En blåsig novemberdag

Så kom den andra riktiga höststormen. Det går oftast bra att cykla till jobb och förskola men när det blåser över 14 meter per sekund och kanske 18-22 i byarna är det inte möjligt att ta sig med cykel över bron. Alternativen är: promenera, åka buss eller få skjuts med någon i bil. Idag hade jag tur, för G och M skulle vara lediga. Det var således bara jag som behövde komma mig över bron, fram och tillbaka. Redan igår kväll lyckades jag ordna så jag fick skjuts av en vänlig själ här på holmen. Så tidigt som kvart över sju var det dags för avfärd och det kändes som att kliva in i ett slott att sätta sig i hennes volvo. Hela min kropp ville ha en bil, nu! Vad snabbt det gick att ta sig till jobbet, och vad bekvämt. Vad lite energi jag gjorde av med! Men ändå... en bil? Kanske sedan. Inte nu.

På lunchen gick jag ut. Då var det vindstilla. Åtminstone nära inpå vindstilla. Jag tog mig en rejäl tur, ända till kanalbryggan med utsikt mot Åstol. Det var bara jag där. Ingen som badade. Enorma tångruskor vajade i vågorna. Så vackert, och stillsamt och plötsligt, när jag precis vänt mig om för att gå tillbaka började det snöa. Inte med samma kaliber som uppe i min gamla hemstad Umeå, men ändå. Snöflingor och lite hagel föll ner över mig när jag gick tillbaka mot jobbet. När jag kom tillbaka var jag varm och fylld av kall, frisk luft. Det kändes skönt.

Eftermiddagens uppgift, som jag tilldelat mig själv, var att ta del av en modul ur Skolverkets Läslyftet om lässtrategier för skönlitteratur. Det började med att jag skulle läsa en femton sidor lång text, vilket jag gjorde. Den var skriven på ett akademiskt språk, skulle jag säga, och det var lite nostalgi att läsa en sådan text igen. Samtidigt saknade jag att ha den utskriven på papper. Det är en annan känsla att läsa på papper än digitalt: att kunna stryka under, anteckna i kanten, ta i texten mer fysiskt på något sätt. Efter textläsningen skulle man lyssna på en podd, men det hade jag inte ro till. Dessutom ringde min nära vän Leli mitt i allt och vi pratade om det vi behövde prata om. Mycket fint! Mammalivet alltså, inte helt lätt är det. 

För att sedan komma hem valde jag mellan två alternativ: gå eller bussen. Jag tänkte att jag går ut och ser hur det känns och mycket riktigt. Väl ute fick jag en sådan energi att det gick av bara farten att ta sig hem, eller nåväl: att ta sig till bron. Under tiden jag gick lyssnade jag på skolverketpodden som jag inte orkat ta till mig tidigare, och kände på så vis att jag promenerade hem samtidigt som jag jobbade vilket gav en härlig känsla av effektivitet. Det är märkligt hur man kan komma in i olika stämningar och energier, men bra att det växlar. 

På bron fick jag hålla handen på kinden för att kunna andas i den hårda vinden. Blir det så här stormigt nästa vecka också får vi antingen sova på mitt jobb eller åka buss. Ja, det är sådant jag tänker på här. Hur mycket blåser det? Från vilket håll? Hur blir det då? Innan jag flyttade hit hade jag ingen aning om vad olika vindstyrkor betyder rent fysiskt. Nu sitter det i kroppen. Varsågoda, här får ni min totalt hemmasnickrade vindupplevelsetabell:

1-5 meter per sekund =  vindstilla,

6-10 meter per sekund = normalvind, helt hanterbart,

11-15 meter per sekund = det blåser mycket men det går,

16-22 meter per sekund = det blåser väldigt mycket, 

23-24 meter per sekund = det blåser fruktansvärt mycket,

mer än 24 meter per sekund = jag stannar inne till vilket pris som helst.

SMHI har en lite mer officiell tabell med olika måttenheter för vindstyrka så som Beaufort, m/s och knop. Intressant tycker jag att vinden kallas olika saker till land och till sjöss! Det har jag inte fattat förrän nu. Varje dag lär man sig något nytt, minsann!

Vad mer än vindhastigheter, coronaisolering och förskolelämningar bjuder den här hösten på då? Ja, ett nyfunnet eldningsintresse hos mig (det går sådär men övning ger färdighet), dinosaurieintresse hos G och ett gammalt vanligt men ständigt nyskapande målarintresse hos M. M var förresten med i en fin och välskriven artikel i sin facktidning häromveckan. Ni som såg ni såg, och det var väldigt roligt att han fick vara med i ett helt reportage tyckte vi. G blev alldeles till sig när han såg att pappa var i tidningen! Det var fint att han fick lite uppmärksamhet för både sin konst och sitt arbete, tycker jag. 

Och ni då? Vad har ni för er denna mörka, blåsiga och ganska ensamma höst? Vilka ljuspunkter finner ni där ute? Berätta gärna, så blir jag glad!

En helg i oktober

Så kom äntligen denna helg, efter en intensiv vecka där jag kände att jag aldrig riktigt kom igång på jobbet men när jag tittade tillbaka på veckans arbetsinsats ändå kunde se att jag hade gjort tillräckligt. Konstig känsla. Stress kanske den heter? Inför denna helg hade vi som vanligt inga planer, men några tankar. En tanke var att besöka en ny förskolevän till G i hans nybyggda hus, en annan tanke föddes mer i stunden på fredagseftermiddagen och det var att ta ut G på restaurang för att fira in helgen. Sagt och gjort. Med 24% mobilbatteri och oklar batterimängd på cykeldatorn/displayen som inte laddar sig som den ska  gav jag mig av. (Ja, jag har reklamerat. Nej, jag har inte fått någon ny. Ja, jag har min svågers som funkar. Nej, jag använder den inte utan har den bara med mig ifall att, men denna dag låg den hemma.)

Det var så vackert att cykla förbi hela landskapet. Fåren som bräkte, höstfärgerna. Än en gång tog jag inga bilder på dem, men jag får spara bilden i mitt inre. Vi lyckades komma fram till Skärhamn utan att vare sig mobilen eller cykeln hade dött. Underbart! G beställde bara pommes frites och jag beställde Pad Thai. Det var nudlar i ostronsås och tigerräkor. Är det dessa tigerräkor som är så dåliga för miljön att äta? Jag blev osäker och åt ändå. G smakade förvånande nog på mina nudlar och tyckte om dem! Nästa gång ska han beställa Pad Thai, sa han. Det var bara vi som satt och åt där inne på restaurangen (tidig timma) och det var lugnt och skönt. G fick en bamseglass till efterrätt och var glad. Sedan cyklade vi hem i skymningen och vinkade till pappa M när han bytte buss inför arbetsveckans sista tur. Det var en fin början på helgen!

Så kom lördagen och vi fick sova till klockan nio. Det var ju bara hur skönt som helst, som ni alla förstår. När jag äntligen tagit mig upp ur sängen hade jag fått ett sms av förskolekompisens mamma att vi var välkomna till dem. Men innan dess behövde jag ta det lite lugnt, laga pumpasoppa och äta den. 

Mitt höftade recept, på svärmors inrådan:

En purjolök

En gul lök

En stor morot

Tre potatisar

En butternutpumpa

Man kan ha i en paprika också, men jag hade ingen hemma.

Alltsammans grovhackade jag och sedan stektes det lite lätt i rapsolja och sedan hade jag på vatten, grönsaksbuljong och salt. Detta kokades i nästan 20 minuter innan jag tog bort lite vätska och mixade det hela. Ja, men det blev gott (tyckte vi vuxna som vågade smaka).

Efter att vi städat undan lunchen cyklade vi iväg. Först till en ekologisk grönsaksodling med självplock av tomater och djungelgurka och sedan upp för en brant backe till förskolekompisens hus. Vilket hus det var! Nytt, stort, avskalat och fantastiskt med takhöjd ända upp till nocken och tillhörande eko... Underbar utsikt över höstträden och där borta - havet. Så snyggt att det inte var sant! M och jag kunde inte prata om något annat på hela kvällen sedan. Även om jag vet att jag själv inte vill bo så, så blev jag så grymt imponerad. Tänk att folk har råd att bygga sådana hus! Det har inte vi... 

Och idag är det söndag och det har regnat och blåst nästan hela dagen. Jag har känt mig seg och lite nere men det blir nog bra tills imorgon. En promenad mitt på dagen piggade upp lite och till sist fick vi dammsugit och till och med moppat, så nu känns det bra igen. Jag har också hunnit läsa lite i min bokcirkelbok "Folkets skönhet" av Merete Pryds Helle. 

M har fått tid till att måla av vår numera framlidna vän ponnyhunden. G tog initiativ till att baka kärleksmums, ohyra hittades i strösockret, och så vidare. 

Nu är det dags att betala räkningar! Skoj, tycker jag, för då kan man se hur pengarna växer. Så kanske, kanske får även vi en dag möjlighet att köpa något slags hus någonstans, förhoppningsvis ganska nära där vi bor nu. 

En skön söndagskväll och bra start på nästa vecka önskar jag er! Hej hopp!

Dramatisk vändning på dagen

Under arbetsdagen har jag alltid mobilen på, ifall förskolan ringer. Den är alltid med mig ner när jag ska äta lunch. Just igår var jag på vippen att ringa min vabbande syrra en stund innan lunch men så kom pappa med bilen från Göteborg och jag hjälpte honom att ta ner en stege från biltaket istället. Jag gick upp till mitt kontor igen och rättade färdigt en elevuppgift. Så ringde telefonen. Precis när jag skulle skicka tillbaka min rättning till eleven ringde telefonen. Ett fast nummer från Tjörn eller Orust. Vem kan det vara? Förskolan såklart! 

- G har ramlat och slagit i huvudet i en sten. Det blöder. Det verkar  vara ett djupt sår. Du måste komma med en gång och ta honom till vårdcentralen, sa fröken på andra sidan ungefär. 

Inte skulle jag hinna äta någon lunch, än mindre göra något annat alls. Det var bara att gå ner, trycka två falu rågrut medan jag klädde på mig och be pappa hjälpa mig att sätta i bilbarnstolen med femtielva fästen. En banan och ett ägg fick jag också med mig, men ingenting till G. Han har nog redan ätit, tänkte jag. 

- Ta det lugnt nu, sa pappa innan jag körde iväg. Det var bra ord att ha med sig. 

Fröken satt på en stor sten vid parkeringen och G satt lugnt i hennes knä. I pannan ett provisoriskt plåster och lite blodspår i ansiktet  och på händerna. Han snyftade till när han såg mig, men bröt inte ihop. 

- Jag har ramlat på en vass sten, sa han. Ja, det var när de hade lekt i drakarnas land. Och så hade en vass sten varit precis där G hade ramlat. Och nu var såret djupt och ögonen ledsna och det var dags att åka i morfars bil till vårdcentralen. Ut och iväg i den glesa landsbygdstrafiken. Mulet, nästan dimmigt väder och gröna, gula, röda träd. 

G satt och pratade hela resan dit, men väl framme ville han inte gå in. Såklart. Den pojken har erfarenhet av vården och han undrade, helt logiskt, om han skulle opereras nu. Men nej, här inne gör de inga operationer alls, försäkrade jag. Till sist lyckades jag locka in honom genom att springa över en gräsmatta med vackra höstlöv, och runt ett hörn och in sedan vi passerat dörrvakt.

- En hiss! utropade G.

- Den åker vi sen, sa jag. (Som belöning, tänkte jag.)

I väntrummet testade G allt: tvätta händerna på toaletten, dricka vatten ur engångsplastmugg, klättra i väntrumsbåten med djur i trä (Noaks ark möter klätterbåten på Drottning Silvias barnsjukhus i miniformat), hämta "biljetter" (gamla nummerlappar) och gå runt och titta. Vinka till tanterna som blev inropade, ja, sådant viktigt. Så snart en sköterska gick förbi i blå kläder lade G märke till det:

- Titta en skötväska, sa han varje gång.

Plötsligt blev det hans tur, sköterskan ropade upp hans spanska efternamn på svenska och det tog en liten stund för mamma Tove att koppla. Så gick vi in i ett rum. Där fick mamma försiktigt ta bort förskolans plåster och sedan fick sköterskan under mammans fasthållande tvätta såret med tvål och vatten. Hon satte små plåsterremsor i kors, ett annat plåster på men kom sedan på att det bästa var nog ändå om doktorn fick komma och titta. 

När G provat den rullande doktorspallen och kikat runt lite i rummet kom så doktor Per. Han var snäll och go och inte helt ung. Han lyste med sin starka lampa och tog försiktigt bort sjuksysterns fina omplåstring. Så satte han nya plåsterremsor, denna gång som en stjärna. Och ett större plåster på som skydd. 

- Another one, sa doktorn på engelska.

- Otra tirita, säger man på spanska, sa vi. 

- Men, hur kan ni spanska? frågade han. 

Så fick vi berätta om pappa M och så skojade doktorn till det med Gs namn. 

- Om din pappa heter M-lino så heter du G-lino, sa doktor Per. G skrattade, och tyckte att detta var det roligaste han hade hört på hela dagen. 

I korridoren sedan kom jag på att om vi heter G-lino och Tovelina så heter du Perelino. Fantastiskt tyckte G. Roligt tyckte Per och gick skrattande in på sitt doktorsrum. Sedan åkte vi hissen, upp och ner, för sakens skull.

Så kom det sig att en sådan dramatisk vändning före lunch fick ett glatt slut på vårdcentralen. Vi tog bilen och åkte hem till morfar där vi serverades lunch båda två, ganska många timmar för sent. 

- Vilken modig kille, hade doktorn sagt berättade G sedan. 

Och ja, vilken modig kille jag har! Han vågade både klättra på stenar i drakarnas land, gå in på vårdcentralen, bli tvättad och omplåstrad, det senaste två gånger av två främmande personer, och sedan gick han därifrån med ett skratt - alltihop innan lunch. Och jag är så tacksam för två saker: G hade humöret uppe hela tiden och jag hade just i rättan stund tillgång till morfars bil. 

En tanke till slår mig kring detta; när något sådant här händer försvinner allt annat. Helt plötsligt är det bara G som finns i hela världen och bara G med den blödande pannan som måste räddas. Ingen mental vikt kan läggas vid tankar som: har jag jobbat tillräckligt effektivt idag? eller något annat som inte har med G och Gs hälsa att göra. Det är lite liknande som det jag upplevde under mitt minimalistiska liv på IVA. Och det är väl så det är att vara mamma, eller människa: när hälsan sviktar är en god hälsa det enda man önskar. Allt annat är oväsentligt. Tack och lov blev G inte värre skadad, och kanske lär han sig någonting på kuppen. Hela kvällen igår var han pigg och glad, och inatt sov han så gott. Därför lämnade jag honom till förskolan imorse, men på väg in frågade jag honom om han skulle låta bli att ramla på vassa stenar idag, och det försäkrade han att han skulle. Min fina, kloka, modiga pojke! Min G-lino!

Ett gult paket i brevlådan och gula löv på träden

Det är väl en ganska välkänd paradox att när det händer mycket i livet har man inte så mycket tid att skriva om det. Så är det nog för mig just nu. Vad händer då? undrar ni. Ja, vad händer inte? Näe, men det är väl inte så mycket som händer. Inget som jag kan skriva om just nu, i alla fall... 

Men idag, idag fick vi faktiskt en rejäl överraskning när vi öppnade brevlådan. G och jag hade kämpat oss hem genom gråmulen oktobereftermiddag. Regnet hade upphört medan jag kämpade med att få på G stövlarna på förskolan, så jag blev inte så blöt. Barnet satt snällt i sin vagn och pillade på sin röda buss. Väl hemma tyckte jag att vi borde kolla brevlådan. Det är Gs uppgift och döm om vår glädje och förvåning när där låg ett gult paket från Correos, Spanien. Adresserat till mig (inte till M). G listade genast ut att paketet egentligen var till honom och han förstod också snabbt att det helt säkert innehöll något gott och ätbart. Jag såg med en gång att avsändaren var en viss Annika i Aracena, som tänkte på oss. Så himla fint!

Så fort vi fått av oss ytterkläderna öppnade vi paketet. Så fint! Ett paket Rodeo och en bok av en känd barnboksförfattare med barnverser på spanska. En bra godnattsagobok, tyckte G, men när det var min tur att lägga (vilket det var ikväll) och det absolut skulle läsas just den boken stötte jag på lite patrull. Boken visade sig innehålla en hel del litterära ord som jag inte förstod. Så jag läste väl ordagrant och förstod det mesta, men det blir liksom inte riktigt samma sak när man inte kan förklara och det inte är ens modersmål, så jag får göra som Annika och Jesús och överlåta läsningen av just den boken till pappa M, spanjoren, så får jag ta Muminsagorna på rim istället, så som "Hur gick det sen?" och "Vem kan trösta knyttet". 

När M kom hem från jobbet rusade G och hämtade "den svarta påsen" med Rodeo och sprang ut i hallen: Pappa, pappa! Titta! Godsaker! Och M (asombrado/förvånad): Var har du fått tag i den? 

Så det, det var det ju värt att blogga om tyckte jag. Och nu har ni läst om det. Det är höst. Det är blåsigt. Vi cyklar. Vi jobbar och M vill måla. Det känns mer och mer som om vi etableras här. G och M var på födelsedagskalas i lördags hos några förskolekompisar och om två veckor är vi bjudna på ett annat barnkalas. En tredje mamma och jag pratar om att kanske ses i helgen. Det känns lätt och glatt att cykla med sådana tankar. Löven är så vackra på träden och ja, livet känns faktiskt rätt bra i allt som händer och sker. Gamla vänner hörs av och nya vänskapsband knyts sakta men säkert här ute i kustbandet. 

I söndags hade vi en riktigt solig utflyktsdag. På förmiddagen var G och jag i badviken och han blev inte blöt. På eftermiddagen cyklade vi över bron och parkerade vid en kyrkogård bakom vilken det finns en trollstig, men innan vi gick på trollstigen besteg vi ett berg och fikade medhavda (för osöta, enligt M) kanelbullar och en av de sista farmorkakorna som hon hade med sig hit för ett år sedan. Vår familj mår som bäst på utflykt, har vi kommit på. Och här finns det så många olika småställen att variera mellan. 

Nä, nu har det här inlägget svämmat över alla breddar, så nu får jag strax avrunda det här. Jag hoppas att ni har det fint där ute i hösten, trots corona och annat smärtsamt som händer och sker. Ta hand om er så ska jag försöka skriva snart igen. Vad skulle ni vilja läsa om, förresten? Önskemål mottages tacksamt! 

I brist på religion

På min blåsiga holme råder det ingen brist alls på religion men jag har, trots att jag inte känner så själv, de senaste dagarna tänkt en hel del på att "folk på internet" (låt oss kalla dem så) verkar ha ett behov av att tro på något större än sig själva. Kanske är detta något djupt mänskligt och kanske är det rent av därför religion en gång uppstod? Nu skriver jag detta ur mitt helt otroende perspektiv och jag vill inte trampa någon på tårna. Alla har vi rätt till vår egna trosuppfattning, som det heter. 

Min observation började på en blogg som en vän länkade till. Inlägget handlade om kost och om att äta mättat fett och kött, ungefär. Jag läste men kände att jag inte alls kände igen tankegångarna. Är det farligt att äta linser, nötter och fröer? Är det nyttigt att äta animaliskt fett? Det var något nytt för mig. Inlägget var ganska snurrigt disponerat och jag, som oinvigd, hängde inte med särskilt bra. När jag ifrågasatte ganska många delar i inlägget i en kommentar fick jag som svar från bloggskribenten att hon inte orkade svara på min kommentar. Däremot åtog sig en av hennes följare att svara mig. Dock var även hans kommentar ganska svårtydd och därför skrev jag ännu en kommentar där jag frågade vad han menade och kom med lite "motargument" t ex information från Livsmedelsverket, vilka jag litar på. Som svar på det här skrev samma anhängare ett svar som faktiskt fick mig illa berörd. Han skrev flera gånger att jag inte verkade kunna tänka och att det inte var någon idé att förklara något för mig. Samtidigt kunde jag ingenstans läsa några tydliga förklaringar från honom. Hans argument verkade mig ogenomtänkta och hans "fakta" oriktig. Det blir då lönlöst att fortsätta diskussionen. 

En annan tjej skrev som kommentar på samma inlägg att hon mår dåligt av dieten och går upp i vikt. Då uppmanar bloggskribenten henne att rycka upp sig och tro mer på dieten. Dieten som bloggskribenten och hennes anhängare följer känns i och med detta snarast som en kult eller kanske religion. Kanske något att ta till i brist på religion? 

Den andra observationen av fenomenet att folk verkar behöva tro på något större än sig själva upptäckte jag när jag i veckan lyssnade på En underbar podd, med Clara och Erica. Det poddavsnitt jag lyssnade på handlade om ett sätt att prata och kommunicera som Erica uppfattade som "det nya fina feminina". De gav exempel på några personer som pratar så men det exempel som stack ut mest var nog bloggaren Sofia Wood. En person jag aldrig hört talas om. Hon pratar tydligen på ett speciellt sätt i en podd som hon i sin tur är med i. Jag tyckte att Claras och Ericas resonemang var intressanta, särskilt som jag själv är väldigt intresserad av kommunikation och språk. 

Senare hände självklart detta: Sofia Wood herself lyssnade på podden, blev ledsen och skrev ett inlägg på sin egna blogg. Hennes anhängare rasade och skrev elaka kommentarer till Clara och Erica. Clara skriver i ett inlägg så här: "...en strid ström av kommentarer. Flera intressanta och relevanta synpunkter som framförallt Erica svarat på. Och därefter följde sånt som handlade om att vi var äckliga, fula, tjocka, vidriga. Hemska mammor. Bittra kvinnohatare som förtjänar skit. Eller att dö." Sofia Woods följare verkar följa henne som sin Jesus. Har de lyssnat på podden och bildat sig en egen uppfattning eller rasar de ändå för att någon attackerat den hon tror på? Självklart är det inte bra om någon blir ledsen av någon annans poddavsnitt, blogginlägg eller kommentar, men vad ger någon rätt att skriva så elakt till någon bara för att den de följer blivit kritiserad eller ifrågasatt?

Det sista exemplet på att folk verkar vilja ha något större att tro på är Mandelaeffekten vilken jag för första gången hörde talas om genom att lyssna på avsnitt 33 av podden Flashback forever.  Mandelaeffekten handlar tydligen om att folk tror att det minns något, t ex vilket år Nelson Mandela dog, men sedan upptäcker de att de har fel. Istället för att tänka: Hoppsan jag hade fel! så tänker de att världen har delat sig i två dimensioner och att allting är en enda stor konspiration. Eftersom de är helt övertygade om att de har helt rätt om vilket år Nelson Mandela dog och inte kan acceptera att något annat år eller datum skulle kunna vara det korrekta är den enda rimliga förklaringen att världen är delad i två dimensioner. Jag hade själv lite svårt att förstå det och min vän M i Umeå fick förklara att "bristen på bevis är beviset". Alltså att "den" (Gud?) som delat världen i två dimensioner även sett till att gå tillbaka till alla gamla skivomslag eller nyhetsartiklar och ändra stavningen på namn eller dödsdatum för gamla kända ledare. Snurrigt, tycker jag. Stort ego, tyckte Flashbackforevertjejerna. 

Det jag också tycker är så intressant i allt det här är att folk verkar ha fattat att de ska källhänvisa för att verka mer trovärdiga i sina argument, men de verkar inte ha fattat hur de ska källhänvisa och framförallt hur de ska göra för att hitta trovärdiga källor. Jag förstår mer och mer hur viktig kunskap om källkritik är och måste vara i skolan. Jag tror att folk källhänvisar för att verka pålästa, men samtidigt blir det inte bra när man källhänvisar till, för ämnet eller argumentet, irrelevanta eller rent av olästa källor. Det kan bli så mycket fel då. Jag tänker inte föreläsa om källkritik här, för det gör jag redan på jobbet, men jag tycker fenomenet är intressant och samtidigt oerhört störande. Folk verkar ha behov av att tro på något större än dem själva, och de gör allt de kan för att slåss för sin tro. Kanske är det något rent mänskligt och något vi alla behöver. Men samtidigt: lås dig inte för mycket! Var öppen för att se saker ur olika perspektiv och fundera på hur andra tar emot det du skriver på nätet. Snälla, gör bara det!

Höstveckor

Höstlöven yr över huvudet på mig när jag cyklar i morgonvinden. Det är något winnebeskt över det, tänker jag. När jag väl är framme löser jag upp en påse Propalgina som smakar godis. Spanjorer kan det där med medicin hinner jag tänka och fantiserar om att ta hem mer nästa gång jag åker ner. När nu det kan tänkas bli...

Som ett grepp som inte riktigt vill släppa. Ett läge vi vill ifrån men fortfarande måste lyda under. Så känns den här pandemin just nu. Det är som om vi har vant oss och därför taggar ner och då slår den till igen. Det verkar vara på gång någon sorts andra våg i olika delar av Sverige. Min Umeåvän A ringer och säger att hon testat sig och att hon tror det kommer vara positivt.  Vi har samma symtom. Halsont. Halskli. Idag mer övergående i snor. Det känns som en helt vanlig förkylning och i mitt fall tror jag att det är det också och att G har smittat mig. 

Han började hosta i tisdags förra veckan, mitt barn. Flera gånger på vägen hem från förskolan hörde jag några host-host från bak i cykelvagnen. Väl hemma hade han somnat. Onsdag morgon: host host. Jag vabbade motvilligt och med dåligt samvete fram till klockan tio. Sedan med gott samvete. Resten av veckan pusslade vi ihop utan formellt vabb. Måndag och tisdag var han ledig ändå och igår gick han tillbaka till förskolan med ett glatt leende och energiskt skutt. Kli i mammans hals, men barnet mår bra. I våras hade jag inte lämnat så, men det gör jag nu. Jag stannar på tröskeln så får han hänga upp sin jacka själv. Ungen växer ju, i det.

Kommer corona vara som min barndoms Gorbatjov? Det roliga ordet som jag snappade upp där någon gång runt 1990, när jag var i samma ålder som G är nu. Jag snappade upp det och jag sa det, ganska ofta, för det var ju ett himla roligt ord att säga: Gorbatjov, Gorbatjoff, Gorbatjoffi-tjoffi-tjoff! G har aldrig pratat om corona, inte hemma i varje fall, men det skulle förvåna mig om han inte hört ordet. Det är klart han har! Det slipper ju ut var vuxens mun lite nu och då. Eller hur?

Innan veckan med hosta hade vi veckan med helvetiskt ryggont från helvetet. Det var min rygg som protesterade. Jag vet ännu inte mot vad men kanske mot allmän oträning och stress? Eller bara för att den kände för det. Kanske mot min kontorsstol modell basic? Jag hade lite ont i en vecka och sedan uront i tre dagar efter en fjantig nysning. Sjukskrivning blev det och ja, det var bara att stappla runt och stå ut och beställa värmeplåster som kom för sent och magnesiumtabletter som kanske hjälper. Till sist ett besök hos rehab och en duktig (förmodar jag) sjukgymnast som gjorde en massa test och gav mig en göttig övning som gick ut på att ligga på mage och sedan "läsa på stranden" och ligga på mage igen 8-10 gånger vid fem tillfällen per dag. En vecka senare känns det helt bra! 

Så ja: Den friske har tusen önskningar men den sjuke bara en! Och vi är så oerhört tacksamma för att man får vabba och sjukskriva sig utan att ens arbetsgivare börjar klaga eller skälla på en. Det är det jag tänker när mitt dåliga samvete över vabb med pigg hostig gosse lagt sig - att vi ska vara tacksamma. Vi har ett system som stöttar oss och som gör att vi får ut 80% av lönen och kan vara hemma mitt i veckan och ha det lugnt och skönt med våra barn. Jag förstår att folk vill sköta sina jobb, för det vill ju jag med - det är ju därifrån mitt dåliga samvete kommer, men samtidigt måste vi fortsätta följa rekommendationerna och ta ut vabb. Visa att vi vill ha det system vi har. För om ingen skulle ta ut vabb kanske vabben försvinner som funktion? Vem vet? Nu känns det ju som en helt minimal risk, men ändå. Rätten att vabba är ingen mänsklig rättighet och det är ingen naturlag, det är en produkt av politiskt arbete. Titta dig bara omkring. I många andra länder finns inte detta alls. Spanien är bara ett exempel. 

Det blåser vidare i träden. Björkarna börjar så smått skifta färg till gult och jag inser att jag måste logga in och jobba. Ta hand om er och vabba om ni behöver och njut av de två friska dagarna ni får vara hemma med era barn eller med er själva innan återgång till förskola, skola eller jobb. Heja oss och ha en fortsatt trevlig höst!

Från barn fyra till fyra år på fyra minuter

Ikväll för fyra år sedan kom en av alla läkare in till mig och sa att du ska förlösas imorgon. Jag förklarade ur min dimma att någon förlossning skulle jag inte orka med, så sjuk som jag var. Hon svarade genast att de, inte jag, bestämt att barnet skulle födas med hjälp av snitt. Det var ingen bra idé att sätta igång mig utan det enda sättet att förlösa mig var genom ett kejsarsnitt och det redan nästa dag, men först upp på IVA. Ditt hjärta slår inte riktigt som det ska. 

Och upp på IVA for jag, eller UVA var det ju egentligen. Ett rymdskepp sattes i min handled och sedan fick jag ligga och lyssna på en gammal man som hade ont. Under tiden gick du och jag runt i mitt älskade älsklingshus och jag visade dig allt, precis allt, medan jag blev mer och mer kissnödig. Du var mörkhårigare än vad du är nu, och till och med lite mer långhårig, men ungefär lika gammal. Kanske ett å äldre. Och du gick med mig och du lyssnade och du tittade på allt. Till slut kom morgonen och en manlig undersköterska med en pottstol, din pappa i operationskläder och du, du kom till slut ut ur min mage med ett litet försiktigt gnyende. I två sekunder fick jag titta på dig, inte mer, och sedan bar det av iväg från mig - in på Barn fyra, medan jag syddes ihop och skämtades med. Rullades upp på UVA igen för att ta igen mig. Helt totalt ickegravid, men ännu inte någons mamma. Så kändes det. Förvånande, omtumlande utan att vara omtumlad, bara tömd - på dig.

Sedan passerade fyra minuter. Fyra minuter eller fyra år, och nu alldeles snart är du inte min treåring längre utan min fyraåring. Min kloka, fina, omtänksamma fyraåring, som börjat i storbarnsgrupp och som pratar och pratar och säger att du pratar. Och som hoppar, och hoppar som en rävunge och en tigerunge. Från berg, från bänkar, från murar och i soffor. Inte visste jag att du skulle hoppa så!

Idag, din sista dag som treåring, har vi varit på utflykt till din favoritbadstrand här nära. Det var bara vi där trots det fina vädret. Sommargästerna verkar ha vänt hem igen för vintern. Du badade och hoppade från en ganska hög bergsknalle ner på sanden. Så glad och harmonisk och nöjd. Ja, för så verkar det: du verkar inte behöva ha andra barn omkring dig jämt för att må bra och leka glatt. Du kan underhålla dig själv och är nöjd så länge du har koll på var du har mig, eller möjligtvis din pappa. Samtidigt verkar du komma bra överens med andra barn. Jag ser dig inte så ofta med andra barn, men fröknarna gör ju det och de berättar litegrann. Idag såg jag dig med grannflickan, som du inte träffar så ofta och ni lekte riktigt bra. Ni klättrade i klätterställningen och ni brydde er om varandra. Ni pratade om att man måste hålla i sig så man inte ramlar ner, och så. 

Även oss bryr du dig om. Du frågar hur vi mår och du frågar vilket humör vi är på. "Är du glad nu mamma?" kan du fråga. Det är så fint att få små tecken på att du är en omtänksam individ. Jag hoppas du fortsätter att vara det! 

Att vara ute är din melodi. Så bra att ni är ute mycket på förskolan, och att du tycker om att åka på utflykt med mig och pappa. Får jag bestämma så blir utflyktsmålet till någonstans i naturen. När du och pappa är lediga tillsammans och jag jobbar åker ni ofta och handlar. Det tycker du är väldigt roligt och så fort du förstår att du och pappa ska vara lediga ensamma en dag börjar du peppa honom att ni ska åka buss och till vilken ort eller affär du vill åka. Praktiskt tycker jag. På detta vis slipper jag gå och köpa skor och ytterkläder till dig. Mitt förhållande till "shopping" är lite motsatt ert, nämligen. Jag blir mest trött av att gå i affärer.

När vi är ute är du glad och framåt och ivrig. Du älskar att springa och håller gärna händerna mot armhålorna och springer med höga steg, på ditt egna lilla vis. Så snart du hittar någonstans att hoppa från, så klättrar du upp och hoppar. Små berg bestiger du utan problem, fastän det är brant. 

Prata gör du ju också en hel massa, som jag skrev ovan, både på svenska och spanska faktiskt. Du har allra bäst ordförråd och meningsbyggnad på svenska men jag tycker att du gör dig förstådd ganska bra även på din pappas modersmål. "No hay mucho tiempo aquí" sa du idag när vi gick ner till stranden. Lite osäker på vad du menade, men kanske att det inte var dåligt väder? "Det är ingen nån som badar här" kan du också säga. Och ditt bästa egna ord är nog "badfota". Du vill ofta gå badfota istället för att ha på dig skor eller sandaler, men snart kommer hösten och då blir det nog annorlunda. 

Något du däremot inte vill göra är att klippa dig. Därför är du långhårig. Jag pallar inte plåga dig en gång till och än en gång förstärka obehaget i att låta klippmaskinen ta av dina miljoners hårstrån. Saxen tillåter du inte heller. Planen just nu är att låta dig bli lite äldre och att då kanske prata med dig om att barn i din ålder går till frisören, eller nåt, och på så vis förhoppningsvis kunna klippa dig fint utan skrik. Vi får se. Folk säger att det är bara att göra det, men jag tycker det känns så hemskt. Du gråter så högt och blir så vild. Min lille pojke. 

Äter gör du fortfarande bra. Du äter mer varierat på förskolan än hemma, och det är såklart delvis mitt fel. Jag är lat och  går med på dina "korv-och-makaroner-förslag" allt för ofta. När vi vill bryta av det eviga korvtuggandet lagar vi linssoppa. Pappa helst med gröna linser, jag helst med röda. Och det äter du med god aptit. Spaghetti och köttfärssås samt potatis- och purjolökssoppa går också alltid ner. Fisk däremot, det vägrar du - trots att vi bor på en ö.

Vad mer? Jag vet inte, jag kommer inte på något. Kanske ditt egna lilla sätt att vända på ord: björn-is, krill-mak och sådant. Idag hittade du på ett nytt ord när du satt på en klippa och fiskade, men det var inget vatten under utan bara mer klippa. Du fiskade "bergsfisk" sa du. Det var roligt, tyckte jag. Bokstäver tycker du också om och ibland låtsas du att du kan läsa. Du kan flera bokstäver nu, inte alla men ganska många, och du vet "vems" de är. 

Jo, en sak till kommer jag på: du gillar att sjunga också! "Bara vara mig själv" av Laleh, "Aserrín, aserrán", "Qué llueva" och Sven Ingvars "Sommar och sol" är favoriter just nu. När jag ska lägga dig ska jag fortfarande alltid sjunga "Bä bä vita lamm" och nu kan du faktiskt somna själv om jag nattat dig en stund. 

Jag hoppas, min älsklingspojke, att du tycker det är okej att jag skriver allt det här på internet. Vad vet du? Du vet ju knappt vad internet är - än mindre att jag skriver om dig. Men när du läser detta - någon gång i framtiden, då hoppas jag att du tycker det är okej. Jag älskar dig, vet du, mer än vad du någonsin kommer fatta. Och jag är så glad att du fyller fyra imorgon för du är i en så fin period just nu. Glad, omtänksam och alldeles underbar! Grattis på fyraårsdagen min stora lilla pojke! Hurra! Hurra! Hurra!

Att leva med en invandrare

Krokofanten ställde en så oerhört klurig fråga som kommentar på mitt förra inlägg att det krävdes en hel massa dagar av funderande för att kunna svara på den, och ännu i skrivande stund vet jag inte om den är möjlig att besvara. Så här lyder frågan "Hur är det att leva med en människa som inte är född och uppvuxen i ditt hemland och som inte har samma referensramar?" Även Elin verkade vilja ha svar.

Ja, ni. Det finns mycket att säga om hur det är att leva med just min man, M, men det mesta är nog saker som jag inte vill skriva ut här utan hellre tar i ett privat samtal med mina närmaste vänner. Men hur är det då, för mig, att leva med en man som inte är härifrån?

M kommer från en by i södra Spanien, närmare bestämt Andalusien. Andalusien kallas ibland i Andalusien av andaluserna för Nordafrika. Jag tror det är ett sätt att skoja till det och mena att "vi är traditionella och gammalmodiga för vi tillhör egentligen inte Europa utan Nordafrika". Bilden av Nordafrika är inte särskilt god i Andalusien, och andaluserna själva ser inte på nordafrikanerna som bor där idag som något särskilt välkommet tillskott - tyvärr. Däremot gillar de att skryta om sin arabiska historia. Nåväl. Min man är andalus - inte nordafrikan, det måste jag väl ändå få hävda?

Hur är då en andalus? Ja - inte som min man i alla fall! M är nog den minst typiska andalus jag har träffat, kan jag tänka. Finns det ens någon typisk andalusisk man? Det är klart att stereotyper finns men de är väl mest idéer? Riktiga vanliga människor uppfyller sällan exakt just den idén. Eller gör de det? M är kreativ, ganska obrydd om omgivningen och mer en fri konstnärssjäl än en typisk traditionell andalus. Ändå kan han, i stundens hetta när han inte vill städa, tömma diskmaskinen eller laga mat, hänvisa tillbaka till de traditionella könsrollerna och hävda att jag som kvinna borde göra det (allt hemarbete) och att det är synd om honom som man som måste lägga sina egna strumpor i tvättkorgen. Ungefär.

Som tur är lyssnar jag inte så bra på det örat och jag tar inte åt mig. Ändå kan det kännas tärande och störande, särskilt när jag vet att han har många feministiska idéer någonstans i någon vrå, och inte alls strävar efter att leva ett supertraditionellt liv med bakåtslickat hår, av frun strukna skjortor och byxor, av frun polerade skor, av frun välkammad son med höga betyg, lejíadoftande stengolv och en närmast omänsklig dyrkan av jungfru Maria. 

Till syvende och sist kommer vi nog ganska bra överens om hur hushållsarbetet ska fördelas, ganska. Eller så kommer vi inte alls överens, utan det är jag som styr upp det och han som accepterar tills han någon dag då och då vägrar, sparkar bakut och hänvisar till de gamla hederliga andalusiska traditionerna.

Samtidigt är det intressant hur mycket det stör mig när svenska, fina feministiska tjejer eller tanter säger något där de förutsätter att jag har det värre, med exempelvis fördelningen av hushållssysslorna, för att jag lever med en utländsk, rent av sydspansk, man. Är han, som är spanjor, homofob? frågade några politiskt korrekta tjejkompisar mig i Umeå en gång. Tyvärr svarade jag allt för utförligt och nyanserat på frågan, men sanningen är att: nej. Sanningen är att i den frågan ligger endast deras fördomar som bottnar i någon slags totalt förnekad rasism.

M är inte "en mansgris" (när han är det) för att han är spanjor. Han är det för att han är man och för att vi lever i ett patriarkat. Själv är han uppvuxen i ett ännu starkare patriarkat, och det kanske är det kvinnorna som frågar mig syftar på, och han är inte van att se män laga mat och ta hand om barn. Samtidigt har han bott i Sverige i ganska många år nu och han har haft en son med mig i fyra år och själv reflekterar han över detta. "Min pappa lekte aldrig med mig som jag leker med G." och han reflekterar även över vad detta gjort med deras relation och över vad hans eget engagemang med G gör med deras relation. Han märker själv hur bra han mår av att ha en fin och nära relation till sin son, och han sörjer lite för sin egen och sin pappas skull att samhället han växte upp i, med alla dess normer och värderingar, inte tillät pappan att ta denna plats i familjelivet när det väl begav sig. Samtidigt kan vi se att pappan gör det nu - som farfar till fyra barnbarn. Livet är långt och saker ändrar sig!

Min analys landar ändå där - det är patriarkatet det beror på snarare än nationalitet. Varför? Jo! Jag ser ju att många kvinnor här på nätet, i den så kallade bloggosfären, skriver om samma saker som händer oss. Män som inte kan plocka upp strumpor, inte vill skura golv, packa utflyktsväska, hålla koll på barnens klädstorlekar eller inte kan planera en semester. Det handlar inte om att mannen i fråga är spanjor för deras män är så mycket svennebanan som de kan vara. Det handlar om att de är män i ett patriarkat. Och att vi är kvinnor i samma patriarkat. Att sedan Ms uppväxtmiljö har varit ännu mer patriarkal än de flesta svenska mäns uppväxtmiljö, det gör säkert sitt till, men ändå - vi lever alla i samma patriarkala system, där det mesta är könat och därmed förväntningarna helt olika på de två könen. 

Den bästa medicin mot detta som jag funnit hittills? Lång pappaledighet! 

Så - hur är det att leva med en invandrare? Ja, förutom det jag skrivit ovan, är väl språket en del som kan göra det lite krångligt ibland. Han förstår inte alltid vad alla säger och han gör sig inte alltid förstådd. Jag förväntas tolka och det orkar jag inte jämt. Han har inte riktigt nivån i svenska språket att skämta än, och hans skämt faller ofta ganska fel eller helt platt. Jargonger och skämt måste vara det svåraste på ett nytt språk. Och uttalet då. 

Sedan har han också oerhört svårt för Myndighetssverige och jag curlar honom så mycket jag kan vad det gäller att ansöka om VAB, föräldrapenning och betala räkningar. Han jobbar upp en stress inför sådana saker som jag gör vad jag kan för att lugna ner. Jag sitter bredvid och pekar var han ska klicka och säger till när det är dags att skriva in den personliga bank-id-koden. Detta vet jag dock inte om det har att göra med att han inte är härifrån. Jag hade antagligen varit den som fixat med samma saker om vi bott i Spanien. Möjligtvis kan det vara någon rest av inlärd spansk byråkratiskräck. I Spanien är det mer byråkratiskt och mobilt bank-id tror jag inte ens de har. Se denna talande kortfilm för att förstå mer: 036.

Men ja, i det stora hela fungerar det bra att leva med M trots att han är invandrare och trots att han är man! På något konstigt sätt tycker jag att vi passar ihop och för det allra mesta och längst in i själen trivs vi bra tillsammans, även om vi har våra konflikter och gnabb - precis som alla par. 

Jag hoppas detta var svar på din fråga, du svenskfranska Krokofant. Hur är det för dig? Hur är det för dig att leva som svenska i Frankrike. Och din man, är han fransos eller svensk eller något annat? 

Kanske någon annan som läser har tankar kring detta. Vem lever ni med och hur är det? Och att det är som det är - vad kan det bero på? 

Tack för att ni läste! Simma lugnt!