Bryta ihop och komma igen

Om i fredags var bryta ihop så var lördag komma igen och söndag ta det lilla lugna. Häng med på min hyperintressanta helg! Skoja!

För att muntra upp mig själv efter fredagens gråtkalas med Leli på morgonen, vilket i och för sig var uppmuntrande och klargörande i sig, så bestämde jag mig för att efter hämtning passera vår lokala matbutik tillsammans med G. Vi behövde fredagsmys-grejer, kände jag. Helgpepp-grejer. Något gott! I kassakön ställde vi oss med denna:

En barnkundvagn till bredden fylld med goa grejer så som röda vindruvor från annan världsdel, chokladglass, vegansk jordgubbsglass och rosa tulpaner! Dessutom två trepack festis och en himla god juice som jag aldrig köpt förut och som jag nu måste göra lite helt obetald reklam för: Godmorgon Ekologisk Äpple och Fläderblom. Ja, med en hel del druvjuice i såklart, den är la billigast? Odlad i harmoni med naturen och allt... Jaja, vi säger så. Jag som nästan aldrig dricker något annat än vatten eller te med mjölk har nu varit den som mest hjälpt till att dricka upp denna juice i helgen. Nam nam! Lite vardagslyx var nog vad jag behövde, till helgen.

På fredagskvällen satte M och jag oss och kollade igenom hela Boolis utbud på Tjörn. En mäklare hade tipsat mig om att kolla där, snarare än på Hemnet eftersom fler objekt syns på Booli. Jag antar att Booli är en robot som söker upp allt från mäklarnas hemsidor, medan Hemnet bara lägger ut sådant som mäklarna väljer att lägga ut, och betalar för. Jag vet inte riktigt, men det stämmer att det finns fler objekt på Booli i alla fall. Och nu har jag nämnt den sidan fyra gånger i ett stycke så snart får de kanske swisha mig en summa... Nä, jag skojade igen. Lite skojfrisk såhär på söndagskvällen, tydligen, trots trött och ontihuvet. 

På den där sidan hittade vi i alla fall tre bostadsrättslägenheter som alla kändes intressanta. Alla är under 80 kvadratmeter och de har alla två sovrum, ett vardagsrum och ett kök. Lite i det minsta laget kanske, men det skulle nog kunna gå. Eventuellt får M hitta någonannanstans att ha alla sina målargrejer, men det ger väl sig. En av bostadsrätterna har ett sovloft, som ett slags extrautrymme. Där kanske vi kan sova, eller ha målargrejer. En av bostadsrätterna är mer som ett radhus och har lite trädgård. Det gillar jag! 

På lördagen begav vi oss ut, relativt tidigt (det vill säga halv elva) för att reka områdena där ovan nämnda bostadsrätter ligger. Först ut var Nordviksberg, som är ett nybebyggt berg i närheten av Skärhamn. Där  gick vi runt en stund och jag avslutade med att prata med en kulturtant som skulle åka iväg med sin bil, men tydligen hade en kvart över att prata gott om sitt bostadsområde. Det var trevligt! Jag blir alltid glad av att få prata med någon. Hon berättade att området är lugnt och fint men att det inte riktigt finns någon lekplats eller samlingsplats för de boende. Nästan havsutsikt har de i varje fall, och det är ett högt och fint läge. Vi får se. Jag har varit anti detta område tidigare, men började öppna upp mig under lördagen, insåg att det inte är så långt från där vi bor nu och där  G går i förskola, och snart skola. 

Sedan åkte vi och köpte såjord och jag råkade köpa en liten kruka pärlhyacint och några fröpåsar, trots att jag tänkt mig att jag inte ska köpa några frön alls i år utan bara använda de jag redan har, en del egenplockat från i höstas.

Efter detta tog vi oss en liten biltur genom området där den tredje bostadsrätten ligger, den med trädgård, och sedan var det dags för lunch på Thairestaurangen. Göttans! Det behövde vi! G fick en gratis glass till efterrätt (inköpt i april 2021, gissar jag), och alla blev mätta och glada.

Vi gick en liten promenad upp till samhällets kyrka och sedan ner mot torget där G lekte på lekplatsen medan jag gick in i secondhandaffären och fick en blomkruka gratis till min pärlhyacint. Se så fin:

Det hade börjat mulna på och blåsa snålt så vi satte oss i bilen och körde hemåt, men innan vi kom riktigt ända hem svängde vi in till en bekant och fick 6 matkassar med kläder i storlek 122, 128 och 134 till G. Så snällt, mot både oss och jorden! Idag har jag gått igenom allt och det mesta har vi behållit, två påsar gick till Myrorna. 

Sedan kom vi hem, tände en brasa och hade picknick på golvet. Och innan middagen så hann jag prata en sväng med Åsa i telefon om hela skiten, dvs bostadsmarknaden och covid. Smart och välgörande!

Senare på kvällen gick jag en promenad och pratade med mamma i telefon och lyssnade sedan på radioprogrammet "Plånboken" om att skenande bostadspriser gör det svårt att ta sig in på bostadsmarknaden. Där fick jag även veta att vi köpt begagnad bensinbil när det var som dyrast, i maj 2021. Så kan det gå.

Om jag igår kände handlingskraft så har jag idag känt mer av ett lugn. Jag började dagen med att efter min lugna helgfrukost gå en promenad till havet. Det var dimma och vackert och lugnt. Nästan bara jag ute i hela byn. Så här såg det ut:

Jag lagade, på Gs önskan, linsgryta till lunch med gröna linser, lök, vitlök en finhackad potatis, en finhackad morot och lite finhackad rotselleri, passerade tomater, grönsaksbuljongtärning och vatten + ris. Under tiden linsgrytan puttrade pratade jag med min nära vän EH i Umeå, som jag bara hörs med ytterst sällan, men det tar tre millisekunder tills vi är där vi var sist. Så underbart! Tänk att jag har henne och Leli! Häftigt! (Dessa båda är nog de vänner jag känt längst, sedan 2006 och 2007.)

Framåt eftermiddagen åkte vi till huset på landet där vi har våra grejer och lämnade av klädkassar med stl 134 eftersom de inte kommer bli lagom än på ett tag. Väl där träffade vi en av ägarna och resonerade lite kring renoveringen, som verkar gå lite framåt nu, och så hämtade vi en stor kartong med krukor och en med målargrejer. Det är lite klurigt att ha sitt bohag på två platser, kan jag säga. Det kändes så fint att komma dit, i alla fall. Jag älskar verkligen landet. Jag älskar den stora öppna himlen, fälten, skogen i kanterna. Ljuset var fantastiskt för det hade spruckit upp men låg kvar lite dis längst bort. Kanske kan vi få bo där ett tag ändå? Jag började hoppas igen.

Vid fyratiden tog vi bilen hem igen och när vi kommit hem var jag helt slut. G och jag la oss att vila medan M äntligen dammsög nedervåningen. Vi läste "Sagan om det röda äpplet" och "Pelle i djungeln" av Jan Lööf. Jag  började få lite ont i huvudet, men mest kände jag mig helt slut. Det brukar jag känna varje söndag kl 16.30 så det var nog bara det, helgtröttheten.

Efter lite vila tog vi tag i middagen, vilket återigen bestod av "vad kylen har att erbjuda" och sedan la jag mig igen och läste ut bokcirkelboken. "Dungen" av Rachel Modin. Väldigt bra, tyckte jag. Det ska bli intressant att höra vad mina boktanter säger. Hälften av dem är uppvuxna i en frikyrkoförsamling... 

Ja, men det var väl den helgen det. Inte så rafflande som ni kanske trodde i början, utan mer en utveckling av känslotillstånd. Så som det kan bli när man bryter ihop, kommer igen och lugnar ner sig en aning.

PS: Jag spontandonerade 500 kr till ett trädplanteringsprojekt också, i lördagskväll. Ja ni hör ju, jag var riktigt i gasen! SVTartikel om trädplanteringen och doneringssida, om någon blir sugen... jag antar att det är safe. 

Bostadsmarknads-*#¤*/-%&*

Ouppnåeligt

Det känns just nu, i slutet av januari 2022 som att vi väntar på två saker: 1) bli sjuka i omikron, 2) hitta en bostad vi kan köpa. Nummer ett kommer gå snabbast och enklast, om ni frågar mig. För att "uppnå" det krävs ingen större ansträngning. G går ju på förskola och M jobbar ute bland folk, även om han sitter ganska skyddad. Själv jobbar jag ju själv, men går på ICA ibland när det är så lite folk som möjligt och ja, det är väl ungefär det sociala sammanhanget jag har... och så skridskoskolan då, men sist höll jag mig faktiskt på avstånd från allt och alla och tittade i min mobil efter hotell i Falköping (!). Inget mer att orda om omikron för tillfället alltså. "Alla" har det och snart får vi det. Så lär det bli. Punto y aparte.

Det som upptar allt för mycket av min tankevärld just nu är alltså bostadsmarknaden. Denna underbara marknad som jag inte förstår mig på, samtidigt som jag förstår mig på den allt för väl, och det jag främst av allt förstår är att vi inte lyckats spela våra kort särskilt väl, i spelet som den är. För att spela våra kort väl borde vi ha investerat i en lägenhet, eller sommarstuga eller vad som helst för flera år sedan! Vi borde ha sparat mer, skaffat oss yrken med högre lön (ingen av oss tänkte på lön när vi valde yrke!) och vi borde ha kommit en bit på väg nu när vi är en man och en kvinna i våra bästa år. Men! Samtidigt vet jag att vi inte kunde ha  gjort det! Vi var inte redo mentalt och vi var inte redo ekonomiskt. Fokus då låt oss säga 2011, var att få bo ihop överhuvudtaget i ett och samma land (Sverige) och att M skulle fatta att han  var tvungen att utbilda sig till något (annat än konstnär tyvärr) för att få jobb och lön efter flera arbetslösa år i Spanien. Lotten föll på bussförare och så himla asnöjd med det valet är han tyvärr inte, men han har åtminstone jobb och en lön inte så mycket lägre än min. Fokus sedan, när vi väl flyttat ihop där vid 2012 eller när det var, var att M skulle lära sig svenska, jag skulle gå ut lärarutbildningen och vi båda skulle få jobb. Då hade vi så låga inkomster att studenter med studiemedel var rika i våra ögon. Jag hade ett sparande, men det ökade inte särskilt mycket just under den tiden kan jag säga. Sedan flyttade vi till Tomtebo och bodde i en liten men fin lägenhet med utsikt mot skogen. Och fokus då var att få ett barn. Det tog ett år och plötsligt var han här: vår lille pojke! Fokus då? Ja, det fattar ni la själva... det var ju att llevar ese niño p'alante, alltså få ut honom från neonatal med "en fungerande matsituation", och sedan var fokus amma, titta på Falsk identitet, inte bryta ihop allt för mycket allt för ofta, åka till Spanien, börja jobba igen, hitta boende i Göteborg som blev boende på en liten vindpinad holme med svindyra hus och sedan hamnade vi här, efter det att huset vi bodde i blev sålt. Så mycket säkerhet hade vi på den där dumma bostadsmarknaden! Hade vi kunnat punga ut med drygt fem miljoner hade huset kunnat bli vårt, men det kommer vi kanske aldrig aldrig kunna. Vem vet?

(Samtidigt är jag glad över vår historia: vi lyckades flytta ihop efter två års distansförhållande Umeå-Andalusien, vi lyckades hitta en fin lägenhet med tallarna bakom, vi lyckades få barn, vi lyckades flytta närmre min familj, vi har lyckats hålla ihop.)

Okej, så vi kanske inte spelade våra kort "helt rätt" om man ser till vad vi inte har nu - en plats på bostadsmarknaden, men vi har i alla fall levt och upplevt, bildat familj, och fått bo på några olika fina ställen. När jag sökte lägenheter i Göteborg störde jag mig på att jag inte hade fler ködagar (jag hade 1900 dagar har jag för mig), nu stör jag mig på att vi inte har mer kontanter eller högre lön eller för den delen en köpt bostad i Sverige att sälja.

Stämmer min tanke att de som kom in på bostadsmarknaden för säg 10-15 år sedan fick låna mycket mer än vad man får nu? Nu får man låna max 85% av bostadens värde samt max 4,5 gånger sin årslön, säger banken. Himla tur att vi åtminstone har två löner då, tänker jag. Lånar man mer än 4,5 gånger sin årslön måste man amortera mer än 2%, tror jag. Ja, så är det skriver Finansinspektionen. Banken uttrycker det mer som att det inte går att låna mer än 4,5 gånger sin årsinkomst för då g år inte budgeten ihop. Men vi lever ju snålt? Är det banken som är snål eller är det jag som tänker fel? Samtidigt vill man inte placera sig i en dum skuldfälla. Det hade väl inte varit att spela sina kort rätt? Jag gillar att vara ekonomiskt smart, inte ekonomiskt osmart! 

Stämmer min tanke då att de som kom in på bostadsmarknaden för en del år sedan hade det lättare att komma in och nu har det lättare att byta upp sig? De säljer sina "små hus" för massa pengar, för dessa har ökat i värde flera miljoner, och sedan köper de ett "större hus" på ett "bättre ställe" och lever life! Är det så? Medan vi inte ens ha råd att köpa det lilla lilla huset, för vi valde att bo i hyresrätt, ha utsikt mot skogen och lajva villaliv på vindpinad holme. Så la vi våra kort i det stora spelet om en trygg bostad. Och här sitter vi nu: i mina föräldrar sommarstuga (åretrunthus) och hoppas att vi någon någon gång inom en inte allt för avlägsen framtid kan hitta ett tryggt boende åt oss själva.

Nu har ni slutat läsa, va? Ja, men jag slutar inte skriva för det...

Varför all denna upprördhet just nu? Brinner det i knutarna? Håller mina päron på att kasta ut oss? Vad händer med huset på landet, förresten? Ja, med huset på landet händer det absolut ingenting. Ägarna säger att de ska renovera det sista nu när det börjar bli lite ljusare och energin återvänder så vi får väl se vad det betyder... Jag hoppas att det blir klart och att vi kan flytta in, för det är ett fint ställe, men ja... Vi har väntat ganska länge nu. Om mina föräldrar ska kasta ut oss? Nejdå, inte som det verkar. Samtidigt saknar de sitt hus lite verkar det som, men de inser också att de har två och vi har noll och att vi behöver tak över huvudet, så just nu bor vi här. Brinner i knutarna? Nä, hus kommer och hus går och någon gång blir det väl vår tur, men en sak som ni måste veta är att det varit helt dött på Hemnet typ hela vintern i det här området. Och nu när det änteligen kom ut ett hus i rätt by (denna), med okej läge (inte supernära vägen, men skuggigt på vintern) och dessutom till ett så kallat rimligt pris (för vårt lånelöfte) så ja, så gick det som det gick med det. Utgångspriset var 2,6 miljoner. Byggår: 1957. Allt i hela huset var från 1957. Besiktningsprotokollet tog aldrig slut, men det mest akuta var att byta tak och badrum. Vad kostar sånt? Tvåhundratusen totalt kanske? Och sedan var ju också avloppet från -57, elen från -57, riskkonstruktion i källaren, gammal veranda, gamla fönster i behov av renovering osv. Vi var och tittade på det som första par ut, men bestämde oss redan på kvällen att nej, det är ett för stort projekt för oss, även om vi antagligen skulle kunna vinna budgivningen. Antagligen? Pyttsan! Hur tänkte du där? Här har det suttit en hel massa människor hela långa mörka vintern och längtat ihjäl sig efter ett gediget och genuint eternithus i levande skärgårdssamhälle på Västkusten och så kommer jag här och vågar tänka att vi antagligen kan vinna en budgivning! Fel! Fel! Fel! Huset såldes igår för hisnande 4,4 miljoner kronor. Inte hisnande för de som köpte det då, såklart, säkert bara en spottstyver... men herrenadå. Hur många procent gick det upp? Någon som läst Matte C kanske kan räkna ut det åt mig? Tack!

Detta, allt detta, plus att M börjat dilla om att flytta till Spanien gjorde att det totalt rann över för mig imorse på cykeln hem från förskolan. Ska vi skita i allt och dra till Almonte? Hur blir det? Är det bra? Är det ens ett problem? Och Så Vidare. Tills jag i all min gråt och upprördhet gjorde det enda rätta och ringde min vän Leli, som ringde upp och vi pratade i en god stund. Hon som har erfarenhet av precis exakt rätt saker: bo med barn i Spanien + flytta med barn från ett land till ett annat, kunde försäkra mig om att det var en dålig idé att flytta till Spanien (i ett år, som jag tänkte) på alla sätt och vis. Och ja, hon har helt rätt: Jag skulle förlora min anställning, G skulle behöva anpassa sig till ny skola med helt annan pedagogik (tänker jag mig) och andra normer, t ex kring hur man ska vara pojke, jag skulle behöva bli autonoma, fakturera och vara först ut om skolan jag jobbar på skulle få ett sviktande elevunderlag. M skulle få sämre lön (är jag säker på), och så vidare. Så nej. Nej, nej. Inte det inte. Nej.

Ja, och nu är det kväll och jag har fått skriva av mig. Tack för att ni läste det lilla eller myckna ni läste! Hoppas ni har en fin helg! Och vet ni? Det lööööser sig. M kan sälja sin lägenhet i Spanien (säger vi) och vi kan söka något annat än Stora Vackra Villor på Västkusten. Kanske bostadsrätt att försöka göra bostadskarriär med. Går det, tro? 

Utförliga och nyanserade reflektioner lämnas vänligen i kommentarsfältet, enkelt och begripligt duger det med! 

Trevlig helg!

Tåget går utan oss

Lyon, utan oss

Färjan rör sig sakta ut från Göteborgs hamn. På den finns ansiktsmaskbeklädda personer som letar efter sina hytter, äter middag, spelar enarmad bandit och handlar hudkräm i butiken, föreställer jag mig. Vi är nämligen inte ombord. Universum ville annat. 

Inte är vi sjuka, nej. G har bara lite snor ansamlat på morgonen som liksom är borta sedan när man  väl snutit ut det. Inte har länderna stängt helt heller, vad jag vet, men jag har slutat kolla för några dagar sedan och det känns så skönt.

Precis nu skulle vi ha varit på färjan på väg mot vårt europaäventyr, men Europa får vänta. Europa har väntat i nästan tre år så nog klarar hon det. Vi stannar här. 

Det var min pappa som, å det bestämdaste, några dagar före nyårsafton avrådde oss från att åka. Vansinne, kallade han det. Inte helt olikt mina svärföräldrars åsikter när vi först berättade om tågresan. Men det var inte på grund av färdmedlet utan endast på grund av den oerhört osäkra situationen i och med smittläget, som han avrådde oss. Han sa att han stöttat oss i detta fram tills nu, och jag förstår honom. Samma dag kom det nyhet på nyhet om att hur många som helst smittats av coronaviruset (både delta och omikron) och ord som tsunami och svallvåg användes. Och varför inte lyssna på WHO nu, när vi försökt varit duktiga och lyssnat på både dem och Folkhälsomyndigheten tidigare? Smittoläget hade förvärrats så till den grad att både Frankrike och Spanien infört munskyddskrav ute. Och det kanske säger något om att man inte borde resa?

Det kändes oerhört tråkigt att ställa in såklart, men alla tog det bra. M och jag tog beslutet gemensamt efter att ha lyssnat på Ekot samma kväll. G ryckte på axlarna och höll med om att det blir roligt att åka dit i sommar istället, eller i april, eller nåt... vem vet?

Mina svärföräldrar tyckte också det var ett bra beslut och när svärmor sa att vad gör det om ni väntar 3 månader till nu när ni inte varit här på 3 år? så var det som om polletten verkligen trillade ner hos mig. Ja, det är klart! Vem bryr sig egentligen om det blir nu eller senare? Sedan när detta "senare" är, det vet ju ingen och det vet alla att så är det. Det nya normala är att vi lever i en oförutsägbar värld, sa de på Godmorgon världen imorse. Så rätt de har!

Så, det får helt enkelt bli så här. Vi får vara kvar här och vara lediga i en vecka tillsammans nu, försöka hitta på något roligt och göra det bästa av situationen. Spanien finns kvar och förhoppningsvis Ms familj också. G kommer få skolplikt i augusti, men kanske hinner vi med en resa innan det. Kanske går det, kanske inte? 

Och tänk: en inställd resa innebär en hel massa möjligheter! Syrran och jag kan äntligen åka på SPA (julklapp vi gav till varandra 2019) och vi kanske ska byta hus med mina föräldrar några dagar i veckan, så de får komma hit till sitt sommarställe och så att vi får se storstan lite grann. En inställd resa innebär att jag kan vara närmare dem som behöver det, när de behöver det. Livet är oförutsägbart, som sagt... Bra saker kommer med de dåliga! Och nu är det nytt år! En god start på det önskar jag er alla! 

Åka, inte åka, åka, inte åka, åka...?

M nämner att han känner sig lite täppt i näsan strax innan jag slocknar bredvid honom och låter drömmarna föra iväg mig någon annanstans. 

Klockan ett byter G och jag säng. Det vill säga: han lägger sig hos mig och jag smiter iväg till hans säng när han somnat.

Vid sextiden vaknar jag av att det kliar i halsen. Måste hosta... måste dricka. Går ner och duschar. Hostar. Gör frukost. Nyser massa gånger.

Igår förstod jag att Spanien infört munskyddskrav ute. Överallt måste alla över 6 år ha munskydd, om jag förstått det hela rätt. Jag dubbelkollar både med mina svägerskor på plats och med Annika, och det visar sig stämma.

Frankrike införde också munskyddskrav överallt i städer häromdagen. Tyskland verkar förbereda sig på katastrof total. På färjan är det munskyddskrav och på alla tåg. Men inte för femåringar vad jag vet. Min femåring säger dock att han vill ha det, så han inte får corona. Me extraña a mi... 

Det känns så kluvet det här. Borde vi verkligen åka? Det känns inte som en så bra idé längre. Samtidigt så har vi peppat så länge, biljetterna är betalda och.. och... ja. Ni vet. Man vill liksom komma iväg när man har sett fram emot något och föreställt sig det. Ska tusen mentala förberedelser om femtusen tvåhundra kronor bara kastas bort för att det kanske eventuellt inte är en så jättebra idé? För att vi kommer vara tvungna att bära munskydd? Nä, det känns inte heller rätt.

Det jag har tänkt att vi ska gå på i beslutet om att Åka eller Inte åka, vilket kommer tas så nära avresedagen som möjligt, är fölande:

1. Har något av länderna infört karantänsregler eller andra regler som gör det omöjligt att resa?

2. Är vi sjuka eller förkylda, så vi riskerar att inte bli ombordsläppta eller riskerar att fastna på vägen (och givetvis också riskerar att smitta andra)?

Det jag hoppas är att svaret på dessa två punkter är så tydliga som möjligt: JA eller NEJ, alltså.

Egentligen tycker jag nog det är dumt att resa nu. Det är dumt att resa under pandemin överhuvudtaget. Men detta lilla ord nog smyger sig in i meningen eftersom Vi Har Biljetter och eftersom Vi Sett Fram Emot Detta, och eftersom Vi har förberett vår son! Dessutom säger alla andra att de hoppas att vi kommer iväg, hoppas att vi kan resa. Och det är ju snällt, men samtidigt: är det ens en bra idé? Vad är 5200kr? Vad gör det om vi åker i, säg, maj istället? Samtidigt: om smittan ändå är överallt vad spelar det då för roll? Samtidigt: la cosa está tan mala que es aconsejable que también los niños de 5 años lleven la mascarilla. (Även femåringar borde ha munskydd överallt i Spanien pga smittspridningen.) Om nu la cosa está tan mala, om nu smittspridningen är så hög, borde vi åka alls då? Hade vi inte köpt biljetterna, två dagar innan omikron gav sig till känna, så hade jag varit ganska nöjd med det beslutet nu.

G har vaknat. Han nyser två nys i soffan. Min hals gör lite ont. M kör buss i snön. 

Vi får se på söndag hur vi mår... vi får se om vi åker.

Vad är väl en bal på slottet mot lite magsjuka från förskolan?

December traskar vidare i sin egen takt och jag har inte så mycket tid, eller om det är energi, att skriva här då jag just nu skriver en hel del på jobbet. Mina texter ömsom hyllas, ömsom kritiseras men då sluttexterna blivit såpass bra att de fått höga poäng av slutläsaren (upphandlare) blev jag hux flux inbjuden till en konferens på ett slott i Stockholm. Så här såg det ut:

 Det var en ganska liten skara människor från olika utbildningsföretag, inom samma koncern, som möttes och vi pratade om allt från goda affärer till nya bestämmelser inom Lagen om offentlig upphandling. Inte riktigt mina områden kanske, men ändå roligt att få vara med på ett hörn och lyssna, fråga och reflektera, skratta och äta god mat.

Dagen efter hemkomst var en fredag och G skulle lämnas på fredagsavdelningen på  förskolan och vi möttes av skyltar om VATTKOPPOR! MAGSJUKA! HÖSTBLÅSOR! Verkligheten kändes allt annat än slottslik. I vilken miljö lämnar jag egentligen mitt barn?

Så kom helgen och vi tog bilen ner till Göteborg för att fira min mamma som snart skulle fylla år. Syrran och lillkusinen slöt upp och vi hade en synnerligen trevlig kväll. Dagen efter hälsade vi äntligen på hos våra hemflyttade Barcelonavänner och käkade vrålgod lunch, spelade Monopol och byggde stor snölykta. Barnen pratade spanska och svenska med varandra, liksom vi vuxna, och det var så fint att helt och fullt få vara i vårt hemspråk  (annars träffar vi bara folk som pratar endast det ena språket).

Måndagen avlöpte väl, men på tisdagskvällen började G ganska plötsligt att kräkas. Han hade visserligen inte ätit någon middag, mer än lite burkmajs, så jag fattade att något var på gång. Ändå överraskades jag. Stressnivån sköt i höjden. Hur skulle det gå nu? Hur länge skulle G vara sjuk? Hur sjuka skulle vi vuxna bli? osv. Men det visade sig vara snabbt övergående och redan nästa dag mådde lillpojken bättre. Trots det fick han vara hemma resten av veckan, även om han egentligen hade kunnat gå på fredagen (med tanke på 48h-regeln), men inte sjutton ville jag släppa iväg honom till smittoavdelningen numero uno. Nej tack. Lite pusslande och mycket videotittande för att vi inte skulle behöva vabba så mycket, blev det. Och nu är det bara tre dagar kvar i förskolan innan jullovet. Ett jullov som vi inte vet hur långt det blir...

För kommer vi iväg till Spanien så lär vi bli borta ett tag. Till februari åtminstone. Så får vi se om vi tar vår tredje vaccinspruta i Spanien för att kunna åka tåg hem genom Frankrike eller om vi rent av flyger (helst inte...). 

Nåja. Alla julklappar är i alla fall inköpta. M får en sak av mig, G kommer få totalt fyra julklappar tror jag, själv får jag nåt från en loppis eftersom jag såg till att M och G åkte dit igår för att köpa en julklapp till mig (M är inte så benägen att köpa julklappar och födelsedagspresenter kan man säga), sedan kanske mamma och pappa får nåt också. Inget till syrran, inget till någon vän. Jag har missat det helt i år. Så ja... så tråkig är jag. (Men i alla fall snäll mot planeten.)

Hur har er decembermånad varit hittills? Är ni peppade inför jul? 

Lektid - Filmtid

I fredags var M och G hemma pga snor och då jag jobbar hemifrån, eller rättare sagt: då vi bor på mitt jobb, har jag mer eller mindre koll på vad de gör när de är hemma. I fredags blev det väldigt mycket filmtittande för G och en del dataspelande för M. Jag tror inte att de satt hela dagen men det kändes som det. Stressen det väcker i mig att mitt barn inte leker på en hel dag, gjorde att åtgärder vidtogs i helgen då jag var ensam hemma med G medan M körde varv efter varv genom öns vinterlandskap. 

I lördags tog jag således beslutet om att införa någon slags begränsning i skärmtiden, även om begreppet skärmtid verkligen aldrig används hemma hos oss. För att få någon logik och rätsida på det hela hittade jag på följande regel:

När det är ljust ute är det lektid. När det är mörkt ute är det filmtid. 

Och hör och häpna: G accepterade! Kanske var han själv trött efter att ha tittat på barnprogram timme efter timme i fredags? Han är ju trots allt ett femårigt barn och har behov av att fantisera, greja och leka. 

Lördagen inleddes med kokboksblädder vid köksbordet, sedan filmtid medan vi åt frukost, sedan lektid eftersom det blivit ljust. Vi gick en liten sväng, besteg ett lågt berg, åt clementin på toppen, vandrade genom blad-skogen (som G döpte den till eftersom den är invaderad av murgröna), och hem igen. Sedan lagade vi och åt lunch. Efter detta satt vi tillsammans i en fåtölj och lyssnade vi på Pettson och Findus från SRplay medan jag nästan somnade. Sedan ville G lyssna på musik (från Spotify på min telefon) och medan jag dammsög källaren råkade G trycka på Bolibompa-appen och titta på ett avsnitt av Bolibompa-familjen. Jag kom på honom när avsnittet precis var slut och stängde av. Stort gråt! Då var solen på väg ner och jag veknade väl för ungen fick både lördagsgodis och filmtid på datorn... Nåja, helt okej första dag... 

Söndagen gick ännu bättre och vi var ute två gånger och han tittade inte på film/barnprogram en enda gång mellan klockan 10 och 15.30 ungefär. Heja! Det jag verkligen uppskattade under söndagen var att G och jag umgicks aktivt nästan hela denna skärmfria tid. Vi var som sagt ute två gånger, vi spelade Daidalosvarianten av memory, vi lekte "vilken sak är borta?" (som jag lekte med min mormor) och vi spelade Bamses gympaspel med stor entusiasm. Och eftersom man ändå inte orkar umgås superintensivt en hel dag kunde jag tycka att det var okej att han fick kolla på barnprogram på kvällen sedan, även om det nog blev ett gäng timmar...

Igår var det måndag och M vabbade igen. Lite film under dagsljusets få timmar blev det (medan M satt och målade) men han hade ändå minskat sitt intag ganska rejält sedan i fredags, om min uppskattning nu stämmer. 

Så ja... Egentligen skulle jag vilja begränsa detta ännu mer men jag vet inte om jag orkar. Jag kan se fördelar med att han tittar på barnprogram också och den främsta är att han får mer input av spanskan. En del av de program han ser är nämligen på spanska, så som Blippi och Pepa Pig. Även Paw patrol finns på spanska på youtube. Sara och Anka vägrar han dock se på spanska, men det kanske kommer en dag när även det funkar? 

En annan fördel är att han faktiskt vilar när han tittar på video, och det är väl det man ska när man är hemma och är förkyld? 

Tilläggas kan att de dagar han är på förskola ser han inte alls lika mycket på video som de dagar när han är hemma hela dagen. Då hinner han helt enkelt inte det. Men ändå, ändå kan han skrapa ihop några timmar. Galet!

Vad tycker och tänker ni om detta? Begränsar ni era barns skärmtid? Försöker ni styra skärmtidens innehåll av någon speciell anledning? Och ni som är barnfria är också välkomna med era åsikter såklart! 

Hela reseplaneringen och tillhörande tvivel

Nu, kära vänner, är hela resan till Spanien bokad och betald. Så nu återstår det bara att göra tre saker: boka hotell, hålla oss uppdaterade kring pandemin och restriktioner i Tyskland, Frankrike och Spanien samt hålla tummarna för att detta ska gå vägen och att vi ska kunna åka och att vi inte fastnar någonstans på vägen om vi åker.

Ja, för just nu känns det som så: om vi åker. Men vi återkommer till det. Nu vill jag nämligen presentera hela rutten. Vi tar det från början:

FÄRJA: Göteborg - Kiel, inkl hytt med havsutsikt, middag och frukost. 3800 kr.

TÅG: Kiel - Frankfurt. Avgår 2h efter det att vi kommit till Kiel med färjan och tar 5 timmar. Direkttåg. 860 kr.

TÅG: Frankfurt - Lyon, dagen efter ankomst till Frankfurt. Direkttåg som tar 6 timmar. 1350 kr. 

TÅG: Lyon - Barcelona, dagen efter ankomst till Lyon. Direkttåg 5 timmar. 1100 kr.

TÅG: Barcelona - Sevilla, morgonen efter ankomst till Barcelona. Direkttåg som tar 5,5 timmar 1972 kr. 

Priserna är för alla tre: två vuxna och en femåring. Totalt pris för hela resan för oss alla tre blir alltså: 9086 kr. Av dessa pengar är endast färjan helt återbetalningsbar och med andra ord förlorar vi 5300 kr om vi inte reser. Ja, jag gillar ju att räkna... 

Räknar man på det, att resan totalt kostar ca 9000 kr och vi är tre personer så blir det faktiskt "bara" 3000kr per person, och då känns det plötsligt som ett rätt okej pris. Ändå tycker jag att tågresor ska vara ännu billigare eller kompenseras på något sätt av flyget eller liknande. 

Angående gamla pass/nya pass, som jag skrev om sist, så landade jag i att vi bokar med gamla pass och tar med både de gamla och de nya. På biljetten syns bara de sista siffrorna i passnumret och våra namn är lite nedkortade. Jag antar att det kommer fungera. Renfes kundtjänst, som jag har mailat två gånger och ringt en gång, hade ett goddag-yxskaftsvar på min fråga. Jag undrade om jag kunde boka med gamla passnummer eller om jag borde vänta och de svarade att jag bara kunde ta och skriva in mitt svenska passnummer. Jasåja, säger du det?

Sedan ringde jag dem eftersom biljetten Lyon-Barcelona kostade hälften så mycket om jag köpte den direkt av Renfe jämfört med om jag köpte den genom Omio. Därför köpte jag den via Renfe. Sedan såg jag att på biljetten finns det en Interrail/EUrail-logga och blev fundersam om det kunde vara så att biljetten endast gällde tillsammans med Interrailpass. Det verkar dock inte så eftersom det ingenstans när man köper biljetten står någonting alls om interrail. Det står inte heller på biljetten i punktlistan där biljettens regler sammanfattas. Den otroligt trevliga kvinnan som jag fick prata med på Renfes kundtjänst, efter att ha fått lyssna på hissmusik i fem minuter samtidigt som jag betalade för ett internationellt samtal, trodde bara det var reklam och sa att det borde vara lugnt. Renfes skriftliga kundtjänst hänvisade mig till en annan avdelning, så ja - där gav jag upp den frågan. Det lär visa sig. Måste vi betala något extra så får vi la göra det, men det verkar inte så. M hittar inte heller han något fel på biljetten så vi får anta att interrail-loggan endast är någon form av reklam.

Så! Dagen efter biljettköp kände jag mig helt harmonisk! Äntligen är detta löst! Tills en skridskomamma som jag pratade med vid isrinken sa att Ja, men nu stänger de ju ner hela Europa igen, vilket fick mig att känna mig lite nedslagen igen... Och idag när jag läser om Tysklands regler och att inresande från högriskområden måste sitta i karantän i fem dagar så kändes det mer och mer osäkert. Nu är visserligen inte Sverige ett högriskområde, än, men vem vet. Vem sjutton vet? Ingen vet! Jag blir galen! 

Men nu är det ju så att närhetskriteriet är särskilt viktigt vid källkritisk granskning av coronasituationen. Vi måste alltså vänta tills vi är tillräckligt nära det vi vill undersöka, i tid. Vi måste alltså vänta tills några dagar innan avresa och då undersöka allt ordentligt och fundera på om vi kan eller inte kan åka. Just nu känns det som om vi inte kommer kunna det. I förrgår köpte jag biljetter. Ja, ni fattar. Man slängs fram och tillbaka i denna högst osäkra pandemivärld. Idag började de prata om någon ny variant i Sydafrika och om den nu är mer smittsam så sprider den sig säkert. Eller vad tror ni?

Mina svärisar pratade med oss idag om detta. De tyckte att det var grande locura, eller hur de nu sa, att vi skulle åka tåg. Stor, obegriplig galenskap alltså. M försvarade dock vårt val, även om han la ansvaret lite på mig (men ja, det är framförallt mitt val) och min svärmor sa att jag skulle riskera hela familjens liv! Så ja... fasen. Jag sa bara att vi är vuxna. Och att vi inte kommer åka om det inte går.

När jag tänker på detta idag så tänker jag att vi borde kanske vänta till april eller så med att åka, men samtidigt: nu har vi ju köpt biljetter, så nu får vi satsa på detta. Vi måste boka totalt avbokningsbara hotell som vi betalar på plats, och sedan hålla tummarna och hålla oss uppdaterade - särskilt när det börjar närma sig. 

Om det är någon som läser här som bott på hotell i Frankfurt eller Barcelona nära stationen så hojta gärna till och tipsa! I Lyon har vi bestämt oss för att bo på Ibis som ligger precis bredvid stationen. Vi bodde där sist och var så himla nöjda. Vi får se hur det blir, om de har något rum ledigt osv. 

Nu hoppas jag att ni alla får en fin helg och att ni hjälper mig att hålla tummarna för att vår resa ska bli av! Hej hopp!

Uppdatering från tågfronten

I flera dagar har jag haft stresspåslag på grund av tågresebokningen. Vi har vänt och vridit på det och kommit fram till att vi måste åka efter nyår, för att inte göra av med en Hel Förmögenhet. Idag räknade jag ut att vi sparar femtusen kronor på att åka efter nyår istället för i mellandagarna, så nu satsar  vi på det.

Jag fick bolla lite med min chef och vikarie först för att ändra vilka dagar jag ska vara ledig, men det löste sig faktiskt smidigt - tack vare flexibel vikarie! 

Jag dubbelkollade med M att vi inte har några fler hinder att undanröja på v år väg och så satte jag mig för att börja boka. M satt bredvid och ojade sig över att det blev dyrt, men nu tycker jag vi har pratat färdigt om just den aspekten. Dyrt ÄR det, särskilt om man jämför med flyget. Sjukt nog! Vi bestämde oss dock för att ta från vår buffert, som vi smygskapat under flera år genom att alltid föra över lite mer pengar än nödvändigt från våra löner inför räkningsbetalning varje månad. 

Så, nu har jag bokat följande:

FÄRJA: Göteborg - Kiel för knappt 3800 kr. I det ingår färdbiljett, 3-bäddshytt med havsutsikt, middagsbuffé och frukostbuffé. 

TÅG: Kiel - Frankfurt för 860 kr. Platsreservation inräknad. Detta tåg ska avgå två timmar efter det att färjan kommer till Kiel. Stationen ligger nära färjeläget, minns jag. Förra gången promenerade vi.

TÅG: Frankfurt - Lyon för 1350 kr. Platsreservation inräknad. 

Men sedan, kära vänner, tog det stopp! Fasen! För att boka tåg med Renfe, Spaniens tågbolag, måste man nämligen fylla i passnummer. Mitt och Gs pass har gått ut och vi har tid för att beställa nytt nu i början av december. Frågan är om vi överhuvudtaget kan köpa biljett Lyon - Barcelona - Sevilla, innan vi har våra nya pass eller ej. Väntar vi så kommer biljettpriserna bli dyrare (det är fortfarande jullov i Spanien när vi ska åka) och värre: de riskerar att ta slut... Ja, men här har ni nattens stress!

Jag har dock gjort vad jag kunnat åt detta och både mailat Omio och Renfe med en fråga kring hur jag ska göra. Kanske funkar det att jag bokar med våra gamla passnummer men att vi sedan kan byta passnr på biljetterna, eller bara ta med oss både de gamla och nya passen? Ingen aning! Men jag vill gärna göra rätt innan  vi åker iväg, så jag slipper ta med mig denna osäkerhet under resan. 

Varför har vi inte fixat nya pass än då? kanske ni tänker. Jo! Det fanns inga tider! När jag kom på att vi skulle boka tid för pass, när det nu var, i september tror jag, så fanns det inga lediga tider förrän i slutet av november/början av december och då bokade jag den tid som passade oss bäst. Jag borde kanske bokat tid i Strömstad eller Göteborg, men jag orkade inte med att vi skulle behöva åka så långt... Nu hoppas vi bara att själva passtillverkningen går snabbt... Och så hoppas vi att jag får något bra och pålitligt svar från biljettförsäljningsföretaget Omio och även från Renfe (varifrån man också kan köpa biljetterna direkt, tror jag). 

Pjuh! Fortsättning följer...