En sommarresa genom Sverige

Förra året när jag näst sista dagen satt på sängkanten i vårt rum i strandhuset i Spanien bestämde jag mig för att denna sommaren skulle jag se till att vara i en röd stuga på landet i Sverige. Jag ville ha en Sverigesommar, och en Sverigesommar fick jag. 

En vecka efter Ms och Gs hemkomst från Spanien packade vi ihop det vi trodde att vi skulle behöva och styrde kosan norrut, närmare bestämt mot Storlien. M körde upp bilen via Karlstad (där han träffade Lars Lerin lite oväntat) och sedan till Mora där han sov en natt för att sedan köra genom den ändlösa skogen till Storlien. Medan han företog sig detta äventyr åkte syrran, hennes son, G och jag buss till Nässjö och sedan nattåg till Storlien. Det var snälltåget och eftersom det var ganska rejält försenat till Nässjö hann vi gå till en mycket fin lekplats vid Ingsbergssjön och två av fyra fick leka av sig, tre av fyra fick glass. Själv åt jag sushi som vi precis hunnit köpa på Göteborg Central. Lärdom till nästa gång: Gör allting i god tid! Tänk att allting tar minst en kvart extra mot vad du tror (köpa mat, gå och kissa). 

Vi släntrade ner till perrongen i Nässjö i lagom god tid och nattåget kom in. Vi hittade vår kupé som var varmare än varm och gjorde oss hemmastadda. Det lilla vädringsfönstret hölls öppet trots ett enormt oljud utifrån. Det lät som ett motorljud. Elen i eluttaget under bordet funkade inte (tur att jag tagit med powerbank!), tvålen i toaletterna var slut och ett handtag var borta på en dörr mellan vagnens entré och korridoren. Allt detta har jag nu felanmält och frågat om kompensation för... Vi får la se vad de säger. Men, trots allt somnade vi faktiskt alla och sov tillräckligt gott under natten, om än i några omgångar.

Till Storlien anlände vi osannolikt nog vid utsatt tid och vi vandrade den korta men backiga biten upp till Storliens Högfjällshotell, något överdimensionerat för den ganska lilla skara gäster som befann sig där just då. Vi hade bokat ett rum per familj, vilket var ett genidrag. Det är skönt att komma undan en stund och lättare att få till vila under dagen. 

Vi åt hotellfrukost, packade om lite och begav oss ut på en första liten fjällvandring. Vid detta laget var M fortfarande i Mora och kollade in Anders Zorns konst. Syrran, jag och pojkarna gick mot två fjällsjöar och badade först i den ena, åt lunch på vackert ställe och sedan badade vi i den andra. Syrran och hennes son höll sig till pasta och pesto hela vistelsen medan G och jag första dagen åt makaroner och frysta fabriksrullade köttbullar som hållit sig någorlunda kalla då jag lagt dem i ryggsäcken tillsammans med två frysta vattenflaskor. Maten lagades på varsitt stormkök. Denna första dag var det verkligen  varmt. Kanske 26 grader och sol. Därför baddade vi i den första fjällsjön, trots att den var så kall att det nästan gjorde ont. Efter lunch traskade v i vidare till den andra fjällsjön. Där vilade vi, doppade fötterna och sedan hittade jag en långgrund liten sandstrand. I denna sjö var det mycket varmare. Norra och Södra Sandtjärn heter sjöarna, förresten! Vi var de enda som badade där. Två män stod en bit bort och fiskade. 

Efter badet gick vi tillbaka till hotellet och kunde checka in och få tillgång till våra rum. Barnen ville genast prova hotellets pool men den var tyvärr stängd första dagen, eller "tyvärr". De två andra dagarna var den öppen men den var så kall att varken syrran eller jag kände för att doppa oss, även om vi tillslut gjorde det ändå. 

M kom upp framåt eftermiddagskvisten och vi lastade in, han duschade och sedan åt vi middag på hotellets soliga veranda. De hade en bra meny med både god vuxenmat och bra barnmeny. Systersonen fick visserligen ett meltdown när han fick fel mat, och dessutom varit hungrig i någon timma, men detta rättades snabbt till av köket. Jag förstår honom verkligen. När man är verkligt hungrig vill man ju bara ÄTA, och det enda man vill är att någon ska ge en mat nu! Och gärna rätt mat, särskilt om man är ett barn som vill ha viss mat och inte annan...   

Nåja. Dag två var det dags för den riktiga fjällvandringen. Denna hade syrran och hennes son testat ut redan året innan, när de var där själva. Mycket bra faktiskt att de hade rekat! Denna tur kallas för Blomsterstigen och anlades redan på 1890-talet av doktor Ernst Westerlund. Vi vandrade först över skidbackarna fram till Ernstkumlet där vi lagade mat i skydd av ett slags vindskydd. Konserverad köttfärssås och makaroner till G, M och mig, pasta och pesto och oliver till syrran och hennes son. En dimma (eller ett moln) svepte in och det blåste ganska kallt. Jag var glad att jag tagit på mig ganska mycket kläder (t ex ylleunderställ) men jag frös om armarna. Vi vandrade  vidare över fjället och kom strax upp på kalfjället. M blev lyrisk, som man blir, vid sitt första möte med denna annorlunda värld!

Vi stannade vid Vindarnas tempel och kokade kaffe och te, åt choklad och tog igen oss lite. Innan vi kom fram till hotellet igen lyckades vi identifiera kungens fjällstuga. Roligt tyckte systersonen och jag! Detta var nog första, men absolut inte sista, gången jag under resan utropade att "Här har jag varit när jag var nio år! Jag känner igen mig!". Jag var nämligen på en pensionärsresa till Storlien med min mormor och JHF när jag var nio år.

Vandringen tog nog totalt ca 5 timmar och var drygt 6km lång. Jag har för mig att vi gick från hotellet kl 10 och kom tillbaka strax innan kl 15. Så trött i benen var jag! Och frusen om armarna! Vi vilade en stund och sedan var det dags för ett dopp i en kalla poolen. Nåja, barnen hade roligt i alla fall.

Vi kom in en så bra rytm tycker jag. Frukost, vandring/utflykt inkl lunch, vila familjevis, bada i poolen, vila barn+M och syrran+jag med korsord i hennes säng, middag, skärmtid/korsordstid, sova.

Dag tre tog vi bilen till Tännforsen och Handölsforsen. Även här hade jag varit som nioåring, kunde jag konstatera. Det var två väldigt häftiga vattenfall med tillhörande forsar. Väl värda ett besök. Tännforsen är mer lättillgänglig och preppad än vandringen vid Handölsforsen. Den senare innehåller visserligen en hängbro för lite extra spänning! Mellan besöken vid vattenfallen åt vi lunch i Duved. 

Sedan var det bara en natt till i Storlien och dagen därpå skildes vi åt. G och M och jag tog bilen vid halv tio söderut. Vi stannade i Hallen och åt lunch i småbåtshamnen i Storsjön. Där finns det bra med bänkar och bord. Det blev makaroner och ölkorv och passerade tomater. Så bra och smidigt att ha med sig stormkök måste jag säga! Billigt, bra och mysigt!

Sedan åkte vi och spontan-hälsade-på en vän från Umeå som jag inte träffat på åtta år. Hon bor en halvtimma därifrån. Tur att hon var hemma för det var mycket fint att ses!

Efter detta stannade vi vid Fjällkonditoriet i Oviken och jag köpte mjuka tunnbrödskakor, G fick en glass och M klämde en tårtbit. Så åkte vi igen. Efter en liten stund mötte vi en bil som blinkade hysteriskt med helljusen. Något händer längre fram, sa jag till M. Sakta in lite. Och mycket riktigt, lite längre fram låg en bil halvt voltad vid vägrenen. Det hade redan stannat två personbilar och två motorcyklister så vi kunde lugnt köra förbi. Efter en stund mötte vi ambulans med alla lampor och ljud på, två räddningstjänstbilar och två brandbilar. Senare läste jag att en person fått åka till sjukhus med ambulanshelikopter. Ambulansen kom ikapp oss sedan men körde långsamt. Kanske hade den inte lastat någon, eller så hade den lastat någon som var så skadad att den var tvungen att köra försiktigt. Vi vet inte.

Hela den dagen, hela den långa, långa vägen till Mora genom skog, skog och mera skog, satt jag och var helnervös för att vi skulle volta. Kör långsammare, kör inte så långt ut mot kanten, satt jag och sa oräkneliga gånger till stackars M. Själv hade jag kört från Storlien till Hallen och sedan körde jag från Vemdalen till Sveg. När jag kör själv känner jag åtminstone att jag har kontroll. Men M kör väldigt bra, det gör han faktiskt!

Till slut, till sluuut kom vi fram till Orsa där vi tänkte äta middag. Jag hade ringt för att boka bord på Brasseriet på udden men inte kommit fram. Vi åkte dit ändå. Klockan var halv sju och jag var superhungrig. Men nej, tyvärr, de kunde inte ta emot oss trots en mängd tomma bord. De  var bara två som jobbade med serveringen tydligen. Dåligt. Jag gav dem en ganska sur blick och sedan åkte vi till plan-b som vi sett på vägen dit. Vasakällaren. De hade mat. Punkt. Maten mättade. Punkt. Det fick duga. Punkt igen. 

Sedan besökte vi Orsa hembygdsgård och jag fick klappa på timmerstugor och blev lite mer harmonisk. Då konstaterade vi också att vi lika gärna kunnat göra mat på stormköket där och sparat en femhundring, men whatever nu var vi ju mätta.

Till slut kom vi fram till Mora och det hotell vi bokat, som faktiskt visade sig vara bra. City Stay Fridhemsgatan heter det och man har tillgång till kyl och mikro samt kök men ändå ett fint rum med egen toalett och dusch samt att man inte behöver städa. Detta var samma kväll som VM-finalen och M och G gick till en sportbar för att titta på den. Jag däckade under tiden i sängen. Illamående av trötthet.

Morgonen efter var det dags att bege sig mot Sunne. Men först ville jag besöka en levande fäbod i Dalarna. Den fäbod i Älvdalen som jag jobbat på en dryg vecka i tonåren verkade tyvärr ha lagt ner men jag försökte hitta en annan. Tyvärr kunde Dalarna inte uppbåda en enda levande fäbod att besöka, eftersom informationen på nätet visade sig inte längre stämma. Ett hett tips om du vill besöka en fäbod är att ringa dit först och fråga! För fäbodar ligger liksom inte direkt nära varken något samhälle eller någon större väg... skulle det visa sig.

Istället för att misströsta helt sökte jag istället upp en säter i Värmland. Jag hittade faktiskt en på första försöket som vi skulle få besöka. Den heter Kårebolssätern och den ligger mycket längre in i skogen än vad du kan föreställa dig. Jag måste ha läst kartan lite fel för jag trodde den låg 4 km från stora vägen, men det visade sig vara snarare en dryg mil som min stackars man var tvungen att köra på grusväg. Först körde han i 12km/h men sedan vågade han öka till åtminstone 25. Han var supernervös hela tiden att bilen skulle gå sönder på grund av gruset, och jag försökte lugna från baksätet. Till sluuut kom vi fram. Där fanns blåbär och G blev på gott humör. M tyckte fortsatt att detta  var den mest ovärda och onödiga omväg vi kunnat ta! Vi promenerade över sätern och jag träffade en man som bodde i en av de små stugorna och han berättade lite. Det var fint. Sedan åkte vi därifrån, en något kortare väg. 

När vi väl kommit ut på stora vägen igen (väg 62 denna gång) åkte vi snart förbi Norra Ny Kyrka. M tyckte den såg häftig ut och vände. Den var faktiskt häftig! Byggd med tjärade träspån luktade den mycket gott i solskenet. 

G och jag gick till en lekplats bredvid medan M utforskade kyrkan invändigt med hjälp av en turistbroschyr en årskurs 2 tillverkat år 1972. Sedan körde vi vidare mot stugan i Sunne.

Det är intressant det här med att åka bil. Det tar alltid längre tid än vad google maps säger, kanske för att jag sitter och ropar att man inte ska köra så fort. Det tar också längre tid eftersom man kanske ser ställen man vill stanna vid, eller rentav behöver stanna för att äta och röra på sig lite. Det är smidigt att man kan stanna varsomhelst men samtidigt tar varje stopp ca 30 minuter extra, åtminstone för oss. Till slut får man känslan att man aldrig kommer komma fram!

Till stugan kom vi åtminstone fram klockan halv fem. Jag insåg att jag inte skulle orka laga middag så vi åkte ganska omgående in till Sunne och åt sushi i parken. Sedan handlade vi på Coop (vilket var en pärs för trötta mig) och så åkte vi tillbaka till stugan. Stugan var förresten mycket fräsch och fin och ligger lite utanför Sunne, på landet-landet. Jag kan verkligen rekommendera just den stugan! 

Dagen efter åkte vi till Sunne Sommarland, något G längtat till länge. Sist vi var där var väl för tre år sedan. Fortfarande tyckte han dock barnavdelningen var bäst och roade sig intensivt där i säkert två timmar. En smart sak var att vi tog med pastasallad som vi åt på gräsmattan, istället för att köpa flottiga hamburgare och kebab. Varför är sådan skräpmat så lättillgänglig? Varför har de inget vettigt? (okej, jag tittade inte ens på menyn men ändå)

Vid fyra lämnade vi stället och begav oss till stugan. Där åt vi middag och vilade. Sedan blev jag oerhört sugen på en grusvägspromenad så jag begav mig ut. Hittade en runda i appen Naturkartan över Berga, som jag gick. M och G hämtade mig i bil innan sista asfaltssträckan. Skönt! Jag var rejält trött i fötterna eftersom jag dumt nog gått i sandaler.

Dagen efter åkte vi till Kil och åt dumplings på bästa dumplingsstället jag vet. Det ligger på Storgatan. När vi var mätta och belåtna tog vi en stund på varsitt ställe. Jag på hantverksbutiken Händiga händer vägg i vägg, och G och M på lekplatsen. Sedan åkte vi vidare till Alma Löv Museum Of Unexpected Art. Mycket väl värt ett besök! Och konsten var verkligen oväntad och oväntat häftig! Vi tittade på allt vi orkade och sedan fikade vi, tittade lite till och åkte tillbaka till stugan efter ett kort stopp vid Mårbacka, som precis stängt för dagen.

Dagen efter detta var det dags för hemfärd. Alla var ganska trötta men jag bestämde ändå att vi skulle stanna i Köpmannebro och äta medhavd pastasallad på en brygga och titta på slussen, samt vid Håverud och titta på akvedukten. Vid detta laget var dock M väldigt less på mina extraturer att han stannade i bilen. G och jag traskade ändå upp till akvedukten och gick till och med över den. Häftigt och lite läskigt! 

Sedan åkte vi hem med bara ett kort stopp på en skolgård i Mellerud för choklad, frukt och lite lek.

Det var en väldigt fin semesterresa detta, måste jag säga. Hela dagen igår var jag dock helt slut och försökte verkligen ta det lugnt genom att läsa bok, rensa bort förväxta sockerärter och lusangripna rosenskäror samt tvätta. På kvällen åkte G och jag buss till Skärhamn för att äta på Thairestaurangen. M var i Göteborg och målade. 

Jag kan varmt rekommendera fjällvandring i Storlien för den som vill ha enkla dagsturer. Jag kan också varmt rekommendera Sunne och Sunne sommarland samt Alma Löv-museet. Dessutom är grusvägspromenader i sommarskymning mycket välgörande för själen!

En maxad sommardag

Vilken dag det blev, denna lördag rättså i början av juli! Jag vaknade ganska tidigt med efterdyningsångest och hade drömt konstiga saker också. Kände mig varm och kall, kall och varm, orolig, olustig, stressad över än det ena, än det andra. Varm kall, kall, varm. Väckte min man, sökte tröst. Insåg att det enda som skulle hjälpa var att gå ner och äta frukost. 

Sagt och gjort. Jag satte mig ute på baksidan under en något mulen himmel. Underbart med mulet efter många dagar med strålande sol! Jag åt min frukost i lugn och ro. Skrev lite med syrran. 

Kom på att jag behövde vattna mina tomater, som växer i ett växthus i mina föräldrars trädgård. Så jag duschade och cyklade dit. Vattnade. Ringde en zoobutik på ön för att fråga om de hade kanariefågelfrön, eftersom jag insett att deras fröblandning kommer ta slut medan vi är iväg på semester och vi ska åka rätt snart... Detta var en del av morgonstressen. Men ja, de hade fröblandning. Perfekt. 

Jag satte mig i en skön utefåtölj och ringde syrran. Hon ångestlindrade mig och sa att jag skulle orka cykla för att köpa fågelfröna. Det var mitt förslag och hon hejade på. För att komma till zoobutiken var jag dock tvungen att cykla över halva ön, tur att jag satt cykelbatteriet på laddning! Tur att jag åt två knäckemackor med rökt bog innan jag gav mig av! 

Jag cyklade och cyklade och efter 40 minuter stannade jag och guidade två vilsna turister som också var ute på cykeltur. Sedan cyklade jag vidare. Trampelitramp. Det var så vackert överallt! Åkrar, ängar, blommor, en ko som betade i sin hage med sina två kalvar. Hej kosera! Trampelitramp. Jag kan cykla! Jag kan cykla av mig min ångest! Det var varmt och härligt, molntäcket hade lättat, fartvinden svalkade skönt. 

En timma tog det totalt att cykla till fågelfröbutiken. Sedan var det bara att cykla tillbaka... M var snäll och hade sagt redan innan jag gav mig av att han kunde hämta mig om jag behövde det, men det behövde jag inte. Jag var stark, jag var glad, jag cyklade!

Så stannade jag på en liten saluhall för att se om de dagen till ära serverade lunch, de har gjort det på lördagar under våren nämligen.. men nej tyvärr, inte idag. Men istället träffade jag mina tågvänner och fick prata lite med deras ettåriga supersöta dotter och sedan fick jag ventilera en lång stund med mamman. Det var som ekologiskt balsam för själen! Helt fantastiskt! Efterdyningsångesten försvann helt och hållet! Hon läkte mig.

Under samtalet hade jag hunnit bli hungrig och köpte några små goda tomater, en underbart god bulle som pappan i tågkompisfamiljen bakat, och en drickyoghurt. Mycket gott. Helt normal lunch, säger vi... Så tog vi sällskap till hennes hemort, tågkompismamman och jag. Vi cyklade genom en granskog med schackspel. Sedan trampelitrampade jag vidare hemåt. Rätt trött vid det här laget! 

Kom hem. Drack kall gazpacho från en annan dag, ät varm ängamat från annan dag, rostade två mackor jag bakat igår. Kraschade i sängen i en timma.

Sedan var min systerson mer än redo för att paddla SUP. Och eftersom jag hade nyckeln till min väns sjöbod där vi gemensamt har två suppar skärpte jag mig, tryckte i mig en banan och tog bilen för att hämta syrran, systersonen och nysvågern (även kallad "J som lever"). 

Vid sjöboden var det Varmt. Syrran och nysvågern pumpade upp vår SUP som blivit lagad sedan sist och sedan var det bara att sjösätta och börja paddla. Syrran och pojken på den ena, jag på den andra, nysvågern tog sitt dokumentationsansvar på allvar och fotade med riktig kamera med objektiv från bryggan. 

I lite mindre än en timma paddlade vi runt och sedan badade vi och aktade oss för de blå brännmaneterna. Så kom E i grannbyn och sa hej, tog över nycklarna (som var hennes) och bytte om för att bada med sin familj. De hade stort behov av att återförebas med havet efter en inlandssemester! 

Vi åkte hem och jag släppte av syrran och company vid våra föräldrars hus, ringde M och sa att han fick koka spaghetti och värma köttfärssåsen, för vid detta laget var jag både hungrig och trött! 

Efter middagen gick vi tre ner till närmsta havsvik och G och jag kvällsdoppade oss medan M målade akvarell. Jag satt en stund på en solvarm klippa och en stund på en brygga och tittade på G som lekte så fint och harmoniskt. Det var en mycket fin och stilla stund. Var och en pysslade på med sitt, vi var tillsammans utomhus och vi var i harmoni. Vid tjugo i åtta ville G gå hem och då gjorde vi det. Vi kom överens om lekstund eftersom han suttit otroligt mycket vid skärm under dagen. Och här är vi nu. Jag sitter på altanen och skriver detta, G spelar ett litet retro Nintendospel efter att ha lekt i nästan en timma med sina leksaker. 

Det är snart dags att avrunda dagen. Plocka iordning lite.. jag ska hänga en tvätt och sedan hoppas jag på att sova riktigt gott inatt efter denna maxade sommardag! 

Hur lever en gräsänka?

Ända sedan jag var liten har jag helt automatiskt tänkt på gräsänder när jag hört ordet gräsänka, och så plötsligt är jag en sådan själv. Denna sommar bestämde vi så att M och G skulle åka själva till farmor och farfar i Andalusien, utan mig. Jag kände inte för det helt enkelt. Kanske blev det lite mycket förra året. Kanske ville jag andas, både lagom sval luft och i livet. Våren har varit väldigt intensiv och en del av hösten också. Jag har behövt stötta upp en hel del i vardagen hemmavid samt lösa en mängd saker utanför hemmet. Efter ett sådant läsår behöver en mamma vila. 

Så, dagen innan midsommarafton satte sig G och M på ett klimatförstörande flygplan och begav sig söderut. Själv cyklade jag hem från jobbet och insåg att min lägenhet var tom och skulle så förbli i tre veckor framöver, tom sånär som på mig och fåglarna. 

Både lugn och aktivitetslusta infann sig på en gång. Jag åt middag på altanen och började röja det värsta, men fick aktivt säga till mig själv att jag faktiskt har tre veckor på mig att få ordning på torpet, allt behöver inte hända första kvällen. Jag satte en deg och gick och la mig. 

Dagen därpå vaknade jag ganska sent, trodde att klockan var åtta eller så, och förvånades enormt när jag såg att den hunnit bli 10.40 (!), medan jag sussat sött i sängen, oväckt av mitt barn som vid den tidpunkten redan var ute och gjorde Málaga osäkert tillsammans med sin far. 

Midsommarafton firade jag med mina föräldrar. Vi åt midsommarlunch ganska sent (eftersom jag behövde tid att baka ut degen, raka benen och få på mig min nya klänning), och sedan spelade vi Alfapet i trädgården i skuggan av en förvuxen buske. Jag förlorade, men vi hade himla roligt och hjälpte varandra mot slutet. På kvällskvisten gick jag en promenad över gruveberget med min vän E i grannbyn.

Så, hur lever en gräsänka som heter Tove under en treveckorsperiod på sommaren? Jo, jag lever gott, vill jag lova! Jag lever lugnt och skönt och med förvånansvärt bra ordning hemma. Ingen som demolerar soffan, men inte heller något fint, finurligt eller gosigt barn att ta hand om och lägga. Ingen kreativ, snygg och hjälpsam man att krama... lite tomt är det allt, särskilt på kvällskvisten när jag ska sova. Då längtar jag efter dem på riktigt! 

Det är intressant att observera sig själv under dessa gräsänkliga omständigheter, tycker jag. Jag cyklar exempelvis väldigt mycket. Jag äter väldigt lite kött och jag tittar en hel del mer på TV än jag gör i mitt vanliga familjeliv (då TV:n och för den delen soffan allt som oftast ockuperas av vår son). 

Jag har varit och klippt mig, jag har deltagit i en rolig aktivitet med Naturskyddsföreningen på Träbåtsfestivalen, jag har testat att paddla kajak i havet. Jag har badat en gång (med E i grannbyn m familj) och jag har umgåtts en hel del med samma E. Dessutom har jag orkat bjuda hem två kompisar på varsin trerätters middag! Det orkar jag verkligen inte i mitt vanliga liv. 

Jag har promenerat litegrann (inte så mycket) och mött två springande grävlingar, blivit livrädd, sprungit iväg, blivit eftersprungen av den ena grävlingen, stannat, skrikit och klappat händerna att den skulle Gå till sin kompis!!! och det gjorde den. Efter det blev jag rätt skakis, kan jag medge, och var tvungen att sätta mig på marken och prata med närmsta tant, även om jag redan hade syrran i lurarna. Men jo, det är nog så att grävlingarna är mer rädda för oss än vi för dem, som tanten sa, och de biter säkert en inte i benen bara sådär. Men jag blev så chockad, för jag har aldrig sett grävlingar förut och de sprang så himla fort! 

Jag har också jobbat på mitt jobb, vilket varit ganska vilsamt då jag inte haft så mycket att göra, men nu har jag semester! 

Ett projekt jag har igång är att jag ska städa på obskyra ställen. Projektet drog igång redan några dagar innan G och M åkt. Jag har hittills städat på följande ställen: skåpen ovanför kyl, frys och mikro, lådan under ugnen, G:s byrå med kläder, vattenlåset vid duschen (huvva vad oerhört äckligt det var där!),  och en del av en av garderoberna i hallen (både skodelen och delen med utflyktsgrejer (ryggsäckar, badhanddukar osv)). Jag har en del kvar på min lista, och vi får väl se om allt blir gjort innan de kommer hem (tror inte det), men sedan har vi en hemmavecka innan nästa äventyr och då kan jag också göra lite. Det känns bra att få rensa och torka ur, vika ihop och göra fint, åtminstone någon gång då och då. Imorgon ska jag satsa på att fira Burkbiennalen (som betyder att jag tar ut och organiserar alla matlådor), nu är det väldigt huller om buller i den avdelningen. 

Före

Efter

Sedan har jag vilat också. Sovit middag i soffan, tittat på TV på förmiddagen bara för att jag kan... sovit ganska länge men inte någon mer gång till efter klockan tio. 

Men ja, nu börjar jag bli redo för att de ska komma hem. Det är väl så också att man förhåller sig till den tid man vet att det är. Det har varit en skön och vilsam tid, men jag hade tyckt det var tråkigt att ha livet såhär alltid. Min familj, hur besvärliga och trötta vi än kan vara då och då, är väl värd att kämpa för! 

Sista sommarlovsdagen

Sista sommarlovsdagen och jag lagar kidneybönbiffar till middag. De blir lite torra men ändå goda. Vi äter dem med egenodlad potatis och egenihoprörd tzatziki. G lagar nudlar till sig själv eftersom jag blir sittande på asfalten pratandes med en annan mamma innan jag tar tag i att gå in.

Sista sommarlovsdagen men G har redan gått på fritids i några veckor. Bra för honom, för han trivs där. 

Sista sommarlovskvällen och G har äntligen lite motivation att träna små bokstäver,så han följer prickarna på ett förtryckt bokstavsövningspapper och skriver fyra o, tre c och några ö. Ger upp vid lilla d. Vi kan träna mer en annan dag, säger jag.

M och jag sitter under filtar och med ylletröja på altanen och pratar efter middagen, som intagits var och en för sig pga bussförarens arbetstider. M ser himlen som han aldrig sett den förut (däruppifrån vinkar J men det tänker vi inte på). Jag tänker däremot på att J inte kommer knacka på och fråga M om en promenad och att jag inte kan föreslå för M att ta en promenad med J. Så jag föreslår för M att vi ska ta en promenad vi tre. M föreslår basket på skolgården och jag kommer på att de kan ta varsin sparkcykel och jag gå, och så gör vi. 

Väl där tar jag en extra sväng. Sedan tar vi oss hem och jag pratar med min vän E som har en dotter i Gs klass. Vi pratar om att de ska börja trean imorgon och båda är lite nervösa.

Jag frågar G när han äter en glass på gården vad som varit bäst i sommar. Vara i Spanien, säger han utan att tveka. Och att sova under mitt täcke hemma.

Och nu duschar G så han ska vara ren och fin imorn. Dags att avsluta och lägga sig. Imorgon är jag mamma till en tredjeklassare. Tänk!

Sälis, tumlis och en kaprifol

Det har varit fina dagar, men i fredags fick jag ryggskott. Och vår vän är fortfarande död. Overkligt död. Ryggskottet gick över men döden tycks väldigt, väldigt beständig. Ska han inte komma hem snart? Knacka på och vilja promenera? Gärna precis när jag är som hungrigast och ska typ hälla av makaronerna. men nej, här häller jag av och häller av, cyklar fram och tillbaka och ingenstans ser jag hans gestalt. Ms mamma säger att M inte ska tänka mer på det. Inte tänka mer på honom. Jag tycker det är fruktansvärt att säga så, men troligtvis beror det på två saker, eller tre: Ett: Hon har ingen kunskap om psykisk ohälsa, Två: Hon är rädd. Tre: Hon vet inte vilken roll J spelade i Ms liv.

"Den som säger att det är en självisk handling vet ingenting om psykisk ohälsa" säger vår vän cykelpappan. Hans namn börjar också på M. Han kände också J, men de umgicks inte mer än att de sågs när cykelpappan kom till vår gård och lekte med sitt yngsta barn. Han hade sett en svärta i J, och jag hörde en svärta i det han sa. Han funderade på om han själv hade kunnat göra något mer. På något sätt tror jag att det är bra att tänka så, men till en viss gräns. Jag tänker mer på att jag är glad att vi gjorde det vi gjorde medan vi kunde. Hans sista dag hade vi inte kunnat göra något. Det är jag tämligen säker på. Dagen innan vet jag inte, dagen innan det pratade jag med honom och dagen innan det gick han och M en promenad. Varken jag eller M märkte någonting. Och kanske fanns det ingenting att märka. Kanske kom inte beslutet förrän sent på tisdagen. Och då var det försent.

Det var inte det här jag skulle skriva om men orden bara rinner ur mig. Ni vet, som det kan vara ibland.

Jag vill skriva om att de senaste dagarna varit fina. Jag vill berätta om fina saker jag gjort och upplevt.

Två kvällar den senaste veckan har jag gått ner till vår närmsta havsvik. Den ena dagen pratade jag med pappa i telefon men en vän ringde upp honom så han la på med mig. Lika bra det för då hörde jag ett litet frustande utifrån vattnet. Jag tittade dit och efter en stund hördes det igen, och då såg jag en svart rygg med ryggfena bölja fram i vattenytan. En tumlare. Och sedan en till. En liten svart båt följde dem en bit, i sakta mak. De var längre bort ganska länge och hoppade. Kanske tre till fem stycken. Häftigt, trots att jag varken hade kikare eller bra kamera. Så var det någonting lite närmare mig, kanske bara tio meter bort. En sälis. Den kom upp ibland och andades och så ner igen och jaga fisk (antar jag). Det kändes som att vara med i Fiskarnas rike, fastän jag bara såg det lilla som då och då stack upp ovanför vattenytan på dessa två ickefiskar. Sälis och tumlis. Fler båtar kom och åkte dit där tumlarna var. Antagligen hade ryktet gått i sociala medier eller mellan vänner. Fint på ett sätt, men kanske dumt att störa dem? Om de nu blir störda av båtar, men det antar jag att de blir. Sälen höll sig i alla fall ganska nära mig, så jag sa godnatt och hejdå när jag gick hem.

Sälis

Den andra kvällen fick jag sitta i en halvtimma innan både sälis och tumlisarna visade sig igen. Ursäkta diminutiven, men jag tycker de är så söta!

En annan kväll var jag ute och gick med min vän E i grannbyn. Vi gick i grannbyn och valde att gå ner till byns badplats och över berget. Där har en skulpturkonstnär börjat göra skulpturer i stenarna. Bland annat sälar. Fina diskreta skulpturer som hon formar fram av befintliga stenar runtom i viken och uppe på berget. Det kommer nog bli kul för barnen att upptäcka! Jag hade lätt lekt med en sådan stensäl om jag vore barn. Vi gick vidare och jag såg en kaprifol, som nästan såg ut som en mandala när jag fotat den.

Jag pratade om att välja alternativ till bilen och E berättade hur orimligt hon tycker det är att ta bussen till Kungälv härifrån. Det tar 1h 40 min att ta bussen dit men 45 min att köra bil. Och ja, jag håller med om att det inte känns som ett rimligt alternativ, även om jag själv inte lider av att sitta rätt länge på en buss (även om jag kan erkänna att det kändes oerhört segt när jag åkte kollektivt till mamma i Göteborg för någon vecka sedan och det nästan tog tre timmar). Dessutom är det ganska dyrt att åka med kollektivtrafiken här om man köper enkelbiljett. Jag pratade om att anropsstyrd trafik kanske hade kunnat vara ett alternativ ibland. Det testade vi ju i Sunne för några somrar sedan. Men egentligen vet jag inte hur det hade fungerat. Det hade också varit bra om man kunde åka billigare inom den egna kommunen, eller på något sätt få rabatt. Jag tänker på kollektivtrafikpriserna i Spanien. Där har de rabattkort som gör att det blir råbilligt att åka kollektivt. Om en ordinarie biljett kostar ca 1,50€ så kostar det med kort kanske 0,60€. Då är redan det dyra priset hälften så dyrt som vårt ordinarie pris här på 37kr för en vuxen. Om folk ska välja kollektivtrafiken måste det vara mycket mer attraktivt än att ta bilen, och det är det inte här när det både går bussar "för sällan" och att de tar "för lång tid" och är "för dyra". Inom citattecken, eftersom det är en definitionsfråga och alla tycker olika. Om man dubblerar antalet avgångar nu kommer la vissa bussar gå tomma, men samtidigt kanske fler tar bussen om de går oftare. Det ena ger det andra liksom... 

En eftermiddag förra veckan cyklade G och jag till Skärhamn från mitt jobb. Jag hade hämtat honom lite tidigare så han skulle få leka med tågbanan och istället för att cykla hem cyklade vi iväg åt andra hållet. Vi åt middag från Thairestaurangen som vi tog med till närmsta lekplats kombinerad med badvik. Det var mysigt! G gav upp när vi cyklade hem, och jag förstår honom. Då hade han cyklat 17km den dagen, utan elassistans, som jag har (min fuskare!). Men det var en himla fin utflykt. Det var det faktiskt! M fick hämta honom på lämplig plats och köra hem både barn och hoj. Själv cyklade jag hem i vuxentempo. Mycket skönt.

Okej, vidare till andra fina saker:

I lördags skulle vi röja i öns nyaste naturreservat, men tyvärr fick jag ryggskott i fredags morse så det kändes för riskabelt. Istället  åkte vi på loppis och gick en promenad på en grusväg. Som vi älskar att promenera på grusvägar! Både M och jag drömmer om ett hus på landet-landet. Samtidigt har vi det bra här. Det är väldigt praktiskt på många sätt där vi bor nu. Men det är inget fel i att drömma! 

M och G köpte en del saker till G, mestadels av vår närmaste granne. Bra med återbruk tycker jag! 

Efter loppisen käkade vi pastasallad till lunch hemma och sedan åkte G och M in till Göteborg för att upptäcka Guldheden. Jag vet inte riktigt varför de ville just dit, men jag tror att G sett att en spårvagn gick dit och helt enkelt ville se vad det var. Där hängde jag en del som tonåring eftersom jag hade en kompis som bodde i ett av de stora husen där på höjden.

Jag fick i alla fall sitta hemma och virka och ta det himla lugnt. Jag hade en tanke om att cykla och lyssna på ett panelsamtal med han som gjort Fiskarnas rike, men blev avrådd av såväl syrran som Åsa (eftersom jag faktiskt hade ryggskott). Det var nog bra. Jag virkade färdigt en sjal till M som jag började på när vi kom hem från Spanien. Så nästan en månad tog det att virka upp 1000 meter garn. Mönstret var återigen Calm Shores från Drops och jag avslutade sjalen med två varv stolpar. 

Nu har jag börjat på en bebiskofta, som jag inte känner mig så supermotiverad att virka. Och så har jag idag köpt garn både för att kunna färdigställa Gs filt och för att kunna virka något annat. Vi får väl se vad det blir och till vem. M tycker att jag ska virka och sälja, men jag vettesjutton. Då ska jag virka upp ett lager och åka på marknad. Verkar jobbigt. 

I söndags åkte vi på utflykt till Skärhamn och spanade in Håpets katedral. Nu ligger den i Göteborg i några dagar. Gå gärna och spana in den om ni befinner er i närheten! Den var häftig på ett annorlunda sätt. Den är byggd som en stavkyrka på en pråm med tak av plastplattor gjorda av gamla fiskelådor som hittats på stränderna i Bohuslän. Det var trevligt för vi träffade en gammal (fast ung) fritidsfröken till G och så sa jag till en kvinna jag aldrig träffat att jag tycker södra Sverige också bör ställa upp i energiproduktionen, t ex genom att sätta vindkraftverk ute på horisonten. Det tyckte inte hon var någon bra idé. Kärnkraftverk här då? sa jag. Ja, hellre det, sa hon. Nåväl, jag bad henne inte fördjupa sitt resonemang ett endaste dugg. Mest var jag glad att jag sa vad jag tyckte! Det är inte alltid jag vågar eller orkar det.

Och en sista fin sak orkar jag väl berätta innan jag går och lägger mig? Idag har jag paddlat SUP med E i grannbyns son E. Det var så trevligt! G satt också med på SUPen en stund. Det är min syrras bräda men den bor i Es sjöbod. Det är bra för då är den så nära vattnet den kan komma. Vi paddlade lite fram och tillbaka och sedan över till en annan ö, och in i en supergrund vik där de kanske fiskade sill förr i tiden genom att skrämma in sillen i viken och sedan vada i för att plocka den med händerna. Vad vet jag... kanske var det så. 

Es son E till vänster och jag i kjol till höger

Min paddelkompis berättade om segling och hur han lärt sig segla. Jag kommer aldrig lära mig segla, men kanske kan G börja seglarskola när han är några år äldre. Vi får väl se om han är intresserad. Mina armar blev åtminstone trötta av att paddla, så imorgon lär jag ha träningsvärk! Efter paddlingen doppade vi oss, paddel-E och jag. Sedan var det dags att åka hem, och nu sitter jag här. 

M har lagt G eftersom jag kände att jag ville skriva. Jag ska äta min kvällsgröt och lägga mig jag med, nöjd med dagen. Glad att det fortfarande är så varmt och härligt ute. Och nej, jag har inte kollat prognosen, men det gäller säkert att njuta så länge det går!

Låt mig skriva lite om helgen

Efter en vecka som var lite hej och hå kom nu en helg. Planerna såg ut som så att vi på lördagen skulle träffa en bebis och på söndagen skulle vraga med våra vänner som bor på grannön. M skulle jobba.

Redan på fredagen började jag förbereda, vis av min erfarenhet från förra året när jag bjöd in samma par (fast då utan bebis) och hade nerverna överallt utanpå och var hur stressad som helst eftersom vi både städade och fixade lunch samma dag innan de skulle komma. I år har jag ju som nyårslöfte att bjuda hem folk, och detta är la kanske tredje hembjudningen jag får till. Så, jag började som sagt förbereda redan på fredagen. Det hela underlättades av att G hade blivit hämtad på fritids av en kompis vars föräldrar fortfarande hade semester, och skulle äta middag hos dem. När jag kom hem från jobbet städade jag därför bottenvåningen. Sedan åt jag middag och sedan gick M och jag och hämtade G. Jag tycker det är toppen att promenera eller cykla när jag ändå inte ska så långt, istället för att ta bilen. Dessutom är det en väldigt fin promenad till kompisen. Sista biten tänkte jag att vi skulle gå genom skogen istället för att kämpa oss upp för deras långa branta uppförsbacke. Det skulle vi aldrig ha gjort! Fem fästingar hittade jag på mina bara ben efter att ha gått i högt gräs i fem minuter. Hej naturen! Tack och lov är vi vaccinerade mot TBE, men ändå. Hu!

När G var hämtad och M satt sig för att äta mat satte jag igång och bakade kladdkaka med havregryn i. Jag har fått receptet av min vän E i grannbyn men modifierade det litegrann. 

Min variant innehöll: 300g smör, 4dl socker, 3dl havregryn, 4 ägg, 2 dl vetemjöl, 1,5 dl kakao, lite salt. Den ska stjälpas upp i en långpanna och gräddas i 15 minuter på 175 grader. Jag var olydig och gräddade den i 20 minuter, vilket resulterade i en okladdig kladdkaka, men ändå god. 

På lördagen åkte M till jobbet ganska tidigt och G och jag hade en slapp morgon. Jag fick visserligen ett infall att grundligt städa en liten del av köket (diskbänken på ena sidan och köksbordet som båda var belamrade) och blev mycket nöjd över resultatet. Sedan behöver man inte titta så noga på alla andra ställen. Varför ha en jämn städnivå överallt? Nej, det kan vi uppenbarligen inte ha i detta hushåll. Lampan över köksbordet blev åtminstone avdammad... 

Sparar som målbild till den dag jag får för mig att städa detta hörn igen...

Strax efter klockan tre kom våra vänner med bebisen M. Det var detta par jag för första gången träffade i Kielfärjans varuhiss, i december 2022. Själv tycker jag historien är helt fantastisk, nostalgisk som jag är! 

Vi fikade den okladdiga kladdkakan med vispad grädde och deras medhavda kanelbullar, som pappan till bebisen bakat samma morgon. Pappan till bebisen höll i bebisen hela tiden. Pappan till bebisen bar bebisen i liggdelen när mamman till bebisen körde vagnens underrede över guppiga stenar på vägen tillbaka från vår lilla hemliga badplats. Pappan till bebisen är en liten björnpappa, och hon har ingenting att klaga på, mamman till bebisen alltså. Själv lyckades jag lugna bebisen genom att prata på bebisspråk som jag pratat med G när han var sådär liten (fast han var lätt mindre! Den här bebisen hade vuxit på sig sedan jag såg henne sist, och hon är inte heller prematur utan istället något överburen). Nåja. Hon lyssnade på mitt bebisprat och blev nöjd, och jag fick mig till och med ett litet supersnabbt leende. Gullunge! 

M kom hem en kvart efter att de hade åkt och vi lagade laxkotletter i ugn, hemodlade potatisar och gräddfilssås med rom, rödlök, citron, salt och peppar. Hur gott som helst! (Ändå känner jag på mig att jag vill äta så lite lax som möjligt. Det känns inte bra. Jag är inte så påläst men har förstått att det inte är bra för miljön. Att mycket av det som överfiskas upp ges till laxarna i laxodlingarna. Och så vidare. Någon som vet mer och som vill länka till något läsvärt eller något radio- eller TV-program/dokumentär?)

Innan vi somnade brakade ett sjudundrans åskoväder till! Det kom från Skagen kunde jag se på SMHIs åskvädersradar. G hade precis somnat men jag ställde mig med sovrumsfönstret vidöppet och tog del av skådespelet. Det ösregnade och plötsligt ösregnade det ännu mer. Och så lös det upp och dundrade. Häftigt!

Så blev det söndag och M började en timma senare. G och jag hade sovmorgon men gick ändå ner strax innan nio. Jag hörde av mig till min vragavän men hennes son hade blivit magsjuk under natten, så ingen vragning idag. Vraga, förresten, är ett helt nytt ord som jag lärt mig. Det är tydligen ett ord på bohuslänsk dialekt för att leta strandfynd. Det hade ju passat bra nu efter stormen Floris, men nej, inte med ett magsjukt barn. Dessutom blåste det ganska friskt idag också. 

Solen sken ändå och både G och jag kände att vi ville ut. G föreslog tågresa till Stockholm, tågresa till Trollhättan eller bara en tågluff med hundra tåg. Jag nappade inte på någon av idéerna. Så kom han på att en utflykt till Vetteberget hade kunnat vara roligt. Bilen var inte hemma, eftersom M tagit den till jobbet, men vi hade ju våra cyklar. 

Med oss tog vi matsäck i form av pastasallad och några kakbitar av den där kakan jag bakat i fredags. Den vispade grädden som blivit över sedan igår puttade jag ner i en liten burk och tog med. Saft, te och vatten packades också ner i ryggsäcken, och varsin tröja, och så cyklade vi iväg klockan tjugo i tolv. Det tog 50 minuter med paus i mitt växthus för att plocka två tomater, innan vi kom fram till parkeringen vid bergets fot. Vi var hungriga men G tyckte ändå att vi skulle gå till vårt vanliga matställe och äta där. För min del hade vi kunnat äta långt mycket tidigare, men okej då. 

Förvånansvärt mycket folk var uppe på berget idag. Det var rentav trångt på parkeringen. Tur då att vi tagit våra cyklar, som går att knö in och parkera lite varstans. (Bensinen är alltså bara ett av problemen med bilarna, till detta kommer ytan de upptar både på vägarna och när de står parkerade, och alla mikroplaster och annat bös de släpper när man kör dem!) 

Efter det att vi pillat i oss vår pastasallad skuttade vi iväg över bergsheden. Det är ganska platt när man väl kommit upp, och det känns nästan som att fjällvandra, men bara nästan. G var 20 - 100 meter framför mig hela tiden. Han skuttade och sprang så ivrigt att jag började fantisera om att låta honom gå med i en orienteringsklubb eller bli en sådan där terränglöpare. Han har alltid varit sådan när vi varit ute i naturen, långt framför. Det är fint att se hans driv och oerhört skönt att han aldrig klagar över att han är trött eller tycker att det är tråkigt.

Längst bort på leden ligger ett stenröse och går man runt det kan man hitta Vettebergets enda lä. Där satte vi oss! Där fikade vi den okladdiga kladdkakan och den medhavda vispade grädden, drack te, drack saft och pratade lite om ditt och datt. (Vilket betyder att jag inte kommer ihåg vad vi pratade om) Jag tog selfie utan selfiekamera eftersom den just nu strejkar och sedan tog jag den här bilden på utsikten:

Ljungen doftar honung

Sedan traskade/sprang vi ner igen och jag kände en stor lättnad när jag äntligen fick sätta mig på cykeln. Vandringen är bara 2,5 km lång och berget är bara lite drygt 100 meter högt, men just idag tog det ändå rejält på mina krafter. 

Hur många meter före dig är jag nu?

Lite vila innan vi lämnade berget bakom oss för den här gången

Efter ungefär en tredjedel av cykelvägen hem stannade vi på en lekplats. G skuttade mellan stenarna och jag hörde av mig till E som bor alldeles nära. Hon hade inte tid att umgås men sa att jag skulle komma in till henne för hon hade en fråga. Så gav hon G ett nästan oanvänt fint svart regnställ, som hennes son vuxit ut. Så snällt!

G hade blivit trött och vi ringde pappa M som fick komma och hämta honom och cykeln med bilen. Han hade lång rast, så det passade bra. Jag cyklade hem i vuxentempo och väl hemma (fyra timmar efter avfärd) ville jag bara sätta mig och vila på baksidan, helst sova middag. Ändå kunde jag inte låta bli att växla några ord med vår granne S och sedan fanns det en tvätt att hänga. Men till sist fick jag ändå sätta mig och lägga upp fötterna högt! Jag ville virka men var tvungen att trassla upp ett rejält trassel först. Och så blev G sugen på favoritsnackset från Spanien så vi tog oss en näve var.

Sedan var det plötsligt dags att laga middag och G ville ha plättar. Dessa stektes utan plättlagg och blev lite oregelbundna i formen men ändå väldigt goda. Själv åt jag en halv laxkotlett och uppstekt färskpotatis och så den där goda såsen. Vi käkade på baksidan, även om det fortfarande var lite blåsigt. Jag älskar verkligen att sitta där! Det är som ett extra vardagsrum på sommaren. Väldigt härligt!

Efter middagen hade vi skärmfri tid en liten stund och lekte med G:s ultralätta frigolitplan på den stora gräsmattan. Så var klockan halv åtta och jag sa att okej, nu får du sitta i ditt rum och titta på något, så får jag skriva. 

Och nu har jag skrivit allt det jag skulle skriva. M har precis kommit hem och jag är om möjligt ännu tröttare, men också mycket nöjd med en lagom händelserik och väldigt härlig helg!

Paus i pausen

 

Det blir lite mycket ibland så då gäller det att ta paus. Just nu lite mycket promenad i solsken, från busshållplatsen via min vän Cs jobb på parkeringsplatsen till strandhuset. Nä, jag stannar på restaurangen vi ska äta lunch på om en halvtimme och tar en fördrink och lite tilltugg, dvs Aquarius och oliver. Aquarius är en bubbelfri läsk med lite mindre socker i. God. Konstigt att den inte finns i Sverige.

Igår tog vi paus från strandlivet med svärisarna och tog bussen till Almonte för att gå på feria - byfest. Fest i byn. Har ni sett den filmen? Scenen med cykeln minns jag bäst. Den är rolig och otrolig!

Nåväl. Byfesten i Almonte är hög musik, blinkande lampor, åkattraktioner, barn som är glada, barn som bryter ihop, mammor som väntar, pappor som står i kö för att köpa friterad fisk för tusen spänn, och sandiga sandaler. Vi umgicks med två andra familjer med ett barn var. De med det yngsta barnet fick bryta upp innan de ens hunnit äta. Barnet bara grät och grät, han var trött sa mamma C som jag nyss pratade med på parkeringen. Inte konstigt. Klockan var la i alla fall elva. Vi gick hem strax efter midnatt. Mötte grannparet i 82-årsåldern utanför den ännu stängda churrosbaren. De öppnar väl vid klockan två halvtre sa M, på morgonen alltså.

Sedan sov vi, som traditionen bjuder (Ms egna tradition alltså) på takterassen, under halvbar himmel. Det finns alltså ett tak ovanför takterassen men man kunde ändå se stjärnorna. G somnade rätt så omgående.

Nä, nu kommer svärisarna och M och G. Slut på paus i pausen. En vecka kvar här. Vi hörs!

Dessa dagar kan inte kallas kalla utan bör heta heta

Så är vi äntligen framme i det varma Spanien. Temperaturen i Portugal var mycket behagligare men är nu tydligen uppe över 40-strecket enligt vår utsända Åsa. 

Farfar sa att det inte fanns wifi i strandhuset så vi har haft några mer eller mindre mobilfria dagar. Idag avslöjades dock bluffen och ungen är enganchado totalmente a youtube, helt fast vid youtube. Åtminstone under siestatiden när vi andra vill sova. 

Det är väl en 37 grader ute kan jag tro. Tyvärr har jag inte tillgång till någon tillförlitlig termometer men jag har gjort lemonad på känn: två pressade hemmaodlade citroner, några matskedar strösocker och vatten. Skaka om i flaska och kyl väl. Dricks snabbt upp. Jag har också preppat för att göra smoothie av fryst mango, passionsfruktsjuice, myntablad och pressad citron. Hur gott som helst.

M, G och jag monterade upp en portabel pool andra dagen här, medan de andra ömsom tittade på, ömsom förfasades. Fel plats! Rätt plats! För varmt! Och så vidare. Den "yttre fienden" svetsade oss bara samman och utan ens en gnutta irritation skruvade vi ihop bassängen och sedan invigde G och jag den med ett entimmasbad medan de andra var iväg på inlinestävling i hettan. Sedan badade vi igen och igen. Det sista badet avslutades kl 23.45. Spanskt sommarlov när det är som bäst!

Nu är vi själva här i strandhuset med farmor och farfar. Vi har det faktiskt bra och jag är inte ens irriterad, men det kommer väl... eller så har jag vuxit upp och accepterat ett och annat? 

Snart är det dags att avsluta Gs youtubemaraton, göra smoothie och kanske bada lite i poolen? Ikväll ska vi gå ner till stranden har M och jag bestämt. Havet är både nära och stort. Atlanten. 

En försommarhelg

Vilken härlig försommarhelg vi har haft! En helg utan egentliga planer, som fick formas allteftersom. Det började med att jag i fredags ville åka med G på omställningsfestival men han vägrade. Hans förslag var istället att äta tacos hemma, så då gjorde vi det. Det var skönt också, att bara cykla hem och bara vara vi. Vi kunde sitta ute och äta och det njuter jag verkligen av! 

Mina ambitioner för helgen var att lägga upp gardiner och laga växthuspresenningen. G ville leka med en kompis, men det blev inställt. Lika bra det, för då kunde vi göra det vi gjorde igår, nämligen åka på äventyrsvandring. Äventyr för att vi inte visste var vi skulle gå, och vandring eftersom det tog fyra timmar. 

Vi tog bilen till en nyanlagd parkering intill en nyanlagd promenadslinga i naturen. Vi började gå på slingan men hade som mål att ta oss till en liten sjö, dock kallad tjärn. Jag hade hört att man kunde gå dit om man vek av från slingan på något ställe, så när vi kom till en liten korsning och en tant samtidigt dök upp frågade jag henne. Hon visste inte riktigt men pekade lite diffust och sa att de inte dragit slingan ända till sjön än. Vi bestämde oss således för att chansa. Vad kunde gå fel? Jag hade någonslags känsla av åt  vilket håll sjön borde ligga och googlemaps hjälpte mig litegrann. Vi vek av på en stig in i skogen, från slingan. Det är roligare att gå på stigar än tillplattad grus, faktiskt. "Det här är roligare än att titta på video!" utbrast G. "Det är bättre än naturfilm!" sa han också. Och ja, jag kan bara hålla med! 

Plötsligt kom vi fram till en grusväg och då tog vi den till vänster. Skog på vänster sida och hagmark på höger. Sedan gick vi igenom en hage och så var det dags för lunch. Vi satte oss i en gräsbacke och åt pastasallad och kokt ägg. Jag laddade ner appen Naturkartan. Den var till mycket stor hjälp på vår fortsatta vandring kan jag säga! 

Vi gick vidare, dels på stig, dels på någon slags skogsväg. Plötsligt kom vi ut på en vacker och välbetad äng. Då var vi nära. Och plötsligt såg vi sjön! Och en kanadagåsfamilj... Vi hittade en fin plätt vid ett litet träd där vi satte oss att fika. G och jag åt upp den grönbruna tigerkakan som vi bakade på valborg. Jag drack örtte som smakade för lite. G vilade på liggunderlaget och lekte tält. M pratade om överlevnad och jag försökte vila mina trötta ben genom att sträcka ut dem på en klippa. Genom kikaren såg vi havstrutar som vilade på en sten i sjön och ett gräsandspar som flög förbi. 

Sjön/Tjärnen!

Sedan gick vi tillbaka, och då såg vi en kopparödla på marken och sedan ett litet flygplan som loopade. Läskigt! Jag var glad att jag befann mig på marken och inte i planet. 

Tillbaka gick vi en lite smidigare och kortare väg, allt enligt Naturkartan, och plötsligt var vi framme vid en annan del av slingan. På tillbakavägen fick vi stanna och vila flera gånger. Jag var helt trött i benen och det var säkert de andra två med! G klättrade i en gran och jag var nojig att han skulle ramla ner. Jag som alltid klättrade i träd när jag var liten, hur lätt som helst! Allt gick bra, som tur var. 

Mycket torr bäck

Mellan klockan 11.30 och 15 varade vår vandring. Solen sken, det blåste en del, men var varmare än jag trott. Stackars G som gick i fleecebyxor och kortärmad merinoullströja som jag satt på honom för M sa att det var kallt ute! Men men, han klagade åtminstone inte. Efter vandringen svängde vi förbi hamnen och åt glass! Jag tror det är väldigt viktigt att komma ut i naturen på det här sättet ibland, både för oss vuxna och för vårt barn, men också för oss som familj. Jag tror det är bra att vänja sig redan i barndomen vid att röra sig och vara i naturen, att naturen är härlig och fantastisk och fin, att vi måste vara dess vän.

Väl hemma igen satte jag mig på altanen med fötterna högt och åt jordgubbar som M köpt på hemvägen, och virkade på ännu en filt. På kvällen var det, som ni vet, Eurovision och G skulle absolut se alla bidrag, och dansa till dem med! Själv låg jag i soffan och tittade på. Jag var nära att rösta på Österrike men orkade inte gå och hämta min plånbok för att betala, så jag lät bli. Men så vann de ändå (fick jag veta imorse)! Jag tyckte han sjöng så häftigt. Det var något mer än bara dansa, sjunga och ha på sig body, som några av de andra hade. Vad är det för mode? Jag fattar ingenting! Självklart gick vi och la oss direkt efter att alla bidrag spelats. G var helt slut, jag med, och vi somnade båda på fem röda. 

Idag blev därför en lugnare dag. Jag kom mig ändå iväg till mina föräldrars hus för att lägga upp våra sovrumsgardiner. De var lite dammiga efter att ha släpat i golvet sedan i början av april. På eftermiddagen har jag suttit mycket på altanen och virkat men fick plötsligt fick jag ett infall och började skura våra stora ute-stolar. Vi har två stycken, som vi fått av en granne till mina föräldrar. De var oerhört skitiga och G och jag blev minst lika skitiga när vi skurade dem. Inte orkade jag skura helt klart heller, men de blev bättre än de var. Man behöver inte titta så noga, säger vi. Samtidigt pratade jag med vår granne S som kom ut och kikade på oss.

G och jag åt middag och sedan åkte G och M på simskola medan jag satte mig och köpte tågbiljetter till hemresan från Spanien i sommar. Det tog precis hela simskoletiden för mig att göra detta. Och det gick lite knappt 14 000 till... och efter tre hotellbokningar på det är nu vårt gemensamma sparkonto helt tömt. Tur att vi får lön relativt snart! Samtidigt som det svider till lite, så tänker jag att om detta är den konsumtion jag ägnar mig åt så får det vara värt det. Jag köper nästan inga kläder, ingen alkohol, ingen inredning... Det jag köper är typ garn och mat. Och man måste ju få leva och uppleva lite! Och nej, jag vill verkligen inte flyga. Så är det. 

Pero bueno... nu börjar det bli dags att avrunda och gå och lägga sig igen! Hoppas ni som läser här har haft en fin helg, så återkommer jag en annan dag med reseplaneringen Spanien - Sverige, så ni får se hur vi kommer åka. Vi avslutar med en bild från min kvällspromenad. Det är grönt men torrt. Vi får hoppas på regn snart!

En födelsedagshelg

Tänk att det redan gått åtta år sedan jag låg där på UVA och funderade över hur saker och ting egentligen låg till, och över var någonstans mitt barn var. Inte i magen. Inte hos mig. Jag var tvungen att läsa min väldigt detaljerade förlossningsberättelse igen i fredags. Det smärtade mig lite. Och när vi skulle somna sa jag till M att det kanske är lika bra att jag inte blivit gravid igen. Tänk att gå igenom den skiten igen (förlossningen alltså, inte graviditeten) och dessutom bo här ute, långt från sjukhus!

Vi väckte det stora lilla barnet med skönsång (jag) och tre stora paket, före klockan sju i lördags. "Va, ska jag få tre stora paket idag?" sa han glatt, och överraskat. Det enda han önskat sig var en högtalare, sedan han gett upp önskningen om mobiltelefon efter att vi (G och jag) en kväll resonerat kring om han verkligen behöver en och tillsammans kommit fram till att det behöver han inte än, för han är alltid med oss (när han inte är i skolan, på fritids eller med annan vuxen som har telefon.) I de två första paketen han öppnade låg två virkade kuddar, som jag precis hunnit få färdigt. Dessa visste han visserligen att han skulle få någon gång, han hade själv valt garn, men han blev ändå lite överraskad på något sätt (eftersom de var inslagna). I det andra stora paketet, som bara var inslaget med en filt, var det mycket riktigt en högtalare. En riktigt stor, fet högtalare med ledbelysning och allt. Han blev så, så glad! Och discot började bara några minuter efter kl 07, till alla våra grannars stora förtjusning. 

Denna födelsedagshelg skulle M jobba och jag skulle ensam rådda ett barnkalas. Tur för mig att G önskat sig ett minilitet kalas och bara bjudit in tre kompisar. Den ena kunde tyvärr inte komma, men två av de han leker med mest i skolan kom. Och deras mammor. Det är för mig ett vinnande koncept att en förälder per barn är med, på så vis behöver jag inte ta ansvar för andras ungar! Plus att jag får umgås med vuxna människor en stund. Alltid trevligt! 

Jag sände en tanke till alla ensamstående som fixar barnkalas själva, kanske varje år, medan jag blandade smeten till kladdkakan som skulle få jobba som tårta dagen till ära. Korv med bröd och kladdkaka. Det var lagom. Det var vad jag lyckades fixa fram. Mammorna, som båda är infödingar här, satt vid bordet och tjötade medan jag stekte korv. Barnen härjade runt nånstans och vi dukade på baksidan i hettan. Tur att vi har ett parasoll. Synd att det inte är tillräckligt stort... Efter att barnen ätit ca en korv var springde de iväg och lekte igen. Vi dukade in och sedan var det presentöppningsdags. En gammal jordglob med lampa i och ett pussel med barnfilmstema, fick G av sina vänner. Han blev så glad att han var tvungen att ringa pappa på jobbet och berätta. Det var lite svårt att förklara jordglob på spanska, eftersom varken G eller jag visste vad det hette. Ändå fint att G spontant pratar spanska med sin pappa. 

Sedan var det kladdkaka och grädde och strössel och vi mammor sjöng Ja må han leva och barnen hjälpte eventuellt till att hurra. Sedan högg vi in och jag gjorde inget kaffe och inget te men vi drack vatten och det funkade det med. 

Efter detta lekte barnen bra igen, verkade det som, och efter en stund blev det tyst. Det vet ju alla vad det betyder, men snälla låt oss ignorera detta faktum en gång! Så vi satt kvar en stund och pratade. När vi tillslut tagit oss ut på andra sidan radhuset såg vi att 1. De var inte riktigt vänner alla tre längre, och 2. Det låg pärlplattepärlor i hela klätterställningen, och under den. Bara att sopa upp (jag) när gästerna en stund senare hade gått hem. Godispåse fick de också förstås, fastän jag höll på att glömma. Jag placerade ut ledtrådar (pilar på papper) i en alldeles för enkel bana, som de fick följa tills de hittade sina små godispåsar, som de slukade inom loppet av tio minuter, om inte mindre.

När alla fyra gäster åkt hem var det dags att pusta ut. G spelade Minecraft i vardagsrumskaoset och jag satt i skuggan på baksidan med fötterna högt och trädgårdsstolens ryggstöd något tillbakalutad. Vår granne J kom förbi och satt och pratade med mig en stund, tills det var dags för G och mig att åka till Skärhamn och titta på en dansföreställning. Det var en gratisföreställning med Furinkai från Paris. Helt galet och helt galet bra, samtidigt! Vi satt på sittunderlag på marken och föreställningen var mycket hänförande, och lite läskigt. Efteråt gick vi och badade på andra sidan berget och M anslöt, fast han badade inte. Det kändes som årets sista bad, men det var det inte. 

För att fira ännu lite till gick vi och åt på restaurang. Det blev tapas. Gs fröken har denna restaurang och man kan ju tänka att det är perfekt för en spansk-svensk familj att käka just tapas när sonen fyller år. Men nä, gå aldrig med en spanjor och ät tapas i Sverige. Eller gå aldrig och ät tapas i Sverige om du är van vid spanska tapas i Spanien. Det är mindre, det är sämre, det är dubbelt så dyrt. Typ så. Men ändå var det gott och vi blev mätta! G åt patatas bravas, enbart. Vi andra två käkade lite av varje. Gambas al pil pil, katalanska köttbullar, calamares osv. Lite kul ändå när servitrisen säger: "Och här har vi patatasen! Och här har vi gambasen!" Ja, du. Spanskt substantiv med svensk ändelse för att markera bestämd form. Nästan som vi pratar hemma. Fast ändå inte. 

Men kvällen var inte slut där. Nejdå. Det var nämligen dags att ta ner min mans utställning som han haft på stora ICA affären i samma samhälle. G och jag hjälpte till att bära tavlor och affischer till bilen. Sedan satt jag i bilen en stund och pustade medan G och M bar det sista, och sedan körde jag oss hem. Väl hemma var jag så trött att jag inte orkade ta undan dammsugaren efter mig när jag dammsugit det värsta av vardagsrumsmattan (fler pärlplattepärlor) så jag gick och duschade och tvingade M plocka undan dammsugaren åt mig, och det andra jag rivit ut ur garderoben/städskåpet i frustration över kaoset. Alltså, det var bara hushållspapper och en stor sopborste jag rivit ut, eller inte rivit ut - det ramlade ut faktiskt... Det är inte alltid så lätt alltid... när man är trött och lite overloaded från hela dagen. 

Och ja, efter detta la vi oss, G och jag, och jag frågade vad det bästa varit och han sa Högtalaren! Och jag läste ett kapitel ur en Emil Wern-bok, och kunde inte sjunga mina två sånger ordentligt på grund av trötthet. Sedan somnade jag nog nästan innan jag hunnit blunda. Men vaknade vid halv tio och gick ner och käkade en halv portion gröt innan jag totaldäckade i sängen och sov till klockan sju, eller vad den nu kan ha varit när Ms väckarklockelarm ringde. 

Och idag då. Söndagen efter födelsedagen. Jag bestämde mig för att denna dag skulle få gå i återhämtningens och helga vilodagens tecken och satte mig och virkade på altanen till klockan halv två, ungefär, med uppehåll för lunch och tidningsbyte i fågelburen. G lyssnade på musik på sin nya högtalare (no surprise), grannarna dansade med och låtsades att de var på festival (kanske inte) och jag virkade och fäste trådar och blev varm. Så strax efter klockan två cyklade vi iväg till vår favoritvik och fikade upp resten av kladdkakan och några Oreos, som vi glömt servera igår, och klättrade lite i berg. Sedan badade vi, G samlade på sjögräs som låg och guppade vid strandkanten, och jag pratade med två mammor. Det blåste tyvärr rakt in i viken men det var ändå skönt att vara där. Bra att komma hemifrån en stund. 

På vägen hem skulle G testa att tvärbromsa med sin cykel. Han gjorde det med bakåtbromsen flera gånger och sladdade lite. Jag förklarade att han får la bromsa lite mjukare. Sedan testade han handbromsen och jag hann inte förklara vad som händer om man bromsar med handbromsen (framhjulet) hårt samtidigt som man cyklar ganska snabbt, så han gjorde det och voltade nästan med cykeln. Aj, aj, aj, oj, oj. Jag blev nästan mer rädd än honom! Tur att han ramlade nära en bänk som jag kunde bära honom till och sätta mig med honom på. Åh, min lille pojke. Detta var ändå första gången han ramlat riktigt ordentligt med cykeln med mig. Han var tröstad och glad igen innan jag var det nästan och jag visade honom hur det blir om man cyklar snabbt och handbromsar, som om han inte märkt det redan, genom att gå fort med hans cykel och plötsligt bromsa hårt med handbromsen. Bakhjulet flyger! Sedan cyklade vi hem och jag lagade linssoppa och kokade ägg och ris och gjorde också en currysås som G önskat sig. Vi åt på baksidan i skuggan när pappa M kommit hem från jobbet. 

Och ja, det var nog den födelsedagshelgen det! Lite städning och småfix har vi också hunnit med, hängt en tvätt, börjat med läxorna och sådär, men det är inget jag orkar skriva om nu för det orkar ni inte läsa om ändå efter att ha läst alla dessa 1583 orden om vår födelsedagshelg, åtta år efter UVA. 

Godnatt!