Rapport

Så dimper ännu en IPCC-rapport ner i världen och den bekräftar mest det vi redan vet, säger de på radio, och inte har jag läst den men ändå ger den mig energi. Vissa säger att den gör dem deprimerade eller rädda, men mig ger den energi. Jag vet inte varför just jag blir peppad att göra något men kanske är det för att jag ändå, innerst inne, är en sån som tycker om att få saker gjort. 

Ibland måste jag lugna mig, inte driva allt hela tiden, och jag övar faktiskt på att vila. Varje helg ser jag till att lägga mig på sängen mellan mitt och Ms täcke för att läsa eller sova bort en stund. Igår  vilade jag två gånger på det sättet, idag en. Men återhämtning är väl mer än att bara ligga i en säng mellan fluffiga duntäcken? Återhämtning kan också vara att, som idag, vandra ner till närmsta havsvik och sitta på sittunderlag och dricka varm choklad och titta på vattnet stilla rörelser och mjuka ljus, medan min son klättrade runt och lekte agent med sig själv. Varm choklad är som godast vid havet, tänkte jag, medan min son nog tyckte skinnet var äckligt och chokladen för varm - så jag fick allt. 

Men jo, jag känner att nu är det dags (för längesedan) att vi gör något. Om vi nu måste halvera våra utsläpp under de närmaste 7 åren,  så är det vad vi måste. Det måste vi förhålla oss till i allt vi tar oss för. Eller? Jag antar att det betyder att var och en av oss måste halvera sina utsläpp. Egentligen måste ju alla få ner sina utsläpp under ett visst antal ton per år (var det två?) men jag vet inte hur det ska gå till. På ett sätt är det enkelt att titta på de stora utsläpparna, de måste ju minska med mer än hälften, egentligen, på ett annat sätt är det enkelt att titta på en stor anonym massa av människor, i ett annat land kanske, långt härifrån. Om bara alla de kunde cykla istället för att ta bilen, som de gjorde förr, då blir det inte lika mycket utsläpp. På samma sätt är det lätt att säga och tycka att politikerna måste ta tag i detta och se till att få till systemförändringar, men hur ska det gå till när vi röstat fram det vi röstat fram? 

Jag tror därför att det mest effektiva vi kan göra, på något sätt, är att ändra vår egen livsstil och tänka till både en och två gånger kring de val vi gör. Vi måste sluta göra vissa saker helt, tror jag. Och om inte helt så nästan helt. Sluta flyga är en enkel sak för många (inte alla), köra mindre bil (cykla och använda kollektivtrafik mer), äta mer vegetariskt, sluta köpa nya saker (t ex heminredning, kläder, gosedjur...), använda det vi har i garderoben, ge bort och ta emot barnkläder osv. 

Jag tror att vi som individer måste göra sådana individuella val samtidigt som vi måste försöka påverka politikerna och systemet på något sätt så att politikerna vågar ta de beslut som krävs. Nu när vi röstat fram de politiker som nu sitter vid makten så är det väl dem vi måste försöka påverka? Både på riksnivå som på regional och lokal nivå. Inte vet jag hur mycket det hjälper att skriva insändare eller skicka brev  till politiker, men något måste det väl hjälpa, i alla fall om vi är flera som gör det? Publicera saker och ting på sociala medier kanske också är en god idé?

Jag tror vi måste ge dem mod att agera. Visa att om ni inte agerar nu så röstar vi inte på er igen. Typ så. Vad tror ni?

Hur tog ni emot nyheten om IPCC-rapporten? Vad känner och tänker ni? Vad får ni lust att göra? Skriv gärna några rader så kan vi inspirera varandra! Ingen kan göra allt men alla kan göra mycket mer än nu... 

Systerhelgen

En väldigt fin systerhelg har passerat. Vi har det som tradition, syrran och jag, att ses ibland på tu man hand och hinna prata klart och göra mysiga saker som vi tycker om. Med ibland menar jag ca en gång per år... Det är lite svårt att finna en helg nämligen när både hon och jag har möjlighet att vara bara med varandra.

Den här helgen spenderades i hennes mycket smakfullt inredda lägenhet (som det hade stått i bostadsannonsen om jag skulle ha försökt sälja den) i lugn och ro utan varken män eller barn, även om ett sött litet barn och hennes mamma kom och hälsade på en timma igår.

Klockan 8.20 på lördagsmorgonen tog jag bussen från min fridfulla lilla förort till den västkustska by jag brukar säga att jag bor i. Ute var det grått och kala träd, ett lugnt väder. Jag lyssnade på P3 Dokumentär om ett cyanidmord  och var förväntansfull och glad inför vår helg, så där som man är när man är påväg på semester och vet att hela det härliga ligger framför en.

Syrran mötte upp vid bussen och vi tog en liten tur för att kolla på bröllopsskor till mig. Ingenting jag såg lockade mig ens att bemöda mig att prova och vi släntrade ut igen, via en tebutik, till bussen som skulle ta oss hem till henne. Väl där fick jag vila i soffan medan hon gick och köpte mat. 

Och det var väl vad vi gjorde sedan: lagade god mat, bakade bröd och kladdkaka och pratade. Vi tog oss också ut på en långpromenad förbi en tjärn och runt en annan. Göteborgare som motionerade, dividerade och matade ankor. Staden, alltså, staden! Tänk vad mycket det finns där! Aktiviteter, affärer, folk i olika stilar, spårvagnar, bussar och bilar. Intryck! Så skönt för mig och min mentala hälsa att jag inte bor där längre, kan jag känna. Jag behöver landets lugn. Den lilla ortens otrafikerade cykelbanor och skogsstigar. Klipporna ner mot havet med inte en käft, åtminstone inte så här års. 

På kvällen lajvade vi spa i syrrans säng. Vi la ansiktsmask och trädde in fötterna i fotmask-sockor och de blev så lena att jag trodde de var någon annans. Vi somnade under varsitt täcke. Hon under ett tunt, lagomt, jag under ett tjockt moln av dun. Det varmaste. 

På morgonen sedan åt vi lyxfrukost med undangömd salami, brie, hjortronsylt, spansk grape, te, juice, yoghurt och framförallt kalljästa rågfrallor. Mitt mål var att fylla hennes frys med bröd och det lyckades vi ganska bra med. Frysen är inte per definition full men nu har hon bröd för ett tag, och två paket jäst och lite mer mjöl om andan faller på. Jag älskar banne mig att baka bröd till folk!

Och innan hemfärd dök den lilla flickan upp som jag stickat kofta till en gång och hon var så söt och rar och rolig där hon tultade runt och lekte med duplo och var alldeles lagom mammig. Lilla lintott! 

Efter lunch tog jag bussen mot stan och träffade en kollega för första gången på riktigt. Det var roligt! Hon var längre än jag trott, och jag troligen kortare... Vi pratade om serier och konst och hur jag skulle kunna stötta min konstnär i hans konstnärsskap. Jag ska bara orka också.. Det och allt annat.

Och nu är det måndag och jag är på jobbet. På bussen hem slumrade jag till. Det var så skönt att bara lyssna på motorljudet och känna bussen röra sig stabilt framåt på motorvägen. M och G hämtade mig på fastlandet och körde hem mig. Underbart! 

Hoppas ni haft en fin helg och får en bra vecka!

Nästan ett kvartal

Så gick nästan ett kvartal innan jag skulle skriva här igen. Inte vet jag om någon "är kvar" eller om någon kommer läsa, men kanske finns ni där ute, ni som fortfarande tror att det kommer komma något här, ord. Mina ord. 

Som ni vet är det alltid så att när en som bloggar inte bloggar beror det på att det är mycket som händer i livet. Och ja, mycket har hänt, som jag inte vet hur jag ska formulera mig kring och därför har formuleringarna dröjt. 

Det började väl med att jag några dagar efter nyårsaftonen åkte hem. Jag tog buss och tåg tillbaka till mitt norra hörn av Europa. Rutten gick så här: Tåg från La Palma del Condado till Madrid. Buss från Madrid till Vitoria Gasteiz. Där sov jag en natt på ett litet pensión och insåg att jag passerat vandrarhemsstadiet i livet med delad toalett. Sedan buss till San Sebastián där jag åt lunch på en liten vegetarisk restaurang som jag bara måste återvända till. La Botanika. Jag gick en tur till strandpromenaden, lapade i mig lite sista vintersol och åkte sedan buss vidare till Bordeaux dit jag kom fram ganska sent på kvällen. Klockan åtta, har jag för mig. Dagen efter tog jag tåget till Strasbourg och gick en sväng i stan med rullväska på kullerstensgator. Därifrån tåget till Karlsruhe där jag sov en orolig natt på hotell precis vid stationen. Jag hörde djurparksdjuren skrika om natten. Sedan tåget, tillsammans med mina nyfunna Tjörnvänner, till Kiel och där käkade vi falafelrulle, gick en promenad och fikade på något arabiskt fik. Sedan färjan till Göteborg där mina föräldrar hämtade upp mig och skjutsade hem mig till mitt radhus och min familj som landat två dagar tidigare. Det var en fin resa! Jag älskar banne mig att resa på detta sätt!

Strax efter hemkomst började således "detta hända" som jag inte vetat hur jag ska formulera mig om. Jag påbörjade planeringen av ett stort projekt, och kanske är det så som min mamma säger att jag behöver projekt att grotta ner mig i och arbeta med. Först projektet med en lång tågresa och sedan detta: projekt Bröllop. Vi ska nämligen gifta oss i vår.

Intryck från en nyårsafton

Vilken nyårsafton vi fick! Eller åtminstone om man räknar hela dagen som nyårsafton! 

På förmiddagen bestämde vi oss för att åka ut till pinjenöt-kotte-insamlingen ute i tallskogen och hälsa på vår vän M-A. Han säsongsarbetar där sedan flera år med att vakta kottehögen och med att väga, skriva upp och betala de män (oftast) som varit runt i skogen och plockat kottarna. I kottarna gömmer sig pinjenötterna inuti hårda svarta, liksom sotiga, skal. Kottarna samlas alltså ihop och forslas sedan bort med lastbil lite då och då till en fabrik där de får självtorka för att sedan gå igenom flera maskiner där de dyrbara nötterna tas ur dem. Pinjenötter härifrån exporteras till hela världen, särskilt i Mellanöstern är de populära och anses som de finaste pinjenötterna i världen osv. har man fått höra. Osäker på vad som stämmer där, men ja, stolt kan man ju alltid vara för en kottehög och dess dolda små skatter.

Vid kottehögen finns något annat fantastiskt, som jag detta år såg med nya ögon: kor som betar under tallarna. Det ser precis på pricken ut som i dokumentären En vildare värld med Anders Lundin. Se från 3.38 för att se vad jag menar. Där förklaras det att tjurarna håller nere växtligheten och att detta främjar biologisk mångfald, om jag minns rätt, och det var så häftigt att få se detta i verkligheten! Kossorna här vid kottehögen utanför Almonte var av rasen Marismeña, en utrotningshotad urras härifrån. Det heter inte ur-ras, men ni kanske förstår vad jag menar. 

När vi beundrat färdigt kossorna och betesmarken (på avstånd) kom en annan beundransvärd varelse struttande. Det var en smal, för att inte säga mycket mager, tik av någon jakthundsras som jag inte känner till som kom travande över grässlänten. Hon höll sig hela tiden på minst tre meters avstånd, men vann mitt hjärta ändå, så mager hon var. Vi gav henne bröd som vi hade med oss och lite oliver. Hon åt oliver! Det kan väl inte vara normalt? Hon måste väl vara oerhört hungrig? Mitt hjärta sa att denna vovve måste få mat. Sagt och gjort: vi drog in till byn igen och jag köpte hundmat (och en fin hundmatskål i metall). 20 kg för 17euro, det tyckte jag det var värt. 

Väl i byn passade vi på att köpa på oss bra grillkött (lagarto) och bröd och lite korv till G hoppas jag att M också köpte, för idag (nyårsdagen) ska vi åka ut till pinjenötskottehögen igen och grilla med M-A. Det är tradition här, som jag kanske skrev om tidigare, att fara ut på landet och grilla på juldagen, nyårsdagen och påskdagen. På juldagen valde vi stranden, men idag blir det landet och grilla kött. Det ska bli gött!

Jag kan dock inte avsluta detta inlägg utan att berätta om den lilla familj vi stötte på i byn när vi var påväg ut till M-A igår eftermiddag med ved och hundmat. Familjen vi mötte  var en riktig cykelfamilj. En långdistanscykelfamilj, bestående av en mamma, en pappa och en liten dotter på 13 månader. De hade cyklat från sitt hemland Schweiz i september ner till Frankrike, tagit färja där till Marocko och nu var de här, i södra Spanien. De letade hotell och det hade visat sig att Almontes enda hotell hade stängt. Så värdelöst! De tänkte åka till Rociana och kolla om Monteluna (restaurang där vi ätit för några år sen) hade rum att sova i och annars slå upp sitt tält någonstans... Jag gav dem 3 apelsiner från svärisarnas egna träd och önskade dem all lycka till! Men SÅ häftigt att cykla genom Europa (och lite i Afrika) med en bebis! Herregud, vilka äventyrare! 

På kvällen sedan kom Gs två sysslingar från Madrid förbi. De var i 25-30-årsåldern skulle jag säga och hade en hel drös med energi. Jäddrar i min lilla låda vad de snackade, och det var väldigt trevligt och intressant tyckte jag. De drog vid åtta till sitt nyårsfirande och vi plockade fram middagen som min svärmor ägnat hela dagen åt att förbereda (hon som inte skulle fixa nåt...). Huevos rellenos, räkor, skinka osv. Alla blev mätta av förrätten/tapas så ingen åt huvudrätten (kalkon) utan vi gick direkt på dinosaurietårtan som svärfar köpt... Sedan hängde vi i soffan och tittade på Andalusiens nyårsgala och till slut gick G och jag upp på takterrassen och tittade på nyårsraketer. Jag noterade att kyrkklockan först fick slå, i tystnad, och att det först 3-4 minuter efteråt började skjutas raketer. Först förstod jag inte varför men sedan kopplade jag att när kyrkklockan slår står varenda spanjor och försöker att inte kväva sig själva med en vindruva per slag, och sedan, sedan är det dags för raketskjutning i minst en kvart... Jag gillar att titta på dem (på avstånd) men skulle aldrig, aldrig få för mig att köpa några!

Ja, så det var vår nyårsafton det! Nyårsdagen inleddes med att jag kom på att vi glömt att betala räkningarna för december, men nu är det gjort... Pjuh! 

Hoppas ni får en mycket bra start på det nya året och att hela 2023 blir minnesvärt på ett bra sätt med härliga upplevelser, mycket hälsa och fina stunder! Vi hörs!