Det är en rikedom att kunna baka sitt eget bröd och att orka göra det. Idag med riven egenodlad squash som legat i frysen sedan i somras, 50g jäst, 12 dl vatten, salt, 4 dl grovmalt rågmjöl och resten vetemjöl. Megagott blev det och megarik känner jag mig, mitt i allt vardagskämp en dag när det både regnar och blåser.
Det har utfärdats en orange vädervarning av SMHI på grund av halka, och jag har aldrig varit med om maken till halt väglag! Eftersom min man började arbeta redan vid halv fem imorse tog han bilen och G och jag ställde in oss på att vandra till skolan, 1 km. Det kan väl inte vara så farligt? Men farligt visade det sig vara!
Överallt ett islager, överallt förutom på snötäckta gräsmattor och bredvid gång- och cykelbanan. Vi har halkat oss fram till skolan, glidit ner för den branta backen medan G ihärdigt pratat om ett hus han tycker vi ska bygga i djungeln. "Men vi kan inte prata nu, jag måste koncentrera mig!" sa jag till mitt oförstående barn. Vi fick gå över folks gräsmattor eftersom gatan var allt för hal, akta oss för traktor som åkte varv efter varv med grus, även om det kändes som om det inte skulle hjälpa alls. Det duggregnade hela vägen och jag var glad att jag i sista stund tagit på mig min gula regnrock.
Till slut var vi framme vid skolan och kunde konstatera att G inte klagat en enda gång, utan tappert kämpat på, vilket jag berömde honom för. Väl inne på fritids pustade jag ut med fröknarna tills jag plötsligt insåg att jag skulle vara på ett möte kl 09.00 och nu var klockan 08.50. Möte med Skolinspektionen dessutom, det kändes som om jag inte borde missa det! Jag svor till, utan filter, och gick raskt ut ur skolan. Ner längs bäcken (ringde en kollega och vän och bad henne avisera chefen om att jag antagligen inte skulle hinna), över en snötäckt äng (inte halt) och sedan gick jag på bilvägen för där var det saltat och ohalt. Så insåg jag att hur fort jag än försöker gå så kommer jag inte hinna fram i tid till min dator. Mötet skulle dessutom vara ganska kort. Så jag stannade upp, laddade ner Teams till telefonen och gick och satte mig i en busskur. Pjuh! I ryggsäcken hade jag ett sittunderlag, som tur var. Så, bara 3 minuter sen till mötet, loggade jag in och var med i mössa och yllehalsduk och gul galonrock. "Jag fastnade i en orange vädervarning så nu tar jag det här från en busshållplats" sa jag när skolinspektören hälsade mig välkommen till mötet. Utanför regnade det. Ena sidan av busskuren var helt täckt med is.
Det var rätt skönt att sitta där i en kvart och pusta ut faktiskt. Ånga av sig, liksom. Men sedan kämpade jag vidare. Gick på bilvägen, gick på gräsmattan längs äldreboendet, och så ner på gatan där jag jobbar. Som tur var har jag inte skottat trappan upp till mina föräldrars hus, så den var inte hal.
Väl inne ringde jag M och varnade honom, hans busskörning hade gått bra, pustade ut, pratade lite med mina föräldrar för att rapportera läget och nu sitter jag här och ska jobba, men behövde skriva av mig först. Detta är en morgon jag kommer minnas!
Och typiskt att vår bil skulle in på verkstad just idag, för att kolla varför motorvärmaren gör så att elstolpens säkring går. M hämtar mig efter jobbet, hoppas jag. Annars får jag väl halka hem igen och hoppas att jag inte bryter mig. Överväg om du ska ge dig ut, säger meterologerna. Stanna hemma och sitt på rumpan i din soffa! säger jag. Och nu snöar det på isen, så nu kommer det inte ens gå att se var det är halt.
Hoppas ni får en bra måndag utan dikeskörningar och brutna lårbenshalsar!
Idag, söndag, har det varit som flera dagar i en dag. Det har jag tänkt flera gånger. Dagen började på annan ort, i ett annat rum, men redan igår åkte jag dit. För den här helgen inföll plötsligt min och syrrans målbild: Spa vid kustbandet. Det var egentligen en tillfällighet att vi skulle åka på spa, en julklapp hon fått och som hon valde att förverkliga tillsammans med mig. Så fint!
Igår innan lunch skjutsade M och G mig till den kollektivtrafikknutpunkt där jag skulle möta upp syrran. Jag satte mig på en blå plastlåda fylld med grus och väntade i solen. Började lyssna på soundtracket från Amelie från Montmartre. Allt blir romantiskt om man lyssnar på det. Testa! Efter en stund kom en hel drös med människor, troligtvis med buss från närmaste stad, och jag gick och ställde mig tillsammans med dem på perrongen. Och så kom syrran och Yann Tiersen fick pausas. Min fina syrra! Vi gick till bussen och det blåste kallt.
Väl framme på hotellet åt vi sushi på rummet, medhavd från Göteborg, och pratade om senaste nytt på olika fronter. Jag fick skvaller från en tillställning jag missat förra helgen och solen sken in så fint från fönstret. Efter lunchen gick vi ut en liten sväng i blåsten. Vi tog med kaffe och te och syrran hade med sig en dubbel Snickers som vi delade på. En liten svart hund och en dam i grön kappa som fladdrade i den hårda vinden letade efter varandra, eller egentligen letade bara damen efter hunden. Vi försökte hjälpa till litegrann men hunden hade sina egna planer, och damen verkade van på något vis vid att hunden gick sin egna promenad.
Vid tre började vår spatid. Det är härligt att vara på spa, men tyvärr var det ungefär dubbelt så mycket människor som hade varit trivsamt för att kunna slappna av. Vi gjorde ändå vårt bästa och provade allt, förutom att doppa oss i havet. Så roligt skulle vi inte ha det! Efteråt i rummet var vi tvungna att reflektera tillsammans över allt vi upplevt och sett. Till exempel förstod jag inte varför några hade med sig sin mobil ner till spat. Jag tyckte också det var lite jobbigt med folk som var i stora gäng och som pratade lite väl högt. Samtidigt insåg jag att Folks liv pågår. Alla har något de kämpar med eller problem de behöver lösa. Det är klart man vet att det är så, men eftersom även jag har fullt upp med mig själv och min familj och vår vardag hinner jag knappt ta in att alla andra också har massa funderingar och krångel att hantera, även om jag rent logiskt vet att det är så.
Jag längtade till det lilla lugna hammamet i Linares de la Sierra. Och jag tänkte på Yasuragi som jag besökt en gång med jobbet. Jag hoppas få visa min syrra båda de ställena någon gång.
Vi åt god fiskbetonad middag i hotellets restaurang och firade vår farfars 100årsdag, som inföll tidigare i veckan. Farfar själv gick dock bort 2005. Någon dag kanske jag skriver något om honom och hans liv. Måste bara prata lite noggrannare med min pappa först. Pappa och jag är nostalgiska avdelningen i familjen. Jag måste prata mer med honom om allt som hände förr, helst spela in och skriva ner. En annan dag. Snart. Det är fint att veta sin familjehistoria och pappa har koll på så mycket.
Båda somnade vi gott i våra sängar i ganska vanlig tid, dvs någon halvtimma senare än normalt och syrran en timma tidigare än mig. Det var mysigt att ligga bredvid henne och läsa i min bokcirkelbok och lyssna på hennes snusande och den tilltagande vinden utanför fönstret.
Så imorse vaknade vi och tog oss ner till hotellfrukosten som myllrade av hotellgäster. Det var gott, men jag vet ju att hotellen går fett mycket plus när de bjuder mig på hotellfrukost. Jag äter ungefär som hemma, kanske lite mer men inte mycket.
Vid 10.20 gick bussen och vi skiljdes åt vid samma knutpunkt vi mötts 22 timmar tidigare kl 11 på förmiddagen idag. Tåget tog oss 20 minuter i vardera riktning och M och G mötte upp mig och skjutsade hem mig från S. G var jätteglad att se mig och sa att han hade saknat mig. Det var fint! Väl hemma däckade jag på soffan medan G lekte på golvet med någon bil och M fixade lunch.
Efter lunch la jag mig i min säng och läste i min bok och när jag kvicknat till igen vid kl två gick G och jag ut och ner till havet. Det var så fint ljus ute att jag kände att jag behövde komma ut i det, trots att jag var trött. Havet var så högt så högt och vi klättrade över till grannviken där vi lekte och fikade clementin och festis och te. Vi klättrade i berg, högt upp, men inte hela vägen upp (por favor!) och vi satte oss och tittade på utsikten och de stora vågorna. Vi hittade ett gömställe i berget där det var lä (och skugga) och jag berättade för G att jag älskade att leka på sådana ställen som liten. Sedan fick jag sitta en stund till i solen och dricka upp mitt te medan G lekte med två stenar han hittat i en liten bäck. Han var så harmonisk och det var så härligt väder, trots vinden. Hemvägen sedan var lite seg, tyckte G, trots att vi inte gått alls långt hemifrån och väl hemma parkerade han sig framför något meningslöst på youtube medan jag lagade middag. Vi hade varit ute i drygt två timmar så när en grannpojke knackade på och undrade om G ville följa med ut sa han nej, han var för trött.
Så efter middagen började nästa del av denna dag. Dags för simskola! M ville vara hemma och måla och jag var ändå inställd på att det var jag som skulle skjutsa G dit så det var bara att göra det. G var peppad och inte alls anti så det gick smidigt att ta sig hemifrån. Så himla skönt! Jag hoppas att det fortsätter så. Inte en älg och inte ett rådjur såg vi på hela vägen.
Det är så fint på simskolan, för det finns en mamma där jag kan prata med. Det gör hela grejen så mycket lättare, tycker jag. Och hon sa också rakt ut att hon uppskattar att prata med mig. Dessutom känns hon genuint supersnäll och go.
Simskolan var rolig tyckte G och sedan körde jag hem igen. Två timmar tar hela äventyret: köra dit, duscha och byta om, simma i 30 minuter, duscha byta om igen och sedan köra hem. Men G tycker det är roligt och det är klart att han ska få lära sig simma! Kanske kan han slippa gå i havet i sommar, vi får se. Det är också smidigt på sitt sätt för det är nära, men samtidigt blockeras två veckor av semestern. Ja, vi får se hur sommaren blir och vad vi hittar på. Jag är glad att han trivs på simskolan han går i nu, i alla fall.
Och nu är det plötsligt sent. Dagen har varit lång och känts som flera i och med alla olika miljöer och eftermiddagens tupplur tror jag.
Imorgon är det måndag. Det kommer förhoppningsvis bli en lugn måndag med utbildning på förmiddagen och lite småpill med olika saker på eftermiddagen, på jobbet alltså.
Hoppas alla ni som läser här har haft en bra helg! Och hörreni: testa att lyssna på soundtracket till Amelie och se om allt känns romantiskt även för er!
Guldet i alla mina små pratstunder. Skimret och glädjen. Det kan lyfta mig en hel dag att få småprata med en annan förälder som lämnar barn på samma skola som jag, eller prata med tjejen i kassan i min lilla matbutik, med grannen som plockar frukt i samma butik eller med random hundägare på vägen hem på cykel med min hundrädda pojk. Hunden stod still och var kopplad. Hundägaren intygade hundens snällhet och att han tycker om barn, hunden alltså. Och min son stod också still, gränsle över sin cykel. Bröt inte ihop, flydde inte, men tittade inte heller på hunden - helt fokuserad på att hålla ihop. Sedan cyklade vi iväg och hunden lunkade med sin husse åt andra hållet och min son konstaterade att "Hunden tycker om barn!". Ja, där ser du. Du klarade det!
Att man blir glad och mår bra av att prata med inte bara nära vänner utan också grannar, bekanta och främmande såväl som halvfrämmande människor konstaterar inte bara jag utan också Michael Dahlén och UnderbaraClara. Och för mig som är social, eller kanske översocial, och jobbar fysiskt ensam hela dagarna är det guld och glimmande stjärnor att få byta några ord eller till och med prata bort en kvart med någon en stund. Jag blir så tacksam att folk svarar och pratar tillbaka, att de tar sig tid precis som jag. För det har inte alltid varit så för mig.
Jag tror att det också är bra på samhällsnivå att småprata med varandra. Att lära sig själv och andra att vi är här på jorden tillsammans. Vi bor i den här byn eller i den här stadsdelen tillsammans. Vi åker det här tåget mellan två europeiska städer tillsammans, även om vi inte kommer härifrån. Vi kan vara vänner, inte fiender, åtminstone den stund vi åker det här tåget, bor i den här stadsdelen eller delar våra stigar i den här byn. Vi kan hjälpa varandra på badstranden när ett barn skriker efter det andra, främmande, barnets traktor. Vi kan låna ut traktorn en stund och säga: "Lek du med den ett tag." Så får mamman lugn, och barnet leka. Och det andra barnet öva sig på att låna ut.
Vi behöver känna att människor är snälla, inte farliga. Vi behöver det för att kunna samarbeta när det behövs. Och för att känna det är det nog en bra idé att småprata med varandra lite ibland, inte bara muttra surt och tänka att världen är emot en.
Så stanna upp, säg något snällt, håll upp en dörr, låna ut en traktor, kommentera vädret eller tisdagens morgontrötthet så kommer resten av sig självt!
Vårsolen i torsdags fick mig att vilja cykla! Filmvisningen på kvällen fick mig att vilja cykla ännu mer! Och att M hade lämnat in både sin och Gs cykel på reparation och kunnat hämta ut dem samma dag fick G att vilja cykla igår, fredag morgon i regn och mörker. Så då gjorde vi det!
I torsdags kväll samlades jag och tjugotvå andra personer för att se Fredrik Gerttens film Bikes vs Cars på öns folkhögskola, en filmvisning med mackfika och hembakta semlor arrangerad av öns omställningsgrupp. Livspusslet hindrade mig från att komma helt i tid till förfikat och försnacket men jag hann åtminstone fram till innan filmen började och jag hittade några tanter att sitta med. Efter filmen pratade vi dels om vad vi sett i filmen och dels om vad vi anser behövs för att förbättra cykelmöjligheterna här i vår kommun.
Filmen gjorde ett mycket starkt intryck på mig, trots att jag har sett den förut. Den är så snyggt gjord och visar med all önskad tydlighet hur bilismen på många platser i världen helt tagit över, men också ökat så fruktansvärt mycket att den sätter käppar i hjulet på sig själv, genom enorma köbildningar. Detta kanske också är lösningen? föreslår en brasiliansk professor. Det enda jag saknar i filmen är ett landsbygdsperspektiv, men jag antar att man inte kan ha med allt. Regissören nämner dock landsbygden lite kort i slutet av en intervju (9.50).
Filmen berättar om hur enkel maskin cykeln är. Att cykeln är billig och kan användas av alla (som kan cykla), men att stadsplanering på vissa platser sätter käppar i hjulet för oss som vill ställa bilen och cykla oss genom vardagen. Den redogör för hur mycket oljebolag, biltillverkare och bostadsbolag påverkar politiska beslutsfattare och hur stadsplaneringen så länge utgått från just bilen. Ett exempel är att när man bygger köpcenter utanför stadskärnan tvingar man mer eller mindre folk att ta bilen dit. Den berättar hur stor landyta i Los Angeles (har jag för mig) som går åt till vägar och parkeringsplatser. Den jämför hur mycket befolkningen ökat med hur mycket bilarna har ökat. Bilarna hade ökat mest, fler har alltså bil. Filmen berättar att när medelklassen ökar i världen kommer fler ha råd att köpa en bil och därför kommer bilismen öka ännu mer. Den berättar att nya motorvägar och förbifarter inte kommer lösa trafikstockningssituationer i storstäder utan snarare locka ännu fler att ta bilen och leda till minst lika mycket köbildning som nu. Den berättar att i USA lägger folk 55 arbetsdagar per år på att pendla med bil till och från jobbet, med andra ord på att sitta fast i bilköer.
Filmen berättar också mycket om cyklisterna och om hur de kämpar för en drägligare cykeltillvaro i São Paulo, Los Angeles och Toronto. Filmen berättar om spökcyklar som monument över alla de cyklister som dödas i trafiken i brasiliens största stad.
Filmen varvar statistik med intervjuer och stadsmiljöbilder på ett mycket effektivt sätt. All statistik är dock från 2015 eller tidigare, eftersom filmen hade premiär 2015. Nu har det gått nästan tio år och det hade varit intressant med någonslags uppföljare. Jag vill veta hur det gått för cykelgruppen i São Paulo och för cyklisterna i Toronto och LA. Jag vill veta hur det gått med cyklismen och bilismen i världen.
Filmen slutar åtminstone med hopp! I São Paulo beslutar den då nya borgmästaren plötsligt att det ska målas röda cykelbanor på vissa gator. Mitt i natten utan förvarning gör de det bara! Och enligt google maps satellitbild finns de fortfarande kvar på Avenida Paulista (en gata som är med i filmen). Se vad fint:
Filmens trailer kan ses här: WG Film Bikes vs Cars
Längre reportage om cykelkampen i Latinamerika här: Lotten Collin om cykelkriget i Latinamerika
Maria Soxbo uppmanar till hundra dagars cykling här: Ska vi cykla ihop? (Cykelutmaningen – 100 dagar på ett år!)
Har du också sett filmen Bikes vs Cars? Vad gjorde den för intryck på dig? Hur ser dina cykelvanor ut? Vad skulle få dig att cykla mer? Vilka hinder och möjligheter finns hos dig?
Jag längtar efter att cykla! Ljuset börjar återvända, lite, lite i taget, några minuter om dagen, så jag längtar efter att börja cykla igen. Men innan vardagscyklingen kan börja rulla behöver cyklarna fixas till litegrann. Gs cykel har punka. Min cykel rasslar lite väl. Idag kanske M fixar Gs cykel, och snart ska jag boka tid för service av min. Här på vår närmaste sportbutik har de en liten verkstad. Det kostar några hundralappar men det är det helt klart värt, ändå mindre kostnade än en enda tankning bensin. Så någon dag snart ringer jag och bokar tid. Kanske redan idag.
Skrivandet kom av sig lite igen, verkade det som. Men så är det med mig. Jag är ojämn i publiceringarna. Kanske är det för att jag mest skriver för mig själv, för min egen skull, men samtidigt tycker jag det är himla roligt att bli läst - såklart. Och jag blir superglad för alla kommentarer!
Skrivandet kom av sig, verkade det som, men så var det inte. I själva verket har jag skrivit och skrivit och skrivit och läst och läst och redigerat och redigerat, men inte här, utan snarare i mitt yrke. Jag har haft turen att få ett skrivande yrke, alltså att få månadslön för att jag skriver. Halvtid jobbar jag med skrivande för min arbetsgivares räkning och halvtid arbetar jag med elever, som lärare. Nu på senaste tiden har jag dock fått arbeta heltid med skrivandet eftersom det som skrivits varit av största, största vikt. Nu hänger det delvis på mina texter hur det går för företaget de närmaste sex åren. Delvis. Annat spelar in också, som tur är. (Känn ingen press, näedå. Men det är också så att hälften av mina vänners anställningar också beror, delvis, på mina texter och hur de tas emot av upphandlande kommun. Sveriges största.)
Snön smälte bort och ljuset kommer, poco a poco. Gräsmattan är dyblöt men inte längre översvämmad och jag hoppas att vårlökarna inte ruttnar bort där under grässvålen, men det brukar de ju inte så varför skulle de göra det? G och jag börjar fantisera om att så och plantera. Vi googlar tomatfrön och paprikafrön, lägger morotsfrön i den digitala varukorgen fastän jag nästan tror att vi redan har. Innan frököp måste inventering ske, för jag har redan en hel massa sedan tidigare år, och dessutom har jag sparat från egna blommor i somras. Rosenskära, tagetes, luktärt och kanske några sommarrudbeckia har jag sparat frön från. Det gäller att ha några säkra kort. Ringblomma vill jag också ha, det hade jag inte förra året, men frön finns kvar. I några år lär de la hålla?
Ilet tog fart så till den milda grad att vi var tvungna att sätta igång genast. Jag tog fram det lilla terracottafatet med hål, som jag fick från min syrra i födelsedagspresent förra året, och satte i ett glas vatten. I med en näve gula ärter. Så får vi se om vi åtminstone får några ärtskott på köksbordet att glädjas åt och knapra på. Alfalfafrön har jag också tänkt att man borde ha, perfekt som kris-grönsak ju, att grodda alltså. Och smörgåskrasse blir jag sugen på. Allt som växer, även i miniformat, är välkommet nu när ljuset, om än inte värmen, är påväg tillbaka.
Och på tal om värmen: Min svärmor spelade häromdagen in ett meddelande till mig om hur varmt de har det i södra Spanien. Ordagrant: "¡Tuve! En Sevilla hay 22 grados y 7 de mínima, y mañana va a poner 25 grados y aquí. Estamos en verano ahora ¿sabes? Así que... hasta allí te cuento. ¡Venga!" och ungefärligt översatt: "Tove! I Sevilla är det 22 grader, och som minst 7, och imorgon blir det 25 grader, även här. Det är sommar nu. Förstår du? Så ja, det är det jag kan säga. Vi hörs!"
Jag kunde inte låta bli såklart, att prata om klimatförändringarna. Bara lite. Vi måste sluta släppa ut nu. Jag måste börja cykla igen. Men inte bara jag...
En annan dag, tidigare, delar min svåger med sig (i whatsappgruppen med fyra bröder och fyra fruar) av att ha promenerat 1,6 km, som en träningsprestation. Jag svarar att det bästa är om ni ställer era bilar och går runt i byn, då får ni motion gratis. Ingen svarar.
Ljuset kommer tillbaka. M har åkt skridskor för första gången i livet. Jag har åkt skridskor för första gången på 22 år. G har åkt skridskor för första gången på kanske 2 år. Lite vingligt för alla först, men sedan kul. Tills M ramlade. Nu vill han sälja skridskorna igen.
Jag hoppas att ni alla har en fin vårvinter. Och sitter någon inne med tomatfrötips eller paprikaodlarråd är dessa mer än välkomna! Venga! Vi hörs!
Så skruvas tonläget upp. Retoriken hårdnar. Nyheten kablas ut: Svenskarna bör förbereda sig på krig. Eller vad var det de sa? Vad är det vi hör?
Nej, ingen sa väl egentligen att det kommer bli krig i Sverige, utan snarare att risken kan finnas i framtiden och att säkerhetsläget är allvarligt och försämrat. Överbefälhavaren Bydén sa att vi måste ställa oss frågan om vi är förberedda för om det som händer i Ukraina nu skulle hända i Sverige snart. Vem kan vara förberedd för det? Det talas även om mentalt förberedd, men kan man vara det alls? Går det ens att tänka sig in i situationen, särskilt om man inte upplevt krig själv (vilket många svenskar inte har)? Var vi mentalt förberedda på pandemin? Nej. Var vi praktiska förberedda för pandemin? Inte det heller nej. Folk tillverkade sina egna visir. Det blev rusning efter munskydd, handdesinfektion och toalettpapper (varav det sista nog mest var mentalt). SVTs politiska kommentator sa (Rapport 19.25 den 8 januari 2024) att om Estland, Lettland eller Litauen skulle bli attackerat skulle Sverige troligtvis dras in. Jag vet inte vad det betyder eller vad som skulle hända då. Jag vet inte varför Sverige skulle dras in, eller välja att dras in. Och jag vet inte vad som är rätt och fel i en sådan situation. Ingen aning faktiskt.
Så, ingen säger att det kommer bli krig i Sverige, men det är ändå det jag hör och det jag tar in - att risken finns. Och då händer två saker i mig: ett) Jag vill förbereda mig, två) jag blir orolig och rädd. I den ordningen.
Genast köpte jag på oss pulvermos, fler konserver osv i mataffären. Idag kompletterade jag med mer lampolja och T-sprit till fotogenlampa och spritkök. Imorse skrev jag upp saker vi ännu inte har och som vi borde skaffa. Det känns ändå bra att förbereda sig, både med vad man har hemma och hur man ska använda det samt genom att prata med folk om det. Jag funderar också på att prata mer om det på ett organisatoriskt plan, i min bostadsrättsförening och på min arbetsplats och kanske även med kommunen. Vi är ju inte bara individer utan vi ingår också i flera olika sammanhang.
Igår kväll nådde nyheten mina svågrar och svägerskor i Spanien genom en artikel på spanska som delades i vår gruppchatt. Jag svarade att det som står i artikeln stämmer men att det inte betyder att det kommer bli krig. Två av bröderna kom med praktiska råd (ha bilen fulltankad, ha evakueringsryggsäckar redo), svägerskorna stod för det emotionella (Vad rädd jag blir! Vilken ångest" osv, samt förskräckta emojies) men även för stöd till mig nä rjag skrev vad vi redan tänkt på och fixat: "Vad förutseende du är!".
I mataffären pratar jag om det med kassörskan, i bygghandeln pratar jag om det med butiksbiträdet, på skolgården pratar jag om det med en annan mamma. Skrämmande är vad det är, men det är viktigt att komma ihåg vad som sägs och vad som inte sägs. Lita på etablerad media och inte gå igång på ryktesspridning.
M passade på att krigsöva lite med G igår. De gömde sig under köksbordet och de åt ravioli på burk (uppvärmd men inte under köksbordet). Själv var jag på bokcirkel och pratade om allt annat än krig. Jag känner mig lite osäker på om det verkligen är lämpligt att krigsöva med barn. Bra att ge dem maten så de vänjer sig/får smaka, men gömma sig under köksbordet kanske är lite väl? Då är det väl bättre att öva på att använda stormköket tillsammans? Jag ska prata med M om detta. G hade tröstat både sig själv och sin pappa vid nattningen med att Sverige har haft fred i massor av år. Det har han säkert lärt sig i skolan. Själv tänker jag att han måste få vara barn och leka och ska inte behöva tänka på detta särskilt mycket eller helst inte alls. Men inte heller här vet jag vad som är rätt.
Hur känner ni inför allt detta? Vad gör ni för att förbereda er praktiskt och mentalt och för att mota er eventuella oro? Hur hanterar ni det med barnen?
En kall men solig trettondag har vi haft idag. Inte för att jag har tänkt på att det varit just trettondagen, förutom en liten stund när jag insåg att bibblan var stängd, men vi tar det från början. Här kommer ett klassiskt sen hände det, sen hände det-inlägg innehållandes ingredienser som följda husmorstips, stängda bibliotek, elva minusgrader och älg vid mörk väg. Nu kör vi!
Imorse vaknade G inte förrän kl 8.30, och då hade han ändå gått och lagt sig i bra tid igår. I så bra tid att M och jag hann se första avsnittet av första säsongen av Bron. Det var säkert tio år sedan sist och M har aldrig sett den, jag såg den själv. Jag tror han började se med mig från säsong 2. (Tolv år sedan var det visst, jag googlade nu.)
Så innan G vaknade hade M hunnit gå upp och smita iväg till jobbet och jag hunnit skriva med en vän på mobilen, nerbäddad under mitt fluffiga täcke. När ytterdörren stängdes vaknade G och trippade över från sitt rum in till mig, kröp ner under mitt varma täcke. Efter en stund gick vi ner och åt frukost tillsammans i köket. Det händer nästan aldrig, men det var mysigt. G åt sex mackor (av tomatbrödet) och jag åt kanske fyra. Till detta drack vi båda te. Han har börjat dricka te min pojke nämligen, lite roligt tycker jag. Rooibos med god smak tycker han mest om.
Efter frukost började jag feja. Jag dammsög nedervåningen och plockade undan en del, tog ut vår stora yllematta som vi har i vardagsrummet på snötvätt. Hu så tung den var! Jag la den på den frusna och någorlunda snötäckta gräsmattan och sopade på snö, sedan sopade jag av snön igen, vände mattan och upprepade proceduren. Jag vet inte om det är exakt så man ska göra, men jag hoppas den blev lite renare och lite mindre dammig. Snön är som torrt pulver nu när det är ungefär 11 minusgrader, men kanske fångar den upp något när den rör sig över mattan i takt med sopborstens tag. Sedan fick den hänga ute över en stabil trädgårdsstol en stund i en oformlig hög innan jag tog in den och lyckades hänga den dubbelvikt över vår tvättställning. Det var inte så stabilt, men det gick. Efter någon timma eller två bedömde jag den som torr (den var aldrig våt utan bara lite fuktig) och så kunde vi lägga ut den på parkettgolvet igen.
Under tiden jag städade så dansade G. Han dansade oupphörligen till Pocoyos musikvideos i soffan, på soffbordet och på golvet. Solen sken in genom vardagsrumsfönstren och livet kändes lätt! Det var en fin förmiddag.
Efter lunch där vid halv ett gjorde vi oss redo för att åka till Stenungsund och uträtta några ärenden och hämta min syrra. Vi började givetvis med lekplatsen och den långa tunnelrutschkanan. Det var bara vi där, sedan kom väl två barn till och sedan en liten miniknatte, men inte så konstigt kanske när det är så kallt. G åkte väl en tre fyra gånger innan vi gick in på det trettondagsstängda kulturhuset för att se om det fanns något bokinkast. Det fanns det! Jag hade räknat kallt med att bibblan skulle vara öppen, men insåg efter googling när vi anlände till lekplatsen att det var stängt på grund av denna helgdag, som vi inte firar i detta land - men ändå. Som tur var kom jag på att det kanske fanns bokinkast, och jodå. Böckerna fick också åka rutschkana!
Efter detta lite snöklumpskastning på is och sedan gick vi in i det lilla köpcentret och köpte bokstöd, glitterpenna och rött te med god smak till G och satte oss sedan på ett kafé. Fika på kafé i stan var något jag ägnade mig ganska mycket åt på den gamla goda tiden då jag bodde i Umeå, men hu så dyrt det är! Det var det säkert då också! Dyrt och sött, men ändå lite mysigt. Då gick man mest på kafé för att ha någonstans att träffa sin vän och sitta och prata utan att behöva vara hemma, eller för att ta en paus när man var på stan. Nu för tiden går jag nästan aldrig på kafé. Sist var nog i somras och då blev jag bjuden, vill jag minnas! Eller jo, ibland fikar vi på en gårdsbutik här i närheten, men inte heller det så ofta. Kanske tre gånger per sommar?
Efter fikat gick vi till Coop för att köpa två små saker och sedan till en blomsterhandel för att köpa en blombukett till min pappa, som fyllt år och skulle firas på kvällen. Vi utgick från en mörklila stjärnflocka och så plockade floristen, en ung tjej från Ukraina, ihop något med tulpaner, bolltistel och lite annat som jag glömt nu. G valde ett kort (ett stort med ett stort rött hjärta) och fick skriva själv Grattis morfar och sedan sitt namn. I bilen sedan ritade han tre gubbar, medan han klagade på att det var mörkt och att jag körde för fort.
För fort körde jag inte, men ändå såg jag inte älgen Kalle. Det var när vi hämtat syrran vid tåget och var påväg i skymningen över vår stora ö. "Älg!" sa syrran plötsligt och jag bromsade litegrann, från kanske 60km/h till 50. Han (eller hon) stod invid vägen och funderade nog på om det var dags att gå över snart. Den stod nära buskar/träd och syntes knappt alls i mörkret. Typiskt! Den kunde väl stått på ett snötäckt fält så man hade kunnat se den lite bättre i skymningsljuset? Men nej, invid vägen nära växtlighet ville den vara. Syrran satte på varningsblinkersen och jag körde vidare, blinkade med helljuset lite väl hysteriskt till alla vi mötte - helt osäker på om de uppfattade min varning på rätt sätt. Men jag vet verkligen inte hur man ska kommunicera att skogens enorma konung står vid vägen och funderar på att gå över.
Hela kvällen har jag tänkt på älgen till och från. Vilken tur att den stod där bredvid, att den inte hoppade ut precis när vi kom! Syrran blev nog lite trött på mig och sa att jag kunde få ge älgen ett namn så kanske det skulle kännas bättre, och då döpte jag den till Kalle. Min mamma var också förvånad (vilket jag inte heller förstod) över att det finns älgar här, men jo det gör det, åtminstone en enda älg - Kalle. M har också sett älg när han kört buss här, men bara någon enstaka gång. Då åt de äpplen i en trädgård väldigt nära där vi bor.
Till slut kom vi hem till mina föräldrar och fick oss en mycket god middag. Det var snittar med rökt lax, färskost och pepparrot, fondue med kött och grönsaker och sedan till efterrätt något som hette Trifle med äpplen, glass, grädde och krisp.
G åt men hade tråkigt för att kusinen inte var med, så han fick titta på skräpvideos på min mobil. När vi skulle åka hem bröt han ihop för att han inte får ta in vår kupévärmare och leka att den är en lägereld så vi fick låna med oss min pappas lilla värmefläkt hem och nu passar jag på att använda den. Den står och blåser varmt här till och från. Ljuvligt! Vi måste verkligen köpa en luftvärmepump! Någon som har tips?
Och nu sover det lilla livet och hans busskörande pappa och jag sitter här och knåpar ihop detta. Egentligen hade jag tänkt skriva om något helt annat, nämligen en historia vi idag fick höra om min pappas morbror. Vi får se, kanske en annan dag. Det hade varit fint att skriva ner den för att minnas. Han är död sedan några år.
Ja, men godnatt då. Nu blev klockan elva. Dags att knyta sig! Imorgon är en ny dag.
