Tjörn - Lissabon, en reseskildring

Så äntligen faller ett sommarregn! Och äntligen sätter jag mig för att försöka skriva ihop något om vår sommarresa. Att bara skriva om planeringen, någon liten glimt från när vi var på plats, men missa att beskriva själva resan känns som att snuva både er som läser nu och mitt framtida jag på konfekten. 

När man är på resande fot tänker man, eller åtminstone tänkte jag så, att jag kommer komma ihåg varenda  dag kristallklart för att kunna återge dem sedan. "Det är tur att man fotar så att man kan titta på sina bilder sedan och komma ihåg vad man gjort" sa en kvinna vi mötte i en pytteliten gränd i Alfamakvarteren i Lissabon och som visade sig ha vuxit upp i ett grannhus till mina föräldrars sommarställe. "Sånt händer." skrev mamma när hon fick veta att vi träffat den numera framlidna makrillfiskarens dotter på den mest otippade plats. 

"Jag skulle vilja skriva om alla träd vi sett" sa jag till M på färjan hem. Träden är viktiga, särskilt i stadsmiljö. Man märker en sådan oerhörd skillnad på om det finns träd på en gata eller ej, om en park har träd som skuggar eller bara höga palmer med någon liten ruska högst upp. Jag älskar träden. 

Men nu ska jag försöka hålla tråden och berätta om åtminstone nerresan. Det var en gång i juni...

Det var en gång i juni, närmare bestämt två dagar efter skolavslutningen som vi tog vårt pick och pack och åkte med vår vita spanska bil till Göteborg. Jag hade bestämt mig för att inte vara stressad och arg, som jag varit året innan, och förvånade både mina föräldrar och mig själv över hur lugn jag kände mig. Planen att åka i god tid hölls och G hann leka lite på lekplatsen nära mina föräldrars hus. Min gamla lekplats där jag lekte när jag var liten... 

Väl på Kielfärjan infann sig den sedvanliga euforin. G och jag sprang runt på soldäck och kände hur semesterkänslan fyllde oss. Den spanska matadorvärmen hade kommit för att hälsa oss välkomna till södern, men inne i hytten var det svalt och skönt. Att ta Kielfärjan känns som att åka båt på ett parkettgolv. Helt lugnt och stilla, och plötsligt nästa morgon är man framme i Tyskland! 

Vi traskade iland och insåg att det var söndag och att alla butiker var stängda, inklusive köpcentret mittemot centralstationen där vi har köpt mat andra gånger. Men! Se! Inne på stationen var butikerna öppna och vi köpte vegetarisk sushi, som G siktat in sig på (eftersom han åt det förra året på tåget från Kiel) och vanlig sushi till mig. Tåget till Karlsruhe avgick i tid och vi anlände endast 15 minuter sent. Inget strul överhuvudtaget. I Karlsruhe kunde vi riktigt känna att det steg upp värme från marken fastän det börjat regna. Vi sov på ett hotell som heter Schloss-nånting och hade kristallkronor och en hiss som var kulturminnesmärkt och lika gammal som den var spännande att åka. Det kändes som ett bra hotell, men vi gick till Erste Fracht Braugasthaus och åt middag, vår vana trogen. Den ligger i samma hus som ett hotell vi sovit i tidigare och restaurangen känns lite innovativ på något sätt, lite rolig annorlunda mat liksom. Först åt vi några röror (tsatsiki, hoummos och något mer) och sedan åt jag polenta med ratatouille. De andra åt hamburgare och M drack en skitstor öl som såldes som "liten". Allt var gott tyckte alla! 

Dagen efter tog vi ett tidigt tåg till Strasbourg och väl där tog det faktiskt en timma att lämna in  väskorna på ett sådant  väsk-inlämnings-ställe, precis som jag hade förutsett. Inte för att det var kö, för det var det inte, utan för att man behövde något så exotiskt som kontanter - i euro, och det hade inte vi. Alltså, vi hade det hemma, men inte i plånboken där i Frankrike. Hoppsan! Jag fick veta att det inte fanns någon bankomat på stationen och gav mig således ut på jakt efter en i stan. G och M väntade vid väskorna och jag gick så fort jag kunde. Först guidades jag till en återvändsgränd vid stationen, men där fanns det bara knarkare, ingen bankomat. Sedan gick det bättre och jag lyckades ta ut en hel del och småsprang sedan tillbaka till stationen och min väntande familj. Under tiden hade M lyckats växla till sig 5 euro mot en 50 kronorssedel av en spansk herre som också skulle lämna sina väskor. Alla knep är bra utom de dåliga, antar jag! 

Efter detta behövde vi verkligen pusta ut så vi lämnade in M på en konstmaterialsbutik medan G och jag gick till en liten lekplats i floden som rinner i Strasbourg, eller om det är en kanal? Klockan var knappt halv elva på morgonen och endast G och Frankrikes sötaste tvååriga flicka lekte på lekplatsen. Jag åt frukt, drack vatten och pustade ut. Det fanns träd och några små bänkar och det var bara så skönt att få sitta där och hämta andan lite. 

Klätterapa

När klockan var lagom mycket letade vi upp en restaurang på ett litet torg och jag beställde något typiskt alsaceiskt som var nästan som en blandning mellan en tunnbrödmacka och en pizza. Tarte flambée hette det. Men alceasiskt heter det väl ändå inte? Tyvärr kom det fram någon märklig man, kanske tiggare och pussade på G:s hand medan jag var på toaletten så M fick försvara honom genom att resa sig och ropa åt honom att gå därifrån, så G grät när jag kom tillbaka. På väg till stationen igen köpte jag te till min termos och G och M köpte varsin oerhört god bakelse. M hann till och med rita av en kvinna med en bebis, i smyg, och sedan ge bilden till dem. De var också spanjorer på genomresa, fast åt andra hållet. Utanför stationen fanns en stadsodling och soldater med maskingevär patrullerade runt för att hålla koll på eventuella terrorhot (antar jag). Inga policías locales precis, konstaterade M. 

Stadsodling i Strasbourg

Fem timmar i Strasbourg gick med andra ord ganska snabbt, samtidigt var det kanske lite väl länge. Jag vet inte. Nästa gång skulle jag hellre åka mer direkt. Kanske en buss från Karlsruhe till Strasbourg (om man nu måste byta där) och sedan kanske bara vara där en timma eller två. Samtidigt var det smart att ha många timmar eftersom tåget vi tog därifrån var det enda direkttåget den dagen mellan Strasbourg och Bordeaux och också det dyraste tåget vi tog (ca 4000 kr för oss tre). Helt sjukt dyrt egentligen! 

På tåget till Bordeaux kom vi i samspråk med ett något äldre par från England som nu bodde i Sydafrika och som reste med sin vuxne son med Downs Syndrom. Vi pratade om världen, om Sydafrika, Sverige, att turista och sådant. Det var intressant.  När de gått av klev en man på och satte sig bredvid mig. Han började rätta prov. Jag var såklart tvungen att utmana mig att prata franska med honom när han rättat klart. Han var lågstadielärare tydligen och provet handlade om medeltiden. Jag träffade också en virkerska från Tyskland på samma tåg. Vi såg varandra och höjde våra virkningar till hälsning. När det var uppehåll någonstans och många gick av gick jag och pratade med henne en stund om virkning och garn. Alltid trevligt! 

Väl i Bordeaux gick vi direkt till vårt hotell Ibis Budget och G provhoppade i sängarna innan vi begav oss ut på jakt efter middag till M. G och jag hade ätit på tåget och var ganska nöjda. Det här med att resa ungefär samma rutt flera gånger är väldigt fördelaktigt märker jag, eftersom man då känner till de olika städerna eller åtminstone området nära stationen, och lätt kan gå tillbaka till mataffärer, caféer, restauranger och lekplatser som man har besökt förut. Det känns nästan, fast bara nästan, lite hemtamt. G lekte på lekplatsen med en massa franska och nordafrikanska barn medan klockan närmade sig tio på kvällen och M satt och åt en macka på en bänk bredvid några afrikanska kvinnor. Sådant får man uppleva om man reser på det här sättet! En skymning i Bordeaux. Glada barn. Kvinnor i samtal. Macka på bänk. Tänk ändå!

Skymning på lekplats i Bordeaux

Dagen efter tog vi tåget ganska tidigt till Hendaye och därifrån lokaltåget till Irun. Jag fotade en äng utanför stationen och fyllde på mitt baskiska lokaltrafikkort med tio euro. Nu har jag ca 5 euro kvar om jag minns rätt. Snacka om billig kollektivtrafik! Vi åkte tre personer på detta kort tre gånger mellan Hendaye, Zumaia och Donostia San Sebastian. Som jämförelse åkte G och jag buss inom vår kommun igår och det kostade 130 kr tur och retur. Då köpte jag enkelbiljetter visserligen, men ändå! Mer billig kollektivtrafik åt folket, jag säger bara det! Och mer tåg som åker i en tunnel av grönska! Det gör nämligen det lilla lokaltåget mellan Hendaye, San Sebastian och Zumaia. Helt fantastiskt. Jag älskar det! Någon borde göra en video och lägga upp på internet. Ni borde åka dit och åka tåget! 

Äng på gränsen

Vi var framme i Zumaia redan klockan två på eftermiddagen och den snälla värdinnan mötte upp och släppte in oss i lägenheten vi hyrt via Airbnb. Det var några trappor att gå upp för utan hiss men så värt. Det var en ren och prydlig lägenhet, precis lagom stor för oss. G fick ett eget rum och hade en mysig filt i sin säng. Det fanns tre små balkonger och lägenheten låg precis vid ett litet torg. Självklart var det några män som var tvungna att måla ett grannhus med hjälp av en bensindriven skylift varje morgon tidigt och så, men ändå. Det hör liksom till. Där sov vi i tre nätter och vi badade på två olika stränder, åkte buss en kväll till Donostia San Sebastian för att käka på restaurangen Kafé Botanika (där vi som tur var hade bokat bord) och köpa böcker i den mysiga bokhandeln Donosti. G fick också en glass vill jag minnas, innan maten. 

I Zumaia åkte jag även på en båttur och tittade på de häftiga klippformationerna som heter Flysch. De är som en bok över jordens historia, formade av sedimentlager som en gång var botten på ett tropiskt hav, innan iberiska halvön faktiskt blev en halvö. Guiden berättade alltihop på ett fantastiskt sätt, och jag blev helt tagen. 

Flysch i närbild

Flysch långt bort

Vi gick också en promenad en kväll på byns pir och såg byns roddarlag träna. Det var häftigt men jag fick nästan svindel när vi gick på pirens högsta våning som bara hade mur på en sida. Självklart satt nyförälskade par längst ut och dinglade med benen över havet många meter nedanför. Herrenadå! Nu går jag ner!

Floden i Zumaia över vilken man kan ta en liten båt från den vackra stranden på andra sidan floden (det sidan jag tar kortet från)

Efter Zumaia var det dags att ta en Alsa Supra-buss till Madrid. Jag hade valt säten längst fram, men det gör jag nog aldrig om. Dels uppmärksammade chauffören mig på att man inte får vara barfota, och dels satt jag och liksom kontrollerade hur han körde hela tiden. Han gillade att köra om, särskilt lastbilar som låg nära det där strecket som separerar filerna... Men Alsa Supra är annars att rekommendera eftersom sätena är oerhört bekväma, man kan nästan ligga ner, och eftersom varje säte har sin egen skärm med ett stort utbud av filmer. G såg tre långfilmer tror jag nästan, medan jag höll koll på vägen. 

I Madrid var det som om någon öppnat en enorm ugnslucka. Det var så varmt att man knappt kunde andas. Min fina fina vän A mötte upp vid Sol och vi gick de få metrarna hem till hennes lägenhet. Där inne var det lika varmt förutom i vardagsrummet där de hade AC. Där skulle vi få sova. Vilken tur! Vad snällt! När det svalnat pyttelite ute gick vi ut på en liten rundtur i Madrid centralaste kvarter. Vi spanade in kungliga slottet med tillhörande kyrka och A och hennes man C bjöd oss på en liten restaurang. Deras dotter var också med. G och jag var enormt trötta och vi somnade ganska gott i AC-luften sedan. 

För redan nästa morgon var det dags att bege sig vidare mot Lissabon. Även denna resa gick med buss, tyvärr. Chauffören körde mycket bättre men bussen var ganska basic och kändes obekväm lite innan alla åtta timmarna hade gått. Busstoaletten stank och det enda jag ville var att tvätta händerna, men i handfatet fanns inget vatten. Jag kände mig så äcklig! 

I Lissabon kände vi oss rådvilla mellan att ta en Bolt (vilket vi aldrig testat) eller en taxi. Valet föll tillslut på en vanlig taxi men det kommer jag aldrig göra om. Troligtvis kommer jag heller aldrig mer besöka Lissabon. Taxichauffören körde som en dåre och satte samtidigt på nån musik på youtube. Till sist tog han 8 euro mer betalt än taxametern visade också, men han körde oss ända fram fastän det egentligen var omöjligt, det ska man ge honom... 

Och där mötte vi kvinnan från grannhuset på Tjörn. I den minimalaste av gränder... 

Men nu har detta redan blivit alldeles för långt. Jag får fortsätta berätta en annan dag när andan faller på och jag har tid och ro... Ni måste ju få veta hur det var att åka spårvagn i den portugisiska huvudstaden, hur fint det var att träffa Åsa, hur mycket folk det var i Sintra, hur mycket mögel lägenheten luktade och hur enkel resan till Almonte sedan kändes även om den tog 12 timmar. Men som sagt, en annan dag.

God natt!

Rapport från Nostalgiska Avdelningens nostalgiska nostalgiresa

Det är min pappa och jag som utgör Nostalgiska Avdelningen i vår familj. Det är vi som tycker om att prata om gamla tider och fördjupa oss i det ena och det andra. Min pappa kan som ett vattenfall inte hålla tillbaka när någon liksom vrider om kranen med en utlösande fråga. Jag har länge tänkt spela in honom och sedan skriva ner alltihop på ett bra sätt, och jag hoppas att Nostalgiska Avdelningens nostalgiska nostalgiresa blev startskottet för detta. 

Det var nämligen så att min pappa plötsligt sa att nu skulle han och hans kusin åka till deras föräldrars uppväxtort Hörnebo och titta på gamla hus. Kusinen skulle få berätta och pappa minnas. Vi kan kalla kusinen för B, och hans fru för C, hon var också med. Kusin B visade sig ha bott där tills dess han var tonåring, medan min pappa bara var där på somrarna och hälsade på sin mormor, eftersom han under skolåret bodde i Stockholm med sina föräldrar. Jag sa att jag gärna ville följa med, för visst hade vi pratat om detta för flera år sedan och då hade jag sagt att jag ville med. Så går åren och plötsligt var det bestämt, men pappa tänkte att jag säkert inte skulle ha tid - vilket jag säkert inte skulle om det nu inte var så att jag tog mig tid eftersom jag tänkte att om jag inte åker med nu, när ska jag då åka? När kommer det då bli av att jag tar med mig pappa dit så han får berätta och visa? Sist jag var där var liksom när min farmor och farfar firade guldbröllop och det måste vara minst 27 år sedan. Om 27 år är min pappa 104, så ni förstår var jag vill komma. Till Hörnebo!

Strax efter klockan elva i måndags parkerade jag pappas bil på Kyrkefalla kyrkas nästan tomma parkering. Kyrkan hade öppnats bara för oss. Det var där pappa döptes och B konfirmerades. Kyrkan var kort och bred, sa C, och det hade hon rätt i. Ljusgul utanpå. Enkel men, som sagt, kort och bred inuti. "Och högt upp i kyrktornet ska det finnas en lillklocka med runinskrift" sa pappa. "Va?" sa jag. Och när kvinnan som öppnat kyrkan åt oss frågade om det var något mer vi ville se sa jag att det hade varit spännande att få se klockan med runorna, som ni tydligen ska ha i kyrktornet. Och visst, det gick bra. Vi gick upp alla fyra. Där uppe var det mörkt och trångt. Jag fotade med blixt, och visst där var hon. Lillklockan med runinskrift, troligtvis från 1228. Tack Skialdorfor, Björn och Magnus. 

Väl nere igen och ute ur kyrkan tackade vi kyrkkvinnan så mycket och satte oss i Bs bil. Efter lite lunch på Millners, åkte vi till Tibros nya kyrkogård, granne med Lilla gubben och Tulla. 

Där inleddes äventyret Kusinerna och den försvunna graven. Men först efter det att vi tittat på några gravar som inte alls var särskilt försvunna, nämligen min farmors föräldrars grav (Rudolf och Gerda) och hans pappas enkla gravsten. August. En vit enkel sten utan varken årtal eller efternamn. "Det var det de hade råd med" sa B och C. Hans fru låg tydligen i en annan grav.

August och Emma. De hade varit statare men tack vare Emmas färdigheter med att väva hade de till slut lyckats bygga sig en stuga nära Mofalla. En stuga som kallades villa eftersom den var byggd i vinkel. Att Emma var duktig att  väva finns det också bevis på i form av ett diplom från Kreaturs- och slöjdutställningen i Tidaholm 1899. De fick fem barn: Rudolf, Naemi, Harry och Gertrud. Det sista vi gjorde innan vi åkte hem var att försöka hitta Augusts och Emmas ihopvävda villa. Tyvärr såg vi den inte, trots letande såväl i Mofalla som i skogen, men till slut (när jag väl fått veta att den skulle ligga norr om Mofalla) var pappa och jag åtminstone på rätt väg, men det är svårt att se från en bil och kanske såg vi det i ögonvrån, kanske inte. När jag senare satt på bussen hem från Göteborg, hittade jag den ganska snart med hjälp av Google maps och dess streetview. Nu fattas det bara att åka dit igen och se om stugan verkligen står kvar, nu när jag har en mer exakt position. Så här såg stugan ut på en tavla som vi fick se.

Men detta var Kusinerna och det försvunna huset. Tillbaka till Kusinerna och den försvunna graven. Augusts grav hittade vi ju, den var förresten alldeles nära Rudolf och Gerdas. Vi gick fram och tillbaka, längre och längre in i kyrkogården. Till slut hittade vi några kyrkogårdsvaktmästardamer som i sin glädje att vara med i den spännande historien Kusinerna och den försvunna graven berättade att man kan söka på gravstenar på sidan gravar.se. Sagt och gjort - den försvunna graven var funnen, nämligen min farmors mormor och morfars gravsten Johan(nes) och Karolinas. Johan (som han kallades, även om han verkar ha hetat Johannes "på riktigt") kom från Mofalla och slog sig ner på gården Granelund i Hörnebo. Johan var missionare (med i missionskyrkan) och de bedrev jordbruk på marken runt huset. Huset står kvar än idag och ser välskött ut, med fin trädgård och robotgräsklippare. Jordkällaren är kvar, men tiderna förändras. En ödesdiger kväll fick Johan smaka en dricka han aldrig smakat förut, och plötsligt hade han skrivit på papper att tre andra karlar fick ta över hans gård och verkstäder. Rudolf försökte få Johan omyndigförklarad för att få det hela att gå tillbaka, men ingen av min farmors bröder ville riva i det. De var kanske rädda för att bråka. Johan och Karolina fick sedan betala hyra till de nya ägarna för att få kunna bo kvar. 

Efter kyrkogården och alla de återfunna gravstenarna, även min farmors bror med fru och dotter ligger begravda där, styrde vi kosan mot Hörnebo. Vi började med Granelund där jag krävde att få gå av och ta bilder. Välskött som sagt, fint att se. Sedan åkte vi runt på smågatorna och B pekade ut där både den ena och den andra hade bott. Vi stannade till vid en av familjens före detta möbelverkstäder, välskött fastighet som numera inhyser ett städföretag. Den andra f.d. möbelverkstaden, Aleholm, var tyvärr inte alls i lika gott skick. I den bodde min farmors föräldrar, Gerda och Rudolf, i högra delen. Snickarna bodde på övervåningen. På den översta bilden (ett foto från ca 1939) ser man en verkstad som brann när min farmor var liten, farmors pappa Rudolf i mitten och hans snickare, med äldsta sonen Bs pappa Bertil längst till höger. På den nedersta bilden ser man Aleholm. 

När vi så funnit och från bilen tittat på alla möjliga hus i Hörnebo styrde B bilen rakt ut på landet. Vi hade nu gått in i historien om Kusinerna och den försvunna damen. Det var inte helt lätt att hitta men C hade en känsla och ett minne som visade sig stämma. Och plötsligt var vi där, ungefär mitt ute i skogen, i en glänta låg ett rött hus med svarta knutar och två spännande hemmabyggda radiomaster på tomten. Vi var på Is gård. I hade varit gift med min farmors kusin Gunnar, Naemis son, tills han dog för några få år sedan. Gunnar i sin tur hade varit mycket, mycket intresserad av radioapparater och hade byggt dessa radioantenner för att kunna kommunicera på amatörradio med sina amatörradiovänner. Morse, förstod jag på Is dotter att det var. I var så söt, trevlig och glad. Hennes dotter var så snäll och kunnig. Vi fick kaffe och te ur Is blommiga finporslin och C dukade upp med bullar från ett bageri i Tibro. Det var vedspis i köket och blommor i fönstren. Så hemtrevligt! Precis som jag vill ha det någon gång - ett mysigt gammalt hus i skogen. Inte för renoverat. Inte för stajlat. Bara så det duger precis som det är.

Vi tittade på bilder ur väldigt gamla album som pappa tagit med. "Mer experter än såhär finns det inte!" utbrast pappa när han I, B och C alla samtidigt böjde sig över albumen och studerade de svartvita studiobilderna noggrant i jakten på namn. Och visst fick han några fler namn, pappa, på släktingar som för längesedan gått ur tiden, men ändå fastnat på bilden. K och jag studerade bröllopsbilderna och la märke till att kvinnorna höll brudbuketterna så att de pekade nedåt. Intressant. Märkligt. Vi undrade varför men fick inget svar. Tills min farmor gifte sig (1947) hade det dock svängt, och buketten hölls uppåt, som idag. Till och med en bild på min farmors mor som ettåring hittade vi i albumet. Häftigt! Hon var född 1890. 

Från I åkte vi vidare för att titta på ytterligare ett hus. Stigstaholm. I det huset hade Gunnar (Is man och Naemis son) vuxit upp. Vi var med andra ord inne i äventyret Kusinerna och det försvunna huset, del 2. För Stigstaholm gick inte att se från vägen så som man ser det på den här tavlan.

Nej, för framför Stigstaholm har en häck växt sig både vild och kämpahög. Insynskydd, heter det väl. Vi kunde ändå parkera och gå runt huset litegrann, eftersom det gick en vandringsled där. Väldigt fin faktiskt, med visdomsord och allt. Jag följde den en bit för att se vart den ledde. Till ån visade det sig. Kanske därför den heter Å-leden? Huset var åtminstone fortfarande stiligt och stort, eventuellt utbyggt. Det växte stora träd runtom och en bro med ett gammalt kraftverk låg bredvid. Stackars fiskar, var det enda jag kunde tänka om det, fastän det såklart var fint att titta på lite "vattenfall".

Sedan var det dags för paus och pappa och jag åkte till vårt Bed and Breakfast. Vi åkte till Hjo och åt middag vid bryggorna och sedan tillbaka till vårt boende. Där somnade pappa innan huvudet hade landat på kudden nästan.

Dagen efter tyckte jag att vi skulle leta upp den försvunna så kallade villan nära Mofalla, vilket innebar att  vi var på del tre av Kusinerna och det försvunna huset. Och som jag redan avslöjat hittade vi det inte, trots äventyr på skogsvägar och så. Vi åt lunch på en av Tibros pizzerior, åkte hem till farmors kusin som var mer i pappas och Bs ålder och fikade och till sist sa pappa att nu måste vi bryta upp och åka hemåt. Det var bra för vi hade ju faktiskt en ganska lång väg hem. Vi turades om att köra så pappa fick sova lite middag och vi stannade för en glass i Vara. Där fick jag även gå in och kika i Nordpolen. Tydligen ett anrikt konditori. Varsin Klingglass och så var vi redo för sista sträckan till Göteborg, där pappa släppte av mig för vidare bussfärd hem.

Det var en trött Tove som loggade in på jobbet på tisdagen sedan. Trött men glad och nöjd över att ha fått se en del av släktens platser, hus och historia. Lite rikare, lite klokare. Lite mer intresserad av en stuga i skogen, kanske i närheten av Tibro. Kanske Emmas och Augusts villa? Vem vet... 

Reseplanering sommaren 2025, del 2

Så, hur ska vi ta oss hem från sydvästra Spanien i år då? Om det var något jag lärde mig förra året så var det att inte under några omständigheter sova i Frankfurt. Aldrig mer. Jag har också lärt mig av erfarenhet att det är gött med lite sovmorgon. Jag tror att vårt schema på vägen ner kommer vara lite väl tufft, men det kommer gå. T ex dag 3 när vi ska åka från Karlsruhe till Bordeaux med 5 timmar i Strasbourg. Hur tänkte jag där? Vi kommer vara på resande fot i 12 timmar. Men ja, vi kommer hinna gå av oss i Strasbourg och det är ju också en himla fin stad! Nåja, det blir nog bra. 

Önskemål för hemresan var att sova på Ibis Styles i Lyon, precis bredvid stationen Lyon Part Dieu. Där finns tre hotell i samma byggnad. Mercure (det dyraste), Ibis Budget (det billigaste) och Ibis Styles (det med gröna kudden). Det med gröna kudden har en liten lekhörna i foajén. Här har G lekt två gånger. Där vill han absolut leka igen! 

Ytterligare en sak jag lärt mig av våra resor hittills är att inte igen övernatta i Barcelona. Varför? Jo - hotellen är snordyra och svåra att boka, även om det finns massor av hotell precis vid stationen i Sants. Så förra året bestämde jag mig för att vi i år skulle hoppa över Barcelona och satsa på Girona istället, nästa station på linjen mellan Barcelona och Lyon. 

Så med dessa premisser har jag nu lyckats boka denna resa:

Dag 1: Sevilla - Girona, kl 09.36-16.35. Direkttåg Ave. Smakar det så kostar det. 95€ per vuxen och 59€ för vårt barn. Vi kommer hinna se Girona på eftermiddagen och kvällen om det inte är alltför varmt.

Dag 2: Girona - Lyon, kl 09.01-13.20. Vi kommer hinna se mer av Lyon. Fint förra sommaren, minns jag. 99€ per vuxen, 59€ för barnet.

Dag 3: Lyon - Mannheim, kl 10.04-15.18. TGV 9583. Lite paus i Mannheim, sedan vidare kl 16.32 till Göttingen. Framme 19.03. Varför Göttingen? Jo, det ligger norr om Frankfurt och vi får då sovmorgon nästa dag, och sedan låter ju namnet himla gött, eller hur? 

Dag 4: Göttingen - Kiel, kl 09.41-12.44. ICE 474. Hänga i Kiel i några timmar och sedan ta färjan kl 18.45 till Göteborg. Färjan kostade ca 4700 kr inkl. trebäddshytt med havsutsikt och frukostbuffé.

Dag 5: Göteborg - Tjörn, med egen bil. Vi är framme i Göteborg kl 09.15 och hemma igen innan lunch. 

Även hemresan, exklusive hotell, kommer landa på ca 14000 kr totalt för två vuxna och ett barn. Troligtvis blev det så här dyrt för att jag bokade lite sent, då jag väntade på att Alvia La Palma del Condado - Madrid skulle släppas, men tillslut  gav jag upp och bokade Sevilla-Girona istället. Nu har Alvia-tåget kommit ut men nej, vi låter det vara. Vi tar det tåg vi redan bokat Sevilla-Girona istället, även om jag köpte återbetalningsbara biljetter ifall att. Men nu ser jag att La Palma-Madrid-Girona dels är dyrare och dels har en kort bytestid i Madrid. Bara 25 minuter. Det känns för tajt.

Hemresan blir mycket mer effektiv än nerresan (5 dagar istället för 12), men vi kommer ändå hinna se lite, särskilt Girona, Lyon och Kiel. Jag har sett att Göttingen har en medeltida stadskärna och skog med vandringsleder nära. Förhoppningsvis hinner vi se stadskärnan och äta middag där. Skogen får vi ta när vi kommer hem, eller en annan gång, men då hade vi behövt stanna 2 nätter.

Hur vi tar oss till Sevilla är fortfarande höljt i dunkel, men kanske kan vi få skjuts med någon eller så kan vi ta en buss kl 06.30 från byn. Ett tredje alternativ är att ta en buss till Sevilla dagen innan och sova på något pensionat eller hotell nära stationen. Dyrare och mindre tid med familjen, men kanske det mest bekväma? Vi får se. Det kan vi bestämma senare.

Skönt att vi fått ytterligare en lön nu och kunnat sätta av lite pengar till vårt gemensamma sparkonto. Det brukar ju gå en del när man är på semester... Ja, ni förstår hur ambivalent jag är! Dels vill jag leva ett ekonomiskt medvetet liv, och det gör jag också tycker jag, dels vill jag resa på det mest miljövänliga och mysiga sättet. Jag har verkligen fått smak för detta sätt att resa, som ni förstår. Visst har jag flugit till och från Spanien ett flertal gånger sedan första gången jag bodde där 2005-2006, särskilt när M och jag hade distansförhållande i två år, men sedan vi testade att åka tåg ner 2019 hela familjen har jag känt att nu får det räcka med flygande för min del! Jag vet att om det någon dag i framtiden uppstår en akut situation kommer jag troligtvis behöva flyga ändå, och då kommer jag göra det. Men fram tills dess stannar jag mer än gärna på marken. Självklart går ganska många dagar av semestern åt att resa, men samtidigt är det inte bara en transport utan minst lika mycket en upplevelse. Vi får se något annat än bara de sydspanska byar vi redan sett så mycket av. Ja, det blir nog bra det här, det blir nog bra.  

Reseplanering sommaren 2025, del 1

Idag har jag äntligen köpt de sista biljetterna på nerresan i juni. Det är en lättnad! Jag valde även denna gång att inte köpa interrailpass. Det kanske är dumt, men jag blir plötsligt ivrig och då känns det som ett ytterligare steg att lösa och kanske lite krångligare och samtidigt inte helt säkert att det blir billigare. Nu har jag alltså köpt "lösa biljetter" för vart och ett av tågen och bussarna, samt färjan. Det här med att hitta en bra och rimlig väg ner genom Europa är inte helt lätt. Jag avundas Jeans kommunikationstabell. 

ack! låt oss resa

härifrån – tar upp en kommunikationstabell ur fickan- genast,

med nästa tåg! – vi äro i Malmö klockan sex och trettio;

Hamburg åtta och fyrtio i morgon tidigt; Frankfurt –

Basel en dag och i Como genom Gotthardbanan om, låt

mig se, tre dar! Tre dar! 

Det låter så enkelt. Sedan kanske det inte var så enkelt i verkligheten, som det framställs i Strindbergs Fröken Julie. De flesta hade antagligen inte råd (då heller) men ändå - kommunikationstabell fanns. Och nu finns internet, och dess oändliga möjligheter att söka, söka, söka. Så det är vad jag har gjort, sökt.

Så här ser vår planering ut (alla tider är cirkatider, priserna är för 2 vuxna och en åttaåring):

Dag 1: Bil hemifrån till Tysklandsterminalen i Göteborg. Färjan går kl 17.45 och färdbiljett, en trebäddshytt med havsutsikt samt frukostbuffé kostar 3323 kr. Vi anländer strax efter kl 09 på morgonen till Kiel.

Dag 2: Kiel - Karlsruhe kl 11-17 med tåg ICE 77. 1750 kr. 

Dag 3: Karlsruhe - Strasbourg kl 08-08.50. 692kr. Här hade det varit billigare och kanske smartare att ta en buss, men det kom jag på först efter att jag bokat. Vi har sedan fem timmars paus innan vi kliver på tåget till Bordeaux. Resans saftigaste sträcka, prismässigt. Lite drygt 4000 kr gick den biljetten på. Vi är framme i Bordeaux kl 20.05 om allt går som det ska. Tåget heter TGV 5454. Förra året gick det ända från Karslruhe, men inte i år tydligen. Synd.

Dag 4: Bordeaux - Hendaye kl 09-12. 824 kr. I gränsstaden Hendaye går vi några meter över till spanska staden Irún, där tar vi lokaltåget Euskotren till Donostia Amara och därifrån ett annat Euskotren till byn Zumaia. Denna by kom upp lite av en händelse när jag tittade på googlemaps på hur man kunde åka, eftersom jag inte lyckas söka med Euskotrens sökrobot på hemsidan. Det tar ca 40 minuter från Hendaye till San Sebastian och sedan ytterligare 40 minuter till Zumaia. Där stannar vi sedan i tre nätter i en lägenhet vi hyr via Airbnb, första gången vi testar detta.

Dag 5 och 6: Vara i Zumaia. I Zumaia hoppas jag att vi kan bada, vandra, vila och kanske åka lite båt eller paddla SUP på floden (om det finns flytvästar att låna). 

Dag 7: På morgonen tar vi Euskotren till Donostia/San Sebastian och sedan därifrån med en Alsabuss till Madrid. 1670 kr, dyr bussresa tycker jag. Klockan 17 är vi framme i Madrid och möter upp våra vänner som bor nära Puerta del Sol. Som tur är kan vi sova en natt i deras lägenhet. Det ska bli roligt att se hur de bor och såklart också roligt att träffa dem!

Dag 8: Alsabuss Madrid-Lissabon Oriente. kl 10.30-17.30 (men här behöver vi byta tidszon så det tar 8 timmar, inte 7). 842 kr. Billigt för så lång resa!

Dag 9: Lissabon - Sintra. Här kommer vi antagligen åka tåg en bit och sedan bil med Åsa. Det ska bli roligt att träffas IRL igen och förhoppningsvis får vi spana in hennes hus och kanske doppa oss i hennes pool.

Dag 10 och 11: Vara i Sintra. Här har vi också hyrt boende för tre nätter via Airbnb. En liten lägenhet med uteplats/trädgård. Vi får la se hur det är. Bra, hoppas jag. I Sintra hoppas jag att vi kan gå och titta på det halvgalna slottet och kanske åka till havet och bada om det är nära och går lätt att ta sig dit. 

Dag 12: Sintra-Lissabon-Faro-Huelva. Mellan Lissabon och Faro tar vi tåg kl 10-13.30, sedan väntar vi tills att klockan nästan är 16 och då tar vi en Flixbuss till Huelva, där vi förhoppningsvis blir upphämtade av någon av Ms bröder. Denna sträcka kommer totalt kosta 942kr. Tågbiljetterna fick vi extra billigt  för att vi köpte dem i god tid. Ordinarie pris per vuxen var 24€ men om man köpte dem i god tid kostade de 12€. Sympatiskt sätt att sätta priser, tycker jag. 

Så, hur kommer detta att bli? Vem vet? Förra året minns jag att vi liksom tröttnade efter ca 5-6 dagar, men det åtminstone jag tröttnade på var detta runtkuskandet och letandet efter restaurang, betala dyra restaurangnotor och äta restaurangmat. Därför har vi detta år testat att boka lägenheter i såväl Zumaia som Sintra, dels för att kunna vila upp oss, dels för att kunna laga egen mat åtminstone något mål per dag och äta billigare frukost.

Att boka boende i Lissabon var förresten ett äventyr och en kamp i sig. Det var väldigt, väldigt svårt att hitta något vettigt till vad jag kände var ett rimligt pris (gärna ca 1200 kr för en natt, tänkte jag mig, men det blev nästan 1900 kr ändå). Det finns massor av hotell, hostels och lägenheter som hyrs ut men alla hade de något "fel" eller något som kändes som om det inte skulle funka och jag fick leta vidare. Till slut blev det en liten lägenhet på markplan på världens pyttigaste gata i stadsdelen Alfama. Den pyttiga gatan leder till ett pyttelitet torg som enligt google maps huserar både en Fado-bar och ett café. Så det blir förhoppningsvis bra. Vi ska bara sova där ändå och sedan åka lite spårvagn och möta upp Åsa i en grannstad. 

Total kostnad för de förköpta biljetterna blev denna gång 14077 kr, varav tågbiljetter ca 7000. Lokaltrafiktågen vi ska ta hoppas jag inte kostar så värst mycket. Så, kanske var det ändå värt (ekonomiskt) att inte köpa interrail denna gång. Kanske inte? Vi ska åka en del buss och också färja. 

På vägen hem blir det nog en något snabbare resa, mer raka vägen. Jag gissar på La palma del Condado - Madrid - Girona (sova) - Lyon (sova) - Karlsruhe (sova) - Kiel (sova på färja) - Göteborg. Men vi får la se. Jag ska vila några dagar nu innan jag påbörjar det bokningsäventyret.

En av anledningarna till att jag skriver upp här hur vi bokat är att inspirera fler att testa genom att ge ett resvägsförslag, även om jag vet att inte alla reser mellan just Göteborgsregionen och sydvästra Spanien. En annan anledning är att själv kunna titta när vi väl är iväg, och få en snabb överblick utan att behöva  dra fram biljetterna och bläddra. En tredje anledning är att själv kunna se, året efter, hur vi åkte och vad det kostade. Inspirera mig själv, med andra ord. 

Att resa är dyrt. För att ha råd sparar vi under hela året. Vi lägger alltså undan från bådas löner varje månad på ett gemensamt sparkonto. I år har vi endast tagit pengar från det kontot till att köpa nya gardiner till sovrummet (roströda sammetsgardiner i bomull!) och därför har pengahögen kunnat växa en del där. Förra året hade jag nog mer ångest över kostnaden än i år. Nu är jag mer i acceptans. Ändå blev jag stressad när jag såg hur snabbt pengasumman på kontot sjönk medan jag köpte biljett, efter biljett, betalade hotellrum och lägenheter. Så det var väldigt skönt att kunna sätta över några tusen idag igen, när våra löner kommit. Och det är ju faktiskt en lön till innan vi åker, och sedan en lön när vi är iväg. Så ja, det blir nog bra med det också. 

Påskhelg med städ, mat och reseplanering

För alla som tilltalar mig berättar jag att jag städat Gs rum väldigt ordentligt den här påsken. Med alla jag känner pratar jag om vår reseplanering. Tillsammans med min vän A reste jag tillbaka 22 år och satte mig på en scen och fikade medhavd fika i Uddevalla.

Inte vet jag om det är särskilt intressant alls att lyssna till andras semesterplaner, antagligen är väl intresset på noll, om inte lägre, ändå berättar jag. I fredags började jag köpa biljetter. M och jag var överens om att vi skulle ta oss till Irún via Kiel, Karlsruhe, Strasbourg och Bordeaux och jag satte igång att köpa. Det kanske inte var bästa läget för vi skulle snart iväg till Uddevalla och gå på bio med våra kompisar (läs: G skulle se Minecraftfilmen tillsammans med sin kompis, kompisens lillasyster och pappa medan mamman och jag skulle umgås i lugn och ro). Så jag köpte färjebiljetten (dyr) och sedan direkttåg (ICE 77) Kiel-Karlsruhe. Om det är framme i tid så är vi i Karlsruhe strax efter kl 17, vilket aldrig hänt de två gånger jag åkt denna sträcka. Sedan, för att komma till fransk-spanska gränsen utan att behöva passera Paris (mål med resan: absolut inte passera Paris), behövde jag först köpa Karlsruhe-Strasbourg och sedan Strasbourg-Bordeaux. Jag kunde inte köpa båda sträckorna som en biljett, mystiskt nog. Och jag borde köpt en bussbiljett Karlsruhe-Strasbourg för det hade blivit billigare, nåja. När jag väl köpt denna biljett höll jag på att köpa en svindyr biljett via Paris till Bordeaux, men avbröt köpet innan jag betalat. Pjuh! Sedan var det dags att åka till Uddevalla. Nåväl, dagen efter hittade jag en direkttågsbiljett Strasbourg-Bordeaux (TGV 5454) - också den svindyr, och vi kommer ha 5 timmars bytestid i Strasbourg vilket innebär att vi kommer hinna se lite av stan och äta lunch. (Besvikelse att TGV 5454 inte går ända från Karlsruhe som det gjorde förra sommaren.) Igår köpte jag också Bordeaux-Hendaye kl 09.22 efter att ha rådfrågat G om vi skulle åka på morgonen eller eftermiddagen och han valde morgonen för att komma fram tidigare till Spanien (och hinna bada). 

Det är som om vi värker fram den här resan. Både M och G involveras och M och jag ägnar en ansenlig tid åt att diskutera olika möjliga resrutter, för och emot osv. Nu har vi (nog) landat i att vi tyvärr skippar Galicien denna gång och istället gör två andra stopp: 1. By vid havet i Baskien, 2. Sintra i Portugal, dit vi reser via Madrid. Byn i Baskien hittade jag eftersom googlemaps visade mig att det går ett tåg från San Sebastian till byn (Zumaia heter den) som bara tar 40 min. Då kan vi kanske ta det samma dag som vi kommer från Bordeaux och sedan sova 2-3 nätter där och vila upp oss efter resan. Efter detta åker vi vidare till Madrid (antagligen med buss från San Sebastian eftersom det går snabbare än tåget, sjukt nog) och sover där en natt hos våra kompisar som har en lägenhet i centrum. Sedan på något vis tar vi oss från Madrid till Sintra, antagligen via Lissabon - men denna delen av resan har jag inte börjat kolla upp än. 

Anledningen till att vi tyvärr antagligen hoppar över Galicien är för att det är lite halvkrångligt att ta sig dit och för att det högst troligt blir för mycket på en och samma resa. Man blir mätt efter ett tag, och förra året blev jag mätt samma dag vi anlände till Bilbao. Då hade vi varit på resande fot i sju dagar. Denna resa kommer absolut inte bli färre dagar, men det känns ändå bra att inte klämma in både Pontevedra och Sintra på en och samma resa. Jag tror helt enkelt inte vi kommer orka det. Däremot känns det väldigt bra att få in en by-relax mitt i, i form av Zumaia. 

...

Så i fredags när jag lyckats avbryta köpet av biljetten via Paris, satte vi oss i bilen G och jag och körde norrut till Varekil där våra vänner mötte upp. Min kompis A hade kommit på att hon kunde köra min bil, så att jag skulle slippa (jag är en bilkörarfegis) och så gasade vi ännu längre norrut ända till Uddevalla. Så snart vi pluttat in kidsen och As man i biosalongen gick vi tillbaka till bilen och hämtade min medsmugglade fika, och en filt. Sedan gick vi i regnet till Margaretegärdeparken där jag mindes att det fanns en scen med tak och satte oss på scengolvet och åt den medhavda fikan. För att kunna göra detta transformerade vi tillbaka oss till 17 respektive 15 års ålder. Sedan delade vi med oss av fina och mindre fina tonårsminnen medan regnet droppade runtom scenen, människor strosade förbi med sina hundar och familjer och tulpanknopparna svällde. Det var fint att vara i tonårsminnena en stund med min vän. Det var mysigt att sitta där på golvet, på varsitt sittunderlag, med en filt över benen och hinna prata. 

När biofilmen var klar hade vi handlat till middagen och hämtade upp G och körde mot min väns ö. Det blev en något krånglig hemfärd då bilen As man körde (med deras båda barn i) kajkade ihop totalt och vi fick hämta storpojken, mannen fick ringa bärgning och skjuts osv. Men tillslut var vi hemma och lagade hamburgare och pommes. Innan vi kringelikrokade oss hem i vårnatten hann A och jag ligga i soffan och se två avsnitt av Mia Skäringers nya tragikomiska serie. Jag vet inte vad jag tycker om den. Det gör ont på något sätt att se den.

På vägen hem såg G och jag livets solnedgång. Både himlen och havet brann när vi körde över bron mellan våra vänners ö och vår. Vi stannade precis efter bron och sprang tillbaka för att ta kort. Då hade ljuset ändrats, men det var ändå vackert. Sedan körde vi vidare, hemåt. 

...

Igår påskafton städade vi alla tre tillsammans nedervåningen. Det var särskilt ett hörn i vardagsrummet som förvandlats till en enorm trasslig hög av leksaker som fick sig en omgång. Sedan fick jag moppat golven till och med. Det gör jag alldeles för sällan! Efteråt åkte vi ner till mina föräldrar och åt påsklunch och snickrade en nål till Gs vävram. Jag blev plötsligt uttråkad och började virka en boll.

 På kvällen lagade jag köttfärssås och spaghetti och sedan såg G och jag två avsnitt av Cleo löser fallet - som faktiskt var mycket bättre än jag först trodde. 

Kvällen avslutades med att M och jag låg i soffan och såg filmen Green book. Jag har sett den förr - men den är bra! Både klass och rasism tas upp väldigt tydligt. 

...

Så idag har min städiver hittat sina offer i våra fönster (och fågelburen). Jag har tvättat alla fönster förutom dem i köket, så dem får jag la ta imorgon. G har lekt hos en kompis och så har vi lagat och ätit middag hos mina föräldrar. Rostas med vitlöksstekta champinjoner och hemlagade pommes/potatis i ugn i pommefrites-form. Mycket gott! 

Så ja, det var väl den påsken det. Imorgon är sista lediga dagen innan en troligtvis väldigt intensiv fyradagarsvecka drar igång. Så imorgon ska jag försöka fokusera på att vila. Kanske kolla lite mer på resan, antagligen... och kanske putsa två fönster, men sedan vila. Kanske gå en promenad med min vän E i grannbyn, men också vila. 

Glad påsk! God natt!

Naturen behöver dig och du behöver naturen

Utsikt kl 20.01, efter bergsbestigning

Nu när det är så mycket hela tiden överallt i mitt sinne, på jobbet med det ena och det andra, hemma med att försöka planera en resa som bara känns krånglig, är naturen det jag behöver. Naturen behöver ta emot min kropp och mitt sinne behöver ta emot naturen. Min kropp behöver röra sig i naturen, lyssna, titta, lukta, ta in. Jag kan riktigt känna hur läkande naturen är. Jag behöver naturen och naturen behöver mig. 

Så jag cyklar. Jag cyklar till jobbet nu och mitt barn cyklar bredvid. Denna veckan tar han sin sparkcykel, inte elektrisk gudbevaremigväl. Nästa vecka ska han cykla igen, hoppas jag. Det är påsklov och jag unnar mig tjugo minuters sovmorgon. Det får det vara värt, att komma lite senare till jobbet, för sedan jobbar jag så effektivt att jag aldrig jobbat så effektivt förr. Det är åtminstone så det känns.

Idag flödesskrev jag i ett anbud. Oj, så många stavfel det blev! Tur att Word kunde hjälpa mig att hitta rätt stavning sedan. Nu börjar jag förstå hur eleverna gör ibland: de bara skriver och så får det bli som det blir. De missar den lilla detaljen att gå tillbaka och läsa igenom, ta en paus, läsa igen och redigera och lämna in. Den detaljen missar oftast jag med, när jag skriver här. Anbud däremot är en helt annan femma!

Jag frågade min granne igår om hon ville gå ut med mig. I naturen alltså. Det ville hon inte. Hon ville vila. Hon var trött. Jag var trött och behövde vila i naturen. Så det kanske var lika bra att jag gick själv. Det blev nog mer vila då. Ingen att babbla med. Babbla är jag bra på, såväl i tal som i skrift. Jag gick först och fotade mina, hennes och en grannes vårkrukor utanför våra dörrar. Småpåskliljor, penséer och lite annat. Sedan gick jag till närmsta havsvik. Där såg jag två sädesärlor som sprang runt och gjorde något. Kanske åt de insekter, kanske något litet havsdjur som spolats iland? Söta var de i varje fall och i ett annat liv skulle jag vara naturfotograf. Eller så blir jag det sedan, när jag tröttnat på att vara lärare. Hur blir man det ens? Med de funderingarna vandrade jag vidare, förbi viken och in i skogen. Där satte jag mig och rensade i en bäck med bara näven. Jag älskar sånt! Det är ju konstigt, för bara barn älskar sånt. Men det ger en sån tillfredsställelse att se vattnet rinna sedan, vilket det inte riktigt gjorde för jag orkade inte göra klart. 

Den rätta vägen, mot ljuset, i vårkvällen

Sedan gick jag vidare och på ett berg stod det plötsligt en ståtlig råbock och tittade på mig. Blick stilla stod den. Den kunde ha varit en staty. Jag sa hej och gick vidare. Till sist kom jag fram till min återhämtningsbänk. Satte mig och tittade ut över havet och småöarna. Fästningen ganska långt där borta. Fyrarna som jag inte ens orkade hitta på horisonten. 

Sedan gick jag tillbaka och plötsligt var råbocken där igen. Han sprang över en äng, eller om det är en gammal åker. Och så plötsligt hoppade han till och sparkade bakut. Utan anledning, vad jag kunde se. Sedan ställde han sig där vid kanten en stund för att till sist gå in i skogen. Inte blick stilla precis. Inte som en staty. De är vackra, och fulla med fästingar. Ni har väl vaccinerat er för TBE? Börjar bli dags nu. Gör det till minne av min kollega, om inte annat. 

När jag kom hem var jag trött på ett skönare sätt. Kroppen var också trött, inte bara huvudet. Huvudet var nog till och med piggare och jag satte mig och sökte tågresor - igen! Det gick inte så jättebra den här gången heller. Jag kom till Girona och där tog det mer eller mindre stopp. Jag mailade Renfe om när fler avgångar Madrid-Ourense skulle släppas för juni men fick ett långt artigt skrivet ickesvar till svar idag (men jag fick åtminstone svar). Svarets kontenta var: Vi vet inte. Nähä. Synd!

Naturen behöver mig och den behöver dig och därför krånglar jag med tågresor istället för att bara ta flyget. Det är ute att flyga, brukar jag tänka och säga. Andra saker man kan säga har Maria Soxbo listat i ett inlägg. Bara att läsa och inspireras!

Idag har vi börjat prata om att kanske hyra bil i San Sebastian och åka med den till Pontevedra. Då slipper vi hitta någon resrutt och kan stanna till var vi vill på vägen. Kanske blir det till och med billigare. Kanske inte. Inte mer miljövänligt alls dock, men ändå bättre än att flyga. Våra kompisar som jag lärde känna på ett tåg i Tyskland tipsade om att åka Alvia-tåg via Vitoria-Gasteiz till Santiago de Compostela. Kanske en idé. Kanske en väldigt bra idé till och med. Vitoria-Gasteiz är fint, om man orkar se det. Vi får se. Jag ska söka lite till. 

M säger att han bara vill till Obidos. Åsa tipsar ivrigt om Sintra, och jag ska försöka få M att tycka det är en bra idé. Jag måste bara ta mig tid att prata med honom om det först. En annan dag, för nu sover han. Man orkar bara en viss mängd reseplanering per dag. Det tar på krafterna. Hjärnkrafterna.

Så när jag tröttnat på att försöka hitta något vettigt nu ikväll cyklade jag iväg till grannbyn för att hjälpa min vän E med lite trädgårdsfix och sedan gå en promenad. Vi besteg ett berg och jag blev trött. Oj oj. Detta är min träning! Sedan kraschade jag lite i hennes kök. Drack vatten, konverserade tonåringarna och smygåt en ostskiva. Och så cyklade jag hem igen. Jag cyklade och nynnade på min kompis låt Braun och jag tänkte att för varje cyklad kilometer sparar både jag och samhället stora pengar. Jag tjänar dessutom i hälsa, vilket samhället också tjänar på. (Stora pengar = 1,40 kr i sparade pengar för samhället per  cyklad kilometer.) Så hur mycket har jag sparat samhället idag? 14 kronor blir det nog! Om jag kört bil istället hade jag kostat samhället 15 kronor. Så då gick samhället 29 kronor plus på mitt val att cykla, bara idag. (Räknade jag rätt nu?)

Så ja, naturen behöver mig och jag behöver naturen. Ingen blir förvånad av rekordvärmen och extremvädren, eller ingen borde i alla fall bli det - sa ministern. Det vi borde bli är handlingskraftiga, på alla nivåer och i alla sammanhang där vi är. Handlingskraft åt rätt håll borde ministern också ha. Det tycker jag. God natt!

Glad påsk! hälsar grannens fina krukplantering

Aktiv helg i april

Jag var osäker på om mina planer för den här helgen verkligen var bra för mig. Skulle jag orka? Vi är inne i en väldigt intensiv period på jobbet just nu och kanske behövde jag bara återhämtning i helgen och inte allt det jag planerat? Både i måndags och  tisdags hade jag andan i halsen av stress och behövde verkligen gå ut i naturen när jag kommit hem och ätit middag. Båda  dagarna gick jag och satte mig på en bänk med utsikt över havet och grannöarna, gick genom skogen för att komma dit. Vårfåglarna sjöng sitt vackraste och humlorna surrade runt vitsipporna. Det var välbehövliga ljud. 

I torsdags och fredags orkade jag inte vara stressad mer. Det får bli som det blir med allt, gå som det går. Min chef har goda förhoppningar i varje fall, och på något sätt får vi säkert ihop det som ska fås ihop. Så blev det helg. 

Helgen inleddes med att G och jag på fredag eftermiddag åkte till min bokcirkel. Det var inte så många där men vi hade ändå ett intressant samtal om boken Far inte till havet av Elin Anna Labba (2024), en bok jag starkt rekommenderar. Den var så vackert och poetiskt skriven, samtidigt oerhört drabbande, sorglig och hemsk. Inte minst är det hemskt att den historia som berättas i boken var något ingen av oss i bokcirkeln någonsin hört talas om, nämligen överdämningen av byarna vid Stora luleälvs källsjöar 1923-1972. Romanens fokus är en familj med mamma, moster och dotter och det är mest ur mammans och dotterns perspektiv historien berättas, även om sjön också har en egen röst. Intressant nog är också samiska ord och korta meningar insprängda i texten och blir en del av läsupplevelsen. Ja, den här boken tycker jag verkligen man ska läsa!

Väl hemma hade grannen fest och jag var helt slut. G och jag käkade potatismos och korv till middag och sedan tittade vi på youtube, har jag för mig. Konstiga naturfenomen och sånt. 

Lördag och städdag. Inte hemma men i bostadsrättsföreningen. Redan innan nio var min man ute och sågade i en häck och jag kom ut efter en stund och eftersågade lite med min japanska samurajsåg. Efter en stund kom G också ut och sopade grus med en manuell grussopningsmaskin, klippte med sekatör och gungade. Det var fyra barn ute och alla var väldigt peppade på att hjälpa till! (Och om det är i något yrke jag skulle kunna se mig G i framtiden så är det inom t ex trädgårdsskötsel. Han älskar verkligen att röja! Om han inte blir kyrkomusiker eller DJ då...) Efteråt var det korv med bröd och sedan gick vi in. Jag behövde vila, vilket jag gjorde i inte så lång stund. Vi hade nämligen blivit bjudna till våffel-fika hos mina föräldrar, så vi tog cyklarna och hojade ner. Så skönt att G är så säker på att cykla nu. Det går riktigt bra! Han lärde sig inte förrän han var drygt fem år, men nu trampar han sig fram utan problem. 

Våfflorna med hemkokt hallonsylt och vispad grädde var supermumsiga, men det behöver jag knappt berätta, eller hur? G lekte inne och ute och jag la pussel med mamma. Pappa la golv i hallen vi målade förrförra helgen.

Samtidigt som vi cyklade hem kom en dimma inblåsande från havet. Hu så kallt det blev! Tur att jag tagit med dunvästen till G. Det hade nästan känts som sommartemperaturer under städdagen, men så mycket kallare det blir när luften fylls av vattendroppar.

Efter allt detta var jag trött i kroppen och knoppen på ett skönt sätt. Som tur var orkade jag svänga ihop en enkel tacomiddag till mig och G, och M som åt när han kommit hem från jobbet lite senare. G och jag såg på TV igen. Miniagenterna och youtube om jag minns rätt. Jo, nåt dubbat från USA med ingenjörer som  visade roliga uppfinningar. Han pratade dock oerhört snabbt och på spanska så jag blev alldeles trött, men det var roligt att se ändå. Sedan var det sooova som gällde!

Och idag, söndag. Syrran och jag hade planerat att ses i stan och köpa vandringsryggsäck till mig. Inte för att jag ska ut och vandra direkt utan för att jag ska ha något bra att packa i när vi åker på tågluff i sommar. Vi har nämligen tänkt ta tåget  till Galicien och sedan genom Portugal ner till Ms familj i sydvästra Spanien, och sedan hem igen men en snabbare väg. Tyvärr har jag inte hunnit planera så mycket än men det lutar åt att vi åker färja Göteborg-Kiel och sedan sover i Karlsruhe, Lyon, Girona, kanske Ourense, Pontevedra och sedan vet jag inte mer. Det ger sig. Annannan rekommenderar Viana do Castelo, Porto, Coimbra, Lissabon och Faro. Annika rekommenderar Tomár, Òbidos, Batalha, Peniche, Nazaré och Sintra. Det förstår ju vem som helst att alla dessa platser har vi inte en chans i världen att besöka... och jag vet av erfarenhet från förra sommaren att när vi är på dag 7 kommer vi vara ganska trötta på att resa och se nya saker, leta restaurangmat osv. Därför funderar jag på om vi kanske borde sova 3-4 nätter på samma ställe, någonstans i Portugal, företrädelsevis i en lägenhet så vi kan laga egen mat. Vi har aldrig testat Airbnb, men det kanske är dags? 

Söndag med syrran, var det ja... Vi hade en fin dag i stan. Först gjorde vi några småärenden, sedan åt vi goda ramennudlar och sedan tog vi tjuren vid hornen och gick till totalt 4 affärer för att hitta den bästa ryggsäcken till mig. Det var svårt och då och då kände jag missmodet komma smygande, men vi lyckades tillslut. Det viktiga var hur den satt, sa syrran. Luftspalt i ryggen, lagom lång (läs kort) i ryggen, dragkedja i sidan och topplock var viktiga kriterier. Efter fyra butiker och godispaus på en bänk i solen blev det till slut en Sirrus 36 liter från Osprey. Jag känner mig nöjd. Jag har tidigare lånat syrrans Vina 40 liter från Haglöfs, men den är lite stor för mig (i ryggen) säger syrran, och nog får jag lita på henne som erfaren fjällvandrare. Jag ville inte ha större än 40 liter för då blir den för tung, så 36 liter blir nog lagom för mig. M tänker testa att ta en gammal Haglöfsryggsäck som han köpt på loppis (klarblå med gamla loggan). Vi får se om den räcker, den är ganska liten. G i sin tur har en Vaude puck 14 rygga. Slut på helt obetald reklam!

Väl hemma från stan (jag var iväg i exakt 8 timmar) kom jag hem till en tom lägenhet, då G och M var iväg på simskola. Jag blandade i ett ägg och en del vetemjöl i potatismoset jag gjort i fredags och stekte potatisplättar. Lätt och gott, fast jag borde ha saltat moset lite mer. Sedan la jag mig i soffan och såg klart första akten av pjäsen När vi var samer på svtplay. Sedan ringde jag en vän en sväng innan G och M kom hem och G behövde sitta nära sin mamma som varit på vift hela dagen. Sedan la jag G och nu sitter jag här, i soffan och skriver.

Så ja, det var den helgen det. En solig och fin och aktiv helg i april. Nu är jag trött men kan konstatera att jag faktiskt orkade med helgen, trots allt. Hoppas ni som läst också haft en fin helg och att veckan som kommer blir snäll mot oss på alla tänkbara vis. Och glöm inte att lyssna på koltrasten i skymningen och humlesurret vid vitsipporna. Det är bra för själen!

Nä men det här var ju trökigt

Jag borde ha skrivit om vår fina Umeåresa som G och jag gjorde under sportlovet, men det hanns inte med veckan efter lovet och sedan blev det helg och sedan kom detta: Influensaviruset from hell! Tydligen har ca 70 av Gs skolas drygt 200 elever varit hemma i veckan på grund av sjukdom, så det är inte bara vi som drabbats. Jag är så, så tacksam över att vi inte blev sjuka när vi var i Umeå, och att ingen vi träffade heller var sjuk. Jag är så, så tacksam över att vi kom hem ordentligt, även om vi blev ombokade till dagtåg på hemvägen eftersom sovvagnen var trasig. Den resan hade varit sjutusen resor värre om vi samtidigt varit sjuka! Men nu orkar jag åtminstone skriva något här, så det i sig kanske är ett tecken på att saker och ting går åt rätt håll? Sen att jag inte vet vad jag ska skriva är kanske en annan femma?

Så vi tar väl det ändå i ordning: först Umeå och sedan Sjukdomen.

Umeå

Umeå var fint. Umeå var frukost på inomhustorget som nästan känns som utomlands, dyrt som bara den men ändå värt eftersom det är tradition. I Umeå badade vi på ett nästan folktomt badhus en onsdag klockan tre. Vi gick vilse i snölabyrinten på torget, vi åt middag hemma hos kvinnan från fjället och vi fick ett renhorn med oss hem. I Umeå kunde man klättra på snöhögar och hoppa ner. Man kunde se norrsken en iskall kväll i jakt på det rätta godiset. Mamman kunde prata med sina vänner och sonen kunde kolla på oändliga mängder youtube på mammans mobil under tiden. I Umeå fanns det god mat med fin vän på pakistansk restaurang nära tågstationen. Det fanns snälla tonårstjejer vid glittrigt matbord. Det fanns lössnö och pulkabacke. I Umeå fanns det moln och sol. Det fanns vänner som inte glömt oss och som tog sig tid att ses när vi plötsligt kände för att åka dit och hälsa på. Det var med andra ord både intensivt och fint. Och jag blev oerhört trött... och oerhört väl omhändertagen.

Sjukdomen

En vecka efter hemkomst börjar jag känna nåt i halsen, och så börjar jag känna att jag måste hosta till och när jag gör det så gör det svinigt ont i en liten punkt nånstans långt ner. Men G går och leker hos en kompis och sedan är det dags för simskola. Han vill inte men jag lirkar, tänker att det är nervositet. Känner mig lite mer nästan krasslig. Kör dit och hoppas på att inte få feber påvägen hem, men det är nog inget - eller? Väl hemma förkunnar jag med tvärsäkerhet att Jag är sjuk! och låter M ta hand om resten av kvällen. Strax innan G lägger sig kommer han till mig och säger att han också känner sig sjuk. Jag tror att han bara speglar mig, men det visar sig att han har alldeles rätt. Både han och jag har feber. Detta var i söndags.

Sedan dess har vi haft feber som gått upp och ner och vi har växlat i att må sämst. Mest har G mått sämst men sedan var det min tur. Han var så slö, så slö och ville inte titta på TV, inte dricka, absolut inte äta, inte leka, ingenting. När han mått så i drygt ett dygn kontaktade jag vårdcentralen och de bad oss komma in för bedömning. Väl där gjorde de lite undersökningar och konstaterade att det troligtvis rör sig om influensa. Hemma igen var G mycket piggare men min temp gick stadigt upp till 39,5. Och det säger jag er: 39-nånting är mycket mycket värre än 38-nånting! Fy så hemskt det är! 

Nätterna har varit ganska jobbiga. Visst har vi sovit, men inte så mycket. Jag hör min andning på ett sätt jag inte gillar. Jag svettas så jag blir dyblöt och behöver byta om flera gånger varje natt. Lakanet är alldeles fuktigt. Blä och bu. G har ändå sovit ganska bra men hostar stundtals väldigt mycket, jag med. Den enda som verkar ha klarat sig (peppar peppar) är pappa M. Han har haft lite feber men den har snart gått ner igen. Jag är tacksam över att han kunnat vara vår kontakt med omvärlden och kunnat åka och handla saker som behövts. Dessutom gillar han att handla, så det är ju bra. Så jag hoppas att han kommer undan detta lindrigt nu och inte blir så dålig som vi är och har varit. 

Igår och idag har jag inte haft feber men känner mig ändå väldigt sjuk. Igår var jag som en vålnad efter en natt med fruktansvärt få timmars sömn. Idag mår jag lite bättre men känner mig ändå rätt långt från fit for fight. G var feberfri igår men har feber idag. Så ja, det gäller att ta det försiktigt och inte ta ut sig. TV:n går varm, vilket är ett litet sundhetstecken ändå - han orkar kolla på TV (mest vettiga program faktiskt på spanska). Mellan varven högläser jag ett kapitel eller två i Roald Dahls femenala bok SVJ. 

De enda som är pigga och glada är fåglarna! Så det lär inte vara fågelinfluensa vi fått (hehe)... 

Nåväl, vi får hoppas att nästa vecka kan få gå lite mer i välmåendets och hälsans tecken. Men innan återgång till skola och jobb ska vi ha en dag när vi mår helt bra, dvs: sover normalt, äter normalt, orkar med livet och är lite pigga och åtminstone någorlunda glada. Jag hoppas att alla andra föräldrar till de andra 70+ barnen resonerar på samma sätt så vi inte behöver få detta igen! För det känner jag verkligen inte för!

Härlig helg i Halmstad

Trött som en trasa efter en helg i Halmstad sätter jag mig här och låtsasjobbar, som jag sa när jag imorse slängde käft med tjejen i kassan på ICA och snickarbasen som köpte pepparkakor för att glädja sina arbetare.

Helgen inleddes storartat med att G redan på fredagkvällen klarade av två helt nya saker: 1. Cykla upp för mördarbacken mellan grannbyn och vår lilla låtsasby/förort till grannbyn. 2. Vara ensam hemma i 20 minuter medan jag hämtade M som missat bussen när han skulle från jobbet. Han fick ha min mobil ifall han skulle bli orolig, grannkvinnan var informerad och hade nyckel, och han var underhållen med att spela dataspel. Ingen fara, han fixade det galant och både barn och mamma växte litegrann. 

Så kom lördagen och döm om min förvåning när vi kom iväg endast två minuter efter utsatt tid och det var jag som kom sist till bilen eftersom jag gått in och ut ur ytterdörren några gånger när jag kom på att mössa och vantar behövde tas med. Klockan nio gasade vi iväg och kanske en och en halv timma senare tog vi rast på en rastplats med tillhörande mycket stängt vägkök och urinstinkande vägtoaletter. Att lyssna på saga (Prostens barnbarn) medan man åker långt var något som bara höll i en halvtimma. M tyckte att Margareta Krook läste för fort och jag tror orden var lite för svåra för att han skulle hänga med helt, samtidigt som han körde bil. Så G fick ta över som DJ och spelade några riktigt bra låtar medan vi rullade vidare söderut. 

Halv tolv anlände vi till Halmstad, en halvtimma tidigare än vad jag trott. Mycket tillfredsställande! Vi checkade in och gav oss ut på stan för att få lite lunch och jag tror vi lyckades hitta Halmstads populäraste asiatiska restaurang. Det var buffé, även om det var lördag och halva stan var där, kändes det som. 

Efter detta gick vi vidare genom en gammal söt gränd med gamla söta hus till ett av stans bästa konditorier (antar jag). G slukade tre macarons och M köpte två bakverk, varav jag fick hjälpa honom att äta upp ett halvt. Mycket gott! På konditoriet var det lugnt och skönt, vilket behövdes efter den stimmiga lunchen. 

G passade på att kasta sig i de torra stora lönnlöven påväg tillbaka mot hotellet. Väl där var det vila och lite virkning och sedan kom min kollega E och mötte upp oss för en guidad tur till stans bästa lekplats. Den var helt klart värd ett besök, enligt G. E och jag promenerade lite längs med Nissan och pratade om ditt och datt. Efter detta fick G en glass på konstmuséet och M och G gick in och tittade på utställningarna och målade i verkstaden, medan E och jag promenerade tillbaka till hotellet via stadsbiblioteket. 

På detta följde mer virkning i hotellsängen medan jag lyssnade på Dagens eko-podden om spanjorernas missnöje med myndigheternas hantering av översvämningskatastrofen i Valencia. Jag hann nästan lyssna klart innan M och G kom tillbaka. Vi vilade lite och sedan var det dags att svira om för middag med E och P (båda är mina kollegor) på en mycket mysig restaurang invid Nissan.

Intressanta och fina samtal, alla var nöjda med maten och vi somnade mycket gott den kvällen. 

Igår, söndag, åkte G och M och badade på Halmstads arenas äventyrsbad medan jag virkade färdigt filten till Es kommande bebis i hotellobbyn. 

E mötte upp och vi gick en tur på stan innan även P anslöt. Efter lite funderingar kring om vi skulle hinna ta oss till stranden eller ej (det hann vi inte, och lika bra var nog det för det var kallt) gick vi en sväng förbi slott, gammalt fängelse och Es gamla gymnasieskola innan vi landade på ett mysigt kafé invid en gammal port där vi tre åt lunch och pratade om jobbet, AI och att äga sin konstighet. 

Sedan följdes vi mot stationen där vi lämnade av E och jag begav mig till stadsbiblioteket för att möta om G och M. Vid det här laget var jag rejält trött och mitt tålamod med min stackars familj var något begränsat. 

Men ja, vi satte oss i bilen och styrde mot Glommen vilket enligt uppgift skulle vara vackert. Det var fint men det var också kallt. Vi såg en hel drös med råkor men det mest spännande var nog att vi såg massa kaninhål i strandängen. Det har jag aldrig sett i verkligheten, bara i tecknad film. M hade dock erfarenheter efter att ha vuxit upp i nationalparken Doñana och visste med säkerhet vad det var. Det blåste kallt på stranden och vi åkte vidare mot Falkenberg där vi bokat tre pizzor vid halv sex. 

Detta var både en jättebra idé och en lite dålig idé. Med tanke på att jag var slut redan kl 15 när vi åkte från Halmstad, så hade det varit skönt att bara åka hem. Å andra sidan var det verkligen Livets Pizza som jag intog där på Lilla Napoli i Falkenberg, så samtidigt var det värt det. Värt också att vi gick till restaurangen ca en halvtimma innan vår utsatta tid och också fick våra pizzor ganska direkt, så vi kunde bege oss hemåt redan 17.45, och inte 18.30 som jag hade gissat. Tyvärr blev vi fast i en helt stillastående kö på motorvägen strax söder om Varberg, men med familjens DJ blir ingenting tråkigt. Han spelade bara bra musik! I Kållered hade vi danspaus på en parkeringsplats i mörkret, och sedan lite svårt att hitta ut därifrån eftersom påfarten mot Göteborg var avstängd. Men vi löste det tillsammans. Jag som kartläsare och M som proffschaufför. G sjöng nästan hela vägen hem, eftersom jag i stressen över att inte hitta motorvägen stängt av musiken. 

Till sist, vid 20.40 var vi hemma igen. Fåglarna hade överlevt och pep glatt när vi kom in i vardagsrummet fastän de säkert sovit ungefär sedan solen gått ner. 

Ja, det var en fin helg det! Men nu är jag trött, som en liten trasa. Nu ska jag jobba på riktigt ett tag innan det är dags för lunch.

Tack för att ni läste!

Andra delen av resan

Om första delen var den till Donostia San Sebastian så får andra delen vara därifrån till Lekeitio och sedan Bilbao, för att avslutas på en tågstation i en liten by ca en halvtimma från min mans uppväxtby. 

Efter det att min familj vaknat i det lilla kvava rummet i Donostia begav vi oss ut för att käka frukost. Som tur var hittade vi en bar precis i närheten där vi inmundigade rostat vitt baguettebröd med olivolja och mixad rå tomat. Denna frukost ÄR Spanien för mig och det kändes skönt att liksom vara på plats. 

Hon i baren tyckte Donostia var långt mycket bättre än Bilbao, som vi berättade för henne att vi skulle besöka och samtidigt något helt annat än Lekeitio. Såhär i efterhand kan jag säga att hon hade fullständigt rätt, och jag kan känna att vi kanske borde hoppat över Bilbao och stannat en natt extra i Lekeitio istället. Det blev lite långt och lite mycket det hela.

Vi promenerade raskt från frukostbaren till den gamla delen av stan där M behövde ta en atmosferica-bild av en gata med en kyrka i varje ände. Snabbt var det gjort och vi började  gå tillbaka mot vårt pensionat. 

På vägen dit råkade vi trilla in i en bokhandel och köpa på oss lite böcker. Till mig Reyes de la montaña av Daniel Hernández Chambers, till G en National Geographic-bok om vulkaner, och några fler böcker därtill. Inte förrän jag var på plats i vår sydspanska by och skulle börja läsa min bok upptäckte jag att den var feltryckt eller fellimmad och börjar på s.33, utan vita sidor innan. Skumt! Kvittot har jag slängt (innan jag upptäckte detta), bokhandeln i San Sebastian kommer jag inte åka förbi ändå... jag har mailat förlaget. Får se vad de säger...

Nåja. Vi hann precis med bussen till Lekeitio kl 11. Någon som hette Tove var lite stressad, milt uttryckt. Men vi hann. Och bussbiljetten köptes ombord på bussen. 10€ lite drygt för alla tre.

Bussresan var hisnande på serpentinvägar med stup på ena sidan. Och havet. Skummande mot svarta klippor och stenar.

Till slut var vi framme i Lekeitio och det var dags att med våra 6 kollin vandra mot hotellet Metrokua. Det ligger vid "den andra stranden" Karraspio och det var därför jag valt det. Jag mindes den stranden som speciellt härlig sedan jag var där för 20 år sedan. Vi gick och gick och gick, någons pappa svor i värmen, men tillslut var vi framme. 

Väl där checkade vi in och fick vårt fina rymliga rum med utsikt mot skogen på baksidan av det lilla hotellet. Rummet hade en balkong med räcke täckt av vinrankor. Allt kändes helt fantastiskt! "Här vill jag stanna i två veckor!" tänkte jag flera gånger under den första dagen. Vi käkade lunch och sedan var det dags att bada. M hade blivit förkyld men badade en stund med oss ändå. All grönska runtom var så vacker. Vågorna snälla, vattnet höll svensk sommartemperatur, dvs inte supervarmt men ändå skönt. 

På kvällen gick vi in till Lekeitiobyn och åt middag. På hemvägen fick vi låna ett paraply för det hade börjat regna och åska. Ungdomarna på stranden tjöt varje gång det blixtrade till över havet eller över bergen. Samtidigt så mysigt och romantiskt på nåt sätt.

Den andra dagen i Lekeitiobyn bestämde vi oss för att försöka ta oss över till ön San Nicolas som ligger i bukten runt vilken byn är uppbyggd. De har byggt en stengång ut till ön men det går bara att gå över vid lågvatten. Vi pratade med en man från trakten och han sa att vi borde hinna om vi gav oss iväg med en gång och inte stannade så länge på ön. Tidvattnet vänder var sjätte timma, tydligen. Och ja, vi hann över och vi hann gå en sväng på ön och sedan hann vi tillbaka. Jag fotade många olika blommor och G och M gick på upptäcktsfärd till öns topp. Sedan gick vi tillbaka och då hade vågorna redan börjat skölja över stengången på vissa ställen. En timma senare var den helt täckt av vatten.

G badade på stranden under övervakning av M medan jag gick iväg mot piren. Vi möttes sedan där och gick tillsammans i riktning mot fyren. G och M stannade efter halva vägen vid en lekplats och jag gick vidare själv. Otroligt vilsamt. Det var en mulen förmiddag men det gjorde ingenting. Jag hittade en vandringsled att gå med syrran en annan gång...

Sedan gick vi och käkade lunch på pensionärsklubben tillsammans med byns arbetargubbar och efter detta tog vi oss tillbaka till hotellet via en mataffär. När vi kom tillbaka hade vi varit ute i fem timmar!

På eftermiddagen regnade det och jag satt på balkongen och läste hela El Coronel no tiene quien le escriba (Översten får inga brev) av Gabriel Garcia Márquez och hörde regnet smattra mot bladverket. M sov bort sin förkylning under en fyra timmar lång siesta. G kollade på video med hörlurar. 

Sedan enkel middag på hotellrestaurangen för G och mig, M åt det vi köpt i mataffären. Innan läggdags gick jag en ensam kvällspromenad längs den lilla floden Lea och hittade fler vandringsleder åt mig och syrran. Vi kanske kan dra dit 2036? Eller vad tror du?

Dagen efter var det tyvärr dags att lämna mina drömmars by och åka till storstaden Bilbao. Vi fick skjuts till bussen av hotellreceptionisten och hade en fin men lite seg bussresa. Väl framme guidade busschauffören oss i vart vi skulle gå och köpa subventionerat busskort (Barik), något vi borde gjort redan i Donostia, och sedan tog vi spårvagnen för några centimos var till vandrarhemmet Poshtel Bilbao. Ett ställe jag tyvärr inte kan rekommendera. Otroligt lyhört, lite halvtrasigt och med en skolklass som närmaste rumsgrannar. Men vi hade i alla fall tre sängar och eget badrum. Men ändå... frostade fönster, trökigt. Bu. 

Vi kunde inte få rummet förrän kl 15 så vi vandrade iväg och käkade lunch och sedan tillbaka till vandrarhemmet för att checka in. Lite senare begav vi oss ut för se stan, besöka en second handbutik där vi köpte varsitt plagg, och försöka hitta någon lekplats utan knarkare vilket var lättare sagt än gjort. Men när vi gett upp och G och jag skulle åka hem i förväg hittade vi en stor och fin lekplats i en park med orkestermusik, nära Bilbaos tågstation (vid spårvagnshlpl Arriaga). G lekte en stund och sedan tog vi vagnen men hoppade av vid Pío Baroja där det fanns ytterligare en lekplats. G klagade över att han var trött i benen men blev pigg igen så fort han såg en rutschkana.

Tillslut var vi tillbaka och vilade medan vi inväntade M som varit i ytterligare en bokhandel. På kvällen åt vi middag på en restaurang jag skulle beskriva som kreativ och nyskapande och som låg på samma gata som vandrarhemmet. Monocromo vermuteria gastrounderground. Jag tänkte på C, på att hit borde hon gå om hon någon gång besöker Bilbao.

Sedan försökte vi sova till skolungdomarnas brötande uppsluppna röster och rop och till grannrummens dånande duschar. Och det gick ändå ganska bra. 

Dagen efter var det dags för Guggenheimmuséet och att leka på lekplatsen bredvid. Vi var där vid öppning kl 10, vilket är att rekommendera. Några av verken var häftiga, några bara kladd. Någon hade satt upp kartonger på en vägg... G stod ut i en timma, sesan gick jag ut med honom till lekplatsen och vi gick en sväng längs gatuförsäljarna men köpte inget. Vi pratade en stund med en argentinska som målade med fingrarna och hon gav G en fin liten sten med en mandala och sött budskap: Ama todo que te surja.

Sedan kom M ut, G klagade över trötthet så de gick tillbaka till vårt rum. Jag gick in igen och grät på riktigt till ett verk kallat Daddy, daddy! som påminde mig om Alan Kurdi, drunknad på Medelhavet, även om verket visade sig vara äldre än Alan. 

Efter lunch gick vi till en lekplats på andra sidan floden och sedan tog vi vagnen till Doña Casilda parken där det fanns en lekplats under tak. Vi såg en påfågel, det började regna och vi begav oss tillbaka till hotellet.

Efter lite siesta tog sig M ut igen för att leta upp en fotoaffär (utan lycka) och G och jag vilade. Jag läste och han kollade på youtube med hörlurar. Vi spelade hjälpligt ett parti Uno och sedan skulle vi gå ner och äta mat vi köpt i mataffär. Gazpacho, nudlar, picos och chorizo. G ville inte, varken gå ner till vandrarhensköket eller äta. Han åt tre skedar gazpacho och såg apatisk ut och jag kom på att han kanske var sjuk. M kom tillbaka från sin tur på stan och tog upp G till rummet. Mycket riktigt. Drygt 37 grader i kroppstemperatur. Jag käkade fort, gick upp och bytte av M, duschade G, gav honom barnalvedon och la honom. Redan kl 21 sov han. Skolungdomarna somnade kl 03.

Dagen efter allt detta var det en tidig morgon och vi hade 14 timmars resa framför oss. G hade 38.0 fick ytterligare en barnalvedon och piggnade faktiskt på sig, trots ingen frukost. På bussen kollade han på två miniorernafilmer på bussens på varje säte inbyggda skärm och drack en chokladfestis. Vid bensträckaren i Lerma åt vi varsin glass och han verkade rätt pigg och glad. Skönt.

I Madrid var vi trötta och hängde på en restaurang nära tågstationen i två timmar och förfasades över hur bråttom alla hade i pendeltågssystemet som vi nyss nyttjat (1 station). Det var varmt ute men AC på restaurangen.

Alviatåget söderut var i tid och vi hade trevligt resesällskap, men i vagnen bredvid fanns det tyvärr en full och ev. påverkade snubbe som sjöng och brötade så mycket att alla i hans vagn bytte vagn. Tyvärr fick han åka med till vår station, där han (som tur var) möttes av polis.

Och så var vi plötsligt, ca kl 21.40, framme i grannbyn där tåget stannar. Ms mamma och storebror mötte upp och körde hem oss i Ms pappas gamla bil med däck helt utan mönsterdjup, men det visste vi inte då. Då var vi mest lättade av att äntligen vara framme i rätt landsända!