Uppifrån och ner

Jag virkar en tröja uppifrån och ner till min man M. Den är grön med två roströda ränder. Jag skriver oftast inlägg uppifrån och ner, ibland med en mer tydlig tanke än annars. Idag har jag många tankar överallt så jag tänker att jag skriver uppifrån och ner så ser vi la vad det blir. Antagligen långt. Jag är ju inte så bra på att hålla det kort som ni vet.

Det är fortfarande någon slags vinter. Plusgrader dock sedan någon dag tillbaka. Snön är blöt och smälter. Förhoppningsvis var detta säsongens sista. I så fall kan man så sedan. Blomfrön ska jag så. Det brukar jag göra. Jag har några jag tagit själv. Rosenskära och praktvädd och luktärt. Kanske köper jag sommarrudbeckia rustic dwarf igen. De är lätta och pålitliga och blommar ganska länge och sent på säsongen. Potatislandet ska nog få bli bönland i år. Det behöver något annat. Potatisarna i fjol blev så pyttiga. Jag ska läsa i min tjocka trädgårdsbok om smart växtföljd först men blir det bönor så kanske det blir bondbönor och rosenbönor med ringblommor inemellan. Ringblommefrön har jag, fast de är flera år gamla. Rosenbönor vet jag ingenting om men namnet låter ju fint. Andra förslag på något jag kan så i ett tre år gammalt potatisland?

Växthuset ska också göras iordning. Jag förespråkar hårdplast på taket men pappa pratar om byggplast eller vad det heter. Han har äntligen förstått att armerad presenning är en dålig idé sedan hans kloka snickarvän från Danmark sagt det. Den höll i en och en halv sommar och sedan hamnade det små plastfyrkanter precis överallt. (Vad var det jag sa kombinerat med mikroplast-moment). 

Fast egentligen tänker jag inte alls så mycket på odling nu. Men jag började tänka på det nu när jag skrev om vädret. Men ja, på tal om odling så pratade G och jag nu precis under kvällsfikat om vad han tycker om att göra som inte innefattar skärm. Vi kom på säkert tio saker som jag skrev upp på två postits och satte upp på väggen. Så och plantera var en aktivitet. Andra aktiviteter var baka, bada, spela spel, åka på utflykt, leka med spårvagnen, lyssna på musik med mobilen (som sänder musiken till högtalaren) i annat rum... Ja, han gillar faktiskt att göra många saker som inte handlar om en skärm. 

Häromdagen pratade jag med en annan mamma med barn i Gs klass och hon sa att hennes barn är så skärmberoende att de inte vill göra något annat. De vill inte gå ut eller leka eller nåt. Jag är inte säker på att de tittar på mer skärm än G men antagligen gör de väl det. De har egna mobiler sedan jullovet i ettan. Min son kommer antagligen få en mobil när han fyller tio i slutet av sommaren. Då kommer han precis ha börjat i fyran. Hoppas det blir lagom. Hoppas man kan begränsa hans telefon på något sätt så han inte laddar ner massa skit (tiktok osv), och kanske inte kan använda den hur mycket som helst eller vilka tider som helst. Kan man det eller? Snälla, guida mig någon! (Vi snackar alltså android här)

Och när vi ändå snackar teknik kan vi väl ta en släng AI också. Jag hatar AI på många sätt men har väl lite smått börjat bli pyttelite vän med Microsofts Copilot. Idag hjälpte den mig t ex att transkribera en bild. Det var en bild en kollega tagit av en fysisk lärobok (ett utdrag ur Odysséen) och så lät jag copilot förvandla detta till datorskriven text som jag kunde klippa och klistra med. Sedan var jag dock tvungen att läsa igenom och ja, den hade gjort en hel del fel och fabulerat ganska mycket, Men det gick ändå mycket snabbare än om jag skrivit av hela själv. Mycket, mycket snabbare. Men, ändå. AI tror jag inte är bra. Jag tror det kommer orsaka en del av samhällets fördärv. Läs bara vad Ellen skrivit om varför hon är emot AI och betänk att jag är lärare på distans och läser och  bedömer en hel del elevtexter dag ut och dag in (och har gjort det i ca 10 år innan AI kom) så kanske ni förstår min avoga inställning. Lite stött och irriterad blev jag därför när min chef, precis efter att jag läst Ellens kloka ord, lovordade copilot och tyckte att den skulle hjälpa mig skriva säljtexter. Nej men nej. Ta inte ifrån mig det roligaste på jobbet tack, señor Robot! 🤖

Och när vi ändå är inne på det tekniska och det elektriska så måste jag berätta att strömmen gick igår. Plötsligen när G och jag precis ätit middag och tagit fram två semlebullar ur frysen och skulle sätta oss och göra dagens läxor bara fjum så försvann elen och det blev nästan becksvart. Nästan för det var inte helt helt mörkt på himlen än, fastän klockan var 18. 

- Vad hände? sa G. 

- Strömmen gick, förklarade jag. 

Och helt lugnt tände vi ett stearinljus och sedan hämtade jag vår bästa nödlampa, som G fick hjälpa mig att tända för jag hittade inte knappen... (Den är så bra för den lyser så starkt att hela vårt lilla kök får någorlunda ljus och för att den går att hänga upp och också sätta upp med magnet på kylen, vilket vi gjorde. Sedan klarade den bara av att lysa i två timmar, eventuellt var den inte fulladdad när vi började använda den, men ändå.) Och så gjorde vi läxorna i skenet av nödlampan och några stearinljus. En gammal fotogenlampa letades fram och dammades av också. Vår stormlampa behöver byta veke (tror jag) och det har jag inte tagit tag i än, men den andra fotogenlampan har en lång fin veke men den var helt torr eftersom den inte använts på många år. Som tur var hade vi lite lampolja i en flaska som jag kunde hälla upp och efter ungefär tio minuter hade veken sugit upp tillräckligt att den gick att tända. En hel del värme alstrar den också, vilket är ett plus ifall strömmen skulle vara borta länge. 

Ett annat plus var att jag dagen innan detta strömavbrott, som faktiskt varade i två och en halv timma, hade gått MSBs lilla webbutbildning Sju dagar på uppmaning av en kollega. Den tar 10-15 minuter att genomföra och det var faktiskt bra att ha gjort det, även om vi redan preppat ganska mycket med stormkök, vatten, tändstickor osv. Jag läste också Din krislåda på samma sida och kunde konstatera att vi löst det mesta men saknar t ex vattenreningstabletter och full koll på vilken frekvens SR P4 sänds. Detta tog jag dock reda på igår och märkte ut på radion vi har hemma. Denna lilla radio (som jag fick när jag fyllde 39 år) hade vi också stor användning av igår när G fick tråkigt eftersom TV:n var av och han inte fick låna min mobil (jag ville inte slösa mobilbatteri på ett fyrverkerispel liksom). Lyssna på radio, sa jag, och han tog den och gick till vardagsrummet, la nödlampan i trappan så den belyste discokulan på ett snyggt sätt och sedan lyssnade han på någon musikradiokanal. Efter en stund gav jag honom vårt lilla Nintendo Game and Watch som fungerar helt utan internet och så låg han under en filt och spelade Super Mario och lyssnade på radio. Ganska mysigt ändå.

Själv tyckte jag det var nästan skönt med strömavbrott. Det blev så tyst (innan radion sattes på alltså), och mörkt och lugnt. Tur bara att vi fått i oss middag. Tur också att M hittade tortillabröd när han kom hem som han kunde äta. En måltid är inte komplett utan bröd för en spanjor nämligen, och han hade inte tålamod att vänta på att några frysta frallor skulle tina. 

Jag hade faktiskt också precis hunnit koka mitt kvällste och kunde spara det kokade vattnet som inte använts till te i två termosar. När jag mätte temperaturen i dem nu drygt 24h senare kunde jag se att vattnet i den ena var 50 grader, i den andra något lägre. Ändå bra!

Idag har jag fortsatt preppa lite, inspirerad av avbrottet igår. Jag har köpt 30 stearinljus och 1,5 kg ekologiska havregryn samt några småpaket tändstickor. Sedan har jag också märkt upp lite mer i vårt krisförråd så det ska vara lätt att hitta t ex tändstickorna. Igår när strömmen väl kom tillbaka vid halv nio laddade jag också nödlampan och så skrev jag upp i kalendern lite här och var att vi behöver ladda såväl nödlampan som powerbanken några gånger under året. 

Jag tänker dock att en sak vi verkligen saknar är någonting som kan skapa el, inte bara lagra el. Jag tror att en liten solcell hade varit det bästa, kanske i kombination med ett pyttelitet vindkraftverk. Finns det? För blir det ett långvarigt strömavbrott kommer ju powerbanken och andra batterier ladda ur och ta slut till slut, och då är det ju toppen om man också kan producera lite el. Jag får kolla på det. Tipsa mig gärna om ni har någon idé kring detta!

Så, hur gick det med semlorna då, undrar väl ni? Jo tack, väldigt bra! När G gjort klart sina läxor gröpte vi ur varsin halvtinad semlebulle och fyllde med riven mandelmassa blandat med inkrom och lite grädde plus vispgrädde och lock och florsocker uppepå. Sedan kalasade vi detta i stearinljusens milda sken, till tystnaden från en avstängd värmepanna. 

Påsken 2021

Så kom det en påsk. En till påsk med restriktioner. I vår region uppmanades vi att inte träffa någon annan än de vi bor med och därför avbokade jag en påskträff med ett flertal andra familjer i grannsamhället. De andra träffades nog, men G och jag avstod. Inte vet jag hur stor risken för smittspridning är vid sådana tillfällen, men det känns dumt att chansa. Jag vet av min lilla erfarenhet att det är svårt att hålla avstånd, även ute, när man är så van vid att stå lite närmre. Man vill liksom glömma skiten och bara vara och bete sig som vanligt och därför känns det bättre att avstå helt. Tråkig som jag är.

Vi har haft minipåsklov hela familjen vilket innebar att vi alla tre varit lediga i fyra dagar. Vilken lyx! Vad har vi hittat på då? Ja, vad minns man? Det känns som om jag har lagat en hel del mat och så har vi städat två gånger. En gång på långfredagen och en gång nu ikväll, på annandagen. På långfredagen hängde jag dessutom tvätt ute, minns jag, och frågade mig om det var väldigt syndigt gjort. Jag vet inte vilka regler som gäller nuförtiden på denna ö, men jag minns att min mamma sagt att på långfredagen fick de inte gå ut och leka utan de skulle vara inne och ha tråkigt och på radion var det bara sorglig musik. Den där sorgliga musiken verkar inte vara något som radion hållit fast vid  och ja, därför hängde jag tvätt - en ren efterhandskonstruktion. Förresten är inte min mamma från denna lilla ö utan från ett samhälle i Småland där korna bytte färg, en historia jag pratade om senast idag faktiskt. 

Påskaftonen bjöd på massa sol och ganska frisk nordanvind, men värre skulle det bli. G fick leta påskägg med hjälp av lappar med bilder på. Då jag ritat bilderna var de nog lite kryptiska, men med min och pappas hjälp kunde han följa spåren som påskharen lagt ut (säger vi) och hittade till sist ägget till sin stora förtjusning i soffan, bakom en soffkudde! Några Ahlgrens bilar (eller skor, som M tyckte det föreställde) och några Anton Bergs chokladägg från förra året fanns det i ägget. Det räckte i två dagar. Perfekt! Från förra året vadå? Jo, så här är det: Jag har äntligen insett att det överhuvudtaget inte är någon idé att jag fixar påskägg åt mig själv. Ett år, för flera år sedan, räckte mitt lilla söta påskägg till i juni... Ett annat år, förra året faktiskt, öppnade jag aldrig ens de där lyxiga påskgodisförpackningarna från tidigare nämnt fabrikat och i år när jag stod där i affärn och skulle se om jag ändå inte skulle ha några chokladägg till mig själv, slängde jag ett getöga på förpackningens baksida och insåg att de håller i över ett år. Därav var det givet att cykla hem utan dessa chokladägg och istället rota fram förpackningen från förra året (oöppnad då) från ett av skåpen och öppna och hälla några i Gs ägg. Jag hade nämligen inte någon förhoppning över att äta upp alla typ tio äggen själv i år heller... och nä, inte är de slut än. Härmed kan jag officiellt inför hela internet fastslå att jag är sämst på att äta godis! (Förutom de där rosa, sura och salta som jag börjat äta på jobbet, de är jag bra på att äta upp, men max en påse à 60 g i veckan, ok?)

Förutom påskägg så ägnades påskaftonen åt att sova middag och sedan åka på utflykt. Vilka sov middag? Jo, jag och M. Varför? Jo, för vi kvällen innan sett en film som var alldeles för spännande för att stänga av. Nämligen Jungle på svtplay. Den är nästan två timmar lång och nej, vi lyckades inte stänga av den för att gå och lägga oss i tid, så det fick bli en sen kväll. Tre backpackers i Bolivia träffar en fjärde kille som övertalar dem att hänga med till djungeln och träffa en gömd indianstam. Med sig har de en machete, ett gevär och en otroligt odetaljerad karta. Djungeln är full av gröna växter och vilda djur... Maktkamp utbryter i gruppen och det som skulle vara ett häftigt äventyr blir en ren kamp för överlevnad. Okej, det sista där hade jag tydligen plagierat från svtplays beskrivning ser jag nu. Så kan det gå. Detta var en film som jag aldrig hade vågat se själv. Tur att M kunde hålla mig i handen... Filmen bygger på verkliga händelser och nu är vi peppade på att läsa boken, då det tyvärr inte framkom så mycket kring hur huvudpersonen gjorde för att överleva i djungeln, mer än att han bad till gud och fortsatte vandra, ungefär. Men vad åt han? Vad drack han? Hur resonerade han? osv. Boken finns översatt till spanska och går att beställa från Casa del libro. På engelska finns den också, för den som föredrar det. Slut på reklam.

Efter vår middagslur begav vi oss på utlovad utflykt till närliggande badplats. Knäppa som vi var (G och jag) hade vi med oss badkläder, men den isande nordanvinden, vilken blåste mer eller mindre rakt in på stranden, gjorde att vi hoppade över kallbadsmomentet och gav oss direkt på fikat. Med oss hade vi en sagolik chokladkaka från frysen, te, festis och vatten. M fikavägrade och satte sig att måla istället, medan G och jag utforskade omgivningarna, hoppade från klippavsatser (G) och fiskade med låtsasspön. Sedan cyklade vi hem igen och jag lagade en av mina favoriträtter: Korv stroganoff med havreris. 

Så kom påskdagen, som ett brev på posten. G och jag ägnade en stund åt ogräsrensning och sedan tjötade jag lite med några grannar som också var ute och påtade i sin trädgård. Jag visade dem hur kirskål såg ut och aktade mig för att tappa någon rotbit i deras trädgård. Sedan gick vi, jag med jordiga händer, till vattenpölarna på berget vilka G hoppade över, flera gånger, i sina ovattentäta springskor. Det såg så roligt ut att jag ville filma, vilket jag gjorde. Så där satt jag på klippan och filmade i godan ro, när jag kom att tänka på att jag filmade i motljus och borde flytta mig till andra sidan pölen. Och där och då, om det nu berodde på mina jordtorra fingrar, för många tankar i huvudet samtidigt, eller bara allmän fipplighet (qué torpe soy) tappade jag mobilen rakt i bohusgraniten. Den landade med ansiktet nedåt och fick en liten skada högst upp i högra hörnet. Inte så farligt, trodde jag - men oj så jag misstog mig! Skärmen var död. Helt och hållet stendöd. Helt svart. Litegrann blinkade den bara till högst upp när jag provocerade den, men annars inget. Jag kände genast stressen stiga och tänkte att vi måste gå hem, nu med en gång, för min mobil är trasig. Samtidigt ville jag låta G hoppa klart vilket han fick göra tills han var våt om ena skon och vi hade en för honom verklig anledning att gå hem. Väl hemma fick jag efter en stund vara ifred med datorn för att kunna söka rätt på en ny mobil att köpa, vilken jag inte kunde köpa utan min mobil. Nästan alla köp över internet ska ju godkännas med hjälp av mobilt bank-id, nu för tiden och det funkar ju inte om inte skärmen går att tända... M fick hjälpa mig att genomföra köpet och jag kan ju föra över pengar till dig med en gång, tänkte jag. Men nej, det kan jag ju inte. Även för att logga in på min bank behöver jag min mobil. Annat jag behöver min mobil till? Skriva under betyg på jobbet, frånvaroanmäla G till förskolan ifall han skulle bli snorig eller så, smsa förskolan ang. vad den eventuella frånvaroanmälan gäller, ringa förskolan, skriva till mina vänner, ringa mina vänner, ta emot kod på sms för att hämta ut två paket jag beställt för ett tag sedan, åka buss vilket jag aldrig gör men ändåååå!! Så sjukt mycket jag behöver min mobil till! Jag ville inte att det skulle bli så här, men så blev det. 

Vilken mobil jag köpte? Jo, en Fairphone 3+. Ingen aning om den är bäst eller nåt, dyr var den i alla fall, men samtidigt tror jag att den kan vara bra. Detta är en telefon jag har funderat på tidigare men jag ville väl inte köpa en ny förrän min gamla (fyra år drygt) gått sönder, och nu har den ju det... Till min nya telefon ska jag också köpa bakside- och framsideskydd, vilket M i Umeå hjälpte mig att googla upp mitt i min ångest, så att den inte ska kunna gå sönder lika försnablat lätt. Jag tappade alltså telefonen från ca 10 cm höjd! Attans vad hård klippan var!

Men när man inte har mobil har man ju tid till så mycket annat, eller hur? Läsa böcker till exempel! Igår, mobillös som jag var, hann jag läsa en hel bok! Inte så lång visserligen, men det har legat och gnagt i mig lite att jag inte fått läst den. "Dr Jekyll och Mr Hyde", heter den. En bok man hört talas om, eller hur? Antagligen finns den filmatiserad också, men den har jag inte sett. Nu är boken utläst och det känns bra. Spännande var den, men jag var lite besviken på att den inte slutade i Uttersons perspektiv, eftersom den började där. Lite märkligt, men kanske har författaren en poäng med det? Ingen aning. Vad tror ni?

Förresten hälsar min mobil att den visst lever. De fyra larm per dag jag har inställt på den ljuder nämligen, och inte kan jag göra annat än att snooza dem heller! Detta medförde att jag imorse mellan kl 06 och 07 ungefär var femte minut fick ligga och snooza mina larm, tills telefonen gav upp... Dess innehåll (bilder) har jag dock lyckats rädda. Bara att koppla in usb-kabeln och föra över till datorn som vanligt ju. För detta behövs inte mobilskärmen, men för mycket annat som sagt... 

Dagen idag har jag "tjuvrökt" på Ms mobil och så har vi varit ute en del i blåsten 14m/s (18). På eftermiddagen vandrade vi till det där fågelspanarhuset nere vid hamnen och det var spännande tyckte alla. Fåglar vi såg idag var: strandskata, kråka, trut, gräsand (!) och skarv. Vi fikade på "vårt ställe" där det var lä och sedan vandrade vi hem. Efter detta bad jag M laga mat, vilket han också gjorde, medan jag la mig på övervåningen och läste "Bomullsängeln" av Susanna Alakoski. 

Ja, det var väl den påskhelgen det! Nu är det snart dags att gå och lägga sig, när jag snoozat färdigt "gå och lägg dig"-larmet på min halvdöda telefon! 

Skärmnojan har vaknat!

Vissa dagar är man helt enkelt insnöad och orkar inte gå ut.

Försvinner våra barns barndom framför våra ögon samtidigt som vi bara glor på skärmar? Det är som om jag har börjat bli rädd för det, vad det gäller mig själv och min familj.

Frågeställningen är inte precis ny i debatten men jag är hon som köpte sin första smartphone för två veckor sedan. Innan dess har jag haft olika varianter av billiga knapptelefoner (300-500kr har de kostat). Min man har den mobil han köpte när vi blev tillsammans för sju år sedan - en knapptelefon. Den håller på att falla sönder totalt, fysiskt, men fungerar psykiskt, eller vad det nu heter när det gäller apparater. Därför kommer kanske också han att köpa en smartphone snart (när han har jämfört klart och bestämt sig). Varför har jag inte köpt någon tidigare? Jo, jag har varit anti.

När jag väl köpte denna nya, datorliknande telefon lovade jag mig själv att inte sitta med den "hela tiden" och inte prioritera telefonen framför barnet. Blir det så då får jag sluta använda den, tänkte jag. Nu har det gått ungefär två veckor och det känns bra att ha den. Den är enormt mycket smidigare i sina funktioner än min gamla telefon. Det är kul att ta och framförallt skicka bilder med den: gratis, utomlands, med en gång! Jag kan ringa min svärmor i Spanien gratis från mobilen via en app och hon ser bilderna på sitt nyaste barnbarn direkt och svarar också (även om hon låter sin man sköta det skriftliga). Det blir på så vis en tätare kontakt än de inbokade skypesamtalen en bestämd dag och tid i veckan, som vi haft sedan M flyttade hit 2012. Och det är ju roligt! Också andra familjemedlemmar  får bilder ibland på bebisen och det verkar uppskattas. (Även om jag kvalitetsmässigt föredrar att fota med en av de digitala systemkameror som vi har så har jag nog tagit fler kort med mobilen än med den riktiga kameran sedan den kom i min ägo.)

Det är dock inte främst mobilen som gör att jag får skärmnoja. Jag sitter nämligen inte med den och surfar alls mycket. Jag stänger av wifin/internet till den när jag går ut och jag tycker fortfarande att det är mycket mer bekvämt att surfa på datorn. Kanske är det mest för att jag inte fattar riktigt hur det funkar på telefonen än? (Men: vill jag veta?) Så jag känner mig inte alls beroende, som jag nästan var rädd att bli.

Det är nämligen främst mina datorvanor som oroar mig. Innan jag fick en bebis att förhålla mig till så surfade jag under en ganska stor del av min fritid. Kollade runt, ni vet. (Inte på sociala medier förutom några bloggar, eftersom jag inte är medlem i något.) Nu när lille vännen gärna ligger i min famn och myser så har jag börjat kolla i ganska stora mängder på svtplay. Vissa dagar har det blivit ca 4 timmar när jag varit ensam hemma och ännu en eller två timmar tillsammans med barnets far. Det är bekvämt eftersom man kan amma, eller bara hålla i barnet, och sitta passiv och glo samtidigt som man blir underhållen. Men gör detta att jag svarar senare på barnets signaler? Blir vi segare i våra reaktioner mot honom? Vad gör det i så fall med vår relation till honom? Vad visar vi?

Samtidigt: Är det superviktigt att svara på minsta gny direkt? Händer det så mycket om det tar 1-3 sekunder och inte 0,5? Är det skadligt? Ska jag ha dåligt samvete?

Vare sig det är skadligt eller ej så tror jag att var och en måste fundera på hur man vill leva och ha sin vardag. Vissa dagar känner jag verkligen att det blivit för mycket dataskärm och då brukar det kompenseras av att jag nästa dag inte sätter på datorn förrän framåt kvällen. Då går jag ut och gör något annat. Det känns bättre. Samtidigt tänker jag att jag inte ska ställa för höga krav på mig heller. Vissa dagar är det skitväder och jag har ingen energi. Då kan det få duga att sitta och mysa i soffan och kolla på någon fin serie som får en att bli lite glad. Jag försummar ju på intet sätt min sons behov - han får allt han behöver så som mat, värme, uppmärksamhet, omtanke, bytta blöjor, tröst och närhet (och han ligger alltid vänd från skärmen så att han inte ser något). Därför antar jag att det inte är så farligt. Men det tåls att reflektera över då och då tror jag, så att man inte hamnar i ett beteende som man inte vill ha.

Hur tänker och gör ni med skärmar (och barn)? Dela gärna med er av era erfarenheter till mig!