Nä men det här var ju trökigt

Jag borde ha skrivit om vår fina Umeåresa som G och jag gjorde under sportlovet, men det hanns inte med veckan efter lovet och sedan blev det helg och sedan kom detta: Influensaviruset from hell! Tydligen har ca 70 av Gs skolas drygt 200 elever varit hemma i veckan på grund av sjukdom, så det är inte bara vi som drabbats. Jag är så, så tacksam över att vi inte blev sjuka när vi var i Umeå, och att ingen vi träffade heller var sjuk. Jag är så, så tacksam över att vi kom hem ordentligt, även om vi blev ombokade till dagtåg på hemvägen eftersom sovvagnen var trasig. Den resan hade varit sjutusen resor värre om vi samtidigt varit sjuka! Men nu orkar jag åtminstone skriva något här, så det i sig kanske är ett tecken på att saker och ting går åt rätt håll? Sen att jag inte vet vad jag ska skriva är kanske en annan femma?

Så vi tar väl det ändå i ordning: först Umeå och sedan Sjukdomen.

Umeå

Umeå var fint. Umeå var frukost på inomhustorget som nästan känns som utomlands, dyrt som bara den men ändå värt eftersom det är tradition. I Umeå badade vi på ett nästan folktomt badhus en onsdag klockan tre. Vi gick vilse i snölabyrinten på torget, vi åt middag hemma hos kvinnan från fjället och vi fick ett renhorn med oss hem. I Umeå kunde man klättra på snöhögar och hoppa ner. Man kunde se norrsken en iskall kväll i jakt på det rätta godiset. Mamman kunde prata med sina vänner och sonen kunde kolla på oändliga mängder youtube på mammans mobil under tiden. I Umeå fanns det god mat med fin vän på pakistansk restaurang nära tågstationen. Det fanns snälla tonårstjejer vid glittrigt matbord. Det fanns lössnö och pulkabacke. I Umeå fanns det moln och sol. Det fanns vänner som inte glömt oss och som tog sig tid att ses när vi plötsligt kände för att åka dit och hälsa på. Det var med andra ord både intensivt och fint. Och jag blev oerhört trött... och oerhört väl omhändertagen.

Sjukdomen

En vecka efter hemkomst börjar jag känna nåt i halsen, och så börjar jag känna att jag måste hosta till och när jag gör det så gör det svinigt ont i en liten punkt nånstans långt ner. Men G går och leker hos en kompis och sedan är det dags för simskola. Han vill inte men jag lirkar, tänker att det är nervositet. Känner mig lite mer nästan krasslig. Kör dit och hoppas på att inte få feber påvägen hem, men det är nog inget - eller? Väl hemma förkunnar jag med tvärsäkerhet att Jag är sjuk! och låter M ta hand om resten av kvällen. Strax innan G lägger sig kommer han till mig och säger att han också känner sig sjuk. Jag tror att han bara speglar mig, men det visar sig att han har alldeles rätt. Både han och jag har feber. Detta var i söndags.

Sedan dess har vi haft feber som gått upp och ner och vi har växlat i att må sämst. Mest har G mått sämst men sedan var det min tur. Han var så slö, så slö och ville inte titta på TV, inte dricka, absolut inte äta, inte leka, ingenting. När han mått så i drygt ett dygn kontaktade jag vårdcentralen och de bad oss komma in för bedömning. Väl där gjorde de lite undersökningar och konstaterade att det troligtvis rör sig om influensa. Hemma igen var G mycket piggare men min temp gick stadigt upp till 39,5. Och det säger jag er: 39-nånting är mycket mycket värre än 38-nånting! Fy så hemskt det är! 

Nätterna har varit ganska jobbiga. Visst har vi sovit, men inte så mycket. Jag hör min andning på ett sätt jag inte gillar. Jag svettas så jag blir dyblöt och behöver byta om flera gånger varje natt. Lakanet är alldeles fuktigt. Blä och bu. G har ändå sovit ganska bra men hostar stundtals väldigt mycket, jag med. Den enda som verkar ha klarat sig (peppar peppar) är pappa M. Han har haft lite feber men den har snart gått ner igen. Jag är tacksam över att han kunnat vara vår kontakt med omvärlden och kunnat åka och handla saker som behövts. Dessutom gillar han att handla, så det är ju bra. Så jag hoppas att han kommer undan detta lindrigt nu och inte blir så dålig som vi är och har varit. 

Igår och idag har jag inte haft feber men känner mig ändå väldigt sjuk. Igår var jag som en vålnad efter en natt med fruktansvärt få timmars sömn. Idag mår jag lite bättre men känner mig ändå rätt långt från fit for fight. G var feberfri igår men har feber idag. Så ja, det gäller att ta det försiktigt och inte ta ut sig. TV:n går varm, vilket är ett litet sundhetstecken ändå - han orkar kolla på TV (mest vettiga program faktiskt på spanska). Mellan varven högläser jag ett kapitel eller två i Roald Dahls femenala bok SVJ. 

De enda som är pigga och glada är fåglarna! Så det lär inte vara fågelinfluensa vi fått (hehe)... 

Nåväl, vi får hoppas att nästa vecka kan få gå lite mer i välmåendets och hälsans tecken. Men innan återgång till skola och jobb ska vi ha en dag när vi mår helt bra, dvs: sover normalt, äter normalt, orkar med livet och är lite pigga och åtminstone någorlunda glada. Jag hoppas att alla andra föräldrar till de andra 70+ barnen resonerar på samma sätt så vi inte behöver få detta igen! För det känner jag verkligen inte för!

Ännu en helg

Så har ännu en helg passerat. Det är i början av februari och det är kallt och mestadels mulet. I fredags var det soligt och jag åt en del av min lunch ute på trappen, var tvungen att passa på. Jag tyckte nästan lite synd om vår vän som är bofast på Gran Canaria som inte får uppleva kontrasten solskenet skapar till vinterns mörker och gråa molntäcke. Han har bara sol, sol, sol och ljumma vindar. Dag ut och dag in. Stackarn! Så uttråkad han måste bli... eller? 

På fredagen kände jag mig klar ganska tidigt på jobbet och frågade mig själv om någon enda människa med så fritt jobb som jag har hade suttit kvar på sin arbetsplats till klockan fyra bara för att klockan ska gå. Nej, kom jag fram till, och så packade jag ihop redan tjugo över tre och tog bilen upp till mataffären, gick och hämtade min son på fritids och sedan in i affären med halva byn för att handla något gott. Det blev kallrökt lax, philadelphia, pepparrot och mjukt tunnbröd. Totalt fabriksbakat. Dyrt men gott. I helgen har jag ätit nästan 200g kallrökt lax och nästan 200g philadelphia ost original. Det behövde jag, säger vi. 

Väl hemma kände jag mig energisk och glad så jag fick för mig att vi skulle byta gardiner i köket innan middagen. Det var julgardinerna som behövde komma ner, men som jag inte tagit mig för att byta eftersom det varit mörkt när jag haft tid (kväll) och då kändes de mysiga. Jag behöver väl tillägga att de inte är särskilt juliga, men ändå lite fina. Blommor och fåglar. Inhandlades när G var bebis och skymtas i ett inlägg jag skrev en gång om "kvinnans sjätte sinne". Så i all min energi fick jag för mig att jag skulle ta ett par andra gardiner än de vi brukar ha resten av året. Ett par fina vi haft i sovrum tidigare. Jag började stryka den ena. Det tog säkert en halvtimme, ganska tjock bomull som inte fogade sig så lätt. Sedan var det den andra längdens tur och då slog det mig att kanalen vi sytt för att trä in gardinstången i kanske var för smal för den ganska tjocka  gardinstång vi har i köket. Så jag tog ner den och testade, och ja, den gick väl i men det såg ut som en stoppad korv, med andra ord skulle det inte funka. Fasen också! Dags att äta middag... Vi fixade varsin snabbnudelsoppa, G och jag, och sedan åt jag en sådan där god tunnbrödmacka med färskost, pepparrot och lax. Sedan hämtade jag de vanliga gardinerna, strök dem och satte upp dem i köket, alldeles själv. Köksbordet var stökigt till tusen så det plockade jag rent, såpade med min nya väldoftande såpa från Västerbotten och sedan var det dags för fredagsmys. 

G och jag såg Fiskarnas rike, del 2 Sjön. Väldigt fint och intressant även om jag inte blev lika tagen som av del 1 om älven. M kom hem lite innan det var slut och han fick en tunnbrödrulle med lax och en med påläggschorizo till middag. Han kunde dock inte för sitt liv se vad jag hade gjort i köket. Städat bordet? Ja, något mer? Nej, han hade ingen aning. "Bytt gardiner har du ju inte gjort, för det var jag med och gjorde" påstod han ganska bestämt. Och ja, han brukar vara med och byta gardiner men inte den här gången. 

Så blev det lördag och jag promenerade i den gråa morgonen till jobbet. Jag brukar aldrig jobba på helgen men den här lördagen gjorde jag ett undantag så att jag nästa vecka när G har sportlov kan ta det lite lugnare på jobbet och inte sitta så många timmar. Jag rättade bort en hel del, faktiskt. Imorgon skickar jag tillbaka min rättning till eleverna, så de inte ser att jag jobbat i helgen (och börjar tro att vi jobbar på helgen och förvänta sig en massa). Vid halv tre gav jag mig och promenerade hem medan jag pratade en stund med en vän på telefon, som jag ska träffa nästa vecka. Det var väldigt, väldigt längesedan. 

När jag kom hem hade M använt upp all mjölk på chokladpudding så jag cyklade och köpte mer... och sedan var det nästan dags att laga middag, men eftersom G och M inte varit ute på hela dagen så hjälpte jag dem att komma ut. Tricket: Stänga av datorn som G satt vid och sedan efter en stund presentera att de skulle på ett Hemligt uppdrag! Det hemliga uppdraget var att gå till utegymmet här nära. M och jag  hade kommit fram till att det skulle vara ett bra mål. G tycker det är kul att gå dit. Själv stannade jag hemma. Behövde vila lite och virka... och laga middag.

Efter middagen hade vi den bästa av lördagskvällar. G hade lekstund eller om han lyssnade på musik innan Melodifestivalen skulle börja, jag virkade och M ritade av mig. Jag blev färdig med en bebisfilt och påbörjade en till. Det är många runt mig som är gravida för första gången nu. 

Sedan var det Mello och jag slapp titta. Istället pratade jag i telefon med syrran. Det gick rätt bra även om jag var lite distraherad över att G hade så hög volym... Vi pratade bland annat om inredning och vårt sovrum som är ett rum dit jag bara slängt in lite saker. Det jag stör mig på mest är nog gardinerna och mattorna som inte passar ihop med nånting, typ. Samtidigt vill jag inte köpa massa saker... Men kanske nya gardiner och matta? Inte polyester. Kanske ull? jag tror jag vill skapa känslan av skog i vårt sovrum. (Nu är det mest känslan av allt möjligt.) Ska prata vidare med syrran om detta vid tillfälle. Hon har det fint och harmoniskt hemma hos sig och borde kunna hjälpa mig att tänka, och välja. Jag blir så rådvill för jag vill inte välja fel. Jaja, det löser sig väl. 

Och idag söndag då? Jo, det var väl inget särskilt med den här dagen egentligen. Jag var seg på morgonen men tillslut satte jag igång mig själv och min man så det blev städat. Både fågelbur och människoboning. Efter lunch gick vi (hela lilla familjen) ner till vår närmaste havsvik. Där hittade vi massor av skräp som vi plockade upp en del av. Plast, plast, plast och två glasflaskor som en gång innehållit alkoholhaltiga drycker. M hittade en påse från Kina eller Japan som det kanske varit nudlar i, men med en bild av Kalle Anka på. Mycket mystiskt. Hur har den kommit hit? Vem vet? Någon dag borde jag arrangera ett skräpplockningsevent just där. Det är en ganska bortglömd vik (se översta fotot), så jag tror inte det är någon som brukar plocka där. Men med respekt för naturen borde det göras.

Nu på kvällen jag G och jag varit på simskola och det var trevligt... mörkt när  vi körde hem, men det gick bra. Nästa gång är efter lovet och då kanske det är ljust när vi kör hem? (Nej, det kommer det inte vara. Kollade nu.)

Ja, det var väl den helgen det. En ganska bra helg. Särskilt den kreativa stunden igår och promenaden till havet idag. Den nya bebisfilten jag virkar är nog det finaste jag virkat i mitt liv. G blev väldigt avundsjuk och jag lovade göra en till honom med sedan. Jag följer ett mönster från en kvinna i Peru som min svärmor skickat, den virkas med Rauma Tumi och jag har redan kommit ganska långt.

Solen skiner ändå

Det är torsdag och solen skiner ändå, trots allt fruktansvärt hemskt som hänt och händer. Solen är påväg upp när jag promenerar med min oinformerade åttaåring till skolan. Jag har inte känt att jag kunnat berätta. Första dagen var jag helt absorberad av nyhetsflödet från kl 13.30 tills dess att jag cyklade hem från jobbet, och väldigt ledsen. Just att det skedde på vuxenutbildningen, som jag också arbetar inom om än i annan verksamhet, tog extra hårt och gjorde att det kändes extra nära. Andra dagen, igår, kunde jag ändå arbeta, men tittade till det hela då och då och det kändes minst sagt tungt. Jag frågade lite när vi kommit hem hur han haft det i skolan och vad de gjort. Jag fick som vanligt inte så värst uttömmande svar, mest Bra och Vet inte/Tänker inte säga. Jag är inte ens säker på att han berättade vad de ätit, vilket annars är standard. 

Sedan la vi oss en stund i soffan och jag frågade om de pratat om något särskilt i skolan. Och ja, det kanske de hade. Jag frågade vad det var, men det tänkte han inte säga... Och så frågade jag om det var något hemskt de pratat om men han sa Nej så tydligt att jag förstod att de inte tagit upp detta oerhörda fruktansvärda i att elva personer gått till skolan på tisdagen men inte kommit hem igen. Inte här, men i Örebro. 

Jag tror det är rätt att de gör som de gör i min sons skola. De tar inte upp det i klassen med åttaåringar om inte eleverna själva börjar prata om det, och det hade ingen gjort igår. Om det väl kommer upp har de en plan för hur de ska prata med barnen om det. Det känns bra. Lärarna har förberett sig och har en plan. Det ger mig trygghet. Sedan att det så kallade skalskyddet är näst intill obefintligt med absolut inget staket eller låst grind, och olåsta dörrar, känns väl inte helt toppen men det är ju så det är och det är något jag varit stolt över när jag visat upp för mina spanska kollegor och vänner: Här litar vi minsann på varandra, vi har inga höga staket eller låsta grindar. Så här ser entrén till högstadie- och gymnasieskolan i min mans hemby i södra Spanien ut, enligt googlemaps gatuvy:

Här är det en bom som oftast står olåst. Bra för blåljusverksamhet och snöplogen såklart, att de enkelt kan komma in. Bra för samhällets öppenhet kanske. Jag får bara hoppas att vi kan fortsätta ha det så, men frågan är hur det blir nu.

Jan Huss skriver på Vi Lärare om glasväggar och stora öppna ytor och hur svårt det är med inrymning och att vid behov gömma sig i sådana lokaler. På så vis kan jag vara glad att min son går i en ganska gammal skola med vanliga väggar. För några år sedan satte de upp dimmad plast längst ner på fönstren för att inte vem som helst ska kunna titta in i klassrummen. Det var för att skydda mot skolattacker dessa sattes upp, inte för att eleverna skulle koncentrera sig bättre som jag trodde. 

Så tänker jag också på vad jag kan göra, och vad vi kan göra för att förebygga att folk mår dåligt och kanske då gör dumma saker. Jagborhär inspirerar såklart när hon skriver om de isolerade i slutet av sitt senaste inlägg. Det är inte så att jag tänker eller tror att alla som är ensamma eller har få sociala kontakter faktiskt löper risk att göra något hemskt mot andra eller sig själva, utan jag tänker mer på hur fruktansvärt det är att vara ofrivilligt ensam, vilka flockdjur vi egentligen är, och så gör jag det jag brukar göra när jag vill läka och vill hjälpa andra att läka: Jag bakar bröd. Jag bakar bröd och skriver till min granne, som visserligen inte alls är isolerad, och frågar henne om hon vet vad mitt recept för ett godare samhälle är. Hon svarar: Kärlek till sin nästa. Jag svarar att hon snart kommer få sin dos. Sedan går jag dit, när brödet fortfarande är varmt och ger henne två små baguetter. Det är havregryn, chiafrön, riven morot och några pumpakärnor i, förutom vatten, salt, jäst och vetemjöl. Hon tar tacksamt emot och jag får en kram och ett litet samtal om hur vi mår och om det hemska som hänt och vad barn egentligen behöver veta. Vi kommer fram till att små barn inte behöver få veta allt, och att det är tryggt där vi bor.

Sedan går jag hem och mumsar i mig av mitt nybakta bröd, somnar bredvid min oskyldiga fina son vid läggning, han som bara häromveckan förstod att det faktiskt är förbjudet att skjuta och spränga i Sverige men att folk gör det ändå. Mindblown, minst sagt. 

Så, vad tänker du att vi kan göra för att skapa ett tryggare och bättre samhälle? Vad kan du och jag göra, här och nu? Ge mig alla dina förslag och sedan kör vi!

Systerhelg i februari

Så blev det februari och dags för årets första systerhelg. Systerhelg är ett koncept som min syster och jag utvecklat och som handlar om att ses själva i lagom dos. Vi kallar det helg men det är snarare ett drygt dygn det brukar röra sig om. Tjugosju timmar blev det denna gång. 

Jag tog första bussen hemifrån på lördagsmorgonen och det var en naturupplevelse att färdas över min ö. Först dimma, sedan morgonsol och flygande svanar, sedan dimma igen, och precis innan bussen körde upp på sista bron till fastlandet glittrade det av iskristaller i luften, och en hel regnbåge skymtade som en portal till helgen. Vid tågstationen var det vitt av frost. Varenda kvist var vit. Solen sken och folk nästan trängdes på den lilla del av perrongen dit solens strålar nådde. Så törstiga var vi efter alla mulna dar.

I Göteborg var det mulet och vi möttes upp på vårt vanliga ställe och gick en sväng i Nordstan. Vi konstaterade två saker: Ett: Det finns väldigt mycket att köpa. Två: Det är väldigt varmt att ha termobyxor i Nordstan. Vi köpte bara det vi tyckte att vi behövde (t ex hårklämma till mig och hårsnoddar som är sköna att ha på handleden till syrran), samt ansiktsmask och fotmask till vår hemmasparitual.. 

Sedan åkte vi hem till henne med överfullt sinne och något kurrande magar. Vid busshållplatsen köpte vi, helt enligt plan, sushi av den trevliga sushitanten att ta med hem. Efter att vi ätit detta och druckit hemmabubblat vatten vid syrrans köksbord la vi oss i soffan och småpratade tills vi båda somnade. Att sova middag ostört i en välstädad barn- och mansfri lägenhet är inte dumt det! Väldigt skönt var det, med andra ord. 

När vi väl vaknat igen hade ljuset fått en eftermiddagston och vi bestämde oss för att gå till återvinningen med våra sushi-lådor och sedan gå en extrasväng innan vi handlade till middagen. Löjromspizza skulle det bli, och en med svamp. Creme fraiche istället för tomatsås. Under vår extrasväng mötte vi syrrans vän och hennes dotter. Samma dotter som jag stickat och virkat till en gång. Nu tre år. Så fort tiden går! Den går så fort att även andras barn växer upp och blir stora helt plötsligt.

Pizzadeg sattes och sedan semmeldeg. Det var viktigt med ordningen, annars skulle pizzan smaka kardemumma sa syrran och ja, det tror jag på och nej, så ville vi ju inte ha det. Pizzan blev hur god som helst men vi orkade inte äta allt. Det kan hända att vi ätit en väldigt god kanelbullesockerkaka som fika där någon gång under dagen också...

Efter middagen var det dags att ta itu med läxan vi fått av vår mamma, nämligen att se filmen Den sista resan. Den har blivit rejält hyllad har jag förstått men jag har hört lite olika åsikter från olika personer i min närhet. Syrran och jag var dock rörande överens om att det var lite väl regisserat och dramaturgiskt upplagt samt framförallt lite väl hårt att de pressade denne gamle man till detta. Den handlade mer om sonens oförmåga att släppa taget om sin pappa och det förflutna, än om att pappan skulle få uppleva något fantastiskt, även om han såklart fick en fin resa på kuppen (inkl lite väl jobbiga upplevelser). Jag förstod inte riktigt hur de kunde låta en man som hemma såg ut att ha hemtjänstlarm sova själv i ett främmande hotellrum. Jag tyckte inte heller det såg ut som om de hade tagit med sig rullatorn i början, den dök ju dock upp senare. Framförallt jobbigt att de inte frågade honom och förankrade resan i honom, motiverade honom, utan det var mer hux flux nu har jag köpt en liten bil i gräll färg, så nu drar vi! Packa nu då! Vi ska åka nu! 

Dock tyckte jag scenen när de rullade över gränsen både var fin och lite väl uttänkt, men scenen när han i slutet fick se en film där hans lärargärning hyllades gick verkligen rakt in i mitt hjärta. Rakt in i mitt lärarhjärta, alltså. Tänk vad vi lärare kan göra ändå! Tänk vad vi gör! Det känns kanske som om vi mest rättar, jagar fuskare och sätter betyg men det vi gör betyder faktiskt något! Inte bara förmedlandet av ämneskunskaper utan också allt det där andra, allt det sociala. Det är kanske extra mycket sånt i klassrumsskola, men även vi på distans kan faktiskt nå fram ibland och betyda något för eleverna, mer än ett "hinder på vägen". Jag vet några exempel där det varit så, i mer eller mindre grad bara under mina drygt tio år i yrket... Ja, det berörde mig. Har ni sett filmen? Vad reflekterade ni över?

Efter att vi sett klart filmen ringde vi upp vår mor och hade utvärdering. Hon höll med oss i våra reflektioner, men det verkade som om både hon och pappa tyckte filmen var bättre än vad vi tyckte, för de har sett den två gånger.

Sedan hade vi spa med fotbad för mig och sedan satt vi i syrrans säng och la på ansikts- och fotmask från Korea. Fötterna var som bebisfötter sedan! Eller åtminstone så nära jag kunde komma med mina snart 39 år. 

Så somnade vi och sussade sött och drömde, sida vid sida. Sedan var det morgon och vi vaknade, så som man gör. Ute var det grådassigt och vi bestämde oss för att börja pussla, efter det att lyxfrukosten med såväl brieost, hembakt bröd som päronmarmelad och grape var uppäten. 

Vi hann inte så långt, men ändå en bit. Sortera bitarna, börja lägga lite kant och ett hus och en bit av en båt och sedan var det dags för lunch.

Syrran gjorde god saffranssås med lök och grädde och spaghetti och stekt laxbit. Det gick ner, kan man säga. (Väldigt gott igen alltså!) Sedan var det dags för årets första, och för mig säkert enda, semlor!

Klockan ett tog vi bussen mot stan. Syrran skulle uträtta lite ärenden och jag skulle åka hem. Redan 15.20 var jag hemma. Påvägen hem hann jag både virka och lyssna på en podd som jag faktiskt både står ut med och gillar. Plan B-podden heter den. Sista avsnittet har visst sänts men jag har inte lyssnat på så många, så jag har dem kvar. Det avsnittet jag lyssnade på idag hette Bonus: Stad vs landsbygd och var från 29 juni 2023. Det handlade om omställning till ett mer hållbart liv i staden jämfört med på landet.

Väl hemma var det stökigt, men M lyckades få det någorlunda fint i hallen medan jag gick ut med återvinningen. Det är alltid stökigt när jag kommer hem från syrran. Dels för att jag inte varit hemma och hållt efter och dels för att syrran har det så himla undanplockat och fint jämfört med oss (även när jag är hemma och håller efter). 

G klagade på ont i huvudet och jag stängde av TV:n. Han låg kvar i soffan. Konstigt. Efter en liten stund visade det sig att han hade feber, och febern tickade uppåt. Han somnade medan M och jag åt middag men vaknade till efter någon timme. Jag läste bok och sedan såg han på lugnt barnprogram en stund. Vid åtta kunde jag lägga honom och nu sover han gott. Han har fått alvedon och saft och festis och glass och lite vindruvor, så vi hoppas på en lugn natt. Imorgon får han vara hemma från skolan, såklart. 

Ja, det var min helg det. En fin helg! Mysigt att hänga med syrran, men tråkigt att G är sjuk igen. Men vi får hoppas att det går över på några dagar...