Högkänslig, blodsockerkänslig och översocial

Min tillflyktsort - naturen. Detta är en bild från Skuleskogen.

Jag har inte läst mycket om högkänslighet men en kollega till mig berättade levande om ett föredrag hon varit på om detta, eftersom hennes dotter verkar vara det. Det handlar tydligen inte om att vara en känslig och svag person utan om att vara en som tar in intryck väldigt mycket. Och det stämmer nog in på mig. Samtidigt hittar jag olika "fakta" om högkänsliga personer på internet och allt detta stämmer inte alls in på mig. Så jag vet inte - kanske är jag bara jag. Men säkert är att jag blir väldigt trött av att vara på stan, och undviker att åka dit så mycket som möjligt. Nu när jag är föräldraledig kanske jag är i stan en gång varannan vecka.  Jag blir trött av att gå i affärer, eftersom jag tar in allt. Jag ser allt och vill gärna känna på saker, t ex kläder. Jag blir också både trött och oerhört energipåfylld av att träffa vänner, och därför har jag kommit fram till att jag måste varva dagar med sociala aktiviteter med dagar utan några krav eller sociala träffar alls. Jag mår oerhört bra av att vara i naturen och jag är väldigt tacksam över att övriga familjen också tycker om att vara ute i skogen och lufsa. Naturen har ett lugn som staden saknar. Naturen finns bara där och är sig själv och ställer inga krav. Naturen är bra!

En annan sak som jag upplever och som kanske kan falla inom det högkänsliga är att jag har svårt att ta kritik och att jag inte har någon mental skyddsdräkt på mig. Jag har liksom inget skal utåt, utan jobbiga situationer går rakt in i mig. Därför blev det omöjligt för mig att arbeta kvar på en högstadieskola som jag fick jobb på en gång. Det var för jobbigt när flera elever samtidigt gick emot mig som lärare. Jag pallade bara inte! Och det är okej. Det är okej att inte kunna jobba med allt, oavsett orsak. Just nu arbetar jag ju som lärare på distans och det passar mig perfekt!

Jag växlar känslor snabbt och har ofta väldigt starka känslor. Jag kan vara extremt ledsen och bara gråta (även om det var ett tag sedan nu) och jag kan vara väldigt arg, väldigt glad och upprymd, kärleksfull och omhändertagande. Det växlar helt enkelt, bland annat beroende på hur stressad jag är (jag stressar lätt upp mig), hur trött jag är och hur länge sedan det var jag åt.

För jag är även väldigt blodsockerkänslig, vilket också verkar ingå i att vara högkänslig.  Jag blir mer påverkad av att vara hungrig än andra och extremt lättirriterad. Jag kan gå igång över vad som helst när jag är hungrig. När jag var liten kunde jag både bli arg och ledsen, nu blir jag mest arg när jag är hungrig, eller irriterad. När jag har ätit är det som om allt vänder och jag känner mig superstabil och nöjd, men innan kan det vara kaos i hela mitt sinne. Ibland kan jag bli så hungrig att jag darrar och bara kan tänka på att få i mig energi, vad som helst. Det händer inte ofta, men när det händer är det vidrigt - särskilt om jag är långt från mat, t ex ute. Jag måste helt enkelt planera för att inte få sådana här dippar. Jag äter bra, tycker jag, och undviker i största möjliga mån tomma kalorier eftersom det får mitt blodsocker att gå spikrakt uppåt för att sedan hamna på en mycket längre nivå än om jag inte ätit den där kakan. Det är åtminstone så jag upplever det. Jag måste alltid ha med mig eller planera för mellanmål. Druvsocker har varit min bästa vän, för att kunna ta när det blir riktigt illa, men nu var det ett tag sedan jag hade sådana tabletter (tomma kalorier är det ju, men funkar i nödsituationer).

Samtidigt som jag är, tror jag, högkänslig och kan bli stressad bland för mycket folk så älskar jag folk! Jag älskar mest att prata med dem och att vara social med dem! Jag är hon som kontaktar vem som helst, av ren nyfikenhet. Jag kan prata med vem som helst och är öppen för att se nya perspektiv på saker och ting. Bara förra veckan började jag prata med en kvinna från Bangladesh på busshållplatsen. När sedan bussen kom och ingen av oss kunde åka med, eftersom vi hade varsin barnvagn och det var fullt på vagnplatsen, frågade jag henne om hon ville promenera med mig en bit. Och det gjorde hon! Det var underbart! Det gav mig så mycket energi och glädje!

Så, visst kan det vara jobbigt att vara högkänslig, blodsockerkänslig och översocial (eftersom det översociala gör mig trött), men samtidigt är det ingenting jag vill ändra på (förutom blodsockerkänsligheten då, kanske). Jag är som jag är. Alla andra är som de är. Det är okej!

Är det någon som känner igen sig?