En sommarresa genom Sverige

Förra året när jag näst sista dagen satt på sängkanten i vårt rum i strandhuset i Spanien bestämde jag mig för att denna sommaren skulle jag se till att vara i en röd stuga på landet i Sverige. Jag ville ha en Sverigesommar, och en Sverigesommar fick jag. 

En vecka efter Ms och Gs hemkomst från Spanien packade vi ihop det vi trodde att vi skulle behöva och styrde kosan norrut, närmare bestämt mot Storlien. M körde upp bilen via Karlstad (där han träffade Lars Lerin lite oväntat) och sedan till Mora där han sov en natt för att sedan köra genom den ändlösa skogen till Storlien. Medan han företog sig detta äventyr åkte syrran, hennes son, G och jag buss till Nässjö och sedan nattåg till Storlien. Det var snälltåget och eftersom det var ganska rejält försenat till Nässjö hann vi gå till en mycket fin lekplats vid Ingsbergssjön och två av fyra fick leka av sig, tre av fyra fick glass. Själv åt jag sushi som vi precis hunnit köpa på Göteborg Central. Lärdom till nästa gång: Gör allting i god tid! Tänk att allting tar minst en kvart extra mot vad du tror (köpa mat, gå och kissa). 

Vi släntrade ner till perrongen i Nässjö i lagom god tid och nattåget kom in. Vi hittade vår kupé som var varmare än varm och gjorde oss hemmastadda. Det lilla vädringsfönstret hölls öppet trots ett enormt oljud utifrån. Det lät som ett motorljud. Elen i eluttaget under bordet funkade inte (tur att jag tagit med powerbank!), tvålen i toaletterna var slut och ett handtag var borta på en dörr mellan vagnens entré och korridoren. Allt detta har jag nu felanmält och frågat om kompensation för... Vi får la se vad de säger. Men, trots allt somnade vi faktiskt alla och sov tillräckligt gott under natten, om än i några omgångar.

Till Storlien anlände vi osannolikt nog vid utsatt tid och vi vandrade den korta men backiga biten upp till Storliens Högfjällshotell, något överdimensionerat för den ganska lilla skara gäster som befann sig där just då. Vi hade bokat ett rum per familj, vilket var ett genidrag. Det är skönt att komma undan en stund och lättare att få till vila under dagen. 

Vi åt hotellfrukost, packade om lite och begav oss ut på en första liten fjällvandring. Vid detta laget var M fortfarande i Mora och kollade in Anders Zorns konst. Syrran, jag och pojkarna gick mot två fjällsjöar och badade först i den ena, åt lunch på vackert ställe och sedan badade vi i den andra. Syrran och hennes son höll sig till pasta och pesto hela vistelsen medan G och jag första dagen åt makaroner och frysta fabriksrullade köttbullar som hållit sig någorlunda kalla då jag lagt dem i ryggsäcken tillsammans med två frysta vattenflaskor. Maten lagades på varsitt stormkök. Denna första dag var det verkligen  varmt. Kanske 26 grader och sol. Därför baddade vi i den första fjällsjön, trots att den var så kall att det nästan gjorde ont. Efter lunch traskade v i vidare till den andra fjällsjön. Där vilade vi, doppade fötterna och sedan hittade jag en långgrund liten sandstrand. I denna sjö var det mycket varmare. Norra och Södra Sandtjärn heter sjöarna, förresten! Vi var de enda som badade där. Två män stod en bit bort och fiskade. 

Efter badet gick vi tillbaka till hotellet och kunde checka in och få tillgång till våra rum. Barnen ville genast prova hotellets pool men den var tyvärr stängd första dagen, eller "tyvärr". De två andra dagarna var den öppen men den var så kall att varken syrran eller jag kände för att doppa oss, även om vi tillslut gjorde det ändå. 

M kom upp framåt eftermiddagskvisten och vi lastade in, han duschade och sedan åt vi middag på hotellets soliga veranda. De hade en bra meny med både god vuxenmat och bra barnmeny. Systersonen fick visserligen ett meltdown när han fick fel mat, och dessutom varit hungrig i någon timma, men detta rättades snabbt till av köket. Jag förstår honom verkligen. När man är verkligt hungrig vill man ju bara ÄTA, och det enda man vill är att någon ska ge en mat nu! Och gärna rätt mat, särskilt om man är ett barn som vill ha viss mat och inte annan...   

Nåja. Dag två var det dags för den riktiga fjällvandringen. Denna hade syrran och hennes son testat ut redan året innan, när de var där själva. Mycket bra faktiskt att de hade rekat! Denna tur kallas för Blomsterstigen och anlades redan på 1890-talet av doktor Ernst Westerlund. Vi vandrade först över skidbackarna fram till Ernstkumlet där vi lagade mat i skydd av ett slags vindskydd. Konserverad köttfärssås och makaroner till G, M och mig, pasta och pesto och oliver till syrran och hennes son. En dimma (eller ett moln) svepte in och det blåste ganska kallt. Jag var glad att jag tagit på mig ganska mycket kläder (t ex ylleunderställ) men jag frös om armarna. Vi vandrade  vidare över fjället och kom strax upp på kalfjället. M blev lyrisk, som man blir, vid sitt första möte med denna annorlunda värld!

Vi stannade vid Vindarnas tempel och kokade kaffe och te, åt choklad och tog igen oss lite. Innan vi kom fram till hotellet igen lyckades vi identifiera kungens fjällstuga. Roligt tyckte systersonen och jag! Detta var nog första, men absolut inte sista, gången jag under resan utropade att "Här har jag varit när jag var nio år! Jag känner igen mig!". Jag var nämligen på en pensionärsresa till Storlien med min mormor och JHF när jag var nio år.

Vandringen tog nog totalt ca 5 timmar och var drygt 6km lång. Jag har för mig att vi gick från hotellet kl 10 och kom tillbaka strax innan kl 15. Så trött i benen var jag! Och frusen om armarna! Vi vilade en stund och sedan var det dags för ett dopp i en kalla poolen. Nåja, barnen hade roligt i alla fall.

Vi kom in en så bra rytm tycker jag. Frukost, vandring/utflykt inkl lunch, vila familjevis, bada i poolen, vila barn+M och syrran+jag med korsord i hennes säng, middag, skärmtid/korsordstid, sova.

Dag tre tog vi bilen till Tännforsen och Handölsforsen. Även här hade jag varit som nioåring, kunde jag konstatera. Det var två väldigt häftiga vattenfall med tillhörande forsar. Väl värda ett besök. Tännforsen är mer lättillgänglig och preppad än vandringen vid Handölsforsen. Den senare innehåller visserligen en hängbro för lite extra spänning! Mellan besöken vid vattenfallen åt vi lunch i Duved. 

Sedan var det bara en natt till i Storlien och dagen därpå skildes vi åt. G och M och jag tog bilen vid halv tio söderut. Vi stannade i Hallen och åt lunch i småbåtshamnen i Storsjön. Där finns det bra med bänkar och bord. Det blev makaroner och ölkorv och passerade tomater. Så bra och smidigt att ha med sig stormkök måste jag säga! Billigt, bra och mysigt!

Sedan åkte vi och spontan-hälsade-på en vän från Umeå som jag inte träffat på åtta år. Hon bor en halvtimma därifrån. Tur att hon var hemma för det var mycket fint att ses!

Efter detta stannade vi vid Fjällkonditoriet i Oviken och jag köpte mjuka tunnbrödskakor, G fick en glass och M klämde en tårtbit. Så åkte vi igen. Efter en liten stund mötte vi en bil som blinkade hysteriskt med helljusen. Något händer längre fram, sa jag till M. Sakta in lite. Och mycket riktigt, lite längre fram låg en bil halvt voltad vid vägrenen. Det hade redan stannat två personbilar och två motorcyklister så vi kunde lugnt köra förbi. Efter en stund mötte vi ambulans med alla lampor och ljud på, två räddningstjänstbilar och två brandbilar. Senare läste jag att en person fått åka till sjukhus med ambulanshelikopter. Ambulansen kom ikapp oss sedan men körde långsamt. Kanske hade den inte lastat någon, eller så hade den lastat någon som var så skadad att den var tvungen att köra försiktigt. Vi vet inte.

Hela den dagen, hela den långa, långa vägen till Mora genom skog, skog och mera skog, satt jag och var helnervös för att vi skulle volta. Kör långsammare, kör inte så långt ut mot kanten, satt jag och sa oräkneliga gånger till stackars M. Själv hade jag kört från Storlien till Hallen och sedan körde jag från Vemdalen till Sveg. När jag kör själv känner jag åtminstone att jag har kontroll. Men M kör väldigt bra, det gör han faktiskt!

Till slut, till sluuut kom vi fram till Orsa där vi tänkte äta middag. Jag hade ringt för att boka bord på Brasseriet på udden men inte kommit fram. Vi åkte dit ändå. Klockan var halv sju och jag var superhungrig. Men nej, tyvärr, de kunde inte ta emot oss trots en mängd tomma bord. De  var bara två som jobbade med serveringen tydligen. Dåligt. Jag gav dem en ganska sur blick och sedan åkte vi till plan-b som vi sett på vägen dit. Vasakällaren. De hade mat. Punkt. Maten mättade. Punkt. Det fick duga. Punkt igen. 

Sedan besökte vi Orsa hembygdsgård och jag fick klappa på timmerstugor och blev lite mer harmonisk. Då konstaterade vi också att vi lika gärna kunnat göra mat på stormköket där och sparat en femhundring, men whatever nu var vi ju mätta.

Till slut kom vi fram till Mora och det hotell vi bokat, som faktiskt visade sig vara bra. City Stay Fridhemsgatan heter det och man har tillgång till kyl och mikro samt kök men ändå ett fint rum med egen toalett och dusch samt att man inte behöver städa. Detta var samma kväll som VM-finalen och M och G gick till en sportbar för att titta på den. Jag däckade under tiden i sängen. Illamående av trötthet.

Morgonen efter var det dags att bege sig mot Sunne. Men först ville jag besöka en levande fäbod i Dalarna. Den fäbod i Älvdalen som jag jobbat på en dryg vecka i tonåren verkade tyvärr ha lagt ner men jag försökte hitta en annan. Tyvärr kunde Dalarna inte uppbåda en enda levande fäbod att besöka, eftersom informationen på nätet visade sig inte längre stämma. Ett hett tips om du vill besöka en fäbod är att ringa dit först och fråga! För fäbodar ligger liksom inte direkt nära varken något samhälle eller någon större väg... skulle det visa sig.

Istället för att misströsta helt sökte jag istället upp en säter i Värmland. Jag hittade faktiskt en på första försöket som vi skulle få besöka. Den heter Kårebolssätern och den ligger mycket längre in i skogen än vad du kan föreställa dig. Jag måste ha läst kartan lite fel för jag trodde den låg 4 km från stora vägen, men det visade sig vara snarare en dryg mil som min stackars man var tvungen att köra på grusväg. Först körde han i 12km/h men sedan vågade han öka till åtminstone 25. Han var supernervös hela tiden att bilen skulle gå sönder på grund av gruset, och jag försökte lugna från baksätet. Till sluuut kom vi fram. Där fanns blåbär och G blev på gott humör. M tyckte fortsatt att detta  var den mest ovärda och onödiga omväg vi kunnat ta! Vi promenerade över sätern och jag träffade en man som bodde i en av de små stugorna och han berättade lite. Det var fint. Sedan åkte vi därifrån, en något kortare väg. 

När vi väl kommit ut på stora vägen igen (väg 62 denna gång) åkte vi snart förbi Norra Ny Kyrka. M tyckte den såg häftig ut och vände. Den var faktiskt häftig! Byggd med tjärade träspån luktade den mycket gott i solskenet. 

G och jag gick till en lekplats bredvid medan M utforskade kyrkan invändigt med hjälp av en turistbroschyr en årskurs 2 tillverkat år 1972. Sedan körde vi vidare mot stugan i Sunne.

Det är intressant det här med att åka bil. Det tar alltid längre tid än vad google maps säger, kanske för att jag sitter och ropar att man inte ska köra så fort. Det tar också längre tid eftersom man kanske ser ställen man vill stanna vid, eller rentav behöver stanna för att äta och röra på sig lite. Det är smidigt att man kan stanna varsomhelst men samtidigt tar varje stopp ca 30 minuter extra, åtminstone för oss. Till slut får man känslan att man aldrig kommer komma fram!

Till stugan kom vi åtminstone fram klockan halv fem. Jag insåg att jag inte skulle orka laga middag så vi åkte ganska omgående in till Sunne och åt sushi i parken. Sedan handlade vi på Coop (vilket var en pärs för trötta mig) och så åkte vi tillbaka till stugan. Stugan var förresten mycket fräsch och fin och ligger lite utanför Sunne, på landet-landet. Jag kan verkligen rekommendera just den stugan! 

Dagen efter åkte vi till Sunne Sommarland, något G längtat till länge. Sist vi var där var väl för tre år sedan. Fortfarande tyckte han dock barnavdelningen var bäst och roade sig intensivt där i säkert två timmar. En smart sak var att vi tog med pastasallad som vi åt på gräsmattan, istället för att köpa flottiga hamburgare och kebab. Varför är sådan skräpmat så lättillgänglig? Varför har de inget vettigt? (okej, jag tittade inte ens på menyn men ändå)

Vid fyra lämnade vi stället och begav oss till stugan. Där åt vi middag och vilade. Sedan blev jag oerhört sugen på en grusvägspromenad så jag begav mig ut. Hittade en runda i appen Naturkartan över Berga, som jag gick. M och G hämtade mig i bil innan sista asfaltssträckan. Skönt! Jag var rejält trött i fötterna eftersom jag dumt nog gått i sandaler.

Dagen efter åkte vi till Kil och åt dumplings på bästa dumplingsstället jag vet. Det ligger på Storgatan. När vi var mätta och belåtna tog vi en stund på varsitt ställe. Jag på hantverksbutiken Händiga händer vägg i vägg, och G och M på lekplatsen. Sedan åkte vi vidare till Alma Löv Museum Of Unexpected Art. Mycket väl värt ett besök! Och konsten var verkligen oväntad och oväntat häftig! Vi tittade på allt vi orkade och sedan fikade vi, tittade lite till och åkte tillbaka till stugan efter ett kort stopp vid Mårbacka, som precis stängt för dagen.

Dagen efter detta var det dags för hemfärd. Alla var ganska trötta men jag bestämde ändå att vi skulle stanna i Köpmannebro och äta medhavd pastasallad på en brygga och titta på slussen, samt vid Håverud och titta på akvedukten. Vid detta laget var dock M väldigt less på mina extraturer att han stannade i bilen. G och jag traskade ändå upp till akvedukten och gick till och med över den. Häftigt och lite läskigt! 

Sedan åkte vi hem med bara ett kort stopp på en skolgård i Mellerud för choklad, frukt och lite lek.

Det var en väldigt fin semesterresa detta, måste jag säga. Hela dagen igår var jag dock helt slut och försökte verkligen ta det lugnt genom att läsa bok, rensa bort förväxta sockerärter och lusangripna rosenskäror samt tvätta. På kvällen åkte G och jag buss till Skärhamn för att äta på Thairestaurangen. M var i Göteborg och målade. 

Jag kan varmt rekommendera fjällvandring i Storlien för den som vill ha enkla dagsturer. Jag kan också varmt rekommendera Sunne och Sunne sommarland samt Alma Löv-museet. Dessutom är grusvägspromenader i sommarskymning mycket välgörande för själen!

Mycket som är mycket

Till er som undrar vad jag håller hus och vad jag håller på med eller om någon skulle undra varför jag inte skrivit på en månad kan jag säga: läs Paradoxen och Krukväxterna mår bra. Någonstans där ligger svaret. Eller så är det bara så att det är mycket i maj. Kanske särskilt i maj och december är det mycket. På mitt jobb är det definitivt mycket både i maj och december. Många elever som ska ha betyg inför ansökan till högskolan. Och ute är det också mycket, i maj, med krukväxterna och sådderna och omplanteringar, grävning, det man ännu inte hunnit så, köpa mer jord, fixa ny rabatt, ny plast till växthuset, ny plats till potatisen... sånt. 

Sedan är det mycket med barnet, med mannen, hushållet, familjen. Mycket att hantera och mycket att reflektera kring med syrran sena kvällar när hon sitter i sängen och jag ligger i soffan och ungen ligger i sin säng och pratar med pappan, som nu. Men så SÅ tacksam jag är över att ha just syrran att prata med! Hon är klok och snäll och försöker verkligen förstå. Hon försöker så bra att jag tror att hon förstår, och på något plan gör hon väl det. Men sedan är ju inte hon jag och hon lever inte mitt liv, men ah, hon känner mig väldig väl, det kan man lugnt påstå. 

Till sist är det också en hel del på gång i föreningslivet. Det är snart årsstämma i vår BRF och jag har tagit det stora, modiga beslutet att gå ur styrelsen. Jag har inte tiden och orken, känner jag. Jag behöver fokusera på annat (se ovan) och även på mig själv, att orka ta hand om mig själv. Må bra, liksom. Styrelseuppdraget har tagit en hel del energi både på och mellan mötena med saker som behöver kollas upp, resoneras kring och hanteras. Detta har i sin tur orsakat ganska många stresspåslag, vissa av värre kaliber än andra, och kanske särskilt när det pågått konflikter av olika slag, eller när andra inte alls tyckt det ena och det andra brådskat på samma sätt. Jag har såklart gjort mitt bästa för att både hantera helheten, min del och mina egna känslor och energi, men det har ändå tagit ut sin rätt på något sätt. När jag kom hem från det mötet där jag tillkännagivit min avgång (eller att jag inte ställer upp för omval vid nästa stämma med andra ord), kändes det som om en stor sten släppt från mitt bröst! Det var så, så skönt! Så nu är det bara det sista kvar, dvs genomföra stämman, skriva stämmoprotokoll och ladda upp det, registrera mitt arvode, samt se till så att årsredovisningen kommer till Bolagsverket och att nya styrelsemedlemmar registreras, och jag avregistreras. Och sedan: ¡Libertad! 

Så har vi mitt andra föreningsengagemang, det som handlar om att styra upp roliga danstillfällen här på min ö. Hittills har det varit succé! Vi planerade för tre prova-på-tillfällen men redan tillfälle två, som jag inte var med på eftersom jag då var inlagd ett dygn pga smärtor som gick över, beslutades det om att erbjuda två extratillfällen för de som redan varit med minst en gång. Så fem tillfällen blev det och allt blev väldigt lyckat. Dansläraren var superproffsig, folk var medelålders, fnissiga och glada. Alla gjorde verkligen så gott de kunde med grundsteg och trippelsteg och föra och följa och hålla takten! Det var så mysigt och roligt att se hur alla ansträngde sig och hur fantastiskt glada alla blev av att vara där tillsammans, med världens vackraste havsutsikt, och försöka lära sig något nytt!

Nu hoppas vi att det kan bli någon slags kurs till hösten, kanske några socialdanstillfällen under sommaren... Vi får se vad vi kommer överens om och får ihop, jag, läraren och föreningen som jag arrangerar genom.

Utöver detta har jag också läst en helt fantastiskt bra men också 537 sidor lång bok. Patriot av Aleksej Navalnyj. En annan dag kanske jag skriver om allt jag tänkte när jag läste den. Det var trettioen anteckningar jag hade med mig till bokcirkeln när vi skulle diskutera den, och jag drog allihopa... Den var så otroligt bra att jag nästan känner att jag behöver köpa den och ha den hemma för att kunna läsa och stryka under. Den får en verkligen att inse vikten av ett demokratiskt och ickekorrupt samhälle och vilka konsekvenser ett auktoritärt och korrupt samhälle har på vardagslivet och ens rätt att andas.

Och förutom allt detta vardagstugg har jag också varit iväg på en resa, sedan sist. Det var över valborgshelgen jag gjorde ett race först till Göteborg på valborg (jag satt och tog det sjukt passivt ensam i mina föräldrars hus medan M och G var på stan och kollade på Cortégen), dagen efter tåg ner till Halmstad där jag mötte upp en kollega (och vän) och hoppade in i hennes bil och åkte med henne och herr gecko till Ronneby brunn där vi lämnade av herr gecko till en familj, spaade med några tyska militärer på permission och sedan sov sött. Dagen efter åkte vi en halvtimma norrut för att fira vår andra kollega och vän som fyllde 40 år. Kollegan och vännen från Halmstad åkte hem igen efter festen men jag stannade och fick se fyrtioåringens superidylliska hemman i skogen. Nybyggt hus i gammal stil, med underbart mysig inredning (också den i gammal stil), fin vovve, gullig dotter, trevlig man, enormt stora blommande körsbärsträd, torräng, mördarsniglar, vackra planteringar, många olika träd och fina naturvårdande planer för framtiden! 

Där sov jag en natt och sedan gjorde jag en megaresa hem med tåg, vilket innebar ståplats Lund-Helsingborg, ersättningsbusskaos i Laholm, stå upp på tåget från Laholm till Göteborg, trösta gråtande ensamresande pojke i elvaårsåldern, ersättningsbuss från Göteborg till Stenungsund där jag blev uppmött av min fina pappa, för då orkade jag inte resa mer. Två goda mackor, en banan och en satsuma hade han med sig. Klockan var halv tio och jag hade bara ätit ett chokladägg och en banan på hela resan, men som tur var lunch innan jag åkte! Så efter det har jag varit trött, som ni förstår, särskilt som allt ovan pågått under tiden... 

Men ja, jag kämpar på... och det är jag helt säker på att ni också gör, på era fronter! 

Nyår i Danmark

Inför att M skulle fylla 50 började jag såklart fundera på hur vi skulle fira honom. Jag kom att tänka på att en resa till Prag hade varit fint, men kanske inte i november utan hellre runt nyår. En lunch eller middag på Gyllene Prag i Göteborg på självaste födelsedagen där jag överräckte biljetterna till honom hade varit en utmärkt födelsedagspresent och rolig överraskning. Varför Prag? Jo! Han var där som ung. När han var tjugonånting följde han med sin kusin dit på en examensresa. Det var kusinen som tagit examen i engelska men hon ville inte åka själv med sin klass och då erbjöd sig M att åka med som moraliskt stöd. Han älskade det! Han har pratat om det flera gånger och jag tänkte att vad passar väl bättre än att han får visa oss sitt Prag, om än en sisådär 30 år senare? 

Men så sa min mamma något klokt. Hon sa att det nog var bra om jag frågade M om han ville ha detta som födelsedagspresent, istället för att det skulle bli en total överraskning. Så jag gjorde det under en lunchpromenad i början av hösten. Han blev jätteglad och peppad men efter några dagar började han tvivla. Ligger Prag inte lite väl nära Rysslands anfallskrig i Ukraina? Jo, kanske... Tänk om det sprider sig... osv. Så nä, han ville nog helst inte åka till Prag. Och för mig spelade det ingen roll. Egentligen har jag själv inget sug att se just Prag men jag hade mest tänkt att detta var ett resmål han, av inte minst nostalgiska skäl, skulle uppskatta. Nåväl, en natt när vi skulle sova kom M plötsligt på vart vi kunde åka istället. Danmark! Ja, men det låter ju bra, sa jag. Det är inte så långt och dessutom hade varken M eller G varit där en endaste gång (om man inte räknar med Kastrup en endaste gång). Och så var det bestämt. 

Även om M valt resemål så var det jag som planerade alltihop, som vanligt. Ja, jag är ju planeringsansvarig i familjen, framförallt reseplaneringsansvarig. Jag är ju lite av en hacker på reseplanering, måste jag ändå säga. Jag har en del erfarenhet som ni vet... 

Så. M ville se Louisiana. Det ligger väl i Fredrikshamn? Eller nej, det ligger visst söder om Helsingør... Så började jag leta boenden och hittade ett väldigt fint boende på en gård mittemellan byarna Lynge och Lillerød, ungefär en halvtimma från Louisiana. Jag bokade tre nätter. Då hinner man landa men det blir inte heller för länge. Nästan 5000 gick boendet på. Det var en ljus, fräsch och fin lägenhet på övervåningen i ett av de tre sammanbyggda vitrappade husen med stråtak. Familjen som bodde där bodde i ett av de andra husen, vilket var väldigt skönt för då hörde de inte hur G hoppade runt och dansade. Det tänkte jag på flera gånger. 

Söndagen den 28 december tog vi vår bensinbil och brummade neråt längs E6:an. Det hade varit bättre för miljön att ta tåget, sa G, det hade faktiskt blivit mycket mindre utsläpp då. Gött att han är medveten, men denna gång kändes det så mycket smidigare att ta bilen, och bilen släpper åtminstone ut mycket mindre än flyget. Nåja, vi tar väl oss en titt:

Beräkning gjord på klimatsmartsemester.se

G hade såklart alldeles rätt. Här är beräkningarna av utsläpp från vår hemort till Lynge i Danmark per person, en väg. Samtidigt kändes det krångligt att vara mitt ute på landet utan bil och kunna ta oss till Louisiana, till mataffär osv, så denna gång valde vi bil. Det kändes inte heller orimligt långt att köra. Själv körde jag visserligen bara till Kungälv på nerresan och inte en meter i utlandet och inte heller en meter på hemvägen, men M sa ändå att det gick bra. Vi hade också maximal tur med vädret! Det var soligt under hela resan och på hemvägen regnade det men var fyra plusgrader. Först när vi packat ut allt ur bilen när vi kom hem frös gatorna på, och nu ligger det fem cm snö. Och ja, nu kommer en redogörelse över hela vår Danmarksvistelse i extrem detalj. Häng med, om ni orkar!

Så, på morgonen den 28 december brummade vi alltså iväg från vår parkering och tog oss söderut på motorvägen. Vi kom iväg i tid kl 09.00 vilket kändes som ett mycket gott tecken och jag var väldigt, väldigt nöjd med det. Jag hade nämligen bokat tre pizzor på Lilla Napoli i Falkenberg och dessa ville vi hemskt gärna inte missa. Det visade sig att turen till Falkenberg gick mycket snabbare än jag beräknat (jag räknar alltid med mer tid än vad google maps gör, och jag ville dessutom ha en halvtimmas marginal extra, utöver mertiden jag räknat in). Så vi var framme redan halv tolv och hade då en timma till våra pizzor skulle bakas. Solen sken, som sagt, så jag gick en promenad längs Ätran. Först på ena sidan, sedan över Laxbron och så på andra sidan där solens strålar nådde mig. Sedan över ån igen på Fajansbron. Då kom jag snart till ett minizoo och en väldigt fin lekplats där G och M lekte i väntan på mig och pizzan. Sedan var vi redo att gå till pizzerian och beställa. Jag tror nästan vi beställde exakt samma som när vi var där sist. Margarita till G, och nr 3 och 5 till mig och M om jag minns rätt. Gs Margarita var godast. Den tar jag nästa gång!

Sedan var vi redo att åka vidare ner mot Helsingborg där vi skulle sova en natt innan överresan till utlandet Danmark. Vi tog in på ett hotell supernära färjan som både en elev och en kollega hade rekommenderat. Det var ett bra rymligt rum och det fanns badkar vilket uppskattades av både mig och G. Vi vilade lite, bokade bord på en sushirestaurang (Zushi) som visade sig vara himla bra och sedan gick vi ut och spanade in stan lite. Vi såg några gågator och tornet Kärnan samt ett häftigt ljusspel. Det var mörkt och blåste hur kallt som helst, så vi fick gå in på hotellet igen och värma oss i väntan på vår bordsbokning.

Sushin var fantastisk och G och jag beställde till och med häftiga drickor. Det var något slags alkoholfria coctails. Hans var gjord av litchijuice (som jag tror han hade sett på youtube) och min var passionsfrukt och något mer. Supergott! 

Efter denna pangmiddag var det dags att krypa till kojs för att nästa dag vara redo att åka färja och komma till Danmark. Alla var peppade! G somnade gott i sin bäddsoffa efter att ha badat badkar och blivit läst för en stund. Jag började läsa Hekneväven av Lars Mytting. Verkar lovande, men det känns som om det var lite för längesedan jag läste första delen i triologin (Systerklockorna). 

Nästa dag checkade vi ut en liten stund innan elva, efter det att G och M varit och handlat lite proviant att ta med. Jag hade hört att danska kronan var starkare än den svenska, och det kan man säga stämde mer än väl. Danska dollar och svenska pesetas, som min pappa och hans kompis S brukar säga. 

Vi började med att direkt efter färjeturen lite sakta åka mot Louisiana. Lika bra att ta det på en gång, tyckte M. Men vi valde att åka en lite långsam men mycket vacker väg. Strandvägen, längs med havet. Vi stannade någonstans på mitten och G och M testade ett utegym medan jag promenerade längs stranden. Sedan promenerade de med mig längs stranden de också. Jag kunde konstatera att Danmark såg vackrare ut från Sverige än Sverige från Danmark. Det är synd om danskarna. 

Fast ja, synd och synd... Det här huset gick inte av för hackor! Det behövs danska dollars för att bli ägare till ett sånt...

Väl på Louisiana var det nästan helt omöjligt att hitta en parkeringsplats. Klockan hade hunnit bli kvart över tolv och vi började bli hungriga. Jag tyckte att det här var ju ingen bra idé. Är det så här mycket bilar på parkeringen, hur mycket folk kommer det då inte vara där inne? Nä, vi åker till vår lägenhet  direkt, så tar vi detta imorgon! Sagt och gjort. Vi brummade vidare. 

Jag lagade bulgursallad och hamburgare. Alla åt. Sedan gick vi ut och hälsade på gårdens fyra hästar och tre får, tog en promenad ner till den minimala sjön och vidare på småstigar tills vi kände att det var dags att vända. Väl inne vilade vi lite och sedan åkte vi till en Piratlekplats i Lillerød. Det var bara vi där och mörkret föll. G var nöjd. Efter att lillpiraten lekt av sig och jag promenerat runt lite bland de nybyggda villorna åkte vi och handlade och så tillbaka till lägenheten. G lekte och lekte och frågade inte efter skärm en endaste gång. Kanske att han tittade i 20 minuter på kvällskvisten, men det var verkligen ingenting mot hur det brukar vara. Ni kanske ska flytta till Danmark! föreslog min syrra när jag rapporterade. 

Dagen efter följde vi vår nya plan att åka till Louisiana så att vi skulle vara där minst en halvtimma innan de öppnade. Sagt och gjort! När vi skulle parkera kunde vi välja precis vilken parkeringsplats vi ville! Men inte kunde vi stå där och köa i en kö som ännu inte bildats, så vi gick en sväng runt muséet, ner till stranden och sedan runt och in i en fin park som visade sig vara en kyrkogård. Där valde G och M att gå på ena sidan dammen och jag på den andra och detta hade som resultat att jag kom ut ur kyrkogården tidigare än dem och såg fler och fler människor strömma till muséet en sådär 10 minuter innan de öppnade. (Så går du in i parken, välj då att ha dammen på din högra sida, så behöver du inte gå tillbaka via havet som G och M gjorde!) När vi stått i kön i några få minuter öppnade muséet och efter någon minut till vinkade en dam in oss från en entré på sidan och sa att alla med barn kunde komma in den vägen. Detta innebar att vi kom in kanske som sällskap 10 på muséet. Gött! Dessutom fick vi rabatt på entrébiljetten eftersom vi tagit färjan över från Sverige.

Vi låste in våra jackor i ett skåp och gick sedan motsols i muséet. Jag gick med G och M gick själv. G och jag kom snart in i en blackbox där vi såg en inspelad dansperformance i 20 minuter. Efter en stund kom M dit och då satt G kvar med honom och tittade ett varv till. Vår son älskar verkligen musik! Och det var också ett häftigt verk. Sedan gick vi vidare och tittade på olika verk, bl a ett om Heidis medelålderskris, ett om slaveri, en spegelinstallation av Yayoi Kusama från Japan.

Sist såg vi en stor utställning med foton från google maps gatuvy insalmade under 17 år av Jon Rafman. Han har en hemsida där man kan se hans bilder online. Det var kossor som gjorde sus saker som G sa, AI-videos som ballade ur, baserade på olika gatuvyer, hund som fastnat i staket, folk som ramlat med moppen osv.  Googles kamera registrerar allt med uppfattar intet, som det stod i introduktionstexten till verket på väggen. Här kan den som orkar läsa hela texten på valfritt språk. Intressant, tyckte jag, men kanske ännu mer intressant om man ser verket på riktigt (vilket man iofs kan göra på hemsidan). 

Nog om detta! När vi sett oss mätta på konst var vi ganska hungriga i magen och precis innan alla andra rusade till restaurangen valde vi ett bord och beställde snygg mat! Jag åt morotstartar och G käkade snacksbricka, M tog en macka med fläskkött. Mycket snyggt och gott! Inte så billigt men inte heller den dyraste måltiden, eller ens näst dyraste under resan.

Så gick vi och tittade lite sista innan vi begav oss till museibutiken där vi ballade ur totalt. Jag köpte fyra pussel och en lära sig rita graffiti-bok för 900 svenska kronor och M köpte två konstböcker för en något högre summa. Sedan var det definitivt dags att brumma tillbaka till boendet och vila. Jag gick en liten minipromenad i eftermiddagsljuset och sedan gjorde M det samma. Jag la de två minsta pusslen och sedan åt vi middag i lägenheten. 

Så var plötsligt nyårsafton 2025 kommen och G ville helst vara i lägenheten och leka, men M och jag ville hitta på något på dagen. Det hade snöat pyttelite under natten och lagt sig som ett tunt vitt lager överallt. Efter frukost tog vi bilen till Farums internationella skulpturpark. Den var gratis och helt öppen och jag tog en fin bild.

Vi gick ner till en sjö och sedan tillbaka till bilen och styrde vidare mot Roskilde för att besöka deras Vikingaskeppsmuseum. När vi kom dit efter att ha åkt ett tag på vackra men slingrande vägar började vi besöket med att äta Ny Nordisk Vikingamat i muséets restaurang. Det var gott! 

Vacker vy mellan Farum och Roskilde

Så gick vi och tittade på vikingaskeppen. Alla låg av naturliga skäl på land och hade kapell. Men skroven kunde vi se åtminstone. Man kunde också spana på några båtar som de håller på att bygga i detta nu. Väldigt många vikingabåtar var det! Inne i muséet låg det, som jag uppfattade det, fem originalbåtar från vikingatiden. Bland annat ett trettio meter långt skepp. Det bästa på muséet var dock att det fanns ett lekrum där man kunde klä ut sig och leka viking. Detta passade vi såklart på att göra! Det fanns också ett rum där man kunde gå ombord på två vikingaskepp och titta i deras skattkistor, testa att  sova på en fårfäll osv. Mycket mysigt och roligt. Det fanns också montrar med vikingatida leksaker, vikingatida handarbete och så vidare. Kartor över vikingarnas segelrutter och var de bodde. Hela Danmark var helt täckt av vikingar på vikingatiden, ska ni veta! Men så är det ju också ett platt, litet och lättgenomträngligt landområde. På sommaren kan man tydligen segla med en vikingabåt från muséet, men det missade vi. (Ingen fara för mig, jag är rädd för att segla!)

Fören på en 30 meter lång nybyggd vikingabåt. Rekonstruktion av Skuldelev 2.

Efter detta besök tyckte M vi skulle passa på att se Roskilde, men det orkade varken barnet eller jag, så vi styrde hem till boendet igen, vilade och svirade sedan om för att äta nyårsmiddag på restaurang i Lillerød. Mycket trevligt! Tusen gånger trevligare än att äta middag helt själva hemma som vi gjorde förra året, måste jag säga. Bra koncept också för när vi kom tillbaka till lägenheten var det inte så hemskt många timmar kvar till tolvslaget. Skönt! Jag hann virka lite och G hann leka med små konfetti-smällare han fått på restaurangen.

Vid tolvslaget låg M traditionsenligt i sin säng och var pyttelite sur (fast i år var han nog knappt sur alls) och G och jag gick ut och tände några stora tomtebloss, på mycket behörigt avstånd från stråtaket. Sedan gick vi in och la oss och G somnade innan folket i grannbyarna pangat färdigt sina raketer.

Dagen efter innan klockan tio begav vi oss hem från den lilla gården. Snön hade smält redan dagen innan och det var som sagt plusgrader hela vägen hem. Vi stannade i Varberg och åt sushi (igen) och jag var tröttis. Tio i fyra på eftermiddagen var vi hemma och det var skönt att komma hem i så god tid att vi hann ladda om ordentligt inför arbetsdagen som visade sig vara en fredag, fast den kändes som en måndag.

Och ja, det var den Danmarksresan det! En mycket välbehövlig resa! Vi gör oss bra på semester och vi behövde bryta av från vardagen. Något liknande gör jag gärna om igen, gärna på typ novemberlovet, jullovet eller sportlovet (annat år). Det är bra att komma iväg, se något annat och umgås som familj utan jobb, måsten, läxor, hushållsarbete osv. Ja, det är verkligen bra. Det är inte helt dumt att resa på vintern i Norden heller. Dels är det mindre folk ute och rör sig och reser än på sommaren och dels blir det mörkt så tidigt att man rentav vill ta sig tillbaka till sitt boende och vila. Och vila, det vill man ju!

Men nu är det dags för mig att gå och sova. Godnatt!

Tjörn - Lissabon, en reseskildring

Så äntligen faller ett sommarregn! Och äntligen sätter jag mig för att försöka skriva ihop något om vår sommarresa. Att bara skriva om planeringen, någon liten glimt från när vi var på plats, men missa att beskriva själva resan känns som att snuva både er som läser nu och mitt framtida jag på konfekten. 

När man är på resande fot tänker man, eller åtminstone tänkte jag så, att jag kommer komma ihåg varenda  dag kristallklart för att kunna återge dem sedan. "Det är tur att man fotar så att man kan titta på sina bilder sedan och komma ihåg vad man gjort" sa en kvinna vi mötte i en pytteliten gränd i Alfamakvarteren i Lissabon och som visade sig ha vuxit upp i ett grannhus till mina föräldrars sommarställe. "Sånt händer." skrev mamma när hon fick veta att vi träffat den numera framlidna makrillfiskarens dotter på den mest otippade plats. 

"Jag skulle vilja skriva om alla träd vi sett" sa jag till M på färjan hem. Träden är viktiga, särskilt i stadsmiljö. Man märker en sådan oerhörd skillnad på om det finns träd på en gata eller ej, om en park har träd som skuggar eller bara höga palmer med någon liten ruska högst upp. Jag älskar träden. 

Men nu ska jag försöka hålla tråden och berätta om åtminstone nerresan. Det var en gång i juni...

Det var en gång i juni, närmare bestämt två dagar efter skolavslutningen som vi tog vårt pick och pack och åkte med vår vita spanska bil till Göteborg. Jag hade bestämt mig för att inte vara stressad och arg, som jag varit året innan, och förvånade både mina föräldrar och mig själv över hur lugn jag kände mig. Planen att åka i god tid hölls och G hann leka lite på lekplatsen nära mina föräldrars hus. Min gamla lekplats där jag lekte när jag var liten... 

Väl på Kielfärjan infann sig den sedvanliga euforin. G och jag sprang runt på soldäck och kände hur semesterkänslan fyllde oss. Den spanska matadorvärmen hade kommit för att hälsa oss välkomna till södern, men inne i hytten var det svalt och skönt. Att ta Kielfärjan känns som att åka båt på ett parkettgolv. Helt lugnt och stilla, och plötsligt nästa morgon är man framme i Tyskland! 

Vi traskade iland och insåg att det var söndag och att alla butiker var stängda, inklusive köpcentret mittemot centralstationen där vi har köpt mat andra gånger. Men! Se! Inne på stationen var butikerna öppna och vi köpte vegetarisk sushi, som G siktat in sig på (eftersom han åt det förra året på tåget från Kiel) och vanlig sushi till mig. Tåget till Karlsruhe avgick i tid och vi anlände endast 15 minuter sent. Inget strul överhuvudtaget. I Karlsruhe kunde vi riktigt känna att det steg upp värme från marken fastän det börjat regna. Vi sov på ett hotell som heter Schloss-nånting och hade kristallkronor och en hiss som var kulturminnesmärkt och lika gammal som den var spännande att åka. Det kändes som ett bra hotell, men vi gick till Erste Fracht Braugasthaus och åt middag, vår vana trogen. Den ligger i samma hus som ett hotell vi sovit i tidigare och restaurangen känns lite innovativ på något sätt, lite rolig annorlunda mat liksom. Först åt vi några röror (tsatsiki, hoummos och något mer) och sedan åt jag polenta med ratatouille. De andra åt hamburgare och M drack en skitstor öl som såldes som "liten". Allt var gott tyckte alla! 

Dagen efter tog vi ett tidigt tåg till Strasbourg och väl där tog det faktiskt en timma att lämna in  väskorna på ett sådant  väsk-inlämnings-ställe, precis som jag hade förutsett. Inte för att det var kö, för det var det inte, utan för att man behövde något så exotiskt som kontanter - i euro, och det hade inte vi. Alltså, vi hade det hemma, men inte i plånboken där i Frankrike. Hoppsan! Jag fick veta att det inte fanns någon bankomat på stationen och gav mig således ut på jakt efter en i stan. G och M väntade vid väskorna och jag gick så fort jag kunde. Först guidades jag till en återvändsgränd vid stationen, men där fanns det bara knarkare, ingen bankomat. Sedan gick det bättre och jag lyckades ta ut en hel del och småsprang sedan tillbaka till stationen och min väntande familj. Under tiden hade M lyckats växla till sig 5 euro mot en 50 kronorssedel av en spansk herre som också skulle lämna sina väskor. Alla knep är bra utom de dåliga, antar jag! 

Efter detta behövde vi verkligen pusta ut så vi lämnade in M på en konstmaterialsbutik medan G och jag gick till en liten lekplats i floden som rinner i Strasbourg, eller om det är en kanal? Klockan var knappt halv elva på morgonen och endast G och Frankrikes sötaste tvååriga flicka lekte på lekplatsen. Jag åt frukt, drack vatten och pustade ut. Det fanns träd och några små bänkar och det var bara så skönt att få sitta där och hämta andan lite. 

Klätterapa

När klockan var lagom mycket letade vi upp en restaurang på ett litet torg och jag beställde något typiskt alsaceiskt som var nästan som en blandning mellan en tunnbrödmacka och en pizza. Tarte flambée hette det. Men alceasiskt heter det väl ändå inte? Tyvärr kom det fram någon märklig man, kanske tiggare och pussade på G:s hand medan jag var på toaletten så M fick försvara honom genom att resa sig och ropa åt honom att gå därifrån, så G grät när jag kom tillbaka. På väg till stationen igen köpte jag te till min termos och G och M köpte varsin oerhört god bakelse. M hann till och med rita av en kvinna med en bebis, i smyg, och sedan ge bilden till dem. De var också spanjorer på genomresa, fast åt andra hållet. Utanför stationen fanns en stadsodling och soldater med maskingevär patrullerade runt för att hålla koll på eventuella terrorhot (antar jag). Inga policías locales precis, konstaterade M. 

Stadsodling i Strasbourg

Fem timmar i Strasbourg gick med andra ord ganska snabbt, samtidigt var det kanske lite väl länge. Jag vet inte. Nästa gång skulle jag hellre åka mer direkt. Kanske en buss från Karlsruhe till Strasbourg (om man nu måste byta där) och sedan kanske bara vara där en timma eller två. Samtidigt var det smart att ha många timmar eftersom tåget vi tog därifrån var det enda direkttåget den dagen mellan Strasbourg och Bordeaux och också det dyraste tåget vi tog (ca 4000 kr för oss tre). Helt sjukt dyrt egentligen! 

På tåget till Bordeaux kom vi i samspråk med ett något äldre par från England som nu bodde i Sydafrika och som reste med sin vuxne son med Downs Syndrom. Vi pratade om världen, om Sydafrika, Sverige, att turista och sådant. Det var intressant.  När de gått av klev en man på och satte sig bredvid mig. Han började rätta prov. Jag var såklart tvungen att utmana mig att prata franska med honom när han rättat klart. Han var lågstadielärare tydligen och provet handlade om medeltiden. Jag träffade också en virkerska från Tyskland på samma tåg. Vi såg varandra och höjde våra virkningar till hälsning. När det var uppehåll någonstans och många gick av gick jag och pratade med henne en stund om virkning och garn. Alltid trevligt! 

Väl i Bordeaux gick vi direkt till vårt hotell Ibis Budget och G provhoppade i sängarna innan vi begav oss ut på jakt efter middag till M. G och jag hade ätit på tåget och var ganska nöjda. Det här med att resa ungefär samma rutt flera gånger är väldigt fördelaktigt märker jag, eftersom man då känner till de olika städerna eller åtminstone området nära stationen, och lätt kan gå tillbaka till mataffärer, caféer, restauranger och lekplatser som man har besökt förut. Det känns nästan, fast bara nästan, lite hemtamt. G lekte på lekplatsen med en massa franska och nordafrikanska barn medan klockan närmade sig tio på kvällen och M satt och åt en macka på en bänk bredvid några afrikanska kvinnor. Sådant får man uppleva om man reser på det här sättet! En skymning i Bordeaux. Glada barn. Kvinnor i samtal. Macka på bänk. Tänk ändå!

Skymning på lekplats i Bordeaux

Dagen efter tog vi tåget ganska tidigt till Hendaye och därifrån lokaltåget till Irun. Jag fotade en äng utanför stationen och fyllde på mitt baskiska lokaltrafikkort med tio euro. Nu har jag ca 5 euro kvar om jag minns rätt. Snacka om billig kollektivtrafik! Vi åkte tre personer på detta kort tre gånger mellan Hendaye, Zumaia och Donostia San Sebastian. Som jämförelse åkte G och jag buss inom vår kommun igår och det kostade 130 kr tur och retur. Då köpte jag enkelbiljetter visserligen, men ändå! Mer billig kollektivtrafik åt folket, jag säger bara det! Och mer tåg som åker i en tunnel av grönska! Det gör nämligen det lilla lokaltåget mellan Hendaye, San Sebastian och Zumaia. Helt fantastiskt. Jag älskar det! Någon borde göra en video och lägga upp på internet. Ni borde åka dit och åka tåget! 

Äng på gränsen

Vi var framme i Zumaia redan klockan två på eftermiddagen och den snälla värdinnan mötte upp och släppte in oss i lägenheten vi hyrt via Airbnb. Det var några trappor att gå upp för utan hiss men så värt. Det var en ren och prydlig lägenhet, precis lagom stor för oss. G fick ett eget rum och hade en mysig filt i sin säng. Det fanns tre små balkonger och lägenheten låg precis vid ett litet torg. Självklart var det några män som var tvungna att måla ett grannhus med hjälp av en bensindriven skylift varje morgon tidigt och så, men ändå. Det hör liksom till. Där sov vi i tre nätter och vi badade på två olika stränder, åkte buss en kväll till Donostia San Sebastian för att käka på restaurangen Kafé Botanika (där vi som tur var hade bokat bord) och köpa böcker i den mysiga bokhandeln Donosti. G fick också en glass vill jag minnas, innan maten. 

I Zumaia åkte jag även på en båttur och tittade på de häftiga klippformationerna som heter Flysch. De är som en bok över jordens historia, formade av sedimentlager som en gång var botten på ett tropiskt hav, innan iberiska halvön faktiskt blev en halvö. Guiden berättade alltihop på ett fantastiskt sätt, och jag blev helt tagen. 

Flysch i närbild

Flysch långt bort

Vi gick också en promenad en kväll på byns pir och såg byns roddarlag träna. Det var häftigt men jag fick nästan svindel när vi gick på pirens högsta våning som bara hade mur på en sida. Självklart satt nyförälskade par längst ut och dinglade med benen över havet många meter nedanför. Herrenadå! Nu går jag ner!

Floden i Zumaia över vilken man kan ta en liten båt från den vackra stranden på andra sidan floden (det sidan jag tar kortet från)

Efter Zumaia var det dags att ta en Alsa Supra-buss till Madrid. Jag hade valt säten längst fram, men det gör jag nog aldrig om. Dels uppmärksammade chauffören mig på att man inte får vara barfota, och dels satt jag och liksom kontrollerade hur han körde hela tiden. Han gillade att köra om, särskilt lastbilar som låg nära det där strecket som separerar filerna... Men Alsa Supra är annars att rekommendera eftersom sätena är oerhört bekväma, man kan nästan ligga ner, och eftersom varje säte har sin egen skärm med ett stort utbud av filmer. G såg tre långfilmer tror jag nästan, medan jag höll koll på vägen. 

I Madrid var det som om någon öppnat en enorm ugnslucka. Det var så varmt att man knappt kunde andas. Min fina fina vän A mötte upp vid Sol och vi gick de få metrarna hem till hennes lägenhet. Där inne var det lika varmt förutom i vardagsrummet där de hade AC. Där skulle vi få sova. Vilken tur! Vad snällt! När det svalnat pyttelite ute gick vi ut på en liten rundtur i Madrid centralaste kvarter. Vi spanade in kungliga slottet med tillhörande kyrka och A och hennes man C bjöd oss på en liten restaurang. Deras dotter var också med. G och jag var enormt trötta och vi somnade ganska gott i AC-luften sedan. 

För redan nästa morgon var det dags att bege sig vidare mot Lissabon. Även denna resa gick med buss, tyvärr. Chauffören körde mycket bättre men bussen var ganska basic och kändes obekväm lite innan alla åtta timmarna hade gått. Busstoaletten stank och det enda jag ville var att tvätta händerna, men i handfatet fanns inget vatten. Jag kände mig så äcklig! 

I Lissabon kände vi oss rådvilla mellan att ta en Bolt (vilket vi aldrig testat) eller en taxi. Valet föll tillslut på en vanlig taxi men det kommer jag aldrig göra om. Troligtvis kommer jag heller aldrig mer besöka Lissabon. Taxichauffören körde som en dåre och satte samtidigt på nån musik på youtube. Till sist tog han 8 euro mer betalt än taxametern visade också, men han körde oss ända fram fastän det egentligen var omöjligt, det ska man ge honom... 

Och där mötte vi kvinnan från grannhuset på Tjörn. I den minimalaste av gränder... 

Men nu har detta redan blivit alldeles för långt. Jag får fortsätta berätta en annan dag när andan faller på och jag har tid och ro... Ni måste ju få veta hur det var att åka spårvagn i den portugisiska huvudstaden, hur fint det var att träffa Åsa, hur mycket folk det var i Sintra, hur mycket mögel lägenheten luktade och hur enkel resan till Almonte sedan kändes även om den tog 12 timmar. Men som sagt, en annan dag.

God natt!

Rapport från Nostalgiska Avdelningens nostalgiska nostalgiresa

Det är min pappa och jag som utgör Nostalgiska Avdelningen i vår familj. Det är vi som tycker om att prata om gamla tider och fördjupa oss i det ena och det andra. Min pappa kan som ett vattenfall inte hålla tillbaka när någon liksom vrider om kranen med en utlösande fråga. Jag har länge tänkt spela in honom och sedan skriva ner alltihop på ett bra sätt, och jag hoppas att Nostalgiska Avdelningens nostalgiska nostalgiresa blev startskottet för detta. 

Det var nämligen så att min pappa plötsligt sa att nu skulle han och hans kusin åka till deras föräldrars uppväxtort Hörnebo och titta på gamla hus. Kusinen skulle få berätta och pappa minnas. Vi kan kalla kusinen för B, och hans fru för C, hon var också med. Kusin B visade sig ha bott där tills dess han var tonåring, medan min pappa bara var där på somrarna och hälsade på sin mormor, eftersom han under skolåret bodde i Stockholm med sina föräldrar. Jag sa att jag gärna ville följa med, för visst hade vi pratat om detta för flera år sedan och då hade jag sagt att jag ville med. Så går åren och plötsligt var det bestämt, men pappa tänkte att jag säkert inte skulle ha tid - vilket jag säkert inte skulle om det nu inte var så att jag tog mig tid eftersom jag tänkte att om jag inte åker med nu, när ska jag då åka? När kommer det då bli av att jag tar med mig pappa dit så han får berätta och visa? Sist jag var där var liksom när min farmor och farfar firade guldbröllop och det måste vara minst 27 år sedan. Om 27 år är min pappa 104, så ni förstår var jag vill komma. Till Hörnebo!

Strax efter klockan elva i måndags parkerade jag pappas bil på Kyrkefalla kyrkas nästan tomma parkering. Kyrkan hade öppnats bara för oss. Det var där pappa döptes och B konfirmerades. Kyrkan var kort och bred, sa C, och det hade hon rätt i. Ljusgul utanpå. Enkel men, som sagt, kort och bred inuti. "Och högt upp i kyrktornet ska det finnas en lillklocka med runinskrift" sa pappa. "Va?" sa jag. Och när kvinnan som öppnat kyrkan åt oss frågade om det var något mer vi ville se sa jag att det hade varit spännande att få se klockan med runorna, som ni tydligen ska ha i kyrktornet. Och visst, det gick bra. Vi gick upp alla fyra. Där uppe var det mörkt och trångt. Jag fotade med blixt, och visst där var hon. Lillklockan med runinskrift, troligtvis från 1228. Tack Skialdorfor, Björn och Magnus. 

Väl nere igen och ute ur kyrkan tackade vi kyrkkvinnan så mycket och satte oss i Bs bil. Efter lite lunch på Millners, åkte vi till Tibros nya kyrkogård, granne med Lilla gubben och Tulla. 

Där inleddes äventyret Kusinerna och den försvunna graven. Men först efter det att vi tittat på några gravar som inte alls var särskilt försvunna, nämligen min farmors föräldrars grav (Rudolf och Gerda) och hans pappas enkla gravsten. August. En vit enkel sten utan varken årtal eller efternamn. "Det var det de hade råd med" sa B och C. Hans fru låg tydligen i en annan grav.

August och Emma. De hade varit statare men tack vare Emmas färdigheter med att väva hade de till slut lyckats bygga sig en stuga nära Mofalla. En stuga som kallades villa eftersom den var byggd i vinkel. Att Emma var duktig att  väva finns det också bevis på i form av ett diplom från Kreaturs- och slöjdutställningen i Tidaholm 1899. De fick fem barn: Rudolf, Naemi, Harry och Gertrud. Det sista vi gjorde innan vi åkte hem var att försöka hitta Augusts och Emmas ihopvävda villa. Tyvärr såg vi den inte, trots letande såväl i Mofalla som i skogen, men till slut (när jag väl fått veta att den skulle ligga norr om Mofalla) var pappa och jag åtminstone på rätt väg, men det är svårt att se från en bil och kanske såg vi det i ögonvrån, kanske inte. När jag senare satt på bussen hem från Göteborg, hittade jag den ganska snart med hjälp av Google maps och dess streetview. Nu fattas det bara att åka dit igen och se om stugan verkligen står kvar, nu när jag har en mer exakt position. Så här såg stugan ut på en tavla som vi fick se.

Men detta var Kusinerna och det försvunna huset. Tillbaka till Kusinerna och den försvunna graven. Augusts grav hittade vi ju, den var förresten alldeles nära Rudolf och Gerdas. Vi gick fram och tillbaka, längre och längre in i kyrkogården. Till slut hittade vi några kyrkogårdsvaktmästardamer som i sin glädje att vara med i den spännande historien Kusinerna och den försvunna graven berättade att man kan söka på gravstenar på sidan gravar.se. Sagt och gjort - den försvunna graven var funnen, nämligen min farmors mormor och morfars gravsten Johan(nes) och Karolinas. Johan (som han kallades, även om han verkar ha hetat Johannes "på riktigt") kom från Mofalla och slog sig ner på gården Granelund i Hörnebo. Johan var missionare (med i missionskyrkan) och de bedrev jordbruk på marken runt huset. Huset står kvar än idag och ser välskött ut, med fin trädgård och robotgräsklippare. Jordkällaren är kvar, men tiderna förändras. En ödesdiger kväll fick Johan smaka en dricka han aldrig smakat förut, och plötsligt hade han skrivit på papper att tre andra karlar fick ta över hans gård och verkstäder. Rudolf försökte få Johan omyndigförklarad för att få det hela att gå tillbaka, men ingen av min farmors bröder ville riva i det. De var kanske rädda för att bråka. Johan och Karolina fick sedan betala hyra till de nya ägarna för att få kunna bo kvar. 

Efter kyrkogården och alla de återfunna gravstenarna, även min farmors bror med fru och dotter ligger begravda där, styrde vi kosan mot Hörnebo. Vi började med Granelund där jag krävde att få gå av och ta bilder. Välskött som sagt, fint att se. Sedan åkte vi runt på smågatorna och B pekade ut där både den ena och den andra hade bott. Vi stannade till vid en av familjens före detta möbelverkstäder, välskött fastighet som numera inhyser ett städföretag. Den andra f.d. möbelverkstaden, Aleholm, var tyvärr inte alls i lika gott skick. I den bodde min farmors föräldrar, Gerda och Rudolf, i högra delen. Snickarna bodde på övervåningen. På den översta bilden (ett foto från ca 1939) ser man en verkstad som brann när min farmor var liten, farmors pappa Rudolf i mitten och hans snickare, med äldsta sonen Bs pappa Bertil längst till höger. På den nedersta bilden ser man Aleholm. 

När vi så funnit och från bilen tittat på alla möjliga hus i Hörnebo styrde B bilen rakt ut på landet. Vi hade nu gått in i historien om Kusinerna och den försvunna damen. Det var inte helt lätt att hitta men C hade en känsla och ett minne som visade sig stämma. Och plötsligt var vi där, ungefär mitt ute i skogen, i en glänta låg ett rött hus med svarta knutar och två spännande hemmabyggda radiomaster på tomten. Vi var på Is gård. I hade varit gift med min farmors kusin Gunnar, Naemis son, tills han dog för några få år sedan. Gunnar i sin tur hade varit mycket, mycket intresserad av radioapparater och hade byggt dessa radioantenner för att kunna kommunicera på amatörradio med sina amatörradiovänner. Morse, förstod jag på Is dotter att det var. I var så söt, trevlig och glad. Hennes dotter var så snäll och kunnig. Vi fick kaffe och te ur Is blommiga finporslin och C dukade upp med bullar från ett bageri i Tibro. Det var vedspis i köket och blommor i fönstren. Så hemtrevligt! Precis som jag vill ha det någon gång - ett mysigt gammalt hus i skogen. Inte för renoverat. Inte för stajlat. Bara så det duger precis som det är.

Vi tittade på bilder ur väldigt gamla album som pappa tagit med. "Mer experter än såhär finns det inte!" utbrast pappa när han I, B och C alla samtidigt böjde sig över albumen och studerade de svartvita studiobilderna noggrant i jakten på namn. Och visst fick han några fler namn, pappa, på släktingar som för längesedan gått ur tiden, men ändå fastnat på bilden. K och jag studerade bröllopsbilderna och la märke till att kvinnorna höll brudbuketterna så att de pekade nedåt. Intressant. Märkligt. Vi undrade varför men fick inget svar. Tills min farmor gifte sig (1947) hade det dock svängt, och buketten hölls uppåt, som idag. Till och med en bild på min farmors mor som ettåring hittade vi i albumet. Häftigt! Hon var född 1890. 

Från I åkte vi vidare för att titta på ytterligare ett hus. Stigstaholm. I det huset hade Gunnar (Is man och Naemis son) vuxit upp. Vi var med andra ord inne i äventyret Kusinerna och det försvunna huset, del 2. För Stigstaholm gick inte att se från vägen så som man ser det på den här tavlan.

Nej, för framför Stigstaholm har en häck växt sig både vild och kämpahög. Insynskydd, heter det väl. Vi kunde ändå parkera och gå runt huset litegrann, eftersom det gick en vandringsled där. Väldigt fin faktiskt, med visdomsord och allt. Jag följde den en bit för att se vart den ledde. Till ån visade det sig. Kanske därför den heter Å-leden? Huset var åtminstone fortfarande stiligt och stort, eventuellt utbyggt. Det växte stora träd runtom och en bro med ett gammalt kraftverk låg bredvid. Stackars fiskar, var det enda jag kunde tänka om det, fastän det såklart var fint att titta på lite "vattenfall".

Sedan var det dags för paus och pappa och jag åkte till vårt Bed and Breakfast. Vi åkte till Hjo och åt middag vid bryggorna och sedan tillbaka till vårt boende. Där somnade pappa innan huvudet hade landat på kudden nästan.

Dagen efter tyckte jag att vi skulle leta upp den försvunna så kallade villan nära Mofalla, vilket innebar att  vi var på del tre av Kusinerna och det försvunna huset. Och som jag redan avslöjat hittade vi det inte, trots äventyr på skogsvägar och så. Vi åt lunch på en av Tibros pizzerior, åkte hem till farmors kusin som var mer i pappas och Bs ålder och fikade och till sist sa pappa att nu måste vi bryta upp och åka hemåt. Det var bra för vi hade ju faktiskt en ganska lång väg hem. Vi turades om att köra så pappa fick sova lite middag och vi stannade för en glass i Vara. Där fick jag även gå in och kika i Nordpolen. Tydligen ett anrikt konditori. Varsin Klingglass och så var vi redo för sista sträckan till Göteborg, där pappa släppte av mig för vidare bussfärd hem.

Det var en trött Tove som loggade in på jobbet på tisdagen sedan. Trött men glad och nöjd över att ha fått se en del av släktens platser, hus och historia. Lite rikare, lite klokare. Lite mer intresserad av en stuga i skogen, kanske i närheten av Tibro. Kanske Emmas och Augusts villa? Vem vet... 

Reseplanering sommaren 2025, del 2

Så, hur ska vi ta oss hem från sydvästra Spanien i år då? Om det var något jag lärde mig förra året så var det att inte under några omständigheter sova i Frankfurt. Aldrig mer. Jag har också lärt mig av erfarenhet att det är gött med lite sovmorgon. Jag tror att vårt schema på vägen ner kommer vara lite väl tufft, men det kommer gå. T ex dag 3 när vi ska åka från Karlsruhe till Bordeaux med 5 timmar i Strasbourg. Hur tänkte jag där? Vi kommer vara på resande fot i 12 timmar. Men ja, vi kommer hinna gå av oss i Strasbourg och det är ju också en himla fin stad! Nåja, det blir nog bra. 

Önskemål för hemresan var att sova på Ibis Styles i Lyon, precis bredvid stationen Lyon Part Dieu. Där finns tre hotell i samma byggnad. Mercure (det dyraste), Ibis Budget (det billigaste) och Ibis Styles (det med gröna kudden). Det med gröna kudden har en liten lekhörna i foajén. Här har G lekt två gånger. Där vill han absolut leka igen! 

Ytterligare en sak jag lärt mig av våra resor hittills är att inte igen övernatta i Barcelona. Varför? Jo - hotellen är snordyra och svåra att boka, även om det finns massor av hotell precis vid stationen i Sants. Så förra året bestämde jag mig för att vi i år skulle hoppa över Barcelona och satsa på Girona istället, nästa station på linjen mellan Barcelona och Lyon. 

Så med dessa premisser har jag nu lyckats boka denna resa:

Dag 1: Sevilla - Girona, kl 09.36-16.35. Direkttåg Ave. Smakar det så kostar det. 95€ per vuxen och 59€ för vårt barn. Vi kommer hinna se Girona på eftermiddagen och kvällen om det inte är alltför varmt.

Dag 2: Girona - Lyon, kl 09.01-13.20. Vi kommer hinna se mer av Lyon. Fint förra sommaren, minns jag. 99€ per vuxen, 59€ för barnet.

Dag 3: Lyon - Mannheim, kl 10.04-15.18. TGV 9583. Lite paus i Mannheim, sedan vidare kl 16.32 till Göttingen. Framme 19.03. Varför Göttingen? Jo, det ligger norr om Frankfurt och vi får då sovmorgon nästa dag, och sedan låter ju namnet himla gött, eller hur? 

Dag 4: Göttingen - Kiel, kl 09.41-12.44. ICE 474. Hänga i Kiel i några timmar och sedan ta färjan kl 18.45 till Göteborg. Färjan kostade ca 4700 kr inkl. trebäddshytt med havsutsikt och frukostbuffé.

Dag 5: Göteborg - Tjörn, med egen bil. Vi är framme i Göteborg kl 09.15 och hemma igen innan lunch. 

Även hemresan, exklusive hotell, kommer landa på ca 14000 kr totalt för två vuxna och ett barn. Troligtvis blev det så här dyrt för att jag bokade lite sent, då jag väntade på att Alvia La Palma del Condado - Madrid skulle släppas, men tillslut  gav jag upp och bokade Sevilla-Girona istället. Nu har Alvia-tåget kommit ut men nej, vi låter det vara. Vi tar det tåg vi redan bokat Sevilla-Girona istället, även om jag köpte återbetalningsbara biljetter ifall att. Men nu ser jag att La Palma-Madrid-Girona dels är dyrare och dels har en kort bytestid i Madrid. Bara 25 minuter. Det känns för tajt.

Hemresan blir mycket mer effektiv än nerresan (5 dagar istället för 12), men vi kommer ändå hinna se lite, särskilt Girona, Lyon och Kiel. Jag har sett att Göttingen har en medeltida stadskärna och skog med vandringsleder nära. Förhoppningsvis hinner vi se stadskärnan och äta middag där. Skogen får vi ta när vi kommer hem, eller en annan gång, men då hade vi behövt stanna 2 nätter.

Hur vi tar oss till Sevilla är fortfarande höljt i dunkel, men kanske kan vi få skjuts med någon eller så kan vi ta en buss kl 06.30 från byn. Ett tredje alternativ är att ta en buss till Sevilla dagen innan och sova på något pensionat eller hotell nära stationen. Dyrare och mindre tid med familjen, men kanske det mest bekväma? Vi får se. Det kan vi bestämma senare.

Skönt att vi fått ytterligare en lön nu och kunnat sätta av lite pengar till vårt gemensamma sparkonto. Det brukar ju gå en del när man är på semester... Ja, ni förstår hur ambivalent jag är! Dels vill jag leva ett ekonomiskt medvetet liv, och det gör jag också tycker jag, dels vill jag resa på det mest miljövänliga och mysiga sättet. Jag har verkligen fått smak för detta sätt att resa, som ni förstår. Visst har jag flugit till och från Spanien ett flertal gånger sedan första gången jag bodde där 2005-2006, särskilt när M och jag hade distansförhållande i två år, men sedan vi testade att åka tåg ner 2019 hela familjen har jag känt att nu får det räcka med flygande för min del! Jag vet att om det någon dag i framtiden uppstår en akut situation kommer jag troligtvis behöva flyga ändå, och då kommer jag göra det. Men fram tills dess stannar jag mer än gärna på marken. Självklart går ganska många dagar av semestern åt att resa, men samtidigt är det inte bara en transport utan minst lika mycket en upplevelse. Vi får se något annat än bara de sydspanska byar vi redan sett så mycket av. Ja, det blir nog bra det här, det blir nog bra.