Att planera ett bröllop

Jag förstår varför bröllopsplanerare finns. Jag förstår om de tar bra betalt. För lätt är det inte, detta att planera ett bröllop!

Tanken att vi skulle gifta oss kom till oss i slutet av november kanske, och den fick gro under vår resa till Spanien. Där nämnde vi det lite löst för några men inget datum eller övriga definitioner fanns på plats. Det enda vi visste var vem vi skulle gifta oss med (varandra!) och att det skulle ske någon gång runt sommaren 2023. Jag bestämde mig aktivt för att inte börja planera livets fest förrän vi var på svensk mark igen. Och det var bra.

Väl hemma började vi prata om lokal och M föreslog en restaurang som vi ätit på ett par gånger och som ligger på vår favorit-ö. En ö som vi älskar att åka på utflykt till. En ö där man kan sitta på en klippa istället för att sitta i karantän. Den ön. På den ön ska vi säga ja till varandra (som om vi inte gjort det ungefär 4971 gånger redan), och på samma ö ska festen hållas, i den där restaurangen med högt i tak och pinnstolar, alldeles invid färjebryggan. 

Den praktiska planeringen började således med att jag ringde till restaurangens ägare för att höra mig för om lämpligt datum. Under sommaren var det omöjligt, sa han, för då är det högsäsong med sommargäster och turister som ska serveras räkmackor och blåmusslor. Återstår då våren och hösten. Så där satt jag, med restaurangägaren i telefon, och bläddrade i min kalender och hittade ett datum som jag föreslog och som var ledigt. Pingst. En vanlig helg här (typisk bröllopshelg visserligen) men långhelg i just den spanska by som min mans familj bor i (på grund av årlig pilgrimsfärd till daggens jungfru Maria). Det blir bra, den dagen tar vi! Och så var det bokat. 

Någon vecka senare skickade vi in en informell inbjudan till Ms bröder via vår gemensamma whatsappgrupp. Alla svarade grattis. Ingen svarade att de ville komma, ingenting vi heller krävde i detta stadie (krävde att de skulle svara på, alltså). Vi skrev en gästlista och hörde av oss till de andra på den medelst meddelanden på mobilen. Några andra (i Spanien) skrev att de gärna kom! De blev så glada, och kontrasten kändes. Den mot de som inte skrev så. 

Några från Sverige informerades. Mina föräldrar och syrran såklart, och några få vänner. Vi ville hålla det litet, sa vi, men inte heller bara familjen (föräldrar, syskon, respektive och barn) för då blir det så tråkigt. Då ska min familj prata med varandra, och Ms familj med varandra, och så kommer det vara helt dött, så nej. Lite kompisar med för att blanda upp och få lite drag! Så resonerade vi. 

Men oj så noga vi valt de vänner vi bjuder! Vi har verkligen tänkt till. Ingen är bjuden för att "det är ologiskt om vi inte bjuder den andra när vi bjudit den ena", nej. Men svårt är det ändå! Vi hade lätt kunnat bjuda 200 pers. känns det som. Men nej, litet vill vi hålla det, inga spanska mått på gästlistan tack!

Nåja. M målade inbjudningskort. Abstrakta motiv, och jag skrev ihop ett två sidor långt dokument till spanjorerna med info om flyg (om de inte ville ta tåg) och hotell osv. Min familj erbjöd ett antal gratis sängplatser i sitt hus, och gratis tältplatser i hela trädgården. Ingen har ännu nappat på att tälta... (kanske för att det varken är en festival eller fjällvandring?). Och till slut kom inbjudningarna iväg, knappt fyra månader innan festdatumet. Kanske lite kort framförhållning, men det var det vi lyckades få ihop.

Och ungefär där började väl dramat. Bröderna kunde inte komma. Nej, det var omöjligt. Inte bara för jungfruns skull utan också för att det ska hållas kommunalval i Spanien dagen efter vår vigsel och blir man kallad till att vara valförrättare/rösträknare så är det olagligt att inte dyka upp. Någon skulle dessutom jobba. Andra var nog mest nervösa. Inte vet jag, men drama blev det. 

Plötsligt bestämde sig ändå två av tre bröder för att komma. De köpte biljetter till sig själva, sina fruar och barn samt till mina svärföräldrar. Mellanlandning i Zürich på 45 minuter. Inte byte av flygbolag, men ändå. Varför? När jag hittat direktflight mellan samma orter samma dag och med samma landningstid, ungefär! Aja... Vi får  väl se hur det går för dem. Lite spänning och en joggingtur i Schweiz kan väl aldrig skada. Eller var ligger Zürich ens? De flyger ändå två dagar innan bröllopet så jag antar att de på något sätt löser det om de nu skulle missa det plan de har biljetter till.

Sedan skulle boende hittas, och vi hjälpte dem så gott vi kunde. Räknade på hur många som skulle få plats i mina föräldrars hus, var och tittade på camping och Bed and breakfast (utan frukost) osv. Mitt i allt detta skulle den tredje brodern komma ändå, och köpte biljetter till samma flyg som de andra. Även han var sugen på att jogga på flygplats, tydligen!

Så till slut tyckte vi att vi hittat det perfekta boendet för de tre bröderna, fruarna och barnen, men då var M så finkänslig att han skickade en video på några får med orden "Här kan du sova, brorsan" och sedan var det absolut ingen som ville sova i en får-halm-hög, utan de bestämde sig samma dag för att skippa detta med "ute på landet vid kustbandet" och sova på hotell i Staden. Vilken stad? frågade jag. Göteborg, svarade de. Och ytterligare drama utbröt. Mitt i stormen stod jag, trött och stressad, med diagonalt snöblandat regn i håret, och kunde inte för mitt liv fatta varför de inte lyssnade på oss. Kan de inget om källkritik, eller? Närhetskriteriet, för bövelen. Nä, just det, det kan de inte nä... Så ja, de får la sova i Göteborg då och köra bil fram och tillbaka och mitt i natten och allt, och vet de att alkoholreglerna är strängare här än där? osv. Ni skulle bara fatta vad jag har tänkt och ältat och försökt komma fram till hur i kommunicerar det ena och det andra på rätt sätt, utan att själv få mig en avhyvling när jag minst anar det. Så jag har kommit fram till detta: Jag kommunicerar ingenting mer nu. All kommunikation får M ta. Det är ju ändå hans syskon!

Övriga inbjudna har varit lite mer åt det smidiga hållet, skulle jag ändå säga. Två vänner har ställt upp som toastmaster, en är bokad som "släpfixare" (alltså den som ska lägga rätt mitt släääp vid olika tillfällen), syrran är bokad som den som ska hålla koll på G medan vi fotas (innan vigseln) och förhoppningsvis gör hon det även under vigseln.

Vigselförrättare är bokad och vi ska ses en månad innan och gå igenom detaljerna, samt ge henne hindersprövningsbeslutet som vi fått hem.

Möte med jurist är bokat för att skriva äktenskapsförord.

Fotograf är bokad, och vi ska ha provfotografering nästa vecka. 

Bröllopsbukett ska en av ägarna till restaurangen fixa. Jag ska bara meddela ungefär vad jag vill ha för blommor. Anemoner och ranunklar, tror jag. Lite vilt så där. Inte pastellfärgat. Inte blekrosa och grågrön. För sjutton! 

Brudklänning inköptes second hand i Göteborg i januari. Min pappa var med mig som smakråd och det var en riktigt rolig upplevelse! Klänningen är nu inlämnad för uppläggning. Skor är inköpta. Vita converse med gulddetaljer.

M har köpt kostym till sig men vi måste beställa hem en till G. 

Smink och clipsörhängen är inköpta. Min vigselring är beställd, och snart även Ms. Frisör är bokad (för mig), och M har förstått att han och G måste gå och klippa sig några dagar innan också. 

Ms föräldrar ska sova hos oss. En vän med familj är inkvarterad hos mina föräldrar. Övriga har bokat hotell eller B&B (inkl. frukost). 

De flesta inbjudna har tackat ja, men inte exakt alla, som förväntat. Just nu verkar vi bli 38 stycken.

Så nu återstår bara en hel massa saker: planering av lek i samband med mingel, bordsplacering, planering av lekar/aktiviteter till barnen, osv. Och viktigast av allt: boka färjan så att de kör sista turen och inte alla blir strandsatta på en bohuslänsk klippa! För även om man hellre sitter på en klippa än i karantän så vore väl det ett himla snöpligt avslut på en annars så hejdundrande fest? Livets fest! Som jag ser fram emot den!

En fantastisk helg

Så kom äntligen våren! Åh vad jag fylls med liv när våren kommer! Solen sken hela helgen lång och fåglarna kvittrade och barnen på gården slängde av sig sina jackor. 

Lördag förmiddag ägnades åt att plantera om alla inomhuskrukväxterna. Vi har inte så många, än, bara 4 stycken, och en kruksallad, men jag delade på en av dessa (rosenskära) så den blev två. Egentligen hade jag nog kunnat dela på den mer, men jag nöjde mig så, och än lever den, så jag tror det funkade. G klippte gräs med sax och lekte med sig själv medan jag skakade av gammal torr jord och la i ny färsk blomjord i blomkrukorna. Så härligt det kändes att äntligen få detta gjort! Vårigt! 

Efter lunch gick vi ut på gården där det var high life, som min mamma brukar säga. Det var alltså minst tre andra föräldrar där och diverse barn som lekte för glatta livet! Jag hamnade i samspråk med en mamma, som jag aldrig pratat med förut, och som visade sig bo i en villa alldeles här intill. Vi började prata om en stor grusplan här som inte används till något. Det är väl en gammal fotbollsplan men det är aldrig någon som spelar fotboll där. En pappa har för hand grävt cykelgupp, men det är inte ofta kidsen cyklar där heller. Den här mamman berättade att det när hon  var liten var en lekplats på gräsplätten bredvid grusplanen, och så satte vi igång att fantisera! Hon hade tänkt på det här i flera år och hade en massa förslag. Jag skrev ihop alltsammans och så skickade vi in det som svar på kommunens pågående översiktsplan-dialog. Sedan tog vi ungefär samma text och la ut på det där Facebook, där hon är med men inte jag. Än vet jag inte om inlägget blivit så väldigt viralt, men vad jag förstod igår så hade några gillat, några delat och några kommenterat. Förhoppningsvis blir det någon gång något bra av den där grusplanen. Jag hoppas på rolig lekplats, träd, bärbuskar och lite blommor... En park, alltså. 

En annan grannpappa kom ut och jag pratade lite med honom, och efter en stund hade alla utom vi gått in. Då tog vi ut varsin mugg med kaffe (han) och te (jag) och fortsatte  tjöta medan våra söner lekte. G påminde mig om att jag lovat honom en utflykt så jag bjöd med kaffepappan. Innan vi hunnit gå kom en annan vän till G så hon följde också med, tillsammans med sin mamma. Totalt var vi 3 vuxna och fem barn som begav oss iväg mot "den hemliga stigen till den aldrig sinande källan" som G och jag hittat under en annan promenad tidigare i år, men då inte kunnat gå längs eftersom det är mycket taggbuskar där och jag hade för tunna byxor som jag inte ville riva sönder.

Alla barnen cyklade och åkte sparkcykel, utom den största som gick. Och vi var alla glada och på något sätt fyllda med vår där vi promenerade längs en grusväg. Plötsligt kom vi till den hemliga stigen, som visade sig vara en bäck. Men: Strunt i det! Upp med er! Så ja, vi alla klättrade upp för en bitvis lerig bäck-stig mot den aldrig sinande källan, som vi kanske hittade. Så här såg det ut:

Och sedan, om detta är den aldrig sinande källan eller om det är en annan pöl, det får vi nog låta vara osagt... 

Ner igen och ingen ramlade även om alla gled mer eller mindre i leran. Ungarna cyklade tillbaka till ett närliggande utegym och tränade lite mer, medan vi föräldrar försökte ta igen oss på varsin bänk. 

När vi kom hem hade vi varit ute i fyra timmar totalt, G och jag. Från kl 13 till kl 17. Pjuh! Helt mör var jag sedan hela kvällen, samt röd i ansiktet eftersom jag helt missat att använda solkräm. 

Idag jobbade vädret på samma sätt som igår och G hade två kalas inbokade. Vi städade på förmiddagen och sedan gick G och jag iväg till kalas nummer ett lagom till lunch. Det var ett väldigt trevligt barnkalas och själv norpade jag tre korvar och en tårtbit, medan jag beundrade inredningen och pratade med de  vuxna. Efter kalaset strosade vi hem och G laddade om en liten stund på gården innan han och M begav sig iväg till kalas nummer två. Själv fick jag ta det lugnt en stund. Mycket välbehövligt. Jag läste i min bok Den lodande människan på baksidan och sedan gick jag en liten promenad till havet (för jag blev inspirerad av boken) och käkade en clementin på en brygga. Jag såg förresten årets första bi, när jag satt och läste. Den sög i sig lite nektar från en av de penséer jag köpt (men ännu inte hunnit sätta i någon slags kruka). Hej lilla bi! Har du vaknat? 

Väl hemma igen fixade jag en enkel middag och sedan gick vi ut och lekte på gården igen tillsammans med kaffepappan och hans två barn. Och nu äntligen sover G och solen har gått ner för några timmar sedan.

Visst är det ljust nu? Visst blir man glad! Jag älskar det! Välkommen solen! Välkommen ljuset! Välkommen våren!

Fem böcker att läsa

Vår, särskilt på senaste tiden, mycket beresta vän Åsa hörde av sig och undrade vilka böcker jag läser just nu. För att stilla hennes och alla andras nyfikenhet kommer här en liten redovisning! 

Ställ om av Maria Soxbo - en bok om omställning mot ett lugnare, klimatsmartare och miljövänligare liv.  En inspirerande bok uppdelad i dessa sju kapitel: Drömmar, Tid, Jobb, Gemenskap. Värden, Konsumtion och Lycka. Hittills har jag läst till s. 75 och är på kapitlet Jobb. Mycket intressant och inspirerande!

Den lodande människan av Patrik Svensson - en bok om människan och vår relation till havet. Den handlar om den förste världsomseglaren som troligtvis hette Enrique och jag har fått lära mig att en kaskelott kan dia sin unge i upp till tio år! Han skriver på ett sådant sätt att allt blir intressant och spännande, trots att det är ett ämne jag aldrig trodde att jag skulle kunna intressera mig så mycket för, även om jag älskar havet. I denna har jag läst till s. 170, ungefär. Denna läser jag i min bokcirkel.

Balladen från norr av Alfonso Zapico - en serieroman om gruvarbetare i norra Spanien under den andra republiken. Förordet av Thomas Gustafsson får mig att äntligen förstå det jag så länge velat veta, vad som hände innan inbördeskriget. Jag har hittills läst till s. 97 av drygt 200. 

Fri av Lea Ypi - en självbiografisk uppväxtskildring om en tjej som växer upp i Albanien. Den här boken fick jag av mamma i födelsedagspresent för att hon läst den och tyckt den var bra och för att jag var i Albanien för prick 22 år sedan. Jag har inte hunnit läsa så långt i denna (till s. 48) och eftersom jag äger den är det inte så bråttom. Mycket intressant och välskriven hittills!

ADHD-hjälpen av Katarina A Sörngård - en bok som förhoppningsvis hjälper oss att förstå varandra lite bättre. Bara innehållsförteckningen är intressant! Boken innehåller avsnitt som: "Du lyssnar ju inte på vad jag säger!", Hitta nycklar, plånbok och mobiltelefon, Var sak på sin plats, Oro över det som redan hänt, Faran med att säga ja utan att tänka efter och Till dig som anhörig. Även om ingen i min familj har fått diagnosen ADHD tror jag att vi kan ha ganska bra nytta av att läsa åtminstone valda delar av boken och reflektera tillsammans... Hittills har jag läst de första 50 sidorna och sedan lite här och var, men den ska säkert läsas i rätt ordning och ordentligt. 

Vad läser ni just nu?

Rapport

Så dimper ännu en IPCC-rapport ner i världen och den bekräftar mest det vi redan vet, säger de på radio, och inte har jag läst den men ändå ger den mig energi. Vissa säger att den gör dem deprimerade eller rädda, men mig ger den energi. Jag vet inte varför just jag blir peppad att göra något men kanske är det för att jag ändå, innerst inne, är en sån som tycker om att få saker gjort. 

Ibland måste jag lugna mig, inte driva allt hela tiden, och jag övar faktiskt på att vila. Varje helg ser jag till att lägga mig på sängen mellan mitt och Ms täcke för att läsa eller sova bort en stund. Igår  vilade jag två gånger på det sättet, idag en. Men återhämtning är väl mer än att bara ligga i en säng mellan fluffiga duntäcken? Återhämtning kan också vara att, som idag, vandra ner till närmsta havsvik och sitta på sittunderlag och dricka varm choklad och titta på vattnet stilla rörelser och mjuka ljus, medan min son klättrade runt och lekte agent med sig själv. Varm choklad är som godast vid havet, tänkte jag, medan min son nog tyckte skinnet var äckligt och chokladen för varm - så jag fick allt. 

Men jo, jag känner att nu är det dags (för längesedan) att vi gör något. Om vi nu måste halvera våra utsläpp under de närmaste 7 åren,  så är det vad vi måste. Det måste vi förhålla oss till i allt vi tar oss för. Eller? Jag antar att det betyder att var och en av oss måste halvera sina utsläpp. Egentligen måste ju alla få ner sina utsläpp under ett visst antal ton per år (var det två?) men jag vet inte hur det ska gå till. På ett sätt är det enkelt att titta på de stora utsläpparna, de måste ju minska med mer än hälften, egentligen, på ett annat sätt är det enkelt att titta på en stor anonym massa av människor, i ett annat land kanske, långt härifrån. Om bara alla de kunde cykla istället för att ta bilen, som de gjorde förr, då blir det inte lika mycket utsläpp. På samma sätt är det lätt att säga och tycka att politikerna måste ta tag i detta och se till att få till systemförändringar, men hur ska det gå till när vi röstat fram det vi röstat fram? 

Jag tror därför att det mest effektiva vi kan göra, på något sätt, är att ändra vår egen livsstil och tänka till både en och två gånger kring de val vi gör. Vi måste sluta göra vissa saker helt, tror jag. Och om inte helt så nästan helt. Sluta flyga är en enkel sak för många (inte alla), köra mindre bil (cykla och använda kollektivtrafik mer), äta mer vegetariskt, sluta köpa nya saker (t ex heminredning, kläder, gosedjur...), använda det vi har i garderoben, ge bort och ta emot barnkläder osv. 

Jag tror att vi som individer måste göra sådana individuella val samtidigt som vi måste försöka påverka politikerna och systemet på något sätt så att politikerna vågar ta de beslut som krävs. Nu när vi röstat fram de politiker som nu sitter vid makten så är det väl dem vi måste försöka påverka? Både på riksnivå som på regional och lokal nivå. Inte vet jag hur mycket det hjälper att skriva insändare eller skicka brev  till politiker, men något måste det väl hjälpa, i alla fall om vi är flera som gör det? Publicera saker och ting på sociala medier kanske också är en god idé?

Jag tror vi måste ge dem mod att agera. Visa att om ni inte agerar nu så röstar vi inte på er igen. Typ så. Vad tror ni?

Hur tog ni emot nyheten om IPCC-rapporten? Vad känner och tänker ni? Vad får ni lust att göra? Skriv gärna några rader så kan vi inspirera varandra! Ingen kan göra allt men alla kan göra mycket mer än nu... 

Systerhelgen

En väldigt fin systerhelg har passerat. Vi har det som tradition, syrran och jag, att ses ibland på tu man hand och hinna prata klart och göra mysiga saker som vi tycker om. Med ibland menar jag ca en gång per år... Det är lite svårt att finna en helg nämligen när både hon och jag har möjlighet att vara bara med varandra.

Den här helgen spenderades i hennes mycket smakfullt inredda lägenhet (som det hade stått i bostadsannonsen om jag skulle ha försökt sälja den) i lugn och ro utan varken män eller barn, även om ett sött litet barn och hennes mamma kom och hälsade på en timma igår.

Klockan 8.20 på lördagsmorgonen tog jag bussen från min fridfulla lilla förort till den västkustska by jag brukar säga att jag bor i. Ute var det grått och kala träd, ett lugnt väder. Jag lyssnade på P3 Dokumentär om ett cyanidmord  och var förväntansfull och glad inför vår helg, så där som man är när man är påväg på semester och vet att hela det härliga ligger framför en.

Syrran mötte upp vid bussen och vi tog en liten tur för att kolla på bröllopsskor till mig. Ingenting jag såg lockade mig ens att bemöda mig att prova och vi släntrade ut igen, via en tebutik, till bussen som skulle ta oss hem till henne. Väl där fick jag vila i soffan medan hon gick och köpte mat. 

Och det var väl vad vi gjorde sedan: lagade god mat, bakade bröd och kladdkaka och pratade. Vi tog oss också ut på en långpromenad förbi en tjärn och runt en annan. Göteborgare som motionerade, dividerade och matade ankor. Staden, alltså, staden! Tänk vad mycket det finns där! Aktiviteter, affärer, folk i olika stilar, spårvagnar, bussar och bilar. Intryck! Så skönt för mig och min mentala hälsa att jag inte bor där längre, kan jag känna. Jag behöver landets lugn. Den lilla ortens otrafikerade cykelbanor och skogsstigar. Klipporna ner mot havet med inte en käft, åtminstone inte så här års. 

På kvällen lajvade vi spa i syrrans säng. Vi la ansiktsmask och trädde in fötterna i fotmask-sockor och de blev så lena att jag trodde de var någon annans. Vi somnade under varsitt täcke. Hon under ett tunt, lagomt, jag under ett tjockt moln av dun. Det varmaste. 

På morgonen sedan åt vi lyxfrukost med undangömd salami, brie, hjortronsylt, spansk grape, te, juice, yoghurt och framförallt kalljästa rågfrallor. Mitt mål var att fylla hennes frys med bröd och det lyckades vi ganska bra med. Frysen är inte per definition full men nu har hon bröd för ett tag, och två paket jäst och lite mer mjöl om andan faller på. Jag älskar banne mig att baka bröd till folk!

Och innan hemfärd dök den lilla flickan upp som jag stickat kofta till en gång och hon var så söt och rar och rolig där hon tultade runt och lekte med duplo och var alldeles lagom mammig. Lilla lintott! 

Efter lunch tog jag bussen mot stan och träffade en kollega för första gången på riktigt. Det var roligt! Hon var längre än jag trott, och jag troligen kortare... Vi pratade om serier och konst och hur jag skulle kunna stötta min konstnär i hans konstnärsskap. Jag ska bara orka också.. Det och allt annat.

Och nu är det måndag och jag är på jobbet. På bussen hem slumrade jag till. Det var så skönt att bara lyssna på motorljudet och känna bussen röra sig stabilt framåt på motorvägen. M och G hämtade mig på fastlandet och körde hem mig. Underbart! 

Hoppas ni haft en fin helg och får en bra vecka!

Nästan ett kvartal

Så gick nästan ett kvartal innan jag skulle skriva här igen. Inte vet jag om någon "är kvar" eller om någon kommer läsa, men kanske finns ni där ute, ni som fortfarande tror att det kommer komma något här, ord. Mina ord. 

Som ni vet är det alltid så att när en som bloggar inte bloggar beror det på att det är mycket som händer i livet. Och ja, mycket har hänt, som jag inte vet hur jag ska formulera mig kring och därför har formuleringarna dröjt. 

Det började väl med att jag några dagar efter nyårsaftonen åkte hem. Jag tog buss och tåg tillbaka till mitt norra hörn av Europa. Rutten gick så här: Tåg från La Palma del Condado till Madrid. Buss från Madrid till Vitoria Gasteiz. Där sov jag en natt på ett litet pensión och insåg att jag passerat vandrarhemsstadiet i livet med delad toalett. Sedan buss till San Sebastián där jag åt lunch på en liten vegetarisk restaurang som jag bara måste återvända till. La Botanika. Jag gick en tur till strandpromenaden, lapade i mig lite sista vintersol och åkte sedan buss vidare till Bordeaux dit jag kom fram ganska sent på kvällen. Klockan åtta, har jag för mig. Dagen efter tog jag tåget till Strasbourg och gick en sväng i stan med rullväska på kullerstensgator. Därifrån tåget till Karlsruhe där jag sov en orolig natt på hotell precis vid stationen. Jag hörde djurparksdjuren skrika om natten. Sedan tåget, tillsammans med mina nyfunna Tjörnvänner, till Kiel och där käkade vi falafelrulle, gick en promenad och fikade på något arabiskt fik. Sedan färjan till Göteborg där mina föräldrar hämtade upp mig och skjutsade hem mig till mitt radhus och min familj som landat två dagar tidigare. Det var en fin resa! Jag älskar banne mig att resa på detta sätt!

Strax efter hemkomst började således "detta hända" som jag inte vetat hur jag ska formulera mig om. Jag påbörjade planeringen av ett stort projekt, och kanske är det så som min mamma säger att jag behöver projekt att grotta ner mig i och arbeta med. Först projektet med en lång tågresa och sedan detta: projekt Bröllop. Vi ska nämligen gifta oss i vår.

Intryck från en nyårsafton

Vilken nyårsafton vi fick! Eller åtminstone om man räknar hela dagen som nyårsafton! 

På förmiddagen bestämde vi oss för att åka ut till pinjenöt-kotte-insamlingen ute i tallskogen och hälsa på vår vän M-A. Han säsongsarbetar där sedan flera år med att vakta kottehögen och med att väga, skriva upp och betala de män (oftast) som varit runt i skogen och plockat kottarna. I kottarna gömmer sig pinjenötterna inuti hårda svarta, liksom sotiga, skal. Kottarna samlas alltså ihop och forslas sedan bort med lastbil lite då och då till en fabrik där de får självtorka för att sedan gå igenom flera maskiner där de dyrbara nötterna tas ur dem. Pinjenötter härifrån exporteras till hela världen, särskilt i Mellanöstern är de populära och anses som de finaste pinjenötterna i världen osv. har man fått höra. Osäker på vad som stämmer där, men ja, stolt kan man ju alltid vara för en kottehög och dess dolda små skatter.

Vid kottehögen finns något annat fantastiskt, som jag detta år såg med nya ögon: kor som betar under tallarna. Det ser precis på pricken ut som i dokumentären En vildare värld med Anders Lundin. Se från 3.38 för att se vad jag menar. Där förklaras det att tjurarna håller nere växtligheten och att detta främjar biologisk mångfald, om jag minns rätt, och det var så häftigt att få se detta i verkligheten! Kossorna här vid kottehögen utanför Almonte var av rasen Marismeña, en utrotningshotad urras härifrån. Det heter inte ur-ras, men ni kanske förstår vad jag menar. 

När vi beundrat färdigt kossorna och betesmarken (på avstånd) kom en annan beundransvärd varelse struttande. Det var en smal, för att inte säga mycket mager, tik av någon jakthundsras som jag inte känner till som kom travande över grässlänten. Hon höll sig hela tiden på minst tre meters avstånd, men vann mitt hjärta ändå, så mager hon var. Vi gav henne bröd som vi hade med oss och lite oliver. Hon åt oliver! Det kan väl inte vara normalt? Hon måste väl vara oerhört hungrig? Mitt hjärta sa att denna vovve måste få mat. Sagt och gjort: vi drog in till byn igen och jag köpte hundmat (och en fin hundmatskål i metall). 20 kg för 17euro, det tyckte jag det var värt. 

Väl i byn passade vi på att köpa på oss bra grillkött (lagarto) och bröd och lite korv till G hoppas jag att M också köpte, för idag (nyårsdagen) ska vi åka ut till pinjenötskottehögen igen och grilla med M-A. Det är tradition här, som jag kanske skrev om tidigare, att fara ut på landet och grilla på juldagen, nyårsdagen och påskdagen. På juldagen valde vi stranden, men idag blir det landet och grilla kött. Det ska bli gött!

Jag kan dock inte avsluta detta inlägg utan att berätta om den lilla familj vi stötte på i byn när vi var påväg ut till M-A igår eftermiddag med ved och hundmat. Familjen vi mötte  var en riktig cykelfamilj. En långdistanscykelfamilj, bestående av en mamma, en pappa och en liten dotter på 13 månader. De hade cyklat från sitt hemland Schweiz i september ner till Frankrike, tagit färja där till Marocko och nu var de här, i södra Spanien. De letade hotell och det hade visat sig att Almontes enda hotell hade stängt. Så värdelöst! De tänkte åka till Rociana och kolla om Monteluna (restaurang där vi ätit för några år sen) hade rum att sova i och annars slå upp sitt tält någonstans... Jag gav dem 3 apelsiner från svärisarnas egna träd och önskade dem all lycka till! Men SÅ häftigt att cykla genom Europa (och lite i Afrika) med en bebis! Herregud, vilka äventyrare! 

På kvällen sedan kom Gs två sysslingar från Madrid förbi. De var i 25-30-årsåldern skulle jag säga och hade en hel drös med energi. Jäddrar i min lilla låda vad de snackade, och det var väldigt trevligt och intressant tyckte jag. De drog vid åtta till sitt nyårsfirande och vi plockade fram middagen som min svärmor ägnat hela dagen åt att förbereda (hon som inte skulle fixa nåt...). Huevos rellenos, räkor, skinka osv. Alla blev mätta av förrätten/tapas så ingen åt huvudrätten (kalkon) utan vi gick direkt på dinosaurietårtan som svärfar köpt... Sedan hängde vi i soffan och tittade på Andalusiens nyårsgala och till slut gick G och jag upp på takterrassen och tittade på nyårsraketer. Jag noterade att kyrkklockan först fick slå, i tystnad, och att det först 3-4 minuter efteråt började skjutas raketer. Först förstod jag inte varför men sedan kopplade jag att när kyrkklockan slår står varenda spanjor och försöker att inte kväva sig själva med en vindruva per slag, och sedan, sedan är det dags för raketskjutning i minst en kvart... Jag gillar att titta på dem (på avstånd) men skulle aldrig, aldrig få för mig att köpa några!

Ja, så det var vår nyårsafton det! Nyårsdagen inleddes med att jag kom på att vi glömt att betala räkningarna för december, men nu är det gjort... Pjuh! 

Hoppas ni får en mycket bra start på det nya året och att hela 2023 blir minnesvärt på ett bra sätt med härliga upplevelser, mycket hälsa och fina stunder! Vi hörs!

Året 2022

Så lider även året 2022 mot sitt slut och jag tänkte försöka mig på en liten sammanfattning. Förra året skrev jag ingen, ser jag nu, för vi var väl för upptagna med att vi inte kunde åka hit där vi är nu på grund av omikron. Men i somras tog vi revansch, och kanske var detta lite av ett revanschernas år? 

I början av 2022 bodde vi i mina föräldrars sommarhus och jag kände mig ganska uppgiven angående bostadsmarknaden och våra möjligheter att slå oss in på den. Vi gick på husvisningar men inget var bra eller billigt nog. Allt kändes orättvist och hemskt! Varför skulle inte vi skötsamma arbetssamma medborgare (ok, M är inte svensk medborgare, men ändå) kunna skaffa oss ett vettigt boende?  Men så plötsligt kom vår möjlighet och vi tog den, och blev med radhus! 

Våren ägnades åt att odla och flytta och sedan bar det av ner hit till Spanien med tåg, hela familjen. Väl här hann vi precis besöka Casa Annikas bergstrakter och hus (själv var hon i Sverige) innan M fick märkliga symtom och visade sig ha corona. Snabbt packade vi ihop oss och isolerade oss i huset på stranden i två veckor. När vi precis blivit friska kom Åsa från Bortugal och hälsade på oss med sina döttrar! Mycket trevligt! Vi fick en bra semester, trots allt.

I slutet av sommaren var jag dock fortfarande dålig i några olika infektioner, det ena avlöste det andra kan man säga och jag var megatrött varje dag fram till åtminstone början av oktober. Sedan köpte vi biljetter för att åka hit till Spanien igen (jag med tåg och M och G med flyg denna gång) och nu är vi här. 

Vi har hunnit bo in oss ganska bra i radhuset men under nästa år hoppas jag att vi kan komma i ordning lite mer och "få det lite mer som vi vill ha det" som man brukar säga, men när jag säger det menar jag inte några renoveringar utan bara lite "småfix", men som jag ändå kommer behöva få hjälp av pappa med...

Ja, det var väl det. Tack 2022 för ett bra år! Tack för radhuset och Spanienresorna och att jag fick bli frisk till slut från allt jag drog på mig! Välkommen  2023, med vad du än har i ditt så kallade sköte!

Gott nytt år!