra spartips så här i januari?

(Detta inlägg är inspirerat av Linnéas budgetinlägg.)