Bra kämpat, Tove! kommer jag på mig med att tänka när jag öser upp köttfärssåsen i treliterspåsar och knyter igen dem. Bra kämpat med helgen. Det blev en adventshelg ändå, även om grannarna kanske trodde att vi hatar julen fram tills att jag fick upp adventsstjärnorna i eftermiddags. Vad vet jag... kanske har de inte ens märkt att jag inte hunnit än. Kanske bryr de sig inte?
Adventshelgen kan vi säga inleddes redan i fredags när G och jag traditionsenligt strök julgardinerna till köket. Det är samma julgardiner som vi strök förra året och samma julgardiner som jag köpte när han var ett halvår. Något år tänkte jag att jag inte ens tycker de är fina, men så åker de upp ändå, och så fula är de inte heller. Både blommor och domherrar pryder en gråaktig bakgrund. Men nu är det de vi har och nu är det tradition att vi stryker dem tillsammans. G blev inspirerad av strykandet så han hämtade pärlpattor och pärlor och började pärla. Det hade han gjort på fritids också, samma dag. Skärmfri aktivitet, tänkte jag och lät honom hålla på. Sedan passade jag på att stryka vår röda julduk och la den på halva köksbordet (så vi kan kladda på den andra halvan) och så blev jag inspirerad att pusta mässingsstaken som vi har på samma bord, och det skulle ju vara så lätt, så lätt stod det på internet. När är det fredagsmys!? ropade G från vardagsrummet. Snart, ropade jag, ska bara... och så kom M hem mitt i allt och jag kände mig mest stressad. När M sedan skulle lägga G och jag skulle prata i telefon med syrran blev jag ännu mer stressad eftersom M inte tog tag i det alls, så jag fick gå upp och säga åt honom flera gånger. Snark!
Irritationen över fredagens läggning låg kvar i min kropp och mitt sinne även på lördagen. Jag skulle jobba en stund (det gör jag bara väldigt undantagsvis och i nödfall) och cyklade iväg till jobbet. Efter ungefär två timmar dök G och M upp, för de ville snickra i min pappas verkstad. Jag hade bett M köpa en trekantig adventsljusstake på loppis men han hade köpt en för fyra levande ljus istället. Den behövde vi inte, eftersom vi redan har en sådan (som min pappa snickrat av mitt och syrrans gamla klätterträd). Inspirerade av ljusstakar skulle de snickra egna. Jag bara väntade på att någon skulle göra illa sig på ett eller annat farligt verktyg, men allt gick bra, som tur var, och på något magiskt sätt lyckades jag koncentrera mig på jobbet och skriva klart det som skulle skrivas och sedan laga lunch till mig, och sedan till G.
När jag kom hem hängde jag en tvätt, men ångesten ville ändå inte riktigt släppa. Den hade också med mina 200 vårlökar att göra. Kanske femtio av dem hade jag lyckats få ner i jorden förra helgen, under stor fysisk ansträngning. Jag är tydligen inte gjord för att gräva, snarare för att tänka och skriva. Så hur skulle jag orka få ner 150 nu? Jag frågade M om inte han kunde hjälpa mig. Det var ju trots allt nästan fint väder (plusgrader och uppehåll) och klockan halv fyra ungefär tog vi bara tag i det och gick ut. M kom på en innovativ metod som gick ut på att han hackade ett hål med järnspett och jag pluttade i lökar. 150 hål senare var vi färdiga, och då var det mörkt. För mig var detta hur mycket enklare som helst. Jag kunde ligga på knä och han stå upprätt och hacka hål. Perfekt!
Senare på kvällen fick jag feeling och gick ut på en promenad. Ända ner till storstranden gick jag. Där var det mörkt och öde. Vem hade trott något annat? Jag blev himlans trött i benen påvägen hem och satte mig och vilade på två ställen. Väl hemma hällde jag upp ett pussel. Redan när jag vände på bitarna började jag störa mig på motivet. Det är ett sånt där ihopphotoshoppat motiv som ser ut som ett foto men inte riktigt är det. Bilderna på bitarna blir så suddiga och irriterande. Men jaja, nu var det detta jag hade. Jag började som sagt med att vända på bitarna och sortera dem grovt i färg och ungefärlig plats på pusslet. Det är vilsamt att pussla, tycker jag. Det är ett sätt att få mig att sitta still, och det behövs, men det var promenaden som fick ångesten att till slut helt flyga sin kos!
När G nästan somnat/M gett upp nattningen satte vi oss i soffan och tittade på ett litet mysigt TV-program som visade sig vara helt perfekt för oss. Iskonstnärerna heter det och det handlar om de konstnärer som bygger upp sviterna på ishotellet i Jukkasjärvi. Halvtimmesavsnitt - helt lagom.
Så kom söndagen. Första advent. Inte en stjärna uppe. Klätterträdsljusstaken ännu inte framtagen. Men G och jag hade andra planer. Vi skulle åka och simma! Planen är att G ska öva sig på att simma med mig nu fram till april och sedan gå tio gånger till i simskola innan sommaren. Han har precis börjat våga simma i djupa bassängen, men av någon anledning stannar han och håller sig i kanten ungefär vartannat simtag. Jag tror det handlar om andningen och trygghetskänslan. Han behöver mycket trygghet, mitt barn. Men men, vi simmade en gång fram och tillbaka i djupa bassängen och sedan gick vi till lilla och simmade lite och lekte. Innan vi gick upp gick vi tillbaka till stora och hämtade ringar på botten varsin gång. I bastun var det varmt och skönt men kanske lite många tanter för Gs smak.
När vi kom hem igen var det dags att fixa lunch och pussla... M hade tagit sovmorgon och hade enligt uppgift ont i huvet. Efter maten ville jag ta tag i detta med adventsstjärnorna och insåg att den gamla varmvita glittriga som jag köpte när jag var student skulle hålla ett år till. Lite trasig är den - men det syns inte, och den ska ju ändå bara hänga där. Det andra jag insåg var att vi inte hade någon glödlampa till den andra stjärnan, en i metall som min syrra hade i sitt flickrum. Eftersom jag satt en saffransdeg och inte orkade kontrakterades M och G för uppdraget att köpa en ny glödlampa. De promenerade till affären och fick både motion, skärmfri tid och nästan lite sol på sig. Jag passade på att städa fågelburen medan det både var ljust och uppehåll (hej vintern!). Och så pusslade jag lite till...
När de kommit hem var det dags för utbakning av saffransbullarna. Det är Roys saffransbullar med mandelmassa, som jag brukar baka, men jag modifierade receptet lite och hade 2,5 dl vatten i degvätskan som tillägg till de 5dl mjölk, men lika mycket jäst, smör, salt, saffran och socker som i originalreceptet. Mjölet mäter jag aldrig. Lite havregryn smög jag också i... M ville vara med vid utbaket för att lära sig, men han ville helst inte kladda ner sig. Det lyssnade jag föga på. Kanske fyrtio bullar blev det. Först gick jag hem till min granne S med fyra stycken, och sedan satte jag i mig tre stycken själv vid vårt lilla adventsfika. G "bröt mot lagen" som han sa och sprang tillbaka till TV:n och åt sin där. Det är ju bra att han i alla fall vet att vi vill att vi alla ska äta och fika tillsammans vid köksbordet. Sedan pusslade jag lite till... M lagade egen lunch/middag (som bara han ville äta) och när han var klar med det och städat undan lite i köket (som var kaos) satte jag igång att laga köttfärssås till G och mig. Det är standard, men så får det vara.
Efter middagen pusslade jag lite till och sedan gick jag ut på en promenad. Det duggregnade lite så jag tog på mig regnjacka. Och tur var la det, för innan jag kom hem igen hade det börjat ösregna. Fyra bullar till bortskänktes till våra grannar P&A och så pusslade jag lite till samtidigt som jag hjälpte G med kvällsfikat (vilket blev det han inte ätit upp av sin middag). Så var klockan halv nio och jag skickade upp G för att lägga sig med M. Tog på mig pjamas. Röjde vardagsrummet. Började skriva detta. Så kom G ner och ville äta mer, och då blev det ännu mer spaghetti och köttfärssås... nu har de tystnat och kanske somnat. M börjar jobba imorgon samma tid som vi andra sover som goast. Herrenadå. Ingen fattar att han orkar, men det gör han inte heller. När han ska jobba så tidigt som imorgon får G sova i min säng, så att jag inte stör M när jag lägger mig. För mig är det typ som att sova på hotell fast hemma! Jag kan nämligen ligga och läsa innan jag somnar, när jag sover i Gs säng. Och det ska jag göra nu. Just nu läser jag Nils Holgersson Tur och retur av Maria Ulfgard. Hon är litteraturvetare och det känns lite smånördigt och samtidigt mysigt att läsa den. (Lyssna på Vetenskapsradions tjugominutersprogram om barnens brev om Nils Holgersson. Så fint!) Förra helgen sträckläste jag Sarek av Ulf Kvensler. Mycket spännande (men med ett lite irriterande slut)!
Nåväl. Det är dags att knyta sig. Det är en dag imorgon också. Bullarna blev himmelska och stjärnorna kom upp till slut! Vi har till och med simtränat. Det här blev en adventshelg att vara nöjd med, även om den innehöll både lite jobb och lite ångest. Bra kämpat, Tove! Godnatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Din kommentar kommer granskas innan den publiceras.