Två år!

Så har två år gått sedan jag låg helt förvirrad och utmattad på intensivvårdsavdelningens uppvak och förstod att jag inte var gravid längre, men inte så mycket mer. Det har gått två år sedan M satt nere på Barn 4 med G och sondmatade, hud mot hud. Två år sedan vi blev föräldrar.

Det har varit två omtumlande men också härliga år, och de har gått så fort och så långsamt samtidigt att det är svårt att fatta. G har utvecklats från en liten igelkott med skeptisk min till ett riktigt litet barn med skeptisk min, åtminstone tills han övertygats om att det där nya är bra.

Just nu, G, är du inne i en lite avvaktande period, tror jag. Inte mot världen men mot nya människor. När jag stannar och pratar med någon ny bekantskap här på holmen brukar du ganska snabbt säga hejdå! Du vill vidare mot nya upptäckter men helst inte lära känna någon ny tant. Mormor och morfar är du lite avvaktande till också, fastän du vet vilka de är. Du är mer intresserad av vad morfar gör än vad mormor gör, samma var det med farmor och farfar i Spanien, att det var farfar du höll koll på. Kan det ha med kön att göra? Är man redan medveten om kön i tvåårsåldern? Ingen aning.

Är det vi som fått dig intresserad av traktorer, bussar och bilar, eller vad har hänt? Eller är det så att det är det jag tänker på och ser? Att du luktar på blommor hela tiden och säger gott efteråt kanske inte är sådant jag berättar? Du gör ju massor av saker varje dag, och där ryms även ett intresse för fordon - men det är ju inte allt!

Igår fick du en gammal kassaapparat av mormor och morfar. Den är från nittonhundratalet och både jag och din moster har lekt en hel del med den i våra barndomsår. Den har du lekt med flera gånger idag, både som kassaapparat genom att lägga i pengar och se dem antingen åka rutschkana eller ner i kassalådan, och som trumma. Den fungerar nämligen alldeles utmärkt som trumma om man vänder den upp och ner och trummar på dess botten.

Du älskar också att vara ute. A la calle! säger du så fort jag börjar prata om att ta på kläder på morgonen. Botas, säger du också (utan finalt s), eftersom du gärna vill sätta på dig dina fodrade gummistövlar så fort du vaknar. Och vi går ut minst två gånger per dag om det är okej väder. Vi vandrar iväg oftast på klipporna och ibland till lekplatsen. Du har hittat några "skogar" här som du leker förtjust i. Det är med en vuxens mått mätt på sin höjd en dunge, men för dig fungerar det utmärkt som skog. Jag tror att du längtar lite till skogen du är van vid från norr. Förhoppningsvis kan vi snart få en ledig stund hela familjen tillsammans för att åka och vandra lite i någon lite större skog. Det finns ju här ganska nära men det gäller bara att ta sig dit.

Du pratar mer och mer och härmar mycket av det vi säger. Även om det ibland ser ut som om du inte lyssnar, till exempel när jag och pappa pratar med varandra och inte direkt till dig, så gör du det och härmar något ord du snappat upp. Det är kul att följa hur ditt språk utvecklas! Nu säger du tvåordsmeningar ibland, t ex gunga no (vi ska inte gunga), sitta här och hejdå maten. Det är nämligen väldigt viktigt för dig nu att säga hejdå till allt, inte bara främmande folk på gatan. När vi ätit färdigt säger du alltid hejdå till maten, mackan eller frukosten. Detta använder jag mig också av för att berätta för dig att vi ska avsluta något vi håller på med. Då är det lättare att gå vidare och uppstår inte någon konflikt. Om jag däremot inte förbereder dig på att vi  till exempel ska sluta tvätta händerna nu, blir du arg och vill inte alls. Därför säger vi hejdå till det mesta!

Du är även väldigt fokuserad på vad som är öppet och stängt. Du stänger badrumsdörren när vi går ut därifrån och du kontrollerar gärna folks garageportar, om de är stängda eller ej. Andras brevlådor är också intressanta, även om jag säger till dig att du inte ska titta i dem, eller kanske just därför! Orden öppen och stängt använder du ganska frekvent.

En lek du gillar och har gillat ett tag är tienda. Vi tar en filt och gör ett tält över våra huvuden. Mitt huvud och mina händer agerar tältpinnar. Det tycker du är mysigt. Du tycker även att det är kul att dra ner mina kläder på golvet och säga att du är busig. Eller allmänt att sprida ut alla dina saker överallt... Som tur är tycker du det är ganska roligt att städa också, om jag är med och säger Var ska den här ligga? Då tar du den och lägger den på rätt plats. Du är även duktig på att hämta saker vi ber dig om och ge dem till oss. Då och när du själv får något säger du oftast tack. Vem har lärt dig det? Jag och pappa? Pino?

För det du älskar mest just nu är: snutte, pipo och Pino. Du gillar också dina föräldrar och deras cyklar. Att äta tycker du också om, mest makaroner, som du kallar för kanona. Välling äter du fortfarande tre gånger per dag. Borde vi minska på det? Jag vet inte. Du gillar det och det funkar! Jag ska fråga BVC.

Det är fantastiskt att du hunnit bli två år redan, G! Vår första bebis är inte någon bebis längre, verkligen inte! Du är ett barn som upptäcker allt möjligt och orädd tar dig fram i din lilla värld. Snart utvidgas världen i och med förskolestarten och jag hoppas verkligen att du ska trivas där!

Det ska bli fantastiskt att se dig växa upp och följa din utveckling. Vi älskar dig Gunni och är så glada att du har kommit till oss!

"och ni kommer ut på andra sidan av den tuffa bebistiden som en ny liten familj"

Nybadad med pappa och traktorvideo

Bebistiden är väl slut för längesedan egentligen, idag är sista dagen i hela livet som G är ett år, ändå är han min lilla bebis ibland. Mest bebis känns han när han ligger i min famn och äter välling ur sin nappflaska (bibi), men ändå är han ju inte någon bebis - inte ens då.


När Annika skrev den där kommentaren, som jag syftar på i rubriken, hade jag precis skrivit ett inlägg om hur jobbig bebistiden hade visat sig vara. Då var G drygt fyra månader. Nu har det gått nästan två år och han har, precis som Annika förutspådde både lärt sig krypa och lärt sig att stå. Han har till och med lärt sig att gå (januari 2018) och säga en hel massa ord (på båda språken). Det är faktiskt fantastiskt att se honom utvecklas och förändras. Och det är så himla skönt att äntligen ha kommit ut på den andra sidan av den tuffa bebistiden!

Relationen mellan M och mig har i takt med att vi hittat mer och mer rutiner i föräldraskapet stabiliserats och blivit bättre. Det var tufft för oss att få barn, värre än vad jag hade kunnat föreställa mig, men vi har faktiskt tagit oss igenom det och vi kommer aldrig mer att vara förstagångsföräldrar till en liten nyföding. Samtidigt: vilka förutsättningar hade vi? Förutom att vi fick ett prematurt barn och inledde föräldraskapet med en månad på sjukhus är vi från olika länder med olika synsätt och kulturer, om än båda är "västerlänningar". Vi är uppväxta i olika familjer med olika värderingar och olika uppdelningar av arbetsuppgifterna. Ofta pratar man om vad ens man inte har lärt sig av sin mamma, men hur ofta pratar man om vad han har lärt sig av sin pappa? M har inte lärt sig av sin mamma att ta hand om ett hem särskilt mycket, eftersom hon alltid har gjort det. M har däremot lärt sig av sin pappa att en pappa inte behöver varken ta hand om varken hem eller barn, eftersom mamman gör det. Jag å min sida kommer från en familj där både mamman och pappan varit engagerade i både familj och hem, om än inte båda gjort allt utan de har också delat upp sysslorna. Därför har M en viss förväntning på mig (som aldrig kommer infrias) och jag en viss förväntning på honom (som inte heller kommer att infrias). Det enda möjliga är att vi två tillsammans skapar en helt ny ordning i vår familj, som om det skulle gå när vi levet i ett patriarkat... Men kanske går det att åtminstone försöka utgå från vad var och en vill och vad var och en behöver och skapa något bra utifrån det. Vi får se: vi jobbar fortfarande på att hitta det optimala vardagslivet.

Men som tur är: bebistiden med vårt första barn är över! Han är en helt egen person som har egen vilja och egna åsikter och preferenser. Vi lär oss hela tiden saker med honom och tur är väl det. I takt med att han blir större blir han också mer självständig, även om vi hela tiden måste "passa" honom, särskilt ute. Nu kan han leka en stund själv i sitt rum, eller i samma rum som jag är i. Han tar initiativ och han vandrar iväg på upptäcktsfärd, med mig eller pappa M ganska mycket hack i häl. Samtidigt har vi också lärt oss att det kanske inte är så farligt med lite barnvideos på telefonen, i sällskap med någon av oss, ibland när ingen ändå orkar göra något annat. Storfavoriten är Pino, men även videos med traktorer fungerar bra. Är det någon som har tips på bra traktorvideo eller andra barnprogram (till barn i tvåårsåldern) är dessa varmt välkomna!

Idag har vi fått brev om förskoleplats. I slutet av september har han fått ett preliminärt startdatum. Nu gäller det bara att hitta ett frimärke och ett kuvert och skicka in vårt JA till kommunens placeringsansvariga. Tänk vad stor du har blivit, min lilla bebisgurka! Snart två år! Grattis!

Det blåser aldrig i Umeå

Det blåser aldrig i Umeå som det blåser här. Så känns det när jag cyklar över bron och hjälmen nästan flyger av. Bak på barnstolen sitter G och gråter efter mer kaka. Klantiga mamman, som bara ville vara snäll, har gett G en kaka och tagit den sista själv. Kakorna är slut. Han är hungrig. Hon är hungrig. Kakorna är slut och den satans vinden vill nästan blåsa ner dem från bron. Så känns det.

På bron måste man välja: trottoaren eller vägen. När man väl har valt så är valet gjort, för det går inte att cykla upp på trottoaren var som helst. Kantstenen är alldeles för hög. Det går inte heller att kånka upp cykeln där, även om man står bredvid, om barnet sitter bak. Då välter nästan cykeln i vinden. Det blir för tungt och för högt och snoret blåser nästan ut ur näsan.

Av denna utflykt lärde jag mig: aldrig mer cykeltur med hela familjen innan lunch när det blåser tvåsiffriga metertal per sekund. Aldrig mer cykeltur innan lunch alls, åtminstone inte med barn där bak. Aldrig mer ge en kaka innan lunch. Det var bara dumt. Han hade varit mycket nöjdare utan kaka alls och mamman hade inte blivit så förbannat förbannad på alla turister som plötsligt var överallt för att se den där kappseglingstävlingen.

I Umeå blåser det visst! Fråga dem som bor där! Det blåser vissa dagar, fast det inte syns i träden. Det lärde jag mig under mina tio år. Vind i Umeå är fartvind, och kanske en liten pust extra. Visst ibland blåser det på riktigt så att det visst syns i träden, men inte ofta. Här blåser det hela tiden varje dag. Nej, det gör det inte. Men oftare och starkare än i Umeå i varje fall. Det kan jag garantera.

Sista dagen som föräldraledig med Gunildo

Vi skulle kunna säga att idag är den sista dagen som jag är föräldraledig med vårt barn G, som inte heter Gunildo - men ibland kallar vi honom det. Han är snart, alldeles strax, två år och han kan vägen till lekplatsen. Han vet var hans plats är vid bordet och idag när han såg en barnstol på en uteservering till en stängd restaurang så utbrast han "platsen, platsen!" flera gånger och verkade vilja att vi skulle "sitta där" och äta, vilket tyvärr inte gick eftersom restaurangen som sagt var stängd så här andra söndagen i lågsäsong.

Det här är sista dagen för mig som helt totalt föräldraledig med G, men ändå inte den allra sista. Jag börjar jobba deltid imorgon och kommer liksom samtidigt vara föräldraledig. M och jag kommer inte hinna ses förutom när vi är trötta och vårt hem kommer förfalla. Ändå känner jag ingen som helst ångest. Det känns faktiskt kul och inspirerande att börja jobba igen imorgon! 

Förra gången när jag skulle börja jobba efter min föräldraledighet kändes det mest hemskt. Jag var på något sätt orolig över att M och G inte skulle klara sig utan mig i flera timmar varje dag, men det visade sig gå utmärkt. M försummade inte alls G, som mina värsta tankar tänkte, utan de fick ett tätare vävt band och M blev den som förstod G bäst och kunde alla hans rutiner. Nu är det återigen jag som vet att G kan klättra upp själv på den lilla gungbrädan med en fjäder i mitten på lekparken men att han inte vill åka själv i rutschkanan utan hellre vill hålla handen. Samtidigt har mammigheten helt släppt och det är pappa M som måste följa med när vi ska gå ut, annars blir G ledsen. 

Det förändras helt enkelt hela tiden med små barn, samtidigt som man ändå lär sig hur de fungerar. Spännande är det, minst sagt, och lika utmanande.

Jag hoppas verkligen nu att vi får ihop det här med att M ska jobba heltid (men är borta mycket längre dagar än 9 timmar eftersom de har en dum paus mitt i dagen - delade turer) och att jag ska jobba halvtid. Kanske kan M komma hem vissa dagar när han har extra lång paus, så att jag hinner göra något vettigt med jobbet? Annars får jag helt enkelt jobba när G sover och de dagar när M är ledig. Ja, detta skrev jag visst om igår, men det är något som jag funderar en del på. Oavsett hur det blir så är det under en begränsad period. I slutet av augusti får vi eventuellt besked om förskoleplats och då hoppas vi såklart på att det blir den närmaste förskolan med tanke på att våra transportmedel heter cykel, alternativt buss. 

Jag tror verkligen att G är mogen för förskola nu. Han vandrar iväg utan mig när vi är på lekplatsen, även om jag alltid följer efter om han går för långt. Han leker självständigt, men även med oss. Han säger flera ord. Han kan äta själv (med händerna mest men även med sked). Han har rutiner för att tvätta händerna innan och efter mat, och han vet att man ska sitta ner när man äter - även om han inte alltid vill göra det. Jo, jag tror absolut han är mogen! Men vi får väl se hur det går med inskolningen ändå...

Nu ska jag koka en kopp te och tända ett ljus. Sedan ska jag fortsätta att läsa i boken som jag började läsa igår: Haruki Murakamis Efter mörkrets inbrott. Hittills verkar den i varje fall bra! Ute faller regnet och imorgon kommer sopbilen. Vi har till och med kommit ihåg att ta ut kärlen, så att de töms! Villalivet. Något nytt och något spännande. Vårt.

Vi säger hej till västkustlivet

Så har vi landat på den lilla holmen på västkusten, en bit norr om Göteborg. Tack och lov för broförbindelsen, men fy fasen vad jobbig den är att cykla över - bron från den lilla ön vi bor på till den större ön Tjörn. Uppför uppför uppför, platt, nerförnerför, uppför, nerför - framme på Tjörn. Och tillbaka är det samma visa, men när man äntligen kommer ner för bron är det uppför nästan hela vägen hem, förutom en bit då det är platt. Jag måste ha en elcykel, och det nu! Jag kommer aldrig palla att cykla med G till förskolan utan elcykel. Det är helt enkelt för mycket uppför och nerför här! Bil säger min mamma, bil säger Ms mamma. Cykel - säger vi. Vi måste få testa att leva vårt liv såhär, och se hur det funkar. Ingen av oss vill ha bil och hittills har vi klarat oss bra. M tar sig till jobbet och vi lyckas handla då och då, både lite längre bort och i affären här. Dyr affär, men ändå, det går ju att handla där. Bättre utbud än butiken i Dorotea har de åtminstone!

Lastbilen med alla våra saker fick precis plats på gatan. Tjugo centimeter på vardera sida hade de att spela med, och de fick backa ut sedan när de skulle härifrån. Att låta en flyttfirma ta flytten var helt klart värt. Så himla skönt att slippa bära ner tvättmaskinen och sängarna och soffan själva för trappan i Umeå. Vi hade aldrig klarat det! Jag skulle inte orkat fysiskt. Sedan var det såklart också skönt att slippa köra genom hela Sverige med alla saker och lille G. Det hade varit jobbigt! Så - mitt tips till de som ska flytta långt är att anlita en flyttfirma. Skicka efter offerter från flera och jämför. Var ute i ganska god tid!

Vi sov en natt till hemma hos mina föräldrar sedan flyttlasset kommit. M var och packade upp det nödvändigaste och jag stannade med G och pappa i deras hus under tiden. Det var skönt - särskilt som jag hatar att packa upp. Kanske är det även därför jag knappt packat upp någonting sedan vi flyttade in för en dryg vecka sedan. Vi har ju det viktigaste på plats nu, och det känns tråkigt och jobbigt att kika i resterande halvfulla (?) kartonger. Dessutom har jag ingenstans att lägga sakerna än. Vi måste montera upp bokhyllan först och få i ordning i klädkammaren. Det är lite fix och pill kvar helt enkelt, men väldigt lite tid. Och mindre tid blir det nu när jag ska börja jobba på måndag. Bara 50% visserligen men utan någon som helst barnomsorg blir det ett pussel att få ihop vår tid ändå. De två dagarna M är ledig per vecka ska jag arbeta, och sedan sprida ut resten av timmarna på övriga veckan har jag tänkt. Fantastiskt att jag har ett så flexibelt jobb!

Sedan vi flyttade in här har vi fått vara med om mycket växlande väder. En dag var det storm, några dagar har det regnat, idag blåser det 10 meter per sekund, men vi har även haft dagar då solen tittat fram. Jag har badat en gång i havet, från en badstege nära vårt hem, medan G sov i vagnen. Det var ljuvligt. Så stilla och vackert. Ganska klart vatten. Tången som rörde sig sakta i havet. Böljande.

Det känns bra det här! På det stora hela känns det bra. Jag börjar vänja mig vid huset, vid att det finns tre dörrar ut och hur vi ska göra för att ha koll på att G inte rymmer genom någon av dem. Min snickarkunnige far har satt upp en grind för köket (öppen planlösning), så att G inte kan gå dit och sätta på plattorna (ingen barnsäker spis), och det är underbart. Det är så skönt att kunna "stänga in sig" i köket utan att G kommer dit och drar i alla lådor och samtidigt har jag koll på honom i och med att det är så öppet.

De svenska sommargästerna verkar ha gett sig av. Idag var några tillbaka och tittade på Tjörn runt, en stor kappseglingstävling, men i veckan har det varit ganska tomt på snyggt (läs: rikt) klädda människor. De ser så rika ut, så olika mig... Men de som bor här året runt är inte lika uppklädda, och eventuellt inte heller lika rika. De flesta som bor här året runt verkar vara 50 år eller äldre. Det verkar vara få unga och få barn. Jag har inte träffat någon jämnårig riktigt än, inte som jag lärt känna. Det längtar jag efter. Jag antar att det kommer när G börjar i förskolan. Där är ju de andra barnen, och deras föräldrar är väl mer eller mindre i vår ålder. Hoppas vi hittar några vänner där!

Samtidigt: så rik man kan känna sig av att få bo så här. Av att inte behöva åka hem till en bostadsrätt i centrala delarna av en större stad och trängas och lyssna på spårvagnen. Jag känner ett lugn när jag kommit över bron med cykeln och är tillbaka på holmen. Det är vårt hem det här nu. Och det känns fint!

Vi tar farväl av Umeå

Vi cyklar runt med G på den nya cykelstolen och med den nya blåa hjälmen på huvudet och tar på något sätt farväl av Umeå. För knappt elva år sedan kom jag hit för första gången. Jag kräktes på tåget innan jag klev av, på grund av all uppdämd nervositet. Drömmen om Norrland skulle levas och nu har jag levt den.

Inte en röd stuga i skogen, precis.

Först levde jag den i ett studentrum på Mariehem, en trappa upp, nära Nydalasjön. Det var en bra korridor med endast sex rum. Alla var inte ens alltid bebodda under de två år jag bodde där, men de som bodde där var överlag trevliga och fina människor. Dessutom hade vi det faktiskt riktigt rent och fint i korridoren, långt över förväntan.

Mitt skrivbord i studentrummet. Gardin från loppis: en i fönstret och en som duk. Det tjocka spansk-svenska lexikonet var alltid redo.

När jag bott där i två år var det dock dags för lite sydligare breddgrader, kände jag. Så jag flyttade till Almonte. Där bodde jag i ett läsår och sedan bar det av norrut igen, med M i släptåg.

Att hitta en tvåa var betydligt svårare än vad jag trott, men med tre års kötid gick det ändå att få en dublett, med superlitet kök, på bottenvåningen på Ålidhem. Här i Umeå heter det förövrigt "på", att man bor "på" olika stadsdelar. Detta lät helt fel i mina öron eftersom det i Göteborg heter "i", t ex att man bor i Högsbo, dock på Hisingen eftersom det är en ö. (Tur då att vi ska flytta till en ö nu, så det inte blir så stor omställning just med prepositionsanvändandet angående var vi bor!) Där på Ålidhem bodde M och jag i tre månader, sedan åkte han tillbaka till Spanien pga pengabrist och brist på realistisk plan. Då flyttade en blocketbekantskap från Skåne in. "Ni kanske blir vänner för livet", gissade min pappa innan hon kom. "Nej", sa jag. Men pappa hade mer rätt än jag, för vi är fortfarande kompisar!

På Ålidhem hade vi en liten uteplats och en sommar hade jag
 lyckats skapa en liten fin trädgård med både krasse och ringblommor, 
trots den värdelösa jordmånen (lera och rötter).

Sedan kom M tillbaka till Sverige i november 2012 och flyttade in hos mig, då hade min vän redan flyttat ut. M och jag bodde där till sommaren 2014 då vi flyttade dit vi bor nu, på Tomtebo. Nära sjön och nära skogen. Så underbart!

Nu ikväll cyklade vi runt hela Nydalasjön med G där bak, och vi konstaterade att det var som att ta farväl. M har bott här permanent i nästan sex år, och jag i tio. G är född här och det kommer alltid att stå Umeå som födelseort i hans pass. Det är lite vemodigt att lämna, vilket jag har skrivit flera gånger förr, men samtidigt underbart att det faktiskt känns i hjärtat att det kommer att bli bättre dit vi flyttar. Det handlar inte alls om att det är dåligt här i Umeå, tvärtom - det är fantastiskt på många sätt, utan om att vi nu är en liten familj och att vi kommit fram till att närhet till resten av familjen faktiskt blivit viktigt. Att kunna ses spontant, och inte i tio dagar i sträck, utan kanske i två timmar, med mina föräldrar känns väldigt skönt! Att kunna träffa syrran någon dag under helgen! Det blir fint tror jag. G får närmre kontakt med dem, och på köpet blir det dessutom närmre till Spanien.

Tack Umeå för dessa år! Tack för det du gett oss i form av underbar natur och norrländskt lugn. Tack för de vänner som vi funnit här och de arbeten vi haft. Tack för studietiden och UB. Tack för allt, tack för oss!

Om mindre än en vecka går flyttlasset. Nu är det sista rycket!

En valbebis mitt i ett hopp, på himlen!

En lång och händelserik dag med både glädje och ångest avslutades med min vän S, i skogen runt sjön. Vi har känt varandra sedan ungefär 2013 då vi bland annat mediterade ihop, i en liten fin grupp anordnad av en gemensam vän till oss.

Ikväll kom S förbi och åt nån slags soppa och hummus med grönsaksstavar. Vi pratade om allt viktigt och hann med en tur till lekplatsen med G och även en lång promenad längs sjön. Och där på himlen, var den bara: den av ett moln skapade lilla valbebisen mitt i ett hopp. Så fint och häftigt att se tillsammans!

Något foto blev det inte dock, eftersom moln är lika  tråkiga att fota som mat, enligt min mening. Men kanske hade det blivit ett fint kort. Nu har vi det dock i våra minnen, minst lika fint det!

Ja, det är ju som jag skrev tidigare lite vemodigt att liksom lämna sina vänner här, men samtidigt tror jag på att folk som man behöver eller som liksom behöver en, finns kvar. På ett sätt eller ett annat. Vi pratade om att skriva riktiga brev utan krav, att ses när jag ändå ska hit i jobbet. Ja, det känns bra. Och jag hoppas att hon, och många andra vänner härifrån, någon gång får för sig att komma förbi ute på holmen och säga hej, sova över och käka äppelpaj i vår trädgård.

Livet alltså, tänk vad mycket det har att bjuda på! Vackra vänner, vacker natur och ständig förändring! Heja!

Hur kom detta sig egentligen?

- Jag vill inte bo i nåt jäkla kaninbo, sa M en fantastisk kväll, en vecka före midsommar när jag visade honom de fyra lägenheter jag sökt i Göteborg med omnejd.

- Men det är så det är, sa jag. Det är vad som finns.

- Varför hyr vi inte en villa? kontrade M.

- Ja, jag har inte letat efter några villor. Du kanske kan leta? svarade jag, varpå jag liksom blev så provocerad, på ett bra sätt, att jag sökte själv, med M bredvid mig i soffan och midnattsljuset utanför.

Jag sökte och hittade fantastiska villor i Askim för 24 000 i månaden, och liknande objekt. Haha, det har vi ju aldrig råd med! Jag som tjänar mest av oss två får ju inte ens ut det efter skatt. Men sedan, som av en händelse, trillade vi över annonsen om villan på ön nära mina föräldrars sommarställe. Först förväxlade jag Klädesholmen med Kärringön och började förklara för M att det aldrig skulle gå (färjeförbindelse), men sedan kom jag till sans och förstod var det låg, helt perfekt, egentligen.

Häromdagen fick jag en kommentar angående hur det kom sig att vi valt landsbygden istället för staden, och den eventuella vintertida folktomheten. Ja, hur gick det till? Jo, vi har faktiskt alltid pratat om att bo på landet, eller i ett mindre samhälle en bit utanför Göteborg. Samtidigt har det känts helt omöjligt eftersom det då blir långt till mina föräldrar och kanske även långt till jobb för M, och därmed kommer det nästan inte vara någon idé att flytta dit (läs Bollebygd, Horred, Gråbo osv.). Kungsbacka har vi varit lite inne på, men jag tackade nej när vi fick erbjudande om visning där eftersom lägenheten låg på markplan. Företaget jag är anställd av har ett kontor där, men det var lite osäkert hur det skulle bli med jobb för M.

Men så kom bara detta hus till oss, den där skimrande kvällen. Vi kommer att få en vardag där, och vardagen blir ju alltid lite grådassig så småningom. Vardagen är ju ingen julikväll precis, men jag tror ändå att det kan bli bra. Med tanke på att vi länge pratat om att vi vill bo mer lantligt än Göteborg, och med tanke på att det ligger nära mina föräldrars sommarställe, där de faktiskt är ibland även under vinterhalvåret, så känns det hittills som ett väldigt bra alternativ. För bra för att tacka nej till, tänkte jag när jag sett huset och lärt känna värdparet lite grann. Hyran är rimlig med tanke på vad huset kan vara värt, och vi har råd att betala den med våra löner. Sedan att M fick jobb 15 minuter på cykel från huset, tre timmar efter det att han skickade in ansökan, har ju också spelat in.

Självklart har jag tänkt på den eventuellt folktomma vintern. Jag har testat tanken om att det kommer att bli tråkigt där på vintern. Inget att göra. Men så har jag också tänkt: Vad gör jag i Umeå om vintern? Och vad skulle jag göra i Göteborg? Jo, det jag gör i Umeå om vintern är följande: arbetar, tar hand om hemmet, lagar mat, tar hand om vårt barn, promenerar, pratar i telefon, träffar vänner lite då och då, men mer sällan än på sommaren har jag en känsla av. Innan vi fick barn gick vi på bio ibland. Sedan ser vi ju en del på TV också, som alla andra. Serier och sånt. Rapport. Och så kom jag fram till att allt det där kan vi ju göra även på Tjörn. Det finns till och med ett akvarellmuseum, där man kan vara med på skaparverkstad, precis som på Bildmuséet i Umeå som vi har besökt ganska flitigt i perioder. Och om jag inte helt missminner mig finns det också biograf i Skärhamn. Jag är lite osäker på utbudet bara. Det finns minst två restauranger på självaste ön där vi ska bo, och ganska mycket natur när man bara passerat bron.

Och angående det folktomma: på något sätt kommer jag att behöva skaffa mig vänner. Antingen genom M, eller genom G, eller alldeles på egen hand. G ska ju börja i förskola till hösten och kanske finns det några föräldrar där som man kan hänga med? Eller så får M någon trevlig kollega som vi kan ragga upp som sällskap under vintern. Vi vet inte. Lite synd är det ju att jag ska sitta hemma och jobba och inte få automatiska sociala kontakter via jobbet, men å andra sidan borde jag hitta åtminstone en eller två att prata med på fritiden ändå. Jag är ju rätt översocial och har oerhört lätt för att prata med vem som helst.

Jag tycker att det känns så himla skönt att vi inte ska flytta till Göteborg. Jag längtar aldrig till stadspuls utan mer ut till det lugna i naturen. Tanken att flytta till Göteborg handlade bara om att min familj bor där, inte om att jag längtade till själva staden. Därför känns det helt rätt att  vi valt landsbygden och den lilla ön framför höghus och spårvagnar. Men hur det blir - ja, det får ju framtiden utvisa!