En kontrastrik helg

Efter en mycket, mycket intensiv jobbvecka var det enda jag behövde en avslappnande helg. Och det fick jag faktiskt. Jag inledde den på bästa  vis med lite eftermiddagssnack med en kollega och sedan en ensam cykeltur till Skärhamn och Thairestaurangen. Där åt jag middag helt för mig själv. Resten av min familj hade nämligen stuckit till Göteborg för en flera timmar lång odyssé på Biltema. Jag åt i lugn och ro och cyklade sedan tillbaka under stjärnhimlen. En sån vacker kväll. Jag behövde verkligen cykla av mig och lugna ner mig. Allt för många hetsiga tankar behövde rensas ut medan cykeldäcken knastrade mot cykelbanans grus. 

Lördagen kom med strålande sol och jag frågade G om han var sugen på en utflykt till Dyrön. Klart han var! En timme senare satt vi på färjan med ryggsäcken full med matsäck, sittunderlag och extrakläder. Det var frost på gräsmattan när vi gått ut strax innan tio, så jag valde att ta mina tjockaste vinterkängor och termobyxorna. Det skulle jag inte ha gjort. Ack så varmt det blev om fossingarna! Vi prioriterade att först leka på lekplatsen, där de har en riktig fiskebåt som man kan köra. G turades om med några andra barn och jag pratade lite med en pappa. Sedan köpte vi vatten på ICA och begav oss ut på vandring. Vi vandrade ner till sydhamnen och därifrån vänster och runt på en av alla vandringsleder. Efter en stund kom vi fram till ett ställe med lena, nästan svarta klippor. Vi klättrade ner dit och satte oss där och åt vår pastasallad. Just där var det till och med lä från den svaga men kalla vinden. Solen värmde gott!

Vi vandrade sedan vidare längs med leden och G var peppad. Efter en stund var det fika-dags och jättenkakorna åkte fram. Sedan följde ett rådslag: Gå vidare lika långt, eller gå tillbaka en pyttebit och sedan ta en genväg tillbaka till samhället och lekplatsen. G ville till lekplatsen och det var bra att vi gjorde så. Vi fick en rejäl promenad ändå. 

Efter lite mer lekplatslek tog vi färjan hem klockan två. Trötta, nöjda och glada.

Till middag käkade vi tomatsoppa med vita bönor och lite senare gick G och M och la sig medan jag tittade på avsnitt två av årets säsong av Allt för Sverige. Tema: Religion. Mycket intressant. Sedan avrundade M och jag kvällen med att se spanska nyheter om kriget i Ukraina och sedan var det godnatt... 

Så gott jag hade kunnat sova, om det inte var för att G kl 03.30 kom inspringande till mig och pratade om magont. Efter en stunds vridande och vändande så gick han upp och kräktes över hela sig. Stackars liten. Vi samarbetade enligt metoden: en tar barnet, en tar materialet, och det är M som tar G och jag allt annat, alltså materialet. Torka golv, fixa underlägg till sängen, lägga pjamas i tvätten osv. Vilket stresspåslag det gav! När jag ätit en liten nattbanan och druckit varm mjölk orkade jag inte lägga mig bredvid G igen, som somnat i min säng. M tyckte också att det var resursslöseri att båda skulle sova med G och hålla koll, så jag fick lägga mig i Gs rum, medan M tog nattpasset. Klockan halv nio väckte han mig och sa att han skulle jobba och att G kräks upp allt han dricker. Jag gick ner och fann min son ganska däckad i soffan. Lillungen! 

Sedan har en söndag följt som endast gått ut på att hålla koll på G och på att tvätta olika textilier som fått kräks på sig. Magsjuka är så extremt jobbigt och eländigt, men jag märkte att jag blev handlingskraftig. Gick upp och ner till tvättstugan, hängde tvätt, vände på tvätt, hade koll på G, skrev journal över vätskeintag och kräkningar, antecknade sovtider, kroppstemp osv. Och klockan tre, när han sovit i några timmar, mådde han plötsligt bättre. Vi gick ut och satte oss på trappan en stund i eftermiddagssolen och andades lite frisk luft. Kanske bara en minut, men ändå så skönt. G fick i sig vätskeersättning, saft och vatten, en tesked i taget var femte minut och han piggnade faktiskt på sig. Han ville kolla på Pino och sedan lite annat. Under hela förmiddagen hade han varit för slö för att titta på barnprogram, och definitivt för slö för att leka. Lille vännen! Vilken kontrast mot igår när han hoppade på klippor och vandrade i tallskogar!

Jag roade mig på eftermiddagen med att baka lite vitt bröd, och hänga ännu en tvätt. Och det var den helgen, det. En fin fredagskväll, en helt fantastisk lördag och en lugn men ändå driftig söndag. Och för första gången på hur länge som helst kände jag mig inte död av trötthet idag kl 16.30, antagligen för att jag fått sova ut på morgonen och för att jag tagit det så pass lugnt idag.

Jag är så tacksam för att vi tog oss iväg igår på utflykten, att jag vågade göra det själv med G. Det var precis, exakt det jag behövde!

Jag hoppas ni också haft en bra helg, men att ni sluppit magsjuka! Och jag hoppas att detta elände är över nu och att jag får en lugn vabb-dag imorgon utan kräkningar, men vem vet? Med magsjuka vet man aldrig... 

Allt växlar

Det blåser, det är kallt, mörkt. Inatt snöade det. Ett stilla snöfall. Imorse var det vitt och min son blev peppad. Han kastade sig i blötsnön så fort vi kom ut, så termobyxorna fick torkas i torkskåpet på förskolan. Jag valde att cykla framför att skrapa bilen och de har faktiskt blivit bättre på att ploga  cykelbanan den här vintern än vår första vinter här. Under lunchen tar jag mig ut. Passar på att gå till kiosken i hamnen och köpa mitt jobbgodis. Jag har längtat i en hel vecka. När jag kommer tillbaka igen ser jag att de första krokusarna blommar. Så fint! Vårsolen. Fågelkvitter. 

Liksom vädret växlar, växlar också allt annat. Är det inte så? Humöret till exempel. Igår var jag redigt arg och sedan helt matt resten av dagen. Idag har jag känt mig lugnare och den som gjorde mig arg har också varit mer foglig, kan man säga. Samtidigt känns det som om det börjar bli mycket. Jag springer för fort på alla bollar och typ imorgon kommer det komma ett bakslag, känner jag på mig. Allt detta handlar om jobbet, så ni vet.

Mina tankar och känslor kring vår bostadssituation växlar, likaså. Jag känner mig lugnare nu, trots att ingenting egentligen är bättre. Vi var på visning av ett hus för två veckor sedan. Det var för mörkt, för kalla golv, för mycket trafikbuller. Vi bestämde oss för att inte lägga något bud. Efter några dagar kom det första budet in. 2,7 miljoner. Huset låg ute för 3,4. Idag var det uppe i lite drygt 3,5 har jag för mig. Nu finns det inte kvar på hemnet, så jag antar att det är sålt. Ja, då fick säljaren ungefär det hon ville ha. Hipp hurra!

Det kom ut ett annat hus ganska i närheten. Souterrängvilla. Absolut tillräckligt stor och ute för knappt 3 miljoner. Dock ligger den i norrsluttning (mindre problem) och längs en liten väg (inget problem) men det stora problemet är att den lilla vägen leder till en stor väg där folk kör fort och det finns knappt någon vägren och ingen cykelbana alls. Bor man där måste man alltså ha två bilar och man måste köra sina två bilar varje dag man ska någonstans. Så snart man ska handla eller träffa kompisar eller åka till skolan. Nej, inte bra. Där kan vi inte leva som vi vill. 

Intressant ändå när det utkristalliseras vad som är viktigt. För M är det viktigt att kunna måla, för mig viktigt att inte behöva se hans målargrejer hela tiden. För M är det viktigt att kunna åka till Spanien ibland, för mig är det viktigt att ha tillräckligt nära till något socialt umgänge överhuvudtaget = de vänner jag hittills skaffat mig här. För G kommer det vara viktigt att enkelt kunna hänga med kompisar, samt att kunna ta sig runt själv (gå/cykla/buss) tänker jag mig. Vi behöver tillräcklig yta, inte för mycket renoveringsprojekt och en liten eller större trädgård... Ja, här sitter jag och drömmer.. Men hellre drömma än att ha skriande ångest.

Så kom en liten sommarstuga ut. 68 kvadratmeter och lika stor källare. Rött och sött. Trädgård. Dock ganska nära en rätt så trafikerad väg. Dock en sommarstuga. Jag tror inte att den kommer bli vår, men jag vill ändå titta på den, när det väl är visning. Jag skulle hellre ha ett mindre men kontrollerbart boende än något superstort... Fast något superstort lär vi aldrig kunna köpa här ändå. Och något mindre kan ju kännas för litet. Det fick vi uppleva i Umeå. 

Ja, ni ser. Jag ältar vidare, om än med lite mer hopp nu än förut. Det kommer komma ut mer hus nu till våren tror jag. Priserna vet man dock inte åt vilket håll de rör sig. Fritidshuspriserna har gått upp en hel massa procent här, sedan pandemins start. Vi som trodde pandemin var vår chans när alla andra skulle förlora jobben. Men här sitter vi nu, i mina föräldrars sommarhus och väntar på att 1) huset vi ska hyra ska  bli beboeligt och/eller 2) att vi ska hitta hem till vårt hem som är vårt, bara vårt. Och så väntar vi på våren såklart, och sommaren. Och så väntar vi på att kunna åka till Spanien. Jag skulle kunna åka imorgon, men det går inte, för vi har inga biljetter... Och att köpa biljetter kräver en viss planering och energi. Vi får se när den kommer. Tills dess är det väl bara att följa med i alltings växling antar jag...

Andra februarihelgen

Helgen innan alla hjärtans dag och M upprepar det flera gånger, att på måndag är det alla hjärtans dag, med lite nervositet i rösten nästan. Jag förväntar mig ingenting, men säger att nu får du la köpa mig en blomsterkvast och en chokladbit, nu när du har pratat om det så mycket. Jag tänker inte på det ens. Men det kommer ju alla köpa, invänder han. Köp inget då, säger jag. Födelsedagspresenten, till min födelsedag om några veckor, har han redan ordnat. Det vet jag. Annars är inte presenter och högtidsdagar hans grej, kan man lugnt säga.

Och nu ska jag gå och lägga mig.  Bara äta lite gröt först, som vanligt. Tänkte bara göra en snabb anteckning här om helgen. Hur har helgen varit och vad var det bästa med helgen? Detta frågade jag G vid kvällsfikat. Inte för att jag idag fick något ordentligt svar, men igår sa han att det bästa varit att röja. För igår röjde vi. Och här följer nu, det bästa med vår helg, eller det jag minns.  Varsegoda, ett stycke liv:

Fredag: Det bästa var att vi köpte mer Sia chokladglass, som vi åt efter det att vi ätit middag. Och mer äpple-fläderjuice. 

Lördag: Kl 09.45 mötte vi upp vid Halsbäcks hamn och blev guidade till ett fält där vi parkerade vår bil. Därefter följde ungefär 40 minuters vandring i skogen och G utbrast: "Vad härligt det är att gå i skogen, mamma!" Underbara unge! Vi gick över en ödslig strand där havets vågor slog upp på land, och sedan över en strandäng, klättrade över ett berg och sedan ner på snäckskalsbankarna som heter Björshuvudet. Lite oklart varför det inte heter Björshuvet, om vi ändå ska dra ihop det första ledet. Dit gick vi för att röja tillsammans med Tjörns naturskyddsförenings ängs- och hagmarksgrupp. Vi klippte med sekatör och räfsade ihop. Tände brasor i den iskalla vinden som tog sig och slukade allt ihopräfsat i ett nafs. Någon körde med röjsåg också. Ett ganska bra område röjde vi av, och vid kl 12 vad det matpaus. Vi hade med oss pastasallad med rökta musslor i vitlöksolja. Så gott! Det enda som fattades var lite varmt te, men jag fick mig litegrann av en vänlig medröjerska. En söt hund var också där, som jag fick klappa hur mycket jag ville, eller hur mycket han ville rättare sagt. 

Det var så härligt att komma ut, arbeta med kroppen och träffa folk att jag kände mig riktigt tillfreds resten av dagen, och trött i kroppen på ett skönt sätt. 

Efter det att G somnat (sent) såg M och jag första avsnittet från första säsongen av Ett fall för Vera. Hon var yngre då, skådespelaren, såg vi. Det var ett bra avsnitt. Mysigt att få sitta i soffan tillsammans.

Söndag: Idag var dagen vi skulle titta på ett hus som legat ute på Hemnet ganska länge. Jag har peppat mycket och ringt mäklaren lite för många gånger. Det ligger ute för ganska mycket pengar och det ska bli väldigt intressant att se hur budgivningen går. I teorin är det ett perfekt hus för oss, men när vi var där så kände jag liksom inte att det var riktigt vårt hus. Inte heller vår plats med en sjuttioväg ganska nära inpå. Kommer man att kunna njuta av trädgården på sommaren, med all sommartrafik? Dessutom kändes huset mörkt inne. Och kalla golv. Nä. Helt övertygad är jag inte, snarare lite anti. Vi får se... Jag ska sova på saken i några nätter, så ger det sig.

Efter lunch städade jag lite, och M målade. G kollade på video. Ganska mycket video. Under husvisningen hade han dock lekt på lekplats med Mala och gått lite i skogen, så det var bra. Himla bra att vi fick barnvakt där en stund! 

Sedan gick jag ut och promenerade, upp i skogen. Jag gick en väg jag aldrig gått förut och hittade en glänta med några hus. Det var nästan så att jag blev mer sugen på att bo där, i skogen, än nere vid vägen i en sjuttiotalsvilla. Det ger sig, det ger sig... Under tiden jag promenerade pratade jag med min kompis EH! i Umeå. Ett väldigt bra samtal. Så fint att ha vänner som man kan prata med bra, trots att man inte hörs så ofta. En av mina äldsta vänner är hon. Vi har känt varandra sedan min första vecka i Umeå, 2007.

Sedan var jag trött, men hängde tvätt och satte igång en middag efter en stunds soffhäng med G, horisontellt läge och lyssna på Alfons Åberg som han tittade på. Lukta på hans hår. Till middag blev det köttfärslimpa, för första gången i mitt liv, och potatismos. Ganska lätt, men ack så trött jag var. M och G tyckte hallonsylt passade lika bra som lingonsylt (som vi inte hade), men de hade fel, såklart...

Efter middagen hade G disco en stund och jag försökte ta det lugnt och virka lite mer på ärmen. Plötsligt var det dags för kvällsfika, och barnet fick på sig sin pyjamas och medan pappa M läste saga, ringde jag mina föräldrar och pratade om huset och om andra (helt inaktuella) objekt i närheten. 

Och nu regnar det. Och M orkar inte titta på Rapport. Så jag ska bara äta gröt, och lägga mig bredvid honom och prata. Bästa stunden! 

Godnatt och hoppas ni haft en fin helg!

Vad virkar jag?

 

Jo! Jag virkar faktiskt en kofta till mig själv! Påbörjad 2018, pausad efter 35 cm, och nu upptagen igen någon gång i höstas efter det att bebiskläderna blev färdiga. Jag virkar på kvällarna och under vissa möten. Det ger ett lugn och gör det lättare att hålla fokus vid digitala möten, konstigt nog. Det ger liksom tålamod.

Mönstret är från Garnstudio/Drops design och heter Vintage Honeycomb.

När jag la upp virkningen (man börjar i koftans nederkant) så tyckte jag minsta storleken blev för stor, så jag räknade om mönstret på något vänster och nu börjar jag tro att den är för liten. Den kommer inte gå att knäppa över magen, tror jag. Både svärmor och handarbetande kollegor har dock uppmuntrat mig att virka klart den och se hur den blir. Den går ju också att ha öppen ifall den inte "går igen".

Ärmen har jag dock virkat helt enligt mönstret, och jämfört med en kofta jag har, så jag tror den blir bra. 

Lite tveksam är jag kring hur den lilla kragen blir (även den omräknad), men vi får se. Blir det konstigt så får jag repa upp den, eller fråga någon hur jag ska göra.

För att få hjälp i att komma framåt har jag faktiskt haft mycket hjälp av handarbetesgruppen på jobbet, som träffas digitalt och virkar och stickar en gång i veckan. Jag brukar vara med när jag känner att jag har tid, eller när jag är i lite mer akut behov av hjälp. 

Vad virkar du på just nu? Eller är det en stickning, nålbindning eller tovning som håller dina händer upptagna?  Eller kanske broderi, sömnad eller ett knyppelarbete?

En till helg

Februaris första helg och äntligen känns det som om ljuset håller på att återvända, eller hur? En utmaning för mig varje helg är att lägga allt  på en lagom nivå så jag inte blir allt för trött. Jag har något inre driv av att vilja göra saker och göra nytta, så ofta blir det för mycket och jag är en blöt trasa när helgen är slut och riktigt känner i kroppen på måndagen att jag egentligen behöver vila upp mig. Tur då att jag har ett så stillasittande jobb, eller vad man nu ska säga... 

Den här helgen har M jobbat så vi har varit ensamma hemma, G och jag. Helgen inleddes dock i fredags med en eftermiddagspromenad byn runt. Det var Mala och jag som äntligen sågs och traskade runt och reflekterade över livet. Mycket efterlängtat och trevligt! När vi så kommit tillbaka till utgångspunkten och stod utanför det hus vi bor i frågade Mala om hon kunde komma in eller vad vi hade för planer. Inga planer mer än att äta middag, så det gjorde vi. Bulgursallad och bohusgrillare (korv), cornichonger och surkål. Efter det att Mala åkt hem skulle vi städa, men ingen hade någon kraft kvar. M gjorde ett ryck och plockade undan en hel del av sina grejer och städade ett badrum medan jag tog köket. Min kropp var öm hela fredagen efter vaccin jag tagit på torsdagen, så jag däckade i Gs säng direkt efter sagoläsningen och sedan var den fredagen förbi. 

På lördagen skulle jag "städa klart" var tanken, för vi skulle få besök. Gästerna bor i det mest välstädade hus jag någonsin varit i, så jag ville ju inte skämmas ögonen ur mig totalt... Därav lite för hög ambitionsnivå för min energinivå, som fortfarande var påverkad av vaccinet. Jag dammsög och torkade av och upptäckte små bläckstreck på soffbordet som pappa snickrat för något år sedan. Det kände så fruktansvärt jobbigt. Jag vill inte att vi ska förstöra deras hem, men det känns som om det oundvikligen blir någon skavank här eller där för vi lever här. Och jag hinner inte ha koll på alla hela tiden. Så när jag stod med dammtrasan i högsta hugg (pjamas, kofta, oborstat hår) knackade det på ytterdörren! Och där stod mammas och pappas kompisar, en sån söt fru och mannen, som känt mig sedan jag var nyfödd (kan man säga), stod nedanför trappan. Hennes Hur är det? fick mig att bryta ihop totalt. Jag bara grät och grät och grät, så mannen, som inte hörde vad vi sa pga vinden trodde att någon dött, vilket ingen hade. (Förutom femåringen i brunnen i Marocko, men det fick man ju inte veta förrän precis innan läggdags.)

Ja, men tydligen behövde jag få ur mig all frustration kring vår bostadssituation och hon lyssnade och förstod. Egentligen kom hon nog förbi för att se om våra föräldrar var här och för att berätta att de fått ett till barnbarn och att hon hade varit med på hemförlossningen, men där stod jag och grät som om all världens olycka låg på mina axlar. Sedan gick de, och jag städade vidare, efter att jag gråtit lite till och ringt mina föräldrar och gråtit ännu mer... Några bläckstreck är inget att ha ångest över, tyckte pappa. Så det var ju bra. (Samtidigt är det inte bara bläckstrecken utan hela skiten... Det att inte veta hur det ska bli, var vi ska landa, när vi ska landa. Jag vill bara ha ett tryggt hem som jag vet är vårt. Ett hem som vi kan slita på och som vi kan ta hand om. En stabil bas. Tack.)

Jag städade klart och sedan käkade vi mat. Makaroner och korv, blev det. Jag åt visserligen bulgursallad som var över. Gött! Sedan begav vi oss iväg med bilen till närmsta loppis. Där mötte vi upp Gs kompis som bor i det välstädade hemmet, och hans mamma - som är den som ser till att det är välstädat. Barnen spanade in leksaksavdelningen och jag hittade ganska många böcker som jag köpte för tio kronor styck. Lycklige Alfons, Lotta på Bråkmakargatan, Vems katt? (Axel och Omar), En Djurkompisarbok och Pappa Pellerins dotter. Så gött det kändes att köpa flera bra böcker för mindre pengar än vad en av dem hade kostat ny. Dessutom bra för miljön (förutom att vi tog bilen dit). Sedan drog vi och spanade i huset som vi ska hyra och där visade det sig att de faktiskt har kommit en liten bit på väg. Nu förbereder de inför att lägga golvvärme. Det blir spännande att se hur det blir när det är klart! Och det blir spännande att se när det är klart. Hoppas på ganska snart! 

Efter detta åkte vi hem till oss och fikade och barnen lekte. Och sedan var det bara att pusta ut, fixa middag och så kom M hem från jobbet. G somnade sent så vi fick ingen tid tillsammans. Annars tycker jag det är mysigt att kolla på någon film eller något avsnitt av någon serie tillsammans. Just nu följer vi ingenting egentligen men tittar på Bonusfamiljen ibland. Nyss såg vi dokumentären om Veronica och den kinesiske miljadären. Mycket bra!

Innan G och M gick och la sig fick jag dock mig en promenad. Jag har fått för mig att jag ska gå 6000 steg per dag nämligen, så jag får en stjärna i min stegräknarapp. Töntigt och bra på samma gång. Jag gick min byrunda och passade på att knacka på hos de där som knackat på hos oss tidigare under dagen. Jag ville bara berätta att jag inte gråter så där våldsamt dygnet runt. Så det gjorde jag. Och frun blev glad. Vi fick ett fint samtal på kvällskvisten i hennes hall. Hon rekommenderade mig att lyssna på ett visst avsnitt av Tankar för dagen, vilket jag gjorde sedan när jag gått därifrån. Även det mycket bra! Tröstande.

Idag var det söndag och jag hade bestämt mig för att ta det lite lugnare. G och jag tog oss en förmiddagspromenad när det slutat hagla. Han cyklade (fortfarande med stödhjul) och jag gick. Vi övade på att bromsa i nedförsbackar och känna kontrollen. Vi klättrade också upp på ett litet berg. Sedan gick vi in och jag lagade lunch. Syrrans goda tomatsås blev det, och idealmakaroner och ganska finhackad falukorv. Så himla gott, tyckte vi båda! 

Sedan har jag mest försökt ta det lugnt, som sagt. Virkat lite på en ärm. G har lekt = hällt ut alla leksaker på golvet. Jag har försökt få honom att städa upp, men det slutade med att jag (och M som kom hem på sin rast) städade, och att G ändå fick en Sangwish. Vi tvättade en maskin vittvätt också förresten, och var ute i trädgården en snabb sväng och spelade fotboll samt sådde gräs där det var jord, och ska sås gräs. Så nu är gräsfröna slut, men kanske blir gräsmattan fin igen till sommaren, vi får se!

Till middag idag lagade jag en  världsgod kyckling i currysås enligt detta recept: Klassisk kyckling i currysås, fast med kycklingfiléer istället för det var det vi hade hemma, och 1,5 kycklingbuljongtärning också. Så ni vet.

Sedan kom M hem och vi käkade. G har sprungit av sig lite på övervåningen innan läggdags för han hade enormt mycket spring i benen. Och nu sover han nog, förmodligen M också... Så ja. Detta var vår helg! Nu återstår det bara att öppna diskmaskinen som nyss pep och sa att den var färdig och kanske försöka laga ett par vintervantar... eller Gs termobyxor vars söm gått upp lite (i rumpan, såklart). Får se om jag orkar. 

Hoppas ni haft en bra helg! Det har jag. Fast nu är jag trött. Godnatt!

Bryta ihop och komma igen

Om i fredags var bryta ihop så var lördag komma igen och söndag ta det lilla lugna. Häng med på min hyperintressanta helg! Skoja!

För att muntra upp mig själv efter fredagens gråtkalas med Leli på morgonen, vilket i och för sig var uppmuntrande och klargörande i sig, så bestämde jag mig för att efter hämtning passera vår lokala matbutik tillsammans med G. Vi behövde fredagsmys-grejer, kände jag. Helgpepp-grejer. Något gott! I kassakön ställde vi oss med denna:

En barnkundvagn till bredden fylld med goa grejer så som röda vindruvor från annan världsdel, chokladglass, vegansk jordgubbsglass och rosa tulpaner! Dessutom två trepack festis och en himla god juice som jag aldrig köpt förut och som jag nu måste göra lite helt obetald reklam för: Godmorgon Ekologisk Äpple och Fläderblom. Ja, med en hel del druvjuice i såklart, den är la billigast? Odlad i harmoni med naturen och allt... Jaja, vi säger så. Jag som nästan aldrig dricker något annat än vatten eller te med mjölk har nu varit den som mest hjälpt till att dricka upp denna juice i helgen. Nam nam! Lite vardagslyx var nog vad jag behövde, till helgen.

På fredagskvällen satte M och jag oss och kollade igenom hela Boolis utbud på Tjörn. En mäklare hade tipsat mig om att kolla där, snarare än på Hemnet eftersom fler objekt syns på Booli. Jag antar att Booli är en robot som söker upp allt från mäklarnas hemsidor, medan Hemnet bara lägger ut sådant som mäklarna väljer att lägga ut, och betalar för. Jag vet inte riktigt, men det stämmer att det finns fler objekt på Booli i alla fall. Och nu har jag nämnt den sidan fyra gånger i ett stycke så snart får de kanske swisha mig en summa... Nä, jag skojade igen. Lite skojfrisk såhär på söndagskvällen, tydligen, trots trött och ontihuvet. 

På den där sidan hittade vi i alla fall tre bostadsrättslägenheter som alla kändes intressanta. Alla är under 80 kvadratmeter och de har alla två sovrum, ett vardagsrum och ett kök. Lite i det minsta laget kanske, men det skulle nog kunna gå. Eventuellt får M hitta någonannanstans att ha alla sina målargrejer, men det ger väl sig. En av bostadsrätterna har ett sovloft, som ett slags extrautrymme. Där kanske vi kan sova, eller ha målargrejer. En av bostadsrätterna är mer som ett radhus och har lite trädgård. Det gillar jag! 

På lördagen begav vi oss ut, relativt tidigt (det vill säga halv elva) för att reka områdena där ovan nämnda bostadsrätter ligger. Först ut var Nordviksberg, som är ett nybebyggt berg i närheten av Skärhamn. Där  gick vi runt en stund och jag avslutade med att prata med en kulturtant som skulle åka iväg med sin bil, men tydligen hade en kvart över att prata gott om sitt bostadsområde. Det var trevligt! Jag blir alltid glad av att få prata med någon. Hon berättade att området är lugnt och fint men att det inte riktigt finns någon lekplats eller samlingsplats för de boende. Nästan havsutsikt har de i varje fall, och det är ett högt och fint läge. Vi får se. Jag har varit anti detta område tidigare, men började öppna upp mig under lördagen, insåg att det inte är så långt från där vi bor nu och där  G går i förskola, och snart skola. 

Sedan åkte vi och köpte såjord och jag råkade köpa en liten kruka pärlhyacint och några fröpåsar, trots att jag tänkt mig att jag inte ska köpa några frön alls i år utan bara använda de jag redan har, en del egenplockat från i höstas.

Efter detta tog vi oss en liten biltur genom området där den tredje bostadsrätten ligger, den med trädgård, och sedan var det dags för lunch på Thairestaurangen. Göttans! Det behövde vi! G fick en gratis glass till efterrätt (inköpt i april 2021, gissar jag), och alla blev mätta och glada.

Vi gick en liten promenad upp till samhällets kyrka och sedan ner mot torget där G lekte på lekplatsen medan jag gick in i secondhandaffären och fick en blomkruka gratis till min pärlhyacint. Se så fin:

Det hade börjat mulna på och blåsa snålt så vi satte oss i bilen och körde hemåt, men innan vi kom riktigt ända hem svängde vi in till en bekant och fick 6 matkassar med kläder i storlek 122, 128 och 134 till G. Så snällt, mot både oss och jorden! Idag har jag gått igenom allt och det mesta har vi behållit, två påsar gick till Myrorna. 

Sedan kom vi hem, tände en brasa och hade picknick på golvet. Och innan middagen så hann jag prata en sväng med Åsa i telefon om hela skiten, dvs bostadsmarknaden och covid. Smart och välgörande!

Senare på kvällen gick jag en promenad och pratade med mamma i telefon och lyssnade sedan på radioprogrammet "Plånboken" om att skenande bostadspriser gör det svårt att ta sig in på bostadsmarknaden. Där fick jag även veta att vi köpt begagnad bensinbil när det var som dyrast, i maj 2021. Så kan det gå.

Om jag igår kände handlingskraft så har jag idag känt mer av ett lugn. Jag började dagen med att efter min lugna helgfrukost gå en promenad till havet. Det var dimma och vackert och lugnt. Nästan bara jag ute i hela byn. Så här såg det ut:

Jag lagade, på Gs önskan, linsgryta till lunch med gröna linser, lök, vitlök en finhackad potatis, en finhackad morot och lite finhackad rotselleri, passerade tomater, grönsaksbuljongtärning och vatten + ris. Under tiden linsgrytan puttrade pratade jag med min nära vän EH i Umeå, som jag bara hörs med ytterst sällan, men det tar tre millisekunder tills vi är där vi var sist. Så underbart! Tänk att jag har henne och Leli! Häftigt! (Dessa båda är nog de vänner jag känt längst, sedan 2006 och 2007.)

Framåt eftermiddagen åkte vi till huset på landet där vi har våra grejer och lämnade av klädkassar med stl 134 eftersom de inte kommer bli lagom än på ett tag. Väl där träffade vi en av ägarna och resonerade lite kring renoveringen, som verkar gå lite framåt nu, och så hämtade vi en stor kartong med krukor och en med målargrejer. Det är lite klurigt att ha sitt bohag på två platser, kan jag säga. Det kändes så fint att komma dit, i alla fall. Jag älskar verkligen landet. Jag älskar den stora öppna himlen, fälten, skogen i kanterna. Ljuset var fantastiskt för det hade spruckit upp men låg kvar lite dis längst bort. Kanske kan vi få bo där ett tag ändå? Jag började hoppas igen.

Vid fyratiden tog vi bilen hem igen och när vi kommit hem var jag helt slut. G och jag la oss att vila medan M äntligen dammsög nedervåningen. Vi läste "Sagan om det röda äpplet" och "Pelle i djungeln" av Jan Lööf. Jag  började få lite ont i huvudet, men mest kände jag mig helt slut. Det brukar jag känna varje söndag kl 16.30 så det var nog bara det, helgtröttheten.

Efter lite vila tog vi tag i middagen, vilket återigen bestod av "vad kylen har att erbjuda" och sedan la jag mig igen och läste ut bokcirkelboken. "Dungen" av Rachel Modin. Väldigt bra, tyckte jag. Det ska bli intressant att höra vad mina boktanter säger. Hälften av dem är uppvuxna i en frikyrkoförsamling... 

Ja, men det var väl den helgen det. Inte så rafflande som ni kanske trodde i början, utan mer en utveckling av känslotillstånd. Så som det kan bli när man bryter ihop, kommer igen och lugnar ner sig en aning.

PS: Jag spontandonerade 500 kr till ett trädplanteringsprojekt också, i lördagskväll. Ja ni hör ju, jag var riktigt i gasen! SVTartikel om trädplanteringen och doneringssida, om någon blir sugen... jag antar att det är safe. 

Bostadsmarknads-*#¤*/-%&*

Ouppnåeligt

Det känns just nu, i slutet av januari 2022 som att vi väntar på två saker: 1) bli sjuka i omikron, 2) hitta en bostad vi kan köpa. Nummer ett kommer gå snabbast och enklast, om ni frågar mig. För att "uppnå" det krävs ingen större ansträngning. G går ju på förskola och M jobbar ute bland folk, även om han sitter ganska skyddad. Själv jobbar jag ju själv, men går på ICA ibland när det är så lite folk som möjligt och ja, det är väl ungefär det sociala sammanhanget jag har... och så skridskoskolan då, men sist höll jag mig faktiskt på avstånd från allt och alla och tittade i min mobil efter hotell i Falköping (!). Inget mer att orda om omikron för tillfället alltså. "Alla" har det och snart får vi det. Så lär det bli. Punto y aparte.

Det som upptar allt för mycket av min tankevärld just nu är alltså bostadsmarknaden. Denna underbara marknad som jag inte förstår mig på, samtidigt som jag förstår mig på den allt för väl, och det jag främst av allt förstår är att vi inte lyckats spela våra kort särskilt väl, i spelet som den är. För att spela våra kort väl borde vi ha investerat i en lägenhet, eller sommarstuga eller vad som helst för flera år sedan! Vi borde ha sparat mer, skaffat oss yrken med högre lön (ingen av oss tänkte på lön när vi valde yrke!) och vi borde ha kommit en bit på väg nu när vi är en man och en kvinna i våra bästa år. Men! Samtidigt vet jag att vi inte kunde ha  gjort det! Vi var inte redo mentalt och vi var inte redo ekonomiskt. Fokus då låt oss säga 2011, var att få bo ihop överhuvudtaget i ett och samma land (Sverige) och att M skulle fatta att han  var tvungen att utbilda sig till något (annat än konstnär tyvärr) för att få jobb och lön efter flera arbetslösa år i Spanien. Lotten föll på bussförare och så himla asnöjd med det valet är han tyvärr inte, men han har åtminstone jobb och en lön inte så mycket lägre än min. Fokus sedan, när vi väl flyttat ihop där vid 2012 eller när det var, var att M skulle lära sig svenska, jag skulle gå ut lärarutbildningen och vi båda skulle få jobb. Då hade vi så låga inkomster att studenter med studiemedel var rika i våra ögon. Jag hade ett sparande, men det ökade inte särskilt mycket just under den tiden kan jag säga. Sedan flyttade vi till Tomtebo och bodde i en liten men fin lägenhet med utsikt mot skogen. Och fokus då var att få ett barn. Det tog ett år och plötsligt var han här: vår lille pojke! Fokus då? Ja, det fattar ni la själva... det var ju att llevar ese niño p'alante, alltså få ut honom från neonatal med "en fungerande matsituation", och sedan var fokus amma, titta på Falsk identitet, inte bryta ihop allt för mycket allt för ofta, åka till Spanien, börja jobba igen, hitta boende i Göteborg som blev boende på en liten vindpinad holme med svindyra hus och sedan hamnade vi här, efter det att huset vi bodde i blev sålt. Så mycket säkerhet hade vi på den där dumma bostadsmarknaden! Hade vi kunnat punga ut med drygt fem miljoner hade huset kunnat bli vårt, men det kommer vi kanske aldrig aldrig kunna. Vem vet?

(Samtidigt är jag glad över vår historia: vi lyckades flytta ihop efter två års distansförhållande Umeå-Andalusien, vi lyckades hitta en fin lägenhet med tallarna bakom, vi lyckades få barn, vi lyckades flytta närmre min familj, vi har lyckats hålla ihop.)

Okej, så vi kanske inte spelade våra kort "helt rätt" om man ser till vad vi inte har nu - en plats på bostadsmarknaden, men vi har i alla fall levt och upplevt, bildat familj, och fått bo på några olika fina ställen. När jag sökte lägenheter i Göteborg störde jag mig på att jag inte hade fler ködagar (jag hade 1900 dagar har jag för mig), nu stör jag mig på att vi inte har mer kontanter eller högre lön eller för den delen en köpt bostad i Sverige att sälja.

Stämmer min tanke att de som kom in på bostadsmarknaden för säg 10-15 år sedan fick låna mycket mer än vad man får nu? Nu får man låna max 85% av bostadens värde samt max 4,5 gånger sin årslön, säger banken. Himla tur att vi åtminstone har två löner då, tänker jag. Lånar man mer än 4,5 gånger sin årslön måste man amortera mer än 2%, tror jag. Ja, så är det skriver Finansinspektionen. Banken uttrycker det mer som att det inte går att låna mer än 4,5 gånger sin årsinkomst för då g år inte budgeten ihop. Men vi lever ju snålt? Är det banken som är snål eller är det jag som tänker fel? Samtidigt vill man inte placera sig i en dum skuldfälla. Det hade väl inte varit att spela sina kort rätt? Jag gillar att vara ekonomiskt smart, inte ekonomiskt osmart! 

Stämmer min tanke då att de som kom in på bostadsmarknaden för en del år sedan hade det lättare att komma in och nu har det lättare att byta upp sig? De säljer sina "små hus" för massa pengar, för dessa har ökat i värde flera miljoner, och sedan köper de ett "större hus" på ett "bättre ställe" och lever life! Är det så? Medan vi inte ens ha råd att köpa det lilla lilla huset, för vi valde att bo i hyresrätt, ha utsikt mot skogen och lajva villaliv på vindpinad holme. Så la vi våra kort i det stora spelet om en trygg bostad. Och här sitter vi nu: i mina föräldrar sommarstuga (åretrunthus) och hoppas att vi någon någon gång inom en inte allt för avlägsen framtid kan hitta ett tryggt boende åt oss själva.

Nu har ni slutat läsa, va? Ja, men jag slutar inte skriva för det...

Varför all denna upprördhet just nu? Brinner det i knutarna? Håller mina päron på att kasta ut oss? Vad händer med huset på landet, förresten? Ja, med huset på landet händer det absolut ingenting. Ägarna säger att de ska renovera det sista nu när det börjar bli lite ljusare och energin återvänder så vi får väl se vad det betyder... Jag hoppas att det blir klart och att vi kan flytta in, för det är ett fint ställe, men ja... Vi har väntat ganska länge nu. Om mina föräldrar ska kasta ut oss? Nejdå, inte som det verkar. Samtidigt saknar de sitt hus lite verkar det som, men de inser också att de har två och vi har noll och att vi behöver tak över huvudet, så just nu bor vi här. Brinner i knutarna? Nä, hus kommer och hus går och någon gång blir det väl vår tur, men en sak som ni måste veta är att det varit helt dött på Hemnet typ hela vintern i det här området. Och nu när det änteligen kom ut ett hus i rätt by (denna), med okej läge (inte supernära vägen, men skuggigt på vintern) och dessutom till ett så kallat rimligt pris (för vårt lånelöfte) så ja, så gick det som det gick med det. Utgångspriset var 2,6 miljoner. Byggår: 1957. Allt i hela huset var från 1957. Besiktningsprotokollet tog aldrig slut, men det mest akuta var att byta tak och badrum. Vad kostar sånt? Tvåhundratusen totalt kanske? Och sedan var ju också avloppet från -57, elen från -57, riskkonstruktion i källaren, gammal veranda, gamla fönster i behov av renovering osv. Vi var och tittade på det som första par ut, men bestämde oss redan på kvällen att nej, det är ett för stort projekt för oss, även om vi antagligen skulle kunna vinna budgivningen. Antagligen? Pyttsan! Hur tänkte du där? Här har det suttit en hel massa människor hela långa mörka vintern och längtat ihjäl sig efter ett gediget och genuint eternithus i levande skärgårdssamhälle på Västkusten och så kommer jag här och vågar tänka att vi antagligen kan vinna en budgivning! Fel! Fel! Fel! Huset såldes igår för hisnande 4,4 miljoner kronor. Inte hisnande för de som köpte det då, såklart, säkert bara en spottstyver... men herrenadå. Hur många procent gick det upp? Någon som läst Matte C kanske kan räkna ut det åt mig? Tack!

Detta, allt detta, plus att M börjat dilla om att flytta till Spanien gjorde att det totalt rann över för mig imorse på cykeln hem från förskolan. Ska vi skita i allt och dra till Almonte? Hur blir det? Är det bra? Är det ens ett problem? Och Så Vidare. Tills jag i all min gråt och upprördhet gjorde det enda rätta och ringde min vän Leli, som ringde upp och vi pratade i en god stund. Hon som har erfarenhet av precis exakt rätt saker: bo med barn i Spanien + flytta med barn från ett land till ett annat, kunde försäkra mig om att det var en dålig idé att flytta till Spanien (i ett år, som jag tänkte) på alla sätt och vis. Och ja, hon har helt rätt: Jag skulle förlora min anställning, G skulle behöva anpassa sig till ny skola med helt annan pedagogik (tänker jag mig) och andra normer, t ex kring hur man ska vara pojke, jag skulle behöva bli autonoma, fakturera och vara först ut om skolan jag jobbar på skulle få ett sviktande elevunderlag. M skulle få sämre lön (är jag säker på), och så vidare. Så nej. Nej, nej. Inte det inte. Nej.

Ja, och nu är det kväll och jag har fått skriva av mig. Tack för att ni läste det lilla eller myckna ni läste! Hoppas ni har en fin helg! Och vet ni? Det lööööser sig. M kan sälja sin lägenhet i Spanien (säger vi) och vi kan söka något annat än Stora Vackra Villor på Västkusten. Kanske bostadsrätt att försöka göra bostadskarriär med. Går det, tro? 

Utförliga och nyanserade reflektioner lämnas vänligen i kommentarsfältet, enkelt och begripligt duger det med! 

Trevlig helg!

Tåget går utan oss

Lyon, utan oss

Färjan rör sig sakta ut från Göteborgs hamn. På den finns ansiktsmaskbeklädda personer som letar efter sina hytter, äter middag, spelar enarmad bandit och handlar hudkräm i butiken, föreställer jag mig. Vi är nämligen inte ombord. Universum ville annat. 

Inte är vi sjuka, nej. G har bara lite snor ansamlat på morgonen som liksom är borta sedan när man  väl snutit ut det. Inte har länderna stängt helt heller, vad jag vet, men jag har slutat kolla för några dagar sedan och det känns så skönt.

Precis nu skulle vi ha varit på färjan på väg mot vårt europaäventyr, men Europa får vänta. Europa har väntat i nästan tre år så nog klarar hon det. Vi stannar här. 

Det var min pappa som, å det bestämdaste, några dagar före nyårsafton avrådde oss från att åka. Vansinne, kallade han det. Inte helt olikt mina svärföräldrars åsikter när vi först berättade om tågresan. Men det var inte på grund av färdmedlet utan endast på grund av den oerhört osäkra situationen i och med smittläget, som han avrådde oss. Han sa att han stöttat oss i detta fram tills nu, och jag förstår honom. Samma dag kom det nyhet på nyhet om att hur många som helst smittats av coronaviruset (både delta och omikron) och ord som tsunami och svallvåg användes. Och varför inte lyssna på WHO nu, när vi försökt varit duktiga och lyssnat på både dem och Folkhälsomyndigheten tidigare? Smittoläget hade förvärrats så till den grad att både Frankrike och Spanien infört munskyddskrav ute. Och det kanske säger något om att man inte borde resa?

Det kändes oerhört tråkigt att ställa in såklart, men alla tog det bra. M och jag tog beslutet gemensamt efter att ha lyssnat på Ekot samma kväll. G ryckte på axlarna och höll med om att det blir roligt att åka dit i sommar istället, eller i april, eller nåt... vem vet?

Mina svärföräldrar tyckte också det var ett bra beslut och när svärmor sa att vad gör det om ni väntar 3 månader till nu när ni inte varit här på 3 år? så var det som om polletten verkligen trillade ner hos mig. Ja, det är klart! Vem bryr sig egentligen om det blir nu eller senare? Sedan när detta "senare" är, det vet ju ingen och det vet alla att så är det. Det nya normala är att vi lever i en oförutsägbar värld, sa de på Godmorgon världen imorse. Så rätt de har!

Så, det får helt enkelt bli så här. Vi får vara kvar här och vara lediga i en vecka tillsammans nu, försöka hitta på något roligt och göra det bästa av situationen. Spanien finns kvar och förhoppningsvis Ms familj också. G kommer få skolplikt i augusti, men kanske hinner vi med en resa innan det. Kanske går det, kanske inte? 

Och tänk: en inställd resa innebär en hel massa möjligheter! Syrran och jag kan äntligen åka på SPA (julklapp vi gav till varandra 2019) och vi kanske ska byta hus med mina föräldrar några dagar i veckan, så de får komma hit till sitt sommarställe och så att vi får se storstan lite grann. En inställd resa innebär att jag kan vara närmare dem som behöver det, när de behöver det. Livet är oförutsägbart, som sagt... Bra saker kommer med de dåliga! Och nu är det nytt år! En god start på det önskar jag er alla!