Stickad bebiskofta

Inatt eller kanske imorgon föds den lilla parveln som ska ha den här koftan. Jag stickade den på en vecka i början av hösten, medan jag lyssnade vidare på Rolf Lassgårds uppläsning av "Händelser vid vatten" av Kerstin Ekman. 

Koftan är stickad i samma bambu/bomullsgarn som jag virkade filten av. Här har jag stickat med två garn samtidigt; det blå och det gröna. Knapparna kommer från Lisa Plommon  och är klädda i ett återbrukat tyg, som det heter. Jag tyckte de passade så bra i färg. Knapptillverkerskan gav mig även en stoppnål att sy ihop koftan med, vilket jag tackar för! 

Koftans mönster hittar ni här: Grey Gosling hos Garnstudio jag har för mig att det gick åt knappt två nystan per färg av garnet Bamboo Cotton från Adlibris.

Jag hoppas du kommer tycka om den, vem du än är som snart kommer till denna värld! Välkommen! ♡

En aktiv helg i oktober

Inför den här helgen hade vi nästan inga planer. Det enda som var tänkt var att vi skulle gå på femårskalas, jag och G. Det såg jag fram emot men G hade nog halvt glömt det - vilket visade sig vara tur.

En annan plan gjordes dock upp i torsdags: åka till Göteborg! M ville dit för att titta på och eventuellt köpa en ny dator. Den han har är från december 2009 och nu vill han jobba mer digitalt med sin konst säger han, så då är det ju vettigt att ha en dator som liksom funkar. G skulle följa med honom, för båda älskar att gå i affärer, och jag skulle träffa min syrra på tu man hand. 

Det blåste hårda vindar, men solen sken, när vi satte oss i bilen i lördags morse för att bege oss söderut mot storstaden. M släppte av mig vid en busshållplats nära den första data-affären och jag tog en lokalbuss in till stan från Bäckebol. Hu, vad full den blev! Och där på busshållplatsen mitt i stan mötte min snygga syrra upp! Så glad jag blev av att se henne! Tänk att jag kan ha en sån välklädd och gatsmart syster som vet hur man för sig i alla möjliga situationer; i klädaffär, vid övergångsställen, på restaurang, i parker och vid spårvagnsspår. Ja, ni fattar! Hon är en stadstjej och jag är en lantis. Hon i mörkblå höstkappa och jeans och jag i tunn dunjacka och slitna skor. Hon lång, jag kort... Vi strosade runt lite och hon köpte en klänning och jag en t-shirt. Hon var diskret och jag skämde ut mig. Typ. Sedan gick vi vidare förbi domkyrkan, och hamnade på en heterovänlig restaurang vid namn Bee. Den ligger i samma hus som Saluhallen, bara så ni vet. Vi käkade skaldjurssoppa och det var himmelskt gott! Efter detta gick vi vidare upp längs Avenyn och svängde av vid Valand för att stanna och fika i Vasa. 

Tänk att vi träffas så sällan trots att vi nu bor relativt nära varandra. Jag borde öva mig på att köra bil hem till henne så jag kan dra dit spontant. Jag kan ju köra bil men jag är ovan. Jag har kört härifrån till Göteborg och tillbaka, men det var många år sedan nu... Kanske får det bli ett nyårslöfte. Vi får se... 

Efter fikat var det dags att börja tänka på att återförenas med våra respektive familjer så vi promenerade via Haga och Järntorget till Nordstan tog varsitt färdmedel åt varsitt håll. G och M väntade på mig vid Hjalmar Brantingsplatsen och så körde vi norrut igen, nöjda med en heldag i stan. Som om det vore nog... 

För på vägen hem passerade vi Kungälv och då blev M väääldigt sötsugen! Och G blev väääldigt (hopp)borgsugen så vi stannade vid Bohus fästning och de två fikade varsin chokladboll på Kongelfs Gästgiveri och sedan gick vi till en lekplats bakom vår favoritpizzeria där G lekte en stund innan det var dags att fly den isande vinden och sätta oss i bilen för att åka hem igen. Så slut jag var hela kvällen sedan, och även idag. Det var roligt i stan men jag blir trött av alla intryck. Det var nästan extra härligt att jag då imorse gav mig ut på en långsam ensampromenad i en och en halv timme. 

Idag var det till skillnad från igår helt vindstilla och solen värmde litegrann, trots hösten. Jag inledde promenaden med att strandstäda lite i hamnen (jag borde haft handskar och påse), medan jag lyssnade på ett radioprogram om bensinpriset. Lite lagom intressant, sådär. Sedan gick jag vidare mot närmsta kanal och upp på ett berg. Då lyssnade jag istället på Kropp och Själ om att vilja bo på landet. Det var trevligt och jag kunde känna igen mig i mycket som sas. 

Väl hemma igen hade jag lite fruktstund med mig själv och hjälpte G på med kläderna. Sedan satte vi igång att städa huset. G var ivrig - han ville gärna skaka mattorna och även om han inte skakade dem så hämtade han dem alla och la dem utanför ytterdörren. Snyggt! M dammsög och städade toaletterna, jag skakade mattorna och sedan moppade jag kök och hall... Jag vet inte om det var det fina vädret men det var som om jag bara drog igång så himla många projekt: tvätta, baka bröd, plantera en myntaplanta som fått massa rötter, plantera ut en liten grönkålsplanta i pallkragen, installera chromecast, gå ut med soporna, plocka i ordning, laga mat två gånger och så vidare... Allt skulle fixas, och allt på listan gjorde vi faktiskt - imponerande jämnt fördelat över oss två vuxna. Men när klockan var fem ungefär och jag skulle fixa middag var jag sådär helgtrött som jag alltid brukar bli klockan fem på söndagarna. Ändå gjorde jag det: lagade potatis- och purjolökssoppa till oss vuxna och korv och makaroner till G. Inga svåra rätter men jag kände bara för att sätta mig och slappa. Och då hade vi ändå sovit middag vid tvåtiden (inte G (tror jag), bara vi päron). 

Kalaset idag fick vi tyvärr hoppa över, för G vaknade och var hostig och det har han varit lite från och till sedan, även om han samtidigt varit pigg och glad. Så imorgon får han vara hemma, och troligtvis torsdag med. Nu sover han i alla fall och låter lite täppt. 

Ja, så kan det gå när en helg med typ inga planer övergår i en helg med fullt ös av roliga saker. Jag är väldigt nöjd med helgen och väldigt nöjd över att jag inte ska göra något mer nu utan snart gå och lägga mig. Hoppas ni också haft en bra helg! Imorgon är det måndag och sovmorgon för min del!

Fem år sedan BF

Idag är det fem år sedan beräknad förlossning och det känns nyss, samtidigt som ett helt liv har förflutit. Ett nytt liv av moderskap och är småbarnsperioden slut nu? Nej, inte riktigt än väl? G behöver mig fortfarande till allt möjligt, även om han själv såklart tycker att han är stor och visst klarar han av både det ena och det andra; duka av sin egen tallrik, ta på sig pjamasen, känna igen några bokstäver och med min hjälp läsa korta ord som DU och NU och OJ. 

Det är fem år sedan och jag tänker inte så mycket på förlossningen eller neonataltiden, men ändå ligger det där djupt inne i min själ som ett sår med svag sårskorpa som lätt går att pilla loss och då börjar det genast blöda igen. Jag märker det när jag lyssnar på den jag röstade på som årets sommarpratare för något år sedan: Johanna Isaksson. Hon berättar så drabbande och fint om deras första tid med sonen Ivar, och om den oerhört dramatiska och farliga förlossningen med moderkaksavlossning. Det är så läskigt att jag frågar mig om någon någonsin kan tänka sig att bli gravid, efter att man hört hennes historia. Det är så drabbande berättat att jag första kvällen bara orkar lyssna på fem minuter innan jag storgråter för mig själv i köket och sedan tar mig upp till M och börjar prata om vår första tid. Kvällen efter lyssnar jag färdigt på del ett och gråter lite mer, men inte bara. Jag känner så väl igen det hon beskriver från neonatal, även om vår son faktiskt mådde bra och vi inte var i närheten av lika oroliga som hon och hennes man måste ha varit. 

Det är fem år sedan beräknad förlossning och jag nattar G genom att läsa två sagor. Båda handlar om Axel och Omar och G tycker att det är lagom spännande. Tidigare på kvällen har vi tittat på Världens natur om lodjuret i Spanien. Så fint program och så mysigt att krypa upp i soffan tillsammans och titta och prata om vad vi ser. G blir nästan ledsen när kaninen äts upp av - vem det nu var... Och han tycker inte kejsarörnen är snäll alls när den tar den stackars oskyldiga rödhönan. Jag förklarar att vissa djur äter varandra, och vi har ju nyss mumsat i oss falukorv... Programmet om Spaniens natur är extra intressant, tycker jag, eftersom Gs farmor och farfar bor alldeles i närheten av nationalparken Doñana, där det iberiska lodjuret faktiskt bor (och kaninerna, och våra svenska flyttfåglar). Kanske kan vi åka på en rundtur i den nästa gång vi åker till Spanien. När det nu blir... kanske i januari eller februari?

Fem år sedan BF ja... Och jag som inte fattade någonting när jag kom in till förlossningen i slutet av augusti. Skulle de hugga av mig huvudet? Ja, varför inte. Det gjorde så fruktansvärt ont. Istället gav de mig magnesiumdropp och en spruta med något i, mot mitt superhöga blodtryck. Min favoritbarnmorska, som hon kom att bli, la sina båda armar på mina ben och försökte lugna dem och mig. De bara skakade... 

Fem år sedan BF och om jag inte fick tillgång till min son och vår bebisbubbla då, på neonatal - en vecka efter att jag skrivits ut, så har jag verkligen det nu. Vi umgås mycket och vi försöker hitta på saker som är roliga för hela familjen, så som olika utflykter men även mysigt hemmafix. G älskar att baka kaka. Och att äta den... 

Det jag lärde mig av min sju veckor förtidiga förlossning var nog att ingenting blir som man har tänkt, och vad det gäller förlossningar så är det bara att hänga med. Mitt förlossningsbrev togs aldrig ens upp ur väskan, men det ordnade sig ändå. M visade sig vara en klippa till pappa när han tog hand om G helt själv, men med hjälp av neonatalsköterskor, den första tiden. Vården visade sig fungera när den verkligen behövde det, och jag kommer aldrig glömma min första fina sköterska på IVA. 

Tack G för att du kom! Och tack för att du är en sån underbart fin femårig pojke! Min pojke!

Så börjar oktober för skridskopojkens mamma

Så kommer oktober med regn och rusk och riktigt höstväder. Trädgården förvandlas från gräsmatta till mindre sjö, men min far - fastighetsägaren, säger att det är ingenting att göra. Vi får anta att han har rätt.

Senaste veckan har, förutom både fint och lite sämre väder, innehållit anbudsskrivning, skridskopremiär och funderingar kring bostadsmarknaden (igen).

Anbudsskrivning innebär att jag hjälper till att skriva anbud för att förhoppningsvis vinna en upphandling vilket innebär att sälja distansundervisning till några kommuner i södra Sverige. Jag ska skriva en hel massa sidor och har några äldre men ändå helt okej texter till min hjälp. Dock föredrar jag att skriva om allt från början ändå, även om man kan "ta" vissa saker. Verksamheten utvecklas ju hela tiden och man vill ju presentera den bästa bilden av oss, så att vi vinner. Anbudsskrivning innebär också ett avbrott från det vanliga jobbet för min del. Jag får ha vikarie och fokusera på mina ord istället för att rätta andras texter. Lite kul tycker jag faktiskt det är.

Skridskopremiär då? Jo, det var min femåring G som ville testa att åka skridskor. Han ville börja i skridskoskola och detta tyckte jag var mycket lämpligt då vi bor bara ett stenkast från en ishall. Det är konståkningsföreningen som håller i det och en snäll konståkningsmamma hjälpte oss väl tillrätta den första dagen. G har fått hyra ett par skridskor för hela säsongen och han har gjort sitt första pass. Stolthetstårar trillade ner för mina kinder när han gick på isen och höll tränaren i handen den första stunden. Inte tittade han åt oss eller ville gå av heller, nejdå. I fyrtio minuter, av femtio, kämpade han på där på isen med sina vita skridskor. Han ramlade några gånger men lyckades ta sig upp själv. Efter fyrtio minuter hade han dock ont på hela fötterna, så då fick han gå av. Trots detta var han peppad på att vara med nästa vecka igen! 

Och jag på andra sidan sargen kunde glädjas åt att kunna stå och prata med två andra mammor som jag är bekant med, vars barn också åker skridskor samma tid, men i en annan grupp. Vi pratade om den framtida skolstrukturen i kommunen och vi var rörande överens om att endast två F-9 skolor (alltså åldrarna 6-16 år) inte är önskvärt överhuvudtaget. I var och en av dessa skolor ska det gå ca tusen elever och det kan bara inte vara bra. Jag har skrivit en debattartikel som jag hoppas få publicerad i lokaltidningen. Men vi får la se hur politikerna röstar i kommunfullmäktige senare i höst. 

Både skolstrukturen och vår situation på bostadsmarknaden har jag tänkt på mycket den senaste tiden. Attans bananer att det ska vara en så stor bostadsbrist i Sverige att det är bostadsbrist även här. Som krydda på moset står dessutom en hel massa villor tomma nästan året om. Bo i dem då för sjutton, nu när ni väl har köpt dem framför ögonen på oss! Ja, detta blir jag också frustrerad över: att folk har råd att köpa en villa här samtidigt som de bor i en  villa eller lägenhet "i stan" (eller var de nu bor) och att de på det viset "tar" bostäder från de som vill bo här året om, och de betalar inte ens skatt i kommunen! Tänk vad mycket rikare kommunen hade varit om alla hus vore fulla med helårsboende. Hade den inte det? Jag tror det! Och då kanske politikerna hade tyckt att de haft råd att behålla många lite mindre  runtom på ön. Eller så hänger det inte ihop alls? Jag vettesjutton!

Det bostadsbristen gör mer, och sommargästerna hejar på så mycket de bara kan, är att priserna stiger. Detta är inte nytt för någon men jag blir så sjukt frustrerad över att vi inte kan bara köpa ett hus som ligger där vi vill (inte långt ute i skogen) och som är i någorlunda okej skick. För att kunna göra det måste jag höja min lön med 4000 kronor i månaden och vi måste dessutom spara ihop några hundratusen till. Spara kan vi väl göra men hur höjer jag lönen utan att byta jobb? Och nej - jag vill inte byta jobb! 

Så. Nu är det lördagskväll. Nu ska jag sluta ranta och istället sy ihop en kofta jag har stickat. Jag ska sy ett stygn i taget och lyssna på Händelser vid vatten i uppläsning av Rolf Lassgård, och bara ta det lugnt. Sedan kanske vi ska se en film ihop om vi orkar och ungelungen somnar i tid. 

Tack för att ni läste, om ni läste. Hoppas ni har en fin och något mindre frustrerad lördagskväll än vad jag har! 

Hälsningar från Skridskopojkens mamma

PS. nästa som kommenterar kommer lämna den tusende kommentaren på denna blogg!

En härlig helg i september

Så kom en ledig helg sent i september. Bara en endaste plan fanns och den ställdes in. Vi skulle ha bjudit våra två flyttkompisar på middag men eftersom M hade blivit förkyld bestämde vi oss för att skjuta den på framtiden. Både lördagen och söndagen låg således helt öppna för vad vi ville och kände för.

Vädergudarna bjöd på soligt väder båda dagarna, men mer blåsigt på lördagen och ett otroligt vindstilla lugn på söndagen. Så, vad hittade vi på?

Vi firade in helgen med en lugn morgon på lördagsmorgonen. Då vårt wifi äntligen kommit igång, efter en del strul med leverantören, så fick G titta på barnprogram en bra stund på morgonen medan vi åt frukost. Han åt också frukost förresten, macka efter macka, rostade med smör. Jag duschade och fick en idé: vi borde besöka en strand eller vik på läsidan och kanske till och med äta lunch där? Idén presenterades för övriga två familjemedlemmar och båda var på. M snodde ihop en pastasallad med varmrökt lax till oss och kall kycklinggrillkorv till G. Jag städade en av toaletterna noggrant under tiden och kunde också sitta och läsa. G tittade vidare på sina barnprogram. När klockan precis slagit elva tog vi cyklarna och begav oss iväg en lagom kort bit, till förskoleparkeringen. Väl där tänkte vi att G skulle visa oss vägen från förskolegården till en stenstrand där han varit flera gånger med förskolan, men som vi vuxna inte vet var den är. Det var nog lättare sagt än gjort för ju längre vi gick desto mer kunde jag förstå att vi var påväg till Båtvik. Båtvik är en liten havsvik med båtar i, no surprise, och små söta sjöbodar uppbyggda på klipporna. Det är som en liten hamn, kan man säga, eller strand, fast inte med så himla fin botten. Trots det fina vädret var det bara vi, och en farbror (kanske Farbror Höst?) där och vi gick runt viken och jag satte mig i sanden medan G och M utforskade klipporna ut mot havet. Det var så fridfullt att bara sitta där och titta noga på stranden och havet och båtarna. Solen. Ljuset. Inte en sommargäst så långt ögat kunde nå...

Vi åt lunch och jag hade hunnit tänka både en och tre gånger att det hade varit trevligt med lite sällskap, när plötsligt en liten rosa figur dök upp i viken. Det såg ut som Gs vän E. Inte kan det väl vara hon? Men jo! Det var hon! Hon och hennes mamma hade gått ner till viken, som är deras närmaste, för att fiska krabbor. Härligt! Vi hängde på! Fyra eller fem ganska stora strandkrabbor fiskade vi upp. Det var mamman, pappan, morfarn, mormorn och storasyster-krabba som vi fiskade upp, enligt barnen. En fin utflykt fick ytterligare en dimension och ytterligare ett värde av våra vänners sällskap (ja, vi höll avstånd!). Underbart! (Just sånt här är så otroligt mycket värt för mig! Fastän vi inte umgås regelbundet med så många alls så är det så himla mycket värt att kunna spontanprata och spontanhänga med de man söter på, på t ex en lekplats, strand eller i mataffären - tre år senare... Just detta är en stor anledning till att jag inte vill flytta härifrån.)

Vi vandrade sedan tillbaka genom skogen och G fick leka lite på en lekplats med M medan jag handlade. Vi kom hem, jag drack apelsinjuice blandat med bubbelvatten, pratade med Åsa och sedan mina päron i telefon och M fick negativt provsvar från sitt covidtest. Gött!

Sedan var det dags för pizzabak. M och jag satte degen tillsammans och jag svängde ihop en tomatsås, och stekte lite köttfärs från en bonde i närheten. Majs, champinjoner och ost fick också plats på våra pizzor och M vågade till och med ha lite hemmaodlad chili på sin. Mumsfilibabus! Och på kvällen satte jag mig och stickade klart en bebiskofta medan jag lyssnade på Kropp och Själ om mikrovanor och mörkret la sig över ön.

Söndagen bjöd på om möjligt ännu finare väder än lördagen då vinden mojnat, och mojnad vind är den bästa vinden - det vet alla som inte seglar. Jag tänkte att idag får vi allt ta det lugnt, men ändå behövde vi städa. Så vi städade. Alla hjälptes åt och det blev finare än på flera dagar! 

Efter städningen satte jag mig och läste in mig på skolfrågan i kommunen då jag ska på ett invånardialogmöte imorgon om framtidens skola. Det ska bli spännande och det känns bra att ha läst igenom vilka förslag som finns och jag har nu också tänkt igenom mina synpunkter angående dem. Det är intressant att alla kommunens nämnder eller förvaltningar har kommit fram till att samma alternativ är det bästa - det med två stora skolenheter, istället för flera små som nu. Jag är av annan åsikt, och hoppas få delge den imorgon. Kanske blir det en debattartikel så småningom - det börjar nästan klia i fingrarna. 

G och M lämnade mig ifred med min inläsning och cyklade (G) och gick (M) till återvinningen med veckans skörd förpackningar. Sedan käkade vi lunch och sedan var det dags för söndagens utflykt - denna gång till den norra delen av ön: Björholmen. För där, i det lilla söta kustsamhället hade nämligen Tjörnslöjd en liten utställning och man fick också testa repslageri - något G och M gjorde (med hjälp av några slöjdtanter, såklart). Ett långt fint starkt och hårt tvinnat rep av en gammal t-shirt blev det. Imponerande! Så snällt också att vi dessutom fick ta hem repet, helt gratis. En stoppnål stoppade de också på mig, så att jag ska kunna sy klart den bebiskofta jag stickade klart igår. Jag köpte handklädda knappar till. Det kommer bli fint, det!

Efter Björholmen åkte vi vidare till Halsbäck. Ett fantastiskt fint litet samhälle, helt off på Tjörn. Så vackra hus och gårdar. Grönt och lummigt runt om. Åkrar och ängar... Men ja, ganska långt bort från "allt". Trots det: Så vackert! En perfekt söndagsutflykt!

Efter en liten stund i Halsbäck begav vi oss av hem igen. M körde och G somnade i bilen. Väl hemma fick jag mig en pratstund med min Umeåvän S, i telefon. Vi hörs inte så ofta, men varje gång vi pratar så tar vi bara upp tråden hur lätt som helst och ja - jag saknar att ha henne i mitt liv i lite mer fysiskt närvarande form - faktiskt. Det var sannerligen ett stort offer jag gjorde när jag lämnade alla mina vänner och hela mitt umgänge i Umeå och flyttade hit. Jag saknar er, ska ni veta! Och just därför är jag inte beredd att lämna det lilla umgänge jag har här. Det kanske låter konstigt, men jag orkar inte göra jobbet igen med att hitta nya att prata med. Så här tre år efter hitflytt är jag fortfarande bara i början av att hitta vänner här, känns det som. 

Efter mitt samtal med S var det dags att laga mat. M hade önskat sig gröna linser men vi båda hade missat att lägga dem i blöt, så jag lagade Spaghetti med linssås och lite vitlöksfräst squash istället. Det blev succé! Alla åt, även vår nära vän Mala som helt spontant kom förbi när jag just hällt av vattnet från spaghettin. 

Och innan det skymde helt begav vi oss ut på en kvällspromenad, Mala och jag. Vi gick runt närmsta småbåtshamn med bryggor och upp förbi Tjörnehuvud. En ensam segelbåt i långsam takt, långt ute på havet. Carlstensfästning i blått skymningsljus. Röda rönnbär mot grå klippor. Bra samtal om aktuella ämnen...

Väl hemma var det dags för kvällsfika och att förbereda G för sängen. Och nu skriver jag det här - om en helg som blev så bra att jag knappt kan tro det!

Tack för att du läste! Jag hoppas att din helg varit lika fin som min. Berätta gärna om ett guldkorn i en kommentar så blir jag glad!

Virkat sedan sist

 

Så var filten som jag började virka under semestern klar. Den är till en bebis som beräknas födas i november. Det är en nära vän till min syster som ska bli mamma och jag är så glad för hennes skull! ♡

Filten mäter 74x74 cm.  Den är virkad som en enda stor mormorsruta i bambu/bomullsgarn från Adlibris med virknål 3mm (lånad av min granne). 

Garnåtgång:

Lite drygt ett nystan 100g blå Forget me not (A535)

Lite drygt ett nystan 100g grön  

Soft green (A522)

Ca ett halvt nystan 100g rosa Cherry blossom (A532)

(100g=280m)

Att sitta under en varm filt och sticka eller virka samtidigt som man lyssnar på något, kanske en ljudbok, det känns väl som det ultimata höstmyset? 

Vi måste leva med hösten - inte mot den, som min kloka syrra sa för några år sedan.

Vad virkar du på just nu?

Grattis farmor 98 år!

Idag skulle min farmor ha fyllt 98 år om hon hade levat. Idag för 98 år sedan på Signedagen föddes min farmor och ett av hennes namn fick faktiskt bli just Signe. Signe är ett fornnordiskt namn och en av kandidaterna ifall jag hade fått en dotter. Min farmor var alltså född den 23 augusti 1923. Ett födelsedatum som är lätt att komma ihåg. 

Så länge någon kommer ihåg en människa så lever den kvar. Kan man säga så? Jag vill tänka så. Då känns inte döden lika definitiv. Min farmor växte upp i en snickarfamilj i Tibro. Hennes pappa, som dog när farmor var bara 17 år, var möbelsnickare och ägde ett snickeri där även hans söner arbetade. 

En dag när farmor var liten brann snickeriet. Någon kom till skolan och sa till och farmor sprang direkt hem och frågade efter sin hund King. Hunden hade klarat sig och stod bunden hos grannen. 

Hon gick inte så länge i skolan, min farmor. Sex år om jag minns rätt. Kanske gick hon i Tibros småskola. Jag vet inte. Som tonåring arbetade hon som barnflicka i Göteborg men luften där var inte bra för hennes lungor, sa hon, eller om det var så att hon började röka. För röka gjorde hon i många år sedan, mycket, har jag hört. Till slut lyckades hon ändå sluta, som tur var. 

När hon var tjugofyra år gifte hon sig och fem månader därefter föddes min pappa. Han var så snäll och så söt och så duktig. Det var i Stockholm hon hade träffat min farfar och på något sätt hade hon fallit för honom trots att han kom för sent på deras första träff. Han hade nämligen behövt hjälpa sin mamma som arbetade med att klä finskor i klänningstyg. En sådan där historia som man fick höra minst en gång vartannat år. Ni vet: Familjens historia. De levde åtminstone tillsammans tills min farfar gick bort 2005, några år före farmor. Hon skrev dagbok under sina sista år. Skrev ner sina minnen. Pappa har böckerna och jag borde läsa dem för nu när jag skriver här inser jag hur lite jag minns och vet. Hon har berättat olika saker och pappa har berättat olika saker men hur hänger allt ihop? Min pappa har koll, och jag vill veta. Jag måste börja intervjua honom. Spela in, skriva ner. Kanske göra något av det. Vad vet du om din familjs historia? 

Det var i Stockholm de träffades och det var i Stockholm de kom att leva sitt gemensamma liv. De bodde på några olika adresser och när pappa var liten bodde de i en lägenhet med två rum, men det ena rummet hyrde de ut. De hade inte samma krav på rymlighet då som nu, kan man säga! 

När min pappa var tonåring flyttade de till Tunisien och lämnade sin enda son till grannarna. Farfar hade fått jobb på en konstgödselfabrik som höll på att byggas i Sfax. Han var finmekaniker och det var något som de hade nytta av där, tydligen. Min pappa var också där och bodde med dem någon period. Körde motorcykel och hängde runt med andra svenskar mest, som jag har förstått det. Lärde sig franska på gatan. 

Och så plötsligt. 41 år gammal, blev farmor gravid igen. Sommaren innan hon skulle fylla 42 föddes min farbror. 17 år yngre än min pappa. Han bodde sina första år utomlands. Först i Tunisien och sedan i Pakistan, där farfar fick ett annat jobb genom Sida. Där bodde de i något slags gated community med andra utlänningar och svenskar. 

Lite innan allt detta med utomlandsarbete köpte de en timmerstuga strax utanför Järvsö i Hälsingland. Den renoverade de och inredde med allehanda loppisfynd. Det är fortfarande det enda hus i hela världen som jag verkligen älskar. Tack farmor och farfar för att ni valde just det huset!

Ja, men min farmor då. Hur var hon? Hon var snäll och go och väldigt barnkär. Hon älskade småbarn och hon älskade att laga mat och baka. Hon var en nattuggla precis som jag och såg inget hinder i att baka bullar ungefär mitt i natten, har pappa berättat. Hon älskade att dansa och att måla naglarna. Hon var mån om sitt utseende och hade fina kläder, snygga håruppsättningar som ung och alltid permanentat lockigt hår som äldre. Hon lämnade efter sig flera par klackskor och några pälsar. 

Farmor var inte bara hemmafru. Nejdå! Hon hade även jobb som damfrisörska och ett tag arbetade hon på Systembolaget. Även om hon bodde i Stockholm i nästan hela sitt liv behöll hon sin västgötska dialekt, vad jag minns. 

Ja, men hon var en väldigt fin farmor och jag är väldigt glad för att jag hann ha henne i mitt liv ganska länge ändå. Jag var 22 år när hon dog, och min pappa hade precis fyllt 60. En fest hon var på och dansade på, bara månader innan hennes hjärta slog sitt sista slag. 

Tack för allt du var farmor! Tack för min fina pappa! Och tack för alla underbart goda köttbullar!

En superhärlig dag mitt i allt

Om förra helgen var total full rulle och bjöd på ganska stressat och irriterat humör så har denna helg åtminstone börjat i ett lugnare tempo. Flyttpackningen och flyttandet av småsaker i kartonger och papperskassar har pågått i en vecka nu och vi har redan fyllt nästan ett helt rum i vårt blivande hem med allsköns saker. Huset som vi ska flytta in befinner sig fortfarande i en intensiv renoveringsfas. Det är många fronter öppna, om man säger så, men jag är säker på att det kommer att bli fint och trevligt när det väl är klart. Kanske till och med hemtrevligt när vi väl fått inreda med våra ditflyttade grejer. Inreda förresten, min svagaste gren... Men man tager vad man haver. Min inredningsstil är "hopplock från livet" och en hel del som mina föräldrar avvarat. Med andra ord: ingen inredningsstil alls. Men ett vänligt hem hoppas jag på att kunna skapa, med utsikt över åkrar, ängar och skogsklätt berg. Men det var ju inte huset detta skulle handla om, utan dagens superhärliga dag mitt i allt flyttkaos. 

Dagen började med att min man busschauffören ringde hem från jobbet och sa att han hade glömt sin plånbok med körkort hemma. Klockan var kvart över åtta och jag var mitt uppe i mina hembakta rostade mackor och kände väl inte direkt för att cykla ner till busshållplatsen, vilken han skulle passera en kvart senare, och ge honom detta. Han vädjade och jag sa att okejdå. Snabba ryck och tio minuter senare var G och jag där. Satt på busshållplatsen och väntade på pappa busschauffören. Det var en oerhört stilla morgon. Bara några hundmänniskor var ute. Inte en vindpust som det kändes där på vändplanen i början av ön. "Vet du vad vi gör?" sa jag till sonen. "Jo, när vi lämnat plånboken till pappa så åker vi hem igen och äter färdigt frukosten. Sedan går vi ner till badviken och badar." Bra idé tyckte sonen. Sagt och gjort.

I badviken var det bara vi. Förvånande denna vackra dag. Visserligen var klockan bara nio, och visserligen har det varit rätt kallt i två veckor nu, men idag: strålande sol, lite lite vind och friskt och klart vatten. Det tog en stund av velande innan jag doppade mig vid stegen på den stora bryggan. Jag simmade några huttrande tag, flöt i tre sekunder och gick sedan upp. G doppade sig han med och lekte en bra stund i vattenbrynet. Att vara helt själva i badviken var nog precis det jag behövde efter en vecka fylld med flyttbestyr och ganska stressade tankar. I två timmar stannade vi och sedan gick vi och köpte en hutlöst dyr falukorv, lite matlagningsgrädde och gick hem för att laga korv stroganoff och ris. G ville hjälpa till, och det fick han.

Liten morotsskörd

Efter lunchen fick G titta lite mer på barnprogram medan jag plockade ihop ännu mer saker att flytta till nya huset. Cykelstolen, badrumsmattan, urväxta barnkläder och lite sånt. Ingen var där. Bara vi, återigen. Vi bar in allt där det skulle vara och sedan sladdade vi vidare hem till mina föräldrar. Där lämpade vi av ytterligare lite grejer och innan vi visste ordet av hade Gs förskolekompis som bor nära kommit dit för att visa ett ashäftigt pokémonkort. G och kompisen lekte i trädgården och sedan gick vi hem till kompisen för att titta på hans rum, där han hade ännu fler ashäftiga pokémonkort. Lite studsmatta hoppades innan det var dags att gå tillbaka till mormor och morfar. Hur jag lockade med honom? Med glass, såklart! 

Så stannade vi en stund hos mormor och morfar. G åt glass med färska blåbär och jag åt glass med kallt kaffe och isbitar. Någonslags glasskaffedrink, säger vi. Vi får väl se om jag sover i natt. Jag som aldrig aldrig dricker kaffe! G och mormor spelade memory. G vann! Morfar och jag pratade om våra odlingar och kom fram till att det aldrig mer blir djungelgurka, men gärna fler sorters tomater. 

Solen fortsatte att skina men det var dags att åka hem och laga mat, tyckte G. Väl hemma gick jag över till grannarna och pratade lite om nya huset och sedan käkade vi mat som fanns kvar. Efter middagen tog jag några röjtag till. Klippte gräset en sista gång, ryckte upp lite ur pallkragarna. Plockade inne. Tog ner gardinstänger. Och så vidare. M vilade sig efter en körig (!) arbetsdag. 

Kvällen avslutades med att vi gemensamt begav oss till kyrkans päronträd och plockade varsitt päron. Min hade en levande larv inuti sig, som jag inte åt upp. Så sitter jag då här och skriver det här. Tvättmaskinen tar några sista centrifugvarv med gardiner och Gs fondväggstyg föreställande en björkdunge. Jag hoppas att vi kan sätta upp den i hans nya rum. Den är tre meter bred. Jag vet en vägg där jag skulle vilja ha den, men vi får se hur det passar. Inredning som sagt, inte min starkaste gren men ändå lite roligt. 

Rosenskäran har äntligen tagit sig

Imorgon är det söndag. Vi får se vad den bjuder på. Kanske mer återhämtning och lite mer packning. Kanske en tur till nya huset med vad det nu kan vara. Väderleksrapporten säger sol. Och jag säger söndag. Hoppas ni alla har en härlig helg!