Tre år sedan de två strecken

Idag är det exakt tre år sedan M och jag klockan sju på morgonen insåg att något stort var på väg att hända. Vi förstod att någonting som låg bortom det vi kunde förstå skulle ske. Precis samtidigt såg vi de två strecken på den lilla stickan i badrummets kalla lysrörssken. Jag förstod det en sekund innan honom, eftersom jag läst så oerhört mycket om de två strecken och om att det ena kunde vara lite svagare. Men är det två streck så är det, och då är det ingen tvekan. Jag var gravid.

Nästan ett år tog det från det att jag slutade äta p-piller tills det att de två strecken visade sig. Ett år av förhoppning, blandat med lite funderingar över hur det skulle  bli. Kommer det ens att bli något barn eller kommer vi att köpa en hundvalp istället? Hundvalp var tröstpriset, bestämde jag. Det var mest för att jag inte skulle stressa upp mig. Men ja, tiden gick och vi letade och letade efter vår bebis, som de gamla sydspanjorerna säger (buscar) och tillslut hittade vi ett tecken från honom på den där smala stickan från RFSU. Så fint, så förvånande, skriver jag i min dagbok.

På eftermiddagen tog vi flyget till Barcelona för att hälsa på Leli Loro och hennes man. Vi skulle inte berätta för någon om lilla räkan i min mage, inte  första dagen i alla fall. Det bestämde jag - och det bröt jag mot direkt när jag träffade Leli. Hon, min äldsta vän, som hämtade oss på flygplatsen mitt i natten fick inte välja om hon skulle få veta eller ej. Det bara kom! Själv hade hon precis blivit moster, och hennes yngsta son var nio månader då. Nio månader, det är lika länge som en graviditet. Eller?

Sex månader och tjugo dagar senare var han ute. Vår lillgurka! Den lilla räkan hade blivit en bebis i min mage och helt plötsligt kom han ut och gnydde det sötaste gnyet jag någonsin har hört, innan han visades upp för mig, togs ut och togs om hand av neonatalvården.

Tack för att du kom, Gunni! Tack för att vi får ha dig här! Jag kommer alltid att vara din mamma och M kommer alltid att vara din pappa, för vad som än händer var det vi två som gjorde dig och det var vi två som precis samtidigt i lysrörets bleka sken såg det första tecken du visade för oss: de två strecken på stickan!

Kanske inte rädd, men det behöver bearbetas

Så ringer min älskling, en solig torsdag. Jag sitter och äter lunch med mina föräldrar i deras hus och ska snart börja jobba igen, men så ringer hon. "Min älskling," säger jag, "så kallar jag dig fortfarande i huvudet."

Det är barnmorskan som tog emot mig när jag kom till förlossningen. Jag tror att man är extra öppen just då - innan man ska föda barn. Jag tror att känslolivet liksom har öppnat sig, eller om det är själen. Jag tror helt enkelt att man är mer mottaglig precis då, innan man ska föda sitt första barn. Kanske har det ingenting med första att göra, men jag har ju bara fött ett så vad vet jag?

Vi vill att G ska få ett syskon. Ingen vet ju om det blir så, men vi har så smått börjat tänka på det och prata om det. Kanske hoppas lite på det, till och med. Och inför en eventuell ny graviditet och inför en eventuell andra förlossning känner jag definitivt att den första måste bearbetas. Det är ett trauma, helt klart. Åtminstone för mig. M frågar vad det är och jag berättar om förlossningen, berättelsen sträcker sig över en vecka. M minns det inte på samma sätt, inte på samma känslomässiga sätt. Han hade ju en annan roll. Han var pappan som fick följa med det nyfödda lilla livet, medan jag var mamman som fick åka ensam tillbaka till intensivens postoperationsavdelning. Han hade ingenting kopplat till sin kropp. Han var inte sjuk. Skärrad, ja, och rädd - åtminstone innan förlossningen, men inte sjuk. Han var en klippa som tog hand om allt, faktiskt. Jag är så glad för det!

Jag läste i Föda barn-boken att många av de som mår dåligt av sin förlossning är besvikna. De hade för högt ställda förväntningar och kände att de inte lyckades. Så jag sänkte mina förväntningar: bara vi båda överlever så är det en lyckad förlossning. Men - så fungerade det inte för mig. Mina förväntningar var sänkta, men samtidigt: hur vet man vad man ska förvänta sig? Varken M eller jag hade aldrig varit med om att föda barn förut. Visst, jag hade läst den fina boken om att föda, och till och med en annan om att föda utan rädsla, men när jag väl satt där i min egen säng och ringde 1177 förstod jag ju inte att detta var början på mitt förlossningsarbete. Mitt. Att det var huvudvärk jag skulle känna, en fruktansvärt stark huvudvärk, och svårigheter att andas i flera dagar före, och svullna ben, det visste jag inte att jag skulle känna. Det fanns inte på kartan. Det hade jag inte läst mig till, och även om jag skulle ha gjort det hade jag inte sinnesnärvaro nog att förstå vad som hände.

Jag läste ju till och med på 1177 om havandeskapsförgiftning, när jag hade det (odiagnosticerat) men avslog snabbt det alternativet då jag bara stämde in på tre av sex symtom! Plötslig huvudvärk (check!), svullna upp (check!), känna mig allmänt sjuk (check!). Dessutom yrade jag och hade svårt att andas. Jag kunde inte ens gå korta sträckor utan att det kändes fruktansvärt ansträngande. Jag kunde bara sitta och svanka ytterst på en stol eftersom barnet låg på lungorna, trodde jag. Men näää, det är säkert normalt!

Men när den starka huvudvärken inte avtog, två timmar efter att den kommit, stod jag bara inte ut längre. Jag satte mig på sängkanten och ringde. Sköterskan på 1177 rekommenderade mig att genast ringa Förlossningen och om de inte ville ta emot mig, åka direkt till akuten. Det var hon som svarade, min älskling. Och det var hon som tog emot. Då visste jag inte att hon skulle bli min älskling, men det är hon. Hon höll sina armar över mina sprittiga ben och sa att blodtrycket var "lite högt". Hon följde med mig till hjärnröntgen, hon mätte mitt kiss. Hon gav mig isbitar att suga på och en halv centimeter vatten i en liten mugg att dricka. Och det bästa hon gjorde var att inte berätta för mig i det skedet att barnet antagligen snart skulle behöva födas. Ja, det var det bästa.

Om några veckor har jag en telefontid med henne. Då ska jag få prata om allt. Allt som hände innan förlossningen, och efter. Hon ska få veta hur mycket jag uppskattar hennes insats! Och jag ska få börja förstå...

_________

Hela förlossningsberättelsen: del ett, del två, del tre.
Jag har också skrivit ett inlägg om tankar efter kejsarsnittet.

Och om du som läser är gravid: Tänk på att detta är min graviditet och min upplevelse och ingenting som har med dig och din graviditet att göra! Lyssna på din egen kropp och dess signaler, och sök vård om det inte känns rätt och bra!

Ingenting visste vi

En av de sista bilderna M tog innan allt handlade om sjukhus och bebisen

Den tjugotredje augusti nittonhundratjugotre föddes min farmor. Nittiotre år senare hade vi ingen aning om vad som komma skulle. Jag satt och arbetade hemma i godan ro. Det sista jag gjorde var att prata med en elev som bodde i Vallda och sedan var det dags att åka in till Specialistmödravården för ultraljudsundersökning. Jag minns inte riktigt vad de skulle kolla, men väl där såg de att livmoderhalsen var alldeles för kort och för mjuk. Jag fick sitta i ett rum och den italienska läkaren sa att nu blir du inlagd. Ordet "nu" hade inte varit svårare att förstå någon gång tidigare i livet. Vad menade hon med "nu"? Jag skulle väl hem och fortsätta arbeta? Varför skulle jag bli inlagd nu? Idag? Nu med en gång? Går det till så?

Jepp! Så går det till. Så det var bara för mig att sitta kvar i fåtöljen och försöka kontakta min chef. Han svarade inte i telefon men smset gick fram. Sjukskriven och inlagd på sjukhus. Det var så märkligt. Jag mådde ju bra. Barnet skulle ju inte födas förrän om en hel massa veckor. Märkligt. Totalt overkligt.

Den colombiansksvenska barnmorskan, som var dotter till min gamle lärare, körde upp mig på BB antenatal, en avdelning jag inte hade den blekaste om att den ens existerade! Rum Ö. Och där fick jag ligga. Dropp kopplades på och jag fick en spruta med kortison för barnets lungtillväxt. De var alltså rädda för att om jag inte tog det sjukt passivt, så skulle barnet kunna födas snart, trilla ut ur hålet ungefär. För först blir cervix kort och mjuk och sedan börjar det öppna sig. Och sedan är det bara att tränga sig ut, helt enkelt. Om det är just helt enkelt, det vet jag ju inte egentligen. Han föddes till slut med snitt. Men det var en hel vecka kvar. En hel? Vecka? Det visste inte vi. Detta går väl över. Jag får vila och sedan vänta till trettonde oktober, eller tolfte kanske. Sedan kommer barnet. Inte nu. Inte en chans!

Jag var i vecka 32. Barnet sparkade så mycket att en av barnmorskorna inte kunde få in honom på CTGn. Han sparkade iväg sig. Han brås nog på pappan, sa den italienska läkaren, med all den energin. Pappan, som gjorde bedömningen att jag egentligen mådde bra, fortsatte att arbeta och sova hemma de dygnen jag var inlagd. Hans familj tyckte att det var skandal, men för mig var det helt okej. Det är ju tråkigt på sjukhus, och sjukhus skulle vi få nog av i ett senare skede skulle det visa sig!

Så där låg jag och hade tråkigt. "Ta hit min stickning" bad jag, vis av att min väninna hade stickat en hel filt på sjukhuset när hon väntade på sin bebis (som också föddes för tidigt), medan vattnet sipprade. Om hon hinner sticka en filt så hinner väl jag sticka en kofta? Och visst stickade jag några varv, men koftan ligger fortfarande ofärdig i en tygpåse. "Ta hit min dator" bad jag. Men inte orkade jag vara så mycket inne på den. Jag kontaktade visserligen en kollega och bad honom avboka mina inbokade samtal, och jag fick iväg några mail till några vänner, men inte mycket mer. Istället smsade jag flitigt med kreti och pleti, på min gamla telefon, den jag hade då. Den blev full. Det var galet. Jag läste lite i Brott och straff och försökte ta det lugnt.

Det enda jag ville var att komma ut! Om så för en liten stund! Det var en så varm sensommar, inte som den här kyliga. Det var så mycket vi missade där ute, kändes det som. Livet. Vinden i håret. Solen! Varför ska jag ligga på BB? Mitt barn är ju inte ens fött!

En dag tog M ut mig. Han körde rally med rullstolen och jag höll i droppställningen. Vi satte oss på en bänk. Ett par med en nyföding gick förbi, iväg från sjukhuset. Jag frågade om de skulle hem. Ja, efter en vecka, sa de. Vad länge det lät! Vad skönt för dem. Barnet var fött och allt var klart. (Några månader senare började jag tänka när jag såg gravida, och jag tänker det än: Du har allt framför dig. Och jag tänker det med ett hopp, ett hopp om att de ska gå lättare för dem än för mig.)

Tre dagar senare, eller om det var fyra, fick jag åka hem. Slut på energi och helt uppsvullen förstod ingen att det var något fel. Ingen förstod att jag egentligen borde stanna. Inte heller jag, även om orkeslösheten aldrig varit mer påtaglig. Jag ville bara hem och vila mig. Hem och vara i mitt hem. Hem och promenera lite i skogen. Och hem åkte vi. I solen. Ingenting visste vi om att vi mindre än en vecka senare skulle bli föräldrar.


----

Förlossningsberättelse: del 1, del 2, del 3.

Kroppen är kroppen är kroppen - sista delen av min förlossningsberättelse

Det ser ut som ett rymdskepp! sa jag till läkaren på intensivvårdsavdelningens uppvakningssal (UVA) när han satte artärkatetern. Han måste tyckt att jag var ganska borta, och det var jag säkert också. Jag minns ett starkt ljussken på min handled och smärta. Sedan var det klart, rymdraketen var på plats.

Det var egentligen till intensiven jag skulle flyttats men det var fullt där och eftersom jag kunde andas själv fick jag ligga på uppvakningsavdelningen. Jag hade ingen uppfattning om hur stor salen var men den kändes enormt stor. Jag frågade efter larmet, men nej det hade de inte. Det är bara att du ropar på oss om du vill något, sa de. Hur då? Vad ska jag ropa? Hallå? Tove vill ha hjälp? Nej, det kändes pinsamt på något sätt. Så där låg jag, höggravid och kissnödig, med en nyopererad äldre man bredvid mig som ojade sig hela natten för att han hade ont. Och en sköterska som med jämna mellanrum kom till honom och med gäll stämma undrade hur det var och om han hade ont. Det var alltså omöjligt för mig att sova.

Istället låg jag och fantiserade. Jag reste iväg i tanken. Var i vår gamla sommarstuga i Hälsingland med mitt barn och gick runt och visade allting. Varenda detalj i hela stugan ville jag visa. Så här är golvet här, här hänger en spegel, på den hänger nyckeln, här är det en hög tröskel och så vidare. Det var fint. Jag älskar det där huset.

På morgonen, kanske klockan nio, kom det några sköterskor, både män och kvinnor i min ålder ungefär och frågade hur jag mådde. Jag satt fast i sängen, kan man säga, med dropp på ena sidan och artärkateter och EKG-kablar på andra sidan. Efter att inte ha kissat på hela natten hade jag bara en önskan. Visst, det går bra, sa de och körde fram en stol med en potta i. Vi drar för lite här, sa de. Här kan du kissa. Ja, vad gör man? Jag är ju van, som många andra, att gå in på en toalett ensam och låsa dörren och kissa i fred. Här fanns inte det alternativet. Så jag kissade väl där då, inför alla, kändes det som. Nio deciliter blev det... Benen hade smalnat av nu, det mesta av min samlade vätska hade kommit ut.

Sedan kom förlossningsläkaren upp i kortskaftade gummistövlar och operationskläder. Klockan elva skulle det bli av: förlossningen. Han hade en annan mamma före mig. Anestesiläkaren kom och presenterade sig men gick snabbt igen när jag frågade efter "göteborgaren", en läkare jag träffat redan på BB någon vecka innan. En barnmorska och undersköterska kom och satte kateter. Efter en stund kom min man och massa personal och vi begav oss ner till förlossningens operationssal.

Jag bedövades i ryggen med spinalbedövning och tvättades ren. De hängde upp skynket och gav den blivande pappan order att sitta ner så att han inte skulle svimma. Sedan var det bara skära och plocka ut. Jag låg och tittade på klockan. Den var tio i tolv: Fin pojke framföds. Utskaffas med lätthet. Gnyr och försöker skrika vid partus.

Barnmorskan höll upp honom framför mig. Jag frågade efter könet och hon vecklade upp de varma handdukarna så att jag själv kunde se. En pojke. Fint. Det var ju vad jag trodde! Efter två sekunder var de ute. Två. Och pappan skulle följa med barnet. Han har nog aldrig varit så förvirrad som då. Inte en enda bild tog han, förrän barnet var rent och torrt och låg i sin bädd på neonatalavdelningen.

Jag syddes ihop och göteborgaren skojade med mig. Jag rullades upp till UVA igen. Jag fattade ingenting.

Du får ringa någon om du vill, sa personalen på uppvaket och gav mig en telefon. Jaha. Vem då? Det enda numret jag kunde i huvudet var till min pappa så jag ringde honom och konstaterade att han hade blivit morfar och att det blev en pojke. Den nyblivne morfarn grät men jag fattade fortfarande ingenting. Jag fick någon slags fruktsoppa att dricka och ett mariekex.

Så där låg jag och vickade med fötterna och tittade ut mot helikopterplattan. Det var många patienter på salen och allas droppmaskiner och övervakningsskärmar pep i otakt. Jag höll på att bli galen. Ta mig härifrån, bad jag. Jag klarar inte av detta! Min sköterska, en ängel, tog mig på allvar och ordnade en plats i en tom sal. Där låg jag sedan i flera dagar.

Ett dygn senare kom min bebis upp med en sköterska. Han var så liten, så liten. Hur håller man i en sån? Han hade också övervakning och en lindad hand. Lille bebisen. Är han verkligen min? Sakta började jag förstå. Att jag inte var gravid längre kunde jag ju se men hade verkligen jag fött ett barn? Det kom olägligt nog in massa personal, ronden. De pratade om olika saker men jag drog bara upp lakanet över bebisen och sa till honom att inte lyssna på dem. Jag förstod ingenting av vad de sa. Det var ju jag och bebisen nu, men så skulle alla komma och störa? Så onödigt! Han var hos mig i kanske en halvtimma. Sedan var de tvungna att återvända till Barn 4. Ensam blev jag kvar.

Och där låg jag i några dagar, till lördagen, och kände mig isolerad från resten av världen. Lite i taget fick jag lära mig att sitta upp, resa mig upp och gå. Droppen plockades bort. Jag började äta mat. Under mitt barns första två dygn i världen träffades vi sammanlagt ungefär en timme uppdelat på två tillfällen. Det var hemskt. Och vid båda tillfällena var vi bevakade av personal. Ingen bebisbubbla kan byggas upp med så många blickar runt en. Det går bara inte.

Jag har skrivit det förr och jag står för det än: jag är tacksam till vården. Väldigt tacksam. Samtidigt är jag ledsen att det behöver vara så att mor och barn behöver vårdas på olika ställen när det blir komplikationer som den här. Det hade varit så mycket värt att få vara i samma rum. Som vården är uppbyggd nu är det omöjligt, men allt är ju påhittat. Allt går att ändra. Vissa nätter kommer en sorg över mig över att vår start behövde bli så här - på distans. Samtidigt var det fint att barnets pappa fick en nära relation med sin son. De fick mycket kontakt eftersom de satt mycket hud mot hud. Det var han som stod för all trygghet då. Det var han som lärde sig allt först: bära, byta blöja och tvätta. Och jag visste ju att jag skulle få "ta igen" all tid sedan, under min mammaledighet, och det gör jag verkligen. Men samtidigt: min målbild att få ha barnet nyfött på mitt bröst, att få snusa på honom först av alla och säga några väl valda ord. Så blev det inte. Så blev det inte och vi kan aldrig få den stunden tillbaka.

Av detta lär jag mig att ingenting blir som man tror, men det kan bli bra ändå. Till slut. Efter någon vecka var jag helt utskriven och en månad senare fick vi åka hem. Det var skönaste känslan. Äntligen fick barnet bli vårt på riktigt! Vi fick göra allt och som vi ville utan att någon skulle titta eller tycka. Rymdraketen på handleden var borta och en ny tillvaro tog vid: den med vår lille son.

Kroppen är kroppen är kroppen - fortsättning på förlossningsberättelsen

Sista gravidbilden. Onsdag den 31 augusti 2016 kl 00:28.

Kroppen är kroppen är kroppen, sa syrran häromdagen när jag presenterade min teori: Kanske var det så att min kropp kände att bebisen borde komma ut snart, redan den sjätte augusti när jag hade sammandragningar? Kanske kände den att det var något dåligt på gång? Att jag skulle bli sjuk. Jo, hon trodde det. Kroppen känner av kroppen. Allt sker i kroppen. Kroppen är kroppen och där händer det, liksom. Så: kroppen är kroppen är kroppen. Det var vår slutsats.

Den sprängande huvudvärken kom på måndagskvällen. Det var den 29 augusti. Jag satt på sängen och pratade i telefon först med mamma och sedan med pappa, de som bara två dagar senare skulle bli mormor och morfar. Mamma tyckte inte att jag skulle ta någon tablett. Nä, lite huvudvärk är väl lugnt, tänkte jag. Men när jag sedan fick pappa i luren så kände jag efter en liten stund att det gjorde alldeles för ont. Jag tog två tabletter paracetamol och noterade klockslaget. Klockan var nio.

Jag kände att jag  var tvungen att sluta prata och gå och duscha. Sagt och gjort. Sedan var det sängen som gällde. Sova och försöka få det onda att gå över. Ont i huvudet har man la haft förr... Det går över. Ingen fara.

Vid halv elva ungefär gav jag upp. Jag kände att detta går inte. Det  GÅR INTE. Verkligen inte. Jag måste balla ur, och jag måste balla ur nu. Nu, nu, nu. Nu går jag upp och röjer. Nu går jag upp och blir helt sjukt hysterisk och det kommer inte hjälpa ett skit, men jag bryr mig inte. Det hjälper inte att ligga här heller, tydligen. Så jag gick upp. M satt i soffan och kollade på youtube eller nåt. Jag satte mig bredvid honom och gick lös. Jag skällde och var helt hysterisk. Jag ville bara ta bort mitt huvud. Det kändes som om allt skulle gå käpprätt fel. Jag skulle inte kunna älska barnet osv. Livet var förstört.

Men så tog jag mitt förnuft till fånga. Vi går och lägger oss. Du lägger dig bredvid mig. Vi lugnar oss nu (det var bara jag som var arg). Och så sover vi. Så blir det bra sedan. Dock: på sängkanten stannade jag upp och fattade det bästa beslutet under hela den här sjukdomsperioden. Jag skulle ringa 1177. Bara en gång. Bara säga att jag mådde SKIT. Så jag ringde och kippade fram mitt namn och berättade att jag var gravid i v.33+3 och att jag hade sprängande huvudvärk. Sköterskan sa åt mig att ringa Förlossningen direkt och om de inte ville ta emot mig skulle vi åka till Akuten. (Akuten åker vi inte till, hade jag tänkt tidigare, jag är ju bara förkyld, jag kommer få sitta där i fem timmar, bara folk som är helt dumma i huvet åker till akuten när de är förkylda.) Jag ringde Förlossningen. Kom in, sa de, nu!

Jag stod vid husknuten och väntade på att bilen skulle köras fram. Tio av tio i smärta, minns jag att jag tänkte. Bara de ger mig något starkt så jag kan sova, alternativt hugger av hela huvudet!

Jag tror att man är extra öppen känslomässigt i födabarnsituationer. Min mamma blev förälskad i en av barnmorskorna när hon födde mig, och ja - det hände även mig. Hon som tog emot mig var helt underbar. Hon ledde mig in i samma undersökningsrum som den sjätte augusti och lät mig sitta i samma sköna gravidfåtölj. De tog blodtrycket. Det var "lite högt" så nu får du spruta och tablett. (Lite högt visade sig vara nästan 200/115, vilket är superhögt.) Jag fick kissa i mugg och jag hade lite protein i urinen, för första gången. Barnmorskan satte sig på huk på golvet framför mig. Fötterna la jag upp på fotpallen. Hon höll armarna i kors över mina ben och försökte få mig att lugna mig. Jag var inte lugn. Jag skakade. Jag kunde inte kontrollera min kropp. Jag skrek nästan åt en läkare. Ja, det gick inte att vara trevlig, mitt huvud höll på att sprängas. Reflexerna knackades och benen flög. Bra! tänkte jag. Mer magnesium så hon inte får kramp, tänkte läkarna.

På något sätt som jag inte minns togs jag in till ett vårdrum på Förlossningen. Vi skulle bli kvar över natten. Den blivande pappan sov i sängen bredvid, med ryggen till mig, han försökte väl koppla bort lite. Jag kissade. Hela natten kissade jag. Och hela natten kom min älsklingsbarnmorska och mätte min urin i en så kallad texashatt (ord jag lärt mig av att läsa journalen!). Sex liter kissade jag ut bara under natten. Ingenting fick jag dricka heller (Vi måste ta prover imorgon och då får man inte dricka, ljög barnmorskan). Jag var fruktansvärt törstig. Jag tiggde och bad. När jag fick dricka ca 1 tsk vatten, botten på en liten plastmugg, kändes det som religion. Det var himmelskt! Min älsklingsbarnmorska tog in isbitar som jag sög på. Det var också skönt. Och så kissade jag.

Det kom en neurolog under natten och viftade. Hon var hippie och jag visade mina hippiebyxor som jag hade på mig och vi pratade om Urkult. Jag var säkert hur flummig som helst. Sedan blev jag körd till skallröntgen för att utesluta hjärnblödning eller annat fel på själva hjärnan. Sorkfeberprover togs.

På morgonen dagen efter hävdes vätskeintagsförbudet, fastan. Drick med måtta, sa en läkare. Det struntade jag i. Fullständigt. M gick och hämtade allt jag bad om och jag svullade verkligen. För att bara någon timma eller två efteråt kräkas upp hela kalaset. Det var ändå värt det!

Någon gång under dagen kom det in en sköterska från Barn 4. Hon försökte informera mig. Hon kunde nog inte gjort så mycket mer fel. Hon visade CPAP-mask och hon sa att mamman inte får se barnet vid förlossningen. Jag blev så upprörd att jag kräktes igen. Snacka om att inte målgruppsanpassa informationen! Hon verkade dessutom veta att jag skulle förlösas dagen efter, något som vi inte blivit informerade om. Miss!

Det var först på kvällen, eller kanske snarare natten till onsdagen, som vi fick veta att barnet skulle födas dagen därpå. Jag svarade läkaren att det kommer jag inte orka. Jag kommer inte kunna föda vaginalt. Hon sa då att det inte var på tal att jag skulle föda vaginalt. Läkarna hade bestämt, oavsett vad jag tyckte, att jag skulle föda med snitt, något annat skulle inte gå. Tack! Tack för att du sa så! Det var så fint att lägga det beslutet hos läkarna och inte fråga mamman. Jag hade ju egentligen velat föda vaginalt, i alla fall testa, men det var helt underbart att de tog detta beslut åt mig, baserat på hur jag mådde och i vilken vecka jag var. Det skulle nämligen vara svårt att sätta igång mig, eftersom jag var så tidigt i graviditeten, menade de.

EKG gjordes. Jag hade nämligen fått kalkbrist av magnesiumdroppet de gett mig mot sprittigheten och blodtrycket. Kalkbristen orsakade i sin tur rytmrubbningar på hjärtat. Eftersom de bedömde det nödvändigt att ha mig under övervakning: EKG, blodtryck, saturation och andning, skickades jag till intensiven, när den sista gravidbilden var tagen.

Kroppen är kroppen är kroppen - början på min förlossningsberättelse

Det kommer inte bli som jag har tänkt, tänkte jag. Det hade jag läst på flera ställen och hört av flera kvinnor. Men hur annorlunda kan det bli? Väldigt annorlunda, visade det sig.

Redan den sjätte augusti kom kroppen på att det kanske skulle vara dags snart för vår bebis att födas. Jag fick sammandragningar var tionde minut under någon timma. Vi packade en BB-väska enligt en lista för jag tänkte att det är bäst att ha det gjort innan vi ringer så att vi inte behöver panikpacka om de säger att vi ska komma nu. Sedan ringde jag. Sköterskan som svarade frågade upp lite och sa att jag skulle vila mig och ringa igen om det fortsatte. Jag hade inte ont, blödde inte, inget slem, inget vatten. 

Vi la oss i soffan och tittade på "Ett fall för Vera". Jag skrev upp på en lapp när sammandragningarna kom. Magen blev stenhård en liten stund, sedan släppte det. När Vera löst sitt mordfall ringde jag igen: "Nä, det har inte slutat." "Okej, kom in." Vi åkte in. Med BB-väskan. Min man parkerade, ganska långt från förlossningen, men vi visste inte riktigt var ingången var eller var man skulle stå. BB-väskan lämnade vi av någon outgrundlig anledning i bilen.

En tatuerad barnmorska mötte upp vid ingången, jag leddes till ett undersökningsrum. CTG kopplades på, kissa i mugg, och det beslutades om att jag skulle få Bricanyl för att lugna ner det hela. Det var hemskt. Jag fick ångest. Min man pratade om att åka hem, vilket spädde på ångesten. Vi stannade där till kanske halv två på natten. Undersökningen av livmodertappen visade att den var lite mjuk men stängd. Det var skönt att åka hem. Uppföljning några dagar senare bokades in.

Vid den uppföljningen såg det bra ut men av en annan anledning bokades ytterligare ett besök två veckor senare. Den 23 augusti var det alltså åter dags att åka till sjukhuset och specialistmödravården. Vi gjorde ultraljud och läkaren kände efter inuti. Tappen var för kort och för mjuk. Jag var tvungen att läggas in. Nu. Förvånad fick jag bara finna mig i att stanna kvar. Jag skrev sms till chefen och flyttades till BB-antenatal. 

Där fick jag kortison som skulle hjälpa barnets lungor att utvecklas ifall han skulle födas för tidigt. Jag fick också ett dropp som skulle lugna ner det hela genom att förhindra sammandragningar. Jag blev beordrad vila och ville bara gå ut. Jag kände mig instängd och ensam. Min man arbetade och sov hemma. Ett livligt smsande till vänner tog vid, och jag skojade och pratade med varenda undersköterska som vågade sig in på mitt rum.

Det var tråkigt att vara inlagd. Jag kände att jag mådde bra. Jag fick inte göra någonting förutom att vara på mitt rum och gå och äta på avdelningen. Smygande kom svullnaden i benen. Jag berättade det för en barnmorska eller om det var en undersköterska, som sa att det var normalt. Jag fick ont i ryggen, högt upp. Det måste vara på grund av sängen, tänkte jag. Jag låg bara på sidan pga magen. 

På fredagen den 26 augusti fick vi packa ihop och åka hem. Just då, när jag satt i rummet och min karl packade ihop allting han på min begäran släpat dit (dator, böcker, stickning, kläder), kände jag hur kraften riktigt rann ur mig. Jag kände mig obeskrivligt trött. Men angelägen att komma hem så fort som möjligt sa jag ingenting till personalen. Jag var rejält trött på sjukhus vid det här laget. Jag förstod inte att detta bara var början!

Väl hemma kände jag mig helt borta. M åkte för att jobba men ringde snart igen och sa att han glömt en sak. Jag gick ut, neråt gatan för att lämna detta till honom. Jag kände mig som en drogad människa. Jag tänkte att jag var trafikfarlig. 

Nu var jag sjukskriven och skulle vara det till v.37 i graviditeten. Se på serier och ta det lugnt var min plan. Gå korta promenader och försöka få ner svullnaden i benen. Men inte orkade jag titta på så mycket serier. En sträcka som vanligtvis tar två minuter att gå tog en kvart. Jag pallade inte. Andningen blev konstig och ytlig. Det kändes som om barnet tryckte in lungorna så jag ville bara sitta och svanka längst ut på en stol. Jag duschade två gånger per dag för att mildra ryggontet och den allmänna sjukdomskänslan. 

En av nätterna hemma yrade jag något fruktansvärt. "Tänk att de designat Stadsparksbadet i Borås, tänk att de gjort det!" ekade i min skalle efter att jag läst ett blogginlägg hos BackstageBella, något som verkligen inte hade med mitt liv att göra, men jag kunde bara inte släppa det. En natt ringde jag 1177 som inte visste vad de skulle säga, hon jag pratade med kan inte ha fattat någonting. En kväll ringde jag Förlossningen och sa att jag var förkyld. "Stanna hemma" löd deras råd. Jo, för jag var nämligen helt övertygad om att jag var förkyld och trött efter anspänningen det varit att vara inlagd.

Jag sökte till slut på 1177 om havandeskapsförgiftning, men  formuleringarna tycktes mig oerhört luddiga. Det kunde tydligen vara så att man inte kände det alls. Två av sex angivna symtom stämde in på mig, så jag avgjorde att jag inte alls hade detta. Nejdå, allt är säkert normalt. Ingen idé att oroa sig. Så här tänkte jag ända fram tills kl 21 på måndagskvällen den 29 augusti, då den kraftiga huvudvärken slog till.

Upplevelser från Barn 4, del 1

Barn 4 är den avdelning bebisar hamnar på som fötts för tidigt i Umeå. Även bebisar från andra städer och län kan hamna där. Det är alltså en neonatalavdelning på Umeå universitetssjukhus. Där hamnade vi när lillkotten föddes i vecka 33+5 dagar.

Igår hade jag en lunchträff med en kollega till mig som haft två av sina tre barn på samma avdelning. Det var slående hur lika vi tyckte om stället. Jag hade hört en del positivt om avdelningen under min graviditet. En kollega hade arbetat där tidigare och en annan kollega hade haft sitt första barn där för sex år sedan. "De är så duktiga på Barn 4" sa de. Jag trodde dem, såklart. Och visst är de duktiga! De vet hur man tar hand om pyttesmå barn. Men...

...de vet inte hur man ger "information i lugnt skede" till en fortfarande gravid mor som mår så dåligt att hon kräkts upp hela frukosten och fortfarande har ganska så sprängande huvudvärk. Kanske vet alla andra sköterskor det utan hon som jag träffade. Det vet jag ju inte.

När sköterskan kom in till mig, dagen innan lillplutten skulle födas, så lät det på henne som om det redan var bestämt att barnet skulle födas dagen därpå, något som jag inte blivit informerad om. Redan där blev det ju väldigt fel. Att hon sedan insisterade att jag inte skulle få se mitt barn under förlossningen utan att det skulle tas ut ur salen så fort det bara var fötts, gjorde ju inte det hela bättre - så jag kräktes ännu mer. "Du mådde inte så bra sist vi möttes"  sa hon några veckor senare när  vi möttes i en korridor på neonatalavdelningen. "Och du hade ingen aning om hur du skulle informera en kvinna i det hälsotillståndet" hade jag ju lust att svara, men det gjorde jag inte. Bara det att gå in till en patient och inte ha koll på hur hon mår. Att hävda saker med bestämdhet som inte stämmer... Ja, det gör mig fortfarande upprörd!

Året som gick: 2016

Det största som hände år 2016 var givetvis att vi fick barn. Det är ju något av det största som händer i livet, har min pappa sagt. Och det kan man ju verkligen säga! Den första mars var han dock bara en sådan här liten plutt, som ni ser på bilden ovan. Ungefär 14 millimeter lång! Gud vad han har vuxit sedan dess! Nu mäter han drygt 590 millimeter!

Det jag är mest stolt över från 2016 är att jag klarade av graviditeten, förlossningen och den första tiden efter så bra. Att jag klarade av att inte oroa mig i onödan när jag var gravid och att jag förberedde mig väl inför en vaginal förlossning genom att läsa två böcker. Att jag sedan inte blev superbesviken över kejsarsnittet och att jag klarade av att behålla lugnet på IVA.

Det värsta som hände 2016, förutom alla krig i världen, var havandeskapsförgiftningen och tiden på neonatalavdelningen. Att inte orka vara riktigt glad i början av moderskapet.

Vi har gjort fyra resor år 2016. I februari åkte vi till Barcelona och dansade till Los Ganglios, i juni åkte vi till Almonte och tittade på las yeguas, efter det var vi en vända till Tjörn och Göteborg och nu är vi åter i Göteborg för att avsluta detta år.

Den största och viktigaste resan var dock den vi gjorde med vår son från Neonatalavdelningen och hem till vår lägenhet med skogsutsikt. En resa på ungefär fem minuter. Kort och fjuttig kan tyckas, men så oerhört viktig för hela familjens välbefinnande och för att starta ett nytt kapitel i våra liv: familjelivet.

Gott nytt år!

Tacksamhet över det enkla

Barcelona, februari 2016

Jag är väldigt tacksam över att det gick så enkelt att bli gravid. Det tog ett år, minus tre veckor, sedan jag slutade med p-piller tills vi stirrade på det positiva testet. Jag hade hunnit ringa för att ställa mig i kö till fertilitetsutredning eftersom jag knappt hade någon mens, men då var jag nog redan gravid. Det som kändes, om inte omöjligt, men åtminstone osannolikt, blev möjligt. Och det bästa av allt: vi fick precis det barn vi skulle ha.

Detta var något jag upprepade nästan som ett mantra för mig själv under det år vi försökte. Att det kommer att ta den tid det ska ta, eftersom vi ska få just det barn som det är tänkt. Det kanske kommer till oss på något annat sätt än "det vanliga", men det kommer bli precis rätt barn för oss! Jag litade på att universum skulle fixa detta. Och skulle det ändå inte bli något barn hade jag lovat mig själv en hundvalp.

Det kanske låter löjligt men för mig var det ett bra sätt att inte stressa upp mig. Jag visste att det kunde bli svårt, min kropp brukar krångla till det lite, men det kändes inte helt totalt omöjligt. Även om det fanns saker som kunde tyda på att det inte skulle bli helt lätt att bli gravid för mig (oss) så som oregelbunden ägglossning, så var det inte heller skrivet i sten att det inte skulle gå alls. Och det kändes bättre att inte stressa upp sig... Åtminstone inte "i onödan".

Jag hade i flera år läst olika historier på internet om folk som hade svårt att bli gravida. Jag identifierade mig nästan med dem innan vi ens började försöka, samtidigt som jag förstod att deras historier inte skulle bli min.

Min sambo och jag bestämde att han skulle sluta röka samtidigt som jag slutade med hormoner. Han hade tre månader på sig från det att vi tog beslutet. Det gick inte. Han kunde inte. Orkade inte. Ville inte? Han behövde kanske sin lilla hörna att stå och röka i. Att fundera, ensam. Men till slut bestämde han sig, några månader efter att jag slutat med mina piller. Han minskade mer och mer på hur många cigaretter han rökte per dag för att till slut en dag, i samband med hans födelsedag, bestämma sig för att inte åka och köpa ett nytt paket. Och så slutade han. Helt otroligt! Jag som hade tjatat i sex år kunde knappt tro det. Ungefär två månader innan graviditetens början var han rökfri. Kanske spelade det in?

När vi, samma dag som det positiva testet, åkte till Barcelona för att tillbringa en långhelg med våra spansk/svenska vänner, var jag rädd att han skulle börja igen. I Spanien är det så många som röker, kanske skulle han känna sig typ "hemma" och vilja röka lite bara? Och fastna. Men nej. Qué no. Han lovade att inte börja, och det gjorde han inte heller. Jag vet inte hur svårt det var för honom att sluta röka, men det låter på honom som om det inte var så svårt när han väl bestämt sig. Och sedan dess har jag inte träffat på någon som förkastar rökning så mycket som han gör.

"Du tror att du bestämmer, men det är nikotinet som bestämmer. Förstöra eller bygga upp? Du måste bestämma vad du ska göra med din kropp," säger han. Jag är stolt över honom, att han lyckades sluta och jag är väldigt tacksam över att vi några månader senare lyckades få till en graviditet! Trots krångelkroppen min.

Gravid utan att ha koll på ägglossningen

vecka 7 + 3 dagar

Den tionde februari klockan sju på morgonen gjorde jag det sista av flera graviditetstest. Den här gången hade jag dock på känn, på riktigt, att det kunde vara något. Första testet, som jag gjorde knappt ett år tidigare, hade varit högtidligt på så vis att jag ville att pappan skulle vara med och titta på resultatet efter de fem minuterna man skulle vänta. Då gick vi in i badrummet hand i hand och konstaterade båda två att det bara var ett streck på stickan. Den här dagen, när testet faktiskt gav ett positivt utslag, var andra gången som vi båda två tittade på testet. Samtidigt. Det var fint och väldigt överraskande.

Min sambo var övertygad om att det skulle kännas, innan det gav utslag på något test, varför det var onödigt att testa flera gånger per år enligt honom. Ungefär ett test i månaden gjorde jag. Anledningen till detta var att min mens knappt kom tillbaka efter flera års användande av p-piller. Därför kunde jag inte veta om jag var gravid eller om jag inte haft någon ägglossning. Jag hade faktiskt bara mens tre gånger efter att jag slutade med p-piller och innan jag blev gravid. April, augusti och oktober. I januari 2016 blev jag gravid och i februari gav det utslag på testet.

Hur beräknar man graviditetens längd utan att veta när sista ägglossningen var? Ja, det var ju lite klurigt. Jag utgick från det som stod på 1177, att testet kunde visa positivt först i vecka 5. Så jag räknade att jag var i v. 5+0 den dagen jag gjorde testet. Jag hade gjort ett negativt test några veckor tidigare. Men eftersom sista mensens första dag varit flera månader tidigare så gick ju inte detta att räkna efter i början. Något jag försökte förklara för barnmorskorna, som till slut hittade på att jag hade haft mens i januari. Konstigt, för det hade jag ju inte. Bebisen blev alltså till vid en ägglossning som vi inte visste om. Tur, med andra ord! Tur, och lite ihärdigt arbete, om man säger så.