Drömmen om ett träd

Som en urvriden liten trasa känner jag mig nu denna torsdagsmorgon såhär i början av september. Frustration och trötthet. Jag har gått med i min bostadsrättsförenings styrelse med hopp om att kunna påverka och gräva där jag står, men börjar inse att det kanske inte är helt rätt forum. Jag vet inte. Jag brinner. Kanske är min låga för stark, kanske är den för oväntad i ett litet radhusområde på Västkusten? Jag vill plantera fler vårlökar, och det kommer jag få. Jag vill plantera träd, men där möter jag motstånd. Träd har löv och löven faller till marken. Ingen kommer orka kratta löven som faller på asfalten och lekplatsens gummigolv. Det blir för jobbigt. Trädet kommer inte ha vuxit upp förrän om tio år ändå och då är ditt barn tonåring. Min tanke är mer att trädet kommer ge skugga och möjliggöra för barnen att leka på lekplatsen om tio år. Nej,. mitt barn kommer inte leka där när han är sjutton. Vi kommer kanske inte ens bo kvar då, men andra barn kommer leka där. De som är i 70-80-årsåldern nu kommer inte bo kvar, där kommer det flytta in barnfamiljer. Det är dessa barn jag tänker på. Försöker se det hela större än mig själv.

Så mitt i mitt skrivande ringer en kollega, som jag bett höra av sig till mig för pepp. Hon peppar mig. Hon är på min sida. Hon pratar om små små steg. Jag pratar om krokusar i den vintertrötta vårgräsmattan. Hon pratar om att jag borde kontakta kommunens hållbarhetsstrateg och få pepp och tips från henne. Kanske arrangera något litet evenemang? Gå via barnen... osv.

Nu ska jag lönearbeta. Och sedan ska jag beställa krokusar.

Två helger

De två sista helgerna i augusti har redan passerat. Min farmor har fyllt hundra år trots att hon varit död i femton år. Förra helgen, den första av de två sista i augusti, var en helg som gick i vårdande av Moder Jords tecken. Denna helgen, den sista av de två sista i augusti, gick i återhämtningens tecken - skulle man kunna säga om man skulle säga något om dem. Och nu skriver jag ju om dem så nu skriver jag så. 

ModerJordhelgen

Helgen skulle bli intensiv men bra, kände jag på mig. På lördag morgon begav vi oss med cykel till närmaste naturreservat och röjde sly. Berberis, björnbär, slånbär och rosor klipptes bort och eldades upp. Betesdjuren höll sig undan medan vi, ca tio personer från Naturskyddsföreningen, röjde med sekatör och röjsåg. G älskar verkligen att röja, och denna gång var vi med hela familjen. "Att röja är ett bra jobb" sa G. "Man kan röja med de man känner, de man inte känner och de man känner igen. De här känner jag igen." Bra sammanfattat! Fler borde vara med och röja, sa vi till varandra (som alltid) när vi cyklade därifrån. Fler ungdomar framförallt, ungdomar under 55 alltså. Vi får försöka dra med oss några nästa gång! Kanske annonsera bredare om att röjning är på gång? Det är faktiskt en väldigt trevlig aktivitet och man känner att man gör nytta. 

När vi kom hem från röjet duschade vi av oss eldröken och tog det lugnt och jag somnade till och med en stund i solen på baksidan, lyssnandes på mina grannars ryska eller ukrainska småprat med sina vänner. Så skönt att inte förstå något. 

På söndagen var det dags för gårdsloppis, som jag hade anordnat efter bästa förmåga. Eller anordnat och anordnat, det var mitt initiativ och grannarna hakade på och samlade ihop det de själva ville sälja. Vi var nog ungefär tio hushåll som sålde och det kom ca 50-75 personer skulle jag uppskatta. På morgonen öste regnet ner men det blev uppehåll och riktigt varmt och skönt redan vid lunch. Tur att vi planerat loppisen till två eftermiddagstimmar! Jag fick sålt en overall, en sulky, en tröja och ett par byxor, samt en hel del kaffe och kaka. Jag köpte en t-shirt, en vindjacka och en leksaksbil för sammanlagt ca 200kr. Det var en mycket lyckad dag och folk var peppade på att göra detta igen! Inspiration till att göra detta fick jag av Maria Soxbos bok Ställ om! Jag har inte läst ut den än men någonstans där i mitten står det något om att göra saker tillsammans med sina grannar eller i sitt grannskap och det kändes som om loppis var en bra första aktivitet. Förhoppningen är att vi kan hitta på mer gemesamma aktiviteter på gården för att stärka gemenskapskänslan och lära känna varandra lite mer. Det ska vara trevligt och roligt att bo på vår gård, vill jag!

Återhämtningshelgen

Under både torsdagen och fredagen kände jag mig trött. Det hade tagit ut sin rätt att börja jobba och samtidigt hetsläsa ut en bok om Clementine Churchill inför bokcirkeln i torsdags. Jag hann precis läsa den på de 15 dagar jag hade på mig! Den var oerhört intressant och faktatung. Hemskt att Clementine är någon jag aldrig hört talas om och inte ens visste hade funnits! Hon levde ett väldigt speciellt liv och gjorde många bra saker för folket i Storbritannien. Läs den gärna om ni har tid och ork!

På fredagen satt jag på jobbet och donade på och kände mig sömnig när plötsligt telefonen ringde. Det var M. Något dramatiskt hade hänt honom påväg till sitt eftermiddagspass och polis inväntades. Jag blev alldeles skakis, men det var ingen fara med varken M eller den kollega han hade åkt med (han åkte buss till sitt pass). Efter någon timma, när jag lugnat mig, hämtade jag G och vi åkte hem för att äta middag. Tack mig själv för att jag vid ett annat tillfälle lagat massor med köttfärssås som jag fryst in i treportioners-påsar! Efter middagen lovades G glass hos mormor och morfar och han lämnades av där. Jag åkte för att hämta M men han hade redan hunnit hem, tydligen, så jag styrde bilen hemåt och fick prata med min ganska upprivna man som förklarade i ganska kaosartad ordning allt som hänt och allt som skulle kunna ha hänt. Sedan åkte vi och hämtade G och han fick dra hela historien för mina föräldrar igen medan G och jag drog och köpte micropopcorn med smörsmak.

Lördagen gick åt till att återhämta oss från fredagen och jag läste i nya bokcirkelboken (Vänligheten av John Ajvide Lindqvist) och somnade så gott efter en liten stund.  Det ösregnade nästan hela dagen men jag tog mig ändå ut tre gånger. Cykeltur på förmiddagen med inbjudningar till 7-årskalas, och inhandling av lite pannkaksingredienser påvägen hem, promenad på eftermiddagen när det först inte regnade så mycket med ytterligare en inbjudan, och sedan in i skogen på en ny stig. Regnet tilltog och det visade sig att vi hamnat i en regnskog. Vi hittade en ny genväg och det kändes häftigt! Och sedan på kvällen gick jag ut själv en sväng och spanade in de höga flödena efter regnet.

Så igår söndag städade vi, bråkade med tvättmaskinen som levde sitt eget liv eftersom en plastpåse tydligen fastnat i nålfällan/pumpfiltret och lyckades till sist lista ut och lösa detta. Pjuh! Jag gick en ganska lång promenad och pratade i telefon med min vän M och sedan drog G och jag en sväng till mina föräldrar för att få födelsedagspresent, en väckarklocka, som idag har invigts. "Gå! Väck mig inte! Väckarklockan ska väcka mig!" sa G imorse när jag kollade läget och drog ifrån mörkläggningsgardinen i hans rum.

Kvällen avslutades igår med kyckling i currysås och grannen J på middag. Sedan lite utelek och tjöt med ytterligare en granne, för min och Gs del. M målade och bearbetade. Vi båda gick och la oss i tid och jag vaknade imorse med ont i halsen.

Så ja, det var de två sista helgerna i augusti det. Ganska bra helger ändå, om än väldigt olika!

Trappa upp

Det gäller att trappa ner inför semestern, sägs det, men jag tänker att samma sak gäller när man börjar jobba igen: trappa upp! Om man kan, givetvis. Det beror självklart på arbetets karaktär och ens egna karaktär, samt andra faktorer. Men för att inte komplicera det hela mer tänkte jag beskriva hur jag gjort för att trappa ner och trappa upp. 

Mellan vårt bröllop och semestern var det några veckor med lönearbete, men för att behålla den goa känslan från de fem dagar jag var ledig runt bröllopet valde jag att låtsas att jag hade semester fastän jag arbetade. Ja, jag gick upp på morgonen och gjorde vad jag skulle på jobbet men jag passade också på att vara ute i det fina vädret och att hitta på saker på kvällarna. En kvällstur till badstranden ibland, och liknande. När själva skolan var slut skulle G gå två veckor på fritids innan det riktiga sommarlovet (dvs min semester) började. Då gjorde vi så att vi satsade på att vara där en halvtimme senare än vanligt och vi cyklade dit, bredvid varandra. Cykelvagnen har alltså övergetts och snart är det väl dags att slänga den på tippen eller skänka den till någon. Den är rätt sleten efter nästan fem års daglig användning!

Nu när min semester är slut (jag började jobba för en dryg vecka sedan) gör vi lite på samma sätt, fast tvärtom. Vi trappar upp. Förra veckan var M och G lediga så då var det bara mig själv jag skulle väcka och få iväg på morgonen. Jag valde att gå upp vid 07 istället för 06.15, som är min vanliga vardagstid. Det innebar att jag han kolla på serie med M på kvällarna och la mig 23.30. (Ja, jag är en nattuggla!) 

Nu är G på fritids i en vecka innan skolan drar igång (och han börjar ettan!) så då gör vi lite samma som innan semestern. Vi satsar på att vara på skolan i lagom tid och får därför lite sovmorgon. Det hela underlättas av att jag inte har någon arbetstopp på jobbet just nu och hinner därför med det jag ska ändå. Sedan hämtar jag inte först på fritids heller, ska sägas. 

Ja, men jag tror faktiskt på detta: att försöka få in en lagom lunk och vända tillbaka dygnet lite i taget. G somnar liite tidigare än han gjorde under sommarlovet och han vaknar lite tidigare. Nästa vecka ska han somna och vakna ännu tidigare, men det tar vi då. Då har vi ju redan trappat upp ett steg och det är dags för nästa.

Hur gör ni i början av terminen? Har ni några tricks?

Tips

Jag älskar att tipsa om saker och ting. Serier jag har sett, grödor jag har odlat, radioprogram osv. Här följer nu några av sommarens samlade tips, från mig till er. Varsågoda!

TV-serietips:

En liten hobby jag har under sommarhalvåret är att titta på ungdomsserier. Detta har pågått i några år nu och serier som Eagles, Någon som du och Portkod har följts. Denna sommar har jag sett tre ungdomsserier och jag rekommenderar alla. Först ut var Från trakten om Zeina och Bror som blir familjehemssyskon när Zeina blir placerad hos Brors familj i Värmland. Rolig att se!

Den andra serien jag såg var Fejk om tre tjejer som bär på en oerhörd hemlighet. Lite klurig och jag tror jag förstod allt, men jag är inte helt säker på att jag riktigt förstod hur den slutade och vad huvudkaraktären ville säga med sin sista replik. 

Den tredje serien jag betade av under sommaren var Vakuum. En finlandssvensk serie om en tjej som har svårt att stå upp för hela sig själv, och om dömande gäng runt omkring henne. Detta är den serien jag kunde relatera till mest. Det finns likheter med min studietid i Umeå.

Sedan har M och jag också lyckats hitta lite tid nu i sommar för att se en serie ihop. Min pappa rekommenderade den brittiska kriminalserien Happy Valley och den ser vi nu. Mycket spännande! Tur att jag har M bredvid mig att hålla i handen.

Radiotips:

Jag har bara lyssnat på ett enda sommarprat hittills i sommar och det var Maria Wolrath Söderbergs. Hur bra som helst! Det handlar om glappet mellan vad vi vet att vi måste göra och vad vi faktiskt gör för att leva så klimatvänligt som möjligt. Det är ett program som jag önskar att alla skulle lyssna på! 

Sedan har jag blivit tipsad om följande tre sommarprat som jag inte hunnit lyssna på än: Bo Landin, Annie Lööf och Lina Wollf. 

Odlingstips:

Jag vill tipsa er alla om att nästa år odla potatis och tomatsorten Venus. Det är de grödor som gett mest utdelning i år! Potatisen har jag odlat både på friland och i 10-litershinkar (vilket fungerar på balkong eller i mitt fall altan). 

Handarbetestips:

I sommar har jag virkat två sjalar. Den ena är färdig och den andra är fortfarande pågående. Den första heter Thoughts of Ireland  och den andra Magic Summer. Till Magic Summer väntar jag på mer garn, då jag uppenbarligen hade lite för lite, trots ett nystan med hur många meter som helst. 

Ja, där har ni några tips att förhoppningsvis inspireras av! Nu är det dags för er att tipsa mig!

Semestern 2023

Så kom plötsligt semesterns sista kväll och jag tänker att den här sommarsemestern har gått fort men samtidigt har vi fått mycket gjort! För det är väl så att ju mer man fyller tiden med, desto fortare går den? Samtidigt är det så att det är under semesterns lediga veckor man har möjlighet att göra saker, till exempel resa bort flera dagar i rad och se nya spännande platser. Och det är väl mest det vi har gjort. 

Känner ni mig rätt så vet ni att det är mycket lockande för mig att beskriva hela semestern i detalj från dag ett till idag men inte orkar ni läsa om det, och inte hinner jag skriva det heller innan eventuellt M kommer ner  och vill se Happy Valley med mig, om han nu vill det. Just nu lägger han G (21.45), frågan är hur vi ska vända hans tider till nästa veckan när han börjar fritids... Vi får se... nu tappade jag tråden. Ja, Känner ni mig rätt så hade jag velat beskriva varenda sommarvind och solstråle, saltstänk och tång mellan tårna, men det orkar varken jag eller ni med så nu tar vi några höjdpunkter i någorlunda kronologisk ordning, och bröllopet får ni läsa vidare om en annan dag, okej, häng med!

Den första höjdpunkten var när G och jag återförenades med M i Göteborg efter en vecka på olika orter. M hade gått målarkurs medan G och jag jobbat och varit på fritids. M var så snygg där han satt och väntade på oss bland blommorna vid spårvagnshållplatsen! Tänk vad några dagar isär kan göra! 

Dagen därpå åkte vi till Sunne, vilket var något G sett fram emot ända sedan jag i början av juni nämnt att vi skulle dit. I Sunne finns det nämligen ett badland och sådana har G tittat sönder sig på, på youtube. Vi tog tåget dit från Göteborg och fick byta till rälsbuss i Kil. Det var varmt som i en ugn och vi kämpade oss till hotellet och fick vårt rum som G tyckte var fantastiskt trots att inredningen var från ett annat årtionde med furu och heltäckningsmatta. I två nätter skulle vi stanna. 

Den absoluta höjdpunkten från Sunne var när vi efter en halvtimmas vandring i 27 gradig hetta äntligen kom fram till Sunne sommarland och kunde hoppa i barnpoolen och bara skvätta och leka och åka vattenrutschkana tusen gånger (G). Deras barnavdelning var verkligen helt suverän med grund bassäng (ca 20 cm skulle jag gissa) och många olika rutschkanor i olika storlekar men även andra roliga vatteneffekter som man kunde styra själv med hjälp av rattar. M åkte en läskig vattenrutschkana själv och trodde att han skulle trilla ur, och sedan åkte vi alla en rosa rutschkana tillsammans som var väldigt läskig enligt G och mig, mest för att det var så mörkt inuti den. 

Vi hade några härliga timmar på sommarlandet och sedan promenerade vi tillbaka, mycket nöjda. På kvällen köpte vi japansk hämtmat och satt vid ån och käkade. Jag fick till och med sitta i fred och virka en stund medan G och M lekte. Jag tänkte mycket på Göran Tunström och Maskrosbollen, en av mina favoritböcker.

Vi stannade en dag till och då var vi tillbaka på badlandet i några timmar på eftermiddagen och använde den anropstyrda busstrafiken för att ta oss dit och därifrån, helt klart värt! Det var så lugnt och skönt i Sunne. Söta trähus och allt såg så mysigt ut! Det enda jobbiga var att det tog 9 timmar att ta sig hem, då det var något växelfel i Kil. Lite väl segt, men men... Nästa gång kanske vi tar bilen (tyvärr). 

Efter Sunne skulle vi vara hemma några dagar och M började jobba igen. Vi hade inga särskilda planer och det passade alldeles utmärkt då semesterns andra höjdpunkt var en riktig överraskning! M kom hem från jobbet och sa till mig att några pratade spanska på gården. Va? sa jag, Ut och ta kontakt! Och ut gick han, lite smygande och plötsligt sa han något på spanska och den spanska mamman for upp och de började prata. Det visade sig att en granne hade besök av sin finska systerdotter och hennes spanska fru samt deras två finsk-spanska barn. Hur söta som helst och dag två, när G hade vant sig vid att dessa nya barn vistades på gården, lekte G och den finsk-spanska storasystern A hur fint som helst hela dagen, på spanska. Dagen efter gick vi ner till närmsta havsvik, den spanska mamman, barnen och jag, och vi pratade oavbrutet i flera timmar medan barnen lekte afrikanska djur på klipporna och i vattenbrynet. En himla härlig dag! Så roligt att få prata spanska och så fint att se att G verkligen behärskar språket flytande tillsammans med en ny vän. Jag ångrar SÅ att jag inte bad om mammans nummer eller instagram eller nåt. Det hade varit kul att ha kontakt, men men... jag kanske kan få det via min granne vid tillfälle. (Och så fint att vi här i radhusområdet kan dela med oss lite av de som kommer på besök. Förra sommaren kom en vän till mig hit (när vi var i Spanien) och hennes barn lekte med ett annat grannbarn hela tiden.)

Lagom till att spansk-finnarna åkte hem var det dags för mig och G att ge oss ut på ett stort äventyr flera hundra mil hemifrån. Detta var ytterligare en höjdpunkt som vi verkligen sett fram emot, och försökt planera för så gott vi bara kunde! Triangakök, regnkläder, pjamas och gosedjur packades ner och vi begav oss mot Göteborg Central för att tillsammans med agent A och hans mamma (min syrra) ta oss till Abisko turiststation, nästan ända längst norrut i Sverige. Både tåget till Stockholm och nattåget var i tid och väl där, på stationen i Abisko var luften frisk och lätt att andas. Bergen blånande med lite snö högst upp. Vi var i Abisko i tre nätter och fyra dagar (två halva och två hela) och vi hann komma in i väl fungerande rutiner för matlagning och barnpassning, samtidigt som vi vandrade till olika platser. Den absoluta höjdpunkten (i dubbel bemärkelse) var när vi dag 2 tog linbanan upp på blomsterfjället Njullá. Utan mer ansträngning än att krampaktigt hålla G i handen i 20 minuter och känna hur det svindlade till i magen ibland var vi uppe på kalfjället där barnen genast fick leka i närmaste snölega. Sedan gick vi vidare en bit och lagade mat på stormköket, fjällpasta (tortellini), till agenterna och oss agentmammor. Dagen efter gick vi resans längsta vandring, totalt 6 km, och vi var alla helt slut efteråt. Det tar mycket på en att gå med barn. Det ska hållas handen, agentuppdrag ska delas ut, det ska passas och peppas och vilas och fyllas på med lagom mängd russin... Hade vi gått själva hade vi säkert kunnat gå mycket längre, men det blev ändå bra så här. Roligt att ta barnen till fjällen, även om jag blir sugen på att gå själv med syrran någon gång, om hon skulle vilja det, eller med någon annan fjällvan vuxen. Nästa sommar blir det förhoppningsvis Marsliden och kanske Tärnaby, om jag får med mig familjen på det. Jag hade så gärna velat visa fjällvärlden för M.

Bara några dagar efter hemkomst från Abisko drog simskolan igång. Här kanske vi inte kan snacka om ren och skär höjdpunkt rakt igenom men jag kan ändå glädjas över att det inte blev så dåligt väder som det verkade på prognosen, vilket resulterade i att G kunde vara med på samtliga 17 pass (två gånger om dagen i två veckor), vilket i sin tur resulterade i att han lärde sig en hel del och tog två märken (Sköldpaddan och Livbojen röd). För att få Sköldpaddan ska man kunna flyta på rygg i minst 5 sekunder och sedan vända sig. Han har, enligt fröknarna, lärt sig tekniken för bröstsim men kan inte riktigt simma fem meter än. Deras råd var att vi skulle fortsätta öva i simhall. Lär han sig att simma 5 meter så kan han vara med i fortsättningsgruppen nästa år. Vi har pratat om att inte anmäla honom till simskola nu i höst utan istället gå själva med honom till simhallen åtminstone någon gång i månaden, förhoppningsvis oftare, och träna. Det gäller bara att bestämma sig, tänker jag. 

Och nu då, för att avsluta denna fyra veckors semester på bästa sätt, har vi nu i helgen varit en sväng till Göteborg. Vi åkte dit på fredagen och besökte Botaniska trädgården och på lördagen blev det ytterligare en höjdpunkt: nämligen Liseberg! Vi var där kl 10.30-16 och dyrt var det men också häftigt och roligt. Första gången i livet för G. Han fick det som belöning för att han deltagit i simskolan, vilket funkade som muta tillsammans med kakor hela simskoleperioden.

Och nu vaknar M från nattandet och jag ska avsluta detta... Ni ser, ni fick alla detaljer i alla fall, ingen som är förvånad gissar jag.

Jag hoppas att även ni fått en härlig sommar och att ni berättar om den i varsin kommentar! Imorgon börjar jag jobba och det känns helt okej, särskilt som veckan ska bjuda på regn, regn och mera regn. Och särskilt som jag gillar mitt jobb! Tjillevippen!

Vårt bröllop - La boda (del 1)

I november bestämde vi oss för att gifta oss och i slutet av maj blev det av. Jag bestämde mig aktivt för att inte börja planera något förrän jag kommit hem från Spanien i januari och därav följde några intensiva planeringsmånader med känslomässiga toppar och dalar. Tänk så fantastiskt det blev och att ingenting gick riktigt åt skogen ändå, trots att jag varit så orolig! Nu är vi gifta (ja, jag har hämtat hem personbevis för att säkerställa den saken) och jag kan äntligen kalla M för min man utan att känna att jag ljuger lite grann.

"Men det kanske inte är någon som vill komma" sa jag när jag pratade med restaurangägaren första gången, då i januari när vi bestämde datum och bokade in oss. Jag hade valt pingsthelgen för jag tyckte att det passade perfekt eftersom alla almontebor är lediga då tack vare la romería del Rocío (pilgrimsvandringshelg till Daggens jungfru). "Klart de kommer!" sa han betryggande och ja, han hade faktiskt helt rätt. Bara tre personer som vi bjöd in kunde inte komma, främst av ekonomiska skäl. Men helt solklart var det inte att alla spanjacker skulle dyka upp. Mina två väninnor blev eld och lågor med en gång och lovade att komma så länge de inte skulle bli utvalda till valarbetare, då det tydligen skulle vara kommunalval dagen efter och i Spanien är det lag på att dyka upp i vallokalen och göra sin plikt om man blir uttagen till röstmottagare och rösträknare. Svärisarna och svågrarna var inte lika förtjusta. Det var väl typiskt att vi skulle gifta oss Just Precis när jungfru Maria skulle hyllas. Dumt och dåligt planerat. Flytta bröllopet för sjutton! skanderandes det från Andalusiens mest jungfruliga hörn så att det hördes ända hit. Nej, svarade den svenska vikingabruden. Icke. Här kommer ingen och ändrar på mina planer! Och jag har ju skrivit om detta förut men det var ett väldigt uppochneråkande i bergochdalbanan innan de till slut landade på Landvetter. M höll sig till sin plan och skjutsade hem sina föräldrar men lät bröderna, fruarna och kusinerna ta sig på egen hand i den gemensamt hyrda minibussen till hotellet i Göteborg. Tack, M, för att du stod på dig! Strongt! 

Den första kvällen (torsdagen) var ganska lugn. Jag hade preppat med mat som jag ganska snabbt förstod inte skulle behövas. Svärmor lastade ur flera kilo kakor, 5 kg serranoskinka från Aracena, 6 tjocka chorizokorvar, mandlar och gud vet vad ur sin väska. Och gud visste vad, för svärfar hade även tagit med sig en stor fin affisch av just daggens jungfru, La virgen del Rocío (santísima etc) och räckte över till mig som fnissade och inte visste var jag skulle ta vägen. Hur skulle jag kunna sätta upp den här hemma? Det löste svärfar i smyg dagen därpå och den sitter faktiskt fortfarande uppe i köket... Stor och lite lagom blaffig. Min äkta make sa att den ska sitta till augusti för det är tradition och det känns okej. 

Mina föräldrar kom förbi efter middagen och smakade på svärmors medhavda kakor, och vi fick fota dem tillsammans med G som tyckte det var lite tokigt att farmor och mormor var i samma rum samtidigt, ungefär. Vi tolkade så gott det gick mellan dem och min mamma var väldigt besviken över att hon inte lärt sig spanska. 

Fredagen började med att svärisarna och M och G åkte till Bohus fästning för att visa den för resten av spanska familjen. Perfekt! Jag stannade hemma för att vila mig inför alla intensiva dagar samt ställa i ordning inför kvällens middag. Jag hade på vänners inrådan beställt grillplanka på stora mataffären i Skärhamn och ställde fram tallrikar, bestick osv. M hade köpt massa alkoholfri dricka. 

Sedan käkade jag lunch och cyklade ner till mina föräldrar för att möta upp min väninna från Bollullos och hennes gitarrspelande man och deras yngsta dotter (16 år). Där satt de i godan ro och konverserade på engelska med mina föräldrar. Så glad jag var att se dem! Vi satt där en stund och sedan gick vi en liten men långsam promenad och sedan åkte vi och hämtade de två grillplankorna. Väl på affärn blev jag hungrig men kopplade inte att jag borde köpa två bananer och trycka utan provsmakade på massa fiskpaté istället. Ja, jag var lite uppe i varv... 

Så körde vi hem till mig och väl här hittade vi ingen parkering. Jag var hur hungrig som helst och kunde inte tänka en enda klar tanke. Precis när vi parkerat kom våra vänner från Umeå i bil och jag lyckades väl med nöd dirigera dem någonstans för att parkera (utan att låta det minsta trevlig och välkomnande) och sedan gick jag in och drack två stora glas saft, åt en banan och tryckte i mig choklad. Sedan ut och frågade min granne A om var de kunde parkera. Hon i sin tur ropade på en annan granne som tipsade om ett ställe, och dit åkte jag och gitarrmannen för att parkera. Tur att socker finns!

Fortsättning följer en annan dag...

Midsommarhelgen 2023

Morgondopp och SUP-paddling i närmaste havsvik

Träffa bekant som spontant bjöds hem på svensk-spansk midsommarlunch med egenskördad potatis

Midsommarfirande med hoppborgshinderbana på närmaste idrottsplats tillsammans med Hela Byn och fler därtill

Virka på altanen, sjalen växer fram

Midsommarmiddag hos hungriga föräldrar

Att sent cykla hem med lånad fleece

Kattpassning som inte alltid passade katten

Mördarsniglar älskar kattmat

Besök från Lidköping/Spanien

Färjetur

Idyllisk promenad

Restaurangmiddag

Bergsvandring till ravin långt bort

Färjetur i skymning

Spontant hälsa på mina föräldrar efter klockan 21

Cykla hem

Somna sent - Vakna tidigt

Promenad på idyllisk före detta hemö

Manetspaning och tång som vajar

Mat vid vagn på brygga

Animal Kingdom på museum

Hinna med bussen

Prata med roddare

Ro!

Varma bilen hem

God middag på altanen

Kvällsdopp vid badstrand

Hem och vattna

Barn som inte vill somna

(mittenfotot taget av Casa Annika)

Inte idag

Bröllopet var superlyckat och jag ska skriva om det en annan dag, men inte idag, för nu är det för sent, igen. Godnatt!

Fortfarande ogift, snart gift

Så ändras snart min civilstatus från Ogift till Gift. Tänka sig, lilla jag, ska gifta mig! Det var inget jag hade planerat, egentligen, förut, innan allt planerande tog vid. Jäklarns vad jag har jobbat med det här! Det var inte alls bara att boka en restaurang, fixa vigselförrättare och köpa en klänning. Nej. 

Jag har också fått hantera typ allt annat. M har dragit några strån till stacken också, ska erkännas, t ex har han engagerat sig i att fixa ringar, inhandla mat, städa badrumsgolvet som brukar lukta äckligt med klorin, så nu luktar det Spanien istället osv. Han har också fått stå ut med och hantera min stress. Samt hjälpa till att frakta saker till ön där vi ska vigas och ha festen på lördag. 

Just nu känns det som om vi kommer glömma ringarna i hemma garderoben. Tänk om vi gör det? Det är nog bäst att jag åker med dem och lägger dem i min bröllopshandväska imorgon. Ja, det gör jag, när jag lämnat G på skolan. Bra idé! Jag lägger fram dem med en gång så att jag kommer ihåg! 

Såja. 

Men ja, det är väl ungefär ett tusen trehundra sjuttio tre saker jag har förberett inför det här bröllopet. Sjukt ändå. Skulle kunna skriva en lista. Skulle kunna bli bröllopsplanerare efter det här! Typ. Fast det ska jag inte bli. Det vore slöseri på en sådan fin lärarlegitimation!

Det enda som är kvar att fixa nu innan svärföräldrarnas (blivande svärföräldrarnas!) ankomst imorgon är att städa köket extra noga, dammsuga ett litet extravarv på vissa ställen, moppa köket, lägga lite småsaker i förrådet, baka bröd, laga potatis- och purjolökssoppa, ta upp sängen som en av dem ska sova i till Gs rum (tillsammans med M), lägga Gs madrass i vårt rum, bädda deras sängar och Gs madrass, ta fram handdukar till svärisarna... ta in lite syrenkvistar kanske och ställa på köksbordet? Ja, lite sånt. M ska också städa badrummen och hänga upp lite tavlor (äntligen!). Ja, lite sånt. Och tidigast klockan halv fyra lär svärmor och svärfar vara här. Planet ska landa 14.10. Just nu är de i Málaga med sina barn och ska sova på hotell, för det första planet går tidigt imorgon. Sedan har de 40 minuters byte i Zürich. Vi får hoppas att det går.

Ja, det har varit mycket inför det här bröllopet. Inte bara praktiska saker utan också väldigt mycket känslor. Sedan blir väl allt förstorat gånger tre också, på grund av stress. Jag har haft ryggskott och jag har härjat runt och varit arg och lite ledsen och känt mig pressad från alla möjliga håll, men snart är det över. Snart är det gjort. Snart är de här och snart har de sett hur vi bor! Jag tänker främst på spanska familjen nu. Ms bröder som inte hälsat på en enda gång. Men snart har de det! Coolt! Jag ska ösa över dem beröm för att de har tagit sig ända hit! Jag hoppas att de känner att det varit värt det.

Sedan ska det bli himla kul bara själva grejen att samla vänner och familj och på något sätt ena dem för en enda kväll, runt oss. Som ett brokigt broderi. Och så ska det såklart bli himla kul att få bli gift. Att gå från ogift till gift. Att få pussa M inför en 35-personerspublik och en vigselförrättare. Med havet som fond, och klipporna. Solen i ögonen och vinden i det väluppsatta håret. 

Ja, det ska bli kul detta! Och jag ska göra allt jag kan för att minnas att andas. Och njuta.

Vi hörs på andra sidan den stora festen! Hej hopp!

En släng av fysisk ohälsa

En gång i veckan, under tiden min son dansar, har jag en tjugo minuter lång pratstund med en kvinna som jobbar som psykiater. Hennes dotter dansar i samma grupp som min son, och där sitter vi i varsin uttjänt röd biografstol och filosoferar om livet, en liten stund. 

Hon är psykiater och hon tycker inte om begreppet psykisk ohälsa. Varför inte? frågade jag, efter att ha funderat på det i en vecka. Psykisk ohälsa? Ja, men vad är fysisk ohälsa? Det kan vara vad som helst från en liten förkylning till att man är dödssjuk. Samma med psykisk ohälsa, enligt henne. Och därför blir begreppet för brett och därmed irrelevant. Och ja, det ligger ju någonting i det. Kanske är det dumt att vi i samhällsdebatten talar för allmänt om psykisk ohälsa. Den psykiska ohälsan bland unga har ökat, och sånt. Samtidigt är det kanske det smidigaste sättet att formulera sig? Eller måste man specificera allt inom begreppet? Ångesten har ökat. Depressioner är vanligare. Panikångestattacker sker dagligen. Inte vet jag.

Själv har jag på senaste tiden drabbats av ett släng av fysisk ohälsa, även om jag häromdagen också bröt ihop av stress och oro, oro för att jag är för stressad kanske det var. Håller jag på att gå in i väggen? sådana tankar. Men nej, antagligen inte. Chefen plockade bort lite arbetsuppgifter i alla fall, åtminstone tills fram till bröllopet. Och så åkte jag hem, lagade mat och då - då kom det smygande: ryggontet. Förra veckan var jag sjukskriven 1,5 dagar pga rejäl förkylning och denna vecka sjukskriven 2 dagar (ev. fler, det får vi se), pga ryggskott. Helvete vad ont jag har! Idag känns det möjligen lite bättre, då det går bra att stå och gå, men gör svinigt ont när jag ska resa mig från sittande. Just nu sitter jag på en pall och skriver. Just nu känns det okej i ryggen men jag kommer garanterat få mitt straff när jag ska resa mig sedan.

Så är jag så jobbig också när jag mår dåligt. Jag går in i det helt och hållet och tycker att precis alla ska få veta hur dåligt jag mår så att samma alla kan tycka synd om mig! Snark! Det är inte särskilt vuxet, va? Men måste man vara vuxen jämt? 

Igår hade jag digitalt vårdbesök med en fysioterapeut på vårdcentralen. Hon fick mig att göra en övning som jag sedan skulle göra varannan timma, ifall det inte gjorde ondare av att göra den. Men tyvärr känner jag att det gör ondare när jag gör den, så jag skippar den. Får se hur jag mår på fredag när jag har återbesök.

Samtidigt som jag har svajnigt ont så vet jag att det en dag går över. En dag kommer jag att känna att nu är det bra, nu mår jag som vanligt igen. Kanske redan imorgon? Förhoppningsvis till helgen i alla fall. 

Vardagen har fått anpassa sig lite efter min rygg. Vanligtvis är det jag som lämnar G på morgonen och hämtar på eftermiddagen men både igår och idag har lillen fått gå upp en timma tidigare för att följa med M till fritids. Fritids som öppnar en kvart innan M börjar jobba. Idag kom de nästan försent, men jag tror det gick bra. Sedan hämtar M honom under sin flera timmar långa paus. Idag är tanken att jag ska skjutsa honom till dansen. Hoppas att det går bra, att jag tar mig både i och ur bilen. Jag tror det. 

Och där kanske psykiaterkvinnan sitter i en biofåtölj redo att filosofera om livet, eller inte. Det är inte alltid vi synkar. Vi får se. Men om hon är där, ja då kommer hon så snällt att få lyssna på mina klagomål kring min fysiska ohälsa, och sedan filosofera vidare om livet och allt annat. 

Hur mår ni? Bättre än jag hoppas jag!

Saker att bli glad av

Jag blir glad när min sexochetthalvtåriga son berättar för mig att Sankte Per tappade sina nycklar och därför kallas gullvivan för Sankte Pers nycklar. Det hade jag ingen aning om. Tänk vad de får lära sig i skolan nu för tiden!

Jag blir glad av att gullvivorna blommar nu och jag blir glad av att de vårblommor jag planterat ut förra våren och hösten kommit upp och blommar för fullt. Förra våren köpte jag pärlhyacint, jordviva och tête-a-tête i kruka. De två första hade jag inne på köksbordet. Alla tre planterades ut när de vissnat ihop och nu kommer de igen. Härligt! Dessutom har alla lökar G och jag planterade på gården sent i höstas kommit upp. Det ser fortfarande lite glest ut kanske, med små blomgrupper här och var men detta är bara början, tänker jag. Nästa höst planterar vi fler! Och oavsett om de inte är supermånga så är några blommor fler än noll. Det är olika sorters narcisser och krokus jag talar om här, samt pärlhyacint och snödroppar.

Jag blir också glad av den mängd vilda blommor som blommar nu. Svalört, vitsippa och blåsippa är de jag kan namnet på. Igår såg jag också en första maskros i en södersluttning. De vilda blommorna är extra viktiga för våra pollinatörer har jag förstått, så de ska inte klippas ner eller rensas bort. Lyssna gärna på radioinslaget Varannan vild hjälper naturen på traven. 

Jag blir glad av att vädret lajvar sommar trots att det nyss kändes som vinter och trots att det bara är april. På söndag och måndag kommer regnet men tills dess satsar jag på att njuta! Äta middag på baksidan, plantera om mina sådder, känna solens värme mot min solkrämsbestrykta kind. Samtidigt blir jag glad av att M och G köpt ett parasoll till vår baksida (som ligger i totalt söderläge) och även några hinkar att sätta potatis i. Snart blir jag glad av att han hjälper mig gräva upp ett potatisland och att mina föräldrar tycker det är en bra idé... 

Jag blir glad av att se att en hel del elever valt att cykla till skolan, dessa sköna vårdagar. Motion, frisk luft, fågelsång och lite mindre avgaser i atmosfären. Det finns hopp! Det gör det väl?

Slutligen blir jag glad av att min förkylning börjar släppa och att det därmed börjar klarna i hjärnan. Bordsplaceringen till bröllopet börjar ta form, kostymen vi köpt till G på internet passar (han kommer vara finast av alla!) och kvällsljuset är så vackert. 

Vad blir du glad av, denna fredag i slutet av april? Berätta!

Försök till återhämtning

Det kanske inte är så konstigt om man umgås med två rå-snuviga barn att man själv drar på sig något tillslut. Eller så var det inte kusinerna Grus som smittade mig i påskas utan kanske deras morfar medan vi byggde planteringslåda till min altan. Jag vill ha minst fem, sex stycken men det tror jag inte han går med på. Den första gick bra i alla fall, inte för att vi är klara än - men ändå! Den är helt tillverkad av restvirke och skruvar som redan fanns i verkstaden. Tänk att jag till slut fick till det att snickra ihop med min pappa! Vem hade kunnat tro det? Inte han, inte jag. 

På söndagen får jag ont i halsen och på måndagen är det värre. Jag som hade planerat att må bättre för att kunna lägga på ett extra kol på jobbet nu när det hopar sig med två deadlines nära inpå varann. (Får man skriva varann? Det lät bäst så, men det heter väl egentligen v a r a n d r a?)

Med tanke på nära förestående deadlines och ett viktigt möte som handlade om detta bestämde jag mig för att jobba halva måndagen, men sjukskriva mig den andra halvan, vilket fick som resultat att jag kunde närvara vid det viktiga mötet med de viktiga personerna och sedan vila resten av dagen, ungefär, med gott samvete. När jag vaknade igår, på tisdagen, och insåg att jag inte mådde bättre ens denna dag bestämde jag mig för att vara sjukskriven helt, hela dagen, och ägna dagen åt återhämtning för att sedan kanske kunna vara på banan igen.

M tog tillfället i akt och lämnade G på skolan, något jag gör alla andra dagar även när M är ledig (eftersom jag ändå ska till jobbet och han behöver sova ut). Nu var det dock jag som behövde sova ut, och det fick jag! De kom iväg helt smidigt och tyst och till och med tjugo minuter innan jag brukar få ut oss ur huset på mornarna. Receptet tror jag stavades: ingen video. Och att G var peppad på att åka buss till skolan, något han inte fick eftersom de missade bussen, men han tog en sparkcykel istället och fick visa sina kompisar att han minsann kan cykla sparkcykel hela vägen till skolan! De blev imponerade berättade M. Jag med! 

Dagen igår ägnades således åt återhämtning, men driven som jag är till att göra saker kunde jag inte låta bli att hänga om några gardiner som hängde lite fel och plocka i ordning på Gs rum. Dammsuga hoppade jag dock över, även om det behövdes, eftersom jag skulle spara på krafterna och återhämta mig. Hela dagen fick jag gå runt och säga till mig själv att ta det lugnt och inte göra saker. Samtidigt såg jag detta som ett friskhetstecken: vill jag göra saker så är jag väl ändå påväg att må bättre? Och så bestämde jag mig för att arbeta idag. 

Återhämtande saker jag gjorde igår var att läsa ca 50 sidor i min bokcirkelbok (Att föda ett barn) och bli förvånad när huvudkaraktären visade sig vara gravid! Jag hade inte alls kopplat ihop hennes illamående tidigare i boken med det, när illamående är det klassiska gravidsymtomet i alla kulturella verk! Kanske tyckte jag det var helt overkligt att hon hade kunnat bli gravid efter ungefär ett ligg, men så var det. Uppenbarligen hade jag missat att koppla bokens titel med dess innehåll, något som borde ge mig underkänt i svenska för årskurs nio (nästan) och förpassa mig till skolbänken igen, men ja, även en sol kan vara vissen och behöva vila sig från att tänka smarta tankar så som att koppla titel till innehåll och illamående till graviditet. Jag undrar förresten om bokens titel Att föda ett barn har någon koppling till novelltiteln Att döda ett barn. Det låter nästan samma, men är ju såklart totalt motsatt.

Sedan lugnade jag mig ytterligare genom att lägga mig på soffan och lyssna klart på P3 Serie Brottskod 06.

Jag identifierade även att vi behöver måla över lite skav här och var på olika dörrkarmar och trappräcke, informerade M om detta som passade på att köpa vit färg och pensel. Men måla började jag inte göra. Jag skulle ju återhämta mig. Även jord och planteringslådor köpte han igår, och jag kunde till slut inte låta bli att plantera oregano och penséer i en av dem. (Jag var ensam hemma i 12 timmar ungefär! Vad skulle jag ta mig till?) Men att sätta upp lådan på altanräcket krävde att någon hämtade verktygslådan i förrådet och skruvade i två skruvar och detta kunde jag inte förmå mig, eftersom jag ju skulle återhämta mig och därför fick det vara som det var. Blomlåda på altangolv. Ett litet tag. I helgen åker den förmodligen upp, om inte förr.

Slutligen kom M och G hem från sin eftermiddagstur. Med sig hade de ett nytt parasoll i roligt mönster och kamomill-te som present till mig. Det var fint att få hem dem igen, för även om jag haft det otroligt lugnt och skönt tillsammans med min inre förmanande röst om att ta det lugnt, så konstaterade jag att om jag hade levt utan man och barn hade mitt liv varit sååå mycket lugnare men jag hade också blivit uttråkad efter en kvart. Eller så hade jag hittat på massa annat, för att inte ha det för lugnt. Träffat vänner, gått och dansat, vad vet jag... Men annorlunda hade det varit i varje fall.

Och på tal om detta. Nu ska jag åka hem och umgås lite med min familj innan det är dags att lägga sig igen. Förkyld och dan som jag är, ont bakom ögonen, snörvlig i näsan.

Hoppas ni får en fin vårkväll!

Att planera ett bröllop

Jag förstår varför bröllopsplanerare finns. Jag förstår om de tar bra betalt. För lätt är det inte, detta att planera ett bröllop!

Tanken att vi skulle gifta oss kom till oss i slutet av november kanske, och den fick gro under vår resa till Spanien. Där nämnde vi det lite löst för några men inget datum eller övriga definitioner fanns på plats. Det enda vi visste var vem vi skulle gifta oss med (varandra!) och att det skulle ske någon gång runt sommaren 2023. Jag bestämde mig aktivt för att inte börja planera livets fest förrän vi var på svensk mark igen. Och det var bra.

Väl hemma började vi prata om lokal och M föreslog en restaurang som vi ätit på ett par gånger och som ligger på vår favorit-ö. En ö som vi älskar att åka på utflykt till. En ö där man kan sitta på en klippa istället för att sitta i karantän. Den ön. På den ön ska vi säga ja till varandra (som om vi inte gjort det ungefär 4971 gånger redan), och på samma ö ska festen hållas, i den där restaurangen med högt i tak och pinnstolar, alldeles invid färjebryggan. 

Den praktiska planeringen började således med att jag ringde till restaurangens ägare för att höra mig för om lämpligt datum. Under sommaren var det omöjligt, sa han, för då är det högsäsong med sommargäster och turister som ska serveras räkmackor och blåmusslor. Återstår då våren och hösten. Så där satt jag, med restaurangägaren i telefon, och bläddrade i min kalender och hittade ett datum som jag föreslog och som var ledigt. Pingst. En vanlig helg här (typisk bröllopshelg visserligen) men långhelg i just den spanska by som min mans familj bor i (på grund av årlig pilgrimsfärd till daggens jungfru Maria). Det blir bra, den dagen tar vi! Och så var det bokat. 

Någon vecka senare skickade vi in en informell inbjudan till Ms bröder via vår gemensamma whatsappgrupp. Alla svarade grattis. Ingen svarade att de ville komma, ingenting vi heller krävde i detta stadie (krävde att de skulle svara på, alltså). Vi skrev en gästlista och hörde av oss till de andra på den medelst meddelanden på mobilen. Några andra (i Spanien) skrev att de gärna kom! De blev så glada, och kontrasten kändes. Den mot de som inte skrev så. 

Några från Sverige informerades. Mina föräldrar och syrran såklart, och några få vänner. Vi ville hålla det litet, sa vi, men inte heller bara familjen (föräldrar, syskon, respektive och barn) för då blir det så tråkigt. Då ska min familj prata med varandra, och Ms familj med varandra, och så kommer det vara helt dött, så nej. Lite kompisar med för att blanda upp och få lite drag! Så resonerade vi. 

Men oj så noga vi valt de vänner vi bjuder! Vi har verkligen tänkt till. Ingen är bjuden för att "det är ologiskt om vi inte bjuder den andra när vi bjudit den ena", nej. Men svårt är det ändå! Vi hade lätt kunnat bjuda 200 pers. känns det som. Men nej, litet vill vi hålla det, inga spanska mått på gästlistan tack!

Nåja. M målade inbjudningskort. Abstrakta motiv, och jag skrev ihop ett två sidor långt dokument till spanjorerna med info om flyg (om de inte ville ta tåg) och hotell osv. Min familj erbjöd ett antal gratis sängplatser i sitt hus, och gratis tältplatser i hela trädgården. Ingen har ännu nappat på att tälta... (kanske för att det varken är en festival eller fjällvandring?). Och till slut kom inbjudningarna iväg, knappt fyra månader innan festdatumet. Kanske lite kort framförhållning, men det var det vi lyckades få ihop.

Och ungefär där började väl dramat. Bröderna kunde inte komma. Nej, det var omöjligt. Inte bara för jungfruns skull utan också för att det ska hållas kommunalval i Spanien dagen efter vår vigsel och blir man kallad till att vara valförrättare/rösträknare så är det olagligt att inte dyka upp. Någon skulle dessutom jobba. Andra var nog mest nervösa. Inte vet jag, men drama blev det. 

Plötsligt bestämde sig ändå två av tre bröder för att komma. De köpte biljetter till sig själva, sina fruar och barn samt till mina svärföräldrar. Mellanlandning i Zürich på 45 minuter. Inte byte av flygbolag, men ändå. Varför? När jag hittat direktflight mellan samma orter samma dag och med samma landningstid, ungefär! Aja... Vi får  väl se hur det går för dem. Lite spänning och en joggingtur i Schweiz kan väl aldrig skada. Eller var ligger Zürich ens? De flyger ändå två dagar innan bröllopet så jag antar att de på något sätt löser det om de nu skulle missa det plan de har biljetter till.

Sedan skulle boende hittas, och vi hjälpte dem så gott vi kunde. Räknade på hur många som skulle få plats i mina föräldrars hus, var och tittade på camping och Bed and breakfast (utan frukost) osv. Mitt i allt detta skulle den tredje brodern komma ändå, och köpte biljetter till samma flyg som de andra. Även han var sugen på att jogga på flygplats, tydligen!

Så till slut tyckte vi att vi hittat det perfekta boendet för de tre bröderna, fruarna och barnen, men då var M så finkänslig att han skickade en video på några får med orden "Här kan du sova, brorsan" och sedan var det absolut ingen som ville sova i en får-halm-hög, utan de bestämde sig samma dag för att skippa detta med "ute på landet vid kustbandet" och sova på hotell i Staden. Vilken stad? frågade jag. Göteborg, svarade de. Och ytterligare drama utbröt. Mitt i stormen stod jag, trött och stressad, med diagonalt snöblandat regn i håret, och kunde inte för mitt liv fatta varför de inte lyssnade på oss. Kan de inget om källkritik, eller? Närhetskriteriet, för bövelen. Nä, just det, det kan de inte nä... Så ja, de får la sova i Göteborg då och köra bil fram och tillbaka och mitt i natten och allt, och vet de att alkoholreglerna är strängare här än där? osv. Ni skulle bara fatta vad jag har tänkt och ältat och försökt komma fram till hur i kommunicerar det ena och det andra på rätt sätt, utan att själv få mig en avhyvling när jag minst anar det. Så jag har kommit fram till detta: Jag kommunicerar ingenting mer nu. All kommunikation får M ta. Det är ju ändå hans syskon!

Övriga inbjudna har varit lite mer åt det smidiga hållet, skulle jag ändå säga. Två vänner har ställt upp som toastmaster, en är bokad som "släpfixare" (alltså den som ska lägga rätt mitt släääp vid olika tillfällen), syrran är bokad som den som ska hålla koll på G medan vi fotas (innan vigseln) och förhoppningsvis gör hon det även under vigseln.

Vigselförrättare är bokad och vi ska ses en månad innan och gå igenom detaljerna, samt ge henne hindersprövningsbeslutet som vi fått hem.

Möte med jurist är bokat för att skriva äktenskapsförord.

Fotograf är bokad, och vi ska ha provfotografering nästa vecka. 

Bröllopsbukett ska en av ägarna till restaurangen fixa. Jag ska bara meddela ungefär vad jag vill ha för blommor. Anemoner och ranunklar, tror jag. Lite vilt så där. Inte pastellfärgat. Inte blekrosa och grågrön. För sjutton! 

Brudklänning inköptes second hand i Göteborg i januari. Min pappa var med mig som smakråd och det var en riktigt rolig upplevelse! Klänningen är nu inlämnad för uppläggning. Skor är inköpta. Vita converse med gulddetaljer.

M har köpt kostym till sig men vi måste beställa hem en till G. 

Smink och clipsörhängen är inköpta. Min vigselring är beställd, och snart även Ms. Frisör är bokad (för mig), och M har förstått att han och G måste gå och klippa sig några dagar innan också. 

Ms föräldrar ska sova hos oss. En vän med familj är inkvarterad hos mina föräldrar. Övriga har bokat hotell eller B&B (inkl. frukost). 

De flesta inbjudna har tackat ja, men inte exakt alla, som förväntat. Just nu verkar vi bli 38 stycken.

Så nu återstår bara en hel massa saker: planering av lek i samband med mingel, bordsplacering, planering av lekar/aktiviteter till barnen, osv. Och viktigast av allt: boka färjan så att de kör sista turen och inte alla blir strandsatta på en bohuslänsk klippa! För även om man hellre sitter på en klippa än i karantän så vore väl det ett himla snöpligt avslut på en annars så hejdundrande fest? Livets fest! Som jag ser fram emot den!

En fantastisk helg

Så kom äntligen våren! Åh vad jag fylls med liv när våren kommer! Solen sken hela helgen lång och fåglarna kvittrade och barnen på gården slängde av sig sina jackor. 

Lördag förmiddag ägnades åt att plantera om alla inomhuskrukväxterna. Vi har inte så många, än, bara 4 stycken, och en kruksallad, men jag delade på en av dessa (rosenskära) så den blev två. Egentligen hade jag nog kunnat dela på den mer, men jag nöjde mig så, och än lever den, så jag tror det funkade. G klippte gräs med sax och lekte med sig själv medan jag skakade av gammal torr jord och la i ny färsk blomjord i blomkrukorna. Så härligt det kändes att äntligen få detta gjort! Vårigt! 

Efter lunch gick vi ut på gården där det var high life, som min mamma brukar säga. Det var alltså minst tre andra föräldrar där och diverse barn som lekte för glatta livet! Jag hamnade i samspråk med en mamma, som jag aldrig pratat med förut, och som visade sig bo i en villa alldeles här intill. Vi började prata om en stor grusplan här som inte används till något. Det är väl en gammal fotbollsplan men det är aldrig någon som spelar fotboll där. En pappa har för hand grävt cykelgupp, men det är inte ofta kidsen cyklar där heller. Den här mamman berättade att det när hon  var liten var en lekplats på gräsplätten bredvid grusplanen, och så satte vi igång att fantisera! Hon hade tänkt på det här i flera år och hade en massa förslag. Jag skrev ihop alltsammans och så skickade vi in det som svar på kommunens pågående översiktsplan-dialog. Sedan tog vi ungefär samma text och la ut på det där Facebook, där hon är med men inte jag. Än vet jag inte om inlägget blivit så väldigt viralt, men vad jag förstod igår så hade några gillat, några delat och några kommenterat. Förhoppningsvis blir det någon gång något bra av den där grusplanen. Jag hoppas på rolig lekplats, träd, bärbuskar och lite blommor... En park, alltså. 

En annan grannpappa kom ut och jag pratade lite med honom, och efter en stund hade alla utom vi gått in. Då tog vi ut varsin mugg med kaffe (han) och te (jag) och fortsatte  tjöta medan våra söner lekte. G påminde mig om att jag lovat honom en utflykt så jag bjöd med kaffepappan. Innan vi hunnit gå kom en annan vän till G så hon följde också med, tillsammans med sin mamma. Totalt var vi 3 vuxna och fem barn som begav oss iväg mot "den hemliga stigen till den aldrig sinande källan" som G och jag hittat under en annan promenad tidigare i år, men då inte kunnat gå längs eftersom det är mycket taggbuskar där och jag hade för tunna byxor som jag inte ville riva sönder.

Alla barnen cyklade och åkte sparkcykel, utom den största som gick. Och vi var alla glada och på något sätt fyllda med vår där vi promenerade längs en grusväg. Plötsligt kom vi till den hemliga stigen, som visade sig vara en bäck. Men: Strunt i det! Upp med er! Så ja, vi alla klättrade upp för en bitvis lerig bäck-stig mot den aldrig sinande källan, som vi kanske hittade. Så här såg det ut:

Och sedan, om detta är den aldrig sinande källan eller om det är en annan pöl, det får vi nog låta vara osagt... 

Ner igen och ingen ramlade även om alla gled mer eller mindre i leran. Ungarna cyklade tillbaka till ett närliggande utegym och tränade lite mer, medan vi föräldrar försökte ta igen oss på varsin bänk. 

När vi kom hem hade vi varit ute i fyra timmar totalt, G och jag. Från kl 13 till kl 17. Pjuh! Helt mör var jag sedan hela kvällen, samt röd i ansiktet eftersom jag helt missat att använda solkräm. 

Idag jobbade vädret på samma sätt som igår och G hade två kalas inbokade. Vi städade på förmiddagen och sedan gick G och jag iväg till kalas nummer ett lagom till lunch. Det var ett väldigt trevligt barnkalas och själv norpade jag tre korvar och en tårtbit, medan jag beundrade inredningen och pratade med de  vuxna. Efter kalaset strosade vi hem och G laddade om en liten stund på gården innan han och M begav sig iväg till kalas nummer två. Själv fick jag ta det lugnt en stund. Mycket välbehövligt. Jag läste i min bok Den lodande människan på baksidan och sedan gick jag en liten promenad till havet (för jag blev inspirerad av boken) och käkade en clementin på en brygga. Jag såg förresten årets första bi, när jag satt och läste. Den sög i sig lite nektar från en av de penséer jag köpt (men ännu inte hunnit sätta i någon slags kruka). Hej lilla bi! Har du vaknat? 

Väl hemma igen fixade jag en enkel middag och sedan gick vi ut och lekte på gården igen tillsammans med kaffepappan och hans två barn. Och nu äntligen sover G och solen har gått ner för några timmar sedan.

Visst är det ljust nu? Visst blir man glad! Jag älskar det! Välkommen solen! Välkommen ljuset! Välkommen våren!

Fem böcker att läsa

Vår, särskilt på senaste tiden, mycket beresta vän Åsa hörde av sig och undrade vilka böcker jag läser just nu. För att stilla hennes och alla andras nyfikenhet kommer här en liten redovisning! 

Ställ om av Maria Soxbo - en bok om omställning mot ett lugnare, klimatsmartare och miljövänligare liv.  En inspirerande bok uppdelad i dessa sju kapitel: Drömmar, Tid, Jobb, Gemenskap. Värden, Konsumtion och Lycka. Hittills har jag läst till s. 75 och är på kapitlet Jobb. Mycket intressant och inspirerande!

Den lodande människan av Patrik Svensson - en bok om människan och vår relation till havet. Den handlar om den förste världsomseglaren som troligtvis hette Enrique och jag har fått lära mig att en kaskelott kan dia sin unge i upp till tio år! Han skriver på ett sådant sätt att allt blir intressant och spännande, trots att det är ett ämne jag aldrig trodde att jag skulle kunna intressera mig så mycket för, även om jag älskar havet. I denna har jag läst till s. 170, ungefär. Denna läser jag i min bokcirkel.

Balladen från norr av Alfonso Zapico - en serieroman om gruvarbetare i norra Spanien under den andra republiken. Förordet av Thomas Gustafsson får mig att äntligen förstå det jag så länge velat veta, vad som hände innan inbördeskriget. Jag har hittills läst till s. 97 av drygt 200. 

Fri av Lea Ypi - en självbiografisk uppväxtskildring om en tjej som växer upp i Albanien. Den här boken fick jag av mamma i födelsedagspresent för att hon läst den och tyckt den var bra och för att jag var i Albanien för prick 22 år sedan. Jag har inte hunnit läsa så långt i denna (till s. 48) och eftersom jag äger den är det inte så bråttom. Mycket intressant och välskriven hittills!

ADHD-hjälpen av Katarina A Sörngård - en bok som förhoppningsvis hjälper oss att förstå varandra lite bättre. Bara innehållsförteckningen är intressant! Boken innehåller avsnitt som: "Du lyssnar ju inte på vad jag säger!", Hitta nycklar, plånbok och mobiltelefon, Var sak på sin plats, Oro över det som redan hänt, Faran med att säga ja utan att tänka efter och Till dig som anhörig. Även om ingen i min familj har fått diagnosen ADHD tror jag att vi kan ha ganska bra nytta av att läsa åtminstone valda delar av boken och reflektera tillsammans... Hittills har jag läst de första 50 sidorna och sedan lite här och var, men den ska säkert läsas i rätt ordning och ordentligt. 

Vad läser ni just nu?

Rapport

Så dimper ännu en IPCC-rapport ner i världen och den bekräftar mest det vi redan vet, säger de på radio, och inte har jag läst den men ändå ger den mig energi. Vissa säger att den gör dem deprimerade eller rädda, men mig ger den energi. Jag vet inte varför just jag blir peppad att göra något men kanske är det för att jag ändå, innerst inne, är en sån som tycker om att få saker gjort. 

Ibland måste jag lugna mig, inte driva allt hela tiden, och jag övar faktiskt på att vila. Varje helg ser jag till att lägga mig på sängen mellan mitt och Ms täcke för att läsa eller sova bort en stund. Igår  vilade jag två gånger på det sättet, idag en. Men återhämtning är väl mer än att bara ligga i en säng mellan fluffiga duntäcken? Återhämtning kan också vara att, som idag, vandra ner till närmsta havsvik och sitta på sittunderlag och dricka varm choklad och titta på vattnet stilla rörelser och mjuka ljus, medan min son klättrade runt och lekte agent med sig själv. Varm choklad är som godast vid havet, tänkte jag, medan min son nog tyckte skinnet var äckligt och chokladen för varm - så jag fick allt. 

Men jo, jag känner att nu är det dags (för längesedan) att vi gör något. Om vi nu måste halvera våra utsläpp under de närmaste 7 åren,  så är det vad vi måste. Det måste vi förhålla oss till i allt vi tar oss för. Eller? Jag antar att det betyder att var och en av oss måste halvera sina utsläpp. Egentligen måste ju alla få ner sina utsläpp under ett visst antal ton per år (var det två?) men jag vet inte hur det ska gå till. På ett sätt är det enkelt att titta på de stora utsläpparna, de måste ju minska med mer än hälften, egentligen, på ett annat sätt är det enkelt att titta på en stor anonym massa av människor, i ett annat land kanske, långt härifrån. Om bara alla de kunde cykla istället för att ta bilen, som de gjorde förr, då blir det inte lika mycket utsläpp. På samma sätt är det lätt att säga och tycka att politikerna måste ta tag i detta och se till att få till systemförändringar, men hur ska det gå till när vi röstat fram det vi röstat fram? 

Jag tror därför att det mest effektiva vi kan göra, på något sätt, är att ändra vår egen livsstil och tänka till både en och två gånger kring de val vi gör. Vi måste sluta göra vissa saker helt, tror jag. Och om inte helt så nästan helt. Sluta flyga är en enkel sak för många (inte alla), köra mindre bil (cykla och använda kollektivtrafik mer), äta mer vegetariskt, sluta köpa nya saker (t ex heminredning, kläder, gosedjur...), använda det vi har i garderoben, ge bort och ta emot barnkläder osv. 

Jag tror att vi som individer måste göra sådana individuella val samtidigt som vi måste försöka påverka politikerna och systemet på något sätt så att politikerna vågar ta de beslut som krävs. Nu när vi röstat fram de politiker som nu sitter vid makten så är det väl dem vi måste försöka påverka? Både på riksnivå som på regional och lokal nivå. Inte vet jag hur mycket det hjälper att skriva insändare eller skicka brev  till politiker, men något måste det väl hjälpa, i alla fall om vi är flera som gör det? Publicera saker och ting på sociala medier kanske också är en god idé?

Jag tror vi måste ge dem mod att agera. Visa att om ni inte agerar nu så röstar vi inte på er igen. Typ så. Vad tror ni?

Hur tog ni emot nyheten om IPCC-rapporten? Vad känner och tänker ni? Vad får ni lust att göra? Skriv gärna några rader så kan vi inspirera varandra! Ingen kan göra allt men alla kan göra mycket mer än nu... 

Systerhelgen

En väldigt fin systerhelg har passerat. Vi har det som tradition, syrran och jag, att ses ibland på tu man hand och hinna prata klart och göra mysiga saker som vi tycker om. Med ibland menar jag ca en gång per år... Det är lite svårt att finna en helg nämligen när både hon och jag har möjlighet att vara bara med varandra.

Den här helgen spenderades i hennes mycket smakfullt inredda lägenhet (som det hade stått i bostadsannonsen om jag skulle ha försökt sälja den) i lugn och ro utan varken män eller barn, även om ett sött litet barn och hennes mamma kom och hälsade på en timma igår.

Klockan 8.20 på lördagsmorgonen tog jag bussen från min fridfulla lilla förort till den västkustska by jag brukar säga att jag bor i. Ute var det grått och kala träd, ett lugnt väder. Jag lyssnade på P3 Dokumentär om ett cyanidmord  och var förväntansfull och glad inför vår helg, så där som man är när man är påväg på semester och vet att hela det härliga ligger framför en.

Syrran mötte upp vid bussen och vi tog en liten tur för att kolla på bröllopsskor till mig. Ingenting jag såg lockade mig ens att bemöda mig att prova och vi släntrade ut igen, via en tebutik, till bussen som skulle ta oss hem till henne. Väl där fick jag vila i soffan medan hon gick och köpte mat. 

Och det var väl vad vi gjorde sedan: lagade god mat, bakade bröd och kladdkaka och pratade. Vi tog oss också ut på en långpromenad förbi en tjärn och runt en annan. Göteborgare som motionerade, dividerade och matade ankor. Staden, alltså, staden! Tänk vad mycket det finns där! Aktiviteter, affärer, folk i olika stilar, spårvagnar, bussar och bilar. Intryck! Så skönt för mig och min mentala hälsa att jag inte bor där längre, kan jag känna. Jag behöver landets lugn. Den lilla ortens otrafikerade cykelbanor och skogsstigar. Klipporna ner mot havet med inte en käft, åtminstone inte så här års. 

På kvällen lajvade vi spa i syrrans säng. Vi la ansiktsmask och trädde in fötterna i fotmask-sockor och de blev så lena att jag trodde de var någon annans. Vi somnade under varsitt täcke. Hon under ett tunt, lagomt, jag under ett tjockt moln av dun. Det varmaste. 

På morgonen sedan åt vi lyxfrukost med undangömd salami, brie, hjortronsylt, spansk grape, te, juice, yoghurt och framförallt kalljästa rågfrallor. Mitt mål var att fylla hennes frys med bröd och det lyckades vi ganska bra med. Frysen är inte per definition full men nu har hon bröd för ett tag, och två paket jäst och lite mer mjöl om andan faller på. Jag älskar banne mig att baka bröd till folk!

Och innan hemfärd dök den lilla flickan upp som jag stickat kofta till en gång och hon var så söt och rar och rolig där hon tultade runt och lekte med duplo och var alldeles lagom mammig. Lilla lintott! 

Efter lunch tog jag bussen mot stan och träffade en kollega för första gången på riktigt. Det var roligt! Hon var längre än jag trott, och jag troligen kortare... Vi pratade om serier och konst och hur jag skulle kunna stötta min konstnär i hans konstnärsskap. Jag ska bara orka också.. Det och allt annat.

Och nu är det måndag och jag är på jobbet. På bussen hem slumrade jag till. Det var så skönt att bara lyssna på motorljudet och känna bussen röra sig stabilt framåt på motorvägen. M och G hämtade mig på fastlandet och körde hem mig. Underbart! 

Hoppas ni haft en fin helg och får en bra vecka!

Nästan ett kvartal

Så gick nästan ett kvartal innan jag skulle skriva här igen. Inte vet jag om någon "är kvar" eller om någon kommer läsa, men kanske finns ni där ute, ni som fortfarande tror att det kommer komma något här, ord. Mina ord. 

Som ni vet är det alltid så att när en som bloggar inte bloggar beror det på att det är mycket som händer i livet. Och ja, mycket har hänt, som jag inte vet hur jag ska formulera mig kring och därför har formuleringarna dröjt. 

Det började väl med att jag några dagar efter nyårsaftonen åkte hem. Jag tog buss och tåg tillbaka till mitt norra hörn av Europa. Rutten gick så här: Tåg från La Palma del Condado till Madrid. Buss från Madrid till Vitoria Gasteiz. Där sov jag en natt på ett litet pensión och insåg att jag passerat vandrarhemsstadiet i livet med delad toalett. Sedan buss till San Sebastián där jag åt lunch på en liten vegetarisk restaurang som jag bara måste återvända till. La Botanika. Jag gick en tur till strandpromenaden, lapade i mig lite sista vintersol och åkte sedan buss vidare till Bordeaux dit jag kom fram ganska sent på kvällen. Klockan åtta, har jag för mig. Dagen efter tog jag tåget till Strasbourg och gick en sväng i stan med rullväska på kullerstensgator. Därifrån tåget till Karlsruhe där jag sov en orolig natt på hotell precis vid stationen. Jag hörde djurparksdjuren skrika om natten. Sedan tåget, tillsammans med mina nyfunna Tjörnvänner, till Kiel och där käkade vi falafelrulle, gick en promenad och fikade på något arabiskt fik. Sedan färjan till Göteborg där mina föräldrar hämtade upp mig och skjutsade hem mig till mitt radhus och min familj som landat två dagar tidigare. Det var en fin resa! Jag älskar banne mig att resa på detta sätt!

Strax efter hemkomst började således "detta hända" som jag inte vetat hur jag ska formulera mig om. Jag påbörjade planeringen av ett stort projekt, och kanske är det så som min mamma säger att jag behöver projekt att grotta ner mig i och arbeta med. Först projektet med en lång tågresa och sedan detta: projekt Bröllop. Vi ska nämligen gifta oss i vår.

Intryck från en nyårsafton

Vilken nyårsafton vi fick! Eller åtminstone om man räknar hela dagen som nyårsafton! 

På förmiddagen bestämde vi oss för att åka ut till pinjenöt-kotte-insamlingen ute i tallskogen och hälsa på vår vän M-A. Han säsongsarbetar där sedan flera år med att vakta kottehögen och med att väga, skriva upp och betala de män (oftast) som varit runt i skogen och plockat kottarna. I kottarna gömmer sig pinjenötterna inuti hårda svarta, liksom sotiga, skal. Kottarna samlas alltså ihop och forslas sedan bort med lastbil lite då och då till en fabrik där de får självtorka för att sedan gå igenom flera maskiner där de dyrbara nötterna tas ur dem. Pinjenötter härifrån exporteras till hela världen, särskilt i Mellanöstern är de populära och anses som de finaste pinjenötterna i världen osv. har man fått höra. Osäker på vad som stämmer där, men ja, stolt kan man ju alltid vara för en kottehög och dess dolda små skatter.

Vid kottehögen finns något annat fantastiskt, som jag detta år såg med nya ögon: kor som betar under tallarna. Det ser precis på pricken ut som i dokumentären En vildare värld med Anders Lundin. Se från 3.38 för att se vad jag menar. Där förklaras det att tjurarna håller nere växtligheten och att detta främjar biologisk mångfald, om jag minns rätt, och det var så häftigt att få se detta i verkligheten! Kossorna här vid kottehögen utanför Almonte var av rasen Marismeña, en utrotningshotad urras härifrån. Det heter inte ur-ras, men ni kanske förstår vad jag menar. 

När vi beundrat färdigt kossorna och betesmarken (på avstånd) kom en annan beundransvärd varelse struttande. Det var en smal, för att inte säga mycket mager, tik av någon jakthundsras som jag inte känner till som kom travande över grässlänten. Hon höll sig hela tiden på minst tre meters avstånd, men vann mitt hjärta ändå, så mager hon var. Vi gav henne bröd som vi hade med oss och lite oliver. Hon åt oliver! Det kan väl inte vara normalt? Hon måste väl vara oerhört hungrig? Mitt hjärta sa att denna vovve måste få mat. Sagt och gjort: vi drog in till byn igen och jag köpte hundmat (och en fin hundmatskål i metall). 20 kg för 17euro, det tyckte jag det var värt. 

Väl i byn passade vi på att köpa på oss bra grillkött (lagarto) och bröd och lite korv till G hoppas jag att M också köpte, för idag (nyårsdagen) ska vi åka ut till pinjenötskottehögen igen och grilla med M-A. Det är tradition här, som jag kanske skrev om tidigare, att fara ut på landet och grilla på juldagen, nyårsdagen och påskdagen. På juldagen valde vi stranden, men idag blir det landet och grilla kött. Det ska bli gött!

Jag kan dock inte avsluta detta inlägg utan att berätta om den lilla familj vi stötte på i byn när vi var påväg ut till M-A igår eftermiddag med ved och hundmat. Familjen vi mötte  var en riktig cykelfamilj. En långdistanscykelfamilj, bestående av en mamma, en pappa och en liten dotter på 13 månader. De hade cyklat från sitt hemland Schweiz i september ner till Frankrike, tagit färja där till Marocko och nu var de här, i södra Spanien. De letade hotell och det hade visat sig att Almontes enda hotell hade stängt. Så värdelöst! De tänkte åka till Rociana och kolla om Monteluna (restaurang där vi ätit för några år sen) hade rum att sova i och annars slå upp sitt tält någonstans... Jag gav dem 3 apelsiner från svärisarnas egna träd och önskade dem all lycka till! Men SÅ häftigt att cykla genom Europa (och lite i Afrika) med en bebis! Herregud, vilka äventyrare! 

På kvällen sedan kom Gs två sysslingar från Madrid förbi. De var i 25-30-årsåldern skulle jag säga och hade en hel drös med energi. Jäddrar i min lilla låda vad de snackade, och det var väldigt trevligt och intressant tyckte jag. De drog vid åtta till sitt nyårsfirande och vi plockade fram middagen som min svärmor ägnat hela dagen åt att förbereda (hon som inte skulle fixa nåt...). Huevos rellenos, räkor, skinka osv. Alla blev mätta av förrätten/tapas så ingen åt huvudrätten (kalkon) utan vi gick direkt på dinosaurietårtan som svärfar köpt... Sedan hängde vi i soffan och tittade på Andalusiens nyårsgala och till slut gick G och jag upp på takterrassen och tittade på nyårsraketer. Jag noterade att kyrkklockan först fick slå, i tystnad, och att det först 3-4 minuter efteråt började skjutas raketer. Först förstod jag inte varför men sedan kopplade jag att när kyrkklockan slår står varenda spanjor och försöker att inte kväva sig själva med en vindruva per slag, och sedan, sedan är det dags för raketskjutning i minst en kvart... Jag gillar att titta på dem (på avstånd) men skulle aldrig, aldrig få för mig att köpa några!

Ja, så det var vår nyårsafton det! Nyårsdagen inleddes med att jag kom på att vi glömt att betala räkningarna för december, men nu är det gjort... Pjuh! 

Hoppas ni får en mycket bra start på det nya året och att hela 2023 blir minnesvärt på ett bra sätt med härliga upplevelser, mycket hälsa och fina stunder! Vi hörs!