Dagen efter ytterligare en valdag

Jo, men jag satt uppe igår till klockan elva i alla fall för att försöka utröna hur det skulle gå i årets riksdagsval. När jag gick och la mig var det så otroligt jämnt att den rödgröna sidan enbart hade ett mandats övertag över Tidösidan. Idag mitt på dagen hade de tre mandats övertag. 

Jag känner mig lugnare i år än sist. Jag kände mig lugnare även innan valet. Kanske har jag inte gjort allt jag kan men jag har åtminstone deltagit i en stor klimatdemonstration och jag har varit och lyssnat på vad kommunpolitikerna tänker göra för miljön. Och så har jag såklart röstat. Detta år på samma parti i alla tre valen. Jag kände mig helt enkelt övertygad. 

Jag känner mig lugnare kanske för att SD backat, både nationellt och i mitt valdistrikt. För fyra år sedan röstade 28% av de som bor i och nära min by på SD i riksdagsvalet. I år 24,7%. Det är några stycken färre. Det är mer ungefär var fjärde vuxen person du ser än ungefär var tredje. Jag känner mig stärkt för att MP har ökat, både nationellt och i mitt lilla distrikt. Mer i mitt distrikt än nationellt faktiskt, om än marginellt. 

Annars är det väl lite deppigt att stödet till Socialdemokraterna minskat i min by. Men det kan väl inte jag säga något om, som inte ens röstat på dem. Jag tycker de rört sig för mycket åt "stram invandringspolitik" och kärnkraftspositivitet för min smak. 

Dagen efter valdagen, som var igår, är en lite annorlunda dag för skolan är stängd. Så G och jag cyklar först ner till mitt jobb och vi försöker tända en brasa. Det går lite segt, sådär som det ofta gör i början. Morfar har slängt nästan allt papper som vi brukar använda för att tända, men vi hittar spån i källaren som vi fyller två tomma tekartonger med. Och till slut tar det fyr, ungefär samtidigt som pappa M hämtar G för att åka hem med honom på hans långa rast. Vid två kommer han tillbaka. Jag är trött hela dagen, riktigt märker i kroppen och sinnet att jag suttit uppe någon timma extra än vanligt. Tant börjar bli gammal... typ. Men nästa gång jag röstar är G tonåring och själv är jag också fyra år äldre än nu. Jag minns det från när jag var liten. Mamma brukade säga hur gammal jag skulle vara nästa gång och det var alltid ganska hisnande och overkligt.

Hisnande jämnt var det när jag gick och la mig. Och än kan det ändras, säger de. Kanske hoppar tre mandat över till Tidögänget. I så fall blir det fyra år till av värdelös klimatpolitik och hårdare tag. Självklart tycker jag det är bra att skjutningarna och sprängningarna har minskat såpass mycket, men jag hoppas också att barnen fångas upp tidigt tidigt och att de får växa upp i ett samhälle där de känner mening och hopp om ett etablerat och gott liv, ett liv som de kan använda till att göra samhället bättre! 

Det är först som vuxen jag börjat reflektera över att vi alla fyller en funktion i samhället. Att ingen berättade det för mig som barn! Det förvånar mig. Kanske var det så självklart? Vi jobbar inte bara för att man ska, eller bara för att få lön, utan också för att samhället ska fungera. Ja, självklart är det  väl. Men också därför är det smart att tänka på det: Vad vill jag bidra med i samhället? Vilken kraft vill jag vara?

För mig blev det utbildning, att hjälpa andra på vägen genom sin utbildning. Det är ett bra jobb, ett viktigt jobb, grunden till allt på ett sätt. Samtidigt är mycket grunden till allt. Busschaufförerna behövs för att köra eleverna till skolan. Lärarna behövs för att utbilda eleverna så de en  dag kan bli busschaufförer, läkare, grävmaskinister eller stödassistenter. Alla behövs på någon kant, för någon eller några människor. Ungefär så... Fast alla butiksbiträden, behövs de? Behöver vi köpa så mycket skit? Hade inte de kunnat jobba med något roligare? 

Så många som jobbar i butik! utbrast syrran när hon gjort en dag på stan i jakt på någon parfym och vad det var. Ja, det måste vara en hel drös med folk. Och det är klart att vissa saker behöver man ju, men såå mycket. Behöver vi det? Jag vet inte jag... 

Kan inte låta bli att hålla med ordföranden i Gabna sameby som sa att "Lösningen är återhållsamhet snarare än expansion." som svar på frågorna om det inte är bättre med gruvor i Sverige (i hans sameby) än i Kongo. Man kan också komma att tänka på Hans Roslings fantastiska föreläsning som börjar och slutar med en tvättmaskin. Den ska jag se en annan dag, för den blir jag gråtig av. 

Nu ska jag se Svenska Nyheters valspecial. Det behöver jag!

Så här har förresten mitt valdistrikt röstat i riksdagsvalet i år, 2026.

Hur känner ni er? Lugna? Nervösa? Dela gärna med er, om ni vill! 

Ta hand om er där ute!

En jojomorgon, två basar, tio tusen steg, fyra burkar marmelad och lite politik i september

Rosenskära Candy Stripes och Sommarrudbeckia Rustic Dwarf

Igår blev det en riktig sådan jojomorgon, som jag inte gillar. Den var jojo för att jag först skjutsade G till skolan, sedan handlade (och tjôtade med folk i affären), sedan gick in till rektorn och berättade att min son skurit sig ganska illa i pannan på ett byggstaket på skolgården, sedan körde hem med maten och till sist körde till mitt jobb. Det tog kanske inte så lång tid egentligen men det kändes som om jag aldrig kom dit jag ville. Väl på mitt jobb hoppade jag över min ryggträning och satte igång att arbeta istället. 

September har börjat med besked och det är stort kursslut (vilket betyder arbetstopp), möten, resor till två olika fd hemstäder, sjukhusbesök och så vidare planerat. Dessutom är det val och röjning och demonstration på gång. Och när september precis slutat blir det dans en hel söndag i min by. Hur kul som helst (!) men en del att fixa innan. Läs: skapa, skriva ut och hänga upp affisch. Jag har gjort en marknadsföringsplan och den är ambitiös. 

Inte konstigt att jag vaknar vid 04.25 och får stresspåslag efter att jag varit uppe och kissat... M får lugna mig genom att krama mig eller hålla mig i handen och säga Såja, visserligen på beställning, men det funkar ändå. 

När energin fortfarande var kvar efter semestern (den börjar nog avta snart) peppade G och jag igång på instrumentet bas. Vi pratade både om elbas och kontrabas. Han var inte helt säker på om han ville börja spela något av dessa instrument men vi bestämde ändå att jag skulle höra av mig till kulturskolan och fråga om han kunde få komma och titta och klämma och känna lite. Det fick han så igår åkte vi dit! Han var lite pirrig innan och ville inte stanna så länge, men det gick ändå bra när vi var där. Han tittade på basläraren de reojo (han sneglade från sidan) och höll mig i handen ungefär hela första halvan av de tjugo minuterna vi var där. Men jodå, han vågade prova båda instrumenten och till och med stråken, men den var lite svår. Sedan ville han åka hem. 

Det han främst var peppad på var att ha en egen elbas hemma. Kanske var han inte lika peppad på att gå på baslektioner på kulturskolan. Lite oklart där... Och jag tänker att det behöver vara mer klart och tydligt innan jag anmäler honom. Jag sa till läraren att vi skulle fundera, men det enda G funderade ut igår var att han ville ha en alldeles egen bas, vilket lite osökt påminner mig om att jag ville ha en alldeles egen häst, men kanske inte ville gå i ridskola. Gärna i trädgården... Och jovisst det kunde jag väl ha, sa pappa, när jag blivit vuxen och flyttat hemifrån! Konstigt nog har jag fortfarande inte gjort slag i saken.

Jag sa till G att det är dyrt med elbas och att du behöver lära dig spela i kanske ett år först så kanske du kan få en när du fyller elva om du fortfarande tycker det är kul då. Det kändes rimligt. Kulturskolan hyr ut billigt. M var med på detta, han tyckte också det lät rimligt. 

Men! Så pratade jag med en kollega idag som är musiker. Han gör sån skrikmusik. Han sa att man kan köpa en billig elbas och låta honom klinka (eller vad det nu heter) även om han inte går nån kurs, och att detta visst skulle kunna ge något. Han liknade det vid att ha böcker hemma. Jag kollade på sidan han nämnde och jo, det finns elbasar för 1400 kr. Så vem vet, det kanske blir en julklapp? Just nu har han en leksaksgitarr och en leksaks-el-gitarr utan strängar... Så vad som helst är ju en uppgradering från det.

Och kanske är det bättre att han inte går på några lektioner innan han själv är motiverad, istället för att jag ska tjata, ta dit honom och att det ska ta energi som han så väl behöver för läxor och tid som han så väl behöver för återhämtning efter skolan. Någon som tycker något i frågan? (att tillägga i ekvationen: vi bor på hundra kvadrat och det är redan lite trångt med grejer, men en elbas kanske man kan hänga på väggen...)

Efter middagen och att vi gjort klart läxorna igår behövde jag verkligen komma ut. Jag var stressad fortfarande efter vad det nu var på jobbet och allt. Visserligen hade jag varit ute på holmen och ätit "smutsiga" pommes frites med räkor till lunch med min vän E från grannbyn och firat mina tio år som tillsvidareanställd på ett jobb jag fortfarande trivs väldigt bra på, solat lite vid en klippa i badviken osv, men jag behövde ändå gå av mig en sväng, så G och jag gick ner till affären för att panta och köpa citroner till dagens marmeladkok. Väl där träffade vi han som gjort dokumentärserien Fiskarnas rike, men mer om det nedan. Och när vi kom hem igen hade jag vips gått 10 000 steg (totalt under dagen), också lite tack vare min irriterande jojomorgon.

Så idag torsdag var det också en hel del stresspåslag på jobbet pga det ena och det fjärde, t ex fuskande och blåljugande elever, och jag avslutade det hela med att promenera hem i duggregnet. Det var trevligt. Jag pratade med mamma samtidigt i telefon. Hemma serverade M pommes frites och fabriksrullade kalkonköttbullar. Nåja, det var mat, och han städade köket sedan. Vi tog en vilostund i sängen när han läste sagan El círculo de los 99 av Jorge Bucay (i boken Déjame que te cuente) och jag försökte få honom att fatta att han ska vara nöjd med vad han har, för det är den sensmoralen sagan har. Det är en mycket bra bok och den finns på fem bibliotek i Sverige ser jag. Bara att fjärrlåna! 

Efter denna lilla vilostund gick jag ner för att koka päronmarmelad. Jag ballade ur lite och tog mig vatten över huvudet och kokade på 2250 gram päron, dvs en och en halv sats från detta recept. Det blev en jäddra massa, eller rättare sagt 4 glasburkar. Nästa gång kan jag kanske komma ihåg att det räcker med en enkel sats. Men syrran ska få två burkar. Det kan hon behöva. Och jo, päronen var gratis och lokalodlade i mina föräldrars trädgård. (Jag älskar färska lite hårda päron!)

Så ja, så går en vardag i början av september. Det ena och det andra gör man. Det ena och det andra ligger framför en. Och om nio dagar är det val och jag kommer rösta för moder jord, som ni säkert redan förstått, eftersom vi måste vända den här otroligt skadliga temperaturökningen fort. Här har ni lite underlag om ni behöver motiveras: Naturskyddsföreningens valkompass, Djurens rätts valguide och så Klimatgranskarens sammanställning av tre olika valguider.

Eller så läser ni bara Far inte till havet av Elin Anna Labba och ser Fiskarnas rike och funderar ett varv över både samernas och fiskarnas rättigheter och över att vår näringsminister uttalar sig respektlöst mot FN i fråga om hur väl vi i Sverige ser till samernas perspektiv. "Jag kommer rösta för fiskarna" sa jag till Fiskarnasrike-killen som jag träffade igår på mataffären. Han bor här i byn bredvid. "Bra!" sa han, och jag hoppas att han förstod att jag menade djuren och inte (de storskaliga) fiskarna som fiskar fiskarna.

Men ja, alla gör ju som de vill och som de känner är rätt. Huvudsaken är att sätta sig in i det hela, t ex genom att fundera över vad man tycker är viktigast och vad man tycker bör göras inom det området och sedan kolla upp vad partierna lovar inom just det området eller vad de gjort hittills. För mig är det som sagt miljön, men även demokratin, freden, jämlikheten... Ja, samhället är så mycket men nu är det dags för mig att sätta in fyra marmeladburkar i kylen, äta min kvällsgröt och gå upp och sova.

Tack för att ni läste! Hoppas september är snällt mot er och att rätt sida vinner valet!

89% vill mer

Tydligen är det så att inte bara lilla jag och inte bara lilla du, utan snarare 89% av 130 000 tillfrågade personer från 125 av världens länder som vill ha en mer ambitiös klimatpolitik. Och imorgon fylls Stockholms gator av vad jag antar är förändringsvilliga och vettiga människor i Den stora klimatdemonstrationen initierad av Naturskyddsföreningen. En liten sekund funderade jag på att åka dit och ansluta mig, men kom till insikt om att det hade varit en alltför stor apparat. Det är bättre att jag lägger min energi här. Gräver lite till där jag står. Men är du i närheten och sympatiserar du med jorden i detta akuta hälsoläge, ta dig dit! 

Så, hur gräver jag där jag står, då? Jo, den trogna läsaren kanske minns att jag ibland är med och röjer i naturreservaten runtom på min ö? Okej, det var längesedan, men jag har skrivit upp alla årets röjningar i min kalender, och jag har varit med i anden... men nu, närmare bestämt förra helgen, tog jag mig själv i kragen och cyklade dit. Denna gång var vi på ett för mig helt nytt ställe: Utänge ö, nordost om Skärhamn. På mig hade jag bra röjarkläder och med mig hade jag pastasallad. Vi var en grupp om sju personer och en hund som med sekatörer, röjsåg och räfsor tog oss an björnbärssnår och rosenskott. Det var både trevligt och kroppsligt härligt. Att röja ger mig en sådan fin känsla av att göra något positivt för naturen, inte bara låta bli att göra något negativt (t ex låta bli att åka flygplan, köra bil, äta kött och köpa för köpandets skull). När jag slukat pastasalladen bjöd en av röjarna på nybakta bullar från mina tågvänners bageri. Så goda!

Det är Naturskyddsföreningens lokalavdelning som anordnar dessa röjningar. Kanske finns det behov och intresse eller rentav redan organiserade röjningar i naturreservat även där du bor? Kolla med din lokala Naturskyddsförening!

En annan sak jag gjort på senaste, även den anordnad av Naturskyddsföreningen, var att delta som publik i en politikerutfrågning inför kommunvalet. Den anordnades nu i veckan i kommunhuset och pågick i två timmar. Logistiken blev så att jag cyklade även dit. Och det var tur, för på vägen hem såg jag en så vacker räv på vägen! "Hej räven!" ropade jag, och hen höjde sitt huvud nästan som till hälsning. 

Nå, vad sa politikerna då, undrar ni? Vilka var ens där? Jo! Åtta av de nio aktiva partierna på ön deltog, dvs (från höger) SD, KD, M, L, C, MP, S och V. Alla förutom MP och V representerades av något till åren komna herrar. MP representerades av en 35 årig man och V av en kvinna som jag skulle säga är jämnårig med mig. Så ni kan se det framför er... Utfrågningen leddes av en representant från Naturskyddsföreningen (medelålders man). Okej, så vad sa de?

Jo, det första de fick prata om var strandskyddet, som regeringen tydligen vill förändra. Vi bor på en ö och vattnet är aldrig långt borta. Kommunen har beviljats 9 dispenser den senaste tiden, enligt moderatorn, och Socialdemokraten var den första att tala i frågan. Han sa att de tycker att strandskyddet är jättebra men det är krångligt med alla undantag och han tyckte att det var en skrivbordsprodukt som kanske inte fungerar så bra i praktiken. Märk väl att allt jag skriver här om vad de sa baseras på mina ganska fåordiga anteckningar och det har passerat några dagar sedan utfrågningen ägde rum, men jag hoppas mig ha uppfattat dem rätt och jag hoppas även att jag har förmåga att åtminstone någorlunda korrekt återge vad de menade.

Vänsterpartisten sa att allemansrätten är viktig, att det är en svår avvägning vad man ska tillåta/söka dispens om och ej, men att man bör vara restriktiv vid dispenser. Som jag förstod det så är det så att strandskyddet är en lag och att privatpersoner (?) såväl som kommuner behöver ansöka hos Länsstyrelsen för att få dispens, t ex bygga ut ett hus som ligger inom strandskyddat område, eller förtäta ett bostadsområde inom strandskyddat område även om bostadsområdet redan innan fått dispens. Detta tyckte Liberalen var mycket besvärligt och onödigt byråkratiskt. 

Centerpartisten på plats tyckte att vi ska vara försiktiga med strandskyddet och att vi inte ska förstöra miljön för sommargästerna (!). Moderaten, däremot, tyckte att det var bra att lagen ses över så att det blir mer bestämmanderätt lokalt men att ett gott samarbete mellan miljöavdelningen och politiker behövs. Detta samarbete kan bli bättre än vad det är idag, enligt honom.

Miljöpartisten sa att hans parti är för ett starkt strandskydd. Han tyckte att vi behöver öka transparensen med varför beslut som strider mot strandskyddet tas och att det ska finnas en rättvisa. Kristdemokraten, som satt nästan mittemot mig, sa att det är bra med större kommunalt inflytande men att med detta kommer också ett större ansvar. Det behövs därför mer kunskap och utbildning kring strandskyddet, enligt honom. Representanten från SD sa till sist att han tyckte det var bra med mer makt över strandskyddet kommunalt men även privat. Själv vill han hugga ner skog han äger i Norrland men hindras tydligen av en bäck runt vilken det råder strandskydd.

Frågor från publiken? Jo, men jag var först ut. "Har strandskyddet något att göra med djur och natur? Eller är det bara för oss människor?" frågade jag. Fokus i deras svar hade nämligen varit ganska mycket på oss människor, våra hus, vår rätt att komma ner till vattnet, hugga ner skog osv. Men jo, strandskyddet finns där också för flora och fauna, sa moderatorn, men grodor kan ju inte rösta i höstens val, la han till. (Det är ju därför vi är här, tänkte jag.)

Nästa fråga var på vilket sätt varje parti vill gynna lokal livsmedelsproduktion. SD fick börja med att svara och han sa att de vill stödja yngre människor som vill starta eller ta över jordbruk i generationsskiften. KD sa att det hade varit bra att upprätta odlingslotter på kommunal mark i närheten av där folk bor. M ville stötta yngre att starta företag samt underlätta för att odla. Jag har för mig att de gillade KDs tanke om odlingslotter. L sa att de vill att kommunen ska kunna köpa mer lokalproducerat och att kommunen redan gör detta. Han nämnde att kommunen serverar 500 000 portioner per år (i skola och äldreomsorg) och att det hade varit fint om en del av detta hade kunnat vara producerat inom kommunen. Han sa att Lagen om offentlig upphandling (LoU) kan vara ett hinder men att det finns möjlighet att göra direktupphandlingar vid mindre belopp. Han berättade att lokalt fångad makrill serverats på skolor och att de också planerar att servera lokalt producerad lutfisk på äldreboendena, men absolut inte på skolorna.

C sa att de vill underlätta för lantbruk men att detta också är en fråga på riksnivå. MP sa att vi behöver inventera och förbereda jordarna på ön och därför bör kommunen anställa en kommunekolog som kan undersöka jordarna. Han sa att jordbrukare är viktiga och att vi behöver samverka. Han sa också att vi behöver öka kunskapen om odling och lagerhållning samt öka värdet på det  vi har genom att starta en kvarn på ön (något som det tydligen redan finns ett projekt kring).

S talade om en deppig utveckling i och med att det endast återstår 1700 hektar odlingsmark som brukas nu mot 3200 hektar år 1950. Det var en lantbrukare i publiken som kom med den informationen. Socialdemokraten tyckte också det var en god idé med kommunala kolonilotter.

Vänsterpartisten avslutade med att säga att vi kanske borde försöka påverka upphandlingarna och att kommunen behöver öka sina kunskaper inom vad som gäller vid upphandling av lokal mat. 

Publiken pratade om fritidsodling, kommunkossor och om att Omställning Tjörn just nu jobbar på en försörjningsplan.

Den tredje frågan, som kom efter pausen, var hur  vi ska öka den lokala energiförsörjningen med god energi. V sa att vi behöver mer solenergi och att det behöver underlättas för småhusen att installera solceller men att vi också behöver bruka mindre energi generellt. S sa att de lagt en motion om en kommunal solcellspark. De sa också att de är positiva till vindkraft till havs, även om kommunen tydligen inte har någon makt i den frågan.

MP tackade projektet om energigemenskap och sa också att det ska vara enklare att våga, vilja och kunna priducera lokal energi samordnat. Han tyckte att vi behöver ha ett helhetsgrepp för att producera och lagra energi samt tyckte kommunen borde starta ett kommunalt energibolag.

C sa att de drivit på för havsbaserad vindkraft och jobbat emot negativa skrivningar i remissvar. De tyckte vi borde ha ett generellt beslut om att man ska få sätta upp solceller. L sa att stora investeringar redan var gjorda och att kommunen inte har något inflytande över vindkraft i havet, men att ökad elproduktion är bra. 

Moderaten sa att han gärna vill ha mer kärnkraft, bara inte på vår ö. Han tyckte istället att vi ska utnyttja alla tak för solceller. KD sa att de var positiva till att bygga en solcellspark, skapa energigemenskaper, ha batterilager för reservkraft och att det är positiva till etablering av en sopförbränningsanläggning i vår stora bilhamn som skulle kunna producera el genom att förbränna sopor på ett effektivt sätt.

SD i sin tur höll med moderaten om att det är bra med mer kärnkraft men att vi också måste isolera våra hus bättre.

Sedan var tiden för detta samtal nästan slut och moderatorn avslutade med en lite kortare frågestund om cykel. Alla partier sa att de var positiva till att lägga mer pengar nästa mandatperiod på att bilda cykelbanor men de pratade också om att det är lite komplicerat att göra längs statliga vägar. Vi pratade om alternativ så som cykelleder och bygdevägar. 

Och efter detta cyklade jag hem i skymningen, såg en räv, en blixt och ett häftigt moln som valde att inte börja släppa regn förrän jag kommit in under tak i hemmets trygga vrå. Det var en bra kväll och det känns bra att både ta reda på vad politikerna vill och att visa att jag är en av dem som bryr mig. Vi var nog ca 20-30 personer i publiken och samtalet var hela tiden mycket respektfullt och trevligt. En del av demokratin.

Är du också en av oss i majoriteten som vill ha en mer ambitiös klimatpolitik? Visa gärna det på något sätt om du har möjlighet. Kanske i demonstrationen i Stockholm imorgon? Eller i det lilla hemmavid. I det lilla bor det stora och även de personliga valen kan vara politiska. Kram!

Allt jag tänkte på när jag läste Navalnyjs bok Patriot

...för att nå sociala framsteg och en ljusare framtid måste några människor vara beredda att betala priset för rätten till sina åsikter. Ju fler de är till antalet, desto mindre behöver var och en offra..." så står det på pärmens insida av Aleksej Navalnyjs bok Patriot, och ska du bara läsa en bok i sommar så ska du läsa denna!

För min del kom boken till mig genom min bokcirkel och jag läste den med stor behållning och rekommenderande den genast till min bokslukande mamma. Den ger en tydlig bild av hur ett samhälle utan fungerande demokrati men genomsyrat av korruption fungerar, eller inte fungerar. Den berättar om Rysslands historia sammanvävt med Navalnyjs eget liv, och slutar med anteckningar och instagraminlägg från fängelsetiden. 

Min vana trogen, när det gäller bokcirkelböcker, tog jag lite anteckningar under läsningen. Det blev trettioen stycken. Det har aldrig blivit så många förut. Det tog över en timma för mig att läsa upp och kommentera dem. Tanterna lyssnade tålmodigt. 

Eftersom jag känner att boken är så viktig vill jag skriva ner dessa citat här också. Ni kan se det lite som en trailer, eller spoiler, fastän alla nog vet hur det gick för den oppositionspolitiker som på allvar vågade utmana Putin. Kanske borde ni läsa boken innan ni läser vidare... Det bestämmer ni själva!

Det första citat jag antecknat är från sidan 59, och jag har läst den inbundna boken. Där beskriver Navalnyj hur han behövde köa för att köpa mjölk till sin lillebror, varje dag efter skolan. Ibland hade mjölken inte levererats. Ibland var mjölken slut. Oavsett behövde han köa. "Ett statsskick som inte kan förse alla sina medborgare med mjölk förtjänar ingen nostalgi." skriver Navalnyj. Han skriver vidare att man behöver skilja på landet och staten och att man kan vara patriotisk mot sitt land, vilket han verkligen var, men inte för den sakens skull behöver hysa "ett uns av tillgivenhet för staten, som betraktades som ett dumt misstag." Han menar att Ryssland befolkas av bra människor men styrs av en dålig statsapparat, både nu och under Sovjettiden. 

På sidan 65, och även några sidor innan och efter, beskriver Navalnyj samhället under Gorbatjovs tid. Detta namn som jag lärde mig som fyraåring och gick runt och rabblade eftersom jag hört det på TV. Han skriver: "I världen efter Gorbatjov blev det omöjligt att tala om kärnvapen på ett sätt som inte var kopplat till en 'reduktion', och att ens tala om en begränsad användning var tabu." Detta skriver han apropå att Gorbatjov (enligt Navalnyj) drev en global PR-kampanj för nedrustning. Dessvärre är det inte så längre, när många länder runtom oss rustar upp... Och även här i Sverige är det nu lagligt att bryta uran.

På sidan 73 skriver Navalnyj om att även om Ryssland nu inte är någon fungerande demokrati så är det mycket mer fritt nu än under Sovjettiden. Han skriver "Nu kan man välja yrke, välja var man vill bo och sin livsstil. Man måste inte längre slå knut på sig själv i konkurrensen om att se vem som kan spela mest falskt för att få resa utomlands. Det går helt enkelt att köpa en biljett och åka." Även detta kan ha förändrats sedan Navalnyj skrev detta kapitel, i och med omvärldens sanktioner, men det är ändå en intressant reflektion. 

På sidan 84 skriver han om sina slutsatser när Svansjön visades på TV den 19 augusti 1991. "Det visades en uppsättning av Svansjön. Det var något alla i Sovjetunionen ofelbart såg som ett tecken på att något allvarligt hade hänt." Censur. Det som hade hänt denna gång var att det hade utlysts undantagstillstånd då en grupp som kallade sig Statliga kommittén för undantagstillståndet hade meddelat att de tagit makten. Navalnyj skriver att han snabbt drog "slutsatsen att ett gäng gamla gubbar hade förlorat vettet och försökt genomföra en statskupp".

Navalnyj kommenterar på ett väldigt personligt sätt vad som hände i hans land under hans uppväxt. På sidan 91 klargör han att det är hans egna uppfattning som återges, vilket är en styrka för boken. Inom en parentes står det "jag vill inte hävda att jag sitter inne med den objektiva sanningen, utan återger bara vad jag kände". 

När Navalnyj skulle välja universitetsutbildning i början av 90-talet fanns det bara två inriktningar som alla, inklusive han, tyckte var de enda vettiga att välja bland. Han skriver att "Det var uppenbart att i marknadsekonomins sköna nya värld skulle det vara återstå två yrken. Det skulle finnas ekonomer och det skulle finnas jurister, och alla andra yrken skulle dö ut. Det handlade om det naturliga urvalet." Längre ner i samma stycke skriver han att det därför öppnades en mängd "universitet" med dessa program och att "Detta fick den effekten att antalet jurister, ekonomer, managers och marknadsförare femton år senare hade förökat sig som kaniner medan det inte fanns några ingenjörer att uppbringa." (s. 109)

På sidorna 130-131 skriver han om korruptionen på högskolan och hur han (och många andra studenter) smugglade in sedlar i betygsboken för att höja sina betyg. Detta avsnitt hade jag velat kopiera och visa mina elever. Han konstaterar att "Det verkliga brottet låg i hur dumt jag slösade bort min tid och min ungdom. Jag hade lätt för att lära mig och även om jag inte var något föredöme vad gäller närvaron på föreläsningarna, klarade jag nästan alla ämnen av egen kraft, inte genom mutor och oärliga metoder." Som jag tolkar det tyckte han det var roligt att lära sig men slösade bort tillfället genom att hellre muta några av sina lärare. Det jag upplever idag är att några av mina elever beter sig korrupt när de hellre försöker fuska sig till godkänt betyg (ofta med hjälp av AI) än att ta sig tiden och lägga energi på att studera för att lära sig.

En del av biografin skriver han från sin rehab i Tyskland efter det att han blivit förgiftad med nervgift 2020, en del är skriven i fängelset. På sidan 152-153 kommenterar han detta faktum så här: "Jag sitter i en cell utan tillgång till något annat än papper och penna, något som för en författare måste betraktas som idealiska omständigheter." Denna något ironiska och lättsamma ton håller han genom hela boken. Det gör den inte så tungläst som man kanske kan tro. På s. 402 skriver han om när hans cellkamrat bestämt sig för att storstäda cellen. "Han hotade att ta hela cellen, men det skulle ha känts konstigt om han gjort rent ovanför min säng. Så idag har jag ägnat hela förmiddagen åt att skrubba hörnet där min säng står. Väggen har torkat nu och ser fantastisk ut. Det är härligt att se och röra vid den. Jag ligger på min brits, stirrar på väggen och överväldigas av beundran."

På sidan 146 berättar Navalnyj om processen att köpa en bil utomlands 1996. Det var mycket krångel vid importen, minst sagt. Dagar av köande... osv. Det är ett intressant avsnitt men för långt för att återge här.

Navalnyj skriver på s. 225 om hur viktigt internet är och har varit för hans framgång. Han skriver att internet i Ryssland inte utvecklades över tid som i många andra länder utan plötsligt bara fanns där och att antalet användare ökade fort. Han skriver att det mest fantastiska var att "landets styre inte uppfattade hur stort det var" de uppfattade istället internet "som en lekstuga, avkrok för nördar, och såg ingen anledning att lägga sig i Ingen i Kreml insåg att internet speglade verkligheten. Man kunde till exempel lägga ut en önskan om att folk skulle dela ut flygblad och på det viset faktiskt få människor att gå ut på gatan och göra det. Det var ingen lekstuga, snarare en infrastruktur." Tack vare denna senfärdiga syn på internet blev det inte heller lika snabbt och lika hårt kontrollerat som i exempelvis Kina, om jag förstått Navalnyj rätt.

På s. 236 beskriver han hur han får arbete i Kirov och sugs ner i ett system av korruption. "Jag lärde mig hur allt var uppbyggt. Och jag insåg att det inte går att införa moderniseringar i ett land med auktoritärt styre (...). Unga, aktiva och ambitiösa människor kommer och vill fixa allt, få saker att fungera, men sugs ner i systemets träsk. Det blev snart uppenbart att man var tvungen att spela med i korruptionsspelet, även om det enda man ville var att hjälpa folk." och "Varje gång man ville göra något bra måste man som kompensation göra något dåligt. Kanske inte för egen vinning, utan för någon annans. Men innan man vet ordet av är man insnärjd i ett nät av korruption från morgon till kväll. Och om man gör det för någon annan borde det väl vara okej att göra något som man själv tjänar pyttelite på? Man blir snabbt slukad av systemet."

Till skillnad mot detta förklarar han på s. 247 en av ambitionerna med hans ideella organisation FBK Antikorruptionsstiftelsen så här: "Den grundläggande principen för oss var att man skulle ha full insyn i vår verksamhet." Anledningen var att de tänkte att folk skulle vara mer villiga att donera då och att de samtidigt ville markera sitt avstånd från den korrupta staten. 

På s. 252 skriver han om demonstrationer han kallat till och att fler än förväntat anslöt. Den slutade med att han blev häktad i 15 dagar för "ohörsamhet mot polis". Nu minns jag inte riktigt vilket år detta var men han skriver "Numera är det knappast någon som höjer på ögonbrynen åt att man suttit inne, men då var det ganska ovanligt." På s. 308 skriver han att förtrycket blivit allt hårdare. "2017 kunde man blir frihetsberövad i två veckor för att ha deltagit i en demonstration. 2018 hade straffet ökat till en månad. Från och med 2019 riskerade man att sitta flera år i fängelse."

Från 272 finns ett slutord med som Aleksej Navalnyj läste upp vid Yves Rocher-rättegången. En del av slutordet lyder "Ändå är det i det här stadiet i processen mycket viktigt för mig att rikta mig till alla som kommer att se eller läsa mina slutord senare." Detta tyder på en medvetenhet dels kring att slutordet senare skulle publiceras, dels kring att han förstod att han skulle dö i kampen. 

Senare (s.291) skriver han om oppositionella som han organiserat och som blev populära politiker i sina regioner. Han skriver att de är "goda föredömen för hur riktiga politiker ska vara: otroligt hårt arbetande, genuint engagerade, skickliga organisatörer och viktigast av allt, ärliga som människor." Svårare än så är det väl inte? Han skriver längre ner på samma sida "Jag anser inte att man kan göra anspråk på att vara ledare för ett land som man inte känner ingående." Ja, det ligger sannerligen något i även detta.

För att organisera oppositionen i landet reste Navalnyj mycket, tyvärr inte enbart i sällskap av anhängare. "Överallt på mina resor följde en grupp giftmördare från FSB efter mig. Men även när de lyckades gömma sig för mig hade jag andra efter mig som var mycket mer uppenbara." (s. 293-294).

På sidan 310 beskriver Navalnyj med kuslig skärpa hur man kan tro att man är omöjlig att mörda eftersom man är känd. "Det har aldrig funnits något ögonblick i mitt liv då jag insett att mitt liv varit i fara. Tvärtom, fram tills att jag blev förgiftad kände jag mig för varje år alltmer övertygad om att jag var trygg. Ju mer känd jag blir, desto svårare blir det för dem att döda mig - eller det var i alla fall vad jag trodde." Och längre ner på sidan nämner han att Nemtsov resonerat på samma sätt bara tio dagar innan sin egen död, att en okänd aktivist löper större risk att bli dödad än en känd. Men som vi vet mördades också Navalnyj. På nästa sida i boken fortsätter han att resonera kring att vara rädd för att bli dödad och kommer fram till att det inte är någon idé att oroa sig för det. Han skriver: "om jag hela tiden måste oroa mig för att de ska döda mig, så skulle det inte vara värt för mig att bo kvar i Ryssland. Då borde jag antingen emigrera eller byta jobb. Men jag älskar det jag gör och tycker att jag borde fortsätta med det. Jag är inte galen, och inte heller oansvarig eller orädd. Det är bara så att jag innerst inne vet att det här är något jag måste göra, att det är mitt livsverk." Och det är väl också en anledning till att han åkte tillbaka till Tyskland efter sin rehabtid. Han älskade sitt land och han ville verkligen göra det till ett fritt land och en bättre plats att leva på. Snacka om patriotism!

På sidan 395 beskriver Navalnyj hur det går till att byta fängelse, att man måste ta med sig sina saker och att dessa granskas vid inträdet i det nya fängelset. "Det de granskar mest ingående är böckerna. Det är något jag märkt sedan långt tidigare och det är ett uppenbart arv från Sovjettiden. Böcker är destabiliserande och orsakar meningsskiljaktigheter. I ett fängelse är det fullt möjligt at en jacka genomsöks ganska slarvigt och en mobiltelefon lämnas utan avseende. Men man kan vara säker på att varenda en av ens böcker förs bort, skrivs upp, stämplas med "Kontrollerad för extremistiskt innehåll" och först därefter återlämnas. Så starkt är det skrivna ordet."

Vidare beskriver Navalnyj hur fängelsepersonalen hela tiden har kroppskamera och att de därför är noga kontrollerade vid varje interaktion med fångarna. Navalnyj hade också, på ett av fängelserna, en personlig fängelsevakt som alltid var med när han skulle äta eller kontrolleras (s. 404). Han beskriver att det är kameror överallt och att alla bokstavligt uppfyller oändliga regler, att svordomar inte används. "Kan ni tänka er ett fängelse utan svordomar? Skrämmande. Det är kameror överallt. Alla övervakas och det skrivs rapporter för minsta förseelse. Jag tror att någon måste ha läst Orwells 1984 och tänkt: "Oj, vad häftigt . Så kan vi väl också göra. Fostran genom avhumanisering." (s.412).

På nästa sida beskriver han hur han blir väckt varje timme under natten och att en man i överrock står  vid hans säng, filmar honom och säger "02.30, intern Navalnj. Videofilmad som förebyggande åtgärd mot rymning. Närvarande." Navalnyj skriver att han somnar om "lugnad av tanken på att de finns de som tänker på mig och aldrig kommer att låta mig komma på avvägar. Är inte det fantastiskt?" Denna typ av ironi återkommer som sagt många gånger i boken och gör den lite mer lättsam att läsa. Även om det såklart är helt förfärligt att han blev väckt varje timme under natten i sin cell. Han måste ha blivit så trött av detta! Och det känns också som ett ganska effektivt sätt att försöka bryta ner en människa. 

På sidan 415 beskriver han hur han tvingas titta på film tillsammans med de andra fångarna. "Den här gången är det en film om staden Vladimir. Bland sevärdheterna nämner de det kända fängelset med sina berömda interner Så typiskt Ryssland. Att vara stolt över vilka man har satt i fängelse."

På sidan 460 beskriver han att han fått en ny beteckning. Istället för att betecknas som "rymmare" blev han nu betecknad som "extremist" och "terrorist". Han beskriver att detta innebar att han inte behövde kontrolleras varannan timme längre (att han var närvarande/inte hade rymt). "Men extremism är en dans på rosor. Ingen kollar en. Jag var rädd att jag skulle vara tvingas att kyssa Putins porträtt och lära mig citera Medvedev utantill, men det behöver jag inte heller göra. Skillnaden är att ny har jag en skylt ovanför sängen där det står att jag är terrorist."

På sidan 505 beskriver han hur han inte fått träffa sin familj på väldigt länge och att han väntat i flera månader på att de skulle få komma på ett längre besök. Då satte fängelseledningen honom i en isoleringscell. "Så jag kommer inte få några fler besök, men fängelseledningen är säkert belåtna med hur duktiga de är på att uppfylla sina överordnades önskningar. Nåja, jag får se det stoiskt. De gör det de kan för att täppa till truten på mig. Och vad är då min främsta plikt? Just det, att inte låta mig skrämmas och att inte hålla truten. Det är även min uppmaning till alla andra. Protestera mot kriget, Putin och Enade Ryssland, så ofta ni kan." Och så är det väl, att ju mer någon vill tysta en från att berätta sanningen, desto mer måste man ropa?

På sidan 519 beskriver han sin dittills senaste dom. "Nitton år i en straffkoloni med högsta säkerhetsklass. Antalet år spelar ingen roll. Jag förstår mycket väl att jag, i likhet med många andra politiska fångar, kommer att få sitta här resten av livet. Om "resten av livet" handlar om mitt liv eller regeringens får tiden utvisa." Och det utvisade tyvärr tiden. "Domen är till för att skrämma er, inte mig. Det är ni, inte jag, som ska tappa motivationen till att göra motstånd. Ni tvingas överlämna ert land utan strid (...) Putin får inte lyckas med det. Fortsätt att göra motstånd."

Som helhet tycker jag att boken var oerhört läsvärd och intressant. Den är skriven med ett ganska lättläst språk och inte alls så tung att ta sig igenom som man kanske kan tänka. Den första delen som skrevs under hans rehabtid i Tyskland är mer välskriven än den senaste delen som är fängelsedagbok och slutligen enbart instagraminlägg. Det blir som mer av en antecknande ton mot slutet. 

Det som gjorde starkast intryck på mig var att Navalnyj intill döden kämpade för sitt lands frihet och att han stod fast vid sin övertygelse trots allt han blev utsatt för. Jag kan inte riktigt förstå hur han pallade! Kanske klarade han det för att han kände att han var tvungen att klara det, men mest tror jag att han klarade det för att han visste att han hade rätt och att systemet han var fast i var både falskt och korrupt. 

Det viktigaste jag tar med mig är att vi aldrig får sluta kämpa för ett demokratiskt och korruptionsfritt samhälle! Alla tecken på auktoritärt ledarskap och korruption måste tas på största allvar och utredas noggrant. Förlorar vi demokratin, förlorar vi livet som vi känner det.

Och i Andalusien pratar kanske ingen om det fortfarande, men någon har satt upp en skylt...

Frivillig cykeltur men ofrivillig promenad

Den som inte cyklar går för långt! Har du hört det någon gång? Första gången jag läste det var i ett reklamblad från en cykelhandel i Göteborg (såklart) på 90-talet. Och som ni vet älskar jag att cykla, särskilt på min elcykel. 

Så igår när jag behövde ta mig till mitt närmsta kommunbibliotek ca 7 km från min jobb- och hemby kände jag att jag verkligen ville cykla! Men min son har tyvärr blivit väldans bilberoende på mornarna, eftersom han tycker följande resonemang fungerar både framlänges och baklänges. 

Framlänges: Om bilen inte är hemma måste vi cykla till skolan.

Baklänges: Om bilen är hemma måste vi ta bilen till skolan.

Och eftersom min man valt att cykla till jobbet kl 04 på morgonen var bilen hemma och således tog vi den för att komma till skolan. Därför var jag också tvungen att resonera ordentligt med mig själv och komma fram till att det var värt det att åka hem igen med bilen och ta cykeln till jobbet för att senare på eftermiddagen cykla till kommunbiblioteket. Jag får be om ursäkt för en omständlig förklaring, men så var det. 

När jag väl var redo att cykla iväg hade jag fått ett sms från min man som sa att både han och sonen nu befann sig i samma samhälle som bibblan och att de tyckte att vi skulle äta middag där. Jag som kände att det skulle bli lite svajigt att  cykla 7+9km utan middag i magen tyckte det lät som en bra idé. Så jag cyklade iväg och kände livet i mig på ett mycket bra sätt! 

På cykelbanan kom jag på den enligt mig briljanta idén att det borde anordnas en invigning för de cykelbanor som nu håller på att byggas i kommunen, så när jag kom fram till kommunhuset, som också huserar bibliotek, sa jag detta till kvinnan i kommunkundcenterreceptionen. Hon höll med och bad mig maila trafikavdelningen på kommunen, gärna med en konkret idé. 

Sedan hämtade jag ut min reserverade titel Tistou, pojken med de gröna fingrarna som jag fick läst för mig i mellanstadiet, och själv läste om i tjugoårsåldern. Nu är det dags igen att läsa den, denna gång för G. Det behövs fler blommor i världen och mindre krig, särskilt nu, särskilt alltid, och det är det denna bok handlar om - om jag minns rätt. Sedan mötte G och M upp mig och vi tog bilen till Thairestaurangen. Där passade vi på att fira att M och jag varit tillsammans i 16 år. Det mest romantiska som hände under middagen var att jag klappade M på ryggen vid ett tillfälle och påminde honom om att vi varit tillsammans i 16 år och att jag sa att han var snygg vid ett annat tillfälle. G tyckte inte vi skulle fira att vi varit tillsammans i 16 år med tanke på att sus vi gjort. (Sus betyder suspect och är ett ord generation alfa använder för det de tycker är äckliga saker...)

När vi var mätta och belåtna åkte vi alla hem i våra två fordon. De i bilen och jag med cykeln, och jag älskade livet igen och nynnade på Js begravningslåt En stund på jorden och kände mig tacksam över att jag fortfarande är här!

Jag stannade och fotade vyerna två gånger och tänkte att här kanske det skulle passa bra med ett kärnkraftverk. Eller inte... 

Väl hemma var jag nöjd och belåten i kroppen och det var dags att försöka göra lite matteläxa. Fyrans gångertabell. Det gick rätt bra. G skriver snyggare och snyggare siffror och visste direkt vad 3x4 var, utan att behöva räkna. Gött!

Så blev det dagen idag och vi tog Självklart bilen till skolan igen. Men! När jag skulle åka därifrån berättade bilen för mig att jag behövde kontrollera vänster halvljus. Jag älskar att bilen berättar sånt, så jag slipper förstå det själv. Sagt och gjort, det ena framljuset var av. Eftersom jag absolut inte vill köra över hela ön i mörker utan fungerande ljus åkte jag direkt till närmsta bilverkstad och lämnade in den. Och sedan var det bara för mig att traska tillbaka till jobbet, ca 1,5 km. Det blåste kallt och snålt men jag var någorlunda välklädd. Så hoppsan, där blev det en ofrivillig morgonpromenad helt plötsligt! Samtidigt är jag så tacksam för att jag har tillräckligt fysik för att lite plötsligt kunna göra en sådan promenad. Den var inte lång på något sätt, men ändå ofrivillig. Och nu sitter jag här och skriver av mig istället för att jobba. Så nu ska jag skärpa mig. Vi hörs!