Ännu en helg

Så kom ännu en helg till våra liv. Redan i fredags började den nästan, fast ändå inte. G och jag var lediga eftersom han skulle på ett återbesök efter de operationer han genomgick när han var ett och tre. Inget farligt sjukhusbesök men ändå ganska ansträngande eftersom undersökningen skulle göras flera gånger och det tog ganska lång tid emellan, av naturliga skäl. Och nu skriver jag sådär kryptiskt som man gör när man tänker på sitt barns integritet, GDPR och så. Men jag vet vad jag menar, och jag kommer minnas det.

I alla fall. Eftersom vi skulle vara där klockan tio på morgonen åkte  vi hemifrån redan innan åtta. Vi åkte buss hela vägen och det gick bra. Vi hann t o m med tidigare bussar på de två ställen vi bytte och kom således fram redan halv tio. Vi anmälde oss och G fick leka lite i båten. Den båten som jag själv lekt i otaliga gånger när jag skulle på återbesök efter de operationer jag gjorde som liten. 

När vi sagt hej till undersköterskan som skulle ta hand om undersökningarna och fått veta vilken tid vi skulle vara tillbaka träffade vi min syrra som jobbar på en avdelning alldeles bredvid och så fick hon visa oss ljusgården och lekterapin. Där hittade vi både en kulbana högt i taket och ett musikrum. I det musikrummet var det sedan G, jag och Dr Pepper som lirade en stund. De hade både djembetrummor, elgitarrer, elbas och elektriska trummor. De elektriska trummorna fastnade G mest för och nu önskar han sig sådana i julklapp... nåja, vi får väl se... Har vi plats för dem? (Visste ni förresten att Dr Pepper luktar och smakar nästan som mandelmassa? Eller som medicin man smaksatt med mandelmassesmak. Inte gott enligt mig, ganska gott enligt G.)

Fin bild i musikrummet på lekterapin

När två undersökningar var gjorda var det dags för lunch. Efter att vi spanat in syrrans jobb hakade hon på till sjukhusrestaurangen och vi åt varsin variant av dagens rätt. Mycket gott och mättande! Efteråt fick man till och med en kaka. 

Så var det dags för dagens tredje och sista undersökning. Sedan var undersköterskan nöjd och G fick en fin heliumballong, som jag till min stora lycka fick hålla! (Jag fick aldrig någon som liten... trauma)

Vi hängde kvar lite i lekterapin och i ljusgården och vi hann till och med läsa de två uppslagen i biologiboken som vi behövde läsa för att kunna göra det skolarbete i biologiarbetsboken som G gick miste om pga sin lediga dag. Det handlade om olika sorters växter. Mossor, ormbunkar, fröväxter.

Sedan tog vi en buss ner till stan och magiskt nog hann vi köpa sushi innan vår buss hem skulle avgå. Jag fattar än idag inte hur det gick till eftersom bussen från Östra gick 14.08 och bussen från Nisse gick 14.30. Ändå hann vi både åka mellan Östra och Centralen och köpa sushi, och vänta på bussen i över fem minuter. Flyt! (Och jag har lärt mig vilken av de två sushirestaurangerna på centralen som är snabbast. (Det är den närmast Nisse, inte den i hörnet)). 

På första bussen somnade jag så snart den kommit ut på motorvägen. På andra bussen somnade jag också så snart den kommit ut på motorvägen. Klockan fyra kom vi hem och då var det bara att sätta sig på baksidan i solen och äta en mycket tidig sushimiddag. Sedan jobbade vi i biologiarbetsboken och efter det hade vi tidigt fredagsmys med Lilla Aktuellt Skola och Satisfying videos på youtube, vilket inte var så satisfying då vissa så kallade satisfying videos går ut på att göra sönder saker i någon slags press och då blir jag bara arg över 1) hur mycket Skit det finns att köpa, och 2) att folk köper skiten och gör sönder den medan de filmar. Gah! 

Så jag gick och la mig i min säng, mellan mitt och min mans täcke och med vetekudde och tittade klart på serien Sigge får inte ligga. Jag blev uppriktigt lite ledsen när serien var slut för jag gillade den verkligen. Efter en kort ficklampepromenad fick M lägga G och jag kunde se på Svenska nyheter på TV, vilket är min alldeles egna fredagslyx. Jag behöver skratta in helgen, liksom.

Så kom lördagen och vi skulle röja i närmaste naturreservat. Det var lite halvostadigt  väder så vi tog bilen dit. Perfekt röjarväder, enligt G. Och det började bra! Vi klippte bort en hel massa björnbärsslanor, rosskott, slånbär och annat obetvänligt. Dels för att korna ska kunna beta bättre och dels för att de mindre blommorna ska få en chans när våren kommer. 

Så skulle vi göra en brasa. G älskar just den delen av röjningen. S som håller i det hade en tändsticksask med åtminstone några tändstickor i, och en gammal PRO-tidning. Han tänkte gå ur sa han, för tidningen var så dålig att tända med! Så försökte vi tända. Det gick inte så bra, men lite tog det ändå fyr! Då kom korna.

Nyfikna kvigor

"Bränner de sig på mulen får vi ringa veterinären!" sa G, där vi stod uppflugna en bit upp på berget. Pappa M däremot var inne i röken och fotograferade kossorna. S försökte tända lite till. Knasiga kossor som ville äta på det taggiga som vi hade röjt bort. M fick ta fram sina matadorskills och mota bort dem, flera gånger. 

Så skulle vi äta medhavd lunch, och då kom kossorna igen, ut från en enebärebuske. Tittut! Nej, gå. M fick vara matador igen. "Fuera! Fuera!" ropade han och motade dem lite med en kratta. Tillslut lunkade de iväg. När S började köra med röjsågen igen kom de inte tillbaka. Så nu vet vi det. Röjsåg gillar de inte, brasor gillar de... 

G och M åkte till stan men jag stannade kvar och röjde lite till. Vid halv två gav vi oss och jag traskade hem. Skorna skavde lite, men det fick gå. 

Väl hemma duschade jag av mig röklukten, lagade och åt en portion gröt, tog ett gram paracetamol eftersom mitt huvud gjorde ont (så som det gör när jag gjort för mycket eller fått för många intryck) och tog på mig mjuka kläder (vilket iofs är det enda jag äger) och la mig i soffan med intentionen att hitta något att titta på, på svtplay. Tillslut valde jag den norska ungdomsserien Någon ljuger (Noen lyver). Den börjar bra och jag höll upp intresset. En timme senare gjorde huvudet lika ont och jag tog också 400mg spanskt ibuprofenpulver. Sedan gav det med sig inom en kvart! 

Noen lyver

Så där satt jag i soffan med dubbla filtar och var helt uppslukad av TV-serien, tills min dansarrangörspartner ringde och vi pratade bort en timma om planer framåt med marknadsföringen. Hittills har nämligen bara en person anmält sig till den kursdag i lindy hop som vi ska ha i början av oktober, och det är min man. Så vi får la se om det blir av... hoppas det! Men om det ska bli av behöver minst 9 personer till anmäla sig, och det ganska snart. Så lite orolig och stressad börjar jag allt bli. 

Efter vårt lilla samtal tog jag tag i att laga mat. Eftersom jag fortfarande var helt slut fick det bli något av sådant vi redan hade hemma. Så det blev ugnsrostade rödbetor med fetaost och honung. Till detta en macka och ett kokt ägg. Och en ugnsbakad tomat också. Jo, men jag blev mätt och kunde fortsätta kolla på TV-serien.

Vid kvart över åtta kom G och M hem. Då hade de både hunnit köpa konstnärsmaterial och åkt spårvagn men inte hunnit köpa nya strumpor eller skor till G. Nåja, man prioriterar olika, och de löser säkert det en annan dag. Jag fick lägga G och mer än så minns jag inte av den dagen. Det var åtminstone en vilsam lördag eftermiddag och kväll för min del och det var precis vad jag behövde!

Så idag kom en söndag och jag hade lite mer energi. G och jag gjorde läxor på förmiddagen medan M dammsög. Både G och M hade ungefär lika mycket motor/motivation, men en timma senare var vi alla klara. Sedan lagade jag lunch av det vi hade hemma och G och jag åt. M kunde inte äta lunch än, nänä. 

Jag vilade lite och tittade på två avsnitt av den norska serien som vid detta laget (avsnitt 23 ungefär) börjat bli lite väl långdragen och såpaaktig, men det kanske ger sig. Medan M och G gick ut (för det hade blivit uppehåll och soligt efter en mycket ostadig morgon vädermässigt) satte jag igång att laga köttfärssås, eftersom jag räknat ut att detta var den enda lucka under dagen när jag skulle hinna det. Jag hade nämligen en tanke om att cykla till biblioteket och lämna tillbaka böcker och sedan passera min vän E i grannbyn påvägen hem för att gå en promenad. Samtidigt skulle G och jag till simskolan vid 18, så det bästa var att laga köttfärssåsen i förväg. Sagt och gjort. Vid tjugo över två cyklade jag mot bibblan, som ligger ca en mil bort. Nu hade molnen skingrats men det blåste ganska kraftigt. Närmare bestämt 14 (20) och vad blir det för vindstyrka om jag också cyklade i ca 20km/h, det skulle jag be Es son räkna ut men honom såg jag inte röken av. Jag hann åtminstone i tid innan bibblan stängde och jag hann till och med sätta mig ner och läsa en kort bilderbok om Malala innan det var dags att cykla tillbaka, nu i lite mer medvind. 

Väl hos E bestämde vi oss för att "promenera i soffan", dvs sitta i soffan istället för att gå ut. Det var ett mycket bra val. Först satt vi dock vid köksbordet och jag fick äppelpaj och vaniljsås och det var fantastiskt gott! Dessutom fick jag prata med Es dotter och det var också fantastiskt! En stund i soffan hanns också med, liggandes. Sedan cyklade jag hem i någorlunda medvind, hann precis käka med G innan det var dags för simskola. 

Under tiden G simmade pratade jag med en annan simskolemamma. Hon är från Syrien (kom 2015) men har rötter i Armenien. Jag fick lära mig att det armeniska alfabetet har 38 bokstäver och att en man som hette något hämtat ner dem från ett berg en gång i tiden. Jag fick också lära mig att den armeniska diasporans armeniska språk skiljer sig ganska mycket från armeniskan i Armenien men att de inte tagit in t ex arabiska låneord när de bott i Syrien. Så kanske det är, jag vet inte. Samtidigt borde det vara naturligt att de tar in t ex arabiska låneord efter flera generationer i Syrien, men vad vet jag. (I spanskan finns massor av arabiska låneord som man inte tänker på att de är det: zanahoria, azúcar, almohada.) Och ja, azúcar betyder socker, så där har vi också ett arabiskt låneord i svenskan som vi inte tänker på, kan man säga.

Fast okej, om jag förstår det rätt har arabiskan tagit det från persiskan först och på sanskrit hette det också något liknande, men ni fattar. Spanjorerna har tagit det från arabiskan när iberiska halvön var moriskt. Slut på språkhistorianörderi.

Nåja, vi överlevde hemfärden över ön i totalt mörker, (vi måste skaffa extraljus till bilen!) och G fick leka lite medan jag och M hade en liten pratstund i köket om min högstadietid (lite otippat!). Sedan var det dags för kvällsfika och så fick M lägga G igen, så att jag kunde skriva detta babbel om allt jag gjort i helgen, så nu vet ni det. Dags för mig också att käka min kära gröt och gå och knyta mig! Det är en dag i morgon också och så vidare... Vi hörs!

Privatekonomi och en mycket bra lördag

Idag har vi alla i familjen haft en riktigt bra dag! M var alldeles glad när han och G kom hem från Göteborg lagom till att potatismoset var färdigt och vi skulle äta middag. De hade varit en sväng på Stadsbiblioteket för att lämna tillbaka böcker och på Konstmuséet där de ritat av skulpturer. Under tiden hade jag varit hemma, donat på (plockat, hängt tvätt, städat fågelburen och lagat lunch) och även hunnit cykla till och från Skärhamn där även jag lämnat tillbaka en hög med böcker och samtidigt lånat fyra nya. Jag hade dessutom hunnit fika på en liten ö bakom Akvarellmuséet där jag trots ganska frisk vind hittat lä. Fikat bestod av medhavt te i termos och lite godis. Jag hade tänkt att kanske fika på ett riktigt fik men så kom jag på att det mest är dyrt och det var ju ändå fint väder... När jag suttit en stund i lä med denna glittrande utsikt...

...mulnade det på och vinden vände. När jag reste mig upp och vände mig för att gå såg det ut så här:

Jag fick lite bråttom hem, kan man säga. På vägen hem passerade jag dock mina föräldrars hus för att hitta verktyg för att laga två vägguttag hemma hos oss. Jag var tvungen att ringa pappa för att fråga var de var och han fick instruera mig lite medelst videosamtal. Sedan cyklade jag hem. Då hade jag varit iväg i tre timmar. 

Väl hemma försökte jag mig på att först skruva loss och sedan skruva fast ett vägguttag som lossnat lite halvt. Jag skruvade eventuellt i lite fel skruvar och jag fattade bara inte hur jag skulle lösa det som jag insåg var problemet, och som jag inte orkar redogöra för här (för jag vet inte hur jag ska formulera det i skrift och det är la inte ens intressant) så jag ringde pappa med videosamtal igen. Det är mycket svårt att visa med mobilen samtidigt som man behöver båda händerna för att göra det ens pappa i andra ändan säger, så det var en del "Nu ser jag inte", "Nu hör jag inte" och "Tove, lyssnar du?" från min pappas sida. Till slut såg situationen ut så här:

Då gav jag upp och la på med pappa och ringde min granne E, vars man är elektriker. Och jo, han var hemma, och jo jag kunde komma och hämta honom. Jag hade förvarnat honom om detta projekt redan igår och han hade sagt helt självmant att han kunde komma och hjälpa mig om jag behövde. Så det kändes ändå okej att be honom nu när krisläge uppstått. Han tog med sig sin lilla skruvmejselväska och följde direkt med mig. Han insåg snabbt vad som behövde göra och gjorde det. Jag kanske behöver förtydliga att jag hade stängt av strömmen samt dubbelkollat att ingen ström fanns i uttaget innan jag började skruva. Jag hade också tagit fram vår lilla batteridrivna bygglampa så att man skulle se vad man gjorde. Tack vare min duktiga grannes expertkunskaper lyckades vi (han) sätta fast två lösa vägguttag på bara några minuter. Fantastiskt! Och nu vet jag kanske eventuellt hur man gör, till nästa gång... 

Så ja, det har varit en mycket bra lördag måste jag säga. Både praktiska saker har löst sig och vi har alla fått vara ute i det ganska härliga vädret. 

Men, det var ju en annan sak jag ville skriva om, som rubriken kanske skvallrar om, nämligen investeringar. Vadan detta? tänker ni. Jo, det finns vissa ämnen som jag går igång på. Beredskap, miljön och privatekonomi är tre av dessa. Nu är det så att en av mina spanska svågrar delar intresset för privatekonomi och har gått några kurser i finansiell planering eller vad det nu kan heta. Han har utbildat sig till någon slags privatekonomisk rådgivare/utbildare på fritiden och har också börjat investera i spekulativt guld och aktier. Detta har jag vetat i flera år och med extremt ojämna och långa mellanrum har vi pratat om privatekonomi och hur man kan tänka. Själv har jag absolut ingen utbildning i det här förutom de goda råd jag fick med mig genom att lyssna på min mormor som var minst sagt väldigt ekonomiskt sinnad och genom det lilla man kanske fick till sig av hemkunskapen (ett ämne som inte finns i Spanien). 

Nu har min svåger blivit intervjuad i en youtubekanal som en man från hans by har. Jag vet faktiskt inte vad youtubekanalen har för ämne men jag tror det är ekonomi eller investeringar och liknande. Åtminstone är det detta som min svåger pratar om. I en timma sitter han och svarar på frågor om hur han själv tjänat och tjänar pengar, utan att nämna några exakta summor. Men han pratar också om att lära sig förstå sin egna ekonomiska situation och han påstår att många tycker det är extremt jobbigt att titta på sina egna konton och bena ut vad man har för inkomster och utgifter och vad man kan göra för att förbättra sin ekonomi. Han pratar om att en väg är att utbilda sig så man kan skaffa ett bättre jobb. Han pratar om att säkra upp familjen. Han pratar om att när man tjänar mer så spenderar man mer. Och jag kan bara hålla med. 

Han önskade att vi i familjen dvs hans bröder och deras fruar skulle titta på intervjun och kommentera den. Bröderna började. Jag såg en halvtimma ena dagen och en halvtimma nästa och tog anteckningar för att minnas allt jag ville kommentera på. Sedan spelade jag in ganska många korta röstmeddelanden där jag kommenterade det mesta av det han sagt. Idag tackade han så mycket för mina reflektioner och jag började spela in meddelanden bara till honom där jag satt på mitt gratiscafé på ön bakom muséet, innan vinden vände. 

Jag pratar om att jag inte vill vara någon kapitalist. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av att tjäna mycket pengar, och aktier känns både för komplicerat och för riskabelt för mig. Samtidigt har jag ett pyttelitet ISK-konto, men jag har inte ens koll på det... Mitt sätt att se på ekonomi är att god ekonomi är när man lever inom sina begränsningar. Man har alltså råd med bostad, transportmedel för vardagliga transporter (cykel, busskort eller kanske en bil), mat, betala sina räkningar, kanske köpa lite kläder ibland om man verkligen behöver det, småutgifter (t ex garn, böcker, fika på café någon gång, äta ute någon gång, te och choklad) och någon slags semester utan att behöva ta konsumtionslån (här räknar jag inte in CSN-lån eller bolån). För en riktigt stabil ekonomi ska man också ha utrymme att spara något varje månad, tycker jag. Och ja, jag kan nog ändå säga att jag levt inom mina begränsningar under hela mitt vuxna liv.

Första tiden efter studenten bodde jag i en spansk studentstad och levde både på CSN-bidrag och på 4000 kr i månaden som jag tog från ett arv jag ganska nyss fått efter min mycket ekonomiskt sinnade mormor. Det räckte. Jag minns att jag gick en kurs i spanska som  kostade ca 100 euro i veckan (som jag har för mig betalades i en klumpsumma) samt betalade ett boende jag hyrde genom samma skola för 250 euro i månaden. Det var ett rum i en lägenhet jag delade med andra elever på samma skola. Hyran och matkostnaderna täcktes då av dessa 4000. Detta var en investering. Min första riktiga investering. Den går inte att mäta i pengar men detta år i Spanien gav mig helt klart fördelar när jag väl läste spanska på universitetet i Sverige, och när jag fick jobb som lärare i spanska. Det hjälpte mig också under mitt år i Almonte att redan kunna spanska. Hur skulle jag annars ha lärt känna M?

Efter detta levde jag på mina föräldrar i ett år samtidigt som jag tog CSN-bidrag. Sedan flyttade jag till Umeå och tog full CSN-lån och bidrag, dvs ca 9000 kr i månaden och hade en hyra på ca 2000 kr. Jag hade inget extrajobb. Det känns nästan konstigt nu, men jag tror det var väldigt bra att jag gjorde så, att jag fick det lugnet. Det behövde jag.

Sedan bodde jag i Almonte i ett år och fick bidrag från EU. Det låg på ungefär samma nivå som CSN, vilket kändes lyxigt eftersom jag förstod att ganska många i byn tjänade mindre än 900 euro i månaden, och jag jobbade bara 15 timmar i veckan eller vad det var.

Dessa pengar brände jag dock och något år efter det att jag kommit hem till Umeå igen visade det sig att jag fick en termin när jag inte kunde läsa någon kurs, eftersom jag var tvungen att vänta ett år på att den kurs jag skulle gå skulle ges. Först bröt jag ihop totalt, sedan skrev jag upp mig som springvikarie både hos kommunens för-, grund- och gymnasieskolor och på Waldorf. Jag tjänade pyttelite pengar. Vissa månader blev det kanske 5000 efter skatt. Samtidigt bodde jag i en studentlägenhet med två rum och hyrde ut det ena rummet till min ninjavän A, som jag hittat via en Blocketannons. I början hade M bott med mig men eftersom han verkligen inte hade någon ekonomisk plan (eller pengar efter flera arbetslösa år i Spanien) och det tog tid att få börja SFI så flyttade han hem till Spanien igen för att ta busskort. 

Under denna mycket knapra period i mitt liv, som samtidigt var rejält danande, skrev jag upp alla utgifter jag hade varje dag i olika kategorier i en pytteliten bok. Kategorierna var ungefär: mat i mataffär, mat ute... och om jag nu köpt något, vilket jag inte gjorde så ofta. Eftersom jag visste att jag skulle skriva upp varenda utgift när jag kom hem så var jag extra snål mot mig själv. Sedan summerade jag detta vecka för vecka och kunde snart konstatera att det var snordyrt att fika ute, så då slutade jag nästan helt med det. Och fikade jag ändå på stan såg jag till att köpa en matig baguette hellre än en kaka och så fick det räknas som lunch.

Sedan levde jag på 75% av CSN ett tag, mest för att det faktiskt räckte, och sedan började jag till slut få lite mer fasta jobb efter examen (liite längre vikariat) och drygt två år efter examen fick jag kontinuerligt jobb där jag jobbar nu och fick då äntligen en mer stabil månadsinkomst. Och ja, ju mer man tjänar desto mer gör man av med. Man kan bara titta på boendekostnaden här som exempel. Min studentlägenhet fick vi flytta ifrån i samband med att jag fick jobbet som jag har nu och då minns jag att vår hyra skulle öka med nästan 2000 kr. Det kändes väldigt mycket då. M hade fortfarande inte jobb, men hade flyttat till mig igen. Han läste på komvux men var inte berättigad till CSN. Lägenheten var 50 kvadrat och låg så himla fint vid skogen och sjön. 

Sedan flyttade vi ju till Klädesholmen och dubblade vår boendekostnad mot finlägenheten i Umeå. Men då hade båda jobb med månadslön. Vår boendekostnad nu är nog några få tusen dyrare än på Klädesholmen och lägenheten har dessutom kostat en slant att köpa (inkl lån), men det är vårt boende och det är det värt!

Så ja, jag har gjort några fina investeringar genom livet, om än inte i spekulativt guld eller aktier. Det är åren i Spanien med allt jag lärde mig där, åren på universitetet, fina tågresor genom Europa och även den här lägenheten som vi bor i nu, som vi lyckats amortera ner ganska bra mycket tack vare att M sålde sin lägenhet efter det att vi köpte (dvs vi hade mindre kapital när vi köpte och kunde därför inte köpa en villa för 4 miljoner). Vår ekonomi är god så till vida att vi kan spara både på ett gemensamt konto, ett bilkonto samt två konton till vår son varje månad samt på två egna konton. Vi sätter inga hutlösa summor på alla dessa konton men det blir ändå något varje månad och detta något växer ju med tiden, även om räntan återigen är nära noll. Kanske borde jag öppna sparkonto på en bank som verkligen har ränta. Jag vet inte. Men aktier, nej, det ger jag mig inte in på. Jag vill veta att de pengar jag har, de har jag, de kan inte försvinna på grund av marknaden eller något annat abstrakt.

Är detta ens intressant? Vill ni veta mer om hur vi organiserar vår ekonomi? Alla (par) verkar göra olika men jag tycker vårt system är himla bra och det funkar fint för oss. Eller vill ni kanske se min mormors kassabok från när min mamma var bebis? Jag har den här i bokhyllan!

Paradoxen

Ni vet väl vad en bloggares största paradox är? Jo, att när det händer mycket i livet som man skulle kunna skriva om, så orkar man inte skriva. Inte hinner man heller, eftersom så mycket händer som man måste både orka och hinna hantera. Och allt vill man såklart inte skriva om heller. 

Så har det varit nu i några veckor. Både roliga och jobbiga saker har hänt och behövt hanteras. En rolig sak var att M och jag äntligen målade om vårt sovrum. Efter mycket funderande hit och dit fastnade vi tillslut för en ganska ljus gul väggfärg. Den mörka vi först tog hem och provmålade såg för orange ut, och jag ville ha ett lugnt och varmt intryck, så då fick det bli den ljusare. Jag förstod nämligen tillslut att vilken gul färg som helst skulle bli varmare än den kalla ljusgrå som rummet var målat i. Jag gjorde en lista med femtielva punkter och så satte vi igång. Det visade sig att min man redan hade en hel del erfarenhet av att måla rum och så fick jag några goda råd av en kollega. Sedan var det bara att köra! Bra blev det, tycker jag! Jag njuter faktiskt varje dag och säger ofta till M att jag tycker det blev fint. Det var roligt att ha ett gemensamt lagomt projekt också. Vi hann klart detta på en helg, även om vi också var på utflykt på lördag förmiddag. 

Nästa bra sak som hände var att jag helgen efter måleriet åkte till Göteborg för systerhelg deluxe med min syrra. Hon hade bokat restaurang, hotellfrukost och spa och gav mig allt detta i fyrtioårspresent, inklusive övernattning hos henne. Så lyxigt! Vi hann till och med sy om ett par byxor jag fått av M, och som var lite för långa.

Den tredje riktigt roliga grejen som hänt är att jag till sist lyckats arrangera lindy hop här på min ö. Den första träffen var i tisdags och det kommer vara två tillfällen till under våren. Tiotusen personer hade sett annonsen på instagram och 18 personer hade anmält sig. Nästan alla dök upp! Det innebar en del jobb innan detta kunde bli av, men när jag väl fick vara där och dansa med andra fnissiga medelålders människor och när jag till slut efter att vi övat på grundstegen i en halv evighet (superbra för att befästa rörelsen!) fick ställa mig i ett par och dansa lite kände jag hur hel jag blev. Hur fint det var! Och så var det extra fint att jag råkade hamna i par med A från kulturföreningen som har hjälpt mig att arrangera detta. Kul också att jag fick en applåd i början av passet, för att jag fått ihop det hela. Det var så befriande och härligt att vara i en lokal med just vuxna, fnissiga nybörjare. Nu hoppas jag att kommande två träffar blir lika lyckade så att vi kan dra igång något mer kring detta till hösten. Jag ser framför mig någon slags kurs om kanske 10 gånger och sedan några socialdansträffar på det, med 30 minuters introduktion eller liknande innan den sociala delen drar igång. Eller kanske bara socialdansträffar med introduktion? Det kändes liksom lite snopet att gå därifrån när vi precis hade börjat. Jag ska föreslå för läraren att vi tar en timma extra sista gången nu i vår för att just få socialdansa lite. Då borde åtminstone några vara åtminstone lite redo för det, hoppas jag. 

Det jobbiga som hänt vet jag inte ens om jag orkar nämna, men det har dels handlat om att jag blivit utsatt för rättshaveristiskt beteende. Det hjälpte att sätta fingret på att det var just det jag blev utsatt för, och det hjälpte att avsluta kontakten med personen. Än är nog inte sista turen dansad med denna person dock, men nu har jag åtminstone skaffat mig rejält med avstånd.

Första krokusen som blommat i mina föräldrars trädgård i år. 17 mars.

Allt detta sammantaget, plus lite mer saker (t ex jobbstress) gjorde att jag i fredags kväll kände mig som en våt trasa. Inte ens urvriden, bara våt och slokande. M sa åt mig med sin lite strängare men också mycket kärleksfulla röst att gå och lägga mig. Jag lydde hans råd, typ. Han fick lägga G och jag kunde, efter att jag vilat, kolla på Svenska nyheter, som är lite av en fredagstradition för mig. Då kan jag skratta åt eländet en stund. Bra inför helgen. 

Igår, lördag, var jag fortfarande helt matt och slut. Jag hann tänka att det kanske är nu jag bränner ut mig. Och hur fasen ska det gå med allt då? Så vi åkte till närmaste handelsträdgård och köpte vårlökar till vår väns grav och till en kruka jag har hand om på gården. Sedan hem igen och jag var så slut att jag knappt orkade med att radion var på i bilen. Väl hemma åt vi mat från fredagen som vi värmde i mikron och sedan åkte G och M till Trollhättan för att gå på Innovatum. Det är något slags museum med vetenskapstema om jag förstod det hela rätt. G ville hemskt gärna dit, eftersom hans kusin varit där för ett tag sedan. Jag ville hemskt gärna stanna hemma och vila, så det fick jag. Det fanns alltså inte ens på kartan att jag skulle åka någonstans mer alls. Handelsträdgårdsutflykten var mer än nog. G undrade om jag skulle ha det bra ensam hemma och det försäkrade jag honom om att jag garanterat skulle. Ensam hemma var precis vad jag behövde! Lunchen gav mig ändå lite energi så när G och M åkt iväg med bilen satte jag ett larm på en kvart och plockade undan det värsta. Sedan hängde jag tvätt och ringde mina föräldrar för att redogöra för den senaste tidens händelser. Efter det satte jag mig på altanen på baksidan där vi har fullt söderläge och virkade i solen. En yllefilt fick jag ha över benen men det var ändå tillräckligt varmt och skönt för att sitta i kofta. Fåglarna satt i sin bur bredvid och var glada. Efter en stund fick jag energi att städa fågelburen, så då gjorde jag det. Lugnt och fint. Fåglarna fick stå någon timma på gräset. Jag virkade vidare och började lyssna på P3 Dokumentär Mysteriet Adam. 

Sedan blev det kallt och jag gick in och lagade mat. Sopa de camarón fick jag för mig och hittade ett ecuatorianskt youtuberecept som jag nästan följde. Det blev gott! Så kom jag på att jag inte hade något bröd, så jag satte en deg. Även där följde jag nästan ett recept. När jag hunnit äta och till och med ligga i soffan en stund, kom G och M hem. Det blev en mycket bra och återhämtande lördagseftermiddag för mig. Precis vad jag behövde!

Så när jag vaknade imorse vid klockan åtta sommartid, kände jag mig tillräckligt som mig själv för att åka med på dagens utflykt med ca tio andra familjer. Det är en grej som Friluftsfrämjandet ordnar. Och ja, det var trevligt! Jag pratade med några olika mammor. Skogsmingel kan man kalla umgängesformen för om man vill. Vi grillade korv och åt våfflor. Till och med popcorn fick man!

När vi kom hem från utflykten duschade jag och la mig i sängen i ett rent ullunderställ och lyssnade klart på dokumentären om Adam, samtidigt som jag slumrade till, så jag fick nog inte ihop det hela helt riktigt, men har läst nu på en NRK-sida att det var en sekt inblandad. Ni får lyssna! Jag ska inte avslöja för mycket! Sedan fortsatte jag lyssna på ännu en P3 Dokumentär i sängen innan min vän E i grannbyn hörde av sig och påminde mig om att vi skulle ses idag. Hon var också trött och hade också haft mycket att stå i på senaste tiden men en promenad både behövde och ville hon ta. Det var trevligt! Jag fick till och med tomatplantor av henne innan jag åkte hem igen. Snällt! Dessa behövde dock omgående komma ner i ordentliga krukor så jag fick svänga förbi mina föräldrars hus och plantera dem. När jag väl kom hem passade jag på att sätta mina tête-à-têter i krukan på gården, så nu blev det fint där också, lagom till påsk!

Så ja, det var senaste nytt från mitt lilla hörn av världen det! Imorgn är det en ny vecka, en kort sådan. Hoppas jag hinner tillräckligt mycket det jag behöver hinna på jobbet. Jag ska göra allt för att fokusera, men kommer också prata med min chef om hur jag mår och hur jag behöver prioritera kommande två korta veckor. Ja, det blir bra. För under påsken vill jag kunna njuta, inte vara ett vrak.

Fint födelsedagsfirande och vårens första dag

Inte för att jag fyllt år riktigt än, men igår firade vi min kommande mycket jämna födelsedag. Min amiga och colega J i Spanien trillade nästan av stolen idag när hon insåg att det är jag som fyller fyrtio och inte min man (som ju redan fyllt femtio!). Te sigo viendo como una niña skrev hon som reaktion, alltså att hon fortfarande ser på mig som en ung tjej. När vi träffades var hon 36 och jag 23. Åren går, som bekant.

Så igår drog jag ihop familjen till ett litet födelsedagskalas. Min man kunde inte vara med riktigt, eftersom han jobbade, eftersom han kör buss, men han anslöt lite senare. Jag hade lärt mig av min vän E i grannbyn och börjat laga mat några dagar innan. Jag serverade (för årstiden lite väl) kall jordgubbsapelsinchilisoppa till förrätt, två varma goa lasagner till huvudrätt (en vegetarisk, en med köttfärs) och fryst citruscheesecake till efterrätt. Kanske också den lite kall för årstiden, men jag tycker den är så sjukt god att den blivit standard på mina kalas. Syrran svängde ihop en god sallad med avokado, hjärtsallad, tomat och gurka. Vi skålade välkommen (första gången jag gjort det på en fest som jag ordnat!) i alkoholfritt bubbligt flädervin och till maten  fick man välja på Loka crush hallon eller vatten, samt jordgubbs- och myntalemonad. 

Innan efterrätten var det presentöppning och det var total jackpot måste jag säga! Först fick jag en superfin teckning som min systerson målat, med en stor fin rosa blomma och GRATTIS och en sol och en svart gubbe. Sedan fick jag två teburkar från G, som jag önskat mig explicit utan te i (eftersom jag har en hel del te som saknar burk). En superfin lagom stor och en annan modell enorm (sådana som tebutikerna har sitt te i, ni vet). Det visade sig att M valt den största, tänkte väl det. Han är ju lite "allt eller inget, gärna allt", så ja... Men det blir nog bra. Jag tänker att jag kan sätta i flera olika påsar med te där, men i sina respektive påsar. Det kan nog funka. Eller så har jag garn i den, som M föreslog. Två praktiska burkar, helt enkelt. Min pappa tänkte på Ior som fick en praktisk burk med lock av Nalle Puh sedan Nalle Puh försäkrat sig om att det var håning i hela burken och inte ost längst ner... 

Men jag kan försäkra er om att jag var långt mycket gladare än Ior på min fest! För plötsligt fick jag ett mycket vackert kort av min syrra, med den biologiska mångfalden på framsidan målad i akvarell. Men vad som stod i kortet var ännu finare! Hon har nämligen planerat en systerhelg i en inte allt för avlägsen framtid när vi ska äta på restaurang, sova hos henne och sedan gå på spa tillsammans! Helt fantastiskt. Jag började gråta! Dels började jag gråta för att jag ganska nyligen tänkt att det hade varit fint med en systerhelg snart, men samtidigt tänkt att hon nog inte har tid... Dels började jag gråta för att vi ska gå på spa! Och så började jag gråta lite också för att hon hade konspirerat med M och att M inte sagt något, även om han hintat om en överraskning, men den har jag tänkt kan vara lite vad som helst, alltifrån att alla mina kompisar från Umeå kommer hit (kommer inte hända, sa syrran) till att han ska sjunga en sång och dansa lite för mig... Vi får  väl se... Men troligtvis var det denna systerhelg han syftade på den där kvällen när han undslapp sig en pytteliten hint.

Plötsligt var det skattjakt! Pappa hade lagt ut säkert tio elva lappar i hela huset som jag med mycket god hjälp av barnen fick springa och leta efter. Till sluuut hittade vi ett egenskrivet presentkort. Jag ska få välja en fin klänning från Marimekko, Vamlingbolaget eller Paapii. Det kommer bli svårt att bestämma sig... (Dels för att de har så mycket fint, säkert, och dels för att jag är superointresserad av kläder, men jag får helt enkelt skärpa mig!) 

Jag var helt slut igår när syrran, hennes kille och son åkt. Vi spelade kortspelet 31 och sedan var det dags att se mello (G) och vänta på att M skulle komma och käka efter sitt arbetspass. Jag la lite pussel. Mamma och pappa diskade. Sedan kom M och han åt och så fick jag öppna även hans present. Och ja, också han har lagt märke till mitt ointresse för kläder och mode och hade därför tagit saken i egna händer och köpt tre plagg till mig från Gudrun Sjödén. Så nu kan jag bli en kulturtant helt på riktigt! Fantastiskt! 

Jag kände mig nämligen nästan som en kulturtant (fast jag såg nog mer ut som una niña) när M och jag var på dejt i Göteborg i fredags. I början kände jag mig dock bara fin och snygg med mina senapsgula strumpbyxor, svarta klänning från Monki i nåt syntetmaterial (säkert köpt innan G föddes) och mörkröda sidenkofta. M tyckte inte min vinterjacka passade till, men jag lyssnade inte på det örat. Vi tog bilen till en pendlingsparkering och sedan tåget in till stan. Vi gick först till en fotoaffär och M skrev ut lite bilder, sedan tog vi spårvagnen till Järntorget och gick i lagom sakta mak till den legendariska vegetariska restaurangen Solrosen. Åtminstone är den legendarisk för mig. På vägen dit passerade vi ett sött galleri Galleri Grön med snygga lite annorlunda tavlor som såg ut att föreställa Klädesholmen. Väl på Solrosen åt  vi givetvis mat och pratade. Jag berättade en lång lite halvkrånglig historia om när jag suttit vid samma bord en gång med tre olika killar som jag träffat i olika sammanhang men som jag sammanfört eftersom en av dem varit i Japan och en av dem skulle åka dit. När han som skulle till Japan gick satt jag och de andra två kvar. Då minns jag att en av dem sa att ja, det var sista gången du såg honom. Och det var sant! Han hade rätt! Jag har aldrig mer sett han som åkte till Japan. Jag vet dock (tack vare mina egna privata efterforskningar) att han är tillbaka i Sverige och har etablerat sig på arbetsmarknaden. Det känns bra. Han hade inte haft det så lätt. De andra två har jag inte heller träffat på tjugo år... men ja.. livet ni vet, åren går... 

Efter middagen på Solrosen strosade vi vidare genom Haga och jag gick in på Villervalla och spontanköpte ett plagg till en liten tjej (una niña helt klart) som snart fyller ett. Sedan gick vi i ganska rask takt genom Vasagatans allé till Avenyn och ner för den till Stora teatern. Vi hade nämligen biljetter till flamencoföreställningen Baile Sonoro. En gitarrist, en flamencosångerska och en dansare. Och en salong fylld av kulturtanter och deras väninnor eller män. Det var en häftig föreställning, minst sagt. Dansaren gick in i olika roller i varje låt, allteftersom hon bytte kläder. Sången var häftig och det kändes så spanskt. Jag grät lite först, för jag tänkte på landet vi inte bor i. Landet min man har lämnat för detta kalla... Efter föreställningen skyndade vi till stationen och tog tåget hem. Det var väldigt dimmigt och M körde så sakta han kunde hem. Vi lyssnade på introt till Twin Peaks. Det passade hur bra som helst, även om jag aldrig sett den serien. 

Men så ville jag berätta lite om dagen idag också, vårens första dag. Fast nu är det sent... Men jo... Solen sken plötsligt på förmiddagen! Solen sken och nästan all snö hade smält bort. Jag gick ut på baksidan och kände livet i mig! M hade glömt sin mobil hemma så jag tog med mig G upp till busshållplatsen för att överlämna den. Vi fick åka med till affären där vi lämnade ett batteri som vi hittat påväg till busshållplatsen i återvinningen och sedan promenerade vi hem. Då bestämde vi att vi skulle gå på utflykt efter maten, men eftersom jag var så inspirerad och kände mig så levande av solen började jag med att plantera om min stora benjaminfikus i en 40cm självvattnande kruka som M köpt för ett tag sedan. Sedan lagade jag pasta med tomatsås och stekt sidfläsk som vi båda åt med god aptit. Sedan planerade vi läxor och så gick vi ut på utflykt. Vi gick till något som kallas Björkskogen och därifrån upp på ett berg med en utkiksplats. Där hade jag virkstund och G lekstund. G hittade en bronsåldersgrav (var han övertygad om) och i den såg han ett öga... läskigt! Men ingen svarade när han ropade hallå!? Kanske var bronsåldersmänniskan död för längesen... 

Sedan besteg vi en liten topp och därifrån gick vi över berget och ner i björkskogen igen, sedan sneddade vi superdiskret över en sommarstugeträdgård och så hem igen. Väl hemma la jag mig på soffan och läste i Naturen vi ärvde av Henrik Ekman och sedan somnade jag så gott och sov ända tills M kom hem från jobbet frampå eftermiddagen. M fick fixa middag och så snart jag ätit cyklade jag ner till mina föräldrar för att göra två saker: betala räkningar (som jag glömt eftersom februari är så kort) och snickra en träplatta med hjul som jag ska ha min nyomplanterade krukväxt på, så den går lätt att flytta när man ska städa och så att det inte blir någon fläck eller så efter den på parketten om man vattnar lite klantigt. När vi snickrat klart, jag och pappa, tittade vi på Rapport tillsammans och sedan cyklade jag hem. 

Nu har nog både M och G somnat och det är dags för mig att hänga en tvätt som jag råkade sätta på, käka min obligatoriska kvällsgröt och gå och lägga mig.

Helgen var fin, som ni förstår! Hoppas ni som läst också haft en fin helg! Nu kommer våren! Känn hoppet!

Överleva ute x2

Både denna helgen och förra har vi experimenterat med att överleva ute tillsammans som familj. Båda gångerna har vi de facto överlevt, så det får man la änna räkna som lyckat!

Förra helgen sken solen på söndagen och jag fick för mig att det var en perfekt dag att laga mat på stormköket. Vis av erfarenheten från helgen före, när vi nästan förfrös (men ändå överlevde) på Dyrön, föreslog jag att dagens äventyr skulle gå till skogen. I skogen blåser det ju alltid mindre än på en ö, det lärde vi oss när vi bodde på en blåsig holme. 

Eftersom det var minusgrader ute förberedde jag maten inomhus så att det skulle mer eller mindre bara vara att hälla ihop och koka upp i skogen. Jag hackade således en gul lök fint, samt en vitlöksklyfta och en morot och la detta i en liten plastburk med olivolja, rapsolja, smoked paprikapulver och cayennepeppar på. Jag la en öppnad men sparsamt använd passeradetomaterförpackning i en plastpåse och tog med en buljongtärning i samma påse, samt 1dl röda linser i ytterligare en påse. Så gick jag till listan jag har på insidan av en garderobsdörr och avläste vad jag behövde packa mer. Det är en äta-ute-lista som syrran och jag skrev för något år sedan när vi ätit ute och glömt något hemma, vad det nu var. Stormköket, gasen, maten, matkåsorna, besticken, slev, vatten osv. packades ner och så började vi vandra. 

Det var inte någon lång vandring men det var en vårvintervandring. M och jag var inspirerade av att kvällen innan (på youtube) ha sett en tjej vandra själv på den norra pilgrimsleden till Santiago de Compostela. Hon var så pigg och glad och käck och allt var toppen, fast hon vandrade helt själv, tills hon plötsligt i slutet av klippet låg och grät. Vi trodde att hon blivit rånad eller något ännu värre, men när hon till slut genom tårarna berättade att hon i en evighetslång uppförsbacke fått mensvärk from hell fattade M ingenting. Vad menar hon? Varför ville hon då plötsligt ha sällskap? Mensvärk? Hur jobbigt kan det vara? 

Här hade man kunnat tänka sig att han efter drygt femton år med mig borde ha uppfattat ett och annat om mensvärk (from hell) men det hade han tydligen inte. Så jag tog mig an den uppgift som uppenbart var min och förklarade pedagogiskt och tydligt vad mensvärk (from hell) är och hur man känner sig då, samt hur mensen påverkar en fysiskt på fler sätt än att man blöder (allmän sjukdomskänsla, svettningar, trötthet av minsta ansträngning osv.). Sedan tycker också jag att det var lite konstigt att hon planerat denna strapats när hon skulle få sin mens, men kanske hade hon oregelbunden mens eller så kunde hon inte gå på vandringen andra dagar pga upplanerat liv. Vi vet inte. Jag hoppas hon hade värktabletter med sig, men något annat hade ju varit konstigt! Nåja, hon klarade sig tack vare att en italienare (har jag för mig) kom ikapp henne och slog följe med henne en bit. Även detta fick jag förklara för M, hur en annan människas sällskap kan ge en väldigt mycket energi och få en att orka gå längre än om man går själv. Han är inte lika social som jag, för att uttrycka det milt.

Nåväl. Jag ska inte snurra in mig mer än nödvändigt, även om jag gör det ändå. Vi traskade in i närmsta skog och efter kanske en kvarts vandrande nådde vi ett vindskydd som man får låna om man vill. Där hade de ordnat två hyllor mellan två höga stubbar som jag kunde sätta stormköket på, och då kunde jag stå upp och laga mat, vilket var väldigt bekvämt. Väldigt bekvämt var det också att jag preppat så bra hemma med den hackade löken. 

Soppan blev delikat, tyckte alla, men tyvärr hade jag glömt att ta med bröd och ägg. Vi blev ändå mätta för stunden och begav oss på ytterligare en liten vandring i skogen. Det var strålande sol och vi ville upptäcka lite mer. Efter en stund fann vi en grusväg (gissar jag att det var under snön) och den ledde fram till en gård. Vi gick inte riktigt ända fram men det såg väldigt, väldigt fint ut med röda hus i skogen, hagmark framför och ett skyddande berg bakom. Jag tror att Gs fd förskolefröken bor där, men jag är inte helt säker. Enligt appen Naturkartan hade man kunnat fortsätta förbi gården och runt på nå vis, men det får vi göra en annan gång när det inte är snö och vinter. Så vi gick tillbaka till vindskyddet och sedan hem. 

Väl hemma ringde jag E i grannbyn och hon sa att hon hade massa mat som hon behövde hjälp att äta upp och då kände jag plötsligt att jag inte blivit så himla mätt ändå, så jag satte mig genast i bilen och brummade ner till henne och åt en andra lunch i hennes varma kök tillsammans med henne och hennes familj. Av dottern fick jag låna en bok som jag kommit igång att läsa denna helg (Det första chiffret av Denise Rudberg). Ändå ganska fängslande. 

Men det var förra helgens överlevnad. Nu ska jag berätta om dagens överlevnadsexpedition. Denna gång med tydligt polarexpeditionstema. 

M kör förbi ett så vackert ställe med sin buss varje dag. Det ligger inte alls långt härifrån, men man behöver ändå ta bilen för vägen dit är inte alls rolig att gå på. Smal och lite kurvig och ojämn och folk kör ganska fort. Stället är en hagmark som sträcker sig mot en havsvik med en liten halvö. Utanför den ligger en ö och dit kanske man kan gå nu när isen lagt sig? tänkte M. Gå rakt ut på havet på is kändes inte så säkert tänkte jag men enligt satellitbilder skulle det finnas någon slags sträng med stenar. Dessutom ser havet oerhört grunt ut just där, även om jag aldrig varit riktigt nära utan bara åkt förbi med bilen. På sommaren går det stora bruna kor där men nu är det ju vinter och inget bete alls. Bara snö och vind. 

Idag gjorde jag samma linssoppa som förra helgen fast inne. Den smakade inte alls lika bra, enligt G, men både M och jag åt med god aptit. Dessutom hade jag bakat yoghurtbaguette på morgonen och kokat ägg (man lär sig!). G fick korv och pommesfrites, så han skulle klara överlevnadsäventyret till den hemliga ön. (Kalla utflykter för äventyr, kalla platser för hemliga så ska du se att du får med dig ditt barn!)

Så efter lunchen begav vi oss i bilen mot dagens äventyr. Eller polarexpedition om man så vill eftersom det blåste på ordentligt och var lössnö att pulsa i. Detta med lössnö så länge är ingenting vi är vana vid här! Det är häftigt! Vi gick över vägen och över en åker och sedan klättrade två av oss över en grind, men jag ålade under genom ett hål i staketet istället. Så korsade vi halvön och kom fram till strängen med stenar, som som tur var stack upp ur istäcket. Havet runtom såg ut att vara genomfruset rakt ner till botten. Jag gissar att det är ca 30 cm djupt där, men det kändes ändå tryggare att gå på de svarta stenarna som faktiskt var torra och inte alls hala. (Svarta stenar på västkusten är annars alltid hala!) 

Väl framme på den hemliga ön satte jag mig i lä och drack mitt medhavda te. G klättrade i två träd och till slut kom M också över. Han fokuserade minst lika mycket på att fotografera saker som att äventyra, och vi höll väl inte riktigt samma takt. 

När M till slut kommit över följde vi djurspåren upp över ön och plötsligt hittade vi rådjurens sovplats. Två tydliga hål i snötäcket där två djur sovit, och sedan tydligt både bajsat och kissat några meter från sina sängar. Spännande! Det kändes som att vara med i en naturfilm, tyckte jag, med enda skillnaden att djuren brukar synas i naturfilmer, här såg vi bara spåren av dem. 

Sedan besteg vi en av öns toppar och G höll ut armarna och tjoade. Jag satte mig och filmade honom och isen nedanför. Så gick vi runt lite och sedan tillbaka till djurens sovrum och där klättrade G upp i en kraftig tall som växte halvt liggandes (pga vinden) och jag satte mig i en ganska liten ek, som hade en mossbeklädd sittvänlig klyka. Vi båda lutade oss tillbaka och det kändes nästan som om man hade kunnat somna där, men lite hårt var det väl. Samtidigt var det väldigt avslappnande att ligga på en gren och titta upp i trädkronan en stund, medan M fotade färdigt på öns topp. 

Så begav vi oss hemåt igen. G och jag kom lite före när M skulle fota olika isformationer och allt var det var, men till slut kom han ikapp oss och vi kunde sätta oss i bilen igen, något frusna (åtminstone jag). Man blir kall av att stå och vänta! Tur att jag hade min termos med te. 

Nästa gång ska jag ta med mig ett te som G gillar och två sittunderlag också! Det borde finnas vikbara sittunderlag som blir så små att man kan ta med dem i termobyxfickan. Det kanske det gör? Någon som vet? Själv håller jag på att sticka ett sittunderlag på jobbet, som jag inte tänker tova. Oklart hur bra det kommer bli. Kanske måste jag sy på tovad vadmal på baksidan eller så, oklart om jag kommer orka det. Sy för hand är inte min bästa gren. Jag stickar det åtminstone dubbelt, med restgarn från temperaturfilten. Himla fint tror jag att det blir, och åtminstone lite värmande gissar jag.

Det var skönt att komma in och hem igen, kan jag säga. Jag virkade vidare på en tröja jag börjat på åt M och sedan lagade jag hjortstek i ugn och klyftpotatis och M lagade ensaladilla con remolacha och fotade varje steg och gjorde små pyramider och hade sig... roligt men samtidigt något enerverande i vårt trånga radhuskök. Men men, maten blev god och det är ju det viktigaste! (Och sedan fick jag vila i maximalt fluff innan vi hjälptes åt med disken. Också viktigt efter en äventyrlig polarexpedition.)

Så. Nu är jag trött och har lite ont i huvudet, och ska lägga mig här på soffan och läsa vidare lite i boken om det första chiffret. Sedan är det dags att sova för imorgon är det vanlig skoldag och arbetsdag igen, åtminstone för mig och G.

Trött söndag efter promenadig lördag

Idag har det verkligen varit en trött söndag. Jag måste lära mig att säga nej. Nej till mig själv och nej till min son. Imorse när jag ätit frukost kände jag mig fortfarande helt död och M sa till mig att gå upp och lägga mig och läsa istället för att göra något annat. Så jag värmde en vetekudde och gick upp och la mig. Jag läste mig varm och efter en stund kom G som tittat på Melodifestivalbidragen en andra gång och la sig bredvid mig. Ganska snart började han prata om utflykt. Kanske till Dyrön? Jag kände mig dödstrött men ute sken solen. Kanske göra pastasallad och gå till hemliga viken? Det orkar vi inte, sa jag. Kanske åka efter lunch? Okej, men bara om pappa följer med, sa jag. 

Så sprang G upp ur sängen och ropade ner för trappan att Mamma och jag vill åka till Dyrön och du ska följa med, och det blir efter lunch! M accepterade uppdraget. Jag gjorde det egentligen inte, men lyckades ändå samla mig tillräckligt för att pallra mig ner och duscha. Jag orkade också få igång Ms veckodammsugning. Han behöver verkligen verkligen starthjälp min man. Jag tog ut mattorna, jag röjde bort grejer från golven. Ställde till och med ut stolarna och några skor för att han lättare skulle komma åt. Sedan dammsög han medan jag duschade. Så löste jag lunch och vi åt. Sedan åkte vi. 

Men varför var jag så himla trött då? undrar la ni... Jo, igår lördag hade jag nämligen varit ute och promenerat en himla massa! Det hade visserligen G och M med, men jag var trots allt tröttast av alla. Ändå kände jag mig tvungen att följa med. Men ja, igår åkte M och G till Skärhamn och gick på akvarellmuséet. Själva utställningsdelen var stängd men de var där för att måla, och den delen var öppen. Sedan gick de och åt på thairestaurangen. Under tiden var jag hemma och donade på, dvs åt lunch och skrev om min fredag. Sedan gick jag ut på telefonpromenad med min kompis Leli från Barcelona. Hon promenerade visserligen inte utan vek tvätt och fixade lunch, men det gick bra ändå. Jag babblade på som en riktigt pratkvarn och stackars Leli fick nästan inte en syl i vädret... Men vi bestämde ändå att vi skulle ses och promenera på halva vägen någon gång i vår. Kanske i Kode? Kanske med te i termos, sittunderlag och några mosiga semlor? 

Jag fick så mycket energi av samtalet med Leli att jag bara gick längre och längre, till slut var jag nere vid en kanal och uppe på ett berg... Vackert var det. Lagom mycket kläder hade jag. Livet kändes härligt!

När Leli skulle äta la vi på och jag gick i tystnad till Gs skola där jag satte mig på en bänk och vilade. Jag ringde min kompis M i Umeå för att prata specialläreri och då var jag ju tvungen att hinna prata klart med henne och kunde inte gå raka vägen hem utan gick via vår närmsta havsvik. Mycket fint. Häftig is! Och bra insikter från min kloka vän M. Till slut gick jag hem. Vi pratade fortfarande när M och G kom hem från Skärhamn, men då fick vi lägga på eftersom G behövde mig. 

Efter en stund la jag mig och vilade och sedan lagade jag fyra liter köttfärssås, så att vi har. M hade blivit stressad av den omskrivna nötköttsbristen och köpt 1,4 kg lokalproducerad köttfärs. Det är djur som betat på vår ö, alltså. Jag vet inte var de slaktas i och för sig, men kanske här i närheten? 

Sedan var det bara någon timma kvar till den av vår son hett efterlängtade Melodifestivalen deltävling 1 och jag blev hemskt sugen på Loka Crush. Denna något mindre sötade läsk. Ville någon annan också ha, kanske? Jodå! G kände också ett stort behov så vi bestämde oss för att dra och köpa det. Bilen skulle vi inte ta tyckte M. Vi skulle gå, hela familjen. Okejdå. Vi gick. Det var kallt. Jag hade min tunna dunjacka igen, samma som jag haft under promenaden på dagen, men nu var det för kallt för den. När vi kom ut ur affären igen såg vi en häftig ring runt månen.

Ser ni ringen runt månen?

Vi kom hem igen 3 minuter innan TV-programmet började och G sprang in sitt fortaste för att sätta på TV:n och koppla den till hans ganska stora högtalare. Jag var så slut att jag också slog mig ner i soffan, och det gjorde faktiskt M med, även om ingen av oss egentligen ville se spektaklet. G dansade och hoppade runt och sjöng med... Vi halvlåg i soffan. Loka crush dracks. Några chips åt vi också. Men när de drog omröstningen en andra gång tröttnade jag och gick upp och visade M Gina Dirawis första youtubeklipp som syster Khadidje, någon som minns? M tyckte det var hemskt att hon drivit så med sin egen minoritet. Jag höll inte med. 

Sedan gick jag ut med en lapp till en brevlåda och så hade jag plötsligt gått några fler steg än M den dagen (femtontusen!) och kände mig så enormt nöjd att jag vann denna lilla "tävling". Sedan la jag G och däckade totalt själv, men pallrade mig ändå ner för lite obligatorisk kvällsgröt innan jag somnade på riktigt klockan elva.

Således var jag väldigt trött i benen och i både kropp och själ imorse när G föreslog utflykt till Dyrön. Men samtidigt: solen sken! och Dyrön. Dit älskar vi ju att åka. Så okejdå. 

Vi hann med färjan gott och väl, tack vare att vi för ovanlighetens skull hittade parkering nära färjeläget. Det gungade ovanligt mycket när färjan åkte på öppet hav men jag tänkte på att just dessa färjekarlarna varit med i ett TV-inslag när det var storm och att detta inte var storm på långa vägar. Väl på Dyrön var det kallt. Jag hade min varma långa vinterjacka, termobyxor, två mössor och rejäla tumvantar men alldeles för svala skor. Sommarskor. Lite dumt faktiskt, men jag valde dem för de har bäst sula och är lättast och ja, jag var ju redan supertrött i benen. Tårna blev iskalla, för det blåste liksom in i skorna. 

M och G var upplagda för överlevnadsäventyr så vi började med att ta oss till lekplatsen mitt på ön. G lekte och jag virkade men blev iskall om fingrarna. Jag drack te. M och jag satt på sittunderlag. Det var ändå rätt okej. Lite frid infann sig. Sedan ville G handla mentos i affären, men den var söndagsstängd. Så ville han spela minigolf och vi gick ner till minigolfbanan. Jag tänkte på att där finns det ju ett självserveringsvåffelcafé vilket betyder att jag får gå in och vara inomhus! Men minigolfbanorna var övertäckta med nåt tyg, som skydd mot vintern. Våffelcafét var dock öppet! Men ingen våffelsmet fanns det, pga minusgraderna. Tur då att jag packat ner lite okladdig kladdkaka. Tur också att det fanns en liten värmefläkt. Denna satte vi oss vid och M använde också sin nödfilt att lösa en liten koja med, så till slut blev vi varma!

Värmefläkten blåste in i Gs överlevnadshydda. Ja, jag hade vantar på fötterna.

Klockan halv tre hade vi dock blivit sugna på att åka hem så med någorlunda raska steg gick vi över ön till färjan. M satt i väntrummet medan G och jag stod och spanade. Det gungade när vi åkte över. Och väl i hemmahamnen igen sa jag till M att visst har du med dig stavarna? (Han hade haft med sig vandringsstavar för ovanlighetens skull, jag tror de utgjorde en del av överlevnads-attiraljerna). Stavarna? Va? Nej! Så kom han på att de låg kvar i vänthallen på Dyrön. Snabbt kom jag på att han kunde ta färjan tillbaka ett varv och säga till att han bara behövde springa och hämta sina stavar i vänthallen (så han inte behövde vänta ytterligare en timma på nästa färja) och så bytte vi mobil (eftersom jag köpt allas biljetter med min mobil) och så åkte han över igen, medan G och jag åkte hem, satt i köket en stund och planerade läxor innan vi återigen åkte ner till bryggan för att hämta M.

Efter allt detta var jag ännu mera slut och la mig ännu en gång med vetekudden i min säng, men denna gång med maximalt fluff (dvs mellan våra täcken) och läste vidare i boken Morgon och kväll av Jon Fosse. En bok nästan helt utan punkter. Ganska bra men också ganska förvirrande.

Sedan somnade jag, och sedan var det dags för middag. Och efter det: städa köket medan M plockade i ordning i hallen och sedan ut med soporna, gå en pyttesväng och så förbereda G för sängen. Nu lägger pappan sin son och jag sitter här och skriver. Men nu blev detta för långt (igen) så det är dags att runda av. Det har varit en fin helg! Imorgon ska jag vila på jobbet. Framförallt mina ben ska jag vila! De är inte akuttrötta nu men jag kommer nog känna av någon slags trötthet imorgon ändå.

Hoppas ni har haft en fin helg och att ni inte frusit för mycket! 

Små isflak i issörja i vår närmaste havsvik

En vilsam och aktiv helg

Isformationer i vattenfall

Om ni skulle undra varför jag inte skriver så ofta så beror det främst av två orsaker: jag hinner inte och jag orkar inte. Vissa dagar är så fullsmockade att de inte tar slut förrän jag lägger mig med huvudet på kudden och somnar, ibland medan M berättar något min trötta hjärna bedömer som ointressant. 

Förra veckan var väldigt intensiv med mycket jobb, mycket läxor att lösa tillsammans med G och på det ett livligt styrelsemöte, kringelkrångel med olika saker och mer jobb. Denna helg behövde jag således vila. Vila är kanske inte min bästa gren, även om jag lyssnat på Clara Lidströms vinterprat en gång och även om jag vet att det är nyttigt. På somrarna sitter jag på baksidan och virkar. Det är ljuvligt. Nu i vintern har jag istället lagt mig på min säng (på mitt täcke) och med Ms täcke över mig. Maximalt fluff. Rekommenderas!

Så, hur var då denna vilsamma men samtidigt aktiva helg? Jo, jag kan börja med att säga att vi inte hade några planer, egentligen, förutom att åka och simma, att M skulle dammsuga och lite sånt. Så igår vid halv nio styrde jag bilen med G i baksätet mot närmaste simhall. Så nära ligger den förresten inte, ca en halvtimma bort om man åker i lika sakta mak som jag brukar göra. Vi kom precis i tid till att det skulle öppna men parkeringen var full! What!? Hur gör man då? Jag gillar verkligen inte att leta parkering. Resultat: jag ställde mig på en parkering som nästan halvt bestod av en snöhög. Det gick bra. Tur att man tagit körkort i Norrland... 

Sedan gick vi in och bytte om och kunde konstatera att alla de parkerande människorna inte hade checkat in i simhallen utan gjorde något annat. Karate och vad det nu var. Skönt! Vi började med att simma i den djupa bassängen. Väl där kunde jag konstatera ytterligare tre saker: att G vågade gå i (efter ett tag) och att han vågade simma längs kortsidan till närmsta röda flyt-avgränsare, och sedan vågade han simma bort till den djupa delen men bara alldeles vid kanten så han kunde hålla i sig varannan meter. Den slutsats jag drog av detta var självklart att han behöver gå mer i simskola. Om ungefär tre år behöver han kunna simma 200 meter. Själv simmade jag 50 meter, i lördags. Först 25 med G och sedan 25 tillbaka med G gåendes på kanten. Nåja, alltid något. Så fick vi bada i barnbassängen som var vaarm och sköön. Det behövde jag efter en stressig vecka! Bassängen fylldes på med fler och fler barn och vi satt en stund i ångbastun och filosoferade innan vi slutbadade lite för att sedan gå till omklädningsrummet för att duscha och basta på riktigt. Det var skönt att bli riktigt genomvarm, särskilt nu när det är så hemskt och kallt ute.

I bastun övertalade G mig om att vi skulle köpa lördagsgodis på Hemmakväll. Okejdå, min son. Vi passade på att handla lite på Coop också och G fick blippa alla varorna i självscanningskassan. Det tyckte han var roligt. Så brummade vi hemåt igen. 

Väl hemma lagade jag lite oväntat laxpasta till mig själv och G åt den salladsbuffé han plockat ihop åt sig på Coop. (Vi bor på landet så salladsbuffé på mataffären känns som ovanlig lyx!) Jag kom på att jag har lite samma förhållande till lax som till kyckling. Jag vill inte äta det för jag gillar inte industrin bakom (överfiske av sill och sånt som ges till laxarna i laxodlingarna, (äter kycklingarna också sånt?), massa kycklingar på samma lilla yta (stress, skador, snabbväxande djur som inte mår bra) och lite samma med laxen, massor med laxar som trängs i nåt nät). Därför köper jag inte lax eller kyckling. Samtidigt tycker jag det kan vara ganska gott. Så om andra köper det kan jag äta det. I vår familj är det M som köper den mesta maten, skulle jag nog säga. Så ibland kommer han hem med lax eller kyckling, och ibland äter jag det.

Efter maten satt M och jag och pratade om viktiga saker en bra stund i köket och sedan gick jag ut på promenad och fotade isformationer. Syrran ringde för jag hade kommit på att vi skulle kunna åka och hälsa på dem idag och vi behövde prata ihop oss. Idén att åka och hälsa på henne och hennes son kom till mig igår när syrran skrev till mig att hennes son var uttråkad för att ingen ville ses och leka. De hade hört av sig till flera stycken, men ingen kunde, så hennes unge var lite ledsen kunde jag förstå. Och jag om någon förstår honom för vi är ungefär lika sociala. Så tänkte jag att G behöver ju leka lite med någon på fritiden och jag vill ju träffa syrran, så varför inte? Vi hade ju dessutom inga planer! G föreslog att vi skulle ta tåget, och jag som varken gillar att köra i stan eller gillar att släppa ut växthusgaser i onödan (ja, vi har fortfarande en bensinbil), tyckte att det lät som en bra idé. Tyvärr går det inget tåg från vår ort så jag fick ändå köra ca 35 minuter till lämplig tågstation med pendelparkering. Det gick bra! Vi hann till och med vänta på tåget i några minuter och sedan hann vi med en tidigare buss från stan än vad appen sagt. 

Syrran hade lagat korv stroganoff med ris och det är en av min och Gs favoriträtter. Vi hade ett bra samtal kring bordet. Vi pratade om skolmaten (något vi alla fyra kunde relatera till) och min systerson berättade att de en gång om året firar den Ofantliga måltidens dag. Syrran vek sig nästan av fniss och jag började fnissa åt syrrans fniss mer än åt felsägningen, som jag nästan inte förstod var en felsägning först. Man får ju massa mat! Det är trerätters! berättade hennes son. Ja, ofantligt mycket mat liksom, tänkte jag och kunde inte sluta fnissa eftersom syrran fnissade så. När hon väl hade hämtat sig lite sa hon att hon trodde det hette Offentliga måltidens dag. Och ja, det verkar den efter en snabb googling heta. Gött ändå att man får ofantligt mycket och kanske lite extra god mat då, kan jag tycka! 

Sedan fick barnen spela Nintendo Switch 2 som kusinen ganska nyss har fått medan syrran och jag satt/låg på hennes säng och pratade. Hon berättade om Bea Uusmas bok om polarexpeditionen och jag blev faktiskt riktigt nyfiken på att läsa den. Just nu har mamma det exemplar som syrran fick i julklapp men framöver kanske den kan få bo hos mig, eller i sommarstugan. Tydligen kan man behöva en helg i lugn och ro för att läsa den. Mmm, en sådan helg kan jag verkligen tänka mig att ha framöver! 

Efter vilo- och spelstunden var det dags för kladdkaka och vispad grädde och sedan körde vi lite vila och lek igen. Efter en stund kom de två kusinerna och sa att de var uttråkade och då gick vi ut en stund, till närmsta skolgård. Så var det snart dags att åka hem. Tack för den här gången! Det var trevligt att ses! En lagom liten träff på en sådär tre timmar lite drygt.

Väl hemma var M i färd med att laga sushi. Han fick idén igår och lyckades med lite stöttning av mig genomföra det till slut. Samtidigt hörde hans mamma av sig och ville ha instruktioner i hur man virkar en Calm Shores-sjal, som jag redan virkat säkert 4 stycken av. Så ja, jag gjorde en instruktionsvideo eftersom hon har väldigt svårt att läsa mönster (och text överhuvudtaget). Hon lider av samma virkmani som jag. Es un vicio, sa hon. Och ja, jag kan bara hålla med. Det är ett beroende, helt klart!

Sedan åt vi sushi och så fick jag tillfälle att ligga och vila med maximalt fluff medan jag tittade på de två senaste avsnitten av Populära problem med Sissela Benn och Jonatan Unge. En gammal vän och namne till mig  dök upp i en liten biroll! Jag blir alltid lika glad av att se henne!

Under tiden målade M en uggla (beställning från mig) och G kollade på gissavad (minecraftvideo på youtube). 

Sedan var det dags för kvällsfika och gå och sova. Jag nattade G enligt konstens alla regler (dvs han fick rejält med kvällsfika, han fick till och med bada lite så jag kunde klippa hans tånaglar enklare, jag såg till att han borstade tänderna, jag läste för honom och jag sjöng när han släckt lampan.) Sedan låg han där och grejade... och sa plötsligt att han tänkte på mat. Så jag fick dråsa ner för trappan igen och värma lite makaroner och ge med ketchup, och så borsta tänderna igen och stoppa om. Och då blir klockan nästan tio innan jag hinner sätta mig här och skriva. Så är det bara!

Jag relaterar. Till tidsbristen alltså.

God natt!

Okej, men innan jag säger god natt helt måste jag bara skriva att jag lagade en himla god vegetarisk lasagne igår utan jobbig bechamelsås. Och sedan bakade jag rågbullar också, enkla så kallade pappamackor utan morot eller något annat extra i (för jag orkade inte, tyvärr). Det var bara det. 

God natt igen! Hoppas ni haft en fin helg och får en bra vecka!

Ho hoo ho! hälsar Ms uggla

Vilken helg!

Bra kämpat, Tove! kommer jag på mig med att tänka när jag öser upp köttfärssåsen i treliterspåsar och knyter igen dem. Bra kämpat med helgen. Det blev en adventshelg ändå, även om grannarna kanske trodde att vi hatar julen fram tills att jag fick upp adventsstjärnorna i eftermiddags. Vad vet jag... kanske har de inte ens märkt att jag inte hunnit än. Kanske bryr de sig inte?

Adventshelgen kan vi säga inleddes redan i fredags när G och jag traditionsenligt strök julgardinerna till köket. Det är samma julgardiner som vi strök förra året och samma julgardiner som jag köpte när han var ett halvår. Något år tänkte jag att jag inte ens tycker de är fina, men så åker de upp ändå, och så fula är de inte heller. Både blommor och domherrar pryder en gråaktig bakgrund. Men nu är det de vi har och nu är det tradition att vi stryker dem tillsammans. G blev inspirerad av strykandet så han hämtade pärlpattor och pärlor och började pärla. Det hade han gjort på fritids också, samma dag. Skärmfri aktivitet, tänkte jag och lät honom hålla på. Sedan passade jag på att stryka vår röda julduk och la den på halva köksbordet (så vi kan kladda på den andra halvan) och så blev jag inspirerad att pusta mässingsstaken som vi har på samma bord, och det skulle ju vara så lätt, så lätt stod det på internet. När är det fredagsmys!? ropade G från vardagsrummet. Snart, ropade jag, ska bara... och så kom M hem mitt i allt och jag kände mig mest stressad. När M sedan skulle lägga G och jag skulle prata i telefon med syrran blev jag ännu mer stressad eftersom M inte tog tag i det alls, så jag fick gå upp och säga åt honom flera gånger. Snark!

Irritationen över fredagens läggning låg kvar i min kropp och mitt sinne även på lördagen. Jag skulle jobba en stund (det gör jag bara väldigt undantagsvis och i nödfall) och cyklade iväg till jobbet. Efter ungefär två timmar dök G och M upp, för de ville snickra i min pappas verkstad. Jag hade bett M köpa en trekantig adventsljusstake på loppis men han hade köpt en för fyra levande ljus istället. Den behövde vi inte, eftersom vi redan har en sådan (som min pappa snickrat av mitt och syrrans gamla klätterträd). Inspirerade av ljusstakar skulle de snickra egna. Jag bara väntade på att någon skulle göra illa sig på ett eller annat farligt verktyg, men allt gick bra, som tur var, och på något magiskt sätt lyckades jag koncentrera mig på jobbet och skriva klart det som skulle skrivas och sedan laga lunch till mig, och sedan till G.

När jag kom hem hängde jag en tvätt, men ångesten ville ändå inte riktigt släppa. Den hade också med mina 200 vårlökar att göra. Kanske femtio av dem hade jag lyckats få ner i jorden förra helgen, under stor fysisk ansträngning. Jag är tydligen inte gjord för att gräva, snarare för att tänka och skriva. Så hur skulle jag orka få ner 150 nu? Jag frågade M om inte han kunde hjälpa mig. Det var ju trots allt nästan fint väder (plusgrader och uppehåll) och klockan halv fyra ungefär tog vi bara tag i det och gick ut. M kom på en innovativ metod som gick ut på att han hackade ett hål med järnspett och jag pluttade i lökar. 150 hål senare var vi färdiga, och då var det mörkt. För mig var detta hur mycket enklare som helst. Jag kunde ligga på knä och han stå upprätt och hacka hål. Perfekt! 

Senare på kvällen fick jag feeling och gick ut på en promenad. Ända ner till storstranden gick jag. Där var det mörkt och öde. Vem hade trott något annat? Jag blev himlans trött i benen påvägen hem och satte mig och vilade på två ställen. Väl hemma hällde jag upp ett pussel. Redan när jag vände på bitarna började jag störa mig på motivet. Det är ett sånt där ihopphotoshoppat motiv som ser ut som ett foto men inte riktigt är det. Bilderna på bitarna blir så suddiga och irriterande. Men jaja, nu var det detta jag hade. Jag började som sagt med att vända på bitarna och sortera dem grovt i färg och ungefärlig plats på pusslet. Det är vilsamt att pussla, tycker jag. Det är ett sätt att få mig att sitta still, och det behövs, men det var promenaden som fick ångesten att till slut helt flyga sin kos!

När G nästan somnat/M gett upp nattningen satte vi oss i soffan och tittade på ett litet mysigt TV-program som visade sig vara helt perfekt för oss. Iskonstnärerna heter det och det handlar om de konstnärer som bygger upp sviterna på ishotellet i Jukkasjärvi. Halvtimmesavsnitt - helt lagom.

Så kom söndagen. Första advent. Inte en stjärna uppe. Klätterträdsljusstaken ännu inte framtagen. Men G och jag hade andra planer. Vi skulle åka och simma! Planen är att G ska öva sig på att simma med mig nu fram till april och sedan gå tio gånger till i simskola innan sommaren. Han har precis börjat våga simma i djupa bassängen, men av någon anledning stannar han och håller sig i kanten ungefär vartannat simtag. Jag tror det handlar om andningen och trygghetskänslan. Han behöver mycket trygghet, mitt barn. Men men, vi simmade en gång fram och tillbaka i djupa bassängen och sedan gick vi till lilla och simmade lite och lekte. Innan vi gick upp gick vi tillbaka till stora och hämtade ringar på botten varsin gång. I bastun var det varmt och skönt men kanske lite många tanter för Gs smak. 

När vi kom hem igen var det dags att fixa lunch och pussla... M hade tagit sovmorgon och hade enligt uppgift ont i huvet. Efter maten ville jag ta tag i detta med adventsstjärnorna och insåg att den gamla varmvita glittriga som jag köpte när jag var student skulle hålla ett år till. Lite trasig är den - men det syns inte, och den ska ju ändå bara hänga där. Det andra jag insåg var att vi inte hade någon glödlampa till den andra stjärnan, en i metall som min syrra hade i sitt flickrum. Eftersom jag satt en saffransdeg och inte orkade kontrakterades M och G för uppdraget att köpa en ny glödlampa. De promenerade till affären och fick både motion, skärmfri tid och nästan lite sol på sig. Jag passade på att städa fågelburen medan det både var ljust och uppehåll (hej vintern!). Och så pusslade jag lite till... 

När de kommit hem var det dags för utbakning av saffransbullarna. Det är Roys saffransbullar med mandelmassa, som jag brukar baka, men jag modifierade receptet lite och hade 2,5 dl vatten i degvätskan som tillägg till de 5dl mjölk, men lika mycket jäst, smör, salt, saffran och socker som i originalreceptet. Mjölet mäter jag aldrig. Lite havregryn smög jag också i... M ville vara med vid utbaket för att lära sig, men han ville helst inte kladda ner sig. Det lyssnade jag föga på. Kanske fyrtio bullar blev det. Först gick jag hem till min granne S med fyra stycken, och sedan satte jag i mig tre stycken själv vid vårt lilla adventsfika. G "bröt mot lagen" som han sa och sprang tillbaka till TV:n och åt sin där. Det är ju bra att han i alla fall vet att vi vill att vi alla ska äta och fika tillsammans vid köksbordet. Sedan pusslade jag lite till... M lagade egen lunch/middag (som bara han ville äta) och när han var klar med det och städat undan lite i köket (som var kaos) satte jag igång att laga köttfärssås till G och mig. Det är standard, men så får det vara. 

Efter middagen pusslade jag lite till och sedan gick jag ut på en promenad. Det duggregnade lite så jag tog på mig regnjacka. Och tur var la det, för innan jag kom hem igen hade det börjat ösregna. Fyra bullar till bortskänktes till våra grannar P&A och så pusslade jag lite till samtidigt som jag hjälpte G med kvällsfikat (vilket blev det han inte ätit upp av sin middag). Så var klockan halv nio och jag skickade upp G för att lägga sig med M. Tog på mig pjamas. Röjde vardagsrummet. Började skriva detta. Så kom G ner och ville äta mer, och då blev det ännu mer spaghetti och köttfärssås... nu har de tystnat och kanske somnat. M börjar jobba imorgon samma tid som vi andra sover som goast. Herrenadå. Ingen fattar att han orkar, men det gör han inte heller. När han ska jobba så tidigt som imorgon får G sova i min säng, så att jag inte stör M när jag lägger mig. För mig är det typ som att sova på hotell fast hemma! Jag kan nämligen ligga och läsa innan jag somnar, när jag sover i Gs säng. Och det ska jag göra nu. Just nu läser jag Nils Holgersson Tur och retur av Maria Ulfgard. Hon är litteraturvetare och det känns lite smånördigt och samtidigt mysigt att läsa den. (Lyssna på Vetenskapsradions tjugominutersprogram om barnens brev om Nils Holgersson. Så fint!) Förra helgen sträckläste jag Sarek av Ulf Kvensler. Mycket spännande (men med ett lite irriterande slut)!

Nåväl. Det är dags att knyta sig. Det är en dag imorgon också. Bullarna blev himmelska och stjärnorna kom upp till slut! Vi har till och med simtränat. Det här blev en adventshelg att vara nöjd med, även om den innehöll både lite jobb och lite ångest. Bra kämpat, Tove! Godnatt!