Tre saker en helg

Söndag kväll. Tre saker har hänt denna helg och jag vill berätta om dem för er. Häng med!

Sak ett: I fredags kväll fick jag tummen ur och köpte biljetterna till Spanien. Det blir bara jag som åker tåg. M drog sig ur när han hittade flygbiljett för hela familjen (en väg) för under 3000 kr och knappt 4 timmar kort resa. 

Men är det så enkelt? Nej det är det inte! Först ska man vara två timmar innan på flygplatsen minst, och för att komma dit med lite marginal behöver man åka hemifrån två timmar innan det, sedan kanske flyget lyfter på utsatt tid eller inte, det kanske är flygplatskaos igen eller inte, och sedan kommer man ju inte fram till byn direkt utan planet landar i Málaga och där måste man ta buss eller tåg eller sova en natt och sedan ta buss eller tåg till Sevilla och därifrån bil till hembyn. Alltså åker man t ex lördag mitt på dagen och kommer fram på söndag mitt på dagen. Fyra timmar blev tjugofyra, och en hotellnatt. Bara så ni vet.

Så: Jag hade lite av en inre kris den dagen han hittat dessa biljetter. Tänkte att herregud! Fyra timmar! Det är ju KORT TID och det går ju FORT och varför är jag så jäkla jobbig som bara inte kan flyga en gång. Herregud! Skärp dig Tove! Jag störde mig rent av på mig själv. Sjukt irriterande! Sedan gick jag till mig själv och funderade på vad jag vill och kände att jag måste stå för det, men konsulterade också några vänner, bl a Åsa och Annika och syrran, och kom fram till att jag faktiskt ska stå upp för vad jag vill och vad jag tycker är det enda rätta och ta mig till Spanien på mitt sätt, dvs med färja, buss och tåg. Åsa kom på att jag kan åka själv, Annika sa att jag vågar och syrran sa också att jag vågar. Så jag vågar! (Typiskt mig att konsultera 5 personer innan beslut. Gör ni också så?) 

Således: Jag köpte biljetter i fredags! Vilken process det är! Först kul, snabbt frustrerande och sedan mer frustrerande. Sedan paus i några dagar. Sedan hitta lösningar och sedan köpa. Bara att köpa allt tog två timmar, och då lyckades jag inte ens köpa den sista sträckan för det stod Error! Ya se está realizando esta compra. Vilket jag tror betyder att Renfes bokningssystem tror att jag redan köper en biljett i en annan flik eller nåt. Inte funkade det att hetsa datorn heller, eller att starta om, eller att radera historiken. Nåja. Jag borde köpa den idag. Eller imorgon, från annan dator.

Reseplaneringen då? Jag kanske borde göra ett eget inlägg med den? Men i korthet: 

Göteborg-Kiel-Karlsruhe. Sova en natt på hotell. 

Karlsruhe-Strasbourg-Bordeaux. Sova en natt på hotell. 

Bordeaux-Donostia/San Sebastián. Sova en natt på hotell. 

Donostia/San Sebastián-Madrid-Sevilla. Bli hämtad med bil. 

Buss mellan Bordeaux och San Sebastián och även till Madrid. Den billigaste sträckan är den mellan Bordeaux och San Sebastián. Det tar ca 5h och kostar 149kr. Dessutom fick jag klimatkompensera resan för under 1€. Vet inte vad det ger, men alltid nåt. Jag tycker det var bra att man kunde göra det i köpet, även om det egentligen borde ingå i priset så att alla resenärer tvingas till det. Då kanske flygpriserna skulle skjuta i höjden! Det ni! Den dyraste sträckan är Göteborg-Kiel-färjan. 1559kr kostar den inkl hytt för en person, exkl mat. Den dyraste tågsträckan är Strasbourg-Bordeaux för drygt 900kr. 

Av dessa städer har jag tidigare inte besökt  Karlsruhe och Bordeaux, så det blir extra spännande! Någon av er som läser som varit i någon av de städerna, eller i några av de andra?

Sak två: Igår lördag vaknade G med ont i ena benet. Samma hade han känt på fredagsmorgonen men då hade han blivit bättre efter en stund och kunnat vara på fritids utan problem. Men eftersom samma symtom återkom passade jag på att ringa 1177. Sköterskan rådde mig att åka med honom till Kungälv jourcentral. Det är som en vårdcentral fast på kvällar och helger, om jag förstått det hela rätt. Jag tog mod till mig och körde dit. Ca 45 min. Där blev vi sedan kvar i tre timmar, till kl 13. De tog prover, kände på benet, frågade saker och skickade oss till Östra. G fick feber medan vi var där och det var därför läkaren tyckte att Östra skulle utreda beninflammation. Samtidigt kände jag att jag som ganska ovan bilförare inte vågade eller pallade köra till Göteborg själv, så jag frågade läkaren om det var okej att jag körde hem och hämtade pappan (som jobbade till kl 17) och han sa att helst skulle vi åka nu en okejdå, åk hem och hämta din man. Som tur var hade M rast just då och bad om ledigt från sitt eftermiddagspass så vi kunde åka till Göteborg lite tidigare. Men först hem, via gamla vägen (för jag körde pyttelite fel) och med G gnyende i baksätet, orolig, sjuk. Hemma gav jag honom en alvedon och sedan en isglass (som belöning/vätska/energi) och han somnade omgående på soffan. Lillen! 

Klockan fyra parkerade vi i garaget invid Barnakutens entré och M bar in G genom sjukhusets dubbeldörrar och luftsluss. G var redan piggare, tack vare febernedsättande, och ville titta på fiskarna i akvariet osv. Triagen utfördes av sköterska med dödskallar i håret och vi fick snabbt träffa en specialistsjuksköterska utan dödskallar. Han satte embla, tog blodtryck och skickade signaler till röntgen. Vi fick vänta i väntrummet med papegojorna. Helt lugnt. Inte en käft. Vi fick träffa läkare som kände noga och frågade och undersökte. Sedan väntan igen.

Sedan röntgen. Vänta igen. Ingen fraktur. Sedan åt vi middag (det finns en automat med god mat en våning ner och micro på akuten!) och drack saft i ett rum vi blivit tilldelade, ett med tigertema. Sedan togs fler blodprovet och efter en lång väntan under vilken jag nästan hann läsa ut min roman kom en läkare och sa att proverna inte visade någon infektion och att röntgenbilderna inte visade någon fraktur. G fick provgå fram och tillbaka i korridoren och läkaren såg inget avvikande, vilket betydde att vi fick åka hem! Så skönt! Klockan var 21.30 när M mötte oss i entrén och bar G till bilen, trots att han kunde gå bra och till och med hoppat några hoppsasteg i en korridor när ingen vårdpersonal såg.

Klockan 22.30 kom vi hem. 13 timmar efter det att vi åkt iväg till Kungälv på morgonen. G käkade macka och vi drack varsitt glas kall oboy och sedan var vi alla totalt redo för sängen! 

Jag är glad att allt gick bra, och glad att vi som familj lärt oss att det tar tid på akuten. Sist vi var där hade han stukat foten och det tog också massa timmar. Det är mycket väntan och lite som händer (som tur är, egentligen). Därför hade jag med mig olika underhållning så som: hörlurar, nintendospel, böcker (både till G och till mig), frukt, godis och vatten. M hade med sig ritblock, penna och tilltugg och han hade det riktigt mysigt i bilen i garaget verkade det som. Han uppfann både det ena och det andra under tiden, vilket höll honom helt lugn hela tiden. Jag är också glad för att vården finns och för att vårdpersonalen är så sympatisk och duktig och arbetsam. Att barnakuten dessutom har tilltalande inredning i form av stora fototapeter på papegojor är ju bara en bonus! För att inte tala om saften!

Sak tre: Den tredje saken jag vill minnas från denna helg är att G och jag har haft det så fantastiskt bra idag, söndag. G vaknade vid kl 07 (vintertid, tror jag) och var megapigg och megapeppad på livet. Han lekte, han lyssnade på tecno och han tog tempen på sig själv. Ingen feber! Inget ont i benet! Så härligt! Sedan har vi tagit det lugnt hemma, förutom M som jobbat. G har byggt nån bana i vardagsrummet, han har lyssnat på mer tecno (eller vad heter musiken som David Guetta gör?) och han har lekt ute med kompisar från granngården. Dessutom bakade vi pizza tillsammans till lunch och åt den på baksidan för solen sken, det var vindstilla och det kändes varmt! Jag har till och med fått gått mina 6000 steg och hunnit prata i telefon både med min vän Leli och med min syrra. Och nu sover G, och antagligen också M och klockan är fortfarande mycket mindre än man kan tro!

Jag hoppas ni haft en bra helg! Berätta gärna tre minnesvärda saker ni med, i varsin kommentar! Samtalet lever i dialogen! God natt snart och så hoppas jag att ni alla som läser här får ett fint läslov, höstlov eller bara en vanlig men fin höstvecka!

PS: Jo, jag har också cyklat 10 000 km med min elcykel nu under de fyra år och två månader jag har ägt den. Tjiho!

Fem år sedan BF

Idag är det fem år sedan beräknad förlossning och det känns nyss, samtidigt som ett helt liv har förflutit. Ett nytt liv av moderskap och är småbarnsperioden slut nu? Nej, inte riktigt än väl? G behöver mig fortfarande till allt möjligt, även om han själv såklart tycker att han är stor och visst klarar han av både det ena och det andra; duka av sin egen tallrik, ta på sig pjamasen, känna igen några bokstäver och med min hjälp läsa korta ord som DU och NU och OJ. 

Det är fem år sedan och jag tänker inte så mycket på förlossningen eller neonataltiden, men ändå ligger det där djupt inne i min själ som ett sår med svag sårskorpa som lätt går att pilla loss och då börjar det genast blöda igen. Jag märker det när jag lyssnar på den jag röstade på som årets sommarpratare för något år sedan: Johanna Isaksson. Hon berättar så drabbande och fint om deras första tid med sonen Ivar, och om den oerhört dramatiska och farliga förlossningen med moderkaksavlossning. Det är så läskigt att jag frågar mig om någon någonsin kan tänka sig att bli gravid, efter att man hört hennes historia. Det är så drabbande berättat att jag första kvällen bara orkar lyssna på fem minuter innan jag storgråter för mig själv i köket och sedan tar mig upp till M och börjar prata om vår första tid. Kvällen efter lyssnar jag färdigt på del ett och gråter lite mer, men inte bara. Jag känner så väl igen det hon beskriver från neonatal, även om vår son faktiskt mådde bra och vi inte var i närheten av lika oroliga som hon och hennes man måste ha varit. 

Det är fem år sedan beräknad förlossning och jag nattar G genom att läsa två sagor. Båda handlar om Axel och Omar och G tycker att det är lagom spännande. Tidigare på kvällen har vi tittat på Världens natur om lodjuret i Spanien. Så fint program och så mysigt att krypa upp i soffan tillsammans och titta och prata om vad vi ser. G blir nästan ledsen när kaninen äts upp av - vem det nu var... Och han tycker inte kejsarörnen är snäll alls när den tar den stackars oskyldiga rödhönan. Jag förklarar att vissa djur äter varandra, och vi har ju nyss mumsat i oss falukorv... Programmet om Spaniens natur är extra intressant, tycker jag, eftersom Gs farmor och farfar bor alldeles i närheten av nationalparken Doñana, där det iberiska lodjuret faktiskt bor (och kaninerna, och våra svenska flyttfåglar). Kanske kan vi åka på en rundtur i den nästa gång vi åker till Spanien. När det nu blir... kanske i januari eller februari?

Fem år sedan BF ja... Och jag som inte fattade någonting när jag kom in till förlossningen i slutet av augusti. Skulle de hugga av mig huvudet? Ja, varför inte. Det gjorde så fruktansvärt ont. Istället gav de mig magnesiumdropp och en spruta med något i, mot mitt superhöga blodtryck. Min favoritbarnmorska, som hon kom att bli, la sina båda armar på mina ben och försökte lugna dem och mig. De bara skakade... 

Fem år sedan BF och om jag inte fick tillgång till min son och vår bebisbubbla då, på neonatal - en vecka efter att jag skrivits ut, så har jag verkligen det nu. Vi umgås mycket och vi försöker hitta på saker som är roliga för hela familjen, så som olika utflykter men även mysigt hemmafix. G älskar att baka kaka. Och att äta den... 

Det jag lärde mig av min sju veckor förtidiga förlossning var nog att ingenting blir som man har tänkt, och vad det gäller förlossningar så är det bara att hänga med. Mitt förlossningsbrev togs aldrig ens upp ur väskan, men det ordnade sig ändå. M visade sig vara en klippa till pappa när han tog hand om G helt själv, men med hjälp av neonatalsköterskor, den första tiden. Vården visade sig fungera när den verkligen behövde det, och jag kommer aldrig glömma min första fina sköterska på IVA. 

Tack G för att du kom! Och tack för att du är en sån underbart fin femårig pojke! Min pojke!

Bunkrar ni?

Jag har nu sett, med lite halv koncentration, på SVT:s specialprogram om Coronaviruset. Allt är fortfarande oklart för mig. Vilka är symptomen egentligen? Kommer alla att provtas? Det låter ju inte så. Hur tar man prover på folk som bor som vi, långt från sjukhus? Ska vi ta kollektivtrafik till ett sjukhus om vi skulle misstänka att vi är coronasmittade? Det verkar ju väldigt kontraproduktivt och dumt. 

G hade lite lite feber i söndagsmorse men var pigg som en mört och pratade på som världens pratkvarn. Efter någon timma var febern borta och har varit det sedan dess. Snorig är han däremot. Och jag hade ont i halsen när jag vaknade imorse och har haft ett ständigt kli sedan dess. Jag gissar att vi plockade upp något förkylningsvirus när vi var i Skärhamn i lördags, då träffade vi ju en hel del folk. Inte kan jag tro att det är corona, för det känns överdrivet att tro det. Men tänk om? 

G fick vara hemma från förskolan igår för det gick bra ihop med våra scheman (vi kunde pussla rätt bra) och för att han var snorig och ju faktiskt haft lite feber tidigt på söndagen. Det hade gått 24 timmar, men ändå... Idag fick han däremot gå dit, eftersom han visade tydliga tecken på att vara pigg genom att hoppa intensivt i soffan imorse. Personalen tyckte att det hade gått bra, så det var ju bra. Jag tänkte hämta tidigare, men lyckades såklart inte eftersom jag fick någon sorts ny arbets-il vid tio över tre. Så kan det gå. Till slut kom vi hem i alla fall, cyklandes genom diagonalt regn. Hemskt. (Nojig för att batteriet till cykeln skulle ladda ur var jag också, men det gick bra som tur var.)

Väl hemma åt vi linsgryta med ris, som M lagade igår. Mycket gott är det och en av våra standardrätter numera. Vad har ni för standardmat som går hem i hela familjen? Ge mig gärna tips! 

Så ja... viruset var det ja, jag tappade visst fokus. Det var många förtroendeingivande äldre män som var med i programmet, reflekterade min smarta syrra. En av de få kvinnliga experter som uttalade sig i programmet var Agnes Wold. Hon sa att hon tyckte att man inte ska resa utomlands det närmaste året. Jag undrar vad min kära man och min kära spanska svärfamilj tycker om det. Jag undrar om vi kommer följa det rådet. Antagligen, om det utvecklar sig och blir värre. Vi får väl se. Kanske är det helt över om några månader, kanske är det värre än nu. Ingen vet ju det. 

Bunkrar ni, förresten? Folk verkar ha kommit på det nu. Jag har tittat igenom lite vad vi har hemma och ja, frysen är så gott som full och i skafferiet har vi nästan 10 kg mjöl och en hel massa torra kikärtor och linser som vi tydligen köpt på oss. Tonfisk, fiskbullar, krossade tomater, ris och pasta. Ändå tog jag en extra fiskbulleburk när jag handlade idag. Sedan har vi vårt "riktiga krisförråd" också, som jag började bygga upp för något år sedan. Där har vi lite färre saker än i vårt vanliga skafferi, men ändå. Bra att ha. Tänk om livsmedelsbutikerna stänger helt i flera veckor!  Då gäller det ju att klara sig.

Några varor jag köpte hem för att "bunkra" med idag var: bindor, näsdukar, jäst, buljongtärningar, choklad. Kanske lite udda, vad vet jag. Men vem tänker på att bunkra mensskydd? Det de nämnde på SVTs program var tonfisk, krossade tomater, ris och pasta. Kanske kommer mensskydd och andra apoteksvaror fortfarande gå att köpa via nätet om livsmedelsbutiken här stänger. Men vem ska dela ut posten om brevbäraren är sjuk? Kanske kommer inte alla vara sjuka samtidigt, nej... Kanske lugnar det ner sig snart.

Egentligen känner jag mig inte så orolig, fast det kanske verkar så, utan mest fundersam. Vad är detta? Var ska det ta vägen? Och hur i hela friden ska jag förhålla mig? Måste G vara hemma i två veckor från förskolan om han börjar hosta? Eller mer? Jag kanske får ringa 1177 i alla fall... Fast inte nu! Nu lär de ju var nedringda av alla andra som sett SVT:s program och har lite ont i halsen.

Äntligen är vi igenom det

Det är lördag kväll i mitten av februari och äntligen har vi tagit oss igenom detta. Detta som är oro inför operation, operation, suppar, magsjuka, tvätta lakan, förbandsborttagning och till sist dragande av suprapubiskateter. Och nu: frihet! Och snart: vardag! Alldeles vanlig helig vardag, som ska levas av oss på vårt alldeles vanliga invanda sätt. Cykla hit, cykla dit, hämta, lämna, leka på förskolan, svänga ihop en snabb middag, promenera på holmen. Ja, allt det som är vår vanliga vardag har jag faktiskt längtat till den senaste tiden.

Inför förra operationen, i början av december 2017, när G var ett år och tre månader, var jag mycket, mycket mer nervös. Då våndades jag och då grät jag i timmar på jobbet. Den gången var första gången och allt krånglades till av att vi dagen innan planerad operation i Umeå fick veta att vi var tvungna att åka till Uppsala för att genomföra den. Operationen sköts alltså upp och bytte ort och jag som anhörig var tvungen att lista ut hur allt skulle ordnas och bokas: hotell och resa. Och av någon anledning var detta oerhört krångligt och påfrestande.

Inför den här operationen, i början av februari, var jag inte alls lika nervös. Kanske för att det hela skulle ske på ett sjukhus mycket närmre vår hemort och kanske för att vi redan gjort detta en gång. Nu skulle det bara fixas klart, det som inte blev så bra sist.

Under förra operationen promenerade vi till Uppsala domkyrka och tände varsitt ljus för G och hans kropp. Inför den här operationen skötte en församling här på holmen jobbet med att be. De bad för honom och för att operationen skulle gå bra, och även om jag inte är det minsta religiös eller troende så kändes det faktiskt fint. Det känns fint när folk bryr sig om den lille parveln som springer omkring på bergen med sin mamma om helgerna och mår gott i de salta vindarna från havet. Det känns fint att de vet vem han är och att de bryr sig. Att de tänker på honom och ber till sin Gud.

Alla sa att det kommer att gå bra, men vem vet. Det finns risker med narkos, men varför tänka på dem när man väl bestämt sig för operation? Inför den här operationen var jag mest rädd att G skulle bli sjuk eller att något skulle hända på sjukhuset vilket skulle kunna orsaka att operationen ställdes in. Och visst hade han krupphosta och rejäla mängder snor två veckor innan operationen, men detta gick faktiskt över. Och visst kändes han lite varm några minuter innan han skulle rullas upp till operationssalen, men termometern visade faktiskt vad den skulle: ingen feber. Och barnet rullades in.

Vi hade varit på sjukhuset från klockan sju på morgonen. G hade inte ätit något sedan kl 22 dagen innan eftersom fastan började vid midnatt - men då sov ju vi. Klockan 06 ville han bara ha välling och absolut inget vatten. Vid klockan nio fick han två festis, eftersom vi då visste att operationen inte skulle bli förrän efter lunch.

Vilket bra humör han var på, vårt barn! Han lekte i båda lekrummen i båda avdelningarna och han öppnade och stängde den bästa dörren sjuttifemtusen gånger medan jag satt på en liten utfällbar pall och tittade ömsom på honom ömsom på min telefon. Ända tills tio minuter innan förberedelserna drog igång var han på bra humör, men plötsligt började han be om mat; lite majs mamma, i handen, en pepparkaka mamma. Det kan jag äta. Men nej, det fick han ju verkligen inte äta. Och då kom sköterskan och hon gav nässpray som skulle lugna och plötsligt låg det lilla glada barnet i min famn och sov. Lillvännen.

I förberedelserummet, innan operationssalen, fick vi veta att en förälder skulle få följa med in till sövningen. Det var helt klart min tur eftersom M gjorde det sist. Väl där inne sövdes han med gas i en mask. Han började sprattla och protestera och jag uppmanades att prata. Efter några andetag sov han och då fick jag gå ut. Sedan satte de infart i foten och sövde honom mer på riktigt, med djupare narkos i blodet. Och sedan var det väl bara att tvätta och skära gissar jag. Vid det laget hade vi föräldrar dock lämnat operationsvåningen och begett oss ut för att få tag i lite fika.

Vi satt på ett café nära förlossningen och specialistmödravården och tittade på varandra, vår kaka och de gravida och nyförlösta. De senare med sina bebisar i plastbaljor. Det kändes nästan som innan vi hade G, för plötsligt var det bara M och jag, mitt emot varandra vid ett fikabord. Märkligt.

Efter kakan gick vi ut och försökte hitta en skog att gå i. Skogen kändes som den bästa platsen medan sonen låg under kniven, helt utom vår kontroll. Skogen är läkande. Det har jag känt många, många gånger. Och visst hittade vi en liten dunge. Vi gick genom den, på en gångväg, stannade ibland och betraktade varsitt träd. Gick vidare. När vi kommit ut ur dungen vände vi ganska snart om. Gick tillbaka. Sedan satt vi i vårt vårdrum och väntade, och plötsligt var operationen klar och vi kunde gå till uppvaket för att möta vår modiga son.

M läste ut sin första Pettsonbok, Tuppens minut, som han lånat med sig från förberedelserummet, och var imponerad över både bilder och story. G sov och hade fin syresättning och puls. Plötsligt kom läkaren; operatören, och berättade att operationen gått över förväntan. Att nu trodde hon allt att det var klart. Ingen mer operation borde behövas. Så skönt! Och så vaknade G. Yrvaken, som efter narkos. Efter en stund kunde vi rullas ner till avdelningen igen.

Jag var kvar på avdelningen till klockan åtta på kvällen och M sov över med G, enligt vår överenskommelse. Det var en bra natt för både dem och mig och tidigt på morgonen skjutsade min pappa tillbaka mig genom rusningstrafiken, för att jag skulle kunna vara med på ronden. Vid lunchtid kunde vi åka hem, vilket betydde hem till mina föräldrar som bor närmre sjukhuset än oss.

Jag hade tänkt att vi skulle vara där tills katetern drogs men redan på torsdagen åkte vi hem. En magsjuka hade attackerat oss på sjukhuset och jag var först ut med kräkningar en hel natt. En hel dag i sängen och dagen efter det åkte vi hem. På torsdag kväll var det både min pappas och Gs tur att drabbas av samma sak. Förfärligt. Rent förfärligt. Både för mig och min pappa kom det och gick väldigt fort. För G kom det smygande med minskad aptit, och inte ville det ge sig förrän ungefär sex dygn efter första kräkningen. Fruktansvärt förfärligt jobbigt! Både för honom som kräktes och för oss föräldrar som fick ta hand om det hela. Som tur är kunde vi använda samma strategi som vid blöjavvänjningen i somras: M tar barnet, jag tar materialet (lakan, golv).

(Strategier vid magsjuka: Ha lakan redo, nära. Ha hink med plastpåse i nära. Sätt in fällbar sommarsolstol i badrummet och gosefilt att linda in sig i. Sitt där med barnet under nätterna när det kräks, för att slippa byta lakan. Lägg handdukar och skydd över lakanen i sängen. Lägg handdukar över kuddarna. Tvätta, tvätta, tvätta. Blanda utblandad vätskeersättning för barn med tomatjuice. Ge att dricka - vatten om det är det barnet vill ha, isglass, men inte mjölkprodukter eller välling. Kontakta 1177 vid oro.)

Så vad gör man när barnet har magsjuka men det är dags att ta bort förband? Får man ens komma till sjukhuset då? Ja, det visar sig att sjukhuset har en plan för detta: isoleringsrum på barnakuten. För att inte benämna det cell. Det kändes som en cell. Mellan kl 09.30 och 14 var  vi där för att först ta bort förbandet och sedan försöka få G att kissa. Då han inte kissat på över en vecka var detta väldigt ovant och det gjorde också ont. Dels därför, och dels för att han inte hade tillräckligt med vätska i kroppen efter magsjukan (min teori), kom det inget kiss. Vi blev hemskickade med en stängd (men öppningsbar) suprapubiskateter och rådet att tömma var tredje timma om han inte kissat.

Tydligen kan pojkar i hans ålder bli rädda att kissa när de inte gjort det på någon vecka och dessutom nyss opererats, men inte visste jag att det skulle bli så jobbigt att försöka få honom att göra det! Det tog flera dagar och jag kände mig fullständigt uppgiven när jag insåg att ungen nu lärt sig att vi tömmer via katetern bara han låter bli att kissa och är tillräckligt envis. Min förklaring att om du dricker nu och kissar sedan kan vi imorgon dra katetern, verkade gå inte in alls. Tills plötsligt en morgon. Det var i torsdags. Han satt i sängen och jag sa det att om du kissar på pottan idag kan vi åka till sjukhuset imorgon. Det var då han kom på det: då kan jag ju leka med spisen, ugnen och båten. Och med detta som motivation gick han själv till pottan och bara gjorde det - kissade!  Trots att det kändes ovant och verkade göra ont. Det var så skönt, så otroligt himla skönt, och jag kände hoppet återvända med en gång!

Så i fredags, äntligen, efter två kräkfria nätter och mycket mer vätska i kroppen och en torsdag då han kissat på pottan flera gånger fick vi återvända till sjukhuset för att dra katetern. Underbart! Nu är det klart. Operationen är gjord, läkningen är på mycket god väg och barnet fungerar som förut. Jippie! Och på måndag återvänder vi till vardagen igen. Hämtning, lämning, cykling och leka på förskolan med kompisarna. Så skönt det ska bli. Heja vardagen! Heja oss!

Kanske inte rädd, men det behöver bearbetas

Så ringer min älskling, en solig torsdag. Jag sitter och äter lunch med mina föräldrar i deras hus och ska snart börja jobba igen, men så ringer hon. "Min älskling," säger jag, "så kallar jag dig fortfarande i huvudet."

Det är barnmorskan som tog emot mig när jag kom till förlossningen. Jag tror att man är extra öppen just då - innan man ska föda barn. Jag tror att känslolivet liksom har öppnat sig, eller om det är själen. Jag tror helt enkelt att man är mer mottaglig precis då, innan man ska föda sitt första barn. Kanske har det ingenting med första att göra, men jag har ju bara fött ett så vad vet jag?

Vi vill att G ska få ett syskon. Ingen vet ju om det blir så, men vi har så smått börjat tänka på det och prata om det. Kanske hoppas lite på det, till och med. Och inför en eventuell ny graviditet och inför en eventuell andra förlossning känner jag definitivt att den första måste bearbetas. Det är ett trauma, helt klart. Åtminstone för mig. M frågar vad det är och jag berättar om förlossningen, berättelsen sträcker sig över en vecka. M minns det inte på samma sätt, inte på samma känslomässiga sätt. Han hade ju en annan roll. Han var pappan som fick följa med det nyfödda lilla livet, medan jag var mamman som fick åka ensam tillbaka till intensivens postoperationsavdelning. Han hade ingenting kopplat till sin kropp. Han var inte sjuk. Skärrad, ja, och rädd - åtminstone innan förlossningen, men inte sjuk. Han var en klippa som tog hand om allt, faktiskt. Jag är så glad för det!

Jag läste i Föda barn-boken att många av de som mår dåligt av sin förlossning är besvikna. De hade för högt ställda förväntningar och kände att de inte lyckades. Så jag sänkte mina förväntningar: bara vi båda överlever så är det en lyckad förlossning. Men - så fungerade det inte för mig. Mina förväntningar var sänkta, men samtidigt: hur vet man vad man ska förvänta sig? Varken M eller jag hade aldrig varit med om att föda barn förut. Visst, jag hade läst den fina boken om att föda, och till och med en annan om att föda utan rädsla, men när jag väl satt där i min egen säng och ringde 1177 förstod jag ju inte att detta var början på mitt förlossningsarbete. Mitt. Att det var huvudvärk jag skulle känna, en fruktansvärt stark huvudvärk, och svårigheter att andas i flera dagar före, och svullna ben, det visste jag inte att jag skulle känna. Det fanns inte på kartan. Det hade jag inte läst mig till, och även om jag skulle ha gjort det hade jag inte sinnesnärvaro nog att förstå vad som hände.

Jag läste ju till och med på 1177 om havandeskapsförgiftning, när jag hade det (odiagnosticerat) men avslog snabbt det alternativet då jag bara stämde in på tre av sex symtom! Plötslig huvudvärk (check!), svullna upp (check!), känna mig allmänt sjuk (check!). Dessutom yrade jag och hade svårt att andas. Jag kunde inte ens gå korta sträckor utan att det kändes fruktansvärt ansträngande. Jag kunde bara sitta och svanka ytterst på en stol eftersom barnet låg på lungorna, trodde jag. Men näää, det är säkert normalt!

Men när den starka huvudvärken inte avtog, två timmar efter att den kommit, stod jag bara inte ut längre. Jag satte mig på sängkanten och ringde. Sköterskan på 1177 rekommenderade mig att genast ringa Förlossningen och om de inte ville ta emot mig, åka direkt till akuten. Det var hon som svarade, min älskling. Och det var hon som tog emot. Då visste jag inte att hon skulle bli min älskling, men det är hon. Hon höll sina armar över mina sprittiga ben och sa att blodtrycket var "lite högt". Hon följde med mig till hjärnröntgen, hon mätte mitt kiss. Hon gav mig isbitar att suga på och en halv centimeter vatten i en liten mugg att dricka. Och det bästa hon gjorde var att inte berätta för mig i det skedet att barnet antagligen snart skulle behöva födas. Ja, det var det bästa.

Om några veckor har jag en telefontid med henne. Då ska jag få prata om allt. Allt som hände innan förlossningen, och efter. Hon ska få veta hur mycket jag uppskattar hennes insats! Och jag ska få börja förstå...

_________

Hela förlossningsberättelsen: del ett, del två, del tre.
Jag har också skrivit ett inlägg om tankar efter kejsarsnittet.

Och om du som läser är gravid: Tänk på att detta är min graviditet och min upplevelse och ingenting som har med dig och din graviditet att göra! Lyssna på din egen kropp och dess signaler, och sök vård om det inte känns rätt och bra!

Vilken resa!

Vovven vilar i sängen på barnuppvaket

Vilken resa vi har gjort de senaste dagarna, och inte är den riktigt slut än heller! En tågresa till Uppsala, taxiresa till Akademiska sjukhuset och så lägger man sitt barn under kniven. Det värsta man kan tänka sig, nästan.

Det började med en stressig lördag. Jag ville få ihop allt. Laga mat till postoperationstiden, städa, tvätta. Samtidigt ville jag promenera. Vi behövde handla. Jag blev stressad och jobbig men vi fick ihop det till slut, och vi la oss som (mer än) vänner. 

Självklart beställde jag taxi till tåget redan dagen innan. Avgången var 9.15, men taxin kom inte. Jag ringde och kollade var den var, men nej, telefonisten såg ingen beställning. "Det tar tjugo till tjugofem minuter om han ska hämta bilbarnstol och det kostar hundratjugo kronor extra." Jag tittade snabbt på klockan och räknade med att vi skulle hinna. Ändå, den stressen. Kommer vi ens att komma med tåget? Kommer operationen ställas in på grund av någon fjantig taximiss? Aldrig! Vi gick gatan ner och väntade. Till slut kom taxin och arg som ett bi spände jag fast G i en dåligt fastsatt bilbarnstol och sa att nu åker vi! Ingen tid för fix och trix, vi måste bara hinna med tåget. Och vi hann, med sju minuter till  godo. 

Redan klockan tre var vi i Uppsala och fick tågtaxi till hotellet, som var fint och kändes bra. Vi lyckades få i oss lite middag och nästa morgon åkte vi upp till Akademiska för att skriva in vårt barn. Jag mådde så fruktansvärt dåligt av att komma in på avdelningen. Folk pratade med mig men jag förstod inte hälften. En sköterska visade på en docka hur det skulle se ut sedan med förband och katetrar, något som inte ens riktigt stämde. Hon visste inte, hon gissade. Vi badade G enligt konstens alla regler och bar iväg honom till operation. M gick med in till sövningen och precis när vi skulle skiljas åt frågade anestesisköterskan om jag var okej. Nej, sa jag, ärligt. Och där släppte han det. Jag satte mig i väntrummet och grät. Sedan kom M ut och höll mig sällskap i gråten samtidigt som vår salskompis rullades in för sin operation. En fyraåring med en testikel på vift. 

Vi gick ut. Ut från sjukhuset och raka vägen upp till Uppsala slott. Därifrån spanade vi in staden och M bad till ett träd om att operationen skulle gå bra. Vi gick till Uppsala domkyrka och tände varsitt ljus för kroppsdelen de höll på att operera på vår son, något som visade sig ge resultat! Svärmor hade också tänt ljus för sina helgon, berättade hon sedan. Det kan ju inte skada, är vår inställning. 

Precis när vi var klara i kyrkan och på väg upp till hotellrummet för att hämta lite saker inför natten ringde de från sjukhuset och sa att de snart skulle väcka vår lille pojke. Paniken slog till igen och jag rafsade ihop mina sovsaker och sedan halvsprang vi tillbaka. Bara tanken på att han skulle vakna, nyopererad utan oss var outhärdlig, men vi hann gott och väl visade det sig. G låg och sov gott på sin narkos i någon timme efter att vi kommit. Vovven hade vi med oss, men ingen mat. (Miss där! Ta alltid med mat till någon som har fastat!) För plötsligt vaknade han och då var han mer än hungrig. M höll i honom och jag gick tillbaka den dryga vägen till avdelningen för att hämta nappflaskan med mjölk till honom. Den slukade han direkt och sedan somnade han om. M höll i honom och fick mysvibbar från Barn 4, där de ofta satt hud mot hud. Anestesisköterskan, samma som förut, hade nämnt att operationen gått bra men vi visste ingenting mer. Efter en stund kom dock doktorn. Hon berättade att operationen faktiskt gått över förväntan och att det var ett enklare ingrepp än vad hon trott. Bara en kateter, och inte två, var satt och ingen mer operation skulle krävas, utan nu var det klart. Det var fantastiskt att höra! 

Efter en stund tog vi oss tillbaka till avdelningen och G åt mat och började ganska omgående att leka. Jag som trodde att han skulle vara sängliggande i några dagar! Det var väl inte han intresserad av? Han ville leka! Lite senare, efter att jag brutit ihop inför en sköterska, gjorde M och jag om våra planer och jag gick tillbaka till hotellet och M sov med G på sjukhuset. Jag var oändligt tacksam. Det var första natten på 15 månader som jag sov själv. Helt galet skönt, även om G sover bra. Bara det att inte kunna väcka någon var underbart! Och att inte bli väckt! 

Vi stannade med G på sjukhuset hela tisdagen och onsdagen också. På onsdagseftermiddagen fick vi permission och begav oss till hotellet. Vi åt en god asienbuffé till middag och G tryckte in sushi och slängde ätpinnar på golvet. Vi sov tillsammans och G vaknade vid tre och vid halv sju. Båda gångerna bajsade han, och eftersom han hade förband över underlivet var jag tvungen att bege mig med honom upp till sjukhuset igen för omläggning av de nedre delarna av bandaget som var bajsigt. Snöblandat regn hälsade mig god morgon medan jag kämpade mig upp för backen med vagnen framför mig. Redan dagen innan hade vi dock beställt biljetter tillbaka till Umeå, för att åka på torsdagen efter lunch. Väl på sjukhuset fick vi än en gång klartecken att åka och klockan ett gick vi ombord på tåget. 

Resan hem var inte så rolig för någon. Två aströtta föräldrar och ett uttråkat barn. Mitt emot satt en tjej och snörvlade hela resan. Barnet bajsade två gånger och det rena bandaget var inte längre rent. Detta i kombination med att jag inte hade fått klart för mig vem som skulle ta över i Umeå som vårdkontakt, var inte en rolig känsla. Det skulle kunna vara Barnmottagningen, Kirurgen, Akuten eller Primärvårdsjouren. Ingenting var klart och tydligt. Allt bara fortsatte att snurra.

Och snurrig var vad jag kände mig när vi väl kommit hem. Spänningarna släppte väl mer och mer och jag var bara så himla trött. En timme efter att jag somnat vaknade dock G och var helt hysterisk. Han skrek och verkade vilja krypa ur sin egen kropp i en timme innan jag ringde 1177 för rådgivning. "Åk in till akuten" var deras tydliga svar. Så jag ringde en taxi. M tyckte att det var galet att dra iväg mitt i natten på blixthala vägar, men jag var tvungen. "Trettio till trettiofem minuter och hundratjugo kronor extra för bilbarnsstolen." Ja, men vad gör man. Skicka hit den! Jag åt gröt. Klädde på mig. M lyckades söva G. Jag ringde 1177 igen och frågade om vi verkligen behövde åka nu när han sov, men ja: åk! 

G vaknade såklart av jackpåklädning och taxiåkning men var nöjd. Vi fick snabbt hjälp och sedan ett rum. Tio i två blev han hysterisk igen, men jag vågade inte ringa på larmet. Plötsligt somnade han med huvudet på mitt lår och kroppen på det hårda golvet. En läkare med röda träskor kom. Hon gjorde ultraljud och såg att katetern låg i urinblåsan och att det fanns urin där. Eventuellt var det stopp i katetern. En sköterska spolade, precis som vi gjort hemma när han skrikit hysteriskt. Men på akutens golv sov G gott. Sedan ville de lägga om förbandet. Och då åkte hela förbandet av, och katetern ut. Jag satt och lutade mig mot sängen, dit vi hade förflyttat G, och försökte att inte titta mot det nyopererade området. Jag mådde nästan illa och kände mig yr. Min lilla pojke skrek och grät och hatade allt, där på britsen. Klockan var tre. Läkaren gick och ringde avdelningen i Uppsala för rådgivning och kom sedan tillbaka. En sköterska tvättade G och vi satte på ny blöja. All vårdpersonal lämnade oss och G lekte glatt på golvet.

Efter en stund kom en transport till Barn 3. Vi blev inlagda. G kröp runt och var glad. Klockan var kvart i fem. Vid halv sex somnade vi båda. M var kvar hemma, helt trött på sjukhus. Eftersom allt fungerade som det skulle med G blev vi utskrivna vid lunch. Vi åkte hem och jag la mig för att vila med en dunkande huvudvärk, som inte ville ge med sig förrän jag gick upp och lekte med G, som var glad. 

Jag blir så glad när du är glad, G! Och jag ser verkligen hur du kämpat! Du är så modig och stark. Du säger vad du tycker och tar ingen skit, samtidigt klarar du det galant. Nu hoppas jag att vi inte måste möta så mycket vårdpersonal på ett tag till och att allt läker som det ska. Jag ska ringa och boka tid hos uroterapeuten igen så att hon får titta så det verkligen ser bra ut, sedan hoppas jag att vi kan låta dig vara. Att du får läka och leka och bara leva livet! Det är du värd! Du är bäst! Jag älskar dig.

Ingenting visste vi

En av de sista bilderna M tog innan allt handlade om sjukhus och bebisen

Den tjugotredje augusti nittonhundratjugotre föddes min farmor. Nittiotre år senare hade vi ingen aning om vad som komma skulle. Jag satt och arbetade hemma i godan ro. Det sista jag gjorde var att prata med en elev som bodde i Vallda och sedan var det dags att åka in till Specialistmödravården för ultraljudsundersökning. Jag minns inte riktigt vad de skulle kolla, men väl där såg de att livmoderhalsen var alldeles för kort och för mjuk. Jag fick sitta i ett rum och den italienska läkaren sa att nu blir du inlagd. Ordet "nu" hade inte varit svårare att förstå någon gång tidigare i livet. Vad menade hon med "nu"? Jag skulle väl hem och fortsätta arbeta? Varför skulle jag bli inlagd nu? Idag? Nu med en gång? Går det till så?

Jepp! Så går det till. Så det var bara för mig att sitta kvar i fåtöljen och försöka kontakta min chef. Han svarade inte i telefon men smset gick fram. Sjukskriven och inlagd på sjukhus. Det var så märkligt. Jag mådde ju bra. Barnet skulle ju inte födas förrän om en hel massa veckor. Märkligt. Totalt overkligt.

Den colombiansksvenska barnmorskan, som var dotter till min gamle lärare, körde upp mig på BB antenatal, en avdelning jag inte hade den blekaste om att den ens existerade! Rum Ö. Och där fick jag ligga. Dropp kopplades på och jag fick en spruta med kortison för barnets lungtillväxt. De var alltså rädda för att om jag inte tog det sjukt passivt, så skulle barnet kunna födas snart, trilla ut ur hålet ungefär. För först blir cervix kort och mjuk och sedan börjar det öppna sig. Och sedan är det bara att tränga sig ut, helt enkelt. Om det är just helt enkelt, det vet jag ju inte egentligen. Han föddes till slut med snitt. Men det var en hel vecka kvar. En hel? Vecka? Det visste inte vi. Detta går väl över. Jag får vila och sedan vänta till trettonde oktober, eller tolfte kanske. Sedan kommer barnet. Inte nu. Inte en chans!

Jag var i vecka 32. Barnet sparkade så mycket att en av barnmorskorna inte kunde få in honom på CTGn. Han sparkade iväg sig. Han brås nog på pappan, sa den italienska läkaren, med all den energin. Pappan, som gjorde bedömningen att jag egentligen mådde bra, fortsatte att arbeta och sova hemma de dygnen jag var inlagd. Hans familj tyckte att det var skandal, men för mig var det helt okej. Det är ju tråkigt på sjukhus, och sjukhus skulle vi få nog av i ett senare skede skulle det visa sig!

Så där låg jag och hade tråkigt. "Ta hit min stickning" bad jag, vis av att min väninna hade stickat en hel filt på sjukhuset när hon väntade på sin bebis (som också föddes för tidigt), medan vattnet sipprade. Om hon hinner sticka en filt så hinner väl jag sticka en kofta? Och visst stickade jag några varv, men koftan ligger fortfarande ofärdig i en tygpåse. "Ta hit min dator" bad jag. Men inte orkade jag vara så mycket inne på den. Jag kontaktade visserligen en kollega och bad honom avboka mina inbokade samtal, och jag fick iväg några mail till några vänner, men inte mycket mer. Istället smsade jag flitigt med kreti och pleti, på min gamla telefon, den jag hade då. Den blev full. Det var galet. Jag läste lite i Brott och straff och försökte ta det lugnt.

Det enda jag ville var att komma ut! Om så för en liten stund! Det var en så varm sensommar, inte som den här kyliga. Det var så mycket vi missade där ute, kändes det som. Livet. Vinden i håret. Solen! Varför ska jag ligga på BB? Mitt barn är ju inte ens fött!

En dag tog M ut mig. Han körde rally med rullstolen och jag höll i droppställningen. Vi satte oss på en bänk. Ett par med en nyföding gick förbi, iväg från sjukhuset. Jag frågade om de skulle hem. Ja, efter en vecka, sa de. Vad länge det lät! Vad skönt för dem. Barnet var fött och allt var klart. (Några månader senare började jag tänka när jag såg gravida, och jag tänker det än: Du har allt framför dig. Och jag tänker det med ett hopp, ett hopp om att de ska gå lättare för dem än för mig.)

Tre dagar senare, eller om det var fyra, fick jag åka hem. Slut på energi och helt uppsvullen förstod ingen att det var något fel. Ingen förstod att jag egentligen borde stanna. Inte heller jag, även om orkeslösheten aldrig varit mer påtaglig. Jag ville bara hem och vila mig. Hem och vara i mitt hem. Hem och promenera lite i skogen. Och hem åkte vi. I solen. Ingenting visste vi om att vi mindre än en vecka senare skulle bli föräldrar.


----

Förlossningsberättelse: del 1, del 2, del 3.

Prata med vården om vården

Tavla på UVA

Så var vi tillbaka i vården. Jag och den lille. Han skulle på uppföljning på barnhjärtmottagningen och det gick bara bra, förutom att det var tråkigt att ligga och bli undersökt med ultraljud. Tur då att det var två läkare så den ena kunde underhålla och den andra kunde undersöka.

Det var jobbigt att komma in i sjukhuset. Att gå i samma korridorer som då. Men stärkt efter hjärtundersökningen kände jag ändå att jag ville passa på att gå upp på UVA och hälsa på sköterskorna jag hade när jag låg där innan och efter förlossningen. Och där var hon! Min sköterska! Hon som arbetade med mig precis efter kejsarsnittet, i två dagar. Vissa människor utstrålar en särskild godhet. Hon är en av dem.

Självklart blev hon förvånad och jag fick presentera mig för att hon skulle förstå vem jag var. Hon är ju van vid patienter som ligger nyopererade i en säng, men där stod jag pigg och frisk på mina båda ben. Hon blev också glad att se lille G, som hon bara sett en gång när han var en dag gammal. Nu är han ju stooor. Nästan sju månader! 

Vi hade ett väldigt bra och informellt samtal om min vårdtid hos dem. Vi pratade om problemet i att mor och barn vårdas på olika ställen på sjukhuset. Vi pratade om de abstrakta känslor jag hade när jag låg där precis efter förlossningen och hur jag hade kunnat sätta ord på dem, redan då. Vi gick tillbaka till salen där jag låg och tittade på inredningen jag mindes och utsikten. Det var fint. Det var lite som terapi. Jag fick även hälsa på en annan sköterska, hon som kört ner mig till Barn 4 under lillskruttens andra dygn i världen. Jag tackade henne för det.

Till sist frågade den första sköterskan om hon kunde få ta med sig det jag berättat och ta upp det på något möte, utan att röja min identitet. Jag sa ja. Självklart! Vad fint tänkte jag sedan. Att min upplevelse och min lilla informella utvärdering kunde få betyda något för vården. Att de kan tänka på hur de ska göra nästa gång, utifrån vad jag berättat om min upplevelse. Det var fint att få ge tillbaka det och att förhoppningsvis kunna ändra något litet som kan vara av stor betydelse för nästa nyförlösta, sjuka, mor.

De viktigaste punkterna jag hoppas hon tar upp är:

- Låt mor och barn träffas så mycket som möjligt. Låt dem träffas i fred utan för många andra där. Det räcker med en sköterska åt vardera patienten, inte massa rondande läkare också! 

- Möt varje patient med bara fokus på denna. Det gjorde de väldigt bra under hela min vårdtid, faktiskt, vilket jag även sa.

- Låt nyförlösta få lugn och ro, även om de måste ligga på postoperationsavdelningen i flera dagar. Försök ge dem en egen sal. 

- Bekräfta deras känslor. Att det känns konstigt att ha fött barn men inte fått snusa på det. Och hjälp dem som sagt att få träffa barnet så snart och mycket som möjligt.

Prata med vården om vården! Ge tillbaka det de ger till dig, så kan de ge ännu bättre till nästa patient. Vi är alla en del av samhället, en del av utvecklingen! Ta vara på det!

Var är du?

Den lilla flickan, en dag yngre än min son, låg i sin bädd på Barn 4 och skrek. Sköterskan, den enda i salen, tryckte på larmknappen och en annan sköterska kom in. Hon ombads att ta upp barnet, eftersom den första sköterskan var upptagen med ett annat barn. Under tiden satt jag med min lille son i famnen.

- Ta upp barnet, hon är hungrig.

- Ska jag inte hämta föräldrarna så att mamman kan börja amma henne?

- Nej, de kommer snart. Det är ingen idé att du går till dem, de går inte att kommunicera med.

De går inte att kommunicera med? tänkte jag. Är de plantor? Växter? Eller vad är det som står på?

- De kan varken svenska eller engelska, fortsatte sköterskan.

Du kan bara svenska och engelska, tänkte jag. De är människor, för tusan! De går att kommunicera med! Använd din kreativitet! Kroppspråk! Ljud! Ord! tänkte jag, i mitt ganska stilla sinne.

När jag väl, senare under samma dag, eller kanske nästa, fick tillfälle att hälsa på dessa så kallade okommunicerbara föräldrar vid tvättstället gav jag mig fasen på att prata med dem. Det är klart det går! Och det gick. Vi lyckades berätta för varandra att jag var där med mitt första barn och att hon, för det var mest mamman jag pratade med, var där med sitt andra barn. Hon berättade att hennes första barn var i Irak, eller i Lycksele. Jag förstod inte riktigt.

Senare pratade vi alltid om vi möttes i lunchrummet. Jag kommenterade vädret. Det var varmt ute. Jag visade på en karta hur de kunde gå ner till älven. Jag såg dem och vi hade trevligt. Vi åt lunch ihop någon gång. Jag fick veta att de var från olika städer och att deras äktenskap var arrangerat. De var söta ihop. Det kändes bra. Jag i min tur är ju inte ens gift med barnets pappa, lika konstigt det antagligen från deras synvinkel.

Vi pratade om sådant vi kunde se. Konkreta saker i nutid. Det var så långt deras språk räckte. Jag visade dem lexin och försökte förklara att det är ett bättre lexikon än översättningsrobotar på nätet, men att man bara kan skriva ett ord i taget. Det var ganska mycket vi hann säga varandra, ändå, trots knappa kunskaper i varandras språk. Jag fick veta att de bott på tre olika orter i Västerbottens fjällandskap och inland sedan de kom till Sverige ett år tidigare. Jag fick klart för mig att de lämnat sin första dotter kvar i Irak, hos hennes farmor. Och att hon var ett år nu. Det måste betyda att de lämnat en nyfödd bebis. Sin första. I Irak.

Varför ska världen vara så orättvis? Varför ska det vara så stor skillnad mellan folks möjligheter?

Din andra dotter föddes en dag efter min son. Ni kom flygande med helikopter. Jag vet inte varför men jag såg helikopter sängen som flickan åkt i och helikopterhjälmarna under den, på helikoptervagnen. Er dotter fick ett tillfälligt personnummer och ett vackert prinsessnamn. Hon lärde sig amma långt före min son och ni blev utskrivna någon vecka före oss.

Utskrivna och tillbakaskickade till asylboendet. Till ovissheten.

Så fort jag skaffat en smartphone började du skriva till mig. Vi skickade mer eller mindre svårtydda meddelanden till varandra och en hel del söta djur och fina blommor. Det mesta gick ut på att fråga om allt var bra. Oftast var det väl det. Men nu. Var är du?

Någon vecka innan februari tog slut skrev du att ni skulle få besked från Migrationsverket under samma månad. Och plötsligt upphörde kontakten. Din mobil är av. Jag skickar någon blomma eller någon söt kanin på mobilen ibland, bara för att du ska veta att jag tänker på dig. Bara för att du, den dagen du kan slå på din mobil igen, ska se att jag tänkte på dig. Kanske kan du höra av dig då.

Jag har ingen aning om var du är. Förhoppningsvis är du kvar i Sverige. Kanske är ni på något förvar i väntan på utvisning. (Var är er dotter i så fall?) Eller så är ni redan tillbakaskickade. En tredje möjlighet är att ni gömmer er. Jag hoppas nästan på den, fast ändå inte. Jag hoppas att ni fått uppehållstillstånd. Att ni bor på något fint ställe, men att din mobil bara gått sönder. Att du ännu inte haft råd med någon ny. Det är väl det halmstrå jag får hålla mig i, så länge jag inte vet.

Kanske får jag aldrig veta vad som hände med dig. Kanske är du liksom borta ur mitt liv för alltid. Men alltid kommer jag att minnas dig. Du som såg mig på Barn 4. Du som log och försökte prata med mig. Trots att jag inte kunde ditt språk.

Tankar och känslor efter kejsarsnittet

På operationsbordet.

Nu när det är flera förestående förlossningar i bloggosfären så kommer jag förstås att tänka på min egen förlossning igen. Jag skrev ju en lång utläggning om den ganska nyss, så jag tänker inte skriva alltihop igen, men jag vill ändå dela med mig om lite tankar och känslor angående att föda barn just med kejsarsnitt. Jag googlade nämligen idag på kejsarsnitt+hormoner med tanke på att Linnéa i USA vill sätta igång sin förlossning men sedan ändå kommer förlösas med KS, men jag hittade inget vettigt. Jag hittade dock en text av Emma Dominguez där hon skriver att hon känner sig som en halv kvinna efter att ha blivit förlöst genom akut kejsarsnitt.

En halv kvinna känner jag mig verkligen inte som, men jag hade många ganska jobbiga känslor den första tiden efter förlossningen. För mig blev det också akut kejsarsnitt, även om jag som tur var fick veta det kvällen innan. Det kom alltså inte helt som en överraskning. Det bästa med mitt snitt var att läkaren som lämnade beskedet att det var snitt inplanerat till nästa dag sa till mig att beslutet inte låg hos mig utan det var något som de som läkare hade bestämt. Min graviditet var för kort gången för att det skulle vara en bra idé att sätta igång mig, sa hon. Jag mådde ju inte heller alls bra, kände jag själv. Så när hon sa att du kommer föda barn imorgon, Tove, då svarade jag att jag kommer aldrig orka med en vaginal förlossning som jag mår nu, varpå hon berättade att det inte var mitt beslut. Det var så skönt att höra!

Jag hade innan bestämt mig för att en lyckad förlossning för mig betydde att både barnet och jag överlevde, något som oftast lyckas i Sverige. Jag hade ställt in mig på vaginal förlossning eftersom jag mådde så bra under graviditeten, fram till den sista veckan (och när jag mådde dåligt tänkte jag inte så mycket på förlossningen alls faktiskt). Jag hade läst två böcker om att föda barn och båda handlade mest om vaginal förlossning. Jag håller med Dominguez om att det finns för lite information där ute om hur det är att föda med akut kejsarsnitt. Det är ju inte heller något som man går och förbereder sig på som förstföderska med normal graviditet. Jag förutsatte att jag skulle få ont i magen och sedan åka in. Istället fick jag ont i huvudet och vi åkte in ganska direkt. Konstigt.

Trots fin graviditet blev det alltså akut kejsarsnitt på grund av havandeskapsförgiftning. Barnet var tvunget att tas ut. Här var det inget snack om att lyssna på fin musik eller äta choklad. Det var fasta och kateter som gällde. Sprita och skära. Barnet bars också ut omgående, något jag sörjer lite fortfarande. Varför fick jag inte ha honom på bröstet? Mådde han så dåligt? Det skulle jag vilja ha svar på. Jag vet ju att de satte CPAP-mask ganska omgående, men fanns det mer anledningar till att han inte kunde få gosa hos mig en liten stund?

När han väl var utplockad, vilket gick väldigt fort från det att de började skära, och jag syddes ihop så började en abstrakt tid. Jag hade fött barn. Barnet var fött. Magen var tom. Benen var domnade och jag kunde bara ligga på rygg. Jag kunde inte resa mig eller ändra läge under de första dagarna. Det skar som knivar in i såret och jag var tvungen att lära mig att gå igen.

Uppe på intensiven försökte jag förstå. Jag har fött ett barn. Men var är han? Hur ser han ut? Hur är han? Hur mår han? Hur mår jag? Jag höll ihop. Jag höll ihop ända tills jag kom tillbaka till förlossningen efter några dagar. Då insåg jag hur dåligt jag hade mått. Så dåligt att jag inte förstått vad tavlan på väggen föreställde, något som jag klart och tydligt kunde se en halv vecka senare. Då bröt jag ihop, ringde på klockan och fick prata med en sköterska. Overkligt.

Mina känslor efter snittet, innan jag skrevs ut var alltså att det hela var overkligt. Jag hade mått dåligt, förlösts, blivit smal men inte fått lära känna mitt barn. De korta stunder vi varit tillsammans var vi mer eller mindre hela tiden övervakade av personal och i flera dagar hade han CPAP-mask som var i vägen så jag inte kunde se hur han såg ut ordentligt. Dessutom låter de där maskarna en del av luftströmmen.

Mina känslor efter det att jag blivit utskriven men när vi fortfarande var kvar på Barn 4 var att jag inte var riktigt hans mamma, han var inte riktigt min, än. Barnet var patient på neointensiven och jag var anhörig. Barnet var patient. Jag var inte patient. Barnet var patient. Patient. Han behövde vård för han var patient. Jag var något annat. Jag var bara där. Pappan var där. Men barnet var vårdens. Det var känslan. Barnet behövde inte oss så mycket som han behövde vården. Fast  vi var ändå viktiga, det förstod vi ju. Men ändå: vården. Barnet och vården - i en mening. Föräldrarna - i en annan.

Vi lämnade honom ensam i salen flera timmar om dagen. Vi var inte med honom på natten. Vi orkade inte. Och det måste jag förstå och acceptera. Det var bra att vi sov på nätterna. Dagarna var tillräckligt påfrestande ändå. Men just den känslan av att sköterskorna kan bättre än vi var väldigt jobbig. Hur mycket de än säger att vi känner barnet bäst, så är de duktigare. De är proffs. De kan mer. Därför kändes det tryggt att lämna honom i deras händer. Ändå var vi inne hos honom flera timmar per dag. Vi satt mycket med honom hud mot hud, pappan mest i början, jag mer och mer. Vi lärde oss att sköta honom. Byta blöja, mata med sond, tvätta, hålla, lyfta, lägga ner. Och han blev alltid lugn av min sång. Sakta började jag förstå att jag var hans mamma. Förstå på ett känslomässigt plan alltså.

Mina tankar och känslor kort efter kejsarsnittet var alltså: abstrakt, overkligt och avsaknad av bebisbubbla och "riktiga" mammakänslor. Ett tag på Barn 4 kändes det som om jag var på ett jobb som jag ville smita ifrån. Det kändes hemskt. Men antagligen har inte detta så mycket med snittet i sig att göra, utan mer om min och barnets vårdtid efter. Föder man barn med snitt men att alla ändå mår bra och mor och barn får knyta an direkt, ligga hud mot hud, gosa, så känns det säkert annorlunda. Jag är inte direkt ledsen över att inte ha fått uppleva att klämma ut en människa ur vaginan, men blir jag gravid igen och om jag i så fall mår bra så vill jag gärna försöka.

Vi som har fött barn med hjälp av kejsarsnitt är lika mycket kvinnor som de som fött barn vaginalt och som de som inte fött barn alls! Vi är lika mycket mammor som andra mammor. Vi har också hormonpåslag, vi kan också amma. Det kan bara vara så att det tar längre tid att hitta till mamman inom sig om man inte får vara med barnet (själv) i början, vilket inte alls kan vara särskilt konstigt. Men det kommer! Det gjorde det för mig, när vi väl fått komma hem och landa. När barnet väl var vårt och inte vårdens. Vårt guldbarn. Mitt guld i livet!

Kroppen är kroppen är kroppen - sista delen av min förlossningsberättelse

Det ser ut som ett rymdskepp! sa jag till läkaren på intensivvårdsavdelningens uppvakningssal (UVA) när han satte artärkatetern. Han måste tyckt att jag var ganska borta, och det var jag säkert också. Jag minns ett starkt ljussken på min handled och smärta. Sedan var det klart, rymdraketen var på plats.

Det var egentligen till intensiven jag skulle flyttats men det var fullt där och eftersom jag kunde andas själv fick jag ligga på uppvakningsavdelningen. Jag hade ingen uppfattning om hur stor salen var men den kändes enormt stor. Jag frågade efter larmet, men nej det hade de inte. Det är bara att du ropar på oss om du vill något, sa de. Hur då? Vad ska jag ropa? Hallå? Tove vill ha hjälp? Nej, det kändes pinsamt på något sätt. Så där låg jag, höggravid och kissnödig, med en nyopererad äldre man bredvid mig som ojade sig hela natten för att han hade ont. Och en sköterska som med jämna mellanrum kom till honom och med gäll stämma undrade hur det var och om han hade ont. Det var alltså omöjligt för mig att sova.

Istället låg jag och fantiserade. Jag reste iväg i tanken. Var i vår gamla sommarstuga i Hälsingland med mitt barn och gick runt och visade allting. Varenda detalj i hela stugan ville jag visa. Så här är golvet här, här hänger en spegel, på den hänger nyckeln, här är det en hög tröskel och så vidare. Det var fint. Jag älskar det där huset.

På morgonen, kanske klockan nio, kom det några sköterskor, både män och kvinnor i min ålder ungefär och frågade hur jag mådde. Jag satt fast i sängen, kan man säga, med dropp på ena sidan och artärkateter och EKG-kablar på andra sidan. Efter att inte ha kissat på hela natten hade jag bara en önskan. Visst, det går bra, sa de och körde fram en stol med en potta i. Vi drar för lite här, sa de. Här kan du kissa. Ja, vad gör man? Jag är ju van, som många andra, att gå in på en toalett ensam och låsa dörren och kissa i fred. Här fanns inte det alternativet. Så jag kissade väl där då, inför alla, kändes det som. Nio deciliter blev det... Benen hade smalnat av nu, det mesta av min samlade vätska hade kommit ut.

Sedan kom förlossningsläkaren upp i kortskaftade gummistövlar och operationskläder. Klockan elva skulle det bli av: förlossningen. Han hade en annan mamma före mig. Anestesiläkaren kom och presenterade sig men gick snabbt igen när jag frågade efter "göteborgaren", en läkare jag träffat redan på BB någon vecka innan. En barnmorska och undersköterska kom och satte kateter. Efter en stund kom min man och massa personal och vi begav oss ner till förlossningens operationssal.

Jag bedövades i ryggen med spinalbedövning och tvättades ren. De hängde upp skynket och gav den blivande pappan order att sitta ner så att han inte skulle svimma. Sedan var det bara skära och plocka ut. Jag låg och tittade på klockan. Den var tio i tolv: Fin pojke framföds. Utskaffas med lätthet. Gnyr och försöker skrika vid partus.

Barnmorskan höll upp honom framför mig. Jag frågade efter könet och hon vecklade upp de varma handdukarna så att jag själv kunde se. En pojke. Fint. Det var ju vad jag trodde! Efter två sekunder var de ute. Två. Och pappan skulle följa med barnet. Han har nog aldrig varit så förvirrad som då. Inte en enda bild tog han, förrän barnet var rent och torrt och låg i sin bädd på neonatalavdelningen.

Jag syddes ihop och göteborgaren skojade med mig. Jag rullades upp till UVA igen. Jag fattade ingenting.

Du får ringa någon om du vill, sa personalen på uppvaket och gav mig en telefon. Jaha. Vem då? Det enda numret jag kunde i huvudet var till min pappa så jag ringde honom och konstaterade att han hade blivit morfar och att det blev en pojke. Den nyblivne morfarn grät men jag fattade fortfarande ingenting. Jag fick någon slags fruktsoppa att dricka och ett mariekex.

Så där låg jag och vickade med fötterna och tittade ut mot helikopterplattan. Det var många patienter på salen och allas droppmaskiner och övervakningsskärmar pep i otakt. Jag höll på att bli galen. Ta mig härifrån, bad jag. Jag klarar inte av detta! Min sköterska, en ängel, tog mig på allvar och ordnade en plats i en tom sal. Där låg jag sedan i flera dagar.

Ett dygn senare kom min bebis upp med en sköterska. Han var så liten, så liten. Hur håller man i en sån? Han hade också övervakning och en lindad hand. Lille bebisen. Är han verkligen min? Sakta började jag förstå. Att jag inte var gravid längre kunde jag ju se men hade verkligen jag fött ett barn? Det kom olägligt nog in massa personal, ronden. De pratade om olika saker men jag drog bara upp lakanet över bebisen och sa till honom att inte lyssna på dem. Jag förstod ingenting av vad de sa. Det var ju jag och bebisen nu, men så skulle alla komma och störa? Så onödigt! Han var hos mig i kanske en halvtimma. Sedan var de tvungna att återvända till Barn 4. Ensam blev jag kvar.

Och där låg jag i några dagar, till lördagen, och kände mig isolerad från resten av världen. Lite i taget fick jag lära mig att sitta upp, resa mig upp och gå. Droppen plockades bort. Jag började äta mat. Under mitt barns första två dygn i världen träffades vi sammanlagt ungefär en timme uppdelat på två tillfällen. Det var hemskt. Och vid båda tillfällena var vi bevakade av personal. Ingen bebisbubbla kan byggas upp med så många blickar runt en. Det går bara inte.

Jag har skrivit det förr och jag står för det än: jag är tacksam till vården. Väldigt tacksam. Samtidigt är jag ledsen att det behöver vara så att mor och barn behöver vårdas på olika ställen när det blir komplikationer som den här. Det hade varit så mycket värt att få vara i samma rum. Som vården är uppbyggd nu är det omöjligt, men allt är ju påhittat. Allt går att ändra. Vissa nätter kommer en sorg över mig över att vår start behövde bli så här - på distans. Samtidigt var det fint att barnets pappa fick en nära relation med sin son. De fick mycket kontakt eftersom de satt mycket hud mot hud. Det var han som stod för all trygghet då. Det var han som lärde sig allt först: bära, byta blöja och tvätta. Och jag visste ju att jag skulle få "ta igen" all tid sedan, under min mammaledighet, och det gör jag verkligen. Men samtidigt: min målbild att få ha barnet nyfött på mitt bröst, att få snusa på honom först av alla och säga några väl valda ord. Så blev det inte. Så blev det inte och vi kan aldrig få den stunden tillbaka.

Av detta lär jag mig att ingenting blir som man tror, men det kan bli bra ändå. Till slut. Efter någon vecka var jag helt utskriven och en månad senare fick vi åka hem. Det var skönaste känslan. Äntligen fick barnet bli vårt på riktigt! Vi fick göra allt och som vi ville utan att någon skulle titta eller tycka. Rymdraketen på handleden var borta och en ny tillvaro tog vid: den med vår lille son.

Kroppen är kroppen är kroppen - fortsättning på förlossningsberättelsen

Sista gravidbilden. Onsdag den 31 augusti 2016 kl 00:28.

Kroppen är kroppen är kroppen, sa syrran häromdagen när jag presenterade min teori: Kanske var det så att min kropp kände att bebisen borde komma ut snart, redan den sjätte augusti när jag hade sammandragningar? Kanske kände den att det var något dåligt på gång? Att jag skulle bli sjuk. Jo, hon trodde det. Kroppen känner av kroppen. Allt sker i kroppen. Kroppen är kroppen och där händer det, liksom. Så: kroppen är kroppen är kroppen. Det var vår slutsats.

Den sprängande huvudvärken kom på måndagskvällen. Det var den 29 augusti. Jag satt på sängen och pratade i telefon först med mamma och sedan med pappa, de som bara två dagar senare skulle bli mormor och morfar. Mamma tyckte inte att jag skulle ta någon tablett. Nä, lite huvudvärk är väl lugnt, tänkte jag. Men när jag sedan fick pappa i luren så kände jag efter en liten stund att det gjorde alldeles för ont. Jag tog två tabletter paracetamol och noterade klockslaget. Klockan var nio.

Jag kände att jag  var tvungen att sluta prata och gå och duscha. Sagt och gjort. Sedan var det sängen som gällde. Sova och försöka få det onda att gå över. Ont i huvudet har man la haft förr... Det går över. Ingen fara.

Vid halv elva ungefär gav jag upp. Jag kände att detta går inte. Det  GÅR INTE. Verkligen inte. Jag måste balla ur, och jag måste balla ur nu. Nu, nu, nu. Nu går jag upp och röjer. Nu går jag upp och blir helt sjukt hysterisk och det kommer inte hjälpa ett skit, men jag bryr mig inte. Det hjälper inte att ligga här heller, tydligen. Så jag gick upp. M satt i soffan och kollade på youtube eller nåt. Jag satte mig bredvid honom och gick lös. Jag skällde och var helt hysterisk. Jag ville bara ta bort mitt huvud. Det kändes som om allt skulle gå käpprätt fel. Jag skulle inte kunna älska barnet osv. Livet var förstört.

Men så tog jag mitt förnuft till fånga. Vi går och lägger oss. Du lägger dig bredvid mig. Vi lugnar oss nu (det var bara jag som var arg). Och så sover vi. Så blir det bra sedan. Dock: på sängkanten stannade jag upp och fattade det bästa beslutet under hela den här sjukdomsperioden. Jag skulle ringa 1177. Bara en gång. Bara säga att jag mådde SKIT. Så jag ringde och kippade fram mitt namn och berättade att jag var gravid i v.33+3 och att jag hade sprängande huvudvärk. Sköterskan sa åt mig att ringa Förlossningen direkt och om de inte ville ta emot mig skulle vi åka till Akuten. (Akuten åker vi inte till, hade jag tänkt tidigare, jag är ju bara förkyld, jag kommer få sitta där i fem timmar, bara folk som är helt dumma i huvet åker till akuten när de är förkylda.) Jag ringde Förlossningen. Kom in, sa de, nu!

Jag stod vid husknuten och väntade på att bilen skulle köras fram. Tio av tio i smärta, minns jag att jag tänkte. Bara de ger mig något starkt så jag kan sova, alternativt hugger av hela huvudet!

Jag tror att man är extra öppen känslomässigt i födabarnsituationer. Min mamma blev förälskad i en av barnmorskorna när hon födde mig, och ja - det hände även mig. Hon som tog emot mig var helt underbar. Hon ledde mig in i samma undersökningsrum som den sjätte augusti och lät mig sitta i samma sköna gravidfåtölj. De tog blodtrycket. Det var "lite högt" så nu får du spruta och tablett. (Lite högt visade sig vara nästan 200/115, vilket är superhögt.) Jag fick kissa i mugg och jag hade lite protein i urinen, för första gången. Barnmorskan satte sig på huk på golvet framför mig. Fötterna la jag upp på fotpallen. Hon höll armarna i kors över mina ben och försökte få mig att lugna mig. Jag var inte lugn. Jag skakade. Jag kunde inte kontrollera min kropp. Jag skrek nästan åt en läkare. Ja, det gick inte att vara trevlig, mitt huvud höll på att sprängas. Reflexerna knackades och benen flög. Bra! tänkte jag. Mer magnesium så hon inte får kramp, tänkte läkarna.

På något sätt som jag inte minns togs jag in till ett vårdrum på Förlossningen. Vi skulle bli kvar över natten. Den blivande pappan sov i sängen bredvid, med ryggen till mig, han försökte väl koppla bort lite. Jag kissade. Hela natten kissade jag. Och hela natten kom min älsklingsbarnmorska och mätte min urin i en så kallad texashatt (ord jag lärt mig av att läsa journalen!). Sex liter kissade jag ut bara under natten. Ingenting fick jag dricka heller (Vi måste ta prover imorgon och då får man inte dricka, ljög barnmorskan). Jag var fruktansvärt törstig. Jag tiggde och bad. När jag fick dricka ca 1 tsk vatten, botten på en liten plastmugg, kändes det som religion. Det var himmelskt! Min älsklingsbarnmorska tog in isbitar som jag sög på. Det var också skönt. Och så kissade jag.

Det kom en neurolog under natten och viftade. Hon var hippie och jag visade mina hippiebyxor som jag hade på mig och vi pratade om Urkult. Jag var säkert hur flummig som helst. Sedan blev jag körd till skallröntgen för att utesluta hjärnblödning eller annat fel på själva hjärnan. Sorkfeberprover togs.

På morgonen dagen efter hävdes vätskeintagsförbudet, fastan. Drick med måtta, sa en läkare. Det struntade jag i. Fullständigt. M gick och hämtade allt jag bad om och jag svullade verkligen. För att bara någon timma eller två efteråt kräkas upp hela kalaset. Det var ändå värt det!

Någon gång under dagen kom det in en sköterska från Barn 4. Hon försökte informera mig. Hon kunde nog inte gjort så mycket mer fel. Hon visade CPAP-mask och hon sa att mamman inte får se barnet vid förlossningen. Jag blev så upprörd att jag kräktes igen. Snacka om att inte målgruppsanpassa informationen! Hon verkade dessutom veta att jag skulle förlösas dagen efter, något som vi inte blivit informerade om. Miss!

Det var först på kvällen, eller kanske snarare natten till onsdagen, som vi fick veta att barnet skulle födas dagen därpå. Jag svarade läkaren att det kommer jag inte orka. Jag kommer inte kunna föda vaginalt. Hon sa då att det inte var på tal att jag skulle föda vaginalt. Läkarna hade bestämt, oavsett vad jag tyckte, att jag skulle föda med snitt, något annat skulle inte gå. Tack! Tack för att du sa så! Det var så fint att lägga det beslutet hos läkarna och inte fråga mamman. Jag hade ju egentligen velat föda vaginalt, i alla fall testa, men det var helt underbart att de tog detta beslut åt mig, baserat på hur jag mådde och i vilken vecka jag var. Det skulle nämligen vara svårt att sätta igång mig, eftersom jag var så tidigt i graviditeten, menade de.

EKG gjordes. Jag hade nämligen fått kalkbrist av magnesiumdroppet de gett mig mot sprittigheten och blodtrycket. Kalkbristen orsakade i sin tur rytmrubbningar på hjärtat. Eftersom de bedömde det nödvändigt att ha mig under övervakning: EKG, blodtryck, saturation och andning, skickades jag till intensiven, när den sista gravidbilden var tagen.

Kroppen är kroppen är kroppen - början på min förlossningsberättelse

Det kommer inte bli som jag har tänkt, tänkte jag. Det hade jag läst på flera ställen och hört av flera kvinnor. Men hur annorlunda kan det bli? Väldigt annorlunda, visade det sig.

Redan den sjätte augusti kom kroppen på att det kanske skulle vara dags snart för vår bebis att födas. Jag fick sammandragningar var tionde minut under någon timma. Vi packade en BB-väska enligt en lista för jag tänkte att det är bäst att ha det gjort innan vi ringer så att vi inte behöver panikpacka om de säger att vi ska komma nu. Sedan ringde jag. Sköterskan som svarade frågade upp lite och sa att jag skulle vila mig och ringa igen om det fortsatte. Jag hade inte ont, blödde inte, inget slem, inget vatten. 

Vi la oss i soffan och tittade på "Ett fall för Vera". Jag skrev upp på en lapp när sammandragningarna kom. Magen blev stenhård en liten stund, sedan släppte det. När Vera löst sitt mordfall ringde jag igen: "Nä, det har inte slutat." "Okej, kom in." Vi åkte in. Med BB-väskan. Min man parkerade, ganska långt från förlossningen, men vi visste inte riktigt var ingången var eller var man skulle stå. BB-väskan lämnade vi av någon outgrundlig anledning i bilen.

En tatuerad barnmorska mötte upp vid ingången, jag leddes till ett undersökningsrum. CTG kopplades på, kissa i mugg, och det beslutades om att jag skulle få Bricanyl för att lugna ner det hela. Det var hemskt. Jag fick ångest. Min man pratade om att åka hem, vilket spädde på ångesten. Vi stannade där till kanske halv två på natten. Undersökningen av livmodertappen visade att den var lite mjuk men stängd. Det var skönt att åka hem. Uppföljning några dagar senare bokades in.

Vid den uppföljningen såg det bra ut men av en annan anledning bokades ytterligare ett besök två veckor senare. Den 23 augusti var det alltså åter dags att åka till sjukhuset och specialistmödravården. Vi gjorde ultraljud och läkaren kände efter inuti. Tappen var för kort och för mjuk. Jag var tvungen att läggas in. Nu. Förvånad fick jag bara finna mig i att stanna kvar. Jag skrev sms till chefen och flyttades till BB-antenatal. 

Där fick jag kortison som skulle hjälpa barnets lungor att utvecklas ifall han skulle födas för tidigt. Jag fick också ett dropp som skulle lugna ner det hela genom att förhindra sammandragningar. Jag blev beordrad vila och ville bara gå ut. Jag kände mig instängd och ensam. Min man arbetade och sov hemma. Ett livligt smsande till vänner tog vid, och jag skojade och pratade med varenda undersköterska som vågade sig in på mitt rum.

Det var tråkigt att vara inlagd. Jag kände att jag mådde bra. Jag fick inte göra någonting förutom att vara på mitt rum och gå och äta på avdelningen. Smygande kom svullnaden i benen. Jag berättade det för en barnmorska eller om det var en undersköterska, som sa att det var normalt. Jag fick ont i ryggen, högt upp. Det måste vara på grund av sängen, tänkte jag. Jag låg bara på sidan pga magen. 

På fredagen den 26 augusti fick vi packa ihop och åka hem. Just då, när jag satt i rummet och min karl packade ihop allting han på min begäran släpat dit (dator, böcker, stickning, kläder), kände jag hur kraften riktigt rann ur mig. Jag kände mig obeskrivligt trött. Men angelägen att komma hem så fort som möjligt sa jag ingenting till personalen. Jag var rejält trött på sjukhus vid det här laget. Jag förstod inte att detta bara var början!

Väl hemma kände jag mig helt borta. M åkte för att jobba men ringde snart igen och sa att han glömt en sak. Jag gick ut, neråt gatan för att lämna detta till honom. Jag kände mig som en drogad människa. Jag tänkte att jag var trafikfarlig. 

Nu var jag sjukskriven och skulle vara det till v.37 i graviditeten. Se på serier och ta det lugnt var min plan. Gå korta promenader och försöka få ner svullnaden i benen. Men inte orkade jag titta på så mycket serier. En sträcka som vanligtvis tar två minuter att gå tog en kvart. Jag pallade inte. Andningen blev konstig och ytlig. Det kändes som om barnet tryckte in lungorna så jag ville bara sitta och svanka längst ut på en stol. Jag duschade två gånger per dag för att mildra ryggontet och den allmänna sjukdomskänslan. 

En av nätterna hemma yrade jag något fruktansvärt. "Tänk att de designat Stadsparksbadet i Borås, tänk att de gjort det!" ekade i min skalle efter att jag läst ett blogginlägg hos BackstageBella, något som verkligen inte hade med mitt liv att göra, men jag kunde bara inte släppa det. En natt ringde jag 1177 som inte visste vad de skulle säga, hon jag pratade med kan inte ha fattat någonting. En kväll ringde jag Förlossningen och sa att jag var förkyld. "Stanna hemma" löd deras råd. Jo, för jag var nämligen helt övertygad om att jag var förkyld och trött efter anspänningen det varit att vara inlagd.

Jag sökte till slut på 1177 om havandeskapsförgiftning, men  formuleringarna tycktes mig oerhört luddiga. Det kunde tydligen vara så att man inte kände det alls. Två av sex angivna symtom stämde in på mig, så jag avgjorde att jag inte alls hade detta. Nejdå, allt är säkert normalt. Ingen idé att oroa sig. Så här tänkte jag ända fram tills kl 21 på måndagskvällen den 29 augusti, då den kraftiga huvudvärken slog till.

Alla hjärtebarns dag

Mitt lilla hjärtebarn. Fem och en halv månad är du nu. Och blåsljudet var borta sist de lyssnade, i början av november.

Mitt i Barn4-kaoset fick vi veta att en av läkarna hade upptäckt ett blåsljud när han lyssnade på vår son med stetoskop. Men va fasen, ska det aldrig vara nog? Jag valde att inte ringa mina föräldrar förrän dagen därpå när den riktiga hjärtundersökningen skulle vara avklarad. Vi hade nämligen fått tid på barnhjärtmottagningen dagen efter. Plutten var tre veckor. Jag var tre veckor när jag opererade hjärtat för första gången. Så liten.

Vi gick dit i sällskap med uskan Anna. Det var spännande. Vi körde den röda lånevagnen. Bebisen hade på sig ett par byxor vill jag minnas, med pingviner. Han brukade inte ha kläder för han var för varm.

Väl där visades vi in i ett rum. Jag såg en våg. Fick rycket och lämnade över pojken till närmaste vuxna. Vägde mig. Jag hade inte vägt mig efter förlossningen. Och jag hade gått ner en del. Kanske inte så konstigt med tanke på att min diet under flera dagar varit sockerdropp.

Bebisen klarade av EKG och stetoskopundersökningen väldigt väl. Det var tydligen samma läkare som varit jour när de bestämde sig för att skicka upp mig på IVA pga rytmrubbningar, innan förlossningen. Två studenter lyssnade också på bebishjärtat som slog och slog och slog med en våldsam, men helt normal, fart. Det var svårt att höra blåsljudet men det fanns där.

Sedan var det dags för ultraljud i ett rum med mysigt ljus och bubbellampa i hörnet. Barnet somnade på britsen. Jag höll honom i handen. Mitt lilla liv. Varför skulle du också behöva födas med hjärtfel?

Läkaren förklarade sedan att hjärtfelet var obetydligt och att det lilla hålet skulle växa igen. Ingenting att oroa sig för. Och det kändes ju himla bra. Så av någon magisk anledning har jag inte oroat mig. Jag är ju ganska bra på det annars. Kanske var det bara för mycket att ta in: för tidigt född, syresättning, sondmatning och så hjärtat.

Idag är det alla hjärtans dag. Ett jippo. Men också en dag att tänka på alla hjärtebarn. Alla barn som föds med hjärtfel. Det är en dag att skänka en tacksam tanke till vården och skattesystemet som finansierat mina båda hjärtoperationer och all annan vård som min familj och andra fått ta emot.

Vi har haft en riktigt bra dag här i familjen, hittills (vi är ju bara halvvägs in, men ändå!), med promenad längs isgatorna i solen. Vi har observerat den senaste trenden inom arkitektur: långsmala fönster som går hela vägen ner till golvet, och vi har pratat om livet, konsten och varför vi tycker om att vara tillsammans.

Snart blir det föräldragrupp för mig och lillpojken och målarkurs för familjefadern. Efter det ska vi ut och äta och "vårda förhållandet" som min syrra sa igår när hon peppade oss att boka bord.

Hoppas ni får en fin alla hjärtans dag!

Upplevelser från Barn 4, del 1

Barn 4 är den avdelning bebisar hamnar på som fötts för tidigt i Umeå. Även bebisar från andra städer och län kan hamna där. Det är alltså en neonatalavdelning på Umeå universitetssjukhus. Där hamnade vi när lillkotten föddes i vecka 33+5 dagar.

Igår hade jag en lunchträff med en kollega till mig som haft två av sina tre barn på samma avdelning. Det var slående hur lika vi tyckte om stället. Jag hade hört en del positivt om avdelningen under min graviditet. En kollega hade arbetat där tidigare och en annan kollega hade haft sitt första barn där för sex år sedan. "De är så duktiga på Barn 4" sa de. Jag trodde dem, såklart. Och visst är de duktiga! De vet hur man tar hand om pyttesmå barn. Men...

...de vet inte hur man ger "information i lugnt skede" till en fortfarande gravid mor som mår så dåligt att hon kräkts upp hela frukosten och fortfarande har ganska så sprängande huvudvärk. Kanske vet alla andra sköterskor det utan hon som jag träffade. Det vet jag ju inte.

När sköterskan kom in till mig, dagen innan lillplutten skulle födas, så lät det på henne som om det redan var bestämt att barnet skulle födas dagen därpå, något som jag inte blivit informerad om. Redan där blev det ju väldigt fel. Att hon sedan insisterade att jag inte skulle få se mitt barn under förlossningen utan att det skulle tas ut ur salen så fort det bara var fötts, gjorde ju inte det hela bättre - så jag kräktes ännu mer. "Du mådde inte så bra sist vi möttes"  sa hon några veckor senare när  vi möttes i en korridor på neonatalavdelningen. "Och du hade ingen aning om hur du skulle informera en kvinna i det hälsotillståndet" hade jag ju lust att svara, men det gjorde jag inte. Bara det att gå in till en patient och inte ha koll på hur hon mår. Att hävda saker med bestämdhet som inte stämmer... Ja, det gör mig fortfarande upprörd!

Året som gick: 2016

Det största som hände år 2016 var givetvis att vi fick barn. Det är ju något av det största som händer i livet, har min pappa sagt. Och det kan man ju verkligen säga! Den första mars var han dock bara en sådan här liten plutt, som ni ser på bilden ovan. Ungefär 14 millimeter lång! Gud vad han har vuxit sedan dess! Nu mäter han drygt 590 millimeter!

Det jag är mest stolt över från 2016 är att jag klarade av graviditeten, förlossningen och den första tiden efter så bra. Att jag klarade av att inte oroa mig i onödan när jag var gravid och att jag förberedde mig väl inför en vaginal förlossning genom att läsa två böcker. Att jag sedan inte blev superbesviken över kejsarsnittet och att jag klarade av att behålla lugnet på IVA.

Det värsta som hände 2016, förutom alla krig i världen, var havandeskapsförgiftningen och tiden på neonatalavdelningen. Att inte orka vara riktigt glad i början av moderskapet.

Vi har gjort fyra resor år 2016. I februari åkte vi till Barcelona och dansade till Los Ganglios, i juni åkte vi till Almonte och tittade på las yeguas, efter det var vi en vända till Tjörn och Göteborg och nu är vi åter i Göteborg för att avsluta detta år.

Den största och viktigaste resan var dock den vi gjorde med vår son från Neonatalavdelningen och hem till vår lägenhet med skogsutsikt. En resa på ungefär fem minuter. Kort och fjuttig kan tyckas, men så oerhört viktig för hela familjens välbefinnande och för att starta ett nytt kapitel i våra liv: familjelivet.

Gott nytt år!